På den frostiga gräsmattan som täcker Västerås domkyrkas gamla kyrkogård vid Svartån står enstaka järnkors utspridda under lindarna. Gravarna ligger glest och allt tycks nästan övergivet, som kyrkogård betraktat. Den nya gravgården några kilometer norrut, i stadens utkant vid Hovdestalund, är däremot tätt belagd med gravar av alla sorter, omgivna av ansade rabatter, klippta häckar, gamla kattuggleekar, högresta tuijor och krattade grusgångar vid gravkapell och minneslund.
Poetens gravplats.
Men under en av de gamla lindarna vid den gamla kyrkogården står en ensam sten rest och vi undrar, då vi passerar, vem som ligger kvar i sådan "evighetsgrav".
- Bo Setterlind.
Stenen i grårosa granit är enkel men vackert skuren och vid basen med Bo Setterlinds egen namnteckning över några planterade ljungtuvor; ingen extra skylt eller så, men en bit därifrån, finns en liten minneslund i miniatyr och här finner man en dikt av poeten själv på mörk sten samt en kort presentation.
Bo Setterlind föddes i trakten av Växjö den 24 augusti 1923 som andra barnet till en ensamstående mor, där fadern emigrerar till Amerika. Fattigt växte han upp, delvis såsom fosterbarn, huvudsakligen i Strängnäs. Han tog så småningom studenten i Västerås och for därefter iväg till Uppsala. Efter ett rikt författarliv dog han i Strängnäs den 24 januari 1991 blott 67 år gammal.
Han mottog Bellmanpriset 1978 och Ferlinpriset 1990 och blev för all framtid känd för dikten "Du är den ende", i musikalisk version med Lill Lindfors.
Inget revolutionärt eller konceptuellt är att finna i hans rika skrivargärning. Han var en renodlad romantiker, där natur, mystik och religiösa funderingar var det väsentliga. I en del av detta känner jag en gemenskap med honom. Och jag kommer också ihåg hans svängande blonda hårsvall, då han storstilat deklamerade sin poesi i TV:ns barndom:
Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Ur Dikter från San Michele - "Odalmannen och lille harpalten".
Senare tillägg:
- Har du träffat Bo Setterlind, frågar jag pappa. Du som var årsbarn med honom och uppväxt i Västeråsbygden?
- Javisst. Vi gick i parallellklass i Rudbeckianska och jag minns honom ganska väl och kommer ihåg att han av någon anledning ibland gick och blåste i en liten leksakstrumpet. Lite barnsligt, tyckte jag nog, men det blev ju något stort av honom, ändå.
Jo en sak till. Han besökte Hovs bygdegård vid Tåkern och deklamerade dikter tillsammans med han, den där lutspelaren, vad han nu hette och vi var där din mor och jag. Det var trevligt. Han gjorde ju så, åkte runt i landet och uppträdde med sin poesi i sitt "änglahår".
Jo, Sverige är ett litet land.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar