onsdag 26 november 2014

26 november - Annorlunda gråsparv

.
- Det är otroligt så många gråsparvar det är vid fågelbordet idag, säger jag till Ulla vid frukostbordet. Säkert närmare hundra stycken och så då det vanliga tiotalet pilfinkar och till det några enstaka grönfinkar och så mesarna förstås.
Men, titta där, en ensam bergfink också.

Detta är vad jag först tror.
Men det är ingen bergfink. Den kritvita övergumpen lurar mig ett ögonblick.
Det är en annorlunda tecknad gråsparvshane som jag ser, och jag har inte sett den här fågeln tidigare någon gång. Den är alltså nyanländ vilket visar att det hela tiden sker förändringar bland de övervintrande sparvarna, ankomster och små flyttningar.



Gråsparvshanen har klara leucistiska drag, d v s inslag av vita fjädrar, med helt vit övergump och enstaka vita fjädrar på ryggens övre del samt har breda vita spetsar på tertialerna.

Leucism är ett slag av mutation vilken inträffar hela tiden i naturen men som också oftast regleras genom ökad predation på alltför utstickande fåglar.
Det man har noterat det senaste årtiondena är en ökning av vita inslag bland t ex koltrastar där alltfler lyckas med övervintring i landet och således, antagligen genom närhet till människan, lyckas klara överlevnadsprocessen bättre trots det leucistiska inslaget. Man kanske kan säga att det är ett slags domesticeringsprocess.

Nu kommer jag att hålla koll på den här gråsparven. Det blir spännande att se om den fortsättningsvis kommer att lyckas överleva och bli kvar.


tisdag 25 november 2014

25 november - En vårlik novemberdag vid Tåkern

.
Jag sitter uppflugen på en plattform vid kanalen, på en enkel träställning, nåbar endast per hala pinnsteg, i en al nära Stugan vid Tåkerns strand. 
Det är så fantastiskt väder att jag nästan saknar ord för beskrivning. En "vacker aprildag" är väl det epitet som kommer närmast i känsla.



Jag har åkt ut till Stugan en sväng för att bland annat vattna mina kryddväxtkrukor satta till vinterförvaring innanför skyddande fönster i en i övrigt kallställd miljö och unnar mig därefter en vandring längs kanalen med solglitter som blixtrar i vatten och vegetation.

Nedanför mig finns ett arbetsbord med bänkar där Tåkerns fältstation brukar utföra sin standardiserade vassringmärkning, men där är nu tomt och tyst, säsongen är över. 
Vassen finns kvar förstås och dess liv också om än i något begränsad omfattning. 
En blå kärrhökhane ser jag till exempel sväva i måsvit siluett mot Svanshals strandskog långt borta mot öster och strax därpå kommer ännu en blåhök flygande förbi över vassfälten på närmare håll. Det är en ungfågel som lyser vackert varmbeige i novembersolen. Den har en bländvit övergump som blixtrar till då och då och avslöjar dess position.



Med solen i ryggen spanar jag ut över Tåkerns vasshav från en uppflugen position på en plattform i ett alträd. Därute flyger just en ung blå kärrhök förbi, men inte ens vid senare förstoring går det att återfinna den i fotot.

Det är framför allt småfågeljakt som blåhökarna ägnar sig åt. De sniffar lågt över vassvipporna och griper blixtsnabbt med ett utsträckt ben, långa tår och sylvassa små klor de fåglar som inte förstår att kasta sig ner i skydd utan försöker undkomma uppåt. Jag har sett det ske flera gånger med både sparvar, lärkor och mesar.
Jag hör spröda blåmesläten och "vinande" ljud från skäggmesar överallt ute i vasshavet. De måste se upp.



När jag i kikaren spanar vidare in mot de allra yttersta träden i pilraden längs Ramstadkanalen ser jag ett par stora fåglar sitta staty. Är det möjligen ...?

Långt därute ser jag i den igenväxta Ramstadkanalens yttersta gamla pilträd ett par mörka klumpar. I kikaren kan jag med nöd och näppe konstatera att det är havsörnar eftersom jag anar vita stjärtar och möjligen gula fötter och näbbar. Är de två? Jag zoomar in med kameran så gott det går, knäpper av och tänker mig en analys senare hemma i ateljén.



Där är tre havsörnar på plats i pilen, två gamla med gula näbbar och vita stjärtar, sannolikt ett par, med den mindre hanen till vänster och honan strax nedanför till höger om honom. Men där finns alltså ytterligare en havsörn, en ungfågel lite högre upp i trädet men den ser jag först nu vid redigering av fotot.



Här kommer ännu en havsörn flygande över himlen ganska nära mig. Jag uppskattar dess ålder till tre eller fyra år.

Ytterligare en havsörn kommer flygande på skrå över himlen, ganska nära och på väg ner mot Dags mosse och ännu en örn anar jag långt ute över sjön, nästan på andra sidan, som en mörk men lättartad blaffa.
Fem havsörnar totalt noterar jag således idag. Det är så att man kan bli bortskämd.

Det mullrar över Tåkern idag.
Tunga vågor av ljud väller in över bygden från Kråks skjutfält på andra sidan Vättern. Det känns i bröstet och hjärtat mer än det hörs via öronen.
Men nedanför mig, från bryggfästet där kanoterna ligger uppdragna i gräset, hör jag andra dunkande ljud. 
Jag förstår vad där är. Jag har sett det förut när jag vänt kanoter. Det finns en mink därunder som lever "rövare" en stund.



Under kanoternas skydd lever en mink "rövare" så att det dunkar som från en trumma.

När jag klivit ner ur trädet och går ut över bryggan plaskar det till i vattnet bredvid mig. Jag sjunker ner på huk och väntar med kameran beredd.


Plötsligt dyker ett litet mörk huvud upp bara ett par meter ifrån mig men redan då jag lyfter kameran är huvudet åter borta. Minken kände min närvaro.



Jag kan följa det band av bubblor som stiger till ytan men minken ser jag inte mer, och alla de tusentals små mörtar som stod och lapade sol så fridfullt i ytvattnets värme blixtrar till och skvätter iväg så att jag lätt kan följa minkens försvinnande väg genom det osiktiga vattnet.



Sollapande mörtar vilar tusenfalt i kanalens varma selvatten.

måndag 24 november 2014

24 november - Julen närmar sig

.
En månad kvar. Hösten rusar vidare i snabb takt mot vinter och jul. En händelse av många som Ulla och jag har att se fram emot är nu inbokad.





lördag 22 november 2014

22 november - Personligt om Gebbe i Vingspegeln

.
Solen lyser fullkomligt strålande idag och alla talar om det eller skriver suckande rapporter nätet. Alltså går jag bara vidare och njuter av det hela, vidare till ett personligt porträtt av undertecknad signerat Adam Bergner i Tidskriften Vingspegeln.



Det fina omslaget, en akvarell med två gråhakedoppingar är signerat Fredrick Lindmark

Det var någon gång i somrigt augusti som Adam tittade förbi vid Stugan, då jag som intensivast målade på min kommande utställning i Linköping.
Det skulle bli ett "skådarporträtt" i östgötaornitologernas egen tidning, meddelade Adam.
Så blev det också och nu har alstret anlänt i postlådan.

När det är dags för dylika artiklar har man kanske kommit en bit i livet, eller snarare bör, och det har jag ju gjort. Det mesta av naturskådandet är redan bakom mig men jag tror ändå att jag har det bästa kvar trots allt.

Nu lägger jag in reportaget här nedan sida för sida för den som vill veta mer. 
Varsågoda! och tack Adam för att du skriver så personligt och trevligt om mig och ett tack också till min vän Chritster Elderud som har ett ofantligt bildförråd från en tid som var, och som bjudsamt alltid levererar ur detta värdefulla arkiv vid behov.

Bilderna är klickbara för bättre läsning.







Gebbe Björkman


fredag 21 november 2014

21 november - Kyrkklockorna i Ödeshög ringer av sorg

.
Jag sitter i min ateljé med tårar i ögonen.
Just nu klämtar kyrkklockorna på andra sidan gatan.
De ringer för Klas Ingesson.


På grusgången står representanter för media, en handfull personer i svarta rockar med kamerorna beredda att dokumentera personer i sorg. Här finns nämligen ett stort allmänintresse att dokumentera och förvalta mitt i den personliga tragedin.


I samma stund som portarna öppnas, fast åt andra hållet i sydväst, över hustaken, lyser den sista solstrålen in mot kyrkan över molnkanten. Idag för första gången på nära tre veckor önskar även solen vara med. Det känns som ett slags budskap.


onsdag 19 november 2014

19 november - "Det gula ögat"

.

Jag har tidigare alltid tänkt att Hilding Mikelssons klassiska omslagsbild till den postumt utkomna boken "Det gula ögat" av vår store naturberättare Hans Lidman är ett porträtt av en duvhök.
Men, jag har haft fel hela tiden, det ser jag först nu när jag lägger in den vältummade boken i skannern. Fotot visar nämligen en sparvhök och det förstår jag av bröstets tvära och glesa band, där den unga duvhöken istället har längsgående streck. Och även om nu en gammal duvhök faktiskt också är tvärbandad så är dess streck mycket distinktare svarta och betydligt tätare ansatta. 
Och så är det en sak ytterligare, som jag vet idag. Den unga duvhökens från början så gula öga drar med åren över mot orange eller t o m nästan rött.
Jo då, något har jag allt snappat upp i kunnande sedan jag senast läste boken och gula ögon ger mig möjligen något annorlunda associationer.

Men från det ena till det andra. Det dök oväntat upp idag igen, det där gula ögat, när jag var på besök hos vännen Göran. Därav denna inledning.

- Jag hade besök av en ung duvhökshona för tre dagar sedan och hon slog en av mina hönor inne i hönsgården, berättar han. Det är därför som det står en grävlingsfälla gillrad med sagda höna ifall du nu skulle undra. 
Kanske kommer hon tillbaka och då ska jag minsann sätta en ring om foten på henne.



Fällan är tom på hök när jag anländer och tom hela tiden som jag är där, men just när vi ska skiljas åt på gårdsplanen går blickarna åter till hönsgårdens fälla. Något rör sig där inne.
Där är en hök. Hon är tillbaka på sitt välmörade byte, den unga duvhökshonan.



Vi bär in fällan med innehåll till garaget, tar handskarna på, duvhökens starka fötter och skarpa klor är nämligen  inget att leka, och tar sen gemensamt ut henne försiktigt ur fällan.



- 92 ska hon ha, säger Göran, ett nummer större än hanen, varefter han lägger fågeln på rygg i knäet och med en tång kniper åt Riksmuséets ring om tarsen allt medan jag fotograferar.



- Så där, säger han. Du är ringmärkt och klar. Nu går du nog aldrig mer i den här fällan. Och krävan din står ut som en boll av allt kött du har ätit. Nu ska du väl kunna klara dig åtminstone till vinterns svältdagar.

Så släpper han fågeln utanför garaget och hon far genast, lågt över backen, rakt upp mot skogen på andra sidan vägen, medan korpen som sitter i hagens björk lyfter och tyst och följer efter, men på säkert avstånd. 



En duvhök är inte att leka med heller för en korp.


Tillägg den 22 november: I kommentarerna nedan berättar min trogne läsare Thord Wiman om ett möte med Hilding Mickelsson personligen, ett mycket läsvärt inlägg.

Gebbe


tisdag 18 november 2014

18 november - Korpstudier

.
Inför ett troligt större arbetsuppdrag har jag sedan några dagar tillbaka börjat skissa korpar. Jag är i startgroparna men inte så mycket längre i ett just påbörjat långlopp och målet jag har i det här arbetet tänker jag mig som svartvita bilder byggda på en ganska fri blyertsteckning med tusch som förstärkning av korpens svärta vid behov och av olika grad.


I det första skedet där jag nu befinner mig gäller det att släppa låsningar och "fördomar". Det finns mängder av foton på korpar att studera, både egna och andras men jag planerar också direkta studier på levande fåglar i hägn.
Allt detta kommer att utgöra en stabil bas, en " stensatt torpargrund", så att jag som konstnär kan ta projektet ett steg längre än till det redan givna och förtänkta.
Alltså försöker jag nu lära mig allt om fågelns anatomi och formspråk upp till en trygghetsnivå där jag känner mig hemma att experimentera i allt vidare cirklar och förhoppningsvis slutgiltigt finna ett alldeles eget uttryck som ska genomsyra hela den kommande sviten av korpbilder.


Det är ett spännande uppdrag och jag känner ett sug och en lust av utmaningen och denna fantastiska fågel är självklart värd all ansträngning.

måndag 17 november 2014

17 november - Stolt och glad idag

.
Tommy Karlsson från länsstyrelsens gröna avdelning är på besök i Ödeshög idag. Han går igenom ett antal restaureringsobjekt med grävare "Leif i Vantekullen" då det finns naturvårdsåtgärder att utföra både vid Heda och Uttersbergs torrängsbiotoper men även i min egen absoluta närhet.

Stolt och glad känner jag mig således idag, då jag är lite av en "whistleblower" i sammanhanget. Det är nämligen så att det var jag som i somras upptäckte både en maffig bivargskoloni och andra ovanliga steklar som t ex guldsandbi i ett sandigt ruderatområde vid Dalgatan i Ödeshögs norra utkant, där jag sedan tidigare även kände till en mycket fin torrängsflora med rara arter såsom fältvädd, grusviva och toppjungfrulin.



Larm slogs av både mig och vännen Kjell Antonsson, som jag kontaktade, till länsstyrelse och kommun, vilka nu i samförstånd medelst EU-bidrag har inlett åtgärder för att förvalta och förbättra området i avseende på den fina floran och insektsfaunan.



En informationsskylt om åtgärderna, gjord av vännen, naturvårdsentreprenören Christer Wiking, är nyligen uppsatt i området och tippning av trädgårdsrens från villaområdet är från och med nu, vid vite förbjudet.



Idag togs ytterligare steg när Tommy och jag tillsammans gick igenom området och markerade ytor där Leif ska schakta bort grässvål för att på så sätt skapa nya öppna och sandiga ytor i områdets söderlägen. Även viss röjning av småträd och buskar kommer att utföras under de närmaste veckorna.

Ni förstår nog min glädje över allt detta som har skett så frejdigt och snabbt och ni förstår säkert också min nyfikenhet inför kommande vår och sommar. Här kommer jag nog att hänga en del! Den redan så naturrika kommunen Ödeshög har ytterligare uppgraderats och kompletterats!

17 november - Två överraskande möten i billjuset

.
Jag for runt på skogen i helgen, varför vår alldeles ovanligt nytvättade bil numera är tillbaka på ruta ett i tvättprotokollet igen, vilket i och för sig är ett normaltillstånd sedan många år tillbaka, ty det är verkligen skitigt på alla dessa grusvägar över "Härsmarka", mer än någonsin efter allt gråväder nu under lördag och söndag då jag for runt kors och tvärs och bland annat letade efter skogshöns, talltitor, korsnäbbar och ugglor för att bli mer än slött delaktig i jakten på fågelarter i det östgötska kommunrallyt där Ödeshög för övrigt kom fyra efter suveräna Norrköpings kommun, Linköping och Kinda.

Förra året då det begav sig hängde jag in en sent anträffad nötkråka i "montern", vilket i viss mån bidrog till att vi kom på tredje plats i länet. 
Det kändes mörkt den här gången, aldrig riktigt ljust i skogen, duggregnet gjorde dagern knapp, skogen var nästan ödsligt tyst och en viss degradering hotade alltså. 
Det det blev heller aldrig någon nötkråka i år för mig fastän jag letade länge och väl, men å andra sidan gjorde just detta inget eftersom Kim fann på en istället.

Kattuggla bidrog jag också med förra året genom att sent åka upp till specialstället på Omberg där kattugglan brukar sitta i sin hålade boek så troget som ungefär vid vartannat besök. I år hann jag aldrig så det såg inte så ljust ut för just den arten heller i protokollet. Men ändring var på väg mig ovetandes.

Jag är på väg till ett möte i skogen söder om Stora Åby. Klockan är fem på söndag eftermiddag och det är redan helt mörkt ute. Fågelrallyt känns avslutat för min del. Rapporten till Svalan är redan klar. Jag har släppt fokus.



I billjuset kommer en stor fågel utflygande över vägen vid Basliden. Den passerar rakt framför bilen som en vit skugga i det kolmörka. "Avhugget" huvud och korta och breda vingar utan skarpa kontraster berättar för mig att det är en kattuggla. Så ja! 
Så enkelt blev också den arten klar i sista rappet utan att jag hade behövt förta mig.



På hemvägen, samma sträcka, strax innan Stora Åby kyrka kommer ett annat möte som överraskar i billjuset. 
Vid vägkanten försvinner nämligen ett lågt och ganska litet djur ner i diket då vi passerar. Det rör sig en aning rultigt, ungefär som en grävling, men är alltså betydligt mindre. Magen och benen är svarta och ryggen honungsfärgad i billjuset, "i mörker är inte alla katter grå", och det känns inte alls svårt att artbestämma djuret till en iller.

- Jag har sett flera illrar tidigare på vägen från bilen, säger jag till min medpassagerare Marion, men de har alla varit döda, så det här är första gången i livet som jag ser en levande vild iller.

- Jaha du, svarar Marion, det känns verkligen egendomligt och lite privilegierat. Men det måste nog vara du själv Gebbe, som person, som drar. Tänk att få åka bil med dig en så här kort sväng på skogen och ha turen att få se både kattuggla och iller i billjuset. 

torsdag 13 november 2014

13 november - Sångsvan

.
Jag har målat ett par sångsvanar, ett porträtt liksom. Jag gjorde en sångsvansfamilj på liknande sätt någon gång på 80-talet, också en akvarell. Den hängde ett tag i det lilla rummet på Värdshuset Vätterhästen i Hästholmen men har numera flyktat vidare till ett privat hem.



Jag kände igår för att göra en ny variant. Det bara blev så, sångsvanen är ju en fantastisk fågel med en oväntad och kraftig återkomst till vårt land.
Från att troligen har varit allmänt spridd under medeltiden, den slutsatsen kan man dra av artens folkliga gamla namn "Ämt" eller "Emt", vilka finns här och där som namn på små skogssjöar även långt nere i Skåne och också i sammansatta ortsnamn, minskade arten drastiskt under den stora spridningen av moderna gevär och den allmänna jakt som introducerades under 1800-talet och ökade i början av 1900-talet. 
Sångsvanen, liksom tranan, trängdes undan alltmer och utrotades från landets södra delar och överlevde slutligen endast på otillgängliga myrar i avlägsna skogsmarker av det inre Norrland.
Det är förresten i det läget som jag är född och uppvuxen, vilket har präglat min inställning till dessa båda arter såsom vildmarksfåglar.

Arten fridlystes under 1900-talet och efter de stora Krigens svält och elände, där tjuvjakten florerade våldsamt, kunde både tranan och sångsvanen åter börja öka i antal och ta tillbaka förlorad terräng
De senaste årtiondenas vård och ansvar med fredade rastplatser och matning, vid Hornborgasjön för tranor och Tysslingen för sångsvanar samt EU:s fågeldirektiv med fredning under flyttningen, har gjort att antalet individer av dessa från början så skygga fåglar har ökat till ett maximum i landet och gjort dem orädda, spridda och lättskådade.

Något har mystiken kring arterna skingrats därmed. Sångsvan och trana har båda blivit till "allmängods". 
Men skönheten finns naturligtvis kvar att se och njuta av om man tar sig tid att ägna dem uppmärksamhet och studium trots att vanligheten nog har gjort fågelskådarna en aning blasé numera.

Det kan gå märkvärdigt fort ibland med förändringar i naturen. Ibland som i fallet med sångsvanar också åt det positiva hållet vilket är en tröst i det allmänna "miljöeländet".

onsdag 12 november 2014

12 november - Det är ingen ordning på årstiderna längre

.
Det är den 11 november, solen skiner bjudsamt och sprider en aning värme genom glaset när vi sitter med goda vänner på vår altan och äter lammstek med trattkantarellsås och efterföljande lingonparfait, precis som vore det i augusti eller april månad. 



Säkert något slags klimatrekord, igen, tänker vi, medan meteorologerna i TV senare om kvällen förutsäger fortsatt unikt varmt väder hela veckan. 
Och så långt känns ju klimatuppvärmningen som vi just upplever förförande underbar och precist förtydligad av de våryra lupiner som i grannens trädgård börjar om på nytt.



Vätterns kust mellan Omberg och Hästholmen.

Nu, någon timme senare, står vi på stranden av Vättern, Astrid och Bertil och jag, vid Ålebäckens mynnning, där vattnet strömmar från leköringarnas dunkla fåra puttrande klart, och tittar ut över den milda sjön mot Omberg och Ellen Keys Strand.
Himlen är opalfärgad i eftermiddagsljuset och skären, där repiga spår av tre inlandsisars framstötar kan skönjas, ligger blanka och svarta. Detta är kust mer än insjöstrand, vidhåller jag, och för många, även östgötar i gemen, ett helt okänt landområde jag ville benämna - Östergötlands västkust.

- Här har vi väl aldrig varit förut, trots att vi besökt er så många gånger under mer än trettio års tid, säger Astrid förbryllad. Så fantastiskt fint!

Vi har just sett tre stora öringar leka i forsens höljor uppe vid vägbron. Även det okänt för många men ursprungligt och historiskt vederlagt genom ännu synliga spår från Alvastramunkars tid i form av en "gangrie" som idag kallas Sverkerkapellet och inne i vilken ännu finns spår i form av en väldig kalkstensbalja, som troligen använts i avancerad fiskhantering.



Baldersbrå


Blåklint


Åkerviol

På vägen dit och under vår vandring längs åfåran noterar vi sommarfräscha novemberblomster i mängd.
Blåklint, baldersbrå, åkerviol, hundtunga, lomme, veronikor, korsört, åkerkål och många fler ändå står i full blom. Så märkligt! Det är ju ändå snart mitt i november.



Astrid plockar med en bukett novemberblommor hem till kaffebordet.



Och väl hemma igen, har Ulla dukat till kaffe med ljummet nybakade lussekatter och där hamnar denna somriga vildblomsterbukett i sällskap med en första aning och doft av advent. 
Det är verkligen ingen ordning på årstiderna längre!

måndag 10 november 2014

10 november - Underskattad skönhet

.
Morbror Kalle sköt täcklingar. Med salongsgeväret dödade han allt som var smått och grått som han kunde komma åt och han gjorde inte någon skillnad på gråsparvar och pilfinkar. Det var förresten då nästan mera än idag att man faktiskt inte hade en aning om skillnad och artkunskap, knappast jag heller förresten, för jag var bara fem år gammal och höll just på att lära mig.

- De är skadedjur, säger han. 

Och i mina händer håller jag en sån där varm och mjuk sparv, som har trillat ner död ifrån hängrännan, där den sekunden innan satt och kvittrade.
En bloddroppe trillar ur mungipan och jag är ledsen. Det vet jag. Jag sörjer ett liv.

Då var det mera allvar än idag. Sparvarna, täcklingarna, pesarna, gråbusarna, flög in på logen och käkade vete ur bingen. Mormor och morfar var av statarbörd och den tilldelning som fanns där var viktig för självhushållet.



Jag tycker än idag att en utfärgad gråsparvshane är bland det vackraste vi har i fågelväg i landet. Så återhållet färgsatt och tecknat att det krävs ett noggrant öga för att förstå och veta.

söndag 9 november 2014

9 november - Ett solstick

.
Det sticker i ögonen och det känns lite ovant. Det var ju ett tag sedan som solen var framme.

Vi promenerar i lugn takt runt elljusspåret alldeles söder om Ödeshög, Ulla och jag, och vi trodde kanske att det kunde avslutas med en farsdagsfika på plats däruppe vid Skönatorpet, men idag är det stängt, säsongen är över i väntan på snö, så det får bli på konditoriet vid torget lite senare istället.

- Hör du några kungsfåglar? frågar jag Ulla, som ännu har kvar hörselorganen i god ordning.

- Visst, berättar hon. Jag har hört flera stycken och också alldeles nyss.

Nu skränar en nötskrika från en talltopp och vi vänder blickarna uppåt och noterar även ett meståg som drar förbi med talgoxar, svartmesar, blåmesar och rullande drillar från tofsmes.
Det sticker samtidigt till lite extra i mina ögon av blänket från en illgul fjädertofs ur den mörka barrmassan . 
Där är några kungsfåglar med i flocken som nu svirrar omkring däruppe varvid hjässkronor blixtrar effektfullt i solljuset.



Det jag inte längre hör kan jag åtminstone se.

torsdag 6 november 2014

6 november - Snö och akvarellstudier

.
Årets första snö faller utanför ateljéfönstren. Gustaf Adolfs flagga står rakt ut i ostvinden och flingorna yr.



I år känner jag mig vältajmad med väderleken. Igår blev nämligen det allra sista färdigt i trädgården: allt löv och ris är klippt och hopräfsat och nedkört till återvinningen, krukväxterna är intagna i ateljén, potatislandet har Ulla grävt, förrådet är nystädat och återfyllt med trädgårdsmöbler och blomlådor och rabatterna är vackert täckta med svart barkmull.
Inte nog så, igår kväll kom vinterdäcken på ungefär samtidigt med den första aningen av blöta snöflingor i regnet. Inte undra på att jag är ganska nöjd idag.

Avkopplad och varm inombords får jag lust till några små akvarellstudier, så jag sätter mig att bläddra i mina skissblock och lägger upp några små fågelteckningar som jag tycker passar med säsongen.
Fast ska jag vara ärlig så började jag detta lilla projekt redan igår. Suget fanns på plats när dagen skumnade.



Större hackspett


Talltita



Skata


Ormvråk