.
Årets sista sommardag? Med en isad rom "Old Monk" på verandaräcket i solens sista strålar och också det sista ur flaskan från Varanasi i Indien.
En epok har gått i graven - sommaren 2015 och rommen från Indien.
måndag 24 augusti 2015
söndag 23 augusti 2015
23 augusti - Dagar med högsommarvärme
.
Så kom då sommaren, den riktigt sköna, äntligen till bygden. De senaste tio dagarna har varit de bästa under hela säsongen, precis lagom varma och sköna, inte så där 30-gradersheta som första veckan i juli och definitivt inte så regniga, molniga och blåsiga som resten av sommaren. Det skulle alltså dröja ända in till mitten av augusti men så blev det också perfekt.
En av dessa sköna dagar blir det en sväng ner till Tåkern med Emma och Jakob. Jag hade lovat att ställa upp för dem och deras goda vänner med en överraskningsdag.
Två element tänker jag mig komponera ihop, två polariserade sjöar - Tåkern och Vättern; en jolmigt varm och naturtät och en med frisk och karg fjällvattenskänsla.
Aspglansbagge.
Innan gänget kommer går jag runt i Stugans omgivning och njuter av vädret.
Vid kompostens alla nässlor svärmar pågfågelögon, nässelfjärilar och amiraler runt. På aspskotten sitter aspglansbaggar och putsar sig.
I det dallrande solljuset över nässelsnärjet speglar täta slemspår från snäckor himlen i nästan självlysande blå lyster. Det är en märkvärdig historia som jag tidigare inte har tänkt på och så vacker!
Vi studerar de stora jätteröksvamparna på vägen ner till kanalbanken där kanadensarna ligger, passerar den vitblommande åkertisteln som återkommit från förra året och känner in den härliga doften från nytjärade Tåkernekor som ligger upplagda inför andjakten vid stranden.
Vid ringmärkningsgatan passerar en snok genom Jakobs sandal utan större åthävor från hans sida. Vi sätter kanoterna i sjön och paddlar ut i selvatten genom den en kilometer långa vasskanalen . Vi tar det lugnt i värmen och har var sin nödvändig vattenflaska med oss, ändå pärlar svetten över pannan.
I det en kvadratkilometer stora gula näcksrosbältet kajkar vi runt och studerar fiskarna som slår, det ljumma spegelvattnets alla kryp, vassens skäggmesar, havsörnarna och brunhökarna som seglar över våra huvuden och till slut lär vi oss även att tampas med tusentals små mörka nattsländor som finner oss vara perfekta rastplatser alldeles lagom uppstickande över den spegelblanka vattenytan.
Jag berättar så lugnt jag kan att nattsländorna inte bits eller är farliga på något sätt. Men, paniken ligger ändå på lut här och där och till slut tvingas vi in i kanalens skydd igen.
Senare, vid Stora Lund vid Vättern intar vi Emmas underbara medhavda matsäck, hoppar djärvt i källfriskt vatten och njuter av storheten i landskapet.
Därefter halkar jag på calothrixalgens slemmiga vägg och skär ett ganska djupt jakt i stortån när jag med obalans ramlar rakt ner i en djup skreva. Därmed blir det väldigt abrupt färdigbadat för min del och jag tror kanske att tån på något sätt blev lite bruten. Åtminstone känner jag en lös benbit på ovansidan av leden. Men, annars klarade jag mig nog väldigt turlig undan ganska bra. Det kunde ha slutat mycket värre.
Så kom då sommaren, den riktigt sköna, äntligen till bygden. De senaste tio dagarna har varit de bästa under hela säsongen, precis lagom varma och sköna, inte så där 30-gradersheta som första veckan i juli och definitivt inte så regniga, molniga och blåsiga som resten av sommaren. Det skulle alltså dröja ända in till mitten av augusti men så blev det också perfekt.
En av dessa sköna dagar blir det en sväng ner till Tåkern med Emma och Jakob. Jag hade lovat att ställa upp för dem och deras goda vänner med en överraskningsdag.
Två element tänker jag mig komponera ihop, två polariserade sjöar - Tåkern och Vättern; en jolmigt varm och naturtät och en med frisk och karg fjällvattenskänsla.
Aspglansbagge.
Innan gänget kommer går jag runt i Stugans omgivning och njuter av vädret.
Vid kompostens alla nässlor svärmar pågfågelögon, nässelfjärilar och amiraler runt. På aspskotten sitter aspglansbaggar och putsar sig.
I det dallrande solljuset över nässelsnärjet speglar täta slemspår från snäckor himlen i nästan självlysande blå lyster. Det är en märkvärdig historia som jag tidigare inte har tänkt på och så vacker!
Vi studerar de stora jätteröksvamparna på vägen ner till kanalbanken där kanadensarna ligger, passerar den vitblommande åkertisteln som återkommit från förra året och känner in den härliga doften från nytjärade Tåkernekor som ligger upplagda inför andjakten vid stranden.
Vid ringmärkningsgatan passerar en snok genom Jakobs sandal utan större åthävor från hans sida. Vi sätter kanoterna i sjön och paddlar ut i selvatten genom den en kilometer långa vasskanalen . Vi tar det lugnt i värmen och har var sin nödvändig vattenflaska med oss, ändå pärlar svetten över pannan.
I det en kvadratkilometer stora gula näcksrosbältet kajkar vi runt och studerar fiskarna som slår, det ljumma spegelvattnets alla kryp, vassens skäggmesar, havsörnarna och brunhökarna som seglar över våra huvuden och till slut lär vi oss även att tampas med tusentals små mörka nattsländor som finner oss vara perfekta rastplatser alldeles lagom uppstickande över den spegelblanka vattenytan.
Jag berättar så lugnt jag kan att nattsländorna inte bits eller är farliga på något sätt. Men, paniken ligger ändå på lut här och där och till slut tvingas vi in i kanalens skydd igen.
Senare, vid Stora Lund vid Vättern intar vi Emmas underbara medhavda matsäck, hoppar djärvt i källfriskt vatten och njuter av storheten i landskapet.
Därefter halkar jag på calothrixalgens slemmiga vägg och skär ett ganska djupt jakt i stortån när jag med obalans ramlar rakt ner i en djup skreva. Därmed blir det väldigt abrupt färdigbadat för min del och jag tror kanske att tån på något sätt blev lite bruten. Åtminstone känner jag en lös benbit på ovansidan av leden. Men, annars klarade jag mig nog väldigt turlig undan ganska bra. Det kunde ha slutat mycket värre.
fredag 21 augusti 2015
21 augusti - Bivarg och annat i stekelväg på ny lokal
.
Janne Peterson ringer mig när jag sitter i bilen på väg ner till Stugan för att klippa gräset, precis vid huvuduppfarten till Omberg, så det blir ingen större omväg att för mig att svänga av en stund och åka bort till Stocklycke för att träffa honom där. Han och Sven Lennartsson hittade nämligen igår kväll ett sandigt område alldeles bortom stora parkeringsplatsen med väldigt mycket hål av steklar. Det är stora hål, säger Janne i telefonen, och nu vill han att också jag ska titta på det hela och säga vad jag tror. Det är till att äga förtroende må man säga.
Nej. Inte kan jag direkt hjälpa honom med någon bestämning. Hål ser vi, ibland så tätt som ca tjugo per kvadratmeter, och det är stora hål, de vidaste som en tumnagel, men någon vuxen stekel som passar in i storlek ser vi inte fastän vi spanar idogt och envetet.
Hålen är alltså ända upp till ca 12 mm i diameter, bland de största som jag sett i stekelväg och Janne och Sven fick redan igår tankarna på vår största grävstekel när de gjorde sin upptäckt, nämligen läppstekel, Bembix rostrata.
Det är mitt på dagen nu när vi är här, solen bränner grässvål och nacke och vi utgår från att det är perfekta förhållanden för bembixsök.
Men så icke, läser jag i litteraturen när jag senare är tillbaka i ateljén:
"Mitt på dagen i soligt och hett väder gör sig Bembixstekeln osynlig". Aha så kan det alltså vara, vi har valt fel tillfälle!
Fakta: De uppkastade jordhögarna är tämligen små vilket visar att bogången inte är särskilt djup och vi mäter med grässtrå till mindre än en dm, vilket stämmer in väl på läppstekeln. Hålen är väldigt stora, vissa upp mot 12 - 13 mm och ligger tätt, vilket också passar väl in på arten. Och det känns som att det knappast kan stämma med något annat, så detta måste naturligtvis följas upp noga.
När vi nu befinner oss i det ca 100 kvadratmeter stora området så upptäcker vi också karaktäristiska högar av bivarg. Jag går runt och räknar till ca tjugo bogångar av arten och efter en stund ser vi också ett par honor som gräver för fullt.
Så kul! Vad jag vet blir detta den tredje lokalen för bivarg i Ödeshögs kommun i år. Verkligen spännande och intressant att följa upp.
Jaha ja, nu blir det till att försök inhämta mer information och att rapportera vidare. Men sånt är ju bara trevligt förstås!
Janne Peterson ringer mig när jag sitter i bilen på väg ner till Stugan för att klippa gräset, precis vid huvuduppfarten till Omberg, så det blir ingen större omväg att för mig att svänga av en stund och åka bort till Stocklycke för att träffa honom där. Han och Sven Lennartsson hittade nämligen igår kväll ett sandigt område alldeles bortom stora parkeringsplatsen med väldigt mycket hål av steklar. Det är stora hål, säger Janne i telefonen, och nu vill han att också jag ska titta på det hela och säga vad jag tror. Det är till att äga förtroende må man säga.
Nej. Inte kan jag direkt hjälpa honom med någon bestämning. Hål ser vi, ibland så tätt som ca tjugo per kvadratmeter, och det är stora hål, de vidaste som en tumnagel, men någon vuxen stekel som passar in i storlek ser vi inte fastän vi spanar idogt och envetet.
Hålen är alltså ända upp till ca 12 mm i diameter, bland de största som jag sett i stekelväg och Janne och Sven fick redan igår tankarna på vår största grävstekel när de gjorde sin upptäckt, nämligen läppstekel, Bembix rostrata.
Det är mitt på dagen nu när vi är här, solen bränner grässvål och nacke och vi utgår från att det är perfekta förhållanden för bembixsök.
Men så icke, läser jag i litteraturen när jag senare är tillbaka i ateljén:
"Mitt på dagen i soligt och hett väder gör sig Bembixstekeln osynlig". Aha så kan det alltså vara, vi har valt fel tillfälle!
Fakta: De uppkastade jordhögarna är tämligen små vilket visar att bogången inte är särskilt djup och vi mäter med grässtrå till mindre än en dm, vilket stämmer in väl på läppstekeln. Hålen är väldigt stora, vissa upp mot 12 - 13 mm och ligger tätt, vilket också passar väl in på arten. Och det känns som att det knappast kan stämma med något annat, så detta måste naturligtvis följas upp noga.
När vi nu befinner oss i det ca 100 kvadratmeter stora området så upptäcker vi också karaktäristiska högar av bivarg. Jag går runt och räknar till ca tjugo bogångar av arten och efter en stund ser vi också ett par honor som gräver för fullt.
Så kul! Vad jag vet blir detta den tredje lokalen för bivarg i Ödeshögs kommun i år. Verkligen spännande och intressant att följa upp.
Jaha ja, nu blir det till att försök inhämta mer information och att rapportera vidare. Men sånt är ju bara trevligt förstås!
21 augusti - "Gräsligheterna" fortsätter
.
För en vecka sedan, det var när barnbarnet Elliot var med mig vid Stugan vid Tåkern, då vi gick en promenad längs åkervägarna, upptäckte jag ett vackert bågnande och tuvat litet gräs som växte vid grusvägskanten intill vetefältet. Jag kollade hemmavid i floran och tänkte nog redan då att det inte riktigt stämde med Taklosta, Anisantha tectorum, som jag hade gissat på.
Så idag när jag åter kör förbi tänker jag allt stanna till för att samla in ett beläggsexemplar. Men tyvärr har bonden hunnit spruta alla vägkanterna i området med växtgift och allt är därför brunt och visset. Vilken otur!
Nåväl. Jag letar reda på en av de två tuvor jag såg förra veckan, då med gråblågrön ton och med karminrött inslag i stråna; idag dystert gråbrunfärgat och dött, och tar med mig hem för analys.
Hemma anlitar jag Mossbergs/Stenbergs "Den nya nordiska floran" och kommer efter studium fram till att det mer och mer lutar över mot ett annat slags gräs än taklostan som jag först trodde, nämligen Sandlosta, Anisantha sterilis.
När jag läser vidare ser jag att sandlosta betraktas som ett ettårigt åkerogräs av dignitet. Alltså verkar det som att jag är helt rätt ute i mitt antagande om arttillhörighet. Den här växte verkligen åkernära!
Torbjörn Tyler:
Ja, sandlosta.
Per Millberg svarar så här:
Sandlosta anses av en del lantbrukare i Skåne som ett mycket besvärligt ogräs. Intressant
alltså med en åkerförekomst i Ög. Var mer precist hittade du den?
http://www.slu.se/.../pop.../faktajordbruk/pdf02/Jo02-04.pdf
Torbjörn Tyler igen:
Gräs-ogräs som renkavle, sandlosta, luddlosta och t.o.m. renlosta har på senare år blivit
mycket besvärliga ogräs i Skånska åkrar. Som jag förstått det är det övergången till mer
"miljövänliga" ogräsbekämpningsmedel som orsakat förändringen. Tydligen biter de
kemikalier som används i dag inte på gräs.
Per Milberg igen:
Hög andel höstsådda grödor, reducerad jordbearbetning (som anses miljövänligt), få
fungerande herbicider (dom dominerande grödorna är ju också gräs, och snabb evolution
av herbicidresistens gör att gräsogräsen till framtida vinnare.
För en vecka sedan, det var när barnbarnet Elliot var med mig vid Stugan vid Tåkern, då vi gick en promenad längs åkervägarna, upptäckte jag ett vackert bågnande och tuvat litet gräs som växte vid grusvägskanten intill vetefältet. Jag kollade hemmavid i floran och tänkte nog redan då att det inte riktigt stämde med Taklosta, Anisantha tectorum, som jag hade gissat på.
Så idag när jag åter kör förbi tänker jag allt stanna till för att samla in ett beläggsexemplar. Men tyvärr har bonden hunnit spruta alla vägkanterna i området med växtgift och allt är därför brunt och visset. Vilken otur!
Nåväl. Jag letar reda på en av de två tuvor jag såg förra veckan, då med gråblågrön ton och med karminrött inslag i stråna; idag dystert gråbrunfärgat och dött, och tar med mig hem för analys.
Hemma anlitar jag Mossbergs/Stenbergs "Den nya nordiska floran" och kommer efter studium fram till att det mer och mer lutar över mot ett annat slags gräs än taklostan som jag först trodde, nämligen Sandlosta, Anisantha sterilis.
När jag läser vidare ser jag att sandlosta betraktas som ett ettårigt åkerogräs av dignitet. Alltså verkar det som att jag är helt rätt ute i mitt antagande om arttillhörighet. Den här växte verkligen åkernära!
Torbjörn Tyler:
Ja, sandlosta.
Per Millberg svarar så här:
Sandlosta anses av en del lantbrukare i Skåne som ett mycket besvärligt ogräs. Intressant
alltså med en åkerförekomst i Ög. Var mer precist hittade du den?
http://www.slu.se/.../pop.../faktajordbruk/pdf02/Jo02-04.pdf
Torbjörn Tyler igen:
Gräs-ogräs som renkavle, sandlosta, luddlosta och t.o.m. renlosta har på senare år blivit
mycket besvärliga ogräs i Skånska åkrar. Som jag förstått det är det övergången till mer
"miljövänliga" ogräsbekämpningsmedel som orsakat förändringen. Tydligen biter de
kemikalier som används i dag inte på gräs.
Per Milberg igen:
Hög andel höstsådda grödor, reducerad jordbearbetning (som anses miljövänligt), få
fungerande herbicider (dom dominerande grödorna är ju också gräs, och snabb evolution
av herbicidresistens gör att gräsogräsen till framtida vinnare.
torsdag 20 augusti 2015
20 augusti - Ett "gräsligt" besök hos skugglostan
.
Jag har bestämt med Lars Frölich.
Vi ska åka upp till Omberg. Han vill visa mig några intressanta storgräs.
Det är kanske inte alla som ser och förstår tjusningen. Gräs är väl gräs, eller? Men jag gör det och tycker att det ska bli hur spännande som helst.
Lars har ägnat all ledig tid i sommar åt att ströva omkring i Ombergs rasbranter både på den västra och östra sidan och leta efter rara växter.
Där är bitvis besvärlig till och med farlig och ogörlig terräng och inte många människor tar sig för att försöka. Men Lars hade bestämt sig i år.
Nu lider sommaren och växtperioden mot sitt slut och snart är det över för i år och det var så han tänkte, att visa sina fynd, varav några nya, för någon som förstår att uppskatta prestationen och envisheten.
- Jag tänker visa dig några storgräs, säger Lars. De är alla kända på Omberg sen tidigare men det var ett tag sedan någon gjorde en inventering. Och jag tänker att vi börjar med tre mer eller mindre sällsynta arter, fortsätter Lars, nämligen långsvingel, skogssvingel och skugglosta. Sen har vi två gräs till som vi tar nästa gång, storgröe och strävlosta. Kan de va nåt?
Långsvingeln är den allmännaste av de tre säger Lars. Den finns lite här och var på bergets friska och rika jordmån.
Skogssvingeln är desto sällsyntare och det är nästan bara här på Omberg i Östergötland som den står att finna.
Men Skugglostan! Den du, säger Lars, är så rar att den bara finns på ett par tre lokaler i landet förutom, Skåne, Öland och Gotland. Och den har jag hittat några nya individer av och jag skulle tro att den står att finna på kanske högst ett tiotal lokaler på berget, med mer eller mindre enskilda exemplar, mer är det inte.
Lars visar mig några saftiga exemplar av skugglosta, Bromopsis ramosa.
Skugglostan är svår att skilja från den något vanligare strävlostan, Bromopsis benekenii. Den nedåtriktade utstående hårigheten på bladslidan är en god artkaraktär.
Den 19 augusti, när vi är på plats, har vippan mognat och hänger i ändan på ett nästan två meter långt och slokande strå.
Nu blev jag ett snäpp rikare med ens!
Jag har bestämt med Lars Frölich.
Vi ska åka upp till Omberg. Han vill visa mig några intressanta storgräs.
Det är kanske inte alla som ser och förstår tjusningen. Gräs är väl gräs, eller? Men jag gör det och tycker att det ska bli hur spännande som helst.
Lars har ägnat all ledig tid i sommar åt att ströva omkring i Ombergs rasbranter både på den västra och östra sidan och leta efter rara växter.
Där är bitvis besvärlig till och med farlig och ogörlig terräng och inte många människor tar sig för att försöka. Men Lars hade bestämt sig i år.
Nu lider sommaren och växtperioden mot sitt slut och snart är det över för i år och det var så han tänkte, att visa sina fynd, varav några nya, för någon som förstår att uppskatta prestationen och envisheten.
- Jag tänker visa dig några storgräs, säger Lars. De är alla kända på Omberg sen tidigare men det var ett tag sedan någon gjorde en inventering. Och jag tänker att vi börjar med tre mer eller mindre sällsynta arter, fortsätter Lars, nämligen långsvingel, skogssvingel och skugglosta. Sen har vi två gräs till som vi tar nästa gång, storgröe och strävlosta. Kan de va nåt?
Långsvingeln är den allmännaste av de tre säger Lars. Den finns lite här och var på bergets friska och rika jordmån.
Skogssvingeln är desto sällsyntare och det är nästan bara här på Omberg i Östergötland som den står att finna.
Men Skugglostan! Den du, säger Lars, är så rar att den bara finns på ett par tre lokaler i landet förutom, Skåne, Öland och Gotland. Och den har jag hittat några nya individer av och jag skulle tro att den står att finna på kanske högst ett tiotal lokaler på berget, med mer eller mindre enskilda exemplar, mer är det inte.
Lars visar mig några saftiga exemplar av skugglosta, Bromopsis ramosa.
Skugglostan är svår att skilja från den något vanligare strävlostan, Bromopsis benekenii. Den nedåtriktade utstående hårigheten på bladslidan är en god artkaraktär.
Den 19 augusti, när vi är på plats, har vippan mognat och hänger i ändan på ett nästan två meter långt och slokande strå.
Nu blev jag ett snäpp rikare med ens!
måndag 17 augusti 2015
17 augusti - Elliot med morfar vid Tåkern
.
I temat "Med morfar i Stugan vid Tåkern" hade turen kommit till barnbarn nummer två i ålder detta år och Elliot från Linköping var således med mig ett dygn för någon vecka sedan. Det blev som förväntat ett intensivt dygn med många händelser och upplevelser tillsammans.
Vi börjar med att ställa allt i ordning, tända eld i den gamla järnspiseln i köket, där Elliot då också får vara med om begreppet "ryka in" eftersom det var första gången på ett par månader som spiseln användes, varefter vi lastar in nödvändiga varor i kylskåp och skafferi och bäddar sängarna innan vi åker upp till "Docka" i Röks handel för att unna oss en paus med var sin glass.
Elliots pilar.
Pilbågehantverk står sen i tur. Vi går ner till vallen vid sjön och hugger med medhavd yxa en slana som får bli båge. Medan jag strängar den tillverkar Elliot pilar med sin morakniv varefter det blir provskjutning, träning och intern tävling.
När vi temporärt har skjutit färdigt med den kanske något för hårddragna bågen ger vi oss ut på exkursion i omgivningen och hittar bland mycket annat en jättestor äggsvamp/jätteröksvamp.
Den är faktiskt lika stor som en basketboll och låter skojigt och känns liksom studsande när man trummar försiktigt på den, tycker Elliot som aldrig tidigare har sett en så stor svamp. (Till dagen därpå har tyvärr någon klumpig naturgäst, sparkat loss svampen).
Vi har förstås med oss förstoringsburken och Elliot går på jakt efter småkryp att fånga och studera.
Harkrank blir det första "bytet". De finns just nu överallt i gräset, där honorna lägger ägg med sina nedborrade svullna bakkroppar; flugbaggar, lockespindlar, blomflugor och en liten åkergroda är andra spännande fynd bland många.
Solen har börjat värma skönt när molnen ger sig iväg och vi bestämmer oss för att åka och bada. Det blir Vättern förstås, vid Borghamn, där vi har det härligt i två timmar, visserligen med något återhållet bad (temperaturen är ca 16-17 grader, men ändå en lycklig stund vid stranden, till en början alldeles ensamma.
Hemma igen är vi väldigt hungriga och tänder upp i kakelugnen och grillar korv över glöden.
Trots att vi redan är ganska trötta så tar vi en promenad längs åkervägarna precis när solen går ned bakom Omberg.
Elliot hittar mängder av små gångar i en av de enorma veteåkrarna och försvinner långt ut i landskapet. Jag ser hans huvud guppa fram därute i vetehavet innan jag tycker det är dags att gå tillbaka. Grågässen kommer hem över himlen, tillbaka till Tåkern inför nattens mörker och Elliot spanar hela tiden mot flockarna med kikaren i högsta hugg.
Vi somnar gott, båda två inom en halvtimma, redan innan klockan är tio om kvällen och ljuset ännu hänger kvar en smula. Det är alldeles tyst och stilla, ingenting stör och vi vaknar helt utvilade klockan åtta morgonen därpå.
Först käkar vi frukost och vi laddar in rejält för nu väntar en kanottur i Tåkerns vasskanaler.
Det är första gången som Elliot paddlar kanot. Flytvästen är på förstås, stövlarna av och gympadojorna på plats.
Ryggsäcken är laddad med mormors smaskiga sockerkaka och flädersaft och vi kajkar iväg mot Ramstadkanalens spännande växthav, längs Fältstationens ringmärkningsgata i vassen.
Elliot lär sig snabbt tekniken och paddlar så att armarna senare kommer att värka och en blåsa är på väg att börja svida på tummen.
Vi tar oss fram till Disevids bro tvärs över kanalen, där två gubbar står och metar och ett nät hindrar oss från att komma vidare. Vi vänder alltså tillbaka här som tänkt var och stannar till och hoppar iland för en kisspaus i aspdungen vid Bankängen.
Här fikar vi också och går på upptäcktsfärd med nyfikna kor gloende efter oss och ser bland annat en ung gök som ljudlöst drar runt omkring oss bland träden. Elliot ser den fint i kikaren.
Därefter sätter vi oss åter i kanoten och tar oss an den besvärliga sträckan uti Ramstadkanalens labyrint.
Här frodas vattenväxterna. Elliot testar näckrosornas dragmotstånd, blir nästan biten av en gädda när han tar ett för djupt paddeltag och sen kollar vi in de bruna kärrhökarna som dansar över oss.
I mer än två timmar är vi ute i Tåkern innan vi tar oss tillbaka och landar.
Jag som har tryckt ner kanadensarens något läckande akter är genomblöt om min fötter men vad gör väl sånt. Elliot i sin mera upphöjda position är desto torrare. Och lycklig!
Det sista vi gör under vårt härliga Tåkerndygn är att klättra upp på plattformen vid ringmärkningsplatsen.
Här sitter vi ytterligare någon timme, spanar efter fåglar, ringer hem och lägger oss en liten stund raklånga på ryggen, pustar ut en smula och njuter av samvaron och naturen.
Vi är visst lika lyckliga båda två och har efter detta ytterligare något att minnas tillsammans.
I temat "Med morfar i Stugan vid Tåkern" hade turen kommit till barnbarn nummer två i ålder detta år och Elliot från Linköping var således med mig ett dygn för någon vecka sedan. Det blev som förväntat ett intensivt dygn med många händelser och upplevelser tillsammans.
Vi börjar med att ställa allt i ordning, tända eld i den gamla järnspiseln i köket, där Elliot då också får vara med om begreppet "ryka in" eftersom det var första gången på ett par månader som spiseln användes, varefter vi lastar in nödvändiga varor i kylskåp och skafferi och bäddar sängarna innan vi åker upp till "Docka" i Röks handel för att unna oss en paus med var sin glass.
Elliots pilar.
Pilbågehantverk står sen i tur. Vi går ner till vallen vid sjön och hugger med medhavd yxa en slana som får bli båge. Medan jag strängar den tillverkar Elliot pilar med sin morakniv varefter det blir provskjutning, träning och intern tävling.
När vi temporärt har skjutit färdigt med den kanske något för hårddragna bågen ger vi oss ut på exkursion i omgivningen och hittar bland mycket annat en jättestor äggsvamp/jätteröksvamp.
Den är faktiskt lika stor som en basketboll och låter skojigt och känns liksom studsande när man trummar försiktigt på den, tycker Elliot som aldrig tidigare har sett en så stor svamp. (Till dagen därpå har tyvärr någon klumpig naturgäst, sparkat loss svampen).
Vi har förstås med oss förstoringsburken och Elliot går på jakt efter småkryp att fånga och studera.
Harkrank blir det första "bytet". De finns just nu överallt i gräset, där honorna lägger ägg med sina nedborrade svullna bakkroppar; flugbaggar, lockespindlar, blomflugor och en liten åkergroda är andra spännande fynd bland många.
Solen har börjat värma skönt när molnen ger sig iväg och vi bestämmer oss för att åka och bada. Det blir Vättern förstås, vid Borghamn, där vi har det härligt i två timmar, visserligen med något återhållet bad (temperaturen är ca 16-17 grader, men ändå en lycklig stund vid stranden, till en början alldeles ensamma.
Hemma igen är vi väldigt hungriga och tänder upp i kakelugnen och grillar korv över glöden.
Trots att vi redan är ganska trötta så tar vi en promenad längs åkervägarna precis när solen går ned bakom Omberg.
Elliot hittar mängder av små gångar i en av de enorma veteåkrarna och försvinner långt ut i landskapet. Jag ser hans huvud guppa fram därute i vetehavet innan jag tycker det är dags att gå tillbaka. Grågässen kommer hem över himlen, tillbaka till Tåkern inför nattens mörker och Elliot spanar hela tiden mot flockarna med kikaren i högsta hugg.
Vi somnar gott, båda två inom en halvtimma, redan innan klockan är tio om kvällen och ljuset ännu hänger kvar en smula. Det är alldeles tyst och stilla, ingenting stör och vi vaknar helt utvilade klockan åtta morgonen därpå.
Först käkar vi frukost och vi laddar in rejält för nu väntar en kanottur i Tåkerns vasskanaler.
Det är första gången som Elliot paddlar kanot. Flytvästen är på förstås, stövlarna av och gympadojorna på plats.
Ryggsäcken är laddad med mormors smaskiga sockerkaka och flädersaft och vi kajkar iväg mot Ramstadkanalens spännande växthav, längs Fältstationens ringmärkningsgata i vassen.
Elliot lär sig snabbt tekniken och paddlar så att armarna senare kommer att värka och en blåsa är på väg att börja svida på tummen.
Vi tar oss fram till Disevids bro tvärs över kanalen, där två gubbar står och metar och ett nät hindrar oss från att komma vidare. Vi vänder alltså tillbaka här som tänkt var och stannar till och hoppar iland för en kisspaus i aspdungen vid Bankängen.
Här fikar vi också och går på upptäcktsfärd med nyfikna kor gloende efter oss och ser bland annat en ung gök som ljudlöst drar runt omkring oss bland träden. Elliot ser den fint i kikaren.
Därefter sätter vi oss åter i kanoten och tar oss an den besvärliga sträckan uti Ramstadkanalens labyrint.
Här frodas vattenväxterna. Elliot testar näckrosornas dragmotstånd, blir nästan biten av en gädda när han tar ett för djupt paddeltag och sen kollar vi in de bruna kärrhökarna som dansar över oss.
I mer än två timmar är vi ute i Tåkern innan vi tar oss tillbaka och landar.
Jag som har tryckt ner kanadensarens något läckande akter är genomblöt om min fötter men vad gör väl sånt. Elliot i sin mera upphöjda position är desto torrare. Och lycklig!
Det sista vi gör under vårt härliga Tåkerndygn är att klättra upp på plattformen vid ringmärkningsplatsen.
Här sitter vi ytterligare någon timme, spanar efter fåglar, ringer hem och lägger oss en liten stund raklånga på ryggen, pustar ut en smula och njuter av samvaron och naturen.
Vi är visst lika lyckliga båda två och har efter detta ytterligare något att minnas tillsammans.
torsdag 13 augusti 2015
13 augusti - Klängliljan blommar
.
Nu blommar våra klängliljor otroligt skönt i vårt inglasade altanrum. De är verkligen exotiskt vackra. Tre blommor är fullt utslagna och fyra mogna knoppar återstår och vi känner stolthet över prakten som vi har sponsrat.
Tre avlånga knölar fick vi av vår vän Christina i våras. Hon har flera plantor sedan tidigare. Alla tre har klarat sig och nu slagit ut på en och en halv meters höjd.
Den som grodde sist, ungefär tio dagar efter den första, har blivit störst och starkast (strategi kanske - har man resurser kan man lugnt vänta och ändå snabbt ta igen).
Kläng- eller klätterliljan, Gloriosa rotschildiana, är ursprunglig från Uganda i Västafrika och är en ört som hör djungeln till. Den kan bli upp emot två meter hög och har blad som i spetsen utvecklar klängen vilka snabbt slingrar sig fast i annan vegetation.
Arten är giftig, vilket kan vara bra att veta och utsätts därför nästan aldrig för ohyra. Den är en exotisk krukväxt mest för entusiaster, kan jag läsa. (Tack för det!)
Jag kryper inpå skönheten och noterar att pistillen sticker ut vinkelrätt med tre flikar från den nedåtvända blomman under sina uppåtböjda gulvågkantade lysande röda kronblad och jag undrar vem klängliljan vänder sig till som pollinatör. Kanske solfåglar eller stora svärmarfjärilar.
När hösten kommer och växten gulnar och vissnar ska vi ställa undan krukan med sina knölar under vintern för föväntad blomsterprakt också fortsättningsvis.
Tack Christina för att du har delat med dig av skönheten!
Nu blommar våra klängliljor otroligt skönt i vårt inglasade altanrum. De är verkligen exotiskt vackra. Tre blommor är fullt utslagna och fyra mogna knoppar återstår och vi känner stolthet över prakten som vi har sponsrat.
Tre avlånga knölar fick vi av vår vän Christina i våras. Hon har flera plantor sedan tidigare. Alla tre har klarat sig och nu slagit ut på en och en halv meters höjd.
Den som grodde sist, ungefär tio dagar efter den första, har blivit störst och starkast (strategi kanske - har man resurser kan man lugnt vänta och ändå snabbt ta igen).
Kläng- eller klätterliljan, Gloriosa rotschildiana, är ursprunglig från Uganda i Västafrika och är en ört som hör djungeln till. Den kan bli upp emot två meter hög och har blad som i spetsen utvecklar klängen vilka snabbt slingrar sig fast i annan vegetation.
Arten är giftig, vilket kan vara bra att veta och utsätts därför nästan aldrig för ohyra. Den är en exotisk krukväxt mest för entusiaster, kan jag läsa. (Tack för det!)
Jag kryper inpå skönheten och noterar att pistillen sticker ut vinkelrätt med tre flikar från den nedåtvända blomman under sina uppåtböjda gulvågkantade lysande röda kronblad och jag undrar vem klängliljan vänder sig till som pollinatör. Kanske solfåglar eller stora svärmarfjärilar.
När hösten kommer och växten gulnar och vissnar ska vi ställa undan krukan med sina knölar under vintern för föväntad blomsterprakt också fortsättningsvis.
Tack Christina för att du har delat med dig av skönheten!
12 augusti - Brun glada
.
Jag såg en brun glada igår. Den kom flygande över bilen då vi körde ut på E4:an i rondellen vid IKEAutfarten. Jag såg den först på håll i silhuett mot himmelsljuset och sa direkt till Ulla att: "Där flyger en glada".
Om man nu ska beskriva en flygande glada börjar man lämpligt med de långa hängande vingarna och den graciösa luftlätta, lite studsande flykten och sedan att vingarna liksom är framåtvinklade och alltid hänger under horisontalplanet i glidflykten.
Så var det med andra ord självklart för mig att det var just en glada och inget annat, en brun kärrhök t ex som inte alls uppvisar dessa beskrivna karaktärer.
Man måste dock ha ganska stor erfarenhet av rovfåglars flykt för att kunna läsa av tecknen rätt, ty en ungfågel eller hona av brun kärrhök kan i fågelboksstadiet te sig tämligen likartad.
När vi var nästan rakt under fågeln såg jag att det överraskande nog var en brun glada istället för den röda glada jag förväntat mig, en fågel som glädjande har börjat häcka igen i Östergötland och stadigt ökar efter ca hundra års bortavaro.
Fågeln var nämligen mera enhetligt mörkbrunt färgad än den röda gladans större brokighet och rävröda färg och det bästa kännetecknet av alla, den saknade den röda gladans djupt kluvna stjärt. Den här fågeln hade nästan rak kant på den utspärrade stjärten och en grund vinkel då den var hopslagen
Med hängande vingar och en studsande lätthet gled gladan vidare över bilen i riktning västerut.
Och jag kunde tyvärr inte stanna, pressad av mina medtrafikanter körde jag av motorvägen först vid Mantorp och rapporterade till mina vänner fågelskådare i Östergötland en kvart senare.
Nu undrar jag därför om någon mer fick chansen.
Jag såg en brun glada igår. Den kom flygande över bilen då vi körde ut på E4:an i rondellen vid IKEAutfarten. Jag såg den först på håll i silhuett mot himmelsljuset och sa direkt till Ulla att: "Där flyger en glada".
Om man nu ska beskriva en flygande glada börjar man lämpligt med de långa hängande vingarna och den graciösa luftlätta, lite studsande flykten och sedan att vingarna liksom är framåtvinklade och alltid hänger under horisontalplanet i glidflykten.
Så var det med andra ord självklart för mig att det var just en glada och inget annat, en brun kärrhök t ex som inte alls uppvisar dessa beskrivna karaktärer.
Man måste dock ha ganska stor erfarenhet av rovfåglars flykt för att kunna läsa av tecknen rätt, ty en ungfågel eller hona av brun kärrhök kan i fågelboksstadiet te sig tämligen likartad.
När vi var nästan rakt under fågeln såg jag att det överraskande nog var en brun glada istället för den röda glada jag förväntat mig, en fågel som glädjande har börjat häcka igen i Östergötland och stadigt ökar efter ca hundra års bortavaro.
Fågeln var nämligen mera enhetligt mörkbrunt färgad än den röda gladans större brokighet och rävröda färg och det bästa kännetecknet av alla, den saknade den röda gladans djupt kluvna stjärt. Den här fågeln hade nästan rak kant på den utspärrade stjärten och en grund vinkel då den var hopslagen
Med hängande vingar och en studsande lätthet gled gladan vidare över bilen i riktning västerut.
Och jag kunde tyvärr inte stanna, pressad av mina medtrafikanter körde jag av motorvägen först vid Mantorp och rapporterade till mina vänner fågelskådare i Östergötland en kvart senare.
Nu undrar jag därför om någon mer fick chansen.
måndag 10 augusti 2015
10 augusti - På besök hos rara insekter
.
På väg hem från Stugan, där jag fejat och putsat i dagarna två, stannar jag till vid Ombergsliden med kameran i högsta hugg för att försöka återupprepa ett möte från tidigare i somras. När Lars och jag rekade för vår söndagsvandring där såg vi nämligen en stor svart humla bland blomstren alldeles nedanför skidbacken. Kanske hade den en något lite ljusare tofs längst bak, men annars helmörk alltså.
Jag sa till Lars direkt att jag trodde det var en vallhumla och informerade om att jag hade sett arten just här vid skidbacken någon gång tidigare.
Hemma kunde jag läsa om hur väldigt sällsynt den är och den knappast står att finna i min hembygd.
Ändå dristar jag mig nu till att vidhålla att artbestämningen var korrekt.
Och ännu mera så känns det efter det medhåll som jag senare fått från entomologen Kjell Antonsson som har konstaterat vallhumla också i sin trädgård, på Dags mosse endast någon kilometer ifrån min observation.
Idag alltså, när solvärmen braskade, tänkte jag försöka få till ett foto på en vallhumla. Men ni förstår förstås redan att det inte blev något av det hela, eftersom jag har målat en istället.
Det fanns gott om humlor men förvisso ingen vallhumla på plats idag.
Istället stannade jag till hemmavid, alldeles grannledes, för att kika till andra sällsyntheter i stekelvärlden samt för lite fotodokumentation. Jag var här för två veckor sedan och såg att det var full fart bland bivargarna. Inte alls så många bohål som förra året dock, kanske bara tio procent av beståndet kvar efter den misserabla våren, men ändå stor aktivitet bland dem som fanns.
Hona av bivarg, Philanthus triangulum
Mängder av små hanar svärmade runt honorna vid bohålen. Det grävdes för fullt men jag såg ingen bivarg med byte. Här och där satt parasiterande guldsländor och väntade på sin chans.
Även till de avskrapade ytorna i gropen hade enstaka bivargar hittat. Det kändes extra kul.
Idag var det emellertid betydligt lugnare bland bivargarna. Många bohål låg täckta och liksom öde och jag undrar jag om verksamheten möjligen redan är avklarad eller om det har blivit ett misslyckat år.
Hane och hona av bivarg, Philanthus triangulum under våldsam parningsjakt.
Enstaka honor var igång och där fanns också hanar tillhands för hetsig flykt och parningsförsök.
Guldsandbin, Andrena marginata, samlar pollen på fältvädd.
Bland fältvädden som blommar ovanligt rikligt i år hittade jag även några guldsandbin för två veckor sedan och idag lyckades jag komma åt dem med kameran och fick några riktigt fina foton av detta sällsynta vildbi.
Guldsandbi, Andrena marginata.
På grusvägen kom plötsligt en stor fjärilslarv krypande, på väg till förpuppning. Den hade två par stora ögonfläckar på kroppens främre segment och jag vet vad de är till för. Om larven hotas av fara drar den in sitt huvud varvid framkroppen sväller ut och de små fläckarna vidgas då till ett par rejäla ögon. Larven viftar samtidigt fram och tillbaka med kroppen och "blir till en orm". Skrämseltaktik av stor insektsfiness!
Och jag vet att larven kommer att kläckas till en större snabelsvärmare nästa år. En nattjäril som suger nektar ur kvällsdoftande blommor såsom nattviol och backglim ryttlande i luften med darrande vingar såsom en liten kolibri.
Fjärilen är allmän men ändå svår att skåda. Den flyger i skymningen och dess i huvudsak grönrosa färgkombination medför att den liksom försvinner mot underlaget då den far fram i och tätt över vegetationen och att man upplever den endast som en mörksuddig rörelse i dunklet.
Tidigare skriverier om bivargarna vid Ödeshög:
http://naturligdagbok.blogspot.com/2013/08/22-augusti-haftiga-steklar.html
http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/08/12-augusti-overraskningarna-fortsatter.html
http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/07/19-juli-ett-annat-samhalle.html
Tidigare skriveri om guldsandbi vid Ödeshög:
http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/11/17-november-stolt-och-glad-idag.html
På väg hem från Stugan, där jag fejat och putsat i dagarna två, stannar jag till vid Ombergsliden med kameran i högsta hugg för att försöka återupprepa ett möte från tidigare i somras. När Lars och jag rekade för vår söndagsvandring där såg vi nämligen en stor svart humla bland blomstren alldeles nedanför skidbacken. Kanske hade den en något lite ljusare tofs längst bak, men annars helmörk alltså.
Jag sa till Lars direkt att jag trodde det var en vallhumla och informerade om att jag hade sett arten just här vid skidbacken någon gång tidigare.
Hemma kunde jag läsa om hur väldigt sällsynt den är och den knappast står att finna i min hembygd.
Ändå dristar jag mig nu till att vidhålla att artbestämningen var korrekt.
Och ännu mera så känns det efter det medhåll som jag senare fått från entomologen Kjell Antonsson som har konstaterat vallhumla också i sin trädgård, på Dags mosse endast någon kilometer ifrån min observation.
Idag alltså, när solvärmen braskade, tänkte jag försöka få till ett foto på en vallhumla. Men ni förstår förstås redan att det inte blev något av det hela, eftersom jag har målat en istället.
Det fanns gott om humlor men förvisso ingen vallhumla på plats idag.
Istället stannade jag till hemmavid, alldeles grannledes, för att kika till andra sällsyntheter i stekelvärlden samt för lite fotodokumentation. Jag var här för två veckor sedan och såg att det var full fart bland bivargarna. Inte alls så många bohål som förra året dock, kanske bara tio procent av beståndet kvar efter den misserabla våren, men ändå stor aktivitet bland dem som fanns.
Hona av bivarg, Philanthus triangulum
Mängder av små hanar svärmade runt honorna vid bohålen. Det grävdes för fullt men jag såg ingen bivarg med byte. Här och där satt parasiterande guldsländor och väntade på sin chans.
Även till de avskrapade ytorna i gropen hade enstaka bivargar hittat. Det kändes extra kul.
Idag var det emellertid betydligt lugnare bland bivargarna. Många bohål låg täckta och liksom öde och jag undrar jag om verksamheten möjligen redan är avklarad eller om det har blivit ett misslyckat år.
Hane och hona av bivarg, Philanthus triangulum under våldsam parningsjakt.
Enstaka honor var igång och där fanns också hanar tillhands för hetsig flykt och parningsförsök.
Guldsandbin, Andrena marginata, samlar pollen på fältvädd.
Bland fältvädden som blommar ovanligt rikligt i år hittade jag även några guldsandbin för två veckor sedan och idag lyckades jag komma åt dem med kameran och fick några riktigt fina foton av detta sällsynta vildbi.
Guldsandbi, Andrena marginata.
På grusvägen kom plötsligt en stor fjärilslarv krypande, på väg till förpuppning. Den hade två par stora ögonfläckar på kroppens främre segment och jag vet vad de är till för. Om larven hotas av fara drar den in sitt huvud varvid framkroppen sväller ut och de små fläckarna vidgas då till ett par rejäla ögon. Larven viftar samtidigt fram och tillbaka med kroppen och "blir till en orm". Skrämseltaktik av stor insektsfiness!
Och jag vet att larven kommer att kläckas till en större snabelsvärmare nästa år. En nattjäril som suger nektar ur kvällsdoftande blommor såsom nattviol och backglim ryttlande i luften med darrande vingar såsom en liten kolibri.
Fjärilen är allmän men ändå svår att skåda. Den flyger i skymningen och dess i huvudsak grönrosa färgkombination medför att den liksom försvinner mot underlaget då den far fram i och tätt över vegetationen och att man upplever den endast som en mörksuddig rörelse i dunklet.
Tidigare skriverier om bivargarna vid Ödeshög:
http://naturligdagbok.blogspot.com/2013/08/22-augusti-haftiga-steklar.html
http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/08/12-augusti-overraskningarna-fortsatter.html
http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/07/19-juli-ett-annat-samhalle.html
Tidigare skriveri om guldsandbi vid Ödeshög:
http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/11/17-november-stolt-och-glad-idag.html
Etiketter:
natur - biologi,
Natur - insekter,
Natur - växter
fredag 7 augusti 2015
7 augusti - Linderödsgrisen avancerar
.
Jag har ägnat en dag åt fortsatt bearbetning på det beställda omslaget av en Linderödsgris.
Den första skissen presenterade jag både här i min blogg och för beställaren den 31 juli och fick i princip godkänt för att gå vidare med idén.
Ett möjligt omslag kan se ut så här, men det kräver en aning bildbehandling för att få rätt vitbalans i bakgrunden. Jag har skickat en lågupplöst kopia per mejl och avvaktar nu grisens vidare öden.
Jag har ägnat en dag åt fortsatt bearbetning på det beställda omslaget av en Linderödsgris.
Den första skissen presenterade jag både här i min blogg och för beställaren den 31 juli och fick i princip godkänt för att gå vidare med idén.
Ett möjligt omslag kan se ut så här, men det kräver en aning bildbehandling för att få rätt vitbalans i bakgrunden. Jag har skickat en lågupplöst kopia per mejl och avvaktar nu grisens vidare öden.
Etiketter:
Konst - akvarell,
Kultur - bokverk,
Natur - bokverk,
Natur - däggdjur
onsdag 5 augusti 2015
5 augusti - Öronvivlarnas intrikata mönsterskapande
.
Bondsyrenen vid ateljén är öronmärkt. Bladen är nämligen konstfyllt bearbetade till subtila små mönsterkreationer genom gnag från skalbaggar av släktet öronvivlar. Jag har sett det många gånger förr till och med inne i ateljén på brudorkidéernas bladkanter och på allehanda saftiga blad av andra arter ute i naturen och jag lärde mig anledning och ursprung först för något år sedan. Det hela sker nattetid och insekten bakom det hela är en doldis.
Här kommer en hänvisning till en artikel som behandlar släktet öronvivlar för den som vill veta mera.
http://www.slu.se/Global/externwebben/nl-fak/ekologi/V%C3%A4xtskydd/Notiser_feb_2011/F%C3%A4gerstr%C3%B6m_mfl_Otiorhynchus.pdf
På ett så intrikat sätt kan det alltså ätas och det kan kanske vara bra att veta för fler nyfikna människor av den naturnördiga typen, så varsågod!
Senare tillägg:
Först Bengt Andersson via Facebook och därefter min gode vän Sven Lennartsson i en kommentar nedan konstaterar båda att den öronvivel det troligtvis är frågan om är Otiorhynchus smreczynskii
Bengt anger detta i så fall som förstafynd för Östergötland men Sven har uppenbarligen hittat den tidigare men kanske inte rapporterat in den till Artportalen.
Bondsyrenen vid ateljén är öronmärkt. Bladen är nämligen konstfyllt bearbetade till subtila små mönsterkreationer genom gnag från skalbaggar av släktet öronvivlar. Jag har sett det många gånger förr till och med inne i ateljén på brudorkidéernas bladkanter och på allehanda saftiga blad av andra arter ute i naturen och jag lärde mig anledning och ursprung först för något år sedan. Det hela sker nattetid och insekten bakom det hela är en doldis.
Här kommer en hänvisning till en artikel som behandlar släktet öronvivlar för den som vill veta mera.
http://www.slu.se/Global/externwebben/nl-fak/ekologi/V%C3%A4xtskydd/Notiser_feb_2011/F%C3%A4gerstr%C3%B6m_mfl_Otiorhynchus.pdf
På ett så intrikat sätt kan det alltså ätas och det kan kanske vara bra att veta för fler nyfikna människor av den naturnördiga typen, så varsågod!
Senare tillägg:
Först Bengt Andersson via Facebook och därefter min gode vän Sven Lennartsson i en kommentar nedan konstaterar båda att den öronvivel det troligtvis är frågan om är Otiorhynchus smreczynskii
Bengt anger detta i så fall som förstafynd för Östergötland men Sven har uppenbarligen hittat den tidigare men kanske inte rapporterat in den till Artportalen.
Etiketter:
natur - biologi,
Natur - insekter,
Natur - växter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)