24 februari - Bedagade tulpaner

Det finns en verklig skönhet i bedagade tulpaner. 

På samma sätt som i ett gammalt erfaret ansikte.  

23 februari - Då sparvugglan ropar

Igår kväll åkte jag upp på Omberg just då solen gick ner och en både halv och samtidigt sned måne steg till väders mellan träden. Sålunda kan man veta, att klockan var strax efter 17.15 en månad före vårdagjämning och precis i den tid, skymningsdags men kanske en månad tidigare än normalt, som sparvugglan plägar ropa.

Och så gjorde den. Under den vårljumma och vindstilla aftonen for hanen runt mellan de höga grantopparna, parkerade en minut i varje och sjöng ut sitt budskap, om längtan efter kärlek och rådet att hålla tillbörligt avstånd, under en extatisk halvtimme, i det område han sedan åratal mutat in som sitt och som ikväll syntes mig större än jag tidigare förstått, så att hans röst ibland hördes fjärran och tunt på gränsen till min förmåga, men ändock var där hela tiden och även blev kvar till och med som en fil i min mobil, allt medan skymningen gick vidare mot mörker och strax med ens var över.

Det var så vackert och fridfullt att jag rös av välbehag också av den årliga upprepningens magiska sällsammhet. Just som jag tänkte detta började en koltrast sjunga mellan mörka storskogsstammar, årets förstling, varvid råbocken tydligen väcktes och började skälla som besatt. Men då satt jag redan i bilen på väg hem. Det var alldeles innan vildsvinen vaknade och tog över agendan.

Kommmentar:

Mer och mer drar jag, sparvugglan (ruggugglan) min kropp närmare intill mig. Svårmodig och ensam, midnattsblå, med dunkla skuggor och förtätad stämning, med regn, blåst, kyla och svärta inom mig drar jag min kropp närmare min själs månad, november "... allt medan skymningen gick vidare mot mörker".  Se min själs porträtt, där "natur" och "spörjande tanke" blir ett, i inlägget om sparvugglan.

Gunnel

22 februari - Våren tar jättesprång

Det är mindre än en vecka sedan som vi stod vid Stångån i Linköping och stirrade på en av sträng köld döende häger. Den natten var det ner mot minus 17 grader och vintern kändes mer än stabilt isig. Om nu inte. Jo, men så var det. SMHI hade redan då förvarnat om att ett kraftigt väderomslag mot mildare tider var på gång.

Nu sex dagar senare är våren här, med besked! Ja egentligen kom den redan igår med en temperatur upp mot tio grader och med en sol som verkligen ville fram med ljus ur molnen. Jag for iväg till Linköping och spelade årets första boule, träning bara, men väldigt gott så. Vi hade det alldeles underbart på parkeringen utanför boulehallen, där Labbe preparerat så förnämligt. Oh, så man har längtat efter detta, inte minst det sociala samspelet.

Årets första utomhusboule. Så efterlängtat!

Idag har Ulla och jag njutit i fulla drag under en kort promenad vid Väversundaviken vid Tåkern. Solen sken oss i ansiktet och allt andades nystart. Grågäss, lärksång och de första tofsviporna var på plats. 

Senare, vid hemkomsten, fick jag stark lust att slutligen nysta in alla julens ljusslingor från balkong, spaljeträd och rosrabatter. Därefter tog vi lunch ute i glasverandan under behagliga 22 grader. 

Men nu tror jag att jag låter bilderna tala för sig själva ett tag framöver. Välkommen sköna vår! Det är så dags igen.

11 rådjur vid Renstad. Känns märkligt och lite fel med alla dessa flockar ute i slättbygden. Och ändå så fortsätter man att jaga lodjur i Östergötland.

De första tofsviporna är på plats. 7 stycken rastar vid Ramstad.

De första grågässen är också här. Enstaka ensamma individer flyger runt vådligt ropande efter en saknad partner nu när våren anlänt. Sånt händer också i naturen. 

Ulla njuter av sånglärkorna som drillande far runt över åker och vall. Jag försöker allt få med dem i kamerasökaren men resultatet blir så erbarmligt att jag får ta till akvarellen istället ...

... såsom med en enkel liten skiss, en impression.

Disan skakar av sig vinterisen och vattnet ner mot Tåkern brusar och kvillrar så det står härliga till.

Och så är det dags för premiär i vårt uteglasrum, så efterlängtat och skönt.

Årets första vårfluga vill förstås vara med. Det hör till.

Och för att avdramatisera flugbesök inomhus och under måltid har vi döpt dem alla till Urban. Det fungerar sådär och jag hoppas alla med namnet ursäktar.

19 februari - Havsörn idag igen

Det går knappt en enda dag utan att jag ser havsörn i hembygden, förutsatt att jag är utomhus förstås. Så det har blivit! 

Jag har tagit en sväng runt södra Tåkern för att spana efter eventuella vårprimörer inom fågelvärlden, men i detta ärende har jag kammat noll; mildvädret, som enligt prognosen har kommit för att stanna, är ju inte mer än några dygn gammalt, så jag är inte förvånad. Men snart är de här, grågässen, tofsviporna och lärkorna. Det går alltid väldigt fort när det väl har börjat och jag är beredd - på ännu en vårstart.

På hemväg ser jag den unga havsörnen komma nästan rakt över Stora Åby kyrka, vevande på ganska hög höjd med några buttra kråkor i följe. Den försvinner över skogen i sydost och med detta är det hela över. Här finns inga yviga gester och stormiga känslor längre, inte som jag minns det från min första alldeles egna observation av havsörn i början av 1960-talet längs Svartån vid Hulterstad söder om Mjölby. Det var skillnad det.

Men så var ju också havsörnen sällsynt och hotad då. Efter åratal av noggrann förföljelse, urskiljningslöst dödande och boplundring och till detta lagt, en miljö av dräpande gifter, hade den gamla stammen från mitten av 1800-talet reducerats till nästan ingenting. När det var som värst under 70-talet var hela landets häckande bestånd nere i ca 70 par.

Fridlysningen 1924 och miljöförbättringar under 80- och 90-tal samt stödutfodring har efterhand lyft stammen till en oväntat hög nivå. Vi är tillbaka till hur det antagligen såg ut ursprungligen i vårt land, innan människan satte sin prägel på allt. Stammen närmar sig nu 1 000 par. och det börjar faktiskt bli "fullt" vilket gör att havsörnar konkurrerar bort fiskgjusar, tar över deras bon och äter deras ungar, varvid en ny balans ställer in sig.

Havsörnens historia är en välgångsaga som berättar om vilken fantastisk läkningsförmåga naturen har om vi bara ger den chansen.

17 februari - Det är skillnad på vår och vår

För på dagen två år sedan, 2019, såg jag de första tofsviporna. Det är knappt jag tror på det, som det ser ut idag den 17 februari 2021 men i min Naturliga dagbok finner jag allt svart på vitt. Se själv:

länk

Det är verkligen skillnad på vår och vår mellan olika år och man vänjer sig nog aldrig, men det är förstås som det ska vara.

Från idag den 17 februari 2020.

16 februari - Stångån vid Linköping

Jag har varit här många gånger och också berättat om det tidigare, Stångån genom Linköping. Här bjuds man alltid på trevliga upplevelser hela året om, inte minst vintertid när allt kan kännas kärvt och bistert, ty då visar sig platsen från en mycket givande sida med mängder av övervintrande fåglar av alla möjliga arter. Lämplig utgångspunkt är den gamla snöbryggan, där ån lämnar staden och rinner vidare norrut mot Roxen. Här har kommunen byggt ett fint fågeltorn och i närområdet åt båda håll längs promenaden finns spännade information, utsmyckningar, bänkar, bord och grillplatser. 

Fint räcke med konstfullt gjorda fiskar leder över omlöpet som gör att vandrande fiskar äntligen kommer förbi kraftstation, murar och gamla dammbyggen.

Vi möter ett gäng daglediga fågelskådare på exkursion. 

Allra trevligast med området vid Stångån vid Nykvarn är nog ändå att så många besökare har hittat hit. Överallt träffar vi människor på promenad och de flesta är ofta väl insatta i vad som bjuds och flera visar sig väldigt intresserade och kunniga.

Bengt är ett gott exempel på det stora engagemang som finns hos många Linköpingsbor. Han är på jakt efter en mandarinandhona och undrar om vi har sett den. Men nej. Sen berättar han med stor inlevelse och härligt ordsvall om den observation av dvärgbeckasin han just kommer ifrån på annan plats i Linköping.

De kungsfiskare som nästan varje år övervintrar här är väl kända och många gånger redan "kryssade", det märker vi.

Någon kungsfiskare får vi aldrig se idag, trots att vi anstränger oss lite extra, men jag kan ändå inte låta bli att lägga in en akvarell som jag gjorde under ett tidigare möte vid Nykvarn. Det kan väl denna exotiskt vackra fågel vara värd.

Här vid Stångåns lopp har Linköping verkligen gjort en betydande insats för åtkomst och studier. Allra senast i raden av fina initiativ är det fantastiska omlöp för fiskvandring som gjorts vid Nykvarn och som invigdes 2020. 

Här har jag lyckats fånga strömstaren just när den blinkar vitt, så där väldigt typiskt. Det och de upprepade nigningarna inbjuder till en liten etologisk diskussion.

I omlöpet registreras alla fiskar som vandrar förbi meddelst en undervattenskamera och till omlöpet har alltså redan flera övervintrande strömstarar hittat. Vi ser faktiskt tre olika individer och Johan som vi pratar med har nyss sett fyra stycken.

Vi får tillfälle att på närhåll studera den trevliga fågeln i arbete. Den far ideligen ner i det svarta strömmande vattnet och kommer strax därpå upp igen till sin utsiktsplats, alltid med något i näbben. Jag tycker mig se att den fiskar någon slags märla eller kanske ännu troligare sötvattensgråsuggor.

Storskrakhanen är vackert laxfärgad men den nyansen vill inte min kamera hjälpa till med. Däremot syns tydligt näbbfärgen som Ulla mycket fyndigt döper till "cyklamenröd".

Mängder av övervintrande änder rastar i ån tillsammans med sothöns och en rörhöna. Till övervägande del är det förstås frågan om gräsänder men även enstaka knipor finns med och ganska många storskrakar, som dock håller sig lite för sig själva, där fisken går till.

Enstaka hägrar övervintrar även i år, men de är inte så många som annars. De senaste veckornas köld har tagit hårt på beståndet och en av hägrarna på motsatta sidan ligger döende, framstupa med näbben i isen utan ork att resa sig. Överallt ser vi även döda gräsänder och all denna bråda död är verkligen en aning makaber.

Den här hägern är ändå något lite piggare. Den utsöndrar just en stråle vit spillning som indikerar åtminstone ett visst näringsintag. För hägrarna är det tur att kylan viker under dagen. Några fler köldnätter ner mot minus 20 hade de nog inte klarat.

Här är vi, gänget som var på plats idag: Gebbe, Bengt, Lars och Hans G. 

Ulla var bakom kameran, men här är hon själv, när hon försöker få in en träande häger i mobilkameran genom tuben. Och nedan visas ett resultat av dylik ansträngning.

15 februari - Mitt i månaden

Nu hänger det över mig rejält, arbetet med momsen. Respiten jag fick av min revisor gick ut för en vecka sedan och nu kan jag inte skjuta på det längre, hur gärna jag än önskar att jag kunde. Men, det är klart, en liten vinterpromenad i Tåkerns vassar kan jag väl hinna unna mig först i alla fall. (Jag är nog hopplös!)

Spår av människor blandas med mängder av spår från harar, rävar, rådjur och mink ...

.. . samt vildsvin, vars slappa fotsläp sticker ut och blir artsignifikant.

Jag hade ju tänkt ta skidorna som står nere i Stugan men det gick nu inte, jag hade visst slängt skorna som man måste ha till dem och jag tror faktiskt att jag kommer ihåg att mössen byggt bo där, så det fick bli en fotpromenad istället, hela vägen från Stugan ut till kanalens mynning mot öppna sjön genom ett helt fantastiskt vinterlandskap, där jag blev ackompanjerad av en våryster gröngöling som glatt ropade från alarna trots vinterkyla och svår nattrimfrost.

Blodiga, avbitna svanfjädrar i snön avslöjar att den unga knölsvan som blev kvar längst in i kanalen, nu har gått hädan och blivit mat åt räven. Det är ofta tufft för just knölsvan att hinna med ungkullen under häckningssäsongen och jag tror att det framför allt är förstaårshäckarna som kommer igång alldeles för sent på våren och inte hinner med; ungarna hinner aldrig bli ordentligt flygga, blir kvar och blir mat åt rävar och örnar. Det tar tid för en knösvan att bli vuxen, men väl så, lever den länge och tar ifatt tids nog.

Jag fick förresten fart på en räv som jag överraskade under musjakt i kaveldunet under min vandring och jag såg dessutom fem sävsparvar käka vassfrön från vippor likt skäggmesar, men inte en enda skäggmes noterade jag. Det är uselt i vassarna mellan Renstad och Ramstad - ingen rejäl vass finns kvar i detta tidigare så fantastiska vassområde, står man rak på isen ser man i stort sett över vassens höjd.

Jaha ja, nu sitter jag åter instängd i ateljén och sorterar mina verifikationer. Jag lär mig visst aldrig. Men nästa år ska jag bli mer ordentlig.

13 februari - En kattuggla är ändå en kattuggla

Rapporter om observationer av utter i Tåkern fortsätter att droppa in (se nedan). Idag meddelade vännen Joakim från Linköping per mobil att han och hustru Inger fått syn på en som kom skuttande mot dem i den kanal som leder rakt in mot Väversunda gård när de var ute på en skidtur i vasslandskapets oändliga skönhet och ro. De hade just sett flera spår av den och var väl förberedda, till all lycka! Snart är det väl bara jag kvar, suck.

Nu har jag rapporterat in denna observation till Artportalen, enligt önskemål från Joakim. Så fort tillfälle ges kommer jag själv att ta mig ut, på de skidor som står obrukade sen ett par år tillbaka i Stugan, för att ge den där gäckande varelsen en bra chans till möte med undertecknad på Renstad kanal. Det kommer att bli spännande - någonting är på gång, det känner jag i skrivfingret.

Jag fick med mig Ulla ut på en liten försiktig biltur på Omberg igår. Hon har drabbats av den besvärliga kristallsjukan och tål inga snäva rörelser. Mycket försiktigt därför körde vi längs Sjövägen med solen i ryggen. Vi passade även på att ta en kort promenad längs branterna, mest för att andas, innan vi for vidare alldeles ensamma på vägen.

- Jag undrar om kattugglan är på plats i sin ek, sa jag till Ulla när vi hade passerat Älvarums skogsbete. Det är några gånger sedan sist.

Sovande kattuggla.

Kattugglan var på plats. Den satt sovande i sitt ekhål precis som den brukar med ögonen nästan helt slutna. Men den var väl medveten om vårt besök, det såg man på den långsamma huvudvridningen som följde vår färd förbi. 

Jag hade tänkt skriva "i brist på annat" som rubrik till den här skrivningen, men det hade varit ytterst ofint mot ett så trevligt möte med en förnämlig kattuggla. 

En kattuggla är ändå en kattuggla!

12 februari - Björktrasten håller hov

För några veckor sedan, i början av köldperioden, hade vi mellan fem och tio koltrastar i trädgården. De samsades alla runt de äpplen vi varje dag lade ut.

Sen hittade björktrasten hit och efter det är inget sig likt. Som en furie drog den runt överallt vid knutar och i snår och jagade varenda koltrast tills inte en svart fjäder återstod. Nu sitter den alltid på plats inne i busken eller på en stolsrygg och bevakar varje främmande rörelse i grannskapet; som en Sven Dufva släpper den ingen djävel över bron.

Genom köksfönstret.

Vi har suckat lite, Ulla och jag, till och med knackat i fönstret, men vad hjälper sådant. Det ligger fullständigt utanför björktrastars normala förståelse och intelligens. Vi har gett upp, nu får det bli som det blir och vi håller istället tummarna för koltrastarna, där någon annanstans.

11 februari - Vättern andas

 - Jag åker ner till Vättern en kort sväng, säger jag till Ulla då jag dragit upp rullgardinen och spanat västerut över byn ner mot kusten. 

Längs sjöns hela sträckning så långt jag ser, från Visingsös nordspets i söder till Ombergs branter i norr, ligger en tjock gråvit valk av dimmoln utsträckt, precis som de gamla innanfönstrens fetvadd, idag på väg in i glömskans rike.

- Vättern ryker väldigt idag, säger jag, och det är så speciellt och samtidigt typiskt att jag nog måste dokumentera det en gång till. 

- Jag är hemma till kaffet.

Vid Stora Lunds branta klippor, idag fjärran från sommarens badstoj, kliver jag ur och går upp, ensam i vinterkylan men med sällskap av en trotsigt sjungande blåmes i en solig björktopp. Landskapet är vackert och unikt och totalt okänt för många.

Vattenångan från sjöns relativa värme kondenseras till pustar av vit dimma som lättar från ytan och drar bort mot Västergötland i den lätta ostliga brisen. Under Omberg dansar vattenrökarna som lekfulla andar. 

Om det fortsätter så här, tänker jag, kanske isen kommer att lägga sig i sjön i år, åtminstone vid stränderna och kanske ända bort till Ombergs grottor. Gammal kunskap om total isläggning vart sjunde år gäller ju inte längre, så optionen på en sådan upplevelse ännu en gång i livet, vore verkligen fantastisk, om än inte garanterad eller ens trolig.

Dimmolnen tätnar söderut och det där jag sa om Visingsös nordspets är hämtat ur fördold visshet.

När jag står där i vinterkylan högst upp på klippan med en fantastisk utsikt tänker jag på en naturfilm från Brasilien som jag nyligen såg i TV. Den handlade om vattnets kretslopp, berättad med Henrik Ekmans förtroliga röst. Nya rön visar att en flod av vattenånga lika väldig eller till och med väldigare än Amazonfloden själv flyter fram över regnskogens toppar ner mot Atlantkusten. 

- Jorden andas, kommenterar Henrik.

Idag andas Vättern.

10 februari - Mitt i vintern ...

Mitt i vintern ges mig en avkopplande möjlighet att måla en skön sommaridyll. I min illustrationsserie om Istidens Omberg har jag nämligen kommit fram till skylt nr 6, där en typiskt mellansvensk skogssjö ska agera huvudbild. Hur nu detta hänger ihop med Omberg, överlåter jag till skylten själv att berätta vidare om senare - jag gör bara som jag blir ombedd, eller åtminstone delvis så, inom skrank och stör.

9 februari - Varning. Falska 500-sedlar i omlopp

Arbete sent om kvällen med mina "Istidsillustrationer", medförde ett plötsligt sug efter snabbmat. 

Så blev det alltså, att jag kilade tvärs över gatan och köpte mig en  pizza Jamaica med tomatsås, ost, skinka räkor och champinjoner - undrar därvid förresten om det  finns en godkänd standard för pizzor. Jag menar, är en "Jamaica" alltid en "Jamaica", oavsett var man köper den. Nåväl.

Jag frågade om man fortfarande kunde betala med kontanter.

- Jag har en femhundring, kan du växla den?

- Det beror på om den är äkta eller ej, blev svaret. I veckan fick vi nämligen in en falsk sedel. Jag kan visa dig. Jag tycker att vi alla bör vara på vår vakt nu, framför allt vi som har butiker eller liknande. Jag försöker berätta för alla.

Kvaliteten var ganska undermåligt hemsnickrad, gjort enkelt i en vanlig koipator. Sedeln kändes papprig och annorlunda och vattenstämplar och alla säkerthetsdetaljer saknades. Dessutom var den ca 5% mindre än originalet. Allt var sånt som man borde ha reagerat på och det blev också min fråga.

Den falska femhundringen nertill.

- Jodå, när vi räknade dagskassan märkte vi direkt att den här femhundralappen var fel. Men, det var så dags då. Du vet, det blir lite stress och så där ibland och det är lätt gjort i rusningen. Vi har anmält till polisen, så det är numera registrerat som ärende och så. Men, dom säger att de egentligen inte kan göra någonting.

Se upp i Ödeshög! Falskmyntarna finns även här. Kolla sedlarna noga, framför allt 500-kr.

8 februari - Fortsatta smakprov

En av skyltarna "Istidens Omberg" handlar om gravsänkan Vättern och vad ett par dykare fick uppleva när de dök vid Stocklycke en gång för ett par år sedan. Låter det spännande? 

Här är illustrationen som jag jag har gjort, Resten får du vänta på tills våren och naturstigen är på plats.

6 februari - Arbete med Istidens Omberg

Jag jobbar intensivt vidare med projektet "Istidens Omberg" - en naturstig runt Stocklycke på Omberg, som ska stå klar till våren. Jag producerar endast illustrationerna, Sveaskog står för text och layout. 

Igår blev jag färdig med materialet till skylten "Stentuffa Stocklyckebäcken", som berättar om petrifieringen som sker i Ombergs kalkrika vattendrag.

Kalktuff.

Inbakad grankotte.

5 februari - Felvänd bokstav

Jag har noterat ibland att bokstaven N på milstenar och andra vägstenar är spegelvänd. Eftersom jag har uppmärksammat detta mer än en gång undrar jag om där finns något medvetet dolt budskap eller annan förklaring till fenomenet, kanske att stenhuggaren har suttit med stenen upp och ner framför sig eller något sådant, vilket emellertid inte förändrar utformningen förstår jag nu, när jag tänker närmare på saken.

Vägsten i Svartådalen vid Skultuna.

Kanske någon av er har en bättre förklaring än min ovanstående, helt misslyckade.

Senare tillägg: Bland alla mer eller mindre roande och upplysande förslag som inkommit från den stora läsekretsen verkar ett mera seriöst än de andra. Från Joacim Theorell som meddelar detta, vilket jag även har följt upp en smula genom att leta runt i etern: "Stort N skrevs spegelvänt mellan 1540 och 1590. Litet n som vanligt. Blandas lite hur som helst om jag förstår det hela rätt".

3 februari - En dag lever mina verk sitt eget liv

Mina konstverk är mina endast så länge jag arbetar med dem. I samma stund som de är färdiga är de också redo att leva ett nytt, eget liv; ett liv som många gånger, kanske oftast till och med, kommer att sträcka sig längre bort än mitt eget.

Före.

Jag får ofta frågan om jag sörjer försäljningen av min tavlor och jag svarar alltid: 

-Nej. 

Jag är tillfreds med det hela och jag känner glädje och stolthet över att andra också älskar min konst och vill inhandla och förvalta mina "skapade barn".

Efter.

Visst kan det bli tomt när ett verk försvinner men då får jag ju också större anledning att gå vidare och fylla tomrummet med något nytt. Däri ligger utmaningen, motivationen och en stor portion tillfredsställelse.. 

Tack till alla mina trogna vänner kunder!

2 februari - Tåkern idag igen

Det kan aldrig vara någon finare Tåkernvinter än så här. Ergo, är vi ute bland sjöns vassar idag igen, Sverker och Karin, Lars samt Ulla och jag, i ett helt fantastiskt väder med stundom riktigt värmande sol, snödjup på 1½ dm, vindstillhet och en temperatur pendlande mellan 4 till 8 minusgrader under vandringen, som går från Naturum Tåkern en bit ut på isen mot Svanshals udde. Vi vandrar samtalande genom både stöp och torrsnö. Spår av fälthare, rådjur, räv, mink och möss överallt, men inga spår av förra gångens utter idag ... än så länge.

Vi är ensamma när vi startar men möter på hemvägen en hel hög med naturmänniskor, som lastade med tubkikare och kameror är på jakt efter stämning och skäggmesar. Vi får också alla allt detta hett önskade vackert serverat idag med en flock snälla skäggmesar i vasstopp nära tornet. Nästan alla fåglarna är ringmärkta, vi är väldigt nära märkgatan och jag känner Adams närvaro tydligt.

De är nog 40 personer, de vi träffar på, från Linköpings Fågelklubbs daglediga medlemmar på coronafri promenad liksom vi. Jag känner många av dem som mina vänner och vi har en skön dialog därute i vasslandet.

- Såg ni uttern, frågar helt plötsligt Olof och Eva.

- Ni skämtar!

- Nej, nej! Vi var flera som såg den och vi trodde att ni också hade sett den. Den kom nämlingen i språng över isen ute ifrån sjön och försvann in i vassen där ni kom ut alldeles nyss.

Nära igen alltså, så in i vassen nära! Men jag sörjer ändå inte, min tid kommer. Vi har avtalat ett möte uttern och jag. Det blir en dag för bara oss två, en viktig dag och jag väntar gärna en stund till, så det så!

Suck!!!

1 februari - Bistervinter och Ombergsjobb

Bistervinter råder utifrån normala förutsättningar. Det är 8 grader kallt på morgonen och luften yr av mer snö. Så fick man den vinter man har efterfrågat och undrat över. Nu är den här och det känns  ganska skönt. Luften är lätt att andas, man får träna sin svaga rygg och eftersatta armmuskler och barnen får något att minnas tillbaka på i vuxen ålder: "Kommer du ihåg vintern 2020/21?"

En märklig fågel lättar från trädgården och flyger över till grannen när jag börjar skotta snö. Den är som en stor blomma eller en fjäril i svartvitt; lite som en maynastare, en Hill mynah, om nu den skulle kunna vara bekant. Det är en skata utan stjärt. Helt stjärtlösa blir skator väldigt annorlunda och otympliga. Den här står nästan på näbben när den landar där uppe på taket. Det är nog någon av alla nabokatter som har varit framme, skulle jag tro. Stjärten kommer att växa ut igen, men kanske inte just nu, när vintern är som värst och energin behövs till annat, men till våren finns nog någon form av "svans" på plats, kanske lite futtigare än normalt bara.

Sen sopade jag ren vindrutan och for iväg till Omberg i snöyra. Jag var bjuden på fika till Sveaskogs vid Höje, där Louise, Christer och Johan satt bänkade i stugvärmen med kardemummabullar och termoskaffe redo. Trevligt och ombonat satt vi där och pratade om Omberg i allmänhet och om det nya projektet "Istidsomberg" i synnerhet. Louise har nämligen nyss bestämt sig för att använda mina illustrationer till 16 nya A4-skyltar i Stocklycke. Målet är att den gamla, numera mycket bedagade naturstigen, skall få ett nödvändigt lyft och samma nya fräschör som den härliga  "Trädstigen" - en revival!

Skissförslag till skylt nummer 16 "Istiden idag" med svarthö i förgrunden och ett forntida postglacialt Omberg i bakgrunden.

Det blir en härlig uppgift för mig att ta tag i. Jag har ju gjort mängder av liknande material tidigare, men detta blir faktiskt första gången jag gör ett arbete åt Sveaskog på Omberg. Jag känner mig mycket glad och sugen häröver.

I den gula lilla stugan, Sverkers gamla tillhåll, håller Christer och Johan numera ställningarna; också den väl etbablerade fågelmatningen vintertid under idegranens mäktiga buskage. 

- Jag fyller på varje dag, säger Johan. Det går åt nu när det är bistert.

Tio till tolv vintrigt anonyma bofinkar äter rester från talgbollarna under mataren och där finns också minst en koltrast, flera talgoxar och blåmesar, ett par entitor, några domherrar samt två nötväckor.

Hemfärden