tisdag 30 augusti 2016

30 augusti - Målardagar vid Stugan

.
Återigen en skön dag vid Stugan. Efter två dagars intensivt regnande, ca 30 mm, är det sol och värme som gäller igen, men vinden biter förstås rejält från SV som vanligt. 
Oljemåleriet kallar.

Så här kan det se ut vid starten av ett nytt motiv. Detta är i liggande format 100 x 70 cm och jag visar de två första lägena. Varthän det sedan tar vägen vet inte heller jag. Det finns nämligen en stor portion improvisation i mitt måleri och slutprodukten är höljd i dunkel även om riktningen är utstakad.



Läge 1 - Grundering i ockra toner


Läge 2 - olika nyanser av blått har tillkommit



Medan jag målar kommer betets ungdjur fram till mig. Det är ofta så och handlar förstås om naturlig djurisk nyfikenhet. Medan de står där och idisslar försjunker de efterhand in i ett slags trans medan jag talar lugnt till dem, visslar lite och sjunger en smula. 
Så kan de stå lång tid och jag njuter av vårt förhållande.



Jag vet att vårtbitarsången är intensiv just nu men det mesta går tyvärr mitt öra helt förbi. 
När jag av andra, naturliga skäl ställer mig vid diket en stund märker jag emellertid att det liksom sticker i öronen och jag spanar efter sångaren som jag vet finns där. Efter en stunds letande finner jag honom mitt i spelet. Vingarnas brunkantade stridulationslister gnider mot varandra och de långa antennerna fiskar efter feminint gensvar. 
Sen tar han ett skutt och flyger iväg ett par meter rakt in i en sälgbuske och är borta men jag förstår att sången snart börjar igen från en ny och kanske bättre plats.

Jag ser en tistelfjäril! Den första och hittills enda i år. Den landar en kort stund i en höstfibbla.

På hemvägen stannar jag till nära min bostad i Ödeshög för att kolla en annorlunda växt som jag såg under en hundpromenad i regn, och då inte hade lust att studera närmare. I efterhand fick jag för mig att det kunde vara något rart. 



Det var det också, på sätt och vis, men inte mer ändå än en vackert rosafärgad smällglim; ingen åkernejlika eller rosenglim som jag ett tag fick för mig. 
I Mossbergs flora läser jag att smällglim sällsynt kan vara ljuslila och detta gäller sannerligen denna individ. Den riktigt lyser rosa och skiljer sig markant från mängden.


söndag 28 augusti 2016

28 augusti - Dagen efter

.
Jag fyllde år igår. Inget stort eller särskilt. Lätt glömt faktiskt!
Istället firade Ulla och jag våra nya härliga vänner Ali, Arwa, Joudy och Rogina, palestinska flyktingar från Syrien, som ännu, efter ett helt år i Sverige bor kvar på förläggningen Nattviol i Ödeshög trots att de har fått uppehållstillstånd, de väntar på de sista fyra siffrorna och en bostad, Ali fyllde nämligen femtio år häromdagen och det känns definitivt större, eller hur?, så vi bjöd familjen Dibi på en heldag på Visingsö i underbart väder med många glädjor och upplevelser tillsammans. Stort!

Hemkommen igår kväll ägnade jag resten av tiden bland annat åt mina Facebookvänner. Det är lite stort det också faktiskt, säger och menar jag, fastän många kanske tycker att det hela är "konstruerat" nonsens.
Jag hade ambitionen att besvara alla med ett personligt tack och en liten kommentar om det fanns mera anledning därtill. Men när klockan slog runt över midnatt hade jag inte ens hunnit halvvägs via min Ipad, som är lite långsammare i apparaturen än en dator, så jag gav upp av trötthet.

Jag noterar nu idag att ungefär 300 personer har hört av sig till mig med mer eller mindre personliga grattishälsningar - fantastiskt!

Mitt firande blir idag med familjen och sen imorgon med våra goda vänner.

Jag har haft besök förresten.
Det jag tänker på skedde för över ett år sedan men det var först häromdagen som jag uppmärksammade det. Jag fann en liten lapp nämligen i min oljefärgslåda vid Stugan när jag letade efter en tub ultramarin som låg där tillsammans med nämnda lapp ända ner mot botten.

Så här såg den ut:



Inte mer än en halv kvadratdecimeter stor har den dolt sig för mig ända tills nu.

Det hade varit kul att kunna bjuda "The Earthian" på ordentlig logi inne i Stugan och en måltid tillsammans. Hoppas det gick bra ändå för hen och under den vidare resan ut i världen.

fredag 26 augusti 2016

26 augusti - Målardagar vid Stugan

.
Jag har gjort mig lite ledig från återställningsarbetet i ateljén för tillfället. Jag har nämligen tagit slutgiltigt beslut om att jag ska försöka genomföra utlovad utställning på Galleri Konstgården i Tranås mot slutet av oktober trots att jag för bara två veckor sedan såg det hela som omöjligt och tackade nej under rådande situation. Men galleristens besvikelse och enträgna vädjan fick mig att vända åter och nu kör jag på som en glad dåre och ateljéomsorgen skjuter jag därmed , med dårens lättsamhet, till höstens regngrå dagar.

Veckan som gått har varit vän och somrig med molnfria dagar och stekande sol över konstnären vid staffliet, Ulla och jag är nyss hemkomna efter ett härligt och uppfriskande Vätterbad vid Stora Lund, och jag måste säga att jag har njutit av beslutet jag tog och mitt arbete som följt därav.

Getingarna har varit närgångna förstås, nästan så att jag varit på gränsen till att stå ut när de surrat som värst runt öronen och prövat sina landningsställ både på händer och i ansikte, men än så länge har jag klarat mig från stick, jag har allergimedicinen i fickan, ty jag har försökt att vara varlig i mina antirörelser. Jag har även de talrika stora och snällt brummande bålgetingarna att tacka, tror jag, för när de tagit sina svepande turer runt mig och huset har de mera hetsiga och nyfikna småkusinerna snabbt flytt sin kos.

En dag kom en ung pilgrimsfalk upp på himlen. Den loftade runt på femtio meters höjd under molnen rakt över mitt huvud i mer än en minut men jag vågade aldrig hämta kikare eller kamera som låg tio meter bort på stafflibordet under altantaket, för jag vet hur snabbt en rovfågel försvinner ur sikte om man ger den en chans. 
Den var inte alls så svartvitt tecknad som en gammal "pille", utan mera beigetonad och bar med sig ungfågelns fräscha, ljust oslitna stjärtspets blänkande i motljuset som ett ungdomsintyg.



Den lekte och tränade i brisen däruppe, svepte runt i stora långsamma drag, gjorde små hopp i höjdled, gjorde språngsteg i termiken, rollade och försvann därefter bakom almarna vid Kvarnstugan i ett mäktigt och hissnande långdyk i 60 graders vinkel mot backen. Jag spanade resultatlöst efter uppkomsten igen men den var borta, precis som det brukar vara, säkert snart tillbaka på sitt Omberg, där hela elva ungar i tre bon vuxit upp detta år.
Möten med pilgrimsfalkar är oftast intensiva men korta.
Tre falkar såg jag förresten under lika många koncentrerade dagar, alla på samma vis rakt över stugtaket och mitt målarhuvud men alla med olika karaktär: lärkfalk, pilgrimsfalk och tornfalk.

Jag har släpat säckvis av gräsklipp, buskröj och annat trädgårdsavfall från trädgården hemma i Ödeshög till Stugan vid Tåkern i ett par års tid. Mitt mål har varit att skapa en rejäl kompost. För fyra år sedan försvann 90 % av områdets snokar och jag vet inte varför och hur men min idé har alltså varit att ge kvarvarande individer ett överlevnadsalternativ. 



I våras såg jag snok på plats, solande på komposthögen, och min lycka var stor. I veckan blev jag ännu lyckligare för nu fanns också snokungar på plats. Mitt mål är uppnått. En kull ägg har kläckts i min komposthög och de små ungarna ligger just nu och solar inför mina glada ögon. 

Mitt måleri då. Jo, jag gör som jag brukar, lägger upp ett litet lag av dukar att arbeta på. Den här gången är det fem stycken, det brukar ligga däromkring i antal, och sen blir det lite omlottmåleri efter hand.
Det känns rätt gott att jobba på detta sätt, ty så fort jag hamnar i en återvändsgränd med, eller "tröttnar" på ett motiv, så jobbar jag vidare med ett annat istället.
Huruvida alla blir bra eller så, eller ens färdiga till utställningen är hela tiden lite ovisst. Jag har alltid några kvarlevor som blivit över, att tillgå när dukarna tryter och då kan jag ju lätt grunda om och börja på nytt.



Mellan målarvarven hänger dukarna på stugväggen och lockar mig till funderingar och möjliga lösningar. Och ska sanningen fram sitter jag nog minst lika länge och tänker som jag faktiskt konkret målar. Men det är som min konstnärsvän Lasse Frisk brukar säga: "Att gå omkring och fundera är konstskapande arbete det också". 
Därom är vi alldeles överens, Lasse och jag. Så det så!

torsdag 18 augusti 2016

18 augusti - Dvärgarun, ett unikt och exeptionellt inlandsfynd i Ödeshög

.
I juli uppmärksammade vännen Kjell Antonsson att det växte mängder av en art av växtsläktet Arun vid ruderatområdet intill fjärrvärmeverket i Ödeshög.
Han bestämde arten till flockarun och presenterade det unika fyndet eftersom denna växt är en kustart och oerhört sällsynt i inlandet.

Vid senare kontroller har det emellertid visat sig att det istället säkerligen handlar om en annan, minst lika sällsynt Arunart, nämligen Dvärgarun, Centaurium pulchellum.
Även dvärgarun är en kustart som bara finns belagd med ett inlandsfynd i landet och detta fynd är markerat på en karta som en prick i närheten av det fynd som redovisas här och nu. Om det är samma lokal vet jag inte just nu.



I det aktuella området skrapades jordlagret bort för ungefär tio år sedan för att förbereda industrimark men någon industri etablerades aldrig . Området har hela tiden varit mycket intressant både ur floristisk synvinkel som ornitologisk.

Dvärgarun är en annuell växt och nu under sensommaren vissnar alla plantor och frösår sig inför nästa säsong.
Beståndet i Ödeshög är oerhört tätt och omfattande. Uppskattningsvis finns hundratusentals individer i storlek från en halv centimeter upp till ca 20 centimeter i höjd. Tätheten gör att den leriga barmarken faktisk färgas gulgrön av alla dessa tusentals små plantor. Det är oerhört häftigt!

Jag lägger in några bilder och kommer att återkomma med flera rapporter.



Små singulära plantor med endast en toppblomma dominerar till minst 90 %.


Dvärgarun i närbild.


Marken färgas gulgrön.

Största och minsta funna individer.


Tillägg 19 augusti 2016:

Jag har idag mottagit medhåll från Kjell Antonsson om att min bestämning är riktig - Dvärgarun - och tidigare rapport om flockarun till Artportalen är numera ändrad och kompletterad.

onsdag 17 augusti 2016

17 augusti - Exkursion till samhällsnära naturområde i Ödeshög

.

Idag bjuder Ödeshögs kommun in till en nära naturexkursion; till Skrapegårdens villaområde i samhällets utkant mot Vadstenhållet. Guidar gör Tommy Karlsson från Länsstyrelsen och jag själv.
Det är en plats som jag "upptäckte" för några år sedan; en restlokal vilken hittills med knapp marginal har överlevt från forntid som ett glaciärsandområde med unik flora och insektsfauna. Jag har berättat om det tidigare flera gånger här i min blogg (sök på bivarg eller Skrapegården).

Klockan 18 idag börjar vi och vi hoppas få se rovstekeln bivarg och det ännu mer sällsynta guldsandbiet.




Välkomna!

måndag 15 augusti 2016

15 augusti - Bakåt i tiden

.
Min resa bakåt i tiden fortsätter under djupdykningen i Ateljé Gebbe. (Se nedan under den 11 augusti)

Jag har precis tömt en av mina två gamla "Amerikakoffertar" som jag inhandlade på en auktion i Väderstad någon gång i slutet av 1960-talet. Från början minns jag att den var fylld av gammalt husgeråd och en sovsäck. Men det var då det. Idag visste jag inte riktigt eftersom den stått i ett hörn och dammat längst in i förrådet sedan några decennier.

Det visade sig vara en aning obehagligt att öppna kofferten efter alla dessa år eftersom den var fylld med diverse gammal bråte av äckelbeskaffning, gamla fågelvingar bland annat och skalbaggssamlargrejor, som idag förstås var sunkigt medfarna och kraftigt angripna av ätande insektslarver. I bottnen på kistan fanns resterna av det nedbrutna i form av ett halvcentimetertjockt lager av fnas och ängerspillning.



Nu är kofferten ordentligt rengjord och därmed har jag fått den perfekta förvaringslådan för andra saker. Men den här gången ska allt nagelfaras ordentligt, nu sparar jag bara sånt som möjligen kan bli till glädje och intresse för nästa generation; en slags "döstädning" alltså.

Amerikakofferten kommer i fortsättningen således att härbärgera tidningsurklipp som anknyter till min verksamhet från 1960- talet och framåt och av sådana finns det många hundratal, vidare alla de svartvita illustrationerna jag har berättat om tidigare samt dessutom ett rejält lager av kvalitetsdior som jag lät dokumentera många av mina verk med under en period. Sen kommer kistan att åter vara full.

Sorteringsarbetet har bara påbörjats med alla de där tidningsurklippen. Det kommer att bli en spännande kronologisk återblick, för mig åtminstone och så här började det en gång:



Året är 1958 och Mjölby Fältbiologiska Förenings är bildat. Vi samlas i biologisalen på Lagmansskolan varannan vecka och en gång kom en reporter dit. 
Grunden blev lagd. Mitt naturintresse fanns i och för sig redan där men kunde nu kanaliseras, utvecklas och förädlas. 
Här börjar också historien som så småningom ledde fram hela vägen till Tåkerns fältstation och Naturum Tåkern och faktiskt även till mitt blivande konstnärsskap.



Vi ungdomar var väldigt engagerade och blev också mycket uppmärksammade av media som här när vi deltog i en nationell simfågelräkning, vilken faktiskt pågår ännu idag varje höst.



Det blev många naturexkursioner under åren och en av dem jag minns med extra glädje gick till Östergötlands skärgård. Det var spännande eftersom jag därvid fick träffa naturkompisar från hela länet.

När vi "etablerade" oss vid Glänås vid Tåkern med byggandet av vårt fågeltorn kom vi ganska snart i konflikt med den lokala jägarkåren. Vi var unga och "på" och kände att vi "visste mer" än jägarna och bönderna om natur och miljö. Stämningen blev polariserad och hård. 
Då, i början av 60-talet, sköt man fortfarande det mesta som gick att komma åt att skjuta vid Tåkern: i stort sett alla arter änder, doppingar, skrattmåsar och de flesta rovfåglar till exempel. Man lade ut kloralosförgiftade hönsägg för att ytterligare begränsa stammen av brun kärrhök och man fångade duvhökar i fällor. 



När jägarkåren ansökte om att få skjuta kattugglor som man menade hotade fasanodlingen vid sjön gick man väl ändå  under gränsen för lägsta kunskapsnivå tyckte vi och bestämde oss för att agera kraftfullt.
Urban Ekstam skrev en artikel och bad mig att göra en teckning till. Det blev min första illustration i pressen och den värkte fram under en del nybörjarvånda minns jag.
Artikeln togs in i regiontidningen Corren och bidrog säkert till att Länsstyrelsen i Östergötland inte gav sitt tillstånd till kattugglejakten. Vi hade fått lite att säga till om.

Det har hänt mycket sedan dess och i mycket fick vi unga fältbiologer rätt kan man lätt konstatera när man kikar bakåt i historien och idag är det hart när omöjligt att förstå hur det kunde gå till på det sätt som det gjorde så sent som på 60-talet. Det är ju inte så länge sedan.


Urban bad mig illustrera ännu en artikel när han skulle skriva i tidningen om vår ringmärkningsverksamhet vid fältstationen. 
Under vår första verksamhetshöst 1964 fångade vi nämligen mycket överraskande också en handfull dvärgbeckasiner, vilket var en stor sensation då kunskapen om dvärgbeckasinen och dess sträckvanor på den tiden var i stort sett obefintlig. 
Jag gjorde en illustration av en av de där dvärgbeckasinerna; märklig i sin utformning, men förlåten av min brist på kunskap och erfarenhet. 
Mitt samarbete med Urban var därmed över och istället startade Göran Bergengren och jag vår gemensamma resa in i artikelvärlden; en resa som pågår för fullt än idag.



Själv "växte" jag av allt detta. Jag utvecklades och lärde mig själv allt mer. 
I mitten av sextiotalet besöktes Tåkern av en snabbt ökande ström av naturturister och vi turades om att guida alla dessa människor som kom till Fågeltornet vid Tåkern.
Jag vet att jag kunde alla Sveriges fåglar, åtminstone Tåkerns med omnejd, på latin, danska, norska, engelska och tyska samt några även på holländska. 
Det blev sammanlagt många människor i grupp eller enskilt som man därmed hjälpte till naturupplevelser vid den "återuppväckta" naturpärlan Tåkern som hade varit "döförklarad" några årtionden (läs den första artikeln).

Ett aktivt liv med natur, miljö och trevande konstanspråk hade tagit form. Allt blomstrade och livet lekte.
.

torsdag 11 augusti 2016

11 augusti - Till botten i Ateljé Gebbe

.
Arbetet efter avloppsvattenläckan i min ateljé fortgår och kommer så att göra en okänd tid in i hösten. Ännu står fläktar och ventilerar galleriutrymmet, den sunkiga källaren är tömd och avlämnad, och förråd och verkstad är nu helt belamrade med allsköns blandad bråte av olika valör i väntan på utvärdering.


Bakom plasten surrar fläkten men byggdammet har trängt igenom och finns numera precis överallt.

Väldigt mycket har jag slängt; det har jag rapporterat om tidigare. Jag är säkert uppe i 30 stora säckar som gått iväg till återvinningen och det är svårt att fatta att det efter en sån insats ännu återstår massor att sortera bort. Det är stora tag som gäller. Jag vill  dyka långt ner i Ateljé Gebbe för att därefter göra en omstart upp mot ytan igen.



Det är mycket man hittar, sådant man saknat och sådant man glömt för länge sedan ...


...som det här t ex, ett gammalt svartvitt fotografi som min vän och broder Christer Elderud tog av mig någon gång under 60-talet, vid vår verksamhet på Tåkerns fältstation. Det kommer jag förstås att spara. Det är ju ett bra porträtt. 


I en arkivhurts som jag fick av min far när han slutade sitt arbete hittade jag nyss en ungefär tre dm tjock hög med gamla svartvita teckningar i tusch och blyerts av olika teknik; original som jag stoppade undan under 60-, 70- och det tidiga 80-talet. 
Hur många är de? Jag orkar inte räkna, men kanske 200 - 300 illustrationer gjorda för olika uppdrag i tidningar, tidskrifter, läromedel, och foldrar.
Kvaliteten är blandad från de första teckningarna i tonårstid genom den successiva etableringen som illustratör till den något mera drivna bildmakarens flyt. Jag blir faktiskt själv en smula imponerad, av mängden. 
Några okronologiskt blandade exempel från tiden följer:











Jag skulle kunna fylla löpmeter med sådana teckningar här i min blogg men nog räcker det med dessa tio exempel på tecknade illustrationer för att få en glimt av min tidiga verksamhets bredd.
Dessa original kan jag ju inte slänga. De måste alltså återsparas på något sätt för dokumentation och åt kommande generationer; alltså tillbaka ner i nån låda igen.

Som sagt, mycket återstår att plöja igenom. Mängder av dokument och tavlor måste passera min hand och mitt huvud; ett tidskrävande men lite spännande projekt som kommer att ta tid och kraft. 



Men - lycka! Kontoret är nu klart! Min dotter Hanna och jag höll på tillsammans i tre dagar och jag själv ännu en vecka och nu är det en ren fröjd att kliva över tröskeln dit in. På samma sätt kommer det förhoppningsvis att kännas i varje vrå när jag har kommit ända ner till botten i Ateljé Gebbe någon gång under kommande höst. Och efter uppstigningen därifrån vill jag gärna hälsa er välkomna hit igen. Vi ses då!

måndag 8 augusti 2016

8 augusti - Östgötska "trän"

.
I den östgötska dialekten som jag känner den är "träd" inte bara något som växer i skogen. Ett träd kan också stå på fönsterbrädan inomhus och således beteckna en krukväxt. I pluralis heter det i samma monumentala dialekt inte flera träd utan flera "trän" och i bestämd form "träna".

- Har du många trän hemma?

- Jomensan, träna blommar fint i varje fönster.

Nu har vi inte bara såna trän hemma och i ateljén utan faktiskt några riktiga också, som liksom gränsar till de där som växer i skogen.



Till exempel har vi ett citronträd som ger nästan ett tjugotal läckra citroner varje år. Normalt står det inglasat om somrarna och i ateljén vintertid, men just nu i halvskugga under äppelträden i trädgården och njuter av friheten.



Vidare är det den vid det här laget nästan berömda kamelian som jag fick i födelsedagspresent förra året. Den står också ute och växer till, anlägger nya blomknoppar inför kommande vår i ateljémiljön. Den har jag alltså lyckats med hittills trots en del vånda om motsatsen till att börja med.




Vid garaget står ett Solanumträd och blommar vackert om än lite glest. Det är väl så där en sju år gammalt vid det här laget och stammen börjar bli tämligen kraftig och ärrad. Varje år åker den fram och tillbaka mellan trädgård och ateljé men det besväret är den verkligen värd.




Cistrosen börjar också bli gammal, efter mitt mått mätt, ungefär fem år. Mot slutet av varje vår inomhus i ateljén, är den nästan döende av brist på sol och frisk luft. Och till den här sommaren blev det bara en av de ursprungliga grenarna kvar att klara livhanken, men den blommar å andra sidan vackert och friskt. Återstår att se om kommande vinter kommer att bli dess sista i livet. Jag håller förstås tummarna för motsatsen.

lördag 6 augusti 2016

6 augusti - Slätthimmeln

.
Mellan värmehögtryckens blacka himlar har det ofta varit dramatiskt på himlapällen i sommar. Här är ett par exempel som jag kallar Slätthimmel.