Visst är det ännu sommar. Åtminstone halva augusti brukar vara ställd så, men ändå. Grönskan har mognat och karotenoiderna, klorofyllets guloranga motsvarighet i bladmassorna, tar snart över. Gräset har bleknat och blommornas fägring och mängd avtar. Fågelsträcken har vänts mot söder. Hösten anas bakom knuten. Det går som alltid alldeles för fort.
I vår trädgård var det för tio år sedan alldeles oundvikligt att höra de unga lövsångarnas något darrande och liksom tvekande, mjuka lockläten (huuit) i äppelträden under de här dagarna mellan juli och augusti. Lövsångaren är ännu vår vanligaste fågelart med en population som år 1999 uppskattades till mellan 10 - 16 miljoner par, vilket innebär att en stor mängd årsungar, säkert det dubbla mot antalet häckande par, varje sensommar anträder sin flyttning mot Afrika, men jag upplever att något påtagligt har hänt sedan åren runt millenieskiftet. Lövsångarna uteblir alltmer.
Ung lövsångare, akvarell från 2024.
Det är numera väldigt sällan som unga lövsångare passerar vår trädgård; det är tyst i våra äppelträd. En viss nedgång har noterats inom ringmärkningsprojekten vid våra fågelstationer, men ändå anses arten hålla sin ställning som vårt lands mest allmäna fågel. Men jag undrar, jag. Något har absolut hänt.
Men allt är inte svart. I morse noterade jag rödstjärtar i vår trädgård, igen. De har i motsats till lövsångarna varit trogna gäster hemmavid. Är det inte det ena så är det det andra som tur är.
Två hontecknade individer och en hane håller alla till vid häcken runt trädgårdskomposten och buskarna mot grannens. De smyger oftast lågt, sitter på en något upphöjd plats: en rabattlampa eller på kanten till en odlingslåda, för att sen ta en sväng ut över gräsmattan, snabbt picka i sig insekter och spindlar och därefter fara tillbaka in i lyet. De hoppar omkring på backen väldigt typiskt och varje gång de landar så darrar den roströda stjärten till som en semafor.
Ur skissboken idag på morgonen.
Rödstjärtarna har, trots att tre samtidigt uppehåller sig hos oss just nu, låg tolerans mot varandra då de möts och jakterna blir ofta intensiva. Men de är trots allt här tillsammans; äter upp sig under några dagar, för att sen, troligen också gemensamt, ge sig iväg på en ny etapp mot söder, femtio mil bort kanske, på sin långa resa ner mot tropiska Afrika när kvällen mörknar och natten tar över.
Jag älskar dessa vackra fåglar och njuter av deras temporära paus. De vuxna hör sensommaren till och om bara någon veckor kommer nya rödstjärtar, färdigruggade årsungar. De fyller på passagen genom vår trädgård ytterligare några veckor. Det är ett älskat skådespel att ta del av genom morgonrutan när rullgardinen går till topps.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar