lördag 28 april 2012

28 april - Tillfälligt inhopp som egoistisk rubriksättare


faksimil ur Östgöta Correspondenten

Gebbe Björkman berättar om bakgrunden till Jojje Wadenius musik.

Så skulle man väl kunna tänka sig att en egotrippad rubriksättare skulle kunna få till det - och det fick jag ju just!

Jo det är alltså så att jag har gjort den där bakgrunden i Riddarsalen i Ödeshög - en triptyk " Mitt landskap" i så stort format att det täcker en hel fondvägg.
Den blir ofta bakgrund till diverse framträdanden artister gör i samhället.

Den här gången var det musikern Jojje Wadenius som tillsammans med Östgötamusiken spelade för förskolebarnen i kommunen och i lokaltidningen kom jag alltså med på ett hörn.

fredag 27 april 2012

27 april - Att vara på plats vid hussvalans återkomst




Precis just nu, ja, eller bara för några minuter sedan, närmare bestämt kl 10.38, då jag stod utanför ateljén och samtalade med Uno medan han iordningställde markisen över skyltfönstret i min ateljé, så hörde jag dem:

"britt   britt   britt"

Hussvalor, ropar jag till Uno, och försvinner snabbt bakom hörnet. Och där under takutsprången på grannhuset och i lufthavet däröver svärmar fyra hussvalor runt i, som det ser ut, en slags glädjeyra över återkomsten.

Detta hände alltså precis då, inte igår och inte ens en timme tidigare, utan exakt kl 10.38 är de tillbaka vid sin gamla boplats efter en lång resa från tropiska Afrika, 
Vanligtvis inträffar detta någon av de första dagarna i maj och allra senast, tror jag, den 7 maj. 
Att hussvalan anländer redan i april månad sker för första gången just på denna plats, enligt mina noteringar, och beror förstås på vädret.

Ett mäktigt högtryck sträcker sig nämligen upp från östra Medelhavet och ligger närmast över Baltikum på andra sidan Östersjön med sol och temperatur på upp över tjugo grader. En front ligger i sydväst-nordstlig riktning alldeles söder om Sverige och stänger av oss från denna sommarvärme. 
Men, uppenbarligen har dessa fyra hussvalor tagit språnget över fronten och kommit lite i förtid.

Att få vara på plats exakt vid hussvalans återkomst känns stort och privilegierat och jag undrar också förstås om det därmed är sommar redan?  
Jag känner svaret på den frågan men jag håller det för mig själv ytterligare en tid för att inte utmana vädergudarna.

27 april - Inför konstrundan 2012/1




















Bland alla målningar jag har jobbat med en tid och fortfarande arbetar vidare med inför konstrundan den 17 - 20 maj finns detta "planschverk" av ett par stenskvättor.
Jag har gjort tre sådana akvareller av fågelpar: stenskvätta, forsärla och pilfink.
De bryter något mönstret i mitt konstnärliga beting inför utställningen genom att gå in i närbild med fåglar, något som för mig var betydligt vanligare förr.
Idag är det mest att försöka fånga ljuset i landskapet som lockar mitt konstnärliga sinnelag.


Idén till den här målningen med stenskvättor hämtade jag vid Uttersberg häromdagen. Det var en ganska gråmulen och kylslagen vårdag och backsipporna i den vinterbrända grässvålen var också de brända av frost och snö.


Jag var där för att leta efter ringtrastar men fann inga.
Däremot fångades jag av stenskvättorna som for omkring framför mig på de rundade och lavbeväxta granitkullerstenarna. 

onsdag 25 april 2012

25 april - Kärleksritt

.

Kärleken är evig och ursprunglig.
.

måndag 23 april 2012

23 april - Min altartavla i tiondeboden vid Svanshals kyrka är invigd och välsignad

.
I söndags var det högmässa i ett kapell vid Tåkerns strand. I samband därmed invigdes en altartavla i akvarell som jag har målat.

Den gamla tiondeboden, likboden, sockenmagasinet och numera sidokapellet vid den vackra Svanshals kyrka, den med en svan på korset istället för kyrktupp, har under året pietetsfullt renoverats och åter tagits i bruk.
Alternativet tidigare var rivning men en stor donation kombinerat med en grupp ideella och enträget arbetande församlingsbor medförde att det igår slutligen var dags för högmässa varvid kyrkolokalen och min målning "Tåkern i mitt hjärta" skulle visas och välsignas för allmänheten.

Målningen har varit färdig en tid och de senaste veckorna har vi i en liten grupp förberett för upphängning och invigning.



Sonja, Gunnar och Eva har haft ansvaret för att tavlan slutligen kom vackert på plats.



Invigningen och högmässan förrättades av prästen och vännen Per-Inge Planefors och kantor Ann Bremer. Efter det hade Per-Inge och jag ett samtal om tavlan i synnerhet och om konsten i allmänhet.



Det var mycket folk i kyrkan den här gången. Kapellet var krabbfullt och med bland gästerna var förutom fru, barn och barnbarn även mina kära föräldrar.

23 april - En någorlunda skön mellandag

.
Solen skiner faktiskt för omväxlings skull. Särskilt varmt är det väl inte, knappast tio grader, men några omständigheter driver mig ändå ut någon timma i Tåkerns närhet.

Omständigheterna, förutom vädret då, är rapporter om en del intressanta observationer som droppat in.
Det började med Artportalens avdelning fåglar igår som redovisade en glada i trakten av Heda, sen kom Christer förbi igår kväll med sin videokamera som var full av jorduggleflykt fångad alldeles där jag bor och därefter fortsätter det idag när Uffe tittar in och meddelar att han också såg en jorduggla häromdagen vid Stora Lund.
Uffe har också ett spörsmål om varför det är så vansinnigt mycket måsfågel mellan Hästholmen och Omberg. Han räknade till över 5 000 fiskmåsar och skrattmåsar på åkrarna igår eftermiddag.

För att börja med det sista, så har även jag noterat detsamma under några veckors tid. Måsarna tycks mest hålla till på åkrar med ekologiskt jordbruk, kanske innehåller gödseln och jorden mera mat där. Jag vet inte säkert om det förstås.
Sen har det ju varit intensivt jordbruk igång under månaden som gått, med plöjning, harvning och sådd, vilket alltid innebär att jordens daggmaskar plötsligt blir tillgängliga.
En annan sak är att bakslaget i väder säkert har gjort att måsar på sträck har stannat upp i sin flyttning.

Jag kikar ut genom fönstret. Arbetet inne kallar på ständig uppmärksamhet men vädret utanför lockar och drar.
Egentligen har jag inte tid mitt i slutfasen av allt måleri till konstrundan men jag kan inte låta bli att ta den där svängen förbi Omberg, runda hörnet i sydvästra Tåkern, snedda över upp mot Heda och slutligen köra vägen över Alvastra hem igen. Någon timme bara ... jag smiter iväg.

Vad upplever jag då på denna korta tid?
Jo bland mycket annat följande:

1. Att ett grågåspar har fått fram sina ungar vid Väversunda. Säkert de första i Tåkern för i år och tidigt förstås.

2. Jag skådar årets första gulärla också vid Väversunda. Se där, tropikflyttare nummer 2 efter lövsångarna igår.

3. Ett tjugotal sångsvanar födosöker på höstvetet vid Gottorp - en reminiscens av försvinnande vinter.



4. En kungsörn överraskar mig vid Gottorp. Det är lång håll, men fotobearbetning hemma i ateljén efteråt trollar fram vad som tycks vara en fjolåring.

23 april - Lövsångaren är här!

.
Det var igår, och detta överraskar mig mycket, som flera lövsångare satt och sjöng i strandskogen vid Glänås eftersom det har varit såna vinterbistra veckor med snöyra i luften så sent som i förrgår.
Trots detta är alltså lövsångaren som en av de första tropikflyttarna på plats.
De måste ha kommit under natten, i framkant av den lilla front som drog in från sydost. Det behövdes inte mer än så.

Det är också just vid Tåkerns strand, mitt i bältet av blommande sälgar, som de första påträffas; i videts blombollar på jakt efter nektar, övervintrande bladlusstammödrar och små spindlar och flugor.

Sälgen är oerhört viktig för lövsångaren vid ankomsten hit. Utan den bleve det troligen svält och död för arten. Därför är tajmingen viktig.
I år är tajmingen på gränsen. Sälgen har snart blommat över och lövsångarna anländer inte förrän om en till två veckor i större antal. Marsvåren drev på och ställer till problem. Den första viktiga energikicken kan ha tagit slut när skarorna anländer.



Sådan kan problematiken kring klimatförändringar te sig om man går in i detalj; till synes små oväsentliga förändringar kan slå hårt mot ekosystemen.

Men nu orkar jag inte bry mig om sånt mera just nu.
Nu tänker jag glädjas åt den stora ankomsten.
De intensivaste veckorna på året har påbörjats. Ett stort antal miljoner flyttfåglar anländer, kanske 500 miljoner eller mer sammantaget för vårt land.
Kände du till mäktigheten i detta som pågår?
Om inte - börja ta del - börja intressera dig. Det är ett skådespel utan like som varje år äger rum utan att de flesta bryr sig eller ens vet.

Men, eftersom du nu är här, förstår jag att du är en av dem som redan är engagerad.
Härligt - detta har vi gemensamt!

torsdag 19 april 2012

19 april - Kobra-TV vid Avebury och så även jag

.
Där har även jag varit och tecknat, konstaterar jag, när vi får följa ett konstnärspar som går runt bland stenarna, tecknar, registrerar och skapar konst av det hela som ett väsentligt inslag i kulturTVprogrammet Kobra.

Det var ganska länge sedan nu, någon gång i början av 80-talet, som vi hälsade på våra goda vänner Sue och Mike och besökte den berömda stenringen vid Avebury i södra England.
Jag hade med mig en teckningsbok och pennor av kol och rödockra och vandrade runt i den fantastiska miljön och dokumenterade, sökte filosoferande ensamhet mitt i det turistiska och samtalade med stenarna medan jag tecknade.



Aveburys stenring är från ca 2 600 år f. Kr.; en period mitt i brytningen mellan yngre stenålder och bronsålderstid i det som idag är England. Det är en kultplats av stora dimensioner, ett trettiotal mäktiga block som är uppresta i en stor ring på en öppen plats av mer än 11 ha storlek.
Som en europeisk kulturyttring på denna breddgrad är Aveburys monument av förvånande tidighet. Jämför till exempel med våra nordiska domarringar och skeppsättningar som är ungefär tretusen år yngre och av en helt annan dimension och sort.
Megalitsamlingen är också både större och äldre än Stonehenge som ligger ganska nära, men den är däremot betydligt mindre känd i allmäna kretsar.

Aveburys stenring grävdes ut ordentligt först på 1930-talet och många av de då tyvärr krossade och förskingrade blocken återupprättades till sin forna glans.
Idag besöks platsen av tusentals turister varje år, många av dem med ockultism i sinnet.



Det blev ett oförglömligt besök också för mig och jag tänker än idag ofta på det privilegium det är att faktiskt ha varit där, på plats.



TV-programmet Kobra igår kväll handlade om konst i mystikens och ockultismens gränsland och trots att jag inte är speciellt lagd åt det hållet, så kände också jag de "mäktiga krafterna" i stenarnas närhet den gången jag satt där funderande i skuggan med min teckningsbok i knäet.

Men inte blev det något TV-program med undertecknad inblandad den gången i - int!
Jag var nog för tidigt ute, eller så är jag väl inte tillräckligt mystisk av mig.

tisdag 17 april 2012

17 april - En död skönhet

.
Jag plockar upp den i handen, lägger den på bilgolvet och tar med den hem till ateljén för kommande studier.

Jag har funnit den på gamla Riksettan strax innan Väderstad; en vackert utfärgad hane av gulsparv. Trafikdödad förstås som så mycket annat den här årstiden.

Det gula är intensivt och ganska lättfångat med penseln men det är i gränszonerna till mörkare teckningar som det blir svårt att finna de subtila skiftningarna som än drar år grönt och än åt brunorange.

Porträtt av en död gulsparvhane.

Näbben, med ultramarinblåaktigt yttre hornlager, är kraftig, framför allt den undre halvan som är formad efter sädeskornets längd och bredd och har skarpa kanter samt en hög bas med god hävstångseffekt mot den smalare och spetsigare övenäbbens stöd- och pillfunktion.

lördag 14 april 2012

14 april - Storspovspel och stenskvätta

.
Vi smyger sakta och tyst ner längs stigen till Stugan. Vi är på spaning efter vårens första snokar, Ulla och jag, men vi smyger förgäves, inga snokar finns på plats.
Troligen är det ännu för kallt i backen och även om solen värmer något är det bara fyra grader luften.

Vi slår oss ner vid mina gistna trädgårdsmöbler och dukar fram fika medan sädesärlan tjirpar från tegeltakets nock. Ytterligare två ärlor huserar borta vid diket under bron mot dasset och ännu en kommer flygande över. Det är deras tid nu.

Hämplingen sjunger och gulsparven och lärkorna och pilfinkarna och stararna och bofinkarna och mesarna förstås, viporna visslar där ute över åkrarna och rördromen tutar från sjösidan och plötsligt på åkern framför Stugan på andra sidan vägen bara, kommer dessutom två storspovar i underbart spel och fyller ut konserten.



Vilken lycka!
Om man kan kalla fågelsång jublande så är det just storspovens flöjtande spel som står för det perfekta exemplet, och över sånt blir jag så lyrisk, och minns min barndoms Östgötaslätt; den med spelande storspovar överallt.

Det här paret, ty jag förmodar att där finns en kontinuitet eftersom storspovar kan bli så gamla (upp emot 30 år), har funnits i området åtminstone en handfull år tillbaka. Jag har sett dem vid Runnestad, Åsen, Bankängen, Särtzhöga och/eller som just nu, här utanför Stugan.
Nu gäller det att var observant med att försöka finna ut mera exakt, så att bonden som brukar marken i år kan få en chans att styra undan redskapet.



På hemvägen, en dag före mitt eget mediandatum, är den på plats också - stenskvättan.

De underbara vårtecknen droppar in så där härligt förväntat.

onsdag 11 april 2012

11 april - Avslut Tåkernfolder

.
Tempona rullar in i mål.
Idag sänder jag iväg allt bildmaterial till Janne som redigerar den nya Tåkernfolderns text och layout. Igår lämnade jag de sista större bilderna till reproföretaget i Motala och igår kväll blev jag färdig med den sista vinjettbilden - en beställd "kransalgsillustration".



I eftermiddag åker jag ner till den nyvackra gamla tiondeboden vid Svanshals kyrka vid Tåkern för att provhänga den nya "altartavlan" som jag har gjort.
Det kommer att bli invigning med högmässa den 22 april, och fram till dess är allt hemligt.

Efter det har jag ett litet jobb till Naturum Tåkern, en A5-bild med smådjuren i ett vasstrå.

Först därefter, sentomsider, får jag äntligen tid med det avslutande måleriarbetet inför Konstrundan 2012 som går av stapeln Kristi himmelsfärdshelgen den 17 - 20 maj.
Det är stressigt att vara folkpensionär.
Men kul!

måndag 9 april 2012

9 april - Från en annan vinkel

.


När vi åker ut till Svanegården vid Tåkern för att fira lillsyrrans födelsedag regnar det tätt. Snödrivorna har märkvärdigt snabbt försvunnit från slätten och ersatts av djupnande vattenpölar.

- Det var det bästa som kunde ha hänt, säger Arne. Det var ju kruttorrt i jorden innan och att då först få en decimeter snö som långsamt smälter ner och sen ihärdigt och fint regn på det räddar ju hela vårsådden.
Jag har sått lin här ute på åkern. Det blev bråttomläge innan påskens väderprognos och nu känns det bra, fortsätter han. Och regnar det nu och skörden blir bra har vi ju alla glädje av det.

- Men tofsviporna då, vädjar jag. De som var tidiga och ruvade sin första kull mitt i vintervädret.

- Äh, dom lägger ju bara om, svarar Arne, dom är vana.

Och det ligger faktiskt mycket i det Arne säger, det måste jag tillstå nu efteråt, när jag ser de tidigare så vårtorra markerna fyllas av en härlig väta.
Det blir bra så här. Den kommande grönskan med alla växter, insekter, fåglar och djur behöver rotblötan.
Och ja, tofsviporna lägger om, det vet även jag.

- Det är ändå skönt att våren återtar kommandot så rappt, menar jag och får medhåll av Arne som också ser fram emot den värme som förväntas återkomma i mitten av veckan. Härligt! Vi är överens. Våren går vidare och nysådden gror.

9 april - Tuktat påskväder

.
Påsken i Ödeshög år 2012 kommer att listas som en av de vädermässigt sämsta. Det började redan på långfredagens förmiddag med ett tätt ihållande kallregn som alltmer gick över i blötsnö.
Min far och mor vågade aldrig ge sig iväg till oss från Linköping eftersom det allmänt varnades för att ge sig ut på vägarna i centrala Götaland och de valde rätt, ty mot kvällen yrde snön ner i bitande norvästvind, virvlade och drev och gjorde allt resande livsfarligt.
Nu kändes det inte längre som ett aprilbakslag. Nu var det plötsligt midvinterkänsla - januari.


De nyplanterade penséerna på det vita trädgårdsbordet hade blivit till ett annorlunda påskägg i lördagsmorgonens bistervinter.


Jag fick börja påskaftonens morgon med att skotta. Minst en decimeter nysnö hade fallit under natten och drivorna var höga mellan husen.





Påskasnö.




Frusna påskliljor.


Redan mitt på dagen strålade solen från knallblå himmel och snön suckade och sjönk ihop. Men i skuggan stannade minusgraderna hela dagen.


- Jag måste åka ut en sväng för att se hur det står till, säger jag till familjen.


- Ja, gör det du, medan vi tar med alla småbarnen ner till torget och dansar runt påskträdet, svarar Ulla.



Koltrasten sprätter i lövet. Den hittar alltid något att äta och är van sen tidigare. Talgoxe och blåmes sjunger för fullt. De är också vana. Till och med bofinkarna snärtar till med lite sång mellan varven; sitter i bokarna på Ombergs södra sluttning och värmer bort snökylan i solen.


Blåsipporna hukar, nötväckan rullar och en ormvråk kommer över trädtopparna. Den blir extra vacker i det underifrånstrålande snöljuset. "kjeee", ropar den, flyger bort längs sluttningen till en lärk där ännu en ormvråk sitter och påbörjar uppvaktning och avslutar med parning; mitt i värsta vintern!

På slätten är det ödsligt och tyst. Jag hittar lärkor, återigen i flock, sällskap av grågäss och någon enstaka trana som spetar i drivsnön; ser några brunhökar långt därute över vassen, men inte en enda tofsvipa, de verkar ha flytt undan ovädret för gott.




Tofsvipor som häckar i drivsnö. Honan i bakkant ligger och ruvar medan förgrundens hane ligger trogen vakt.


Men senare, först vid Charlottenborgs strandbete och senare på ett plöje utanför Stugan hittar jag några tofsvipor. Det är två par. Det är de som aldrig kunde ge sig undan. De som var tidigt ute med häckningen och redan hade ägg i redet. Nu håller jag tummarna förstås för att de två häckpar jag ser ska rida ut vinterstormen trots allt.


Det är tufft att vara i frontlinjen.

onsdag 4 april 2012

4 april - En kändis och en doldis

.
Min almanacka är nu uppdaterad med sädesärla och hämpling 2012.
En kändis och en doldis.
De kommer ungefär samtidigt; ärlan som ett välkänt och säkert vårtecken mot slutet av mars i min hembygd för den som vet var att leta, eller en vecka in i april för den som lugnt väntar in ankomsten hemma på gården, medan hämplingens återvända sker utan någon som helst rapportering i medias läsarspalter.



Vi såg dem båda igår, Lars och jag, i området runt Ombergs golf vid Stora Lund. Precis rätt i tid.
Vännen Peter berättade för mig i affären häromdagen att han noterade den första sädesärlan på denna plats redan den 25 mars i år.
Jo, så är det. Peter är just en som vet var att leta.



Hämplinghanen såg på avstånd och som silhuett i motljuset inte ut som en hämplinghane. Han syntes kortstjärtad och rund. Men när han lättade från busken och flög iväg både såg och hörde vi. Det var det kyliga vädret som spelade spratt med formen.

tisdag 3 april 2012

3 april - Iskonst vid Vättern

.
Vid Vätterstranden idag, efter en vinterdag med pinande nordväst finner jag isskulpturer av sällsynt skönhet. Det är "Contemporary Art" av yppersta kvalitet och i ordets rätta bemärkelse.







3 april - Det tutar utanför ateljéfönstret

.
Det började för två dagar sedan och igår kunde jag uppleva på nära håll, alldeles utanför fönstret till kontoret vid ateljén, hur en ringduva satt och tutade ideligt och intensivt från en klyka i björken vid husgaveln.

"tuu tuu tuu, to tu, tuu tuu tuu, to tu, tuu tuu tuu, to"

Efter en kvarts spel smällde det av nya vingar och en hona landade på en gren med lite avstånd, varefter hon undan för undan närmade sig, sträckte på kroppen för att se bättre, smalnade av halsen och spanade in konserten som pågick.
Snart satt hon alldeles fängslad och betagen tätt intill.



Hanen bugade och nickade. Huvudet riktades neråt och näbben pekade fram och tillbaka mot den där klykan.

- Här tycker jag att boet ska ligga, tycktes han vilja mena.

Honan kollade läget över axeln och började plocka i hans nacke. Han njöt. Han hade lyckats med livets stora mening.
Jovisst, så är det förstås och måste sägas, att båda njöt! (Så typiskt att jag ser det ur manligt perspektiv).

Så fortsatte det en bra stund under gårdagen och så fortsätter det även idag nu på morgonen. Hanen sitter där och tutar igen. Och som alltid tycker jag ringduvan ändar sin spelsekvens så egendomligt med ett upptaktslikt kort "to". Har du lyssnare tänkt på det? (Se ovan på min bokstaverade lätesbeskrivning).
*
Ringduvan har inte häckat inne i Ödeshögs samhälle så länge. Det är inte mer än ungefär fem år sedan som jag konstaterade det första paret vid kyrkan strax intill ateljén. Betydligt tidigare var den ute som tätortsfågel i städer som Linköping och Stockholm och ännu mycket tidigare i södra Sverige, t ex Malmö.
Beteendet är en anpassning som har skett succesivt och söderifrån. Ringduvan är idag både en skogsfågel och en trottoarfågel, men ännu släpar det efter lite ju längre mot norr man kommer i landet.

Jag läser i Hjalmar Rendahls verk "Fågelboken" från 1957:

"Ringduvan är en skygg och livlig fågel ... som under fortplantningstiden företrädesvis håller till i täta barrskogar. Mera sällan häckar hon i ren lövskog eller i undantagsfall inne i trädgårdar.
På kontinenten har dock ringduvan flerstädes slagit sig ner i städerna och blivit en kulturfågel likt de förvildade tamduvorna".

Det är väl en EU-anpassning förstås, att ringduvan numera också är en riktig svensk tätortsfågel och att Sverige därmed tillhör kontinenten. Och fort har det gått!

måndag 2 april 2012

2 april - Meteorologisk vinter igen

.
Dygnsmedeltemperaturen är åter under noll, alltså meteorologisk vinter igen.
Solen värmer en smula på dagen men i skuggan i nordanvinden är det bitande kallt och isen ligger kvar hela dygnet.
Jag har nödgats ställa in mina agavekrukor igen, frostnupet mjukbladade. De som jag ställde ut för två veckor sedan i skönvädret och gav en lovande framtid. Nu är de möjligen skadade för livet.
Varför ska jag jämt ha så bråttom. Jag vet ju sen gammalt att det aldrig går att skynda på våren.



Bättre rustade är förstås våra inhemska växter.
Ombergs blåsippor böjer sig bara ner och sluter kalkarna varvid de försvinner i gräs och löv och väntar ut kylan.
Lärkorna sjunger trots kölden om än lite tunnare och på de nysådda slättåkrarna går norrländska vipor i flock och väntar in vårens fortsättning. I Tåkerns vassar ruvar grågässen sina äggkullar. Kläckning är förväntad inom två veckor.



Och tibasten blommar för fullt i frosten. Den är en härdig art som sprider doft som från en blomsterhandel med tropiska växter längs hela Sjövägen på Omberg.

Det finns en skröna om tibasten på Omberg:

"Den om turisten som ville ta med sig den vackra kvisten av blommande tibast hem, men misslyckades med att bryta av den sega stammen, tog tänderna till hjälp, och därför raskt fick uppsöka sjukhusets akutavdelning med en svår förgiftning".

Säkert finns denna historia varhelst den giftiga tibasten blommar.

söndag 1 april 2012

1 april - Det börjar brännas på Omberg

.
Rakt över riksvägen på skrå längs Ombergs östsida kom den glidande, örnen.
Vi var på väg till Vadstena med två av barnbarnen för att löga oss i simhallen. Egentligen hade vi tänkt oss skogen med hemliga spår, skatter och grillad korv och sånt men det bistra vädret med isande nordvindar drev in oss i badvärmen istället.



Den kom högt uppe vid vindrutan och jag ropade till och alla i bilen fick syn på den då den gled vidare över gråhimlen och försvann bortom berget.

Kungsörn igen. Det har blivit många gånger den senaste tiden, så det känns liksom nära nu. Jag tycker att det börjar brännas ordentligt på Omberg.