måndag 28 februari 2022

28 februari - Ett möte

Jag sitter på en uppochnedvänd kanot vid båtplatsen. Jag har tömt Stugan på ännu en omgång bråte som jag lastat bilen full med. Nu tar jag en paus i vårvädret, njuter av solen som strålar in varm och skön mellan alarna där Disan rinner ut i Tåkern. 

I betet framför mig rastar ett hundratal grågäss tillsammans med en ensam trana, säkert den jag såg häromdagen samt några små flockar sädgäss. Rördromen klarar strupen därute i vassen, hest och omusikaliskt hostar den utan djup och flyt. En snösträng ligger kvar vid åkanten och speglar sig i vattnet som flyter stilla mellan halmgult fjolårsgräs.

Allt känns bra när man för en stund kan koppla bort den skrämmande verkligheten som dessa dagar finns alldeles runt hörnet.

- Ett knappt hörbart plask alldeles till vänster om mig - mellan buskarna i högvattnet hitom vassen kommer en mink simmande. Den håller huvudet högt eftersom den släpar på en liten abborre i ett nackgrepp. Den landar vid en tuva bara tre meter bort, kliver upp, skakar vatten ur pälsen och börjar promenaden över träbron mot sitt bo under kanoten. Rakt mot mig. 

Den stannar upp två meter framför mig. Jag sitter blick stilla. Vi prövar tålamodet, minken ändå mest sitt mod. Den spejar skumögd framåt, vädrar med nosen högt, plirar med solen i ansiktet mot den där märkliga mörka "massan" i motljuset framför sig och vänder efter en stund. Den försvinner ner i ett hål, under bryggan, där jag ser på små svallvågor att den tar sig bortåt i skydd och i skugga.

Efter en stund kommer den fram igen på andra sidan bron och nu är abborren uppäten. 

Den stirrar hela tiden i riktning mot mig. Länge och noga, prövar den vankelmodigt nya varianter, trajar fram och tillbaka men vågar aldrig fullt ut på försöket att vända hemåt utan ger till sist upp, kliver ut på klirrande nattis och försvinner simmande åter in i vassen.

fredag 25 februari 2022

25 februari - Trots allt!

När stora sorger inträffar tror man att världen ska stanna en stund. Som när nära och kära drabbas av svår sjukdom eller död, eller som idag, dagen efter att KRIG har brutit ut i vårt Europa. Allt blir så skrämmande, ofattbart och ödsligt tomt. Tankarna går runt, ältar eländet om och om igen och man är både förbannad och ledsen på samma gång. Hur kan det få ske i vår moderna del av världen, att en ny maktgalen diktator får med sig ett helt land in i krig, ett krig som ingen önskar, inte heller det egna folket. Hade vi inte lärt oss detta en gång för alla och ständigt upprepat mantrat gång på gång: aldrig mer!

Men jordens snurrande liv stannar inte upp. Dagen idag fortsätter från igår in i nästa dag och nästa och nästa ...

Mitt i det otäcka gryr en ny morgon, en ny vår med nytt liv knackar på dörren och jag flyr den dystra verkligheten en kort stund och vänder mig mot ljuset.

Över åkrarna runt Tåkern betar grågässen i hundratal. Par om par går de och snappar av höstvetets broddar, skränar och jagar varann en stund eller flyger ner mot sjöns öppna vatten för en paus.

Här i bilden hittar jag fjorton tofsvipor. Gör du?

Mitt i en av flockarna går tofsvipor. Jag räknar in nästan trettio stycken. De är årets första för mig och jag tänker igen, att länge var ni inte borta. Nu är ni här igen och jag får ännu en gång erfara den stora glädjen i er återkomst. 


Senare tillägg: När jag ägnar lite mer tid åt fotot på gäss och tofsvipor ovan, noterar jag att det minsann inte bara finns grågäss med. Både sädgäss och bläsgäss är också representerade. 

Knölsvanarna ligger parvis i svämvattnet vid Holmens mad och jag stannar en stund och skissar i mitt block. Över buskraden och fjolårsvassen mot Väversunda lyfter en gammal ljushuvad havsörn med en stor gren i klorna. Transporten går in mot udden, där paret, längst ut i skydd från insyn, har ett bo sen några år tillbaka.

Stugan ligger kvar som alltid. Jag kastar ett öga dit i vemod och noterar årets första trana som ensam sträcker in över tegeltaket. De där ensamma brukar komma allra först; letande efter den partner som försvunnit under vinterns flytt.

Vid bron över Disan, svämmar det lerbruna vårvattnet in över omgivande starrmader, fyllt med livgivande näring och slam. Markerna runt sjön, förresten hela slätten, är vattenmättade och himmelsspeglande.

Hemma i ateljén igen målar jag på min "omöjligt vilda" stora närstudie av en vårbacke med hasselsnärj. Det ska bli en pampig olja har jag tänkt. Sen får vi se ...

onsdag 23 februari 2022

23 februari - Skogsnäringen - en gammal blindbock

Det rör sig i skogen, eller snarare, rörs om i skogen.

Det som får mig att reagera och vilja uttrycka min mening är en artikel i tidningen Corren den 22 februari 2022, där skogsägaren Ola Wretemark utanför Strålsnäs i Boxholms kommun i Östergötland säger att han blundat för problemen med sin skog och att hans "uppvaknande" har skett efter återkommande stormar och granbarkborrarnas framfart.

Jag anar ett litet hopp om nödvändig förändring av skogsnäringens rekommendationer i artikeln. 

Faksimil ur Corren den 22 februari 2022. Artikel av Fredrik Sandberg.

För inte mer än ett drygt decennium sedan, fick den moderna skogsnäringen ökande problem med granskogen. Det började med "röda granar" som antogs bero på sommartorka, vilket ledde fram mot allt svårare och återkommande angrepp av granbarkborre i en stressad trädmiljö. Allt kom enligt branschen som en stor överraskning. Man blev verkligen tagna på sängen.


Hyggeskant med kraftigt angrepp av granbarkborre.

Klimatförändringarna med tillhörande följder samt de alltmer skoningslösa metoderna man ägnat sig åt, började till slut möblera om i det moderna skogslandskapet. Den ensidiga satsningen på snabbväxt gran som Sverige planterat under en dryg mansålder hotades med ens.

Idag har skognäringen, tagna på sängen, gått ut med skarpa signaler om en nödvänding förändring och anpassning till det nya som råder. Borta är rekommendationen om att sätta gran precis överallt. Istället betonas behovet av en varierad trädkompott med betydligt mera löv och tall i skogslandskapet. 

Det är denna insikt som till slut har drabbat också skogsägaren Ola Wretemark i Strålsnäs.


Myrstacken - ett litet tecken på biologisk mångfald.

Äntligen säger många av oss naturkunniga och naturintresserade tillika samtliga miljöorganisationer. Tänk att vi, "miljömupparna", till slut har fått rätt! Så sorgligt bara, att det har måst gå så här långt, att artutarmningen i graneländets skugga har tagit oss ända fram till själva kaosets brant.


I den här skogen, tillhörande Linköpings stift, växer orkidén knärot och slingrande bestånd av linnéa. Och precis lagom, att dessa arter finner sin plats, sägs skogen vara färdig för slutavverkning - blott 80 år gammal. Stiftets grannskiften föll i vintras och ett tusental plantor knärot försvann över en vinter. Kan man ersätta en sådan förlust? Hur högt är värdet?


Ett mossigt flyttblock alldeles översållat av orkidén knärot ...


... och samma block idag, efter slutavverkning.

Jag minns hur det så sent som på 1980-talet fanns tämligen gott om gammal storvuxen och varierad skog på bondemarker och i Lysings Häradsallmänning i  Ödeshögs skogsbygd. Man behövde inte åka långt på grusvägarna genom dessa områden innan man såg tjäder, orre och järpe. Idag är knappast inget av detta kvar - varken gammelskog eller skogsfågel. 


Då, på 1980-talet, var det naturligt för mig att både få se och måla tjädrar i egen hembygd.

Bondeskogarna säljs numera ofta bort till bolag eller långtbortboende direktörer utan andra intressen än pengar. Häradsallmänningens ägare, rika slättbönder mest, skiter i skogens naturvärden och vill ha årlig utdelning i pengar efter mantal. Uttaget av avverkningsbar skog övergår tillväxten. Problemen befästs och ökar.


När den planterade granskogen ser ut så här måste man väl inse djupet av det problem man har skapat. (Trettioårig skadad och sjuklig granplantering på fel mark, Omberg).

Visst är det fantastiskt att ett uppvaknande äntligen har skett inom näringen. Jag har talat med flera yngre skogsägare i bygden den senaste tiden. De säger alla att de absolut har börjat tänka om. Många gånger har omvändelsen skett med stor sorg "under galgen", men självklart är det bättre så än inte alls. Det som händer idag kommer troligen att märkas om några decennier, då dagens enformiga granskogar får ge vika för en mer artdifferentierad skog, bättre anpassad efter naturliga förutsättningar.


Tråkigt dock att Ola Wretemark inte har uppmärksammat miljörörelsens enträgna försök att påtala ovanstående missförhållanden. Han gör, menar jag, en orättvis beskyllning som sticker otrevligt i ögonen. I v
erkligheten är det ju skogsnäringen själv, som måste bära det tunga ansvaret för det elände man har hjälpt till att skapa i dagens skogar!

Uppvaknandet är förstås positivt och artikeln tänder ett litet hopp. 

Men mer finns förstås att säga i ämnet och till detta tänker jag återkomma.

måndag 21 februari 2022

21 februari - Bistert ute gör skönt inne

Snöstormen och bistervädret biter rejält ute men inne i min ateljé råder ikväll värmen och ljuset.

Så återanvänder jag gamla bedagade och utrangerade men inramade oljemålningar från 1980 och 1990-tal, behandlar dem med mellanfernissa och lägger upp nya fräscha motiv såsom här, ett par bottenskisser från ett nyligt Tåkern. Det kan kanske bli något ...


... vi får väl se.


lördag 19 februari 2022

19 februari - På trots

Natten blev snörik och en tung, blöt snö låg decimetertjock över trädgården i morse. Jag började röja av direkt efter frukost när flingorna långsamt glesnade och stannade av.  

Då började en talgoxe sjunga, på trots antagligen, bara för att visa att han inte brydde sig det minsta. Det gjorde mitt arbete en smula lättare att stå ut med. Kan han - kan jag!

fredag 18 februari 2022

18 februari - Studier i blått

Jag har åkt några svängar ner mot Tåkern de senaste dagarna för att uppdatera mig om våren. Mängder av grågäss har anlänt men ännu har inte jag sett några tofsvipor eller hört några lärkor, även om jag förstår att de redan är här. Rapporterna duggar tätt.


Akvarellskiss av blå kärrhök.

Vid Väversunda kom en vacker blå kärrhökhane svepande över fälten; vit som en mås snarare än blå. En sån upplevelse räcker långt.

Idag är annars en dag i avvaktan på den vinter som förutsägs komma tillbaka under natten. I ateljén har jag passat på att gödselvattna alla vintervilande träd, kaktusar och blommor för att ge dem en rejäl vårskjuts.

Olja - Vätterkust.

Men mest har jag målat på mina oljor. Idag är turen kommen till den stora, höga Vätterkusten, en studie i blått, där jag just nu jobbar med himmel och vatten. 

tisdag 15 februari 2022

15 februari - En ordinär Ombergspromenad

På en av de döda almarna vid Almelyckan på södra Omberg växer en vacker svamp. Den är fräsch och mjuk och i högsta grad levande, i motsats till själva almen, som är dödad av almsplintborre, likt nästan alla Ombergs almar. 

Vinterskivling.

Vi upptäcker svampen som lyser så vackert i sepia när vi går vår blåsippspromenad längs Östgötaleden, Lars, Sverker och jag. Jag måste förstås ta reda på vad det är för sort, sånt kan jag inte lämna därhän. Alltså ställer jag frågan i FB-nätverket "Svamp-klapp" vid hemkomsten varvid Majken och Emma samstämmigt säger: Vinterskivling

Tack så mycket. Nu har jag lärt mig något nytt också idag.

Johan har sovit gott i natt. Nu har han kokkaffe i muggen. Arvid Nordqvists måste det vara!

Efter vandringen, tar vi fika vid vindskyddet där Johan just övernattat. Han är på vandring, eller snarare på cykelstråt, sedan tjugotvå månader tillbaka. Jag känner igen honom från ett reportage i tidningen nyligen, där han berättade om sitt projekt, att frigöra sig från allt som låser, ta dagen som den kommer, övernatta därhelst plats och möjlighet ges samt leva ur hand i mun i ordets rätta bemärkelse.

Länk till artikel i tidningen Corren.

Jag stod vid ett vägskäl och tog till vänster, säger han och ler. Men jag är snart färdig med det här. Nu i slutet av februari ska jag tänka ut något nytt, fastän målet är okänt. 

Vi önskar honom lycka till och frågar: "Vart är du på väg?"

Närmast till Stora lund, svarar han. Jag har hört att det är så vackert där.

måndag 14 februari 2022

14 februari - Poetens grav

På den frostiga gräsmattan som täcker Västerås domkyrkas gamla kyrkogård vid Svartån står enstaka järnkors utspridda under lindarna. Gravarna ligger glest och allt tycks nästan övergivet, som kyrkogård betraktat. Den nya gravgården några kilometer norrut, i stadens utkant vid Hovdestalund, är däremot tätt belagd med gravar av alla sorter, omgivna av ansade rabatter, klippta häckar, gamla kattuggleekar, högresta tuijor och krattade grusgångar vid gravkapell och minneslund.

Poetens gravplats.

Men under en av de gamla lindarna vid den gamla kyrkogården står en ensam sten rest och vi undrar, då vi passerar, vem som ligger kvar i sådan "evighetsgrav".

- Bo Setterlind.


Poetens gravsten.

Stenen i grårosa granit är enkel men vackert skuren och vid basen med Bo Setterlinds egen namnteckning över några planterade ljungtuvor; ingen extra skylt eller så, men en bit därifrån, finns en liten minneslund i miniatyr och här finner man en dikt av poeten själv på mörk sten samt en kort presentation.

Bo Setterlind föddes i trakten av Växjö den 24 augusti 1923 som andra barnet till en ensamstående mor, där fadern emigrerar till Amerika. Fattigt växte han upp, delvis såsom fosterbarn, huvudsakligen i Strängnäs. Han tog så småningom studenten i Västerås och for därefter iväg till Uppsala. Efter ett rikt författarliv dog han i Strängnäs den 24 januari 1991 blott 67 år gammal.

Han mottog Bellmanpriset 1978 och Ferlinpriset 1990 och blev för all framtid känd för dikten "Du är den ende", i musikalisk version med Lill Lindfors. 

Inget revolutionärt eller konceptuellt är att finna i hans rika skrivargärning. Han var en renodlad romantiker, där natur, mystik och religiösa funderingar var det väsentliga. I en del av detta känner jag en gemenskap med honom. Och jag kommer också ihåg hans svängande blonda hårsvall, då han storstilat deklamerade sin poesi i TV:ns barndom:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. 

Han bar en frökorg i sin hand och strödde  mellan orden 

för livets början och livets slut

 sin nya fröskörd ut. 

Han gick från soluppgång till soluppgång. 

Det var den sista dagens morgon. 

Jag stod som harens unge, när han kom. 

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! 

Då tog han mig och satte mig i korgen

och när jag somnat, började han gå. 

Döden tänkte jag mig så. 

Ur Dikter från San Michele - "Odalmannen och lille harpalten".

Senare tillägg:

- Har du träffat Bo Setterlind, frågar jag pappa. Du som var årsbarn med honom och uppväxt i Västeråsbygden?

- Javisst. Vi gick i parallellklass i Rudbeckianska och jag minns honom ganska väl och kommer ihåg att han av någon anledning ibland gick och blåste i en liten leksakstrumpet. Lite barnsligt, tyckte jag nog, men det blev ju något stort av honom, ändå.

Jo en sak till. Han besökte Hovs bygdegård vid Tåkern och deklamerade dikter tillsammans med han, den där lutspelaren, vad han nu hette och vi var där din mor och jag. Det var trevligt. Han gjorde ju så, åkte runt i landet och uppträdde med sin poesi i sitt "änglahår".

Jo, Sverige är ett litet land.

söndag 13 februari 2022

13 februari - Räknenissearbete

Så var det dags igen för det där med bokföring. Jag har god hjälp av min revisor men några strån till stacken måste jag dra dit själv och ett av dem är det där med sammanställningen till momsredovisningen som kallar på uppmärksamhet i januari varenda *!!* år.

Varje år blir jag också lika överraskad, eller kanske är det så att jag medvetet bara skjuter på eländet tills revisorn ringer och meddelar att, nu är läget akut. Hur som helst måste jag ta tag i jobbet och det drabbar en som egentligen bara har lust med att måla och skriva.

Jag har visserligen gjort förbättringar i underlaget för i år. Papperen är i ordning från början. Men en sak återstår som är jobbig - swishen! Jag har nämligen inte ordnat med separat swishnummer, vilket förorsakar en härlig soppa av in- och utbetalningar åt alla håll både privata och i firman.

Nu sitter jag alltså här med listor från bankkontot och går igenom varje enskild swishpost och skriver ut allt som ska vara med på firmans konto. Detta tar tid från mitt viktiga uppdrag - att skapa konst, så nu förstår ni säkert varför det just nu är lite ebb i Naturlig dagbok. Men snart kommer jag igen!

onsdag 9 februari 2022

9 februari - Uttåg och intåg

Medan jag röjer i Stugan vid Tåkern och lastar bilen full av bråte, sträcker vårens första grågäss och knölsvanar in över stugtaket. 

Våren är alltså på gång, redan. Göran Tunemar på andra sidan sjön har just meddelat att sjön har gått upp och att stora isflak flyter mot Hov i medvinden från sydväst. 

Jag minns min allra första dag, också en vårdag, där på förstubron för ungefär tjugo år sedan, hur pilgrimsfalken kom förbi och hälsade välkommen just när jag skakade mattor. Det var ett välkomnande med dignitet det. Häromdagen när jag åter skakade mattor inför utflyttning och stod där på trappen igen, dansade en solskugga mig rakt i ansiktet. Jag spanade efter orsaken och fann en ensam stjärtmes i pilen. Ensam, så märkligt! Den blev till ett tecken åt andra hållet - ett avskedstagandets signum. 

För en som ibland blir lagd åt det hållet!

Nu är bilen lastad men inte för bakluckeloppis.

Allt ska bort inom den närmaste tiden, så har jag tänkt. Under de tjugo år som jag har hyrt har jag samlat på mig mängder av grejer och nu sorterar jag, billast efter billast till återvinningen och resterande med på ytterligare en tankesväng innan nödvändigt beslut. Ännu är jag inte klar, en hel del återstår men jag ämnar fortsätta ta det lugnt. Min hyresvärd Carl har generöst lovat mig fullständig arbetsro.

Det som blir kvar är möbler, mattor, porslin och lite utrustning. Städning förestår förstås också innan allt är färdigt men snart är det över. Då kommer jag att med lite vemod men mest med lättnad lämna denna fantastiska epok i livet och glädjas åt en annan fortsättning.

Jag har ett par saker som jag gärna ser få ett andra liv. Finns intresse så hör av dig till mig. Eventuellt pris kan alltid diskuteras, använd dig av kontaktformuläret, eller ring 070 - 678 17 21

1. En nytillverkad Luxorradio i retroutförande med serienummer 2075 i begränsad upplaga.


2. Två stycken retro solstolar original.


3. Tre hyllmeter National Geographic varav några redan från 1930-talet


Hör av dig om du är intresserad.

måndag 7 februari 2022

7 februari - Årets förstling

Det började för flera år sedan, en gång när jag mötte Camilla i Ombergs bokskog, just som jag rotade bland löven på jakt efter årets första blåsippa.

Hon undrade vad jag gjorde där nere på backen och jag berättade. Därefter har vi varje vår haft en liten inbördes "tävling" oss emellan i att finna årets förstling på berget.

Varje år efter den där premiären har Camilla kommit först och så också i år. Hon är oftare än jag på vårt gemensamma berg så det är inte så underligt. Hon är en eldsjäl som värnar om bygden och naturen och hennes vandringar blir många och ibland tar hon hjälp av alla sina förskolebarn i jakten på de små blå blommornas första uppdykande under utflykterna. (Där har hon ett försprång). 

Igår fick jag meddelandet från henne att första blåsippan stuckit upp ur lövmassan. Men också, att hon inte var först om denna. Två personer före henne hade sett plantan med blommorna, kanske redan så tidigt som en av de sista dagarna i januari. Pust!

Ulla njuter av solen och vårkänslan.

Nåväl. Idag var vi där Ulla och jag. Vi gick stigen från Almelyckans rastplats vid Ombergs turisthotell österut genom bokskogen under de väldiga branterna på bergets södra sluttning bort mot Stora Klints rasbrant. 


Årets förstling.

Vi fann den blommande blåsippsplantan just där Camilla beskrivit den; alldeles bredvid stigen, i svartjord och i ett varmt och soligt microklimat bredvid en skyddande bokstam. Något framskrapad ur lövmassan och med sedvanligt korta skaft blommade den med fyra stänglar, så vackert!


Pernilla, Ulla och Tina vid blåsippsblomman, alldeles där F:et i foto står.

Det var faktiskt en smärre folkvandring hit. Många personer hade noterat Camillas anmälan i nätverken och före oss under sin lunchpaus var redan Pernilla och Tina från närliggande Turisthotellet. På vägen tillbaka mötte vi Yvonne och Håkan samt en spejande dam med hund. Stigen var redan väl upptrampad.

Ulla och jag passade på att kika vidare runt om i lövmassorna på återvägen och vi fann många plantor som var på tur med blå höljen och ludna bågknoppar. 

Våren ligger inte på latsidan i år.

onsdag 2 februari 2022

2 februari - Påväxt


Plötsligt börjar det klia på ryggen.

tisdag 1 februari 2022

1 februari - Oljemåleri i ateljén

Vaknade i morse med vit fluffig nysnö i luften och på marken. Det är som det ska, det är ju bara februari. Men jag hörde allt både blåmes och talgoxe sjunga i gårdagens eftermiddagssol, så årstiderna går in i varandra helt naturligt och normalt.

Jag har haft gäster i ateljén nu på förmiddagen. 

- Oj, vad det doftar starkt, var det första de yttrade när de kom innanför dörren. Hur klarar du detta?

- Ja, så här är det nu när jag har lämnat min målarstuga vid Tåkern, svarar jag, oljemåleriet med allt vad det innebär av dofter och kladd har måst flytta inomhus, åtminstone under vintern. Men, till våren och värmen flyttar jag förstås ut i terrängen igen. Tills dess får jag leva med lösningsmedlens pina.

Jag tänker positivt och hämtar ut några stora dukar ur förrådet och börjar lägga upp tänkta motiv som grund. Som alltid har jag en handfull verk på gång samtidigt. Det gäller att ligga i redan nu så att jag har något nytt att visa till Konstrundan i maj. Framförhållning är av godo.

Den här oljan är klart inspirerad av mina senaste besök vid Vättern. Man får väl se om jag ror den i hamn såsom jag har tänkt mig, mycket brukar hända på vägen dit.