21 februari - Vårtecken

.

En fluga surrar innanför fönstret i ateljén. Jag vet inte vad för sort men ett litet vårtecken är det i varje fall och detta lilla liv får mig att längta efter en paus i korpmåleriet och att ge mig ut i naturen, så jag åker hem till Ulla och dotter Karin, som tar helg hemma hos oss, och föreslår en vårspaningstur ner mot Tåkern.

Vädret är mycket vårlikt, inte bara milt utan nästan helt utan bygdens envisa västvindsdrag.
På Dags mosse huserar en grupp nyanlända björktrastar och när vi  tittar närmare på den flocken finner vi också tio starar; ett första riktigt vårtecken är därmed på plats.

All is är borta på rättöversvägen mellan mossen och Gottorp, så nu är det betydligt lättare att köra än tidigare, men skitigare.
Ute på den framsmälta höstvetegrönskan utanför Stugan hittar vi små flockar av grågäss, alltid i täta partnerskap, och således är ett av de främsta Tåkernljuden på plats redan i februari.

Trettiotvå tofsvipor tar höjd och försvinner vidare mot norr.

Vi parkerar vid Ramstadsbron, där åvattnet strömmar friskt och skummande, för att vandra vidare ner mot Holmens vägkrök och spana efter ytterligare vårtecken.
Karin har svårt att hålla igen på promenadtakten och försvinner allt längre framför oss.
På den kolsvarta blötjorden skrämmer hon därmed upp ett gäng tofsvipor som tar höjd och försvinner vidare mot norr, så att jag nästan missar dem, men i sista stund får jag upp kameran för dokumentationens skull.

- Jag såg de vita magarna, säger Karin, då är det väl tofsvipor.

Hade hatten varit på plats hade den åkt av enligt en numera nästan sjuttioårig tradition

Från söder, alldeles under Ombergs sydspets hör vi den avlägsna klangen av sångsvanar eka över bygden. Ljuden närmar sig och svanarna passerar oss vägvandrare för fortsatt färd mot norr.

I björkraden vid Holmens dämme sitter en rovfågel som jag inte blir riktigt klok över. Det är långt avstånd och tuben är hemma, så jag kliver ur bilen och tar stöd mot biltaket för bättre stabilitet.
Jag upplever att den är för ljusbeige och lite för långstjärtad för ormvråk så min främsta kandidat är ung duvhök.

Men snart lyfter fågeln och flyger ut på jakt över höstvallen. Den visar sig bli till en ung blå kärrhök och den tvättvita signifikanta övergumpen lyser pedagogiskt i grådasket. Ingen direkt vårfågel är det förstås utan mera en övervintrare, men i vilket fall är den en fin avslutning på vår lilla vårexkursion.

Således kan jag konstatera att våren verkligen är på gång!

*

Nu är det kväll, klockan är 20:00 och det snöar för fullt. Aldrig kan man vara helt nöjd. Men å andra sidan fick jag just en fiskleverans som balanserar upp känslorna. Lena kom direkt från sjön, Vättern alltså, med en lax på drygt fyra kilo och en röding på 1,3 kg, allt urtaget och klart, så nu har jag tvättat fogsvansen och kapat lax i tre längder: A, för laxsoppa (framdelen med huvud) B, gravad lax ( mellandelen) samt C, bakdelen ( för lax i ugn till påsk). Det var, för att förklara, nödvändigt med sågen, en lax på över fyra kilo är stor, större än ett frysskåp, d v s cirka 80 cm.

Rödingen kommer att serveras ungstekt vid morgondagens middagsbord. Mums!

19 februari - Korp, en artmonografi under arbete

.
Det blev definitivt bestämt tidigt i höstas och jag är igång på allvar med uppdraget att illustrera Göran Bergengrens nya bok med arbetsnamnet "Korp", ett åtagande jag är mycket lycklig och stolt över.

Göran har just skrivit klart alla kapitel, grundkorrekturen är gjord och jag fick manus i min hand häromdagen.
Carlssons förlag har redan börjat sätta texten men jag har våren på mig att bli färdig med bilder till drygt fyrtio kapitel.

Jag lever med och för korpar just nu, ser och hör dem överallt, antecknar, skissar, reflekterar och samlar intryck och material och lär mig oerhört mycket under resans gång. Det först tänkta och tyckta är nämligen utsatt för ständig omvärdering. Så blir det när man tränger in på djupet i ett tema.

Jag har lånat hem Görans gamla uppstoppade korp. Den hänger på väggen i ateljén, som inspiration alltid närvarande och tillsammans med klockan som tickar mot nedsläpp.

Några skisser har redan gått iväg till Stockholm, den här ovan är en av dem, men det mesta återstår och jag reviderar löpande.

Boksläpp blir det nog till hösten.
Jag njuter av arbetet och trivs med livet.

12 februari - Återblick, bröllopsresa till skäggmesarnas Neusiedler See

.
Ulla rensar skrivbordslådor och hittar gamla brev och kuvert med frimärken bland mycket annat, vilka jag förresten nu har erbjudit som gåva via Facebook och redan fått positiv respons på. Således sänder jag just iväg ett par omgångar spännande kuvert per post till förhoppningsvis förväntansfulla mottagare.

Bland alla andra grejer hittar Ulla också en folder, som hon undrar om jag har något vidare intresse av att bevara, vilket jag egentligen inte har, men ändå beslutar mig för att presentera bakgrunden till, innan det går i "putten".

Det är en folder om Pension Wende i Neusiedl am See i Burgenland i sydöstra Österrike. Dit gick nämligen vår bröllopsresa i juni 1973 och det blev en spännande färd genom Europa i en gammal röd Amazon med registreringsnummer BRO 540.
Ulla var vid den tiden något "tyskinfluerad" och jag ville gärna uppleva ny och okänd natur så kombinationen från våra olika utgångspunkter var perfekt.

Jag var och är förstås fortfarande alldeles Tåkernfrälst, det torde väl vid det här laget inte vara någon stor överraskning, så ett besök vid den välkända fågelsjön Neusiedler See var en dröm som gick i uppfyllelse och det började ju nästan för bra...
Första morgonen var jag nämligen tidigt uppe, i soluppgången, och körde från hotellet ut mot sjön på en asfalterad väg kantad av enorma vassområden på båda sidor.
Mitt på vägen låg en trafikdödad fågel. 
Jag stannade. Det var en skäggmes, en hane, som var alldeles nydöd, varm och mjuk.
Jag var de där åren på sjuttiotalet oerhört aktiv med studier och ringmärkning av denna från år 1972 alldeles färska invandrare till Tåkern. Och, det var nog detta, att få besöka en av skäggmesarnas "ursprungsmiljöer", som mest bidrog till min stora längtan hit ner, 

Jag plockade upp skäggmeshanen  i handen och åkte exalterad omedelbart tillbaka till hotellet. Hur skulle jag gå vidare? Är skäggmesen fredad i Österrike tänkte jag. 
Mannen i receptionen kunde förstås inte hjälpa mig mera än att ge en rekommendation om att ta kontakt med en "uppstoppare", en konservator, som brukade hjälpa hotellets gäster med "upphittade" fåglar eller annat som man ville bevara. Redan så borde jag förstås ha blivit aningen misstänksam.

Det blev också en verklig chock för mig att inträda i detta mausoleum, ty överallt på väggarna hängde uppstoppade fåglar: biätare, blåkråkor, hägrar av många sorter, änder, storkar, örnar och glador. På golvet stod leoparder, lejon och strutsar. Jag häpnade och våndades. Hur kunde detta vara möjligt?! Vilken fruktansvärd kommers med fredade djur!

Nu fanns förvisso ingen återvändo trots att jag egentligen redan ångrat mig.
Jag visade skäggmesen och undrade. 
"Ganz klar", sade den mörkhyade konservatorn. "Das mache ich gerne".

En vecka senare hämtade jag den preparerade skäggmesen som blivit till en bananformad och strakbent före detta skäggmes med sparvugglestora glosiga glasögon, sittande på en trädgren. Allt var så fel som det bara kunde bli.
Jag suckade och betalade glad att komma därifrån och tog med mig eländet hem till Sverige, där det åkte ner i en kartong som blivit stående ända tills idag.

Nu har jag alltså letat reda på den där kartongen och plockat fram skräckmesen. Jag måste uppenbarligen ha pillat med den i alla fall och misshandlat den ordentligt och jag tror att fjäderdräkten är full av torkade tårar.
Nu låg den där "naken" i kartongen, utan sittpinne och utan näbb. Jag vet inte sjutton vad som har hänt under de här fyrtio åren som har gått. Det är väl bara entropi i vardagen. Och vet ni vad, jag är lika glad för det. Jag har nämligen skämts och känt mig aningen olustig inför den här episoden i mitt liv. Nu slänger jag eländet tillsammans med foldern. 
Det är äntligen över!

10 februari - Tidigt vårtecken

.
Rapport om tofsvipor i Skåne och lärksträck mot norr över Skagen. Av erfarenhet vet jag att det då aldrig dröjer mer än någon dag eller så tills vårtecknen dyker ner från himlen också i Tåkernbygden.

Men idag får vi nöja oss med grågässens tidiga ankomst. Långt ute över Väversunda vass, där skördemaskinen vankar fram, kommer ett gäng insträckande från söder.
Det är redan så dags! 

9 februari - På jakt efter tidiga vårtecken

.
Eftersom jag känner mig något förkyld igen, för fjärde gången sen oktober, så hoppar jag över simningen i Vadstena, släpper bara av Ulla och kör istället hela varvet runt Tåkern.

Det är en underbar förvårsdag så det känns omöjligt att låta bli att passa på att njuta av tillfället. I lä för västvinden mellan Dags mosse och Omberg går temperaturen upp till imponerande + sju grader och på slätten sjunker snön ihop så att man faktiskt ser det från timma till timma.
Jag ska spana efter tidiga vårtecken har jag tänkt mig, skogsduvor längs vägkanten, en kungsörn i spelflykt över Stora klint eller vårens första grågäss vid Väversunda.

Jag kör medsols och stannar först vid Hovs fågeltorn, där jag vandrar ner över den isiga stigen och kliver upp på översta plattformen.
Isen ligger grå över hela sjön och jag ser inte något spännande. Rävarnas spår löper över skarsnön och försvinner ut över sjöisen. 
En familj med många barn kommer ner med skridskor och spark för en tur på sjön.
Både blåmes och talgoxe sjunger.

Nästa stopp gör jag där Lorbyån passerar under vägen, alldeles innan Kylebergs mäktiga lindallé som välver sig över mig som en gotisk katedral.
Ån går öppen och solen glittrar förföriskt och starkt. En kråka bugar vid vägkanten och slår ut med stjärten i sin trestaviga kråksång. Jag ser inte några spår av utter vid åkanten.

Vid Ramstad stannar jag på bron och spejar längs vägen ner mot Holmen efter berglärkan som jag såg häromdagen. I Artportalen är den rapporterad så sent som igår men idag hittar jag den inte.

Jag kör vidare västerut.
Väversundamaden är öppen och solbelyst. Tuvor av gult gräs sticker nu upp ur snösmältorna och bäcken från Omberg är öppen och blåglittrig. Jag spanar efter grågäss men än är här tomt och inte en endaste varfågel har jag sett denna milda vinter sitta i videbuskagen.
Ute över vasslanden ser jag skördaren vagga fram och uppe vid gården ligger stukor av nyskördad vass som ska bli till tak i Danmark.

Snart är jag varvet runt utan några anmärkningsvärda vårtecken, så ännu dröjer det uppenbarligen någon dag ytterligare men knappast så mycket mer, skulle jag tro, ty hela veckan har utlovats att bli mycket mild.
På storåkern under Skedet sitter två havsörnar. En ljushuvad gammal individ med guldgul näbb och en ungfågel, mörk och blånäbbad.
Alltid något, tänker jag tyst!  Så får man inte tänka! Inte när det gäller örnar, men nu har jag ju inte bara tänkt utan till och med satt det på pränt. Så märkvärdigt det har blivit.

6 februari - Besök av berglärka

.
En av vårt lands allra mest sällsynta häckfåglar är berglärkan, som enligt Svensk fågelatlas, 1999 påträffades säkert häckande i endast elva "Atlasrutor" under den inventering som föregick publiceringen.
Berglärkan häckar i högfjällsmiljö och är troligen en under sent 1700-tal invandrad fågelart från nordöst. Den har liksom många andra högarktiska arter en cirkumpolär utbredning, d v s häckar överallt i ett band runt hela nordpolen och kanske är dess ursprungsområde egentligen Nordamerika.

Läser man i Rendahls, Fågelboken från 1957, finner man att berglärkan troligen var allmännare under 1800-talet och i början av 1900-talet och att artens kraftiga tillbakagång kulminerade under 1960-talet:

"Då vintern nalkas, drager berglärkan mot söder; hennes flyttningsvägar gå genom vårt land, och hon visar sig under dessa tider ej sällsynt på slätterna i södra  och mellersta Sverige."

Idag är berglärkan dock en sällsynt övervintrare i Sverige. 
Jag har ändå sett den några gånger i små sällskap längs landets södra kuster, där den överlever bland tångbankarna och i havsnära blötmarker, men inlandets slättbygder är inte längre en vinterplats för berglärkor såsom förr.

Att den västra Tåkernbygden då och då härbärgerar övervintrande berglärkor är därför en överraskning för många ornitologer idag. Det har hänt några gånger nu det senaste decenniet.
Tre gånger har jag således haft nöjet att kunna studera denna vackra och exotiska varelse i närheten av min Stuga och den senaste gången blev idag, när Ulla och jag åkte ner för att göra lite vintrig tillsyn.

Berglärkan knatade på med raska steg över snötäcket.

En brun fågel lyfte framför bilen vid Holmens krök, flög ut över åkrarna och landade därefter återigen på vägbanken bakom bilen. Jag tänkte nog först att det var en gulsparv men uppfattade den som aningen för stor och alldeles för ensam, och så flög den märkvärdigt lärklikt.
Så jag stannade bilen för säkerhets skull och såg direkt med kikaren för ögonen trots långt håll att detta var en berglärka, en utfärgad fågel med mycket gult i ansiktet och svarta horn, en hane alltså.

Dagens scoop var därmed grejat och den vaga anledningen till den halkiga färden, att se till Stugan, blev med ens mycket meningsfylld och värdefull.

1 februari - Ett litet minne dök upp

.
Tommy fyller år idag läser jag på Facebook. Han är en vän som jobbar på länsstyrelsen i Linköping och som jag egentligen endast håller tämligen gles kontakt med numera, men pliktskyldigast, som man gör med sina nätvänner, sänder jag honom en grattishälsning.

Men det är då ett minne plötsligt dyker upp, från en resa till Indien som vi gjorde tillsammans fyra kompisar för att skåda fågel. Året var 2004 och resan ställdes till Goa på västkusten och vi for också upp i bergskedjan Västra Ghats där vi lodgade tre dygn i Backwoods för att komma det vilda livet mera inpå livet.
Det finns mycket att berätta om denna resa som var alldeles fantastisk och som öppnade mina ögon för exotismen.

Tommy fyllde år just där och då, men var alltså elva år yngre än idag, jag också förresten! Han öppnade en flaska rödvin och vi satt i det sparsamt möblerade rummet och njöt av livet och mängder av nya kryssarter och upplevelser.
Eftersom vi samsades om rummet Tommy och jag kom vi varandra nära och hann samtala även om själva livet.

Indian Blue Robin

En kväll när vi kom tillbaka från en spännande exkursion där vi letat efter den oerhört svårsedda fågeln Indian Blue Robin, en övervintrare från Himalaya, och slutligen också lyckats få se den efter en hel dags ansträngningar, där vi satt timtal i vegetationen på backen, såg Tommy väldigt hemlighetsfull ut men mest ändå sammanbiten och orolig.

- Gebbe, sa han till slut efter att ha repat mod en timme. Om jag tar av mig byxor och kalsingar, kan du då ta och titta på min rumpa. Det känns som att det är något där som inte ska vara där. Det kliar och känns konstigt.

Så blev det. Tommy lade sig på magen i sängen och jag studerade honom noga.
Han var full av fästingar; små rackarns fästingar av knappnålshuvudens storlek, från låren och upp mot ryggen och på skinkorna fanns flest.

- Ser du något? frågade Tommy.

- Du är alldeles prickig av små fästingar, svarade jag. Jag hämtar en pincett och plockar. Ligg still bara!

Hela kvällen gick åt till det där, och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag plockade bort hundra små elaka parasiter. 
Men det hela gick bra till slut! Eller hur Tommy? Ytterligare elva år av liv har vi ju plussat på med.

30 januari - Halka

.
Jäklar!
Fötterna far rakt upp mot himlen när jag slinter på den osedda glattisen under snöfyket och kroppen svävar under en minievighet fritt i luften.
Minievighet är i sammanhanget ett helt adekvat uttryck, menar jag, ty tiden står liksom stilla och i huvudet hinner många tankar ta form.



Spåren av mitt fall

Jag landar på vänster höft och armbåge och axeln kommer den här gången lindrigt undan. Tur är ju det, för i den har jag ännu känning av ett liknande fall för två vintrar sedan.
Jag är visst betydligt drulligare idag. Det har förstås med åldern att göra. Inte ramlade man på detta sätt som ung. Eller så har jag glömt eller möjligen förträngt.

Såren av mitt fall

Vårdstugorna jobbar för fullt i år har jag läst och hört. Det är en uselvinter med varannandagskyla och knappt det. Den sparsamma snön smälter och återfryser och isen döljs förrädiskt.
Men, som sagt, jag kom lindrigt undan, så länge man inte bryter sig eller slår i skallen är allt överkomligt och att min dyra dunjacka fick några revor, som Ulla redan har lagat, är förstås en materiell bagatell och det finns ju som jag igår skrev i min blogg betydligt värre ting som händer.

29 januari - Vi som precis började lära känna varandra

.

Jag presenterar med stor ödmjukhet i sinnet ett mycket aktuellt samtal som jag har fört på nätet med botanikern och intendenten på Umeå universitet - Stefan Ericsson. Det har gett mig en allvarlig insikt om vad livet är och icke är. Samtalet ägde rum alldeles nyss, under ett par veckor i januari 2015.

Stefan - Hej Gebbe! Sänd mig din adress så skickar jag häftet Natur i Norr med Johans uppsats om Norrlands grod- och kräldjur. Det handlar om utbredningen av snok i Norrland som inte stämmer med vad du har sagt i ett inlägg på facebook.

Gebbe - OK. adressen är: gebbe@telia.com eller alternativt slöpost: Ateljé Gebbe, Storgatan 13, 599 31,Ödeshög.

Stefan - Vadå epost. Det är ju ett tidningshäfte för sjutton... OK. Istoppat och klart, skickas som B-post.

Gebbe - Till min nyvunne vän. Jag är dig djupt tacksam och finns det något du önskar i gengåva av mig hoppas jag att du säger till.

Stefan - Tackar tackar. Men det här ingår väl liksom i tjänsten...

Gebbe - Så du är ännu i tjänst fastän klockan är kväller!

Stefan - Jag kör alltid "andra skiftet". Brukar fara hem runt 2-snåret på natten.

Gebbe - Då har ni ytterligare en av art av uggla runt Umetrakten då. Själv går jag åt andra hållet med ökande ålder.

Stefan - Precis. Strix botanicus.

Gebbe - Härligt! Det är precis vad som behövs. Det finns en hel del vackert i den kategorin att studera även här i mina hemtrakter, och har du vägarna förbi ...

Stefan - Jo, Tåkern/Omberg-bygden är onekligen fascinerande, men numera blir det mest lapplandsskogarna på sommaren. Håller i länsfloraprojektet vilket får mig att tillbringa somrarna i fält där vi har våra vita fläckar. Hörs!

Gebbe - Trevligt Stefan! Jag har en inventeringsruta för östgötafloran alldeles norr om Ödeshög ner mot Tåkern benämnd Heda. Ett spännande område med flera stäppängsbiotoper.

Gebbe några dagar senare - Hej Stefan! Stort tack för "Natur i Norr" som jag idag har hämtat ur postlådan. Jag bläddrade direkt fram till snokens utbredning. Intressant och tankeväckande - det här med källkriterier menar jag. Nu ska jag ta häftet med mig hem som kvällslektyr. Än en gång ett stort tack. Kan du sända mig din adress så sänder jag dig något i gengäld.

Stefan - Nja, det behöver du väl knappast, men min adress är:
Stefan Ericsson
Herbarium Umeå, EMG
Umeå universitet
901 87 Umeå.

Vill du skriva till mig, använd då:
stefan.ericsson@emg.umu.se

Gebbe någon vecka senare - Hej Stefan, Jag sänder dig ett meddelande på detta sätt och hoppas att du har möjlighet att ta del av det. Jag har förstått av ditt meddelande på facebook att din situation är besvärlig efter en hjärtinfarkt och att du ligger på sjukhus och jag önskar dig förstås det allra bästa. Jag sände dig bara för någon dag sedan en liten snokakvarell till din adress på universitetet som tack för hjälpen med artens utbredning i Norrland och jag skrev också om detta i min blogg. Bara så du vet! Krya på dig nu tills allt börjar växa igen i naturen! Se:

http://www.naturligdagbok.blogspot.com

Stefan - Hej! Jo, jag hann få din fina snokbild innan jag insåg att jag nog var tillräckligt dålig för att legitimera ett besök på akuten.... Stort tack!

Är väl omhändertagen och väntar nu på bypass-operation i veckan som kommer.

Gebbe - Härligt att höra Stefan. Då hinner du bli färdig i god tid till vårens intåg.

Stefans sista meddelande den 17 januari - Får väl hoppas på det.


Men där, antagligen på operationsbordet en vecka senare, bara för några dagar sedan, tog Stefans liv slut. Och han och jag som var så nära att verkligen lära känna varandra. Det känns märkvärdigt tomt och trist.

Stefan Ericsson var en mycket flitig deltagare i olika naturgrupper på bla a facebook och det var där jag först stötte på han namn och kunskaper. Stefan och jag hade diskussioner om allt från blommor till korsnäbbar, lavar och snokar och vi talade även direkt via chatten. Och det var minsann inte bara jag som hade denna fina kontakt, vi var många som fick ta del av hans värdefulla synpunkter på nätet.

Se t exempel Stefans synpunkter på en artbestämning av en lav som jag berättar om i min blogg från den 8 december 2014:

http://naturligdagbok.blogspot.se/2014/12/8-december-naturlig-dekoration.html

Stort tack för denna korta men värdefulla tid av vänskap Stefan.

28 januari - En dag att göra upp räkningar

.
Jag hade tänkt börja direkt vid ankomsten till ateljén idag med att betala månadens räkningar. Men, sånt är inte vidare roligt så jag tar och skjuter på det så länge som möjligt och tar mig en tur ner mot Tåkern istället. I sinnet, men mest som försvar för flykten, intalar jag mig själv att det är nödvändigt att se till Stugan. Det är ju gubevars några dagar sedan sist.

Jag svänger ner mot Dags mosse vid den "gamla affären", numera vännen Mattias ateljé. 
Jag ser ju att det är isigt men fattar inte riktigt hur mycket. Det blir en vådligt färd med dubbfria vinterdäck och det är till slut mera tur än skicklighet att jag slipper undan utan besök i diket som på vissa platser är ordentligt djupt.

Allt är dock bra vid Stugan. Krukorna med kryddväxter som står för vinterförvaring i fönstren är hårdfrusna men friskt gröna.
Hemfärden går den tryggare vägen ut mot Väversunda.

Nu är jag hemma igen, i verkstaden, och ser att jag har fått en ny inbjudan på Facebook om "kedjekonst". Denna gång är det vännen Ana Marija Jevtic som initierat min medverkan. Okej då tänker jag, jag kör ett varv till och serien kommer att se ut så här, se nedan. Men, jag gör inget nytt den här gången utan letar "skåpmat" som kanske varit med i min blogg tidigare. 
Efter detta har jag gjort mitt i sammanhanget.

Aftonsträck

Vinterskog

Från Kapadokien

Vildanemon

Trastsångare

Nej, nu kommer jag inte undan längre. Dags att göra upp räkningen.

21 januari - Utmaning

.
På Facebook florerar hela tiden mängder av utmaningar och erbjudanden.
Den senaste tiden har någon driftig medlem hittat på en ny konstnärligt aktivitet som sprider sig som en löpeld genom nätverket.
Det finns några olika varianter på samma tema och jag fick häromdagen just en sådan inbjudan från konstnärskollegan Åke Bjurhamn i Norrköping, nämligen att deltaga i ett fritt konstprojekt i mån av lust och tid.

Så här lät förslaget:

"Kedjekonst: konst att uppmärksammas
för en större publik. Åke Bjurhamn 
har bett mig att i fem dagar placera ett arbete
på Facebook och bjuda in andra konstnärer att göra det samma."

Jag har skjutit på det hela över helgen, eftersom tiden blev knapp i fredags när jag mottog meddelandet och igår hade jag knappast lust. Jag letade i och för sig lite i mina gömmor men hittade inget som passade, tyckte jag. Istället drog jag ut i naturen tillsammans med Lars och Christer, till skogsbetesmarkerna runt Skorperyd, en av Christers ögonstenar, som han en tid velat visa oss.

Jag knäppte lite foton av eventet och idag har jag kollat på bilderna i min dator och suttit här en stund, inomhus alltså, och skissat direkt från bildskärmen, i stora enkla drag bara.
Jag har förenklat och gjort om, både renodlat och stökat till och framför allt jobbat med alternativ ljussättning i bilderna. 

Jag har gjort hela fyra snabba skisser under dagens lopp eftersom jag vill vara ute i förtid när jag nu har gått in i projektet och lovat presentera fem bilder under lika många dagar. Det måste bli så eftersom både kommande fredag och lördag-söndag försvinner till annat göra - bouleseriespel i Veteran-ettan i Växjö t ex.

Så här långt har jag hunnit, en har jag kvar.

19 januari - Riktiga ägg

.

Ägg när de är som bäst. En kartong av blandad kulört från vännen Göran. 

- De där riktigt rödbruna och gärna med prickar är grå maran, säger han, och de där vitaktiga kan ibland ha en väldigt ljus gula, men tro inte att de är av sämre kvalitet, det är bara genetiskt. De får alla mycket kål att äta.

I går kväll blev det stekta ägg på mackan. Mums!

18 januari - Kometen Lovejoy

.
Jag drog ut mot mörker, i skydd från samhällets ljus, i förrgår natt för att skåda kometen.
Jag visste ungefär var jag skulle leta, högt upp bland stjärnorna i sydost.
Jag hittade den ganska snart, två knogar klockan 4 nedom sjustjärnorna, Plejaderna.

En diffus fläck, nätt och jämt synbar för ett obeväpnat öga efter en stunds tillvänjning, det är kometen  Lovejoy, C/2014 Q2, upptäckt den 17 augusti av kometjägaren Terry Lovejoy. Det var hans femte egenfynd av en av alla dessa nomadiska isklumpar som besöker solsystemet med varierande tidsmellanrum.

Jag studerade kometen noggrant i min fältkikare, väl vetandes att denna chans aldrig återkommer och så tänkte jag på människans litenhet i universum. Det blir ju alltid den logiska följden av ett djupt skådande rakt upp och in i stjärnhimlen. 
Nu kommer Lovejoy under januari månad att försvinna bort igen i sin nästintill parabelska bana och fortsätta sin ensamma färd rakt ut i den svarta rymden och återkomma först om ungefär 10 000 år då den åter närmar sig solen och vår jord.

Jag undrar förstås hur vår plats i universum kommer att vara då. Livet är förvisso en omöjlig gåta och vi enskilda små människor endast kortvariga besökare i tid och rum.

16 januari - Att få en jätte på fall och hur lärdom går igen.

.
Häromdagen, den 12 januari, skrev jag om stormen Egons verkningar och visade en bild av ett jätteträd som fallit vid Gottorp inte långt från min Stuga vid Tåkern. Jag lovade att kolla upp vad för slags träd det handlade om, eftersom jag höll mig undan något den aktuella dagen. Men nu har jag alltså genomfört vad jag utlovat. 

Det är som jag trodde inte en ek utan istället en gammal ask som blev stormens rov. 

Redan på håll ser jag att kronans kvistar bär typiska askknoppar, de där som ser ut som rådjursklövar.

Det väldiga trädet har redan börjat huggas upp och röjning av området är startad, men det är klart att det tar tid att arbeta med så stora dimensioner och allt är därför långt ifrån färdigt.

Mycket ved att tala om blir det inte heller, den är nämligen alldeles vitrötad av svamp och man förstår lätt varför jätten kom på fall. Med en så väldig krona på spröd stam blev asken ett lätt byte och jag tror att den föll utan större åthävor och brak i den byiga stormen.

Nere mot roten är stammen alldeles uräten. Där finns nämligen ett fantastiskt myrbo och jag lyfter ut en bit, stor som en basketboll, vilken är lätt som balsaträ och med tunnätna väggar samt perforerad av hålrum och vindlande gångar.

Först tror jag att hästmyror har bott här, men så minns jag från ett besök i april 2014 hos min vän Sven Lennartsson i Mjölby, hur han visade mig ett lövträd vid Svartån där arten blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, hade byggt sitt bo och inser med ens att med det här välbyggda och tunnväggiga boet i stammens nedre del framför ögonen går artbestämningen som på räls.
(http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/04/6-april-nostalgisk-inramning-till-en.html)

Så lärde jag mig alltså något år 2014, som jag fortsättningsvis kommer att ha glädje av i mina naturstudier och dessutom förstår jag att vinden allena aldrig kan fälla ett jätteträd som detta. För sådana storverk krävs betydande insatser av både svamphyfer och gnagande insekter.

12 januari - "Slå snok pojk!"

.
Det kunde vara långa dagar ibland när man var liten. Långfredagen var värst. Inget fick man göra och ingenting fanns förresten att göra. Allt var stängt och dött, både bokstavligt och bildligt!
De där dagarna på året när långsamhetens och/eller förväntans eviga leda aldrig ville ta slut, sa alltid min far såsom ett mantra när jag tjatade: "Gå ut å slå snok, pojk!"

Jag har aldrig slagit någon snok. Det skulle liksom aldrig falla mig in och jag tror inte heller att pappa menade något som helst allvar med uppmaningen. Det hela var något som han bara fått med sig själv hemifrån, som liten, kanske från en tid när begreppet var allvarligt menat och snoken, som varande en orm, "naturligtvis" var både lömsk och farlig.

Idag har jag målat en snok, ett litet skissartat porträtt av en av Stugans alla snokar, som jag tidigare har dokumenterat med kameran.
Det är en litet tack för en hjälp jag fått av naturvetaren och museiintendenten Stefan Ericsson vid Umeå universitet.

Det var före jul i mitten av december någon gång, som han informerade mig om att snoken visst inte finns längs hela Norrlandskusten, som jag hade påstått i en facebookgruppsdiskussion, hänvisande till utbredningskartan i "Reptiler och amfibier i Europa" av Arnold & Burton.

- Det där är ett källfel som bara hänger med från bok till bok och går tillbaka ända till Kaj Curry Lindahl, menade Stefan och lovade att skicka mig tidskriften Natur i Norr årgång 1995/2, där en artikel av Johan Elmberg preciserade det senaste i fråga om utbredningen av reptiler och amfibier i Norrland.

Nu vet jag alltså bättre, om snokens utbredning i alla fall, och förstår att det är omöjligt för rastlösa ungdomar att försöka ge sig på att "slå snok" om man bor i Umeå. Nordgränsen går genom Medelpad och norr om Indalssälven blir uppmaningen alldeles meningslös.

12 januari - Efter stormen

.
Egon - så kallades den, den senaste stormen som i förrgår drog in över landet. 
Huset hemma skakade i byarna men i Ödeshögs tätort klarades strömförsörjningen hela natten. På något sätt känns det som, om nivån inte blir värre än så, att det finns något spännande och till och med lite mysigt att ligga tätt tillsammans under täcket i sängen och lyssna till ovädret utanför. Men tro inte att jag inte hyser djup medkänsla för dem som verkligen drabbats på ena eller andra sättet.

Jag åkte ner till Stugan igår för att kolla upp läget när vinden bedarrat. 
Där såg allt bara bra ut. Grenar och kvistar låg förstås överallt längs vägarna och på Dags mosse hade man redan röjt bort en stor asp tvärs över vägen.

Nära Stugan, vid Gottorp, hade en stor ek fallit, eller så är det en ask, jag måste kolla bättre nästa resa. Hur som helst hade Egon sparat boningshuset intill som tur var.

En sväng över Omberg hindrades av träd tvärs över vägen. Jag var så tidigt ute på morgonen att jag uppenbarligen var den första att försöka ta sig fram. Men jag fick alltså vända.

Idag den 12 januari, när jag skriver detta har snön fallit lätt och tunt en andra gång och redan också börjat smälta av, igen. Det är verkligen inte någon ordentlig ordning på den här vintern.
Det är detta, mildväder, regn och stormar, som vi nog måste börja vänja oss vid. Jag läste i ett blad nämligen att en av  de kunniga i frågan menade att Sverige under det senaste året redan nått + 2 graders överskott - d v s den nivå som världen satt som ödesdiger gräns för fortsatt temeraturhöjning, om vi inte ska gå in ett skenande förlopp.
Men, det är klart att enstaka värden inte utgör hela sanningen, det förstår också jag, men det är tecken i skyn!

9 januari - Reminiscens från Öland

.
Jag har en god vän på Öland. Egentligen är han från Boxholm och är en av mina gamla kompisarna i det första Tåkerngänget, vi som byggde tornet och satte fågelstationen på kartan. (Med känd fortsättning som följd: Natururm Tåkern och alla övriga attribut).
Min Ölandsvän servar mig med nyheter från Öland och skriver frekventa och lite närgånget uppfordrande kommentarer i min blogg, vilket jag förstås uppskattar mycket.

Häromdagen ringde  vännen och meddelade att han i en broschyr om Borgholm från 1981 hade hittat en annons om en konstutställning - en "Sommarsalong" - som överraskande innehöll också mitt namn. 
Och inte bara så, sa Ölandsvännen, det stod först i en rad av meriterande konstnärsnamn.
Nu var det städdags och om jag önskade bevara foldern så kunde han sända den till mig.
Naturligtvis sade jag ja, så nu har jag den här foldern i min ägo.

Att jag hamnat först i listan över utställare är inte märkvärdigare än normal bokstavsordning, kan jag konstatera nu när jag läser annonsen. Så var det med den saken min vän, men visst är det en god rad konstnärer på plats.

Jag minns de två somrarna 1981 och 1982 väldigt väl. 
Det var Galleri Appella i Strängnäs och i Göteborg som tog kontakt med mig för utställning. Efter en lyckad sejour på dessa orter undrades om jag kunde vara med på en kommande sommarsalong i Borgholm under ledning av en ny gallerianställd vid namn Maj-Britt. 
Maj-Britt och jag fick väldigt fin kontakt och affärerna gick galant så det blev en fortsättning även sommaren 1982 och därefter i Maj-Britts alldeles egna galleri, Galleri Appella-Gränden i Västerås, ytterligare ett par gånger under kommande år, innan hon tyvärr gick bort i förtid. 

Jag var ung och "hungrig" de här åren på 80-talet med utställningar många gånger per år överallt runt om i landet från Råå i söder till Kiruna i norr, det ser jag när jag nu av nostalgiskäl skummar igenom de klippböcker jag har från tiden. Hur orkade man?

Sommaren 1982 åkte vi över hela familjen och tog semester på Öland i anslutning till sommarsalongen. Det var en härlig tid med sol, bad och utflykter med våra barn som då var i åldern 2 - 7 år och vi har underbara superåttafilmer, numera i digital form, som härliga minnen från dessa upplevelser.

Raden av utställningar på Öland och i Västerås var väldigt viktiga och utvecklande för mig och jag minns de här första åren i mitt konstnärsliv med stor glädje.
Så tack käre Ölandsvän för tillbakablicken!

4 januari - Fullmåne

.

Ikväll stannade vi kvar i skogen tillsammans med barnbarnen för lek och och bus ända tills mörkret föll och fullmånen gick upp över träden.

Choklad och lussekatter var med, så självklart!

3 januari - Panik i Hästholmen

.
"Bonk", säger det i metallplåten på fundamentet till båtkranen i Hästholmens hamn och jag vänder mig om...

Jag står nere i blåsten på hamnpiren och spanar efter inblåsta havsfåglar typ tretåiga måsar, som jag sett här flera gånger tidigare år efter hård västvind, men jag ser inget mer än fiskmåsar i luften. Stormen blev aldrig vad den lovade, eller kanske snarare vad den varnades för; rätt snart blev "Svea" nedklassad till en ofarlig "Etta". 
Några sothönor, en skäggdopping, ett storskrakepar samt fyrahundra gräsänder är förutom fiskmåsarna allt som bjuds.

Men rätt som det är så lyfter alla gräsänderna i panik. Två havsörnar kommer över viken på låg höjd, överraskande både mig och sjöfåglarna, vilka lyfter i momentan panik och far över mitt huvud. Men jag följer örnarna i kikaren och de drar rakt över udden och försvinner mot Alviken till så jag hör bara i öronvrån hur suset av andvingar närmar sig stormens styrka och far förbi i motvinden tätt över hjässan.

Det är då det händer, "bonket" i kranen. En av gräsänderna har i skräcken inte lyckats få tillräcklig höjd utan far rakt in i plåten med en stor smäll. 
Nu sitter den där vimsig och villrådig på backen tills jag tar två steg fram mot den, då den lyfter och flyger ner mot vattnet igen.
Men, kvar på kranplåten finns det blöta märket kvar, ett bevis för paniken om nu någon skulle få för sig att jag överdriver .