Det går knappt en enda dag utan att jag ser havsörn i hembygden, förutsatt att jag är utomhus förstås. Så det har blivit!
Jag har tagit en sväng runt södra Tåkern för att spana efter eventuella vårprimörer inom fågelvärlden, men i detta ärende har jag kammat noll; mildvädret, som enligt prognosen har kommit för att stanna, är ju inte mer än några dygn gammalt, så jag är inte förvånad. Men snart är de här, grågässen, tofsviporna och lärkorna. Det går alltid väldigt fort när det väl har börjat och jag är beredd - på ännu en vårstart.
På hemväg ser jag den unga havsörnen komma nästan rakt över Stora Åby kyrka, vevande på ganska hög höjd med några buttra kråkor i följe. Den försvinner över skogen i sydost och med detta är det hela över. Här finns inga yviga gester och stormiga känslor längre, inte som jag minns det från min första alldeles egna observation av havsörn i början av 1960-talet längs Svartån vid Hulterstad söder om Mjölby. Det var skillnad det.
Men så var ju också havsörnen sällsynt och hotad då. Efter åratal av noggrann förföljelse, urskiljningslöst dödande och boplundring och till detta lagt, en miljö av dräpande gifter, hade den gamla stammen från mitten av 1800-talet reducerats till nästan ingenting. När det var som värst under 70-talet var hela landets häckande bestånd nere i ca 70 par.
Fridlysningen 1924 och miljöförbättringar under 80- och 90-tal samt stödutfodring har efterhand lyft stammen till en oväntat hög nivå. Vi är tillbaka till hur det antagligen såg ut ursprungligen i vårt land, innan människan satte sin prägel på allt. Stammen närmar sig nu 1 000 par. och det börjar faktiskt bli "fullt" vilket gör att havsörnar konkurrerar bort fiskgjusar, tar över deras bon och äter deras ungar, varvid en ny balans ställer in sig.
Havsörnens historia är en välgångsaga som berättar om vilken fantastisk läkningsförmåga naturen har om vi bara ger den chansen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar