torsdag 31 december 2015

31 december - Årsslut med reflektioner om kändisfaktorn och annat smått

.
Detta är ju egentligen som vilken dag som helst på året men ändå den sista då man skriver 2015. Och visst är det något extra, av både glädje och vemod. 
Åren rinner så snabbt undan numera att jag börjar, i både sinnet och det fysiska, mer avsluta än påbörja. Men ändå, just nu, känner jag fortfarande stor glädje och nyfikenhet i både livet och i mitt konstskapande.

Någon sa till mig häromdagen: "Du Gebbe, jag tycker att du målar allt bättre. Dina verk är verkligen nya och helt underbara och de äger sån mjukhet, improvisation och skicklighet.

Jag svarade tämligen osvenskt: "Tack för det min vän. Jag håller faktiskt med dig. Jag känner nämligen att jag fortsätter att utvecklas och den dagen det inte känns så längre är det väl dags att lägga penseln på hyllan och skulle det bli så, att jag inte själv inser när, hoppas jag att någon säger till mig på skarpen, att nu Gebbe är det dags att sluta!"

Jag har kommit en bit på väg i livet både som människa och konstnär. Som ung blivande artist fanns en dröm om mästerskap och berömdhet, inom rimliga gränser vill säga. När jag efterhand lyckligt och tursamt nått vissa delmål märker jag emellertid att jag också samtidigt hela tiden flyttar fram gränserna och suget och blir blind för vad som är vad även om mättnad och tillfredsställelse efter hand med ålderns rätt också infinner sig.

Till exempel fanns en vag och helt orealistisk dröm en gång om att få vara med om tidernas fest under Nobelveckan en gång i mitt liv. Många med mig tänker väl så. På något egendomligt, oerhört överraskande sätt kom detta faktiskt också att ske; inte bara att jag fick bli en sån där inbjuden "kändisdussingäst" utan en som kom att medverka och aktivt deltaga, jag fick känna mig värd detta erbjudande och förtroende.
Jag fick tre år av spännande arbete, fick röra mig i Vetenskapsakademiens inre rum, träffa vetenskapsmän och intressanta människor, inte minst tre årgångar nobelpristagare och fick delta i banketter och föreläsningar och i själva Nobelfesten och jag fick till och med vara med just det år då Tomas Tranströmer fick sitt pris. Vilken ära även för mig.

Jag tänker på allt det som hänt under min livsresa hittills, efter att jag har ringt till min far och mor inför Nyåret när pappa undrar om jag sett att jag var med i ett "Quiss" i Corren härförleden; vilket jag dock hade missat. Jag letar upp tidningen under diskbänken och finner detta:



Ännu en kändisfaktor är uppnådd, tänker jag. När man får vara med i en frågesport tillhör man de utvaldas skara. Förvisso sker det för mig i en regional tidning, inte i Dagens Nyheter eller "Vem vet mest" eller "Jepardy", men ändå!  Det finns många vidare steg att ta på kändisstegens framgångssaga.
Nästa är väl att bli en sån kändis att man är med som publik på Lets Dance, därefter för att dansa själv och sen dansa vidare i TV-reklamen för Spelbolag. Nej usch! Var går gränsen? När är man ute på hal is? När har man blivit helt fartblind? Skulle ett sommarpratprogram vara OK? 



Jag är helt nöjd med "min" nivå av lokalformat. Men kanske finns där ändå ett uns av "lite surt sa räven". Jag menar det där som jag sa nyss, om att flytta fram sina positioner och förväntningar.


*

För övrigt har vintern kommit på allvar. Vid fågelbordet är det fullt med sparvar: 90 % gråsparvar och resten pilfinkar. Enstaka talgoxar och blåmesar får kämpa hårt för att få plats och idag fanns även två grönsiskor med i sammanhanget.



För övrigt en gång till, så har jag fått tidskriften "Kungsörn" i min hand. 


Här har jag gjort omslaget och en illustrerad inledande artikel vid namn: "Kungsörn i Ombergsbygd". Det är förstås ett litet steg för mänskligheten men desto större för mig.

För övrigt en sista gång: Det blev inget norrsken, såsom förväntat under natten som var.

Gott Nytt År förresten. Vi ses 2016!

måndag 21 december 2015

21 december - Vändet, nattljuset och löken

.
Idag vänder det. Jippi! Varje dag blir lite längre - det är gott att veta. Men vintervärmen ... suck ... den fortsätter att slå nya rekord i landet.

Igår kväll när vi åkte hem från goda vänner sydväst om Ödeshög efter att ha sett den obehagligt nödvändiga "1984" på Östgötateatern i Linköping såg vi att himlen i norr var lysande grön. En ljus båge välvde sig vackert konvext över horisonten över Omberg.


Norrsken över Ödeshög i natt igen ( Den här akvarellen är dock gjord från en natt någon månad tidigarer)

Norrsken igen! Och det trots att natten i stort sett är sommarvarm, d v s över tio grader plus.
Det känns märkligt och annorlunda med dessa återkommande norrsken så här långt söderöver och jag kan inte låta bli att reflektera över om där finns ett samband med vintervärmen.

Det är uppenbarligen stor aktivitet på solen just nu och solpartiklar och joner sugs in över de magnetiska polerna och skapar norrsken och sydsken i överraskande stor omfattning. Och att solvädret också bestämmer jordvädret är förstås självklart och välkänt. Nog kan jag väl tänka mig att den extrema vintermildnaden kan bero därav.

Hos de goda vännerna talade vi om trädgård och skörd och då fick jag veta att de hade problem med löken - den ruttnade helt enkelt.

Aha, så är det alltså, inte bara Ulla och jag har problem med ruttnande lök, och jag som trodde att jag gjort något fel, plockat för tidigt innan avmognad eller nåt sånt.



Ruttnande och möglig rödlök.

Vi fick en väldigt fin lökskörd i år, stora, fina och saftiga, men kanske blev det helt enkelt för bra, att det växte för fort i den blöta sommarens grönväder. Av alla våra lökar satta i torklådan i förrådet blev det till slut inget. Allt har fått kastas efterhand, allt har möglat och ruttnat. Förnöjelsen över en fantastisk skörd varade inte ens över årsslutet.

lördag 19 december 2015

19 december - Värmerekord för december månad?!

.
Idag eller någon av de närmaste dagarna kan värmerekordet för december månad i modern tid komma att slås, enligt SMHI. 13,7 plusgrader tror jag att det ligger på nu och möjligen kan det komma upp över 14 grader i östra Småland. Vi får veta säkert snart.

Utanför ateljén är det just nu drygt tio grader och gråmulet med ganska frisk sydvästlig vind - Atlantväder med andra ord och långt ifrån den decemberkänsla man minns från sin barndom. Vintern känns väldigt avlägsen, det är bara mörkret som påminner om årstiden annars kunde det lika väl vara aprilvår, såsom jag har påtalat flera gånger redan.



Man läser i tidningarna om vakna huggormar och igelkottar. Sorgligt letalt. Och jag tror det var på Öland som man räknade nästan 150 blommande växtarter i veckan. Här i bygden kan man också finna flera udda blomster. Det märkligaste fyndet är nog den vackert blommande kabblekan vi, Sven, Janne och undertecknad, fann under exkursion vid Orrnäs i veckan.



Just som jag skriver detta fladdrar en yrvaken nässelfjäril runt i ateljén, även den offer för felprogrammering. Nu förbrukar den alla sina sparade energireserver och är säkert tillspillogiven även om jag försöker rädda den genom att placera den i min kallaste vrå.

Ur led är årstiden!

onsdag 16 december 2015

16 december - Dagens ros

.

Mitt hjärta gläds. Tack Ewa-Britt!

tisdag 15 december 2015

15 december - Underlig december

...
Allt är inte som det brukar; jag menar, så där kallt och vintrigt som det borde vara midvintertids men förstås inte alltid är. Men i år är det nog underligare än någonsin tidigare.

Jag vet att jag ibland, förr i tiden, när jag läste gamla nummer av den engelska tidskriften "Birds" som jag fick som medlem i föreningen Royal Society for Birds, försökte tänka mig in i de där engelska vintrarna man såg beskrivas i text och i bilder, med grönt gräs, regn och vind, frost som värst och med ett fågelliv som vi då inte var i närheten av vintertid i min del av Sverige: enkelbeckasiner, rödhakar, järnsparvar, doppingar, gäss och änder.



Sådana vintrar tänker jag på extra noga idag när jag far ner till Stugan för att lasta av en ny huggkubbe som jag fått av vännen Christer i Siggeryd. Jag ställer den vid vedflon, i skydd under en pressening, borstar av min jacka och vänder mig om till ett härligt högljutt oväsen när ett jättestort gäng sädgäss lyfter från åkrarna utanför och drar in över mig på stugbacken.


Minst tvåtusen sädgäss är det som lyfter där ute och sprids ut i olika riktningar och försvinner. Jag vet, att uppskatta sådana antal efter många års gåsräkningar, men tvåtusen sädgäss mitt i december överraskar verkligen och det känns som Skåne allra minst om inte ända till England.




Mera normal känns varfågeln som sitter staty i en buske vid Väversunda och fjällvråken som vakar över tåkernlandet från en asktopp belyst dagens sista låga soltråle.

Snart är det vintersolstånd och jul men det känns mestadels som vore det i april och egentligen är det ganska skönt, förädiskt skönt kanske.

torsdag 3 december 2015

151203 - Recensioner av boken KORP - på olika sätt.

.
Först ut var DN den 30 november 2015, med en mycket positiv och illustrativ recension av boken Korp.
En av mina korpbilder ur boken inledde artikeln där Göran som författare och huvudman naturligtvis, men även jag som illustratör, får stort erkännande för arbetet.


Idag den 3 december kom recension i Corren, Östergötlands och "min egen" regiontidning.
En mycket positiv kåserande recension även denna, med en slutsats om att boken Korp är betydelsefull, meddelar gedigen kunskap och är av stort läsvärde.
Mitt arbete i denna ganska omfattande recension avhandlas i löpande text med sju ord, tyvärr utan en enda av mina mer än fyrtio illustrationer ur boken trots att sådana står till buds för ändamålet.
Sådan är emellertid ofta illustratörens lott - väl känd och dokumenterad sedan länge. Och ve den som funderar på klagan och gnissel däröver.

"Boken är vackert illustrerad av Gebbe Björkman"


Härligt då med en recension såsom den i DN - den ger mig fortsatt arbetsglädje som tecknare och illustratör. Tack så mycket Åke Ekdahl.

tisdag 1 december 2015

1 december - Deltagande i Katrineholms decembersalong

.
Med ett verk, akvarellen "Volvos Värde Varar" deltar jag i Katrineholms jurybedömda Decembersalong.
Det är tredje året för salongen och första gången för mig.




Jag vill på detta sätt meddela alla min vänner om möjligheten och hälsar för salongens räkning alla varmt välkomna!


söndag 29 november 2015

29 november - En upplevelse i advent

.
Precis när vi var på väg till ateljén igår, klockan var ungefär 10.30, för att öppna utställningen som pågår, såg vi redan på långt håll ett gäng seglande fåglar över kyrkan mitt i Ödeshög.
Jag fick en känsla av att det var frågan om trutar, så mäktiga och med så lugna vingtag, men när jag kom närmare blev jag brydd över storleken. Det hela påminde i storlek och beteende nästan om en flock seglande pelikaner.



Men det var förstås inga seglande pelikaner. Det var en flock hägrar, ett sammanhållet och tätt gäng av ungefär fyrtio fåglar som cirklade runt på mycket hög höjd över samhället på väg söderut inför vintern.
En så stor grupp sträckande hägrar har jag aldrig upplevt tidigare, åtminstone inte hemmavid, så jag kastade mig ut ur bilen, trixade fram ateljénycklarna, låste stressad upp porten med larmknappar och allt och hämtade kameran för att dokumentera. Men, trots att detta tog bara en knapp minut, var flocken redan borta i fjärran när jag åter kom ut.

Men minnesbilden har jag kvar och den var som så här. Märkligt!

måndag 23 november 2015

23 november - Full fart i ateljén

.
Det är full fart i Ateljé Gebbe inför den 1:a adventsutställning som jag ställer till med kommande fredag, lördag och söndag. Som alltid är det mycket att ordna med rent praktiskt medan det mesta av det konstnärliga och illustrativa som tur är redan är avklarat. Inramningar och annat sånt som också hör konsten till är dock ännu på löpande bandet. 



Öppettider för denna utställning är som följer:

fredag 27 november     kl 15 - 19
lördag 28 november     kl 11 - 19
söndag 29 november    kl 11 - 19

Jag har mycket nytt att bjuda på. Boken "KORP" förstås, som jag verkligen rekommenderar som t ex julklapp, säljer jag till ett förmånligt pris, signerad och personligt akvarellmålad.
De sista exemplaren jag har kvar av den tidigare boken "PILFINK" går i samma anda.


 
Ett av fem nya grafiska blad.

Jag har tagit fram 5 grafiska blad porträttmotiv ur boken Korp i storlek 30 x 40 cm som jag presenterar som en spännande nyhet. Mycket begränsad upplaga finns.




Två nya grafiska blad är gjorda efter akvareller av gamla skrotbilar. Endast 8 blad av varje motiv finns. Prisvärt!

Sen alla kort, askar och brickor m m. Det finns gott om gedigna julgåvor med andra ord.
Jag bjuder också på glögg och pepparkakor och ett hjärtligt bemötande.

Varmt välkomna till en härlig mingelfest!


söndag 22 november 2015

22 november - Temperaturskillnaden överraskar

.
Från "gårdagens" grönmilda november sjönk temperaturen över en natt till dagens midvinterläge.
Smultronen blev visst lika överraskade som vi och idag gäller andra förutsättningar än i förrgår då jag tog fotot. Nu visar termometern minus sju grader och smultronens långdragna saga är över för säsongen och ett tunt snötäcke och frost gör trädgården vintervit.



Nu danas andra blommor - frostblommor kan minsann vara lika vackra som andra blomster - kanske.


Som julgransglitter växer frostrankan ut över fönstret ...


... och jag tycker mig ana en seglande örn ...



... medan den kämpande lilla flugan till slut har dött i änden av sitt vindlande dimspår. 

onsdag 18 november 2015

18 november - Material till tidskriften "Kungsörnen"

.
Jag har just avslutat ett ideellt uppdrag och uppfyller därmed ett löfte som jag gav en fågelvän redan för något år sedan.
Jag har nämligen levererat en artikel: "Kungsörn i Ombergsbygd", text och bild, till tidskriften KUNGSÖRNEN:s nästa nummer - 2015.



På så sätt bidrar även jag till det förnäma arbete som ordförande Claes-Göran och många andra eldsjälar jämte honom gör för att förbättra kungsörnens status i landet.

Det blir en ca tre sidor lång artikel med en handfull nya örnmålningar i akvarell, även till tidskriftens 
omslag och nedan visar jag nu en av dessa.




söndag 15 november 2015

15 november - Bronsibis är omslag på Vingspegeln nr 3, 2015

.
Saxat ur östgötaornitolgernas eget organ Vingspegeln som jag kommer att ha fyra omslag till under året:

"Bronsibis, Plegadis falcinellus
Det första fyndet av denna art i Tåkern gjordes vid Tovören där en fågel rastade 7-11.6 (Lars Gezelius, Karl-Martin Axelsson m. fl.)".


Bronsibis efter akvarell av Gebbe Björkman

Därav orsaken till ovanstående konvolut.

Bronsibis är en art som jag en gång för ett tiotal år sedan såg vid Skänninge och ett dessutom ett flertal gånger utomlands i Europa och Asien. Den är med kommande klimatuppvärmning möjligen en häcksfågelkandidat även för vårt land i en varmare och fuktigare framtid.

fredag 13 november 2015

13 november - Jag fick mejl om en buskmus igår.

.
Det kom ett mejl igår, med en fråga om en liten gnagare som observerats av Inga-Britt Nilsson i Kilsbergen.


"Hej!
Läste en artikel på internet om brandmus. Jag hittade den när jag letade efter bilder på en mus jag såg och ville identifiera den. Fick en bild på den, inte så bra men den typiska över ryggen syns.Detta var i Kilsbergen i Närke, Tomasboda. Bilden är tagen våren 2015. Kan det vara en brandmus?"

Hälsningar

Inga-Britt Nilsson 



foto: Inga-Britt Nilsson

Fotot bekräftar att det är frågan om en buskmus, en sällsynt liten mus som finns i en isolerad förekomst just i Bergslagen. Den skiljs från brandmusen genom sin ovanligt långa svans. Den svarta strimman en s k "ål" på ryggen har annars arterna gemensamt.

Buskmus ville jag väldigt gärna se själv också.

måndag 9 november 2015

9 november - Leverans av KORP

.
Nu har jag gjort de första utskicken till hugade spekulanter. Boken KORP av min gode vän författaren Göran Bergengren, rikligt illustrerad av undertecknad är äntligen färdig för publiken.


I torsdags kom tre lådor böcker till Ateljé Gebbe.
Det är alltid spännande att öppna ett paket. Det här kändes extra trevligt!


I skriveriet nedan kan du se hur jag erbjuder KORP och vad det kostar. Välkommen in med din beställning.

torsdag 5 november 2015

5 november - Boken KORP

.
Nu har jag det första exemplaret av boken KORP i min hand; ett resultat av det senaste samarbetet mellan författaren Göran Bergengren och mig.
Stolt och glad känner jag mig och jag ringer till Göran som också verkar nöjd och glad, liksom förlagschefen Tryggve. Vi diskuterar en eventuell fortsättning med att gemensamt presentera boken. Vi får se hur det blir med det. Något blir det nog i alla fall.


- Men vi får väl se först hur den tas emot av press och publik, säger Göran lite lugnt luttrad, innan vi kan yvas för mycket över vårt gemensamma arbete.

Drygt tvåhundra sidor tjock är boken och 42 kapitel tung med ett femtiotal svartvita illustrationer.

Göran och jag bjuder på utdrag ur två kapitel:


Kapitel 8 - Bonntant och korp


 Kapitel 22 - Vid spåmannens bo

Jag kollar med Bokförlag Ad Libris på webben; ett lågprispressarbolag som säljer boken nätledes för
252 kronor och beslutar mig för att saluföra den för 250 kr inklusive en originaltecknad korp och personligt signering på titelsidan för alla hugade spekulanter (frakt tillkommer förstås). Det kan väl va nåt att va sugen på!

Beställ per telefon 070 - 678 17 21
eller per mejl gebbe@telia.com - glöm inte adress.
Levereras med faktura.
Frakt till självkonstnadespris = 65 kr

söndag 1 november 2015

30 oktober - Att hamla en moderpil

.
För en handfull år sedan planterade jag sticklingar av knäckepil i rad längs nedfartsvägen till Stugan. En "pilevall" à la Skåne lockade mig även om inte arten av pil var den alldeles rätta. Men å andra sidan hör knäckepilen, som jag planterade, med sin spröda ved och alldeles omöjliga överlevnadsseghet, verkligen till Tåkernstrandens traditionella kännetecken åtminstone sedan början av 1900-talet då den planterades här och där på de nyss torrlagda strandängarna som bindeträd och underlag för lövföda åt kritterna. Nu har många av de ursprungliga pilarna runt om sjön nått upp i den övre pensinonsåldern och mer ändå, så jag kan nästan känna det som ett åtagande att åtgärda detta och efter flera misslyckade försök har ett av skotten, det som jag hämtade uppe vid Ågården vid Disevidsån, cirka sex år senare blivit till ett riktigt vackert träd med grov bark och en väldig bukett av armtjocka grenar. De växer våldsamt fort och hetsigt, pilarna!
Från detta "moderträd" har jag senare lyckats rota ett tiotal nya sticklingar och pilevallen börjar äntligen ta sig och idag är det dags för en andra hamling av "mammaträdet".

Att åtgärda med fogsvans känns övermäktigt så jag har bett min två goda vänner Christer och Lars om hjälp och naturligtvis ställer de upp med motorsåg och allt. Med mänsklig och teknisk hjälp går det som en dans och redan till lunch är vi klara och hinner dessutom  med en fikarast under gåsparaplyet innan vi drar iväg till Väderstad Centralkrog för lunch som avslutning på projektet.



Christer, uppflugen som en arborist, är just färdig med hamlingen av min moderpil. Och jag som hade tänkt dokumentera.



Men så blir det, att Lars och jag släpar ris så att fotograferandet helt faller i glömska.


Det grövsta på pilträdet har blivit "pinneved". Sånt är bra till brödbak, säger Christer, och jag känner därmed att det kan komma mer ut av detta, till våren kanske.


Vårens törnsångare har fått sitt i ett hörn av trädgården vid Stugan och jag kan redan nu i mitt huvud lyssna till den glada sången som väntas ur risbröten.


Under ett paraply av gäss som hela tiden sträcker över himlen, är vi just färdiga och njuter av en fikastund.

torsdag 29 oktober 2015

29 oktober - Positiva besked om konstutställningar har kommit slag i slag

.
Bara för någon vecka sedan fick jag det glädjande beskedet att jag fått med ett konstverk till den prestigefyllda och jurybedömda "Höstsalong 2015" på Edsvik Konsthall i Sollentuna. En oljemålning.
I lördags var det vernissage men då hade jag tyvärr ej möjlighet att närvara, men tänker mig förstås att se utställningen så fort jag få tid.



Igår kom ett nytt positivt meddelande. Jag kommer att vara med på Katrineholms Konsthalls jurybedömda "Decembersalong" med ett verk; den här gången i form av den stora akvarell som jag kallar "Volvos Värde Varar"



Det är mycket som meddelats mig nästan slag i slag; för en konstnär upplyftande ting att känna sig stolt över, nämligen deltagande i två jurybedömda utställningar inom loppet av någon vecka. Fantastiskt!


tisdag 27 oktober 2015

27 oktober - Älgflugegissel

.
- Nämen Gebbe, säger Lars när vi som vanligt diskuterar över en kopp kaffe på fiket. Så kan du inte säga som naturmänniska, att det förekommer moln av älgflugor. Nog kan även jag ha ett par stycken på mig efter varje besök i skogen; men inte moln omkring mig.

- Nej, kanske inte moln, svarar jag, men mängder är det av dem i alla fall nästan vart man än går i skogen numera. I alla fall upplever jag det så. Något måste uppenbarligen ha hänt om det nu är klimatuppvärmingen med milda vintrar, förändrat skogsbruk eller hjortdjursstammarnas bestånd. Och jag lider verkligen av det och ibland nödgas jag nästan springa tillbaka till bilen och söka skydd. Svampplockning är inte längre lika trivsamt eftersom älgflugorna tycks älska mig och mitt blod och med det kan det ju vara olika, precis som med mygg och knott, fortsätter jag min argumentation.

- Jag minns när det hela började, flikar Christer in. Det var 1985. Under alla år av skogstaxering som jag gjorde innan, på 70-talet och i början av 80-talet, fanns aldrig några problem med älgflugor. Det började på sommaren 1985 och sen verkar det bara ha blivit allt värre på något sätt.



Det kliar ännu i hårsvallet bak på skallen, i nacken mest och sen ner mot axlarna och skuldrorna efter två på varandra följande dagsbesök i skogen med nödvändig flugjakt både på plats direkt utomhus och därefter vidare i hemmet.

Igår kväll när jag kom hem, ännu kliande huvudsvålen, hoppade ett par stycken uppenbarligen av mig - till Ulla - som energiskt och plötsligt började klå sitt huvud och sedan ropade halvhysteriskt efter min hjälp eftersom ett sånt där litet "monster" vinglöst låg och sprattlade vid tvättstället.

- Är det en älgfluga? Har du tagit hem älgflugor? Usch nu kliar det på hela kroppen!

Jag har först under senare tid förstått att den något subtila men kännbara klådan i huvudet efter skogsbesöken kan bero på lusflugor och deras bett. Det trodde jag aldrig tidigare, att de ville suga blod av oss människor. 
Jag trodde mig veta att de inte kunde dra nytta av mänskligt blod för äggläggning och att vi på det sättet var skyddade mot bett, men numera vet jag, både av boklig kunskap och inte minst empiriskt att jag hade delvis fel. De bits och betten kliar. 
Och, de kastar faktiskt av sig vingarna när det har etablerat sig på kroppen, precis som de gör i älgpälsen. Men de kan inte överleva mer än några dagar och de lägger inte ägg. Men försöker gör de, bits och suger blod, och det kliar.

Personligen upplever jag älgflugorna som ett aber i skogen. Någon tycker kanske att jag överdriver, men jag gillar inte utvecklingen. 

Utflykten till skogen har vänts till flykten ur skogen idag.

Åtminstone av denna anledning kan jag tänkas stå ut med en riktigt hård vinter. Om detta sen hjälper är ju en annan sak. Man kan verkligen undra över allt som händer i naturen och vårt tillkortakommande med lämpliga förklaringar.

Se vidare artikel av Maria Backman i Göteborgsposten:

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2520710-algflugan-blodsugare-in-pa-bara-skinnet

söndag 25 oktober 2015

25 oktober - Kväll på Omberg

.

Surmossevägen. Till höger höjer sig en skarp brant bevuxen med bok, lärk och ädelgran och till vänster ligger Surmossen och där bakom reser sig berget med den gamla fornborgen Borggården på toppen. Det är dit jag är på väg.

Jag kände sug efter berg häromkvällen. Det händer ibland och det går oftast att göra något åt det, så jag åkte iväg för att vandra en stund i solnedgångens allra sista strålar längs Surmossevägen nedom fornborgen mitt på Omberg, där skog är satt på undantag i det igenvuxna gamla kärret. Det är en plats för sparvuggla nämligen och jag tänker mig något åt det hållet.



Jag svänger av in på den "Gröna vägen" under Borggården och det är då det händer - sparvugglan noterar mitt intrång i reviret och börjar ropa. Så blev en tanke möjlig och överraskande verklig.

Nu är det inte det sugande vårlätet sparvugglan ropar ut i kvällsljuset. Det som ljuder ett par gånger över skogen är istället det man brukar kalla artens höstläte:

"tjo - tju- tjy - tji" 

En ramsa med tonhöjningar i terssteg med liksom pressat stämläge, genomträngande och överraskande annorlunda.

Jag ser aldrig utövaren. Sparvugglan sitter gömd i vegetationen alldeles där stigen går upp mot själva fornborgen. Två gånger ropar den sin ramsa och därefter är allt åter stilla i skogen, endast mesarna sisar en smula i det sista ljuset.



Vägen hem går över Hästhagen ner mot Stocklycke. Månen stiger över berget och hagen där kor betar istället för hästar.
Jag känner stor glädje över en lyckad utflykt denna underbart vackra oktoberkväll.

fredag 23 oktober 2015

23 oktober - Det viktiga tillvaratagandet

.
Vi försöker så gott vi kan att ta till vara på så mycket som möjligt i vår trädgård. Hösthallonen till exempel plockar vi ännu och lägger i små burkar för frysen, liksom bönorna, morötterna och finklippt persilja. Löken hänger på tork, smågurkorna är inlagda och avslutade och de amerikanska blåbären, rabarbern och krusbären sedan länge uppätna. Plommon, äpplen och körsbär blev det magert med i år men av spaljépäronens myckenhet delade vi på det allra sista nyss, Ulla och jag, vid presskonferensen om den viktiga uppgörelsen om migrationspolitiken vid TV:n.

Ibland får man dock mer eller mindre dåligt samvete. Såsom för några år sedan då jag på komposten slängde ungefär 150 kg ruttnande plommon efter det att vi ätit så mycket vi mäktade och hade delat med oss till släkt och vänner av resten efter det att Ulla gjort så mycket marmelad och sylt som man tänka kunde.


Det ligger några stora squash på boulebordet i trädgården. Jag ser dem, igen, när jag idag såsom varje dag spadar bort den stinkande katthögen från grusbanan, usch! 
Jag har tänkt på de där förvuxna och stenhårda frukterna med lite lättångest några veckor nu, ty jag lade dem just där, synliga och pockande på uppmärksamhet.
Vi har ätit av de fina små spröddköttade frukterna under sommaren många gånger, squashröra med pinfärsk rödlök som grilltillbehör är en höjdare, men till slut är det ju ändå några som blir kvar och dyker upp när bladmassan ruttnar bort.

Idag sker det.


Jag plockar in två av bjässarna, skalar bort det hårdhudade ytterlagret och kärnar ut, varefter jag klyftar upp köttet i små bitar, det blir två kg, som jag kokar tio minuter i syltkitteln.


Därefter burkar jag allt och häller på nykokt, kryddig ättikslag och vips och tämligen enkelt har vi nu insyltad squash till vinterns köttgrytor.
Och jag har lite mindre dåligt samvete.