30 september - Nu är det dags för möss

Jag öppnar dörren och rynkar näsan, det luktar lik i ateljén. Inte starkt och outhärdligt men ändå så att jag förstår att det någonstans måste ligga en mus begraven.

Nu är det dags. I förrgår, i förrådet, tog jag den första skogsmusen i en fjolårsgillrad musfälla, trots gammal, hård och doftlös ost. Musen var stor och tung, säkert en hane och den var väldigt kontrastrikt tecknad med mjölvit mage och brun rygg; alltså typisk större skogsmus. 

Jag agnade med ny ost och satte ut nio friska slagfällor i garage och förråd och fick ytterligare en större skogsmus innan kvällen var till ända. Där tändes en oro.

Fällfångad större skogsmus.

Om morgonen är det emellertid tomt i fällorna och jag suckar av lättnad och hoppas att det möjligen kan vara över för i år.

Men så. Lukten i ateljén berättar en annan historia och jag vet innerst inne att hela oktober är en fortsatt känslig månad för besök möss. Det kommer säkert att bli fler fetingar utlagda på komposten åt skatorna innan vintern är till ända.

25 september - Var är lövsångarna?

Jag är omgiven hemma av en helt ordinär villaträdgård långt från skog och vildmark. Det är verkligen ingen optimal biotop för fåglar och de flesta arter är inte i närheten av att vara häckande fåglar hos mig. Men, här finns ändå bl a skata, mesar, gråsparv och pilfink, sädesärla, hämpling, ärtsångare och i år för första gången på grannens tak också tornseglare.

Lövsångarna lyser helt med sin frånvaro trots gällande som vår mest allmänna häckfågel med ett uppskattat bestånd på 10 - 16 miljoner par (Svenskt Fågelatlas, 1999), eftersom de måste ha åtminstone någon form av uppväxt skog eller buskmark för att bygga bo och föda upp ungar.

En ung lövsångare känns igen på sin fluffigt fräscha och gultonade fjäderdräkt. Lätet är ett mjukt "hui", ideligen upprepat.

Varje år i augusti och september har jag ändå kunnat njuta av lövsångare även hemmavid. På bred och tät front har nämligen miljoner unga lövsångare dragit söderut genom landet och penetrerat varenda biotop med sin talrika närvaro, så även min tomt, mina fruktträd och mitt chersminbuskage.

Men inte i år! För första gången någonsin har jag inte hört eller sett en enda lövsångare i vår trädgård. Det känns förödande tomt och tyst, sorgligt och allvarligt. 

Jag är minsann inte först att ha noterat frånfället. I tidningar och faktaskrifter, t o m i radio och TV har rapporter om bottennoteringen för lövsångarna diskuterats. Från fågelstationerna kommer just rapporter om ringmärkningssiffror som ligger långt under det tidigare normala.

Klimatförändringar anges som trolig förklaring, kanske inte själva vädret, utan mera den osynk som uppstår i de ekologiska systemen och som kan leda till svält och död.

Det här är allvarligt. Det är ingen "liten skitsak". Ett lövsångarliv bygger på stor reproduktion under blott några ynka år. En enda utebliven häckning i populationen blir förödande, flera år i följd en katastrof av svårfattbara mått.

Vi är troligen mitt i den klimatkatastrof som förväntats. Den är här just nu! Tecknen är många och allvarliga. Låt lövsångaren få bli den indikator som får oss att på allvar börja agera innan det är för sent, bli den nödvändiga "Kanariefågeln i kolgruvan".

24 september - Nyheter från Tåkern

Den gamla pegeln för mätning av vattenståndet i Tåkern, som är placerad längst in i en "återvändsgränd" vid Renstad kanal är på gång att bytas ut. Representanter för Tåkerns regleringsföretag samt för SMHI är därför på plats vid Glänås för att installera en ny pegel ute i sjön, en som kontinuerligt skall kunna avläsas inne i Naturum Tåkern för den som har intresse av att direkt kunna följa hur vattenståndet varierar i sjön. 

Tåkern, blank som en spegel inväntar sin nya pegel.

De bägge ger sig ut i roddbåt och vi följer deras arbete från spången under vår fikapaus. Idag är vattenståndet lågt, något under normalt för årstiden, får vi höra, men regn väntas till kvällen som kanske kommer att höja ytan, varvid vi för en liten diskussion om det eviga problemet med regleringen av Tåkerns vattenstånd; för och emot amplitudens omfång. 

Kalktallört i strandskogen vid Naturum Tåkern. Det är, enligt nya rön, de runda frukterna med kort pistillskaft som skiljer den från den vanliga tallörtens avlånga frukter och långa pistillskaft.

I strandskogen på väg tillbaka letar jag upp det exemplar av tallört, som jag noterade för en dryg månad sedan. Jag har noterat nya fakta nämligen, att den tidigare benämnda underarten "kal tallört" numera har fått eget artstatus och kommer att heta kalktallört. En uppmaning därvid att anmäla fynd av denna till Artportalen har jag nu precis anammat. Min plikt är därmed uppfylld. 

22 september - En sensommardag i Tåkerns vass

En oroväckande värme har varit rådande några veckor nu, otroligt skönt har det förstås varit, men onormalt och ordgrant riktigt oroväckande, vid minsta eftertanke. 

Ulla och jag har suttit ute på altanen i skjortärmar varje kväll och sett solen gå ner bakom grannens hus, precis halvvägs till midvintersolståndets nedslagsplats om tre månader. 

"Vilken höstvärme!"

En morgon för några dagar sedan tog jag vara på vädret och for till Tåkern om morgonkvisten. Siktet var inställt på gömslet i Svanshals vassar. Jag hade skäggmes i tankarna och därför fanns inget behov av att vara uppe med tuppen; skäggmesar är välkänt morgontrötta. Först klockan åtta gav jag mig av med "ryggan" laddad med både frukost och målargrejor.

Morgonfrost.

På Svanshals äng var det faktiskt frost i skuggorna, vilket överraskade mig.

Det fina arknat-gömslet i Svanshals vass.

Kl nio var jag framme vid gömslet efter en lite seg vandring dit ut på min opererade fot. Först på plan mutade jag in platsen genom att sätta mig i topp. Andra besökare fick finna alternativa platser.

Ännu klockan nio var det rejält med dagg i vassen. Detta är något som skäggmesar undviker. De vill absolut inte bli blöta. Det skulle komma att dröja minst en timme till deras eventuella entré, förstod jag.

Under tiden passade jag på att skissa på en liten akvarell över vasslandskapet bort mot Naturum Tåkern.

Samtidigt låg min skissbok framme för kontinuerliga noteringar om vad som timade. 

Första bladet.

Andra bladet.

Kontentan av mitt besök är att med skäggmesar är det ett fattigt år i Tåkern. De finns, de överlevde den jobbiga vintern, men de är mycket sparsamt förekommande. Sammanlagt såg jag knappt tio individer. Sen är det ju också så att de ännu bara är i starten av sin mest intensiva period - högflykten. Det brukar dröja till första och andra veckan i oktober innan denna kulminerar. 

22 september - Rönnbärsgelé i höstdagjämningstid

Markerna dignar av rönnbär i år. Man brukar ju säga att när äpplena går till står rönnbären still, men i år bär de båda digra skördar. Rönnbärsmalen borde ha härliga tider men lyser ändå med sin frånvaro, till all lycka.

Rönnbären dignar i markerna, akvarellskiss.

Äpplemos har jag kokat så det räcker och när jag tog vägen ner mot Sättra var det för att plocka rönnbär till gelé. Jag stannade till vid en liten grusig stigavfart och fick snart bonden efter mig.

- Jag plockar bara rönnbär, sa jag. Det är väl okej för dig, väl medveten ändå om allemansrättens begränsning gällande "bärande träd".

Svaret var jakande. Bonden Erik, som jag egentligen känner till lite grann var mest orolig för sin jaktkoja för vildsvin i slutet av skogsvägen.

*

Hemma startade jag arbetet med att rensa och repa fyra liter rönnbär. Jag var därvid mycket noga med kvaliteten. Inget skrumpet eller ruttet tilläts.

Sen gick jag ut i trädgården och hämtade in äpplen, röd astrakan, till  två liter klyftor, som jag blandade med rönnbären i syltkitteln.

Allt detta fick koka till mjukhet med en liter extra vatten och någon tsk citronsyra. Stöten kom kom nu väl till pass.

Massan hälldes upp i silduk och fick rinna av i två timmar. Det blev nästan två liter saft som jag sen kokte upp tillsammans med 1,8 liter socker och en flaska fruktpektin.

Efter skumning ett par omgångar och lite svalning skopade jag därefter upp saften i små, väl rengjorda glas. Det blev 23 stycken satser med rönnbärsgelé. En verklig godsak till söndagssteken!

Rönnbärsgelé är en delikatess.

16 september - Blåhakehöst

Det presenteras i dagarna ideligen nya bilder av höstliga blåhakar. Väldigt fina foton är det oftast, vilka presenterar fågeln i olika ålderstadier och iförd säsongens alla dräktvariationer. Jag kan säga det direkt att jag är inte välgödslad med blåhake. Jag har visserligen haft en honfärgad individ ända framme vid vår trädgårdskompost en höst och är man tillräckligt energisk och envis, står den att finna i Tåkerns vassar nästan varje år under flyttning.

Ty så är det, att blåhakarna inte flyger söderut. De flyger mot sydost och de flesta som häckar i Skandinaviens fjällkedja försvinner ut över Norrlandskustens södra delar och det s k "Svenska huvudet", utbuktningen vid Uppland. De tar vägen ända bort till Indien och där har jag faktiskt mött några stycken. Detta innebär att blåhakar blir allt ovanligare ju längre söderut man kommer och Tåkern som ju borde vara perfekt rastmiljö ligger i skugga skulle man kunna säga.

Men nu måste jag förstås berätta, att den sydliga, vitstjärniga blåhaken, med ursprung i Kontinentaleuropas vass- och träskområden, det senaste decenniet väsentligt har ökat sitt utbredningsområde norröver och numera nått även Sydsverige i ökande antal. Prognosen är att den troligen kommer att bli en ny häckfågel också i Tåkern inom inte alltför avlägsen tid. Snart möts de båda "kusinerna" och vad kommer då att hända?

I veckan var jag några dagar i Västerås och då passade jag på att åka ut till Mälarviken som heter Asköviken; ett välkänt natur- och fågelområde.

Vid Löfsta finns en stig ut till ett gömsle vid vasskanten och dit tog jag mig som så många gånger tidigare med tanke på att försöka "hänga in" en höstlig blåhake även i år. Att de fanns där, visste jag redan, och hjälp fick jag av en Fagersta-ornitolog som visade mig nytagna bilder på två olika blåhakar i det vasstråk in mot land som hade lämnats intakt från slåttern för en vecka sedan.

Det finns en fin hane där ute vid pilbusken, sa han och dit smög vi vidare på spången. Och där var den verkligen; visade upp sig hela tiden, under näringssök ut över den slagna ytan; satte sig i vasskanten eller bland grenarna i profil och enface. Med blå band över orangebård, kraftigt ögonbrynstreck och rostiga inre stjärtsidor, var den lätt att identifiera även på håll.

När vi stod där ute vid spångens utbuktning kom fågeln plötsligt nära oss, fångade ett riktigt stort byte och flög tillbaka in i buskaget med bytet. Därav blev den tydligen mätt och gömde sig mest i buskens nedre delar, bland rötter, grenar och täta löv. Endast då och då i en snabb solglimt blinkade den till med sina lysande färger. Men en blåhake blev det!

13 september - Boulespel i regn

Vi lyckades pricka in en av årets regnigaste dagar när vi träffades för boulespel hemma i Gebbes Petanque-arena härom dagen. Veckan innan och dagarna som följt har varit soliga och sköna men just i onsdags när Inger, Labbe och Staffan kom från Lejonkulan i Linköping med kulorna redo öste regnet ned från start till mål, tungt och tätt i alla de fem timmar som vi hivade klot.

(Alla följande foton har tagits av Ulla Björkman)

Men inte klagade någon. Inte alls! Vi boulespelare är vana vid alla väder, nästan i alla fall. Mot regn finns det kläder och torra trasor och att banan blev lite långsammare och mjukare var nog bara bra för mig, som ännu genomförde det mesta med en krycka i näven.

Labbe.

Nu är jag på gång igen, tror jag. Det var första gången på nästan två år som jag genomförde ett normalt boulepass och till hösten hoppas jag att foten ska ha läkt ytterligare.

Staffan.

Inger och jag bildar första laget.

Ulla servade oss tålmodigt och mycket uppskattat med både kaffe och pizza. Därvid gick vi in i uterummet och torkade oss en smula mellan varven. Sedan snabbt ut igen, så där typiskt för boulespelare, att inte missa en möjlighet till ett fint lägg eller en Calle!

10 september - Sol över Omberg

Nu har vi precis kommit hem efter födelsedagspresent från hustrun. Hon bjöd mig på en härlig eftermiddag vid Högby Spa inkluderande en god lunch därtill.

Utsikten över åkerbygden öster om Motala, norr om sjön Boren, kunde vi avnjuta från en skönt tempererad utomhusbassäng med friska vindar i ansiktet och inne i anläggningen fanns allt som behövdes för fyra verkligt avkopplande timmar. Vi gillar det här båda två och efteråt blir musklerna mjuka och sinnet varmt. Rekommenderas!

Hemfärden gick över Vadstena, där molnen efterhand började skingras. Väl framme under Omberg blev himlen öppen och blå. Vi hade nått "Gläntan".

Omberg i septembersol. Ny akvarell, troligen färdig eller nästan så.

9 september - Från det ena till det andra

Nu tar sensommaren ledigt. Igår inträffade nog säsongens sista utsvävningen med hetta och sommarsol och naturligtvis for jag ner till Vättern för uppfriskande bad i 16-gradiga böljor - två gånger. Som jag har njutit! 

Men nu är det slut, snart ska regnet komma från sydväst och fortsättningen av veckan sägs gå i normalitetens tecken med tio grader svalare dagtid som sig bör.

Jag har varit på Omberg förstås, så ofta jag kommit åt. Rensat klart i vår trädgård och spanat efter svamp och så har jag strosat runt i begränsad men ökande omfattning med hjälp av en krycka och alltfort läkande fot.

Vägen upp till Omberg när morgondimman ännu inte helt har lättat.

Förra året växte i den här granskogen på Omberg gott om KarlJohansvamp. Men i år fanns inte någon. Brist på regn är väl en trolig orsak. Dock kom jag hem med ett par liter mandelkremlor istället. Så en svampmacka blev det ändå.

Sen har jag kokat ytterligare nästan 10 kg äpplemos, omgång nr två och nu tror jag att det får räcka för i år. Den här gången är det äpplen från dotter Karins boställe i Brokind, fina, stora äpplen, perfekta för äpplemoskok, med små kärnhus och mycket fruktkött - jag tror det kan vara "Husmodern". Nästa kok blir rönnbärsgelé och då ska jag stötta med Röd astrakan från trädgården. I år är det tid att passa på, med så gott om rönnbär.

Överallt i trädgården, i rabatter i krukor och i stenpartier har jag noterat den här växten:

Fin bladrosett av vad?

Jag har funderat men inte funnit svaret; inte förrän häromdagen när frågan kom upp i ett botaniskt nätverk och Torbjörn Tyler från Lund svarade: Kanadabinka.

Jag vet ju fuller väl hur kanadabinka ser ut i blom. Det finns numera väldigt gott om den överallt, den är nästan invasiv kan jag tycka, under lite protest. Vad jag inte visste innan är att den alltså är tvåårig, med bladrosett första året för att under andra levnadsåret gå upp i blom och då helt utan markblad. Nåt nytt varje dag är mitt motto!

Igår i TV Rapport var det ett intressant inslag om uppfödning av torskyngel för utplantering i Östersjön i avsikt att försöka hjälpa den hotade fisken från total utrotning. Så bra!

Men varför säger man torsklarver och inte torskyngel. Fiskar har väl aldrig haft larver. De är väl yngel från den stund de lämnar ägget. Mitt språköra protesterar vilt. Vad är det för modernt påhitt? Usch!

3 september - Vid Stora klint på Omberg

I september 2023 var vi ute på en visitationsrunda i Tisdagsklubben. Målet var att besöka alla tre splitternya Arknat vindskydd som byggts i trakten, två vid Tåkern och ett på Omberg. I länken nedan kan du läsa om det projektet.

Länk till tidigare reportage

Vi hade synpunkter på säkerheten vid vindskyddet på Stora Klint på Ombergs klippiga sydsluttning och menade att det var så farligt i utförande att det inte var lämpligt att besöka med "vilda" barn. Inget skydd fanns utåt stupet och vid ovarsamhet kunde man riskera att ramla utför. Jag visar med ett foto från då, hur jag kunde dingla med benen högt över rasbranten.

Förra året, 2023, kunde jag ännu dingla med benen över stupet vid Stora Klint.

Vi tog kontakt med projektledaren Jenny Carlsson som höll med om riskerna och lovade att åtgärda med någon form av skydd.

Idag är det hela klart. Ett vackert staket med rejält armerade glasskivor är på plats utan att det estetiska och praktiska har försämrats på något sätt. Så bra jobbat, så fint byggt; en eloge till dig Jenny!

På väg ner till vindskyddet vid Stora Klint på Omberg.

Utsikten häruppifrån över Östgötaslättens vackra lapptäcke och Tåkerns vattenspegel, är det finast som landskapet och Omberg har att bjuda. Jag förväntar mig och befarar en aning att tillströmningen av turister hit upp kommer att bli stor, alltför stor kanske, efterhand som platsens kvaliteter sprids i folkmun (och av mig här i bloggen). En gång var vi få som kände till och besökte bergsängen, redan har vi blivit ett tusental. Hoppas att varsamheten om den unika platsen och miljön även fortsättningsvis kommer att respekteras på alla sätt. Så känns det bra att fler får chansen.

Utsikt från vindskyddet.

På den lilla stigen ner mot vindskyddet finns nybyggd torrtoa samt en grillplats. Allt är vikt för fantastiska upplevelser.

2 september - Ingen undslipper

Jag rensade häromdagen trädgårdslanden från diverse växter som inte är önskvärda där. (Märk väl hur jag undviker beteckningen ogräs): Pipdån, molke, stinknäva, murreva, maskros och rävtörel.

Jag fick en chock under arbetet, ty ur den täta, fuktiga grönskan reste sig nämligen en lysande orangefärgad liten slemmig kulle av känt ursprung. 

En mördarsnigel!

Vi har varit förskonade i vårt kvarter av Ödeshög fram till nu. Runt omkring i bygden och i samhället har de härjat i många år redan. Jag tror att de väl trafikerade gatorna runt omkring oss har hejdat invasionen från denna extremt ovälkomna gäst under en lånad tid.

Många av mina vänner, även de som har en väldigt godhjärtad inställning till allt om natur, vittnar om en verklig avsky för mördarsniglar. Artens uppdykande och följande invasion har blivit en livsavgörande händelse; ett före och ett efter mördarsniglar. 

Mördarsnigel, akvarell. Till salu för högstbjudande! Någon som vill?

Nu är det vår tur. Den jag fann var stor, fullvuxen och säkert gravid med ett par hundra färdiga ägg och strax därpå finner jag ytterligare en! Två stora mördarsniglar på samma plats släcker förhoppningen helt, slumpen är borträknad och jag förstår att där säkert finns många fler under hallonbröten och i komposten. Det är kört!

Det är med spänning men med sorg som jag blickar fram emot våren i vår trädgård. Jag fasar för fynd av små nya mördarsniglar i massor. Nu var det vår tur, ingen undslipper.