28 oktober - Nästan som vår

.D

(Du kan bjuda på den här lilla akvarellen i min auktion till höger)

Idag mellan den mulna morgonen och eftermiddagens återkommande sydvästskyar klarnade det plötsligt upp. Det blev så varmt. Det kändes nästan som vår. Jag tror det var minst tolv grader.

Omberg simmade i ljuset under en skir himmel och det var bara bården av höstfärger i nedre kanten som skvallrade om aktuell årstid.

Gässen fick också ett lyft.

.

25 oktober - Skäggmesarnas högflykt

.

Över Vättern bortom Omberg stiger molnen upp ur sjövärmen.

Dagen lovar guld. Det är vindstilla, nästan i alla fall, och framför allt regnfritt och soligt, en avgörande skillnad från veckan innan, som bestått oss med regn och rusk i överflöd.
Sånt får mig att tänka positivt och jag lastar snabbt stövlar i bilen, kamera och kikare och åker ner till Stugan genom det vackra slättlandskapet.

Solen ligger lågt och morgonen är färgad i brons och turkos. Över Vättern, bortom Ombergsvalen, hänger mörka dimmoln som berättar om kalla nätter och värmeflykt.

.
.
.
.
.
.
.
.
.


Morgonsolen glittrar i frost och kristaller.

Det frasar i det höga gräset av mina stövelsteg och jag blir blöt ovan skaften.
På vallen glittrar besksötans rubinröda bär och slånbärets frostnupet svarta.
Jag sneddar längs åkerkanten där solen värmt den svarta jorden till stövelklet och tar mig ut på vägen, asfalten, som sträcker sig vidare mot Omberg
Så vandrar jag långsamt denna väg bort mot Ramstadbron, förbi brötar av salix och vass.

Redan på håll hör jag skäggmesarna.

Här tar vassen och Tåkern slut mot söder. Längre kommer inte skäggmesarna ostörda. Här måste de välja återgång eller avfärd. .

.

Vassbården är full av skäggmesar. Även i sälgbuskarna är det fullt. Stämningen är uppjagad och nervös. Flockar av nya fåglar anländer hela tiden från vasshavet därute. Längre än hit kommer de inte, skyddade av sin kära vass, här sviker biotopen, här måste valet ske.

.

Så långt som möjligt trängs de i de sista stråna och buskarna som står vid vägkanten. Det blir en rejäl förtätning och det känns, såsom jag sagt många gånger tidigare, som att stå i en burfågelaffär.

.

Sälgbuskarna blir stundvis fyllda av upphetsade skäggmesar.

Mitt i all högflyktsstress kämpar paren också för att hålla närkontakt med varandra. Att tappa bort sin partner under högflykten kan få ödesdigra konsekvenser.

Den här flocken skäggmesar följer jag allt längre bort i kikaren. De försvinner mot Ombergs sydspets och är troligen "förlorade" för Tåkern. Var de kommer att dyka upp och eventuellt slå sig till ro, vet man aldrig. Resan kan i etapper gå så långt söderut som till Skåne eller Danmark.

Flock på flock tar höjd under uppjagad läteskonsert. Grupptrycket är stort. Många fåglar bryter sig parvis ur högflykten och störtar våldsamt tillbaka ner till i den skyddande vassen, hela flockar stiger och faller, virvlar runt, velar och återvänder.

Men mitt i allt detta ger sig också flockar iväg, tar allt högre höjd och försvinner mot fjärran. Vilka individer det är som slutligen ger sig iväg och varför och på vilka villkor är ännu tämligen outforskat, och omvänt, de som stannar, vad är det som får dem att bestämma sig för det valet.

Högflykten är inte en egentlig migrationsrörelse. Visst är det en fågelflyttning. Men utan riktning. Utsträcket sker radiärt från sjön i alla riktningar, mot norr likväl som mot söder, öster eller väster.

Företeelsen startar första veckan i sepember, efter färdig ruggning, kulminerar första veckan i oktober och avtar sedan för att upphöra en bit in i november. Det är alltså snart över för i år - skådespelet Högflykt. Se där ytterligare en anledning att besöka fågelsjön Tåkern.

.

24 oktober - Höstligt arbete vid Stugan

.
Knäckepil
.
Jag hamlar knäckepilen vid Stugan.
Grenarna är två år och som kraftigast ungefär en halv decimeter i diameter men sågas med lätthet bort från stammen.
Virket är luftigt och sprött och småkvistarna tar jag bort för hand hur lätt som helst, med ett litet knäpp, om jag bryter dem ovanifrån.
.
Det grövsta använder jag som stöttor för nya telningar knäckepilar, jag vill ha en liten "pilevall" nämligen, och resten slänger jag i rishögen bortom komposten.
Dit vet jag att törnsångaren nästa år i maj månad gärna återvänder, sjunger och boar.
.
De skrumpna trädgårdsmöblerna bär jag in under altantaket, det trasiga fönstret tar jag imorgon, jag röjer längs stigen ner till huset och sen lägger jag in redskapen och far hemåt till Ödeshög igen längs Tåkern och under Omberg.
.
Ung fjällvråk vid Väversunda.
.
Vid Holmen går ett tusental sädgäss i kornstubben. Bra att den får vara kvar. Så slipper ju bonden också betydligt mer ovälkomna besök, i höstsådden.
.
I en sälgbuske på Väversunda mad antecknar jag den nyanlända fjällvråken.
Men jag tror knappast att det är samma som förra årets eftersom den här verkar vara årsung, åter igen.
De bästa platserna kommer till användning varje ny vinter.

.

24 oktober - Fågelbord

.

I förrgår satte jag ut fågelbordet. Jag hade mat kvar från vintern innan och efter bara någon timme var där fullt av besökare. Gråsparvar förstås, på backen under för att plocka åt sig allt som föll ner, och dit kom skatorna också.
När dessa lämnade plats fick också bergfinkar och grönfinkar rum.
Många talgoxar och blåmesar for också in och ut ur fågelbordet med solrosfrön i näbben.
Nu när jag har börjat måste jag fortsätta enträget hela vintern ut. Det kan vara ett sätt för mig att räkna ner vinterns långa dagar ända fram till början på mars, åtminstone.
.
Idag är det riktigt ruggväder och de är skönast att hålla sig inomhus och studera allt som händer därute från köksfönstret. Regnet har dripplat mer än ett dygn och det är gråkall senoktober.
Ella och Elliot trycker näsorna mot fönstret och kisar ut i grådasket.
.
En vitprickig höststare äter ur fläderns blanksvarta bärklase.
.
I grannens stora fläder, tvärs över gatan, huserar sidensvansar, björktrastar och starar. Stora flockar av dessa nomader drar runt i samhället och tar för sig ur alla bärande träd och buskar.
Mest kanske man tror att det är det röda som drar men fläderns svarta små pärlor lockar också stort.
.
En liten reflektion bara, en detalj. Den, att jag noterar att fläderns vita och platta blomklasar blir till graderat hängande, kolsvarta klasar som mogna med bär; en liten förvandling över årstid.

.

22 oktober - Öringlek

.

Jag ligger på soffan framför TV-tennisen och sover. Det är strax efter lunchtid men natten blev annorlunda eftersom jag skjutsade Ulla och yngsta dotter Karin till Skavsta mitt i natten för en resa till Milano, La Scala och Zlatan.

Det var snö och slask hela vägen, så resan T&R blev lite jobbig. Alltså känner jag att jag med rätta har lite sömn att ta igen.

.

Då ringer Christer på dörren.

Han är ivrig.

..

- Ursäkta om jag stör, säger han. Du ser trött ut, men kan du inte hänga med ner till Ålabäcken en stund; öringarna leker alldeles väldigt just nu och jag vill gärna dela upplevelsen med någon. Det är så fantastiskt.

.

Under Ombergs höstliga branter

.

Vi parkerar vid Ålebäcken, sjön Tåkerns forntida avlopp.

Den rinner under Ombergs södra brant förbi Alvastra kloster och ut i Hästholmaviken.

Alldeles intill ligger den ruin som kallas Sverkerkapellet, en gammal vacker kalkstensbyggnad, som troligen inte har ett dugg med Sverker att göra utan möjligen var Alvastramunkarnas egen "fiskekyrka"; en central byggnad i så fall under fastan, då cistercienserbröderna kunde fortsätta att leva gott på röding, harr och öring.

Vid den gamla riksvägens bro över ån finns även en minnessten över Kung Sverker den äldre, som enligt sägnen blev mördad av västgötarna ungefär här då han var på väg till julottan i Västra Tollstad kyrka år 1156.

.

Vandringshinder som leköringarna klarar av.

.

Antagligen gör namnet Ålebäcken inte rätt för sig. Troligen är det riktiga, gamla namnet i stället Alebäcken, och ännu idag är den lilla ån i sitt nedre lopp kantad av klibbal.

.

Det finns även en sydligare liten tillrinningstarm som ansluter nästan rakt under RV 50 genom ett betongrör. Det är förvisso ett hinder som emellertid inte helt stänger vandringen uppströms ytterligare någon kilometer söderut genom allt smalare vatten och till och med genom hundratals meter långa kulverterade täckdiken. Det är egentligen helt otroligt att öringen ändå har så stark drift att vandra så långt och besvärligt.

.

Finge jag bestämma och jag önskar jag kunde, skulle jag återställa hela systemet med öppet vatten, restaurerade lekbottnar och ordentlig kontroll av vattenkvaliteten ända bort mot Sjöstorps kalkkärr där källorna finns.

.

- Titta, säger Christer, dom är kvar!

..

Vi står på vägbron vid Sverkerstenen och stirrar ner i det blänkande strömvattnet.

.

- Ser du! Där!

.

- Ja, jag ser, svarar jag.

.
En halv meter lång och svart rygg vältrar sig i strömfåran under hängande sälggrenar med guloranga löv. Fenorna är ljusare, lite prickiga och något orangegula.

.

- Och där kommer en till.
.
Långsamt klättrar vi ner längs kanten. Jag tar stöd av en stam för att inte halka i vattnet. Vi talar tyst. Christer säger att han har märkt att de skyggar när bilar passerar förbi över bron.
Vi håller oss därför hukande lågt för att inte synas och vi kommer så nära att jag slutligen kan ta riktiga närbilder på ännu ett lekande par.
.
- Det finns flera lekställen hela vägen, berättar Christer, och tidigare idag noterade jag ett par som lekte ända ner mot mynningen.

De första öringarna såg jag förresten gå upp för en dryg vecka sedan.
.
Det är två fyrakilos fiskar, som vi studerar nu; inte så stora som Christer har sett andra gånger, men tillräckligt fina för mig att njuta av..
.

Storöringarnas lek i Ålebäcken hösten 2010.

.
Hanen plaskar och förför sin hona.
De ligger tätt intill varandra sida vid sida och ibland på kant. Hanen vibrerar av upphetsning. Ryggfenor plöjer vattenytan och stjärtar piskar upp svart grus som ljusnar och rodnar. Där bildas lekgropen och gruset i den blir därmed lagom grovt för romkornen att sippra ner mellan stenarna Där ligger de sen skyddade under hela vintern för att kläckas lagom till våren. Det är ett kinkigt system där vattentemperaturen är avgörande och kan ställa till med problem vissa år.
.
- Ser du, säger jag, att det står en liten fisk lite bakom lekparet och tittar på. Den verkar vilja vara med.
.
- Jag det ska läras i tid, menar Christer.

.

21 oktober - Klart!

.
Jag möter bilar med mycket snö på taket på vägen till och från Motala, där jag gör ett reprobesök med mina diplom.
Efter två timmars intensivt arbete vid apparaterna har BG gjort underverk.
Det var növdvändigt. Jag försökte nämligen ta fotografier både ute och inne igår i ateljén men misslyckades totalt med färgställningen trots många timmars jobb i datorn.
Så fick det bli ett blixtärende istället. Tur att det finns proffs på allt.
Det är också min melodi det där, att göra det man är bra på själv och lämna till andra att göra det man inte behärskar.

Nu har jag precis sänt iväg kopiorna på akvarellerna till kalligrafen i Österrike. Det fick bli rekommenderat. På måndag ska de vara på plats.
Jag går tillbaka över torget med lättat hjärta och fjädrande steg när en havsörn kommer seglande högt över på spända vingar. En svans av kråkor följer med, som alltid, medan örnen försvinner bort mot Vättern. Ingen människa mer än jag reagerar.
.
I bärbuskarna vid torget hoppar björktrastar omkring. Det är knappt att de flyttar på sig när man passerar. Från taigan kanske eller norra Skandinavien kommer de och har ännu inte lärt känna människans andra ansikte, det hårda. Det kommer de att bli varse i södra Europa. De som överlever den vinterresan har anammat ett nytt och nödvändigt skyggt beteende.
.

Faksimil ur Östgötatidningens västra edition den 20 oktober 2010

reportage av Pernilla Alsén.

.

Det var ett litet reportage i gratistidningen Östgötatidningen igår. Jag känner mig nöjd med reporterns verk - lite humorisktiskt faktiskt.

.

19 oktober - Äntligen

.

Nu har det lossnat. Äntligen börjar jag bli nöjd och till freds. Det har varit en svår värk men tydligen måste det vara just så här, att jag ska ända ner till bottnen av alla resurser och möjligheter för att kunna se klart och prestera max.

På torsdag sänder jag kopior av mina tre diplombilder till Österrike för textarbete. Och jag känner att jag kommer att vara färdig i tid om än precis på kanten till kollaps.

Alldeles färdig.

18 oktober - Värk och underverk

.

Jag ligger sömnlös på något sätt nästan varje natt numera. Antingen är jag länge vaken med bultande tinningar innan jag somnar av ren utmattning eller så stimmar jag runt på småtimmarna genomsvettig och ångestladdad.

Rädslan handlar om uppdraget - om Nobelprisdiplomen - förstås.

.

Jag trodde aldrig att det skulle bli så märkvärdigt stort. Jag var ganska tuff, länge, innan förutsättningen hann ifatt mig.

Familjen och vännerna runt omkring mig går på tå, tålmodiga och överseende.

.

Jag har ett antal verk färdiga och ytterligare några ännu inte riktigt avslutade. Det är nära nu, i tid menar jag. Den här veckan måste kopior av utsedda bilder gå iväg till kalligrafen i Österrike. Jag står där med valet kvar att göra, eller att färdigställa en variant till. Återstår någon tid?

Tre pristagare, tre bilder; sammanhållna och slutgiltiga.

.
Under arbetsdagen tänker jag rationellt, överkraven dämpas, men under natten kommer spöket.

Värk > verk > konstverk men knappast underverk. Det kräver ingen - mer än jag själv i mina mörka ögonblick.

.

.

16 oktober - Försmak av vinter

.
Sidensvansar

Samtidigt med hård frost kom sidensvansarna.
På morgonen i solen, då det droppade från alla nupna blad, satt de i päronträdets toppgrenar och ringde in kylan.

Med sidensvansarna på plats är vintern aldrig långt borta.

.

16 oktober - Det kom ett brev ...

.
Idag på mejlen finner jag ett brev och om nu du som skrivit detta personliga brev till mig läser det här, så hoppas jag att du ändå förstår att jag berättar om det. Jag menar bara väl och jag har ett viktigt syfte.

" Hejsan!

.

Jag undrar om du kunde vara så underbar att hjälpa mig!
Jag tog fel vägval i yngre år.
Nu skulle jag vilja ta hand om min kreativa gåva och utveckla mig för att bli den konstnär som jag egentligen alltid velat vara!
Och det jag bland annat tycker om är att måla är vilda djur.
Men jag vet inte HUR jag ska bete mig!! Jag har inget nätverk alls.
HUR blir man konstnär!? Hur börjar man? Utställningar? Hur får man sälja något? Hjälp av internet? Föreningar?
Jag skulle vara mycket tacksam om du kunde ge mig några råd."

.

Så är jag alltså själv där, vid den punkt i livet där jag är den som med ålderns rätt förmodas ha erfarenhet och position nog att kunna ge råd om konstnärsskapets och livets olika vägval.

Akvarell - Skäggmesar - ur boken "Tåkern"

Själv lutade jag mig ibland mot mina ikoner; Gunnar Brusewitz var en sådan viktig förebild för mig.
Vi träffades några gånger och hade ett par för mig minnesvärda samtal där jag fick inspiration och förtrolighet och jag minns med glädje hans recension av mina illustrationer i ett av de första bokverk där jag medverkade som illustratör. I anmälan av boken "Tåkern" som utkom 1981 uttryckte Gunnar Brusewitz det ungfär som så:

.
"Vem skulle inte vilja ha en en skäggmesakvarell av Gebbe Björkman".

Att få en så uppmuntrande kommentar från en nestor och idol var naturligtvis oerhört viktigt för tryggheten i min utveckling till konstnär och illustratör.

På det sätt som Gunnar Brusewitz mötte mig, en omogen och ung naturmålare, tänker jag ofta med glädje. Han tog sig tid och intresse att uppmuntra och kritisera. Och jag är mycket stolt över att ha mött en så god förebild.

Teckna, måla, teckna!
Det är mitt råd till brevskrivaren.
Tänk mindre på fortsättningen; på allt det andra. Tiden och utvecklingen ger svar tids nog. Det går aldrig att stressa fram ett färdigt resultat.
.
Jag tänker på Gunnar Brusewitz bjudsamhet nu när jag läser brevet i min dator.
Det vore så lätt att "deleta", att lämna därhän i brist på tid eller lust, men det gör jag alltså inte.
Jag tar mig tid att skriva ett svar och att också berätta om det hela här i min dagbok.
Det kan vara viktigt!

12 oktober - Under och över

.
Under bron
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Över bron
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.


.

Vilken avsevärd skillnad - Betänk detta ur alla aspekter och du har en bild av livet.

.

12 oktober - "Plock"

.
Blad från den 4 juni 2001 ur Ullas fotoalbum.
.
Apropå tidigare skriverier här i min blogg som gällde den hotande nedläggningen av Naturum Omberg, så bläddrade jag bakåt i den förnämliga minnesbank som vi har hemma i bokhyllan genom Ullas tålmodiga försorg; flera meter med fotoalbum i kronologisk ordning.
.
Jag söker och finner att invigningen av nya Naturum Omberg skedde den 4 juni 2001.
Landhövding Björn Eriksson och jag själv stod för "underhållningen".
.
På mindre än tio år alltså, och faktiskt kortare tid än så, har Sveaskog gått från entusiastisk nysatsning av information på Omberg till akut nedläggning.
För endast tre år sedan planderades ett ståtligt Ekocenter vid Stocklycke. Man anställde en ung driftig kvinna för uppdraget men hon fick "sparken" efter ett år p g a diametralt ändrade planer.
Ibland har man svårt att förstå turerna. Hur i hela friden kan ett statligt företag se framtiden an så ryckigt och kortsiktigt. Hur kan mna gå från 100 till 0 på mindre än två år.

*

.
Ormvråkar på sträck över Tåkernbygden.
.
I mejl idag läser jag följande:
.
"Idag den 11 oktober räknades hela 10 071 utsträckande ormvråkar på Nabben i Falsterbo, av Nils Kjellén, Bengt Grandin, Peter Spetz och David Erterius. Huvudmassan passerade från lunchtid fram till ca kl 14.30, vilket innebar att intensiteten upplevdes som hög.
.
Detta är den högsta dagssumman för ormvråk som noterats i Falsterbo sedan de standardiserade räkningarna startade år 1973. Högsta föregående dagssumma var 7 963 ex den 15 oktober 2005. "
.
Jag önskar att jag varit där men får nöja mig med det tiotal ormvråkar som jag samlat såg sträcka förbi Stugan häromdagen, säkerligen också på väg till "festen" vid Falsterbo.

.

11 oktober - Ångest

.

Claire, min "navelsträng" till Kungl. Vetenskapsakademien ringer lämpligt om Nobeldiplomen.

.

- Är det du som har ringt? frågar hon.

Hon vet hur hon ska fråga utan att ifrågasätta och skapa oro.

- Nej, svarar jag, men det är bra att du ringer just nu.

- Jaså, hur går det för dig? Det börjar närma sig.

- Jag vet, jag har prestationsångest. Jag vaknar mitt i natten, kan inte sova, ligger vaken tills morgonljuset kommer och ångesten griper tag i mig; jag undrar om det duger, det jag gör, suckar jag.

- Jag känner igen det där, tröstar Claire. Det verkar komma över alla konstnärer som står inför detta. Jag vet sen tidigare. Men du klarar det. Det är jag helt övertygad om.

.

Jag smiter iväg en halvtimma till fiket för att få ro i huvudet. Roland gratulerar och undrar hur det går. Jag svarar knappt; vill absolut inte bli påmind.

.

- Men du, säger Roland. Känner man inte oro inför ett sånt där jobb, gör man säkert inget bra resultat. Du måste nog inse att det är nödvändigt med lite ångest just nu och sen blir det jättebra till slut. Eller ...

Nej, okej, jag ska inte säga mer, avslutar han, jag ser att du inte vill prata om det.

.

Det är gott med allt stöd från familj och goda vänner. Men innerst inne är det endast resultatet på det där krävande akvarellpapperet som gäller. Endast jag själv kan utföra och rätt bedöma mitt arbete i en situation som denna.

Krav och ångest är ofta konstnärens tålmodiga följeslagare.

Men på något sätt, just nu nästan dolt därinne, finns ändå ett uns av förtröstan. Jag intalar mig hela tiden att jag klarar detta. Och egentligen finns det inte heller något alternativ.

Men tiden rinner mellan fingrarna som finaste Sandhammarsand ...

... och jag tror att jag måste börja om på nytt.

.

10 oktober - Utterpårning

.
Vi befinner oss i Småland Lars och jag, i Vimmerby. Det är "Projektgruppen Utter" i de tre småländska länen som har bjudit in oss till en heldag med fältstudier i ämnet spårning och barmarksinventering. Vi är tjugo utvalda och presumtiva utterspårare som samlats vid Stångån mitt i staden denna lördagsmorgon medan kyliga dimmoln ännu lägrar dalen och de första ormvråkarna sträcker över mot söder på hög höjd.
.
Värd är gruppen i Vimmerby och ledare för det hela är entusiasten Anders Gustavsson som berättar historien om detta spännande djur med utgångspunkt från dess förekomst i Svartåsystemet och framför allt i Stångåns vattendrag.
Att vi som östgötar har fått plats måste betraktas som bonus och generositet.
.
Inbjuden expert är Mia Bisther från Naturvårdsverket. Hon kan det mesta om uttern och dess förekomst
.
Stångån rinner slingrande vackert genom bygden, här och där under gamla vackra träbroar.
.
Stångån rinner åtta mil genom Vimmerby kommun. Sträckan har delats upp i 9 olika inventeringsområden med var sin ansvarig inventerare.
Idag består populationen av kanske upp till 10 - 15 djur
i hela kommunen varav hälften i Stångåsystemet.
.
- En utterhane kan ha upp till ett fyra mil långt revir.
Honorna bildar mindre revir vid "skafferiet", sjöarna med fisk, berättar Mia, medan hanarna bildar revir där honorna finns. Varje hane "vaktar" väl sina honor genom att färdas fram och åter genom sitt område och regelbundet markera gränserna och tillhörigheten med spillning på strategiska platser.
.
Den vackra sjön Krön ingår i Stångåns vattensystem.
Den är uppdelad i tre delar med strömmande nor emellan, där vintervattnet även strängare vintrar ofta går öppet till glädje för uttrarna.
.
Den dag för cirka trettio år sedan, då uttern utsågs till Smålands landskapsdjur, var den nästan helt borta från Småland.
PCB och andra miljögifter var orsaken till att detta fiskätande däggdjur högst upp i näringsväven hotades, när gifterna koncentreras till dödliga och steriliserande doser.

Men från år 2001 skedde något drastiskt och positivt. Plötsligt ökade antalet trafikdödade uttrar markant - ett både tragiskt och glädjande tecken - och sedan dess har utterstammen ökat i framför allt Svealand, Småland och Östergötland. Sydvästsverige står ännu för negativa rapporter.
Totalt i landet har vi kanske 3 000 till 4 000 uttrar idag, säger Mia, ännu med tyngdpunkt i Norrland, där djuren faktiskt också är mer dagaktiva än här i södra Sverige.
.

Utterspecialist Mia Bisther samlar oss till vandring vid sjön Krön.

.

Anna rynkar inte på näsan åt denna uttermarkering. Den är ganska färsk, lite slemmig av analsekret och doftar möjligen som det står i litteraturen som hö eller viol.

Själv tycker jag den doftar mest fisk men kanske inte så starkt och illa som minkens skitar

- Nej, det är inte alltid så lätt att skilja på spillningen mellan mink och utter, säger Mia. De går liksom ihop ibland både utseendemässigt och doftmässigt. Men mest typisk, är minkens mörk, smal, korvig och vriden samt är illaluktande medan utterns är spretig, oftast utan hår, ljus och med "angenämare" doft. Här har vi en typiskt uttermarkering, fortsätter hon, och pekar på en sten vid vattnet. Platsen är strategisk och just den här spillningen innehåller mer sekret än matrester för att öka signalsförmågan.

En typisk uttermarkering, säger Mia.

Under en av de vackra träbroarna; jag tänker på filmen "Broarna i Madison County; finner vi till slut också spårstämplar från utter alldeles vid vattenlinjen. Det är dock för lite kontrast och för mörkt för ett bra fotografi här under bron. Då jag tittar närmare ser jag spår av päls i den blöta gyttjan. Här har uttern varit alldeles nyss. Kanske till och med att det var vi som skrämde bort den från en daglega. Närheten kittlar.

Anders visar på en utterlya i en vägbank.

- Det här är nog en av de mera kända utterlyorna i landet, säger Anders. Det är ingen grävd lya utan utterhonan har här använt utrymmen mellan sprängstenarna till att skapa en trygg boplats. Här har vi konstaterat ungar en gång och lyan används ännu till och från, faktiskt ibland också av mink, men dock inte samtidigt förstås.

Slutligen återsamlas vi i Mötesplatsen mitt i Vimmerby; avslutar en underbar dag som till slut också blev solig. En trevlig samvaro, kaffe och mat, och många spännande intryck och trygg förkovran har gett mig lust att fortsätta spårandet av utter i mina hemmamarker.

Nu har jag ytterligare ett skäl att älska vintern. Möjligheterna lockar och kanske kan jag kommande vinter äntligen verkligen få se min första levande utter i landet. Att vi har utter i våra Ödeshögska åar vet jag sen tidigare.

(Sök gärna på utter i sökrutan till höger så kan du läsa om tidigare skriverier i ämnet.)

7 oktober - Behovet av refug

.
Olvon från idag
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Jag "smiter iväg", en dryg timma har jag på mig, landar på parkeringen vid Glänås och vandrar det knastriga gruset fram till tornet.
Jag är ensam. Några björkar ligger fällda och andra står med flaggande spar-band. Det begynnande arbetet med Naturum Tåkern är slut för dagen.

Jag går längs hala spänger. Smeks av blöta vippor. Sävsparvarna flyger vekt över vassen. Minkskiten ligger prydligt upplagd på strategiska platser. Ett meståg passerar nästan vid ansiktet.
Jag spanar ut över stilla vatten där reflexer ändå vandrar med ljusets hastighet. Doppingar, snatteränder och krickor samt skrattmåsungar i målbrottsålder väsnas om ingenting alls.

Det är skönt och stilla. Jag andas med lugna andetag och hjärtat slår mjukt.

Blåhallon från idag.
Gotlänningarnas Salmbär
finns också i mängd i Tåkernbygden.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Jag vandrar sakta tillbaka genom strandskogen.
En timme har passerat.
Jag har vilat på refugen intill livets höghastighetståg.
..

7 oktober - Regn och reaktion

.

Idag regnar det lugnt och stilla. Det var längesedan. Det behövs antagligen. Det känns som att vi är väldigt bortskämda med regn och väta. Att vi tar det för givet och till och med gnäller över det. Livgivande vatten - så avgörande.

.

Igår var det "första spadtaget" som gällde för Naturum Tåkern. Kl 15.00 förättades det hela av vår nya landshövding på plats vid Glänås besöksområde. Jag själv var inbjuden men ibland måste man välja bort och igår var jag aldrig tveksam över vad - Kungl. Vetenskapsakademien fick förtur.

Äntligen har bygget kommit till en fortsättning. Det är alltid bedrövligt när något går i stå och nu hoppas vi alla att det ska bli en bra informationsanläggning, välbesökt, vacker och lagom stor.

.

Faksimil ur Corren den 6 oktober 2010

.

Det blev en artikel i tidningen Corren igår om det här med Nobelarbetet. Jag tycker att den blev bra. Lagom balanserad och positiv.

Vill du läsa den kan du klicka på bilden och du hamnar då på en sida där jag efterhand samlar allt som händer kring detta med nobeldiplomen som jag utför.

.

Sen vill jag gärna passa på att tacka alla er som har hört av sig på olika sätt med gratulationer och vänliga hälsningar. Jag känner mig ödmjuk inför det hela och jag blir verkligen glad över er vänliga generositet. Tack så väldigt mycket!

.

6 oktober - Nobelpriset i kemi 2010

.

Stämningen är förväntansfull i Kungl. Vetenskapsakademiens pressal.

.
Pressalen på Kungliga Vetenskapsakademien är proppfull, verkligen knökad. Alla väntar på tillkännavgivandet av årets Nobelpristagare i kemi.
Väntar gör även Hanna och jag. Vi håller oss i bakgrunden, sitter på stolar längst bak i salen under pampiga porträtt på berömda vetenskapsmän, och studerar allt som händer. Dotter Hanna har följt med för att "ge mig stöd"; ackrediteringen ordnades smidigt på plats. Jag själv är ju listad och förväntad - bara det!

Efter en kvart öppnas dörren och presidiet med Kungl. Vetenskapsakademiens ständige sekreterare kommer in och öppnar tillställningen. Stämningen är förtätad. Bredvid mig sitter ett team från japansk TV och Vetenskapsakademi. Har de möjligen fått något förhandstips.

- Nej, säger Toshiba-san, det blir nog ingen japan i år.

Blir det en två eller tre pristagare? Ett, två eller tre konstnärliga verk jag ska göra? Det är min primära undring i det hela. Runt omkring ser jag tidningar och media som intensivt följer presentationen med andra undringar och förväntningar i tankarna.

Pressmedelandet.

.

.

.

.

.

.

.

.
Tre pristagare! Två japaner och en USA-medborgare får kemipriset 2010 "för palladiumkatalyserade korskopplingar i organisk syntes". Jag håller med helt och fullt. Det är rätt! Stort har blivit än större! Tre verk gäller!

Vetenskapligt kort underlag presenteras, pristagaren Ei-ichi Negishi, knappt vaken, intervjuas. Och jag känner att något märkvärdigt kommer till mig. Det finns en klar koppling mellan mig och personen, berömdheten, som svarar på alla frågor därborta på andra sidan jordklotet. Det är bara det att han ännu känner till detta.

Det tre pristagarna presenteras.

Jag är glad och stolt! Nästan lika glad som den japanska kvintetten. När jag nu ändå ska göra detta får jag göra det ordentligt.

Efteråt går vi på lokal Hanna och jag och läskar oss med var sitt glas öl respektive vin. Det är en annorlunda dag. Och imorgon blir det hårdkörning i ateljén. Jag har ungefär fram till den 20 oktober på mig att avsluta de tre konstverk som ska pryda vänstersidan på nobeldiplomen i kemi 2010.

.

5 oktober - Tidningsbesök

.

Nu har regionens egen tidning Corren varit här för att intervjua mig om uppdraget jag har fått. Nu håller jag tummarna för att det blir ett bra skriveri. Det kommer i morgondagens nummer. Det som är sagt är sagt och gjort är gjort.

.

Ute blåser det friskt från syd och solen skiner. De hamlade lindarnas lossnade löv dansar runt på trottoaren och förs ihop till väldiga drivor. På väg till lunchen kan jag inte låta bli att sparka runt där. Barnet i mig tar berättigad plats.

Sålunda släpper lite av min svåra anspänning.

.

4 oktober - Häxägg

.

Hamling av parklindar.

.

Jag nöjer mig med en kanelskorpa på kanelbullens dag på fiket idag, samtalar med Johnny om Vivi Täckholm (länk), den berömda botanikern som gjorde Egypten till sitt andra hemland; han har nämligen träffat henne livs levande där nere under en FN-sejour för många år sedan, träffar också Bruno, som vill komma upp till mig under förmiddagen med några konstiga grejer han har samlat in och vandrar därefter fikamättad tillbaka till ateljén där hamling av trädgårdens lindar precis har påbörjats varför jag stänger dörren för allt oljud och fortsätter måla på mina Nobeldiplom i skavd tystnad.

Låst dörr gäller fortsättningsvis!

.

Bruno anländer.

Jag tar med honom ut i köket.

Han vippar upp innehållet ur en plastpåse på en plastbricka som jag ställer fram.

.

- Jag hitta dom ute hos Olle, säger han. När han grävde landet fick han fram fullt av dom här sladdriga bollarna. Jag lova honom att ta me dom till dig för å kanske få svar på va dä ä för nåt. Ja tycker dom ä äckliga i konsistensen, avslutar Bruno.

.

"Häxägg" är omogna liksvampar. En fruktkropp har precis börjat växa ut ur "ägget" men ännu känns ingen obehaglig kadaverdoft.

.

- Jo, det är alltså s k "häxägg", omogna svampar av liksvamp, förklarar jag.

.

Jag berättar om dem. Om deras oerhört snabba tillväxt när de väl skjuter fart, om lukten av lik som lockar flugor att ovetande därom hjälpa till med spridningen, om penisformen som gett arten dess latinska namn - Phallus impudícus - och om mycket annat som förknippas med denna säregna svamp.

.

En ganska typisk förmiddag hos Ateljé Gebbe är i gång.

.

4 oktober - Bekräftelsen

.

Just som jag undertecknade avtalet om Nobelpriset igår kväll, landade en skalbagge på papperet ifråga. Det var en jordlöpare som kom flygande genom rummet, en Borstlöpare, Loricera pilicornis. Att denna skogsskalbagge hade hamnat i min "igenstängda" ateljé kändes märkligt och inte visste jag heller att den kunde flyga så attans bra.
Den var snabb och nervös över upplevelsen och jag hade fullt sjå att få tag i den.
Jag fotograferade av den gärdad i en burk och fotomonterade det hela precis som det upplevdes, innan jag släppte den åter till frihet.

Jag gläder mig mycket åt detta tecken. Det känns som att jag är helt rätt ute och att det finns ett stöd från "makterna" om jag nu händelsevis skulle ha benägenhet att tro på sånt. Ibland undrar jag faktiskt om inte ... ändå ...

.

3 oktober - Nobelpris

.

Tre år framåt har jag fått det mycket hedervärda uppdraget, att utföra Nobelprisdiplom i ...

.

2010 - Kemi

2011 - Fysik
2012 - Ekonomi

.

Nu är kontraktet undertecknat, nu kan det offentliggöras.

Alldeles nyss sände jag iväg det undertecknade avtalet till Nobelstiftelsen och på onsdag åker jag till Kungl. Vetenskapsakademien för att vara med på plats vid tillkännagivandet av Nobelpristagaren/tagarna i kemi år 2010.

Härefter har jag ett par intensiva veckor framför mig för att färdigställa målningen/målningarna till diplomets/diplomens vänstersida. I god tid till utdelningen i december måste förstås allt vara klart. Då ska kaligrafen ha gjort texten färdig till högersidan och allt skall vara vackert inbundet. Vad och hur mitt/mina verk skall gestalta sig är självklart en väl förborgad hemlighet som inte får avslöjas förrrän Nobelprisen delas ut.

Se tidigare nobeldiplom för att få en uppfattning om uppdragets art: (länk).

Det första avtalet som gjordes mellan mig och Kungl. Vetenskapsakademien

Det hela har varit på gång sedan tidigt i våras. Redan i mars kontaktades jag för första gången av företrädare för den Kungl. Vetenskapsakademien med besked om att man var intresserad av min konst i detta sammanhang. Jag fick ett tämligen snart besök från Stockholm i min ateljé och strax därefter kom beskedet om att man definitivt önskade min medverkan under tre år framåt. Jag blev uppbjuden till Stockholm i maj månad för vidare information och genomgång och snart därefter var allt förankrat och färdigt.

Det har varit en spännande tid hittills och jag gläder mig naturligtvis oerhört mycket åt detta ärofyllda uppdrag. Och självklart kommer tiden framöver att vara än intressantare. Tre år med spännande möten, Nobelmiddag, föreläsningar och utmaningar. Tänk att livet kan bjuda på sådan härliga överraskningar.