Rapporter om observationer av utter i Tåkern fortsätter att droppa in (se nedan). Idag meddelade vännen Joakim från Linköping per mobil att han och hustru Inger fått syn på en som kom skuttande mot dem i den kanal som leder rakt in mot Väversunda gård när de var ute på en skidtur i vasslandskapets oändliga skönhet och ro. De hade just sett flera spår av den och var väl förberedda, till all lycka! Snart är det väl bara jag kvar, suck.
Nu har jag rapporterat in denna observation till Artportalen, enligt önskemål från Joakim. Så fort tillfälle ges kommer jag själv att ta mig ut, på de skidor som står obrukade sen ett par år tillbaka i Stugan, för att ge den där gäckande varelsen en bra chans till möte med undertecknad på Renstad kanal. Det kommer att bli spännande - någonting är på gång, det känner jag i skrivfingret.
Jag fick med mig Ulla ut på en liten försiktig biltur på Omberg igår. Hon har drabbats av den besvärliga kristallsjukan och tål inga snäva rörelser. Mycket försiktigt därför körde vi längs Sjövägen med solen i ryggen. Vi passade även på att ta en kort promenad längs branterna, mest för att andas, innan vi for vidare alldeles ensamma på vägen.
- Jag undrar om kattugglan är på plats i sin ek, sa jag till Ulla när vi hade passerat Älvarums skogsbete. Det är några gånger sedan sist.
Sovande kattuggla.
Kattugglan var på plats. Den satt sovande i sitt ekhål precis som den brukar med ögonen nästan helt slutna. Men den var väl medveten om vårt besök, det såg man på den långsamma huvudvridningen som följde vår färd förbi.
Jag hade tänkt skriva "i brist på annat" som rubrik till den här skrivningen, men det hade varit ytterst ofint mot ett så trevligt möte med en förnämlig kattuggla.
En kattuggla är ändå en kattuggla!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar