lördag 31 juli 2021

31 juli - Så väcks ett naturintresse.

Jag kan inte längre undanhålla er en bild från lite tidigare i somras. Den är tagen vid Brokinds bad vid Lilla Rengen söder om Linköping, mitt i Eklandskapet och är ett skönt minne från den fantastiska sommaren detta år. 

Det är yngsta barnbarnet Hannes som mycket intresserat studerar en hona av ekoxe som mamma Karin håller i handen. Efter fotograferingen återbördades skalbaggen till en ek i närheten, där hon genast vände ansiktet neråt och försvann in bland trädets rötter. Jag tror att hon var höggradigt gravid och vill placera ut sina färdiga ägg.


Här är jag själv i samma situation på Öland någon gång under 1950-talet. Arv och miljö i samarbete.

På tal om detta med ägg finns en liknande händelse att berätta med barn och natur i fokus, också den är från i somras.

- Morfar, kom! ropade barnbarnen Naemi och Blanca. Det händer något konstigt vid fönstret.

I fönstersmygen i det hyrda huset på östra Öland kröp en metalliskt grön fluga runt, en så kallad Guldfluga med släktnamnet Lucila sp. Ingen märkligt förstås med detta - flugor var det gott om. Men, den här var oerhört trög och envist dröjande bland andra fluglik, nyss slagna med flugsmällan. Den bearbetade flugkropparna, smakade med snabeln och sniffade med fötterna och släppte sen ut gulvita små minilarver ur bakänden här och där på asen - lade larver helt enkelt. 

Det är så guldflugor av släktet Lucila gör. De kläcker äggen i egen kropp och levererar färdiga larver, som omedelbart kan ta för sig av födan innan andra asätare hinner ifatt.

Den här guldflugan var nog minst sagt desperat. Instängd som hon var och troligen hade varit under en hel lång och varm sommardag utan mat och byten, gav hon sig nu på ett par futtiga fluglik vid fönstret, för att portionera ut sina mogna larver innan hon själv föll ihop av strapatsen. Ty det var just vad hon gjorde - "dog", "gick till de sälla jaktmarkerna", "tog ner skylten", "gick bort" helt enkelt mitt framför barnens och mina förundrade ögon.

Vi fick vara med om en tappert kämpande moders sista beundransvärda ansträngning och gärning. Sånt är stort och absolut tillräckligt intressant för att väcka ett tidigt och bestående naturintresse.

torsdag 29 juli 2021

29 juli - Ett annat slag av sommar

Över är medelhavsvärmen och stekande sol. Skyfallen rasar ner mot backen, fallvindar viker träd och buskar och Tor råder över gråhimmel och svarta moln. 

Jag hoppas när ruffigt väder ändå råder, att regn kommer i ordentlig mängd men ändå på lagom sätt. 



tisdag 27 juli 2021

27 juli - Omberg - ett paradis för fjärilar

Det blev lite bråttomläge igår eftermiddag, att hinna iväg till Sjövägen på Omberg innan utlovat regn skulle anlända, för att hinna med en koll av fjärilsfaunan på bestånden av hampflockel.

Jag stannade vid Örnslidkröken och vandrade vägen bort till Bramsens väg, där jag svängde upp till Vallgatan. På båda sidor växer här både stora och små bestånd av just nu rikligt blommande hampflockel, vilka drar oerhört mycket insekter, framför allt humlor och fjärilar. 

Den som från början tipsade mig om detta fenomen är vännen och entomologen Janne Peterson och det var han som för två år sedan fann Ödeshögs kommuns första kartfjäril just här. Jag for dit förstås och letade efter den men lyckades inte varken då eller förra året. 


Blommande hampflockel drar mycket insekter.

Men i år då? tänkte jag och for alltså dit igår.

Nu blev det succé! Jag kan säga det direkt, att jag räknade in inte mindre än tolv kartfjärilar längs vägen igår. Vilken lycka och vilken utveckling för denna sent invandrade nykomling bland dagfjärilar.


Jag kan inte räkna dem alla, fjärilarna alltså. Försök!

Ombergs hampflockelbestånd drar som sagt oerhört mycket insekter. Humlorna hann jag inte med igår men jag försökte räkna eller uppskatta det total antalet noterade dagfjärilar och här kommer resultaten tillsammans med lämpliga foton, allt från igår.

Kartfjäril

Jag räknade tolv exemplar och noterade samtidigt att alla satt glest utspridda på var sitt bestånd av hampflockel. Här skiljde den sig från arter som påfågelöga och silverstreckad pärlemorfjäril vilka ofta samsades.




Påfågelöga

Cirka hundra exemplar uppskattar jag att jag såg. På bilden nedan påfågelöga, kartfjäril och humlor som samsas gott.


Silverstreckad pärlemorfjäril.

Mellan hundrafemtio och tvåhundra exemplar enligt uppskattning. Den vanligaste arten.


Silverstreckad pärlemorfjäril, hane. Notera ögonen!

Citronfjäril - ca tio exemplar


Citronfjäril, ängstrollslända sp. samt kartfjäril.

Nässelfjäril - tre exemplar

Almsnabbvinge - tre exemplar


Almsnabbvinge.

Mindre tåtelsmygare - Ett exemplar


Mindre tåtelsmygare.

Slåttergräsfjäril - 5 exemplar.


Slåttergräsfjäril. 

Skogsgräsfjäril - 1 exemplar.

Kålfjäril, Rovfjäril och Rapsfjäril oräknade men allmäna längs hela vägen även vid sidan av hampflockelbestånden. 

Som avslutning vill jag åter igen berätta att hampflockeln drar mycket mer än bara fjärilar och som ett exempel på detta lägger jag in denna bild av en hona av långhorningen Gulröd blombock. Varsågoda!


Gulröd blombock.

måndag 26 juli 2021

26 juli - Problem i hallonhäcken

Vi har under en månad plockat av någon liter eller två hallon nästan varje dag och det trots att det är hösthallon som vi har. Buskarna närmar sig två meter och är massivt gröna och frodiga där de står i djup och välgödslad jord. 

Det är en första sommarskörd på fjolårsskott som jag mot rekommendation sparat just för detta mål. Men nu börjar årskotten nå upp i längd, mer än två meter i höjd och de bär redan knopp och blommor och snart tar den riktiga och rikliga skörden vid. Vi brukar kunna plocka hallon ända fram till frost och fyller frysen för vinter och vår.

Men egentligen närmar jag mig dagens tema som katten runt het gröt.

Jag fick ett litet bett på armen när jag var i hallonbusken i lördags kväll. Det kliade våldsamt runt en pytteliten hudblåsa och jag smörjde med cortisonsalva. Bettet lever fortfarande i hög grad tre dagar senare och klådan är besvärlig. Huden är svullen, rodnande och i storlek av en tennisboll. 


Ulla sa, vid frukostbordet i morse att det ser ut som borelia och att jag borde ringa till doktorn. Men jag hävdar att någon fästing har jag inte haft där och att jag är nästan hundra på vad som angripit min arm istället. Jag har varit med om det förr nämligen, nästan varje år just vid hallonskörden. Det är ett rovstinkfly som har bitit mig.

Det finns många små arter skinnbaggar/bärfisar som kan kallas rovstinkflyn men just det här, som jag har mött tidigare bland hallonen är brunt, svart och beigefärgat och av ungefär 5-6 mm storlek. Det är ett s k nyttodjur som med sin rejäla sugsnabel lever animaliskt och suger ur fjärilslarver, bladlöss och annan ohyra genom att spruta in saliv som är proteinupplösande varefter bytet lätt kan tömmas.
När snabeln nu hamnat i min arm, med vilja eller av misstag, vilket kvittar lika, blir reaktionen så här "våldsam". Det är starkt det där sekretet och kanske stäckat med diverse smitta dessutom och jag hoppas nu att det lägger sig snart annars får det väl bli lite medicinskt motmedel i form av antibiotika.


Hallonglasvinge.

Men allt i vår hallonhäck är inte otrevligt. I lördags då allt det där hände såg jag även en liten vacker fjäril sitta på ett blad. Det var en hallonglasvinge. Helt oförarglig satt den stilla och tålmodig i tron av att vara väl skyddad som en kopia av en geting.
Förresten helt oförarglig är den kanske inte i en hallonodling. Larverna lever inne i nedre delen av hallonskotten som vissnar och dör. Men hos oss är detta godkänt och nästan välkommet.

söndag 25 juli 2021

25 juli - Hemma igen

Jag har haft "semester" om man nu kan ha det som glatt jobbande pensionär; nåväl, ledig från ateljén och dagliga bestyr var jag i alla fall.

Vi har varit på Öland, inte det turistiska Ölands västsida, där det aldrig någonsin tidigare har varit så mycket folk, enligt säkra källor, utan lite mer i skymundan, på vischans östkust i närheten av Ormöga strax norr om Bredsättra, där vi har levt ett ombonat och lugnt liv i storhushåll med delar av vår familj inklusive barn och barnbarn.

Vädret var med oss hela veckan och det blev lite kultur, lite natur, lite konstnärligt arbete, mycket sol och bad, skratt och lek samt boule.

Familjen bjuder på lite bilder nedan:


Hela gänget på promenad i Borgholms gästhamn, där marina vrålåk ligger för ankar och försöker bräcka varandra. Der är väl sällan man ser så mycket onödiga pengar samlade på ett ställe.


Här är vi utanför vårt boende. En magnifikt ombygd lagård var vårt sköna hem, där självhushållet var alldeles självklart.


Sköna dagar vid olika stränder med sten sand eller gräs.


Efter kvällsdoppet vid Mellösa där den vita fina sanden sjunger om fötterna mellan tuvor av marviol, vattnet är klart med spridda öronmaneter, långgrundheten tar på konditionen och där det är så långt från turism att vi en kväll kunde bada nakna, alldeles ensamma.


Naturbokhandeln vid Stenåsa och Ottenby fick en dag av oss. Det var väldigt jobbigt med så mycket folk och det var köer till allt. Vi hade tänkt oss att komma upp i fyren, för första gången för några i gänget, men dit var det flera timmars väntetid. 
Ottenby mitt i semestern kan man vara utan. Förutom jag själv såg jag bara en person med kikare om halsen. Det säger väl allt! Vad har man på Ölands södra udde att göra, utan kikare?


En molngata låg en dag mitt över Ölands hela längd. Ett märkligt väderfenomen, där molnen kunde kondensera först mot mitten av den långsmala landskapet. Så fint!


Markerna var snustorra. Grönskan viker för gräsen ängshavre och gruslok som i motljus färgar markerna i guldigt silver.


Naemi och jag åkte till Ölands bouleklubbs arena i Tjusby och spelade en förmiddag. Det var väldigt svettigt. Vi vann var sin match.


Fågelskådning och måleri vid husknuten gällde nästan varje dag. I tuben såg vi rakt in i en hägerkoloni, några ryttlande tornfalkar, jagande ängshökar, födosökande unga rödstjärtar, sädesärlor och buskskvättor och byst med sånglärkor. Storspovar, tofsvipor grönbenor och en småspov hördes på avstånd från stranden och vi kunde njuta varje kväll av tornseglarnas virtuosa luftkonster. 


Minst tio par häckade under takskägget och i holkar och vid läggdags kom de svischande blott ett par decimeter från ansiktet.


Yngsta barnbarnet Hannes målar med mig. Efter en stund vill han vara med på riktigt och så kommer det sig att min nymålade akrylskiss av landskapet framför oss får extra konstnärlig tyngd av den "skitighet" som han levererar så elegant med bred penselföring.
Allt blev så mycket bättre. Se bara!


Micke och jag tog oss en halvdag helt på egen hand för måleriarbete i det fria. Vi landade på några olika ställen längs den oerhört sköna kustvägen mellan Sandvik och Äleklinta. Där satt vi i godan ro och skissade på upplevelser. 




Jag skissar stenhuggarnas trappa i närheten av Djupvik. 


Trappstegen står tätt i branten, bördan var ju tung och den laviga kalkstenen är rundsliten och mjuk av tusentals steg.


Skrotstenen efter förgången stenbrytning ligger travad i drivor under brottkanten. Här och där, ställvis i mängd, har turister byggt egna monument.


Framför oss ligger havet in mot Smålandskusten, här med en oplanerad "blå mås" mitt i himlen, ...


... och bakom oss har vi den torra branten av sten och grus, täckt med vildmorot, backtimjan och grusslok ...


... eller, som här vid Bruddestad restaurerade fiskeby från 1500-talet, en rejäl klintkant där man kan se hela den sedimentära lagringen från sandstenen i botten, över alunskiffer upp till de flera meter tjocka lagren av kalksten med alltmer ökande fossilmängd. Här fann jag faktiskt en trilobit bland alla ortoceratiter och diverse koraller.

Och längre bort på den solvita kalkstensstranden sitter Micke och målar ...


... medan jag koncentrerar mig på vinschen man använde för att hala upp ålgarnen, (tror jag). 


fredag 16 juli 2021

16 juli - En liten paus

Kära läsare och följare. Jag tar en kort paus i mitt bloggskrivande och återkommer den 26 juli. Jag önskar er alla en God Sommar! 

Samtidigt vill jag gärna rekommendera er att "söka tröst" under "Bloggarkiv" nederst i spalten till höger. Där kan du nämligen gå tillbaka ända till 2009, året då jag började skriva Naturlig Dagbok, jag lovar att där finns väldigt mycket att läsa och ta del av. 

God tur!

Gebbe Björkman

tisdag 13 juli 2021

13 juli - Pestskråpens regntratt

Jag tänker på pestskråpens blad. Hur växten från tidiga vårens första skära blomknoppar efter hand utvecklas med enorma, halvannan meter höga blad under högsommaren. 

Pestskråpens väldig blad.

Jag tittar närmare på skapelsen. Bladytan på de största bladen är på cirka en halv kvadratmeter, uträknat med min gymnasiematte och formeln för cirkelytor: r2 x 3,14( Pi), när radien är ungefär 4 dm. 

En halv kvadratmeter yta träffas av en halv liter vatten i ett fallande regn av magnituden 1 mm och detta innebär att mitt studerade pestskråpsblad på 8 dm i diameter samlade in ungefär 10 liter vatten häromdagen då det föll 20 mm regn. En planta har många blad men man kan förstås inte rakt av multiplicera antalet eftersom de delvis täcker varandra. Men ett gott regn genererar således  stora mängder vatten till plantorna tack vare de stora bladens yta och trattform.

För att ytterligare effektivisera vattenomsorgen leder från bladens trattform en djup och tydlig ränna längs stjälken. Den leder effektivt vätan rakt ner till roten. 

Så fyndig och väl anpassad är ofta naturen och många gånger utan att vi har en aning om detaljerna. Men nu vet vi, du och jag, att pestskråpens blad visserligen är stora som paraplyer men att de arbetar med rakt motsatt effekt, som regnsamlare istället för regnskyddare. 

söndag 11 juli 2021

11 juli - När gladan kommer på besök blir fågelföräldrarna extra oroliga

Fiskmåsar häckar numera på flera platser också i Ödeshögs samhälle och inte bara strandnära vid Vättern såsom i Hästholmen där de alltid har gett liv och karaktär åt hamnen. Många har reagerat negativt på detta. Man tycker att måsarna är alltför morgontidiga med sin gapighet och dessutom att de till och med kan få för sig att anfalla människor som kommer för nära bo och ungar. Hur vågar de!

Petitesser, tycker jag dock och menar att det är märkligt att lite natur kan vålla sådant obehag mitt i allt människoskapat oväsen och bullriga trafik. Här saknas balans och reson, enligt min åsikt.

Men till alla dem som har kort stubin i ärendet kan jag berätta att när gladan kommer på besök i Ödeshög händer det något på allvar, mycket mera genomträngande än när sparvhökar och ormvråkar passerar över. Gladan är en suverän "snapphane" om du förstår ordvitsen. Så elegant och snabbt faller den vinkelrätt rakt ner och tar sitt byte utan att landa.

Häromdagen tog en av utbygdens häckande glador en sväng in över samhället på jakt. De gör så ibland konstaterades det redan tidigt i annalerna om gladliv. Och själv blev jag vid ungefär samma tid förra året vittne till en glada som norpade en kajunge vid torget i Ödeshög mitt på ljusa dagen. Här finns alltså hopp för naturtrötta Ödeshögsbor.

För tre dagar sedan väcktes min uppmärksamhet av nya fiskmåsskrän; inte de vanliga, fast mera hjärtskärande. Jag har nog aldrig hört något så ämligt och jag spanade därför i riktning mot taket på ortens stora tryckeri där fiskmåsar häckar sen några år. Dit ser jag från tomten.

Där kom en glada så lojt seglande och vinglande över himlen och taket, som bara glador kan. Fiskmåsparet dök ideligt och skrek för att skydda sina halvstora ungar och lyckades faktiskt den här gången mota "Olle i grind". Men så är det förstås inte över. Nya besök är säkert inplanerade och fiskmåsar och kajor och andra fågelföräldrar har en ny fiende att anpassa sig till numera och där hjälper inte alltid ens det skyddande paraply som närhet till människor utgör. Nya tider, nya hot och nya möjligheter.

6 juli - Möte med det undangömda

I tisdags den 6 juli tågade vi rakt in i moraset. Lars ledde marschen och Sverker och jag hakade på i god ordning. 


På väg genom Åsabackarnas stäppängsmiljö rakt in i moraset, till de undangömda dödisgroparna. 

Jag har länge närt en önskan att få återuppleva den sällsynthet som Hans Sandberg visade mig på någon gång under 1980-talet i Mörkahålkärret på Omberg; den blyga och nordliga orkidé vars sydligaste utpost i vårt land är just våra trakter i västra Östergötland. Den heter knottblomster och är verkligen i oansenligaste laget för att vara just en orkidé, kan man tycka, men så är det, att inom den vida familjen orkidéer, en av de rikaste i världen, finns utrymme för alla sorter och slag.


Knottblomster illustrerat i boken Tolv Ombergsväxter som jag utgav 1984

Undangömt lever knottblomstret normalt i norrländska kalksumpskogar där den blott med gedigen kunskap och mycken möda kan hittas och för att komma dithän får man genomlida bromsar, knott och myggor, sumphål och snärjande sly. Det blir en utflykt endast för de verkligt hänryckta, jag lovar, men det är ju just detta som kännetecknar oss tre denna dag.


Gransumpskog, Åsabackarna.

Platsen är Åsabackarnas naturreservat mellan Mjölby och Ödeshög. Mitt i denna inlandsisskapelse av rullstensåsar, moränryggar och sandurslätter finns gömda djupa dödisgropar som hyser en undangömd flora och fauna. Här trivs knottblomstret. Men detta visst man inte före år 2010, ty det var just den sommaren som Lars i sin inventeringsiver och lust fann knottblomster här. Den allra sydligaste utposten för arten!

Och nog var det Lars själv som vid återkomsten fann på det första och för dagen enda knottblomstret. 

- Här är ett ganska litet exemplar, ropade han försynt. 


Knottblomster.

Knottblomstret så vackert i det insipprande ljuset, stod under en lutande liten granlåga; efimärt och försynt endast för noggranna och kunniga ögon.

- Jag kommer, sa jag, men ville försöka hitta ett "eget" knottblomster först.

Men, nu blev det här exemplaret alltså det enda vi fann idag trots att vi var tre som ganska noga gick igenom området. Lars var något fövånad och berättade att han vid tidigare besök åtminstone brukade finna på några stycken. Han berättade också om studier som visade att knottblomstret, likt många andra orkidéer tar god tid på sig.

- Knottblomstret tar mellan fem och tio år på sig för att utvecklas från grodd till planta, varefter det blommar kanske fem år för att sedan dö bort

Lyckan över att åter få möta denna vackra lilla blomma kändes stor. Och säkert är det inte heller att någon av oss vid vår ålder verkligen orkar ta oss in i området någon mer gång. Dagen gav mig ett viktigt möte.

*

Den täta och undangömda miljön nere i dödisgropen mitt i Åsabackarnas naturreservat hyser också en hel del andra floristiska godsaker eller vad sägs om följande imponerande artkavalkad med rara blomster:


Kärrknipproten är ställvis nästan marktäckande men blommar svagt i de skuggigaste partierna.


Liten häxört är en blomma svår att finna.


Lopplummer.


Vi fann på två exemplar av spindelblomster, också den en rar orkidé. Den är tidigare känd i området men väldigt svår att upptäcka i sin litenhet. En av plantorna blommade och en var i frukt. 

Ser du den? precis mitt i bilden, två blad och en tunn stängel med skira små blommor. 


Storsileshår.