måndag 31 januari 2022

31 januari - Besök i ateljén

Jag har tagit emot ett studiebesök idag. Ett glatt och intresserat gäng från Åkerbo pastorat, mellan Linköping och Norrköping, hälsade på i ateljén för att tillsammans med mig gå igenom det arbete de anlitat mig för. 


Åkerbo pastorat är på besök i ateljén.

Jag var förberedd med skisser som jag presenterade i ord och bild och som kom att nagelfaras och diskuteras livligt. Gästerna hade i sin tur ordnat med mat från Annelies matsalar, granne med ateljén, som blev till en måltid vi avnjöt i Ödeshögs församlingshem, då jag saknar microvågsugn. 

Denna heldag följdes upp med en visit i Ödeshögs gravkapell, där min stora olja "En stund på jorden" hänger och ett avslutande besök vid Stora lund vid Vättern för att beskåda dramatisk natur som omväxling till Slätten.


Oljan - En stund på jorden i Ödeshögs gravkapell.

Nu återstår att fortsätta arbetet med skisserna, fram mot färdiga alster någon gång i maj. Ett trevligt vårjobb är igång.

fredag 28 januari 2022

28 januari - Morfarshjärtat

Det värmer ett morfarshjärta och hela vår stora familj när äldsta barnbarnet Ella, 17 år, erhållit sin första ordinarie A-lagströja i Linköpings FC för spel i träningsmatch mot IFK Norrköping ikväll.

Stort lycka till!

28 januari - Vilseledande om ekologisk mjölk

I dagarna fick Arla motta det icke så åtrådda priset "Årets matbluff".  Det är en stor skandal, tycker jag och många andra, att man försöker lura oss konsumenter som verkligen vill försöka agera miljömedvetet.

Mjölken i vårt kylskåp..

För många år sedan, då ekovarorna började dyka upp i butik, fick jag ett påhopp i kassakön från en person som nästan anklagade mig för naivitet och feltänk, då jag lastade upp mjölken på bandet.

- Den där mjölken är väl inte ett dugg bättre än annan mjölk och inte smakar den något annorlunda heller. Du är bara lurad! sa han.

Jag svarade att jag höll med om det där med "ingen smakskillnad", men att bara den lilla detaljen, att korna kommer ut åtminstone någon gång per år på grönbete och allt positivt som detta gör för både dem och miljön räcker för mig.

Nu har jag emellertid förstått att lantbruksorganisationer har börjat lobba för att slippa även den detaljen vad gäller eko-mjölk. Skulle det elementära garantikravet om kors möjlighet till lite luft i det fria falla, vill jag härmed säga att jag omedelbart släpper mitt oskrivna kontrakt med eko-mjölken. 

Jag kan också avslöja att jag egentligen aldrig har trott på Arla när det kommer till punkten klimatansvar, knappast på andra företag heller, som säger sig värna klimatet genom att köpa utsläppsrätter och kohandla med planterade träd i Afrika som kompensation. Allt sådant blir för mig blott ett vilseledande resonemangsparti.

Jag vill ha rena insatser och samvetsfull ärlighet när det kommer till natur, miljö och klimat. Inget annat!

Uppföljning: Efter denna artikel diskuteras nu på nätet friskt huruvida ekologisk djurhållning är bättre än annan när det gäller t ex utomhusvistelse. Ett förtydligande är i vilket fall att ekologisk djurhållning bl a medför mer utomhusvistelse än med konventionell, så långt är jag väl rätt ute. Länk till ARLA Ekologi .

onsdag 26 januari 2022

25 januari - Vid Vätterns kust

Det var en av dessa sköna, vackra dagar på gränsen till tidig vår. 

Vi vandrade ut till Vättens kust norr om Ödeshög - ett för många helt okänt landskap, som verkligen gör skäl för epitetet, ty här ligger Vätterns vatten havshårt på och slipar klipporna runda och gör dem såphala med hjälp av den svarta cyanobakterien Calothrix sp., precis som sig bör med klippor vid hav.

Såphala och blanksvarta klippor säger kust mer än strand.

En hel del hjälp med arbetet på den mörka porfyren har förstås den gamla inlandsisen bidragit med, det berättade vår vän geologen Hans G. Johansson för oss för nu några år sedan och så visade han på tre olika riktningar av isens släpspår i berget. Tre epoker under 800 år för så där 10 000 år sedan.

Ute på sjön, över speglande hällkar och vackra lavmönster på torr sten, i den idag blygsamt väna vinden, strävar en vit trollingbåt långt därute i jakt på lax, röding och öring.

Mot norr ligger Omberg och fångar gulljus. I stupet mot vattnet, i blåskuggan, finns pilgrimsfalkens näste.

Och precis där och då, varnar en kråka bakom oss och jag spanar mot skyn.

Ute över blått vatten och svarta skär kommer falken farande över den ljusa himlen. Den stallar upp mot oss en smula och far sen vidare i vinden bort mot sitt solbelysta berg med klippande kraftfulla vingslag. Jag följer den i kikaren nästan hela vägen, då fågeln lyser i solen mot det mörkblå vattnet och snart blir ett med berget. 

Som alltid i möten med falkar blir man tagen av stunden. Tänk att man fick vara med om denna återkomst. Det kunde man aldrig tro, då, för snart 70 år sedan, när pilgrimsfalken försvann så definitivt ur vårt landskap - utrotad så att inte ens hoppet fanns kvar, att trenden kunde vända.

Efter detta, finns det något mer att längta efter? Jo, möjligen kaffestunden under de gamla oxlarna i solen som faktiskt värmde oss en smula,  vi de privilegierade.

måndag 24 januari 2022

24 januari - På Tåkerns is

Jag gjorde en liten provrunda på sjön Tåkerns västra sida idag. Jag  planerade för en vandring i en av vasskanalerna där, för vår "Tisdagsklubb". Men promenaden får nog bero en tid i väntan på en möjlig vinterretur.


... Isen var nämligen vattnig och hal.

*

Jag sköljer av leran från den smetiga stigen nedför strandhanget och känner mig för med stavarna ute på isen, som visar sig vara bärkraftig och seg men bitvis helt genomskinlig, så att jag ändå blir en aning osäker. Tuvmaden följs av en bård av smalkaveldun som efterhand ersätts av allt högre bladvass, och jag väntar på lock från den första skäggmesen.

En bård av smalkaveldun.

Vinden viner vårligt från sydväst och vattnet står bitvis flera centimeter högt över isen. Några fräthål med bubblade vatten öppnar sig runt tuvor och strån där vind och sol kommer åt och det är verkligen "onödigt" halt, trots att jag är utrustad med både dubbskor och stavar.

Inne i hög bladvass hör jag snart den första skäggmesen. Det är en hane som tycks vara ensam, ty han sjunger knirkligt och tyst för mig när jag svarar honom. Men visa sig i den hårda vinden vill han inte, eller så går han inte på min imitation - förståeligt.

Bladvassen har börjat släppa sina frön, det är tidigt det, och frömassan bildar små drivor och mönster i isvattnet - otillgänglig för hungriga skäggmesar.


En vattenspindel har vaknat till ett liv på sparlåga.

En vattenspindel kryper oerhört långsamt över isen och jag noterar gott om skal av infrusna posthornssnäckor och dammsnäckor.

Där möss och näbbmöss tidigare kilade i snön över isen finns ännu avslöjande spår från deras tunnelbyggen i form av mörka vindlande band.

Jag vänder efter blott 500 meter ut från land. Bruset från vinden i vassrören är det enda jag hör, inga fler skäggmesar och inget annat liv heller.

Eller vänta! Ett svagt "klong". Tätt över vassen, nästan mellan vipporna, kommer en korp virvlande i motvinden. Den gör en halvcirkel runt mig där i ensamheten, svagt småpratande och med blinkhinnans vita signal berättande att den ser mig väl och nyfiket undrar en smula.

För korpar gäller nämligen att där det finns människor brukar det finnas mat. Kan jag vara en fiskare eller en jägare med byte måhända?

24 januari - Islandskap

Under massivt dånande krevader från skjutfältet i Kråk på andra sidan Vättern, bland dykare i vattnet överallt och med laxfiskare på ishala klippor, idag uppenbarligen helt utan fångst: " Det där jävla skjutandet skrämmer ju ihjäl fisken. Det är skandal!" samt tillsammans med många andra upplevelsesugna naturturister, vandrade vi runt i Stora Lunds naturreservat i Ödeshögs kommun i går. 

Det som drog många av oss dit var de fantastiska isbildningar som skapats efter veckans stormar, där vattnet piskats upp över klipporna och växtligheten och skulpterat fram ett säreget islandskap, isstoder och figurer.

Här är några foton som jag tog. Ibland säger en bild mer än tusen ord. Väl bekomme!











tisdag 18 januari 2022

18 januari - Totalt värdelöst

Jag avslutar mitt liv i Stugan vid Tåkern. Ja, missförstå mig rätt; det är dags att ta ett steg vidare, eller kanske snarare bakåt. Jag har hyrt den närmare tjugo år och dessa år har verkligen rusat iväg. Nu är det dags för final.


Min målarstuga med en tomt som växer igen.

Stugan som länge har varit min målarstuga börjar bli ordentligt skraltig, lutar numera så att jag får bromsa mellan kök och rum. Vattnet är avstängt och elen uppsagd sedan flera år tillbaka. Detta ingick i min plan att leva gammeldags med kakelugn, vedspis och fotogenlampor. Det var länge befriande och avkopplande men känns numera som ett passerat stadium. Det finns idag behov av ett rejält åtgärdspaket i stort såväl som i smått men jag är inte säker på att fastighetsägaren tänker sig detsamma. Det är möjligen dags att "välta paketet". 

De senaste åren har jag inte orkat med att sköta allt som sig bör och trädgården har blivit allt vildare och gräsklippningen allt mera sällsynt. Jag har närmat mig ett avgörande. Det som till sist har fått mig att ge upp är upprepade besök av vildsvin. Förra vintern bökade de upp hela tomten, så att jag idag med nöd kan stapla fram över det som är tänkt som gräsmatta. En gräns överskreds och fick mig att sucka ihop. Jag bad om hjälp men fick ingen. Tiden är inne.

Nu råder dagar av sortering och kast. Jag tar det lungt och ostressat. All konst som hängde tätt på väggarna, resultatet av byten och gåvor konstnärer emellan, har fördelats mellan barnen i den mån de var intresserade och nu grovstädar jag och röjer bland det övriga. Jag hyr Stugan möblerad och skall bara åtgärda det hanterbara. 


När jag idag hämtade hem fem fulla säckar med musknaprade mattor, tomburkar, rostiga kastruller och brännbar bråte fann jag längst inne i ett skåp en bytta med pengar.


Totalt värdelöst!

Jag minns inte anledningen till denna undangömda kassa, Antagligen har jag stoppat undan lite då och då för att ha slantar till inköp i lanthandeln nästgårds. Det är inte mer än tvåhundra kronor i tjugor och femtiolappar och allt är värdelöst idag. Gamla odugliga sedlar bara. Vad gör man med dem? Spelar monopol med barnbarnen kanske.

Ja, det är helt klart dags att börja ta adjö av en härlig epok och nu kan jag göra det utan sorg men med många fina minnen.

måndag 17 januari 2022

17 januari - Apropå norrskenet härom natten

Jag tänker på norrskenet häromnatten. Det syntes över stora delar av södra Sverige. Nätverk såsom Facebook och Instagram bidrog till att väldigt många fler idag än tidigare fick chansen att uppleva detta mäktiga skådespel på himlapällen och därför svämmade kanalerna snart över av vackra bilder och hänförda rapporteringar, där också min akvarellskiss fick plats.

Akvarellen jag gjorde av norrskenet över Ombergsbygd.

Fenomenet är förstås inte lika positivt som vackert. Man vet att häftiga elektromagnetiska solstormar som slår ner över jorden, påverkar oss och våra verksamheter mer eller mindre negativt. Det magnetfält vi har runt planeten skyddar oss från det värsta men vid polerna sipprar laddade partiklar lättare in, vilket förklarar beteckningen norr- och sydsken. Jag läste nyss att en forskare berättade, att det antagligen var en reva i magnetfältet som förorsakade det ovanligt sydligt utbredda norrskenet senast. 

Det här får mig ovillkorligen att tänka på den kanadensiske poeten och sångaren Leonard Cohen. Han tycks tidigt ha varit något väsentligt och hemlighetsfullt på spåren. Hör här en rad ur hans sång Anthem.

"There is a crack in everything, that is where the light gets in".

söndag 16 januari 2022

16 januari - Ludmila blev min 200 000:e besökare

Det var Ludmila som blev min 200 000:e besökare här i Naturlig dagbok. Henne förärar jag en liten akvarell på en gransångare som bevis och uppskattning med alla mina andra, tusentals läsare också i tankarna. 

Jag välkomnar Er alla till ett nytt nästan oskrivet år. Ett år där omvärlden känns både osäker och skrämmande på många sätt och vis. Själv söker jag tröst och lugn i det lilla och nära. Naturen och familjen känns allt viktigare för mig. 

Kom ihåg att jag gärna vill föra en dialog med Dig.

lördag 15 januari 2022

14 januari - Norrsken över Omberg

Jag satt vid köksbordet med ett minipussel jag fick i nyårspresent, när Ulla ropade ner till mig, att Micke rapporterade norrsken från Brokind.

Jag fick fart i benen och gick ut i mörkret, sökte mig till skugga, bort från gatljusens ströljus och vände mig mot norr.  Över Omberg låg ett böjt band av ljusgrön färg som jag först mera anade än såg, men efterhand som mina ögen vandes framträdde norrskenet allt klarare.

En akvarellskiss av norrskenet över Omberg igår.

Skarpa lyktor glimmade som gulvita nålstick mot horisonten och den gulgröna dimman svävade som i skimrande tyngdlöshet över berget. Det hela var mycket subtilt och vackert. Jag försökte fotografera med mobilen men resultatet blev uselt. Denna akvarellskiss ger möjligen ett någorlunda hum om detta märkvärdiga.


onsdag 12 januari 2022

12 januari - Mörkret viker medan jag inväntar min 200 000:e besökare

Jo, visst är det mörkt fortfarande, speciellt som den vackra vita snön idag har smält bort lika snabbt som smör i solsken. Men ändå. Ännu när klockan slår fyra hänger dagen kvar en smula och min tallkottkörtel reagerar bums; det kliar någonstans där inne bakom gommen. Snart reagerar talgoxen på samma vis och lättar på sin sångstämma. Det är väldigt nära nu, bara någon dag bortöver som mest.

En strimma ljus hänger kvar över Omberg.

Jag tänkte skryta lite om den här bloggen. Jag har fört min Naturlig dagbok offentligt sedan någon gång under mitten av 1990-talet då jag köpte min första dator. Det har skett på olika plattformar och det äldsta har jag kvar endast som egna worddokument. Men från år 2000 finns ett öppet arkiv som du kan gå in och söka i. Här är länken:

länk

Under de senaste knappa tjugo åren har jag haft besöksräknare i bloggen. Inte heller den är kontinuerligt uppdaterad men jag konstaterar att inom två till tre dagar passerar den nuvarande räknaren 200 000 besökare, vilket innebär att jag troligen kommer att ha haft en kvarts miljon läsare totalt.

Jag är glad och stolt över detta och tacksam naturligtvis att ni är så många som mer eller mindre regelbundet tar er tid att ta del av mina skriverier. 

Undrar om just du blir den besökare som "går över gränsen". Sänd mig ett mejl med namn och adress, så ska jag synkronisera meddelandets inkomst med räknaren och bestämma mig för vem som kommer närmast. Det blir ett litet experiment och kräver lite extra jobb både av dig och mig, men kan ju vara kul att testa.

Jag bjuder på en liten akvarell som present till min 200 000:e besökaren! Försök tima med besöksräknaren som du finner i högerspalten. Lycka till!

tisdag 11 januari 2022

11 januari - Olustiga vibbar i bergslagsskog

Jag vet inte hur många gånger jag har besökt skogarna runt Skultuna - Fläckebo - Västefärnebo - Ramnäs i den västmanländska bergslagen; hundratals gånger åtminstone och detta sedan minst femtio år tillbaka i tiden. 

Skogen här tillhör på något vis mina externa hemmamarker, eftersom min far härstammar från Ramnäs och hustrun från Skultuna. Här har jag upplevt det mesta som finns att uppleva i ett gediget skogslandskap. 

Men denna skog är dessvärre också under stadig och snabb förändring från tiden från 1970-talet, när jag ännu kunde finna åldriga bestånd orörda, fram till idag, då det sista av det gamla slutgiltigt är nedhugget. Numera består trakten till största delen av tråkigt ensartad, planterad gran-och tallskog i låga åldrar över enorma ytor. Jo, bruksskogarna är nog de värst missbrukade om du förstår mig rätt.

I bergslagsskogar skall det vara gott om asplöv, som här, på fotot från hösten 2004.

I denna bygd har jag sett tjädrar, orrar i flockar, kungsörnar, havsörnar, lodjur, kronhjortar, vildsvin, sparvuggla, slaguggla och lappuggla och mycket, mycket mera. Området är dessutom ett fantastiskt dagfjärilsområde och hyser en rik flora, väldigt olik den jag har i min egen Ombergsbygd. Ett av landets största skogsbrandområden finns som väl bekant också på plats.

Lappuggla i Skultunaskog. Akvarell av undertecknad

Svavelgul höfjäril. En detaljbild från ett hyggesparti där hundratals individer sökte näring och sol.

Ängsklockor som färgar hyggeskanter i lilablått finns inte i östgötabygd.

Men jag har ännu inte sett varg, och det trots talrika resor i bil och vandringar längs raka skogsvägar eller slingrande stigar under alla dessa år i olika dygns - och årstider. 

Det här är nämligen vargmarker, det är känt. Men tyvärr beslutade länsstyrelsen i Västmanland att skjuta bort paret i just det revir som jag så länge hade trott och hoppats på; det som kallades Skultuna/Västerförnebo-reviret. Året var 2012 och jag hade av en slump, redan innan jakten var beslutad, sett, enligt min mening, fördolda och tveksamt förtida förberedelser. Jag skrev om det hela i Naturlig dagbok och här är länken:  

länk

Nu har det ju gått några år sedan dess och vargstammen är ganska stadigt etablerad på runt 350 - 400 individer i vårt land. Licensjakt pågår, även i Västmanland, för att hålla beståndet på bestämd totalnivå. Ändå har jag inte gett upp hoppet om att ett nytt vargpar skulle kunna komma tillbaka till det här området mellan Skultuna och Ramnäs igen. Därför har jag sniglat mig långsamt fram längs dessa vägar och varje gång tålmodigt spanat både höger och vänster, in bland träd och stenar och även långt bort mot vägsände efter den där efterlängtade och försvinnande grå ulvskuggan.

Den här gången skriver jag nymornad januari 2022 och nysnön har lagt sig över vägen. Jag kör som alltid i sakta mak. Havlvägs stiger blå rök upp från en glödande liten brasa, slingrar sig upp ur mossan vid vägkanten och dunstar bort mot den mörka skogen. Någon är nära. 

En vedtrave berättar om nya skogliga ingrepp, som jag ändå har förståelse för, ty jag har nog aldrig sett maken till granbarkborreangrepp. Längs vägar och hyggen och vid skogens kanter står granarna rävröda eller grådöda så långt man kan se; ett dystert kvitto på bergslagskogars misshushållning och feltänk och nu är tiderna bråda att rädda det som räddas går.


Jag kliver ur och tittar närmare på vedtraven vid vägkanten, anar  något olustigt i ögonvrån.

Jag ser den lilla blå skylten och ryser till. Med ens känner jag hur hoppet försvinner. Det hopp jag hela tiden har närt om att vargen skulle kunna vara välkommen tillbaka i "min" skog skingras som sand mellan fingrar.

måndag 10 januari 2022

9 januari - Med ögat i fokus

Inte är det skönhetens ögon, men likväl finns där drag av en "Bella Donna" (Vacker Kvinna).

Det var någon gång runt juletid som jag var just utkommen från ögonkliniken i Jönköping - med en stor svart pupill i vänsterögat. 

Det är saften från växten belladonna som i forntidens Grekland och under Romartiden droppades i fagra kvinnors ögon för att göra dem ännu vackrare genom att skapa det där outgrundligt mörka ögat genom en förlamad och helt öppen pupill. Likartat gör idag ögonläkaren under användning av växtens derivat, atropin, för att lättare kunna kika in i och diagnostisera ögats inre.

Av medelhavsväxten Belladonna, tillverkas alltså nervgiftet atropin, som är ett mycket värdefullt läkemedel inom den medicinska vetenskapen.

Såsom jag tidigare har berättat blev det till slut nödvändigt att akut åtgärda min gråa starr i vänsterögat under förra året. Operationen gick bra och jag fick ett nytt falköga på köpet.

  länk till detta

Nu har jag emellertid, för bara ett par veckor sedan, fått nya problem. Från en dag till en annan blev synfältet plötsligt grått och grynigt i vänsterögat och mitt i synfältet uppträdde ett dimmigt och något mörkt "moln" som simmade runt när jag ville fästa blicken. Det hela var mycket obehagligt, så jag ringde till sjukhuset igen för att meddela problemen.

Ungefär så här ser jag med mitt vänstra ögon om jag riktar blicken mot en vit vägg.

Jag blev kallad akut redan följande dag eftersom man tog mitt nya problem på stort allvar.

Det konstaterades att jag hade fått en glaskroppsavlossning och i samband med denna, en blödning på näthinnan. Ett "moln" dimrar därför min syn mitt i fokus och en diffust småkornig grumlighet ligger över nästan hela synfältet. När jag blinkar flyttar sig ogenomskinligheten för en kort stund för att sen snabbt komma tillbaka. 

Ögats funktion är ju knappast något man tänker på i vardagslag, man tar det liksom för givet, men då ett problem akut uppstår inser man hur tekniskt alltihop egentligen fungerar; likheten med en kameras missfunktioner blir plötsligt så tydliga.

Glaskroppen fyller ögats inre som en rund genomskinlig kula. Den förstärker linsens fokusering av infallande ljus till näthinnans synceller. Runt glaskroppen finns en tunn hinna som håller allt på plats. Denna hinna ligger dikt mot näthinnan. Med högre ålder kan glaskroppen börja skrumpna något varvid den omgivande tunna hinnan kan lossna. Det är detta som har hänt mitt vänstra öga och som har förorsakat blödningen i näthinnan. Och en blödning där måste alltid tas på stort allvar.


Ungefär så här är synen på mitt vänstra öga idag.

Jag har varit på återbesök, där det konstaterades att symptomen efter tio dagar som tur är inte har förvärrats. Läkning kommer att ske med tiden, men jag kan troligen inte räkna med fullt återställd synförmåga.

"Ditt syncentrum kommer att anpassa sig efter ditt "nya"  vänsteröga och dina upplevda problem kommer troligen att minska. Men om du om ungefär ett halvår fram i tiden känner att det fortsätter vara jobbigt, kan vi ta ställning till en eventuellt ny operation; glaskroppen går nämligen att avlägsna och den kan ersättas med en konstgjord. Men detta är ett besvärligt ingrepp och där är vi inte än". Så sa min läkare.

Har jag nämnt det förut? Det där om kroppens tilltagande skröplighet. Tecknen tätnar och det är fullt sjå att hänga med i anpassningen.