22 november - Temperaturskillnaden överraskar

.
Från "gårdagens" grönmilda november sjönk temperaturen över en natt till dagens midvinterläge.
Smultronen blev visst lika överraskade som vi och idag gäller andra förutsättningar än i förrgår då jag tog fotot. Nu visar termometern minus sju grader och smultronens långdragna saga är över för säsongen och ett tunt snötäcke och frost gör trädgården vintervit.

Nu danas andra blommor - frostblommor kan minsann vara lika vackra som andra blomster - kanske.

Som julgransglitter växer frostrankan ut över fönstret ...

... och jag tycker mig ana en seglande örn ...

... medan den kämpande lilla flugan till slut har dött i änden av sitt vindlande dimspår. 

20 oktober - En doft av vinter

.
När varfågeln anländer till sitt viste vid Tåkern är vintern alldeles bakom hörnet.
Detta hände idag och stämmer väl med normaliteten.

Den satt spanande, vackert i toppen av en död björk ute på Dags mosse alldeles nära gråhusen och den var omgärdad av ett skimrande ljus och i sin siluett mot himlen liknade den först, på långt håll, en skata.

Det andra som hände klingade vinter. En flock med tjugoen vitkindade gäss kom nämligen över sjön från norr, tvärade mot Ombergs fond och landade bland grågässen på stubben, ännu ropande.

Min dag blev gjord med minnet förankrad.

Senare tillägg: Camilla Linusson har levererat en poetisk kommentar till mitt skriveri om varfågeln. Hon är också vänlig nog att låta mig presentera den här i min blogg som en kommentar. Tack Camilla!

VARFÅGELN

Skarpa skrik

skär genom luften

skrämmer bort

de största rovfåglar

försvaret är robust

ingen kommer nära

som en bandit

gömmer han sig bakom

ögonmasken

spetsar sina byten

på törnetaggar

varet värker

i hans bröst

kylan tränger djupt

köldmissiler rakt i såren

vinterns tid har åter vaknat

vänder tillbaka 

som varje år

behöver solen för att leva

orkar aldrig flyga längre

än till trygghetszonens gräns

20 maj - Sen vår ända in i sommaren

.
Trots att det är kallt för årstiden och allt känns trögt och motigt så tar våren små små steg in i sommaren; det sker så omärkligt att man ofta knappast fattar och förstår och faktiskt ibland tvivlar på att det återkommande löftet kommer att uppfyllas.

Igår förmiddag till exempel, just när jag anlände till ateljén, sprack molnen upp en smula och en liten flik blå himmel visade sig. Mitt i det ljusa seglade två tornseglare, mina första för året. De snurrade ljudlöst runt över himlen, trevande, prövande; skulle detta hålla eller gällde reträtt.

Hundlokan börjar gå i blom. Det är ett säkert tecken på sommar, säger min vän Göran. I år köper jag det knappast. Men ändå, det sker, just nu

Ärtsångaren skallrar i grannens måbärshäck. 
Talgoxe och skata ruvar sina ägg hemmavid.
Häromdagen, tämligen sent men slutligen ändå, kom de svartvita flugsnapparna till ateljéträdgården. Mindre än en dag tog det för dem, efter samarbete av hane och hona, att köra bort blåmesarna som redan låg på ägg därinne i holken. Ulla suckade över naturens grymhet och den "skandalöst" triumferande sångens hurtighet.

Rapsfälten står som vackrast över slätten. Åkerbönor, ärtor och lin tittar upp men delar av vårsåddens korn har gulnat av väta och köld.
Med körsbär och plommon blir det knapert också i år. Knappast en humla och ännu mindre av bin finns till hands när temperaturen ligger stadigt på eller under tio grader. Äpplen har ännu chansen att räddas, de är ännu bara i knopp, men för päronen som är tidigare verkar det också illa. 

Jag åkte ner till Alvastra pålbyggnad igår kväll - till nattsångarnas paradis i bygden.
Två näktergalar sjöng och en gräshoppsångare. Rörsångare, sävsångare, törnsångare, lövsångare, svarthätta och rödhake hördes också men ingen kornknarr, gök eller göktyta.
Kärrsångare, flodsångare, rosenfink och busksångare återstår också att hoppas på.

27 april - Vårens framsteg

.
Årstiden förändras aldrig fortare än just nu. Våren tar väldeliga kliv framåt varje dag och det är som vanligt, jag suckar varje vår, stört omöjligt att hinna med i svängarna. Redan om två veckor är tornseglaren här och ristar in sommarens absoluta tecken mot ljushimlen, som en av de sista flyttfåglarna på plats.

Med den tidiga trädgrönskan hos alm, lönn, kastanj, al, björk och bok var lövsångare på plats redan för en vecka sedan och just nu droppar svartvita flugsnappare ner från natthimlen varje gryning. 

Gräset är klippt vid Stugan. 
Grågässen vaggar omkring med sina nykläckta gässlingar vid Tåkerns strandmader redan, allt tidigare för varje år.
Sädesärlan kvittrar på takåsen, potatisen är satt, och tranorna ruvar.

Till och med rapsen har börjat blomma och kommer inom en vecka att färga hela slätten gul
och ladusvalorna dansar över Tåkerns vass och runt Hästholmens båtskjul.

Och jag, jag sitter inne och grejar med alla måsten till konstrundan, ordnar annonser och infomaterial till en stor Rotarykonsert och våndas över de sista korpbilderna som aldrig tycks komma i hamn samt en deklaration som hänger över mig som repet från en galge.
Suck!

17 april - Päronblom

.

Längst upp under södervänt takhäng, har vårt spaljerade päronträd, tätt tryckt emot väggen, börjat blomma idag. Visst är det fantastiskt!

15 april - En sväng på skogen bortavid.

.
Vid Vätterns sydvästra spets ligger Trånghalla i Jönköpings kommun. Där var vi hos goda vänner igår och medan fruarna åkte till Ullared för shopping passade Bertil och jag på att ta en sväng på skogen.

Vi körde upp över det våldsamt backiga landskapet, så otroligt väsensskilt från mina platta hemmamarker i västra Östergötland, mot gränstrakterna till Västergötland runt Habo och Mullsjö. Vitsippsmattorna bredde ut sig heltäckande i den Vätternnära lövskogsbården som karaktäriserar Jönköpingstrakten men blommorna slokade resignerat i kylan. 

Vätteros bland slokande vitsippor.

Regn och blötsnö hängde i luften och temperaturen sjönk ner mot kämpiga noll grader medan en hård vind från väster pinade oss när vi efter långsam färd på milsvida småvägar äntrade fågeltornet vid Tranbebo med utsikt över Risbodammens myrmarker och blånande skogar.

I en grantopp mitt i bilden sitter en femårig hona av kungsörn och spanar ut över terrängen. Klicka på bilden så finns kanske möjligheten att se den. Om inte får ni lita till mitt ord.

Det var knappt att Bertil stod ut ens fem minuter och hade det inte varit för kungsörnen som satt långt därborta i en grantopp, och som vi visades på av ett vänligt fågelskådarpar med tubkikare, så hade jag antagligen känt detsamma.

- Ni missade dock gladan som passerade alldeles innan ni kom, informerade paret och värmde sig med termosen.

Jag missade emellertid inte att dokumentera den rostiga gamla skördetröskan som stod inkörd i dungen runt en ödegård. Kan passa bra ihop med mina tidigare skrotbilsbilder från Töcksfors i Värmland, tänkte jag framsynt.

En fika på Lantz konditori i Mullsjö var nästa mål, där Bertil förstås, sin vana trogen i trakterna, träffade en god vän som informerade oss om: kommunala problem på Kärleksudden i Mullsjön, häckande storlommar, sin syn på skarvar, gässens förekomst och till slut, att storsillen just nu går till alldeles våldsamt i Helsingborg.

- Jag kom hem igår med nittåtta såna här, säger mannen och måttar. Dom är nu insaltade i en stor hink, men ni kan dessvärre inte få nån me er hem, för de måste ligga minst tre veckor för att bli till "salt sill".

Inte långt från Mullsjö ligger Sagerska godset Ryfors med, vad jag har för mig, Sveriges äldsta anlagda golfbana.

Stubbe med föryngring

"Siamesiska tvillingar - tall och gran"

Klibbticka

Gården satte tidigt av skog på undantag, så härligt framåttänkt, så nu finns här en fler hundra år gammelskog av sällsynt god biologisk kvalitet. Gammelskogen domineras av gran och tall och genom området som numera är naturreservat löper en vandringsled ända ner till "Pinnabroa" som går över ån Tidan. Vi tog den svängen också, i blötsnön som sipprade in i kläderna. 

Pinnebron över ån Tidan.

Det var tyst på skogen, gärdmygar knattrade dock tätt bland alla rotvältor och några knipor spelade i vattenblänket i ån, en strömstare flög ut ur dammfästet men någon forsärla såg vi aldrig den här gången.

Det är gudomligt skönt att efter en sådan promenad få sätta sig i en varm bil och långsamt köra hemåt genom skogen mot en lunch som väntar.

Jag iddes inte ens öppna bilfönstret i kylan, därför blev hybridgåsen en aning suddig. 

I närheten av Habos kulturhistoriskt berömda träkyrka, bromsade jag tvärt in för en annorlunda kanadagås som jag anande i ögonvrån. Den visade sig efter studium bli till en hybrid mellan grågås och kanadagås.

Tjäderhöna, akvarell av undertecknad.

Strax efter att vi passerat Domnån på gränsen mellan Småland och Västergötland, såg vi en tjäderhöna stå staty vid vägkanten. Hon var vårligt prydd i läppstiftsrött ögonbryn och vandrade endast makligt in i skogsdunklet och försvann.

Hemma om kvällen, vid brasan hos Bertil och Astrid fångade jag två spännande flygfän. Jag kunde på plats konstatera att det var frågan om en art av långhorning, en vedlevande skalbagge med långa antenner, och jag förklarade att de troligen kommit in med brasveden.

Idag har jag artbestämt baggarna hemmavid med hjälp av den osvikliga Nationalnyckeln.
De är två hanar, olika stora och olika färgade av arten vedspegelbock, Phymatodes testaceus.
Arten lägger äggen på torr och död lövved, gärna på ved upplagd under tak, kan jag läsa, och larvutvecklingen tar två år. Vedspegelbocken är inte ovanlig i södra Sverige men saknas norr om mellersta Svealand.
Kul att veta, tycker jag och undrar lite om Astrid och Bertil känner detsamma.

10 april - Skator, loppor och vårblomster

.
Jag fick hjälp av Lars i förrgår att såga ner den malplacerade cembratallen  i vår trädgård.
Skatorna har häckat där fyra år i rad och jag har blott av denna enda anledning sparat den fastän den skuggat vår altan och sänt sina rötter ut över hela trädgårdslandet och dränerat det på vatten och näring och ljus.

Det var ur en av vinterns få snöattacker som chansen uppstod. Den tunga blöta snön knäckte flera grenar så att skatboet började rasa och när en storm därefter drog in under natten blev talltoppen omöjlig för skatparet.
De försvann faktiskt temporärt helt och hållet från vår trädgård och jag såg dem inte på nästan en månad. Jag tror att de befann sig i boet när det hela hände och att det så att säga uppstod "panik i sängen" den där natten med ett abrupt övergivande som följd.

Resten av vintern togs vår trädgård med kompost och fågelmatning  och allt över av en flock ungskator om sju eller åtta individer. De huserade runt som riktiga busungar i tomrummet efter de vuxna. 

Nu har skatparet, men jag vet förstås inte om det är "vårt" gamla par, byggt i våra närmaste grannars äppelträd, vilket jag är mycket glad över. Jag har bett om lugn och ro och husfrid för skatornas skull och numera är det således åter ordning och reda i grannskapet och ungskatorna är puts väck.

Alltså passade jag på att be Lars om hjälp. Han kom med motorsågen samma dag. Vilken kompis!
Ett par timmars arbete blev det och idag har jag haft ett fortsatt svettigt jobb med att frakta bort alla grenar, Lars fick stammen till ved. Det blev tre kärror ris till kommunens kompost och nu är det städat och rent i trädgården igen, och solen skiner på altanen, trädgårdslandet får ljus och det känns som en liten nytändning på tomten. 
Stubben fick bli hög, medvetet, kanske ska jag plantera en slingrande klematis där eller ställa en kruka med blommor på toppen. Vi får se hur det artar sig.

En blommande hansälg, (klurigt ord som kan bli felläst)

Ser ni förresten att cotoneasterhäcken där bakom stubben går i grönt. Jajamen! Våren tuggar på och måbärshäckarna i området är än grönare och i ett vindskyddat skogsbryn såg jag redan för en vecka sedan att häggens knoppar var gröna och fingerledslånga. Och videt, det blommar för fullt, där finns mängder av humlor och vildbin, gula av pollen.

I de bästa av sydlägen har de första maskrosorna redan slagit ut, men det kommer nog att förnekas av min fru Ulla om jag berättar, eftersom hon alltid menat att maskrosen är en sommarblomma. Detta faktum är vi alltså inte riktigt överens om, som synes, och kanske håller jag tyst ännu ett litet tag.

Vid entregången till min ateljé lyser det förunderligt blått. Där finns en bård av pyttesmå blå blommor som lyser som av himmelsfärg i den mest utsatta jordremsan bredvid betongstenarna.
Häromdagen, det var tidigt på morgonen, blev jag uppmärksam på det där. Då var det nästan som en liten minirabatt längs gången och jag tänkte att jag nog borde fotografera det hela. 
Idag när jag ger mig mera tid är det redan något mindre blått och det är också svårt att i bild göra det hela rättvisa, ty blomningen börjar redan dra förbi. Torkan skyndar på och utmanar till opportunistiskt stressbeteende hos tidiga veronikor.

Jag tror att växten heter åkerveronika, men helt säker på det är jag inte. Kanske kan det vara den betydligt sällsyntare luddveronika istället. Det är trångt mellan de små veronikorna i systemet och variationen är stor inom arterna också.
En del kallar dem för ogräs men det skulle aldrig komma ifråga för mig att säga så om ett så skönt litet blomster, nog är det väl värt ett bättre epitet än så.

Jo just. Det var det där med den svettiga risbärningen av idag. Som fågelringmärkare, med många tusen fågelkroppar i min hand genom årens lopp, har jag alltid varit mer utsatt än alla mina fågelskådarkompisar för fågelloppor och löss. De brukade kalla mig för känslig och de verkade visst aldrig att drabbas. 
Och visst, jag vet, jag har alltid varit extra känslig och utsatt för blodsugare. Sött blod, sa man visst förr i tiden, och sötast blod av alla har tydligen just jag.
Flest loppor och löss finns det i fågelbon. Där kan det verkligen krylla av kryp, vilket gör att jag inte så gärna ger mig till att rensa fågelholkar, som man kanske bör, efter fullbordad häckning.

I den där nedtagna cembratallen fanns fyra skatbon och nog tänkte jag på att åtminstone det senast använda boet troligen skulle härbärgera en mängd oangenäma blodsugare. Jag var emellertid tvungen att famngreppa både infernaliskt hopsnärjda kvistar och grenar samt fyra flera kilo tunga redesklumpar av lera fyllda med trasor, fjäder och gräs. Vilket mäktigt arbete, av skatorna menar jag.

Efter förrättat värv la jag direkt alla svettiga och smutsiga kläder i tvättmaskinen och hoppade i ett varmt bad. Jag hann nästan undan men inte riktigt.
Det hade nämligen redan börjat klia på båda benen. Och nu, när jag sitter här i ateljén och skriver flera timmar senare, börjar det minsann klia igen, på båda underarmarna och benen. Små röda förhöjningar syns i skinnet. De dyker upp som en kliig hotspot och vandrar sen vidare längs en rutt på huden med ideliga hållplatser för nya bett och jag känner igen det, det är så typiskt, det är loppa.

Hur i helsike, tänker jag och kommer på anledningen efter en stund. Det är skorna. Jag har samma rymliga kängor på mig, de som jag hade under förmiddagens risbärning och skatbofrakt. Rackarns också!

Nu går jag ut på trappan och slår ur dem ordentligt. Jag får hoppas det hjälper.

8 april - Vårtecken vid Linköping

.
Jag kan inte låta bli att lägga in ett några nya härliga vårtecken i min Naturliga dagbok, trots att jag egentligen är för trött för att skriva något ikväll. Att vara barnvakt en hel dag tär nämligen mer än förväntat på en åldrings krafter. Och ändå var barnen så generösa och mjuka som möjligt är, och ändå var vi ute mest hela tiden i vårsolen denna underbara dag; vid Sättuna vid Roxen, med vipspel och havsörn och i Tinnerörområdet med åkergrodors lek och nyvakna snokar.

Och mest spännande av allt, vi mötte en av de absolut vackraste huggormar som jag någonsin skådat, på exakt samma plats i en dikesslänt längs grusvägen vid Rosenkällasjön, som förra året, till stor glädje och upphetsning för både barnen och mig.

28 mars - Våren tar sig

.
Jag reser mig upp ur solen, lämnar en tom salladstallrik på bordet vid stugväggen, säger hej till Peter som tittat förbi och går in i skuggan, till baksidans trådstaket, där svämvattnet breder ut sig över betet som lider svagt ner mot Tåkern. Vårlöken färgar gräsvålen under storasken i grönt med en tunn gul nyans liksom överlagrat det där gröna.
Gråtrutarna varnar någonstans ovanifrån och jag spanar upp mot himmelskupan. Efter en stunds stirrande uppmärksammar jag ett mörkt litet nålstick högt i det blå, en örn, förstås, jag menar, det är inte ovanligt numera, nästan regel, just med havsörnar.
Det är bara det att den här gången seglar örnen på smäckrare vingar och med längre stjärt; det är en kungsörn. Det ser jag nu i kikaren.
Den viker vingarna och glider snabbt bort från de irriterande trutarna och försvinner mot Omberg, nästan utan att tappa höjd.

Precis som örnen försvinner bakom alridån hör jag sädesärlans läte "sirlitt".
Det blev inte en första stjärtvippande ärla på taket i år som det brukar. Det blev en snabbt överflygande ärla som lätt hade missats om det inte vore för det där typiska lätet. 
Det är för det mesta så det går till, fågelskådandet, att öronen blir först.

I sänkorna i betet står vårvattnet bräddfullt. En skir matta av gröna växter skjuter skott under ytan, vattenblink, möjor och förgätmigej. Dykarbaggar av olika sort pilar runt i det handvarma vattnet och "husmaskar" kryper precis överallt. Men än har inte åkergrodorna hunnit ner och inte heller mina snokar.

Vid Ombergs fot går jag en sväng på jakt efter vårnya huggormar i stenskravlen utan resultat. Blåsipporna färgar backen i lysande ultramarin.

Tibasten blommar för fullt och sänder ut doft av blomsterhandel  ...

... medan några tussilagoplantor redan börjar bli övermogna. Det går fort om våren. Aldrig att man riktigt hänger med.

Carl-Henrik och fru fagar sin härliga trädgård på bergets tröskel. De matar en lagom liten vårbrasa med pinnar och torra löv så att röken blir blå och doftar vår.
Detta händer medan en sorgmantelfjäril dansar runt med nässelfjärilarna på andra sidan staketet, i solen. Den är stor och vacker när den flyger men när den landar försvinner den nästan helt för mina ögon.

Våren tar sig. Men imorgon vankas visst kallt regn och blåst igen. Varannandagsväder är förutbestämt.

Sådan är också våren. Annars vore den inte.

19 mars - Inget norrsken alls

.
Överallt i media, både i privata och officiella, finns bilderna på det spektakulära norrskenet som synts över hela landet och ända ner mot norra Tyskland och Polen.
Norrskenet som gröna draperier, ibland färgade mot orange eller i karmin, hängande över landskapet, över hustak och trädgårdar.
Det är en sällsynt kraftig solstorm som förorsakat detta fenomen, säger meteorologen i TV-vädret och det kan komma att synas på natthimlen ytterligare något dygn men avtar efterhand söderifrån.

Själv är jag i Stockholm och på så sätt lite låst i läget, och suget som finns där kan knappast dämpas under en storstadshimmels ljusförgiftning, så jag planerar för kommande natt istället. Den som nyss varit alltså. Då är jag hemma igen.

Det är natten till idag det, och jag åker ner till den mäktiga granitklippan vid Stora Lund klockan tio om kvällen.
Jag har tänkt ut det hela väl och har riggat upp kameran på stativ på toppen av berget under en magnifik stjärnhimmel med Omberg som fond och den blanka Vätterspegeln däremellan. Det kan inte bli bättre, tänker jag.

Men nog kunde det!
Himlen är och förblir otänd och hur jag än väntar ut fenomenet syns inte ett spår av nya färgnyanser i det svarta. 
Jag blir kvar där under natthimlen och väntar ytterligare någon timma. Men inget mer händer än att stjärnhimlen vrider sig några grader och jag börjar huttra av smygande nattkyla och tyst besvikelse.

Jag har missat det hela. Men rävarna skriker bortifrån Alvikens buskmarker. Alltid något.

27 februari - Snödroppar

.
Självklart är snödropparna på plats hemma i trädgården, fattas bara. De är dock inte många utan har gått ut från de flesta rabatter, utkonkurrerade förstås, och har blivit kvar endast i skuggan under chersminen där bara det som spirar tidigt, innan lövverket tar över, klarar sig; satta på undantag alltså men desto skönare i sin sparsmakenhet.

Imorgon är februaris sista dag och våren tar tankemässigt stormsteg framåt när man tar ordet mars i sin mun. 
Det är nu det verkligen börjar hända saker; det som gör att varje vår kan upplevas stressig när man vill försöka hinna med allt överallt.
Många av mars månads vårtecken är redan på plats: blåsippa, hasselblom, sånglärka, tofsvipa, grågäss och sädgäss. Nu kommer snart mera stabilt förtroendegivande arter som bofink, trana, morkulla, hästhov, vitsippa och forsärla och innan vet ordet av  så är man framme vid april ...

Nej, nu måste jag lugna ner mig lite ...

24 februari - Först men kanske inte vackrast

.
Idag fann jag årets första blommande blåsippa på Omberg; strax invid turisthotellet, i den väl kända sydsluttningen där sökande fotspår alltid leder in och trampar runt i jakt på premiärprimören vid den här tiden på vårvintern. Vi är många som vet och vill alldeles exakt. Jag tror jag blev först i år men fick leta länge och syna varje liten blotta med argusögon.

Resultatet blev två små blåsippor på knappt centimeterlånga skaft, nyss utslagna i dagens sista solstråle.
Kanske inte vackrast, men absolut först!

10 februari - Tidigt vårtecken

.
Rapport om tofsvipor i Skåne och lärksträck mot norr över Skagen. Av erfarenhet vet jag att det då aldrig dröjer mer än någon dag eller så tills vårtecknen dyker ner från himlen också i Tåkernbygden.

Men idag får vi nöja oss med grågässens tidiga ankomst. Långt ute över Väversunda vass, där skördemaskinen vankar fram, kommer ett gäng insträckande från söder.
Det är redan så dags! 

9 februari - På jakt efter tidiga vårtecken

.
Eftersom jag känner mig något förkyld igen, för fjärde gången sen oktober, så hoppar jag över simningen i Vadstena, släpper bara av Ulla och kör istället hela varvet runt Tåkern.

Det är en underbar förvårsdag så det känns omöjligt att låta bli att passa på att njuta av tillfället. I lä för västvinden mellan Dags mosse och Omberg går temperaturen upp till imponerande + sju grader och på slätten sjunker snön ihop så att man faktiskt ser det från timma till timma.
Jag ska spana efter tidiga vårtecken har jag tänkt mig, skogsduvor längs vägkanten, en kungsörn i spelflykt över Stora klint eller vårens första grågäss vid Väversunda.

Jag kör medsols och stannar först vid Hovs fågeltorn, där jag vandrar ner över den isiga stigen och kliver upp på översta plattformen.
Isen ligger grå över hela sjön och jag ser inte något spännande. Rävarnas spår löper över skarsnön och försvinner ut över sjöisen. 
En familj med många barn kommer ner med skridskor och spark för en tur på sjön.
Både blåmes och talgoxe sjunger.

Nästa stopp gör jag där Lorbyån passerar under vägen, alldeles innan Kylebergs mäktiga lindallé som välver sig över mig som en gotisk katedral.
Ån går öppen och solen glittrar förföriskt och starkt. En kråka bugar vid vägkanten och slår ut med stjärten i sin trestaviga kråksång. Jag ser inte några spår av utter vid åkanten.

Vid Ramstad stannar jag på bron och spejar längs vägen ner mot Holmen efter berglärkan som jag såg häromdagen. I Artportalen är den rapporterad så sent som igår men idag hittar jag den inte.

Jag kör vidare västerut.
Väversundamaden är öppen och solbelyst. Tuvor av gult gräs sticker nu upp ur snösmältorna och bäcken från Omberg är öppen och blåglittrig. Jag spanar efter grågäss men än är här tomt och inte en endaste varfågel har jag sett denna milda vinter sitta i videbuskagen.
Ute över vasslanden ser jag skördaren vagga fram och uppe vid gården ligger stukor av nyskördad vass som ska bli till tak i Danmark.

Snart är jag varvet runt utan några anmärkningsvärda vårtecken, så ännu dröjer det uppenbarligen någon dag ytterligare men knappast så mycket mer, skulle jag tro, ty hela veckan har utlovats att bli mycket mild.
På storåkern under Skedet sitter två havsörnar. En ljushuvad gammal individ med guldgul näbb och en ungfågel, mörk och blånäbbad.
Alltid något, tänker jag tyst!  Så får man inte tänka! Inte när det gäller örnar, men nu har jag ju inte bara tänkt utan till och med satt det på pränt. Så märkvärdigt det har blivit.

28 januari - En dag att göra upp räkningar

.
Jag hade tänkt börja direkt vid ankomsten till ateljén idag med att betala månadens räkningar. Men, sånt är inte vidare roligt så jag tar och skjuter på det så länge som möjligt och tar mig en tur ner mot Tåkern istället. I sinnet, men mest som försvar för flykten, intalar jag mig själv att det är nödvändigt att se till Stugan. Det är ju gubevars några dagar sedan sist.

Jag svänger ner mot Dags mosse vid den "gamla affären", numera vännen Mattias ateljé. 
Jag ser ju att det är isigt men fattar inte riktigt hur mycket. Det blir en vådligt färd med dubbfria vinterdäck och det är till slut mera tur än skicklighet att jag slipper undan utan besök i diket som på vissa platser är ordentligt djupt.

Allt är dock bra vid Stugan. Krukorna med kryddväxter som står för vinterförvaring i fönstren är hårdfrusna men friskt gröna.
Hemfärden går den tryggare vägen ut mot Väversunda.

Nu är jag hemma igen, i verkstaden, och ser att jag har fått en ny inbjudan på Facebook om "kedjekonst". Denna gång är det vännen Ana Marija Jevtic som initierat min medverkan. Okej då tänker jag, jag kör ett varv till och serien kommer att se ut så här, se nedan. Men, jag gör inget nytt den här gången utan letar "skåpmat" som kanske varit med i min blogg tidigare. 
Efter detta har jag gjort mitt i sammanhanget.

Aftonsträck

Vinterskog

Från Kapadokien

Vildanemon

Trastsångare

Nej, nu kommer jag inte undan längre. Dags att göra upp räkningen.