tisdag 21 juni 2022

21 juni - Hagebyhöga kalkrikkärr

 

Intåg i sommarhagen.

En fantastisk dag är det. Solen skiner vänt men sommarluften är frisk och klar. Vi vandrar från parkeringens skugga under brakved, olvon och jolster på grånade spänger in i betet där kor vandrar fridfullt och människovänligt, några med märkligt hög manke, nästan som hos kor med sebu-ras inblandad.

En vit sky av gräsull vajar över kärret, där bland annat älväxing, darrgräs, gröen samt halvgräsen ängsstarr, slankstarr, näbbstarr och knagglestarr tillsammans med ännu inte utslagna men rikligt förekommande bestånd av orkidén kärrknipprot bland tusentals vackra axagtuvor utgör själva grönskans vackra botten.

Hagebyhöga kalkrikkärr vid Vätterviksbadet i Vastena kommun bjuder in oss till sin otroliga blomsterprakt. Vi är överens om att detta orkidékärr är det rikaste vi har i Östergötland, både vad beträffar storlek och innehåll. Det är verkligen en plats att uppleva för den som har sin håg till floran och allt ligger väl förberett och besöksvänligt utan att inkräkta på kvaliteten. Hit vänder jag själv näsan varje sommar; ett behov är mig skapat.

Redan vid parkeringen möter mängder av tvåblad vid dikeskanten. Några är så små att de nästan får gå för honungsblomster men många är mer än halvmetern höga. En oansenlig orkidé är detta förvisso, men ändå vacker i sin byggnad.


Orkidén tvåblad finns i rikligt antal.


Honungsblomster.

De små honungsblomstren är till färg lika tvåbladen i sin något anemiska gula grönska, men de är blott decimeterhöga och har en ensidigt vriden blomklase. De är verkliga skönheter i det lilla och är väldigt sällsynta.

Blommande svarthö.

Svartthöet blommar snart på sista versen. Därmed svartnar de också alltmer och sticker upp ur grässvålen med en ökande tydlighet. De är de kalkrika fjällmarkernas innebyggare med en klar reliktkaraktär i Östergötlands kalkkärr. För några årtionden fanns den i nästan tjugo av bygdens rikkärr men har efterhand försvunnit, tillsammans med kalkkärren, som dränerats och uppodlats. Länets sista förekomster är härmed oerhört skyddsvärda.

Lite här och där, gärna tillsammans med svarthö och inne i axagtuvor står flugblomstren i full blom. Det är en mycket spännande orkidé med särpräglad fortplantning.

Flugblomstret lurar små stekelhanar till sina stekelhonelikt doftande blommor. Det är frågan om rent lurendrejeri och inte en form av symbios, eftersom stekeln knappast har någon större glädje av besöket. 

Ängsnycklar.

Blodnycklar.

Ängsnycklar och blodnycklar finns "huller om buller" i Hagebyhögas kalkrikkärr i stor mängd. De är på håll svåra att skilja från varandra men med ansiktet nära ser man att bladen är väldigt olika. Ängsnycklarna har hela ofläckade blad medan blodnycklarna har rostfläckade. Vi tror dock att hybridisering mellan de två syskonarter kan ske när de möts, vilket ytterligare kan komplicera definitionen.

Den tredje i denna syskontrio är den gulvita vaxnyckeln. Den tycks  stå mest opåverkad av inblandning, tydligen med högre integritet och artbarriär och i Hagebyhögakärret är den ovanligt rikligt företrädd och bildar vackra bestånd.

Vaxnycklar står oftast ståtligt rak och storvuxen, som ett ljus i en kandelaber ...

... men ibland i lite  mindre prakt men desto tätare.


Sumpnycklar.

Mycket ovanlig i östgötska kalkkärr är den lilla orkidén sumpnycklar

Blomklasen hos sumpnycklar är kort och rund och den enskilda blomman är utan fläckar och prickar.

Vi finner ett tiotal exemplar av sumpnycklar inbäddade bland axagtuvorna. De är korta, inte mer än cirka två decimeter höga och lyfter knappt över axagens krans, men man känner igen dem på den mörkt karminröda blomklasen som har treuddiga och relativt stora blommor. Blomskaftet är smalt och rodnande och stjälkbladen är tunna, spetsiga och uppåtriktade. 

Vi njuter av denna raritet vars kransblad är arttypiskt storfläckiga som hos fläcknycklar.

Om nu sumpnycklarna är ovanliga i bygden är det ändå intet mot rariteten gulyxne som vi ändå finner minst ett tjugotal blommande exemplar av.


Gulyxne.

Detta är en väldigt liten och oansenlig orkidé, en knapp decimeter hög i en helt igenom gulgrön ton vilken lätt förvillar bort sig genom sin likhet med tätörtbladens färg. Dessa ligger dock utlagda i typisk markbunden krans medan gulyxnens två stjäklblad står upp nästan liljekonvaljelikt och efter en kort stunds tillvänjning finner vi allt lättare den lilla sällsyntheten, som alltid står med fötterna i källfriskt vatten som sipprar mellan tuvorna, gärna tillsammans med dvärgbläddra och storsileshår.

Gräsull.

Gräsullen är kalkrikkärrens på avstånd synligt, typiska signum. Den är ovanligare än fattigmyrmarkens kraftigare ängsull, men är man osäker, kan man dra fingrarna längs sträva blomskaft för att bli säker på artbestämningen.

Kärrspira.

Kärrspiran har en tendens att vilja gömma sig i kärret. Enstaka plantor växer visserligen upp till högre höjd med en rak stjälk fylld av rosa blommor, men jag tycker, att arten oftast bara breddar sig och snärjer ihop sig lågt och "fult" i en brunt vissen ton. Men självklart är detta bara min privata åsikt. Skönhet ligger som man säger i betraktarens ögon och Karin håller absolut inte med mig.

- Jag tycker att de är vackra, kontrar hon rakt av i en klar protest.

- Min son Axel tyckte att äppelrosen doftade cider, säger Lars när vi alla fyra står och njuter av doften hos den täta rosbusken mitt i kärret. 

Äppelrosen är en lite svårfunnen och ovanlig ros bland de vanligare arterna och förutom den friska äppeldoften tycker jag att den artas bäst på dess taggiga stam. Där finner man nämligen två sorters taggar, stora raka i gles formation och däremellan täta mängder av korta små.

På tal om dofter och smak berättar Lars att han häromsistens i ett matprogram i radion fick höra av kocken att i brist på koriander kan man använda växten havssälting.

Lars och Ulla med en stängel av blommande kärrsälting.

Här i kärret växer tvillingarten kärrsälting, en nästan försumbart förbisedd art med glest ansatta vita små blommor på en lång blomstängel. När jag böjer mig ner för att plocka ett beläggsexemplar, trots protester från hustru Ulla som hänvisar till kända regler i naturreservat, sprider den puffar av vita små pollenmoln till omgivningen.

Och minsann även denna art smakar väldigt mycket koriander. Det känner jag klart, jag som är en av det blott halva svenska folket, som faktiskt gillar smaken. Så intressant!

Det var många år sedan, kanske mer än tjugo, säger Karin och Sverker och uttrycker därmed sin stora förvåning och förundran över Hagebyhögakärrets härliga utveckling. Mycket har hänt under årens lopp sedan Sverker, som chef på länsstyrelsens gröna avdelning, en gång i tiden ansvarade för att köpa in mark till detta blivande reservat. 

- Vaxnycklarna har verkligen spridit sig sedan sist jag var här, säger han, och många gulyxne och mycket annat fint har vi sett och upplevt idag. Det har blivit väldigt fint. 

Och mycket av Hagebyhögakärrets rikedom har vi att tacka de betande djuren för. De håller orkidékärret öppet genom bete av buskar och sly. Deras tramp gynnar också floran, ty i motsats till människor som kan tänkas ge sig in i dylikt moras, går de mellan och inte på tuvorna, varvid blomstren gynnas och dybäddar förbereds för ny etablering.

Tänk alltså på att hålla dig till spängerna! Att klafsa in bland blomstren är inte okej! Vi är inte som kor!

söndag 19 juni 2022

19 juni - Trollsländor

Besöken vid Tåkern de senaste dagarna har bjudit på ett mäktigt uppträdande av fyrfläckiga trollsländor. Tusentals och åter tusentals har masskläckts ur sjöns varma vatten. De har draperat vassar och läade träd, för att sen ge sig ut i lufthavet, som stora luftplankton ofta även på hög höjd, varifrån en spridning ut över landskapet säkert har skett till andra lämpliga vatten.


Fyrfläckig trollslända vilar i lä.

Alla dessa myriader av nymfer av fyrfläckiga trollsländor, som lever på Tåkerns botten i vassarnas öppningar och kanaler är naturligtvis en väldig födoresurs för fåglar och fiskar och jag har därvid en fantasifull och vild tanke, att färgämnena i dessa nymfer, säkerligen också karotener, kan vara det som ger fågelfamiljen doppingar deras förmåga att pråla i röda och gula färger. Man vet ju, att just dessa kulörer hos andra fågelgrupper är kopplade till födan, varför inte då också hos doppingar och kanske även en del andfåglar.

Det här är en idé jag länge har umgåtts med men också har saknat som forskningsobjekt. Är det bara jag som har tänkt tanken?

Häromdagen såg jag en trollslända bland alla dessa fyrfläckiga som bröt deras flyktmönster. Den var inte alls lika "vild", utan patrullerade tålmodigt en glänta vid stranden fram och tillbaka och återvände ofta till samma viloplats. Jag smög dit och tog ett foto.



En icke utfärgad hane av Större sjötrollslända. Tack Tommy Karlsson för verifieringen.

Det visade sig att det var en annan art, som smög under radarn, en omogen hane av arten större sjötrollslända. Om någon vecka blir den blåpudrad på bakkroppen men ännu var den ungfärgad, eller om man så vill honfärgad, för att kunna växa upp utan strid med utfärgade hanar.

Tänk vad mycket det finns att lära och ta del av även med sländor. Man kan självklart bli professor och specialist även i detta ämne.

Senare tillägg: Jag har tänkt ett varv till under middagen hemma, och nu, tillbaka i ateljén refererar jag till en resa Ulla och jag gjorde till Indien 2015. Där skrev jag om ett säreget födoval hos smutsgam, som ger arten dess intensivt gula ansiktsfärg. En parallell till idén om sländor och doppingar. 

Länk finns under bilden.


Smutsgamens gula ansikte.

onsdag 15 juni 2022

15 juni - En matta av orkidéer

Nedanför platsen där vi sitter, vid kanten av Tåkerns naturreservat, på den gamla förhöjda strandlinjen vid sjöns västra rand, utbreder sig låglänta strandängar. Det är marker som var tänkta att bli åker den gången för 178 år sedan då Tåkern, 1844, sänktes med en och en halv meter. Idag vet vi att det inte blev så mycket av de där tänkta åkrarna, som säkert hade behövts då i det gamla fattig-Sverige, istället blev allt mest klapperstensbunden impediment, idag ofta bevuxen med mager skog.

Men några av dessa marker har efterhand utvecklats till att bli bland de rikaste naturbetesmarker vi har i Östergötland. Man talar allmänt om "Fågelsjön Tåkern", men vi som vet och förstår, vill lika gärna benämna sjön som "Den rika florans Tåkern".

Akvarellskiss av en strandäng vid Tåkerns västra sida.

Markerna är kalkrika och sanka. Förutsättningarna för en rik växtprakt finns förvisso, men allt är avhängigt fortsatt skötsel och vård. Betande kor är ett abolut måste annars växer allt igen på ett årtionde och ett kvävande gräs och buskskikt tar över framför allt om konstgödsling fortsätter; en enda årsgiva kväve kan förstöra följande femtio år.

Blomsterprakten är nästan bedövande. Här ett bestånd av ängsnycklar, blodnycklar och troligen hybrider mellan dessa i en rik och salig röra.

När nu konstgödsling sedan årtionden är undantagen och Länsstyrelsen i Östergötland med sin naturvårdsplan agerar klokt och långsiktigt samt när bönder på trakten "lånar ut" sina kor som betesdjur har de förnämsta sankängarna blivit verkliga paradis för blomster och insekter och utvecklingen tycks fortsätta; floran berikas för varje år och gamla trista stränder blir till sköna stränder.

Orkidéer av många arter ståtar här i blandade och/eller skilda bestånd, och allt eftersom våren mognar mot sommar och höst avlöser arterna varandra.

Ängsnycklar och en blodnyckel. (Ser du den?)

Nu i midsommartid blommar ängsnycklar och blodnycklar som bäst medan flugblomstret redan börjar vissna och honungsblomster och kärrknipprot avvaktar ännu en tid. Floran är förstås inte bara alla dessa orkidéer utan så mycket mer. Här finns ängsruta, krissla, gul svärdslilja, fackelblomster, måror och slåtterblomma för att nämna några exempel.

Men idag då vi studerar ett litet hörn av reservatsområdet är det den lila tonen av orkidéer på strandängen som får oss att bokstavligt tappa andan.

Ängsnycklar i två färgfaser, alltid dock med helt ofläckade blad,

Blodnycklar med rostfläckiga blad, där "rosten" syns även på bladens undersida. Jag utesluter dock inte på det här fotot att en viss hybridisering har skett mellan de två arterna. Så är det troligen ofta.

Jag vill slutligen säga, att naturreservatet omöjliggör spontana och fria besök på Tåkerns stränder, men att det längs den iordningställda promenaden vid Naturum Tåkern och t o m innifrån anläggningen finns rika möjligheter att studera orkidéerna på tämligen nära håll. 

Tåkern bjuder, alltid!

tisdag 14 juni 2022

14 juni - Tåkerns ägretthägrar

Vi sitter bänkade på första parkett vid det forna strandhaket på Tåkerns västra kant. Här har vi en magnifik utsikt över sjön och de vida vassarna. Vädret är också det magnifikt och den svaga vinden från sydväst dämpas av Omberg och en frodigt grön strandskog bakom ryggen.

Det finns väldigt mycket att säga om både bredden och djupet i dagens upplevelser men jag tänker ta en liten del i taget och ämnar börja med fågellivet framför oss.

Lärkfalksparet som häckar alldeles norr om där vi sitter är fullt sysselsatta med trollsländefångst. Himlen är full av svärmande fyrfläckiga trollsländor och de blir till lätt fångst för de skickliga falkarna som enkelt nyper den ena sländan efter den andra med en fot, plockar bort vingarna, böjer ner huvudet och äter sitt rov direkt i luften.

Fiskgjusarna visslar över våra huvuden och över vasshavet seglar ett stort antal bruna kärrhökar. Vi ser dem i alla riktningar.

Vid det öppna vattnet, en från i vintras nyanlagd "blå bård", rastar skrattmåsar och ett par skogssnäppor. De senare är honor som redan påbörjat sitt retursträck söderöver och lämnat över det vidare ansvaret om ungarnas vård till hanarna.

Ägretthägern landar för födosök i pölen framför oss men lyfter snart igen.

Över vassarna sträcker ägretthägrar fram och tillbaka. Alltid är det någon som passerar mot horisonten och en del landar för födosök i vår närhet. Det är en upplevelse att se alla dessa pampiga vita fåglar på scenen, en stor nyhet, att ägretthägern numera är en väl etablerad svensk häckfågel. 

Det började för blott något år sedan på Gotland och i fjol skedde det även hos oss, i Tåkern. För första gången någonsin häckade nämligen ett antal ägretthägrar i Tåkerns vass 2021 och ringmärkning av flera ungar skedde. Det var just härute, i de enorma vasfälten framför oss, som deras boplattformar i vassen upptäckte. I år, 2022, är det åter på plats med, som det verkar, ett ytterligare utökat antal par.

Vi ser när hägrarna kommer nära att de alla tycks vara häckande fåglar. De har nämligen mörka näbbar och vi ser till och med den smaragdgröna tygeln framför ögat på en fågel som landar alldeles nedanför oss.

Häckande ägretthäger har mörk näbb med maragdgrön tygel.

Icke häckande ägretthägrar, unga som gamla, är också helt vita, men de har istället gula näbbar.

- Vi är med om en föreställning som man inte kunde ha en aning om för bara tio år sedan, säger Sverker och berättar om sina första möten med ägretthägrar i sjön Engure i Lettland för några årtionden sedan. Det är där ursprunget till våra tåkernfåglar finns.

måndag 13 juni 2022

13 juni - På bröllop

I lördags, den 11 juni 2022, i underbart sommarväder blev vi alla nära släktingar bjudna på bröllop i det fria vid stranden av Åsunden i södra Östergötlands Kindabygd. På Rimforsa strand ordnade Karin och Micke fest i två dagar med fantastisk middag, glam och dans, avkopplande övernattning samt bad och bastu.

Det här är ju mer privat än jag annars brukar berätta men jag vill ändå tala om för er alla mina läsarer vad som timat de senaste dagarna. 

Våra underbara döttrar Hanna,  Karin som brud och Emma. Tack för er kärlek.

Jag och Ulla är så glada och lyckliga över våra tre döttrar och deras härliga familjer, med makar och sju barnbarn. Ni är alla vår stora lycka.

onsdag 8 juni 2022

7 juni - En doldis som tagit steget ut i ljuset.

Det finns uppgifter från 1950-talet om att gråhakedopping observerats i Tåkern. Jag minns att det var vid Yxstad strand på nordvästra sidan av sjön som man noterade en individ vilken snabbt försvann in i vassen från en öppen vattenglänta.

Sen dröjde det in i 1970-talet att arten återfanns men då verkligen med besked. I och med att vi i Tåkerns fältstation började projekt skäggmes blev det fortsättningsvis alltmer täta besök i de enorma vassområden som bredde ut sig i sjöns västra delar. Själv lärde jag efterhand känna igen och hitta i alla de små kanaler och öppningar som fanns i den svårtillgängligt lodräta miljön där man inte såg åt något annat håll än uppåt och där man faktiskt lätt kunde komma vilse.

Under dessa turer hittade vi många par  av gråhakedopping. Så var det alltså. Det var i den miljön de höll hus. Som mest uppskattades beståndet till mer än hundra par och med ens blev gråhakedopping den vanligaste av doppingar i Tåkern. Sedan dess har en minskning emellertid skett i sjön och jag tror personligen att Tåkerns stora bestånd av gädda, och riktigt stora glupska sådana, allvarligt bidragit till minskningen. Ingen fiskar längre gädda professionellt. Förr drogs flera ton årligen upp ur vattnet, bl a för export till Frankrike.

Redan för ett par år sedan klev vår doldis fram i ljuset. Det var när det anlades en våtmark vid Holmens strandmad i sydvästra hörnet av Tåkern. Man lät helt enkelt den gamla invallningen förfalla så att en ny "blå bård" uppstod. Gråhakedoppingar valde snabbt att börja häcka här och för två år sedan byggde ett par sitt bo alldeles intill vägen, inte mer än 25 meter ut. Även i år finns doppingparet på plats och man kan stå vid den lilla parkeringsfickan och studera den på riktig närhåll, så lättillgängligt att jag som gammal älskare av den skygga gråhakedoppingen nästan skäms.

Gråhakedoppingen ruvar.

Igår kväll var Ulla med en sväng. Gråhakedoppingen låg på plats på dyboet, orädd men vaksam. Det blev några bilder som dokumentation av denna vackra fågel. Men, man måste passa på, snart är det kläckningsdags och då försvinner familjen ut i omgivningen.

tisdag 7 juni 2022

7 juni - Första semesterdagen, på en strandäng vid Tåkern.

Jo, så känns det just nu, att den här dagen är min första semesterdag för året. (Jag som sedan länge är folkpensionär ser mig ännu som  yrkesarbetande - ett privilegium med det jobb jag har). Allt som var tänkt och planerat inför sommaren är avklarat och färdigt; det sista av beting igår då jag höll nationaldagstalet på Ödeshögs torg inför en publik om flera hundra gäster. Nu ska jag koppla av en tid framöver.

Jag började redan igår kväll med att åka ner till Lundtorps bete vid Tåkerns västra strand, satte mig i stolen, eller låg på mage och målade av ängsnycklar som stod framför mig i riklig mängd. De fanns i alla färger, från nästan vitt, över gulvitt, till rosa och karmin till violett gränsande mot ultramarinblått i motljus. Och storleken på blommande exemplar varierade från mellan tre centimeter i höjd på enstaka, förkrympta exemplar upp till hyacintstorlek av nästan tre decimeter.

Ur skissblocket.

Men innan jag går vidare med ängsnycklarna vill jag redogöra lite för allt det andra jag upplevde på plats.

1.    När jag svepte runt med kikaren över vasshorisonten kunde jag hela tiden räkna in mellan fem och tio bruna kärrhökar. Så allmän är den arten i Tåkerns vass - cirka 50 par.

2.    Ett par fiskgjusar och en gammal havsörn såg jag långt ut över sjön.

3.    Trastsångare hördes hela tiden sjunga från vassbältet.

4.    En ägretthäger sträckte förbi över vassen från det område där det fanns en kolonibildning av häckande par förra sommaren.


En ägretthäger mot skyhimmel. Akvarell från skissen ovan.

5.    Två rördrommar for upp ur vassen under intensivt bråk, jagande varandra länge.


Rördromar, akvarell från skissen ovan.

6.    Paret av lärkfalkar som årligen häckar i närliggande dunge var hela tiden på jakt efter fyrfläckiga trollsländor.


Lärkfalkarna jagar, akvarell från skiss ovan.

7.    Av fyrfläckiga trollsländor fanns tusentals, men de flesta höll till inne bland strandträdens vindmojnade hägn.


Fyrfläckig trollslända vilar i lä för vinden. Och där ute i den fria luften väntar lärkfalkarna.

Tillbaka till arbetet med ängsnycklarna. Jag rörde mig inom ett mycket begränsat område och var noga med att placera mina fötter, ty strandkärret var tätt bevuxet med denna fina orkidé. På avstånd uppstod nästan en rosalila ton över ängen. Storleken var mindre än normalt, tycker jag, kanske beroende på den relativt kalla våren. Endast få exemplar gick upp i hyacintstorlek och många var riktiga dvärgar, men ändå blommande sådana.

Två målningar ur mitt skissblock följer:


Och som jag sade ovan - mitt arbete är privilegierat! Inte underligt att man måste fortsätta.

söndag 5 juni 2022

5 juni - Till imorgon ...

Just nu snickrar jag på ett nationaldagstal; det som jag ska hålla kl 12 imorgon under den traditionsenliga sillunchen på Ödeshögs torg. Jag har ett tema klart, det kommer att andas positivism och naturligtivs har natur och kultur en given plats.

Välkomna!

fredag 3 juni 2022

3 juni - Besök på Ostmossen på Omberg

Suget efter utomhusstudier är stort nu och jag längtar ständigt ut i naturen och de vackra landskapen i min hembygd.

Idag blev det ett par timmars besök på Ostmossen, mest för att få höra rosenfinken sjunga i år igen. Nu gjorde den inte det vilket överraskade mig. Jag var så säker på att få höra den snärtiga busvisslingen i år igen, men icke! Kanske om någon dag igen, att den är kommen åter, efter sin långväga flyttning från vinterkvarteren i sydöstra Sibirien, Kina och Indien. Jag får ge den lite mer tid bara och hålla tummarna.

Men Ostmossen i sig är så vacker att det är nog ändå. Jag fällde ut min stol och satte mig mitt i grönskan och skissade och njöt i solen som sken varmt just då.

Först målar jag en översikt.

Grönskan är intensiv i mängder av nyanser. Trädens och buskarnas grönska går mest på vågrätt håll medan ängens gräs i förgrunden skapade en lodrätt struktur.

Sen målar jag detaljer. Kryper ner ända till backen, ligger på magen mest och målar några för området karaktäristiska blomster.

Klasefibbla.

Akleja.

Och en knoppig kärrtistel.

Över mig flyger ormvråken jamande hela tiden. Den är lite ruggsliten. När jag går genom örternas doft och färgprakt svärmar fjärilar upp för mina fötter, rutiga buskmätare, nässelmott ängsnätvinge, kamgräsfjäril, aurorahanar ...

och många puktörneblåvingar.

torsdag 2 juni 2022

2 juni - I början av juni

Nu har grönskan tätnat. Sommaren går mot mognad och himlens ljus växer.

Maj månads sista afton for jag ner till Alvastra för att lyssna in sommarkvällens fåglar. Jag fick strax sällskap av vännen Göran som tänkte detsamma. 

Natten smyger in över Omberg vid Alvastra pålbyggnad.

Näktergalarna hade blivit fler, minst sex kunde vi höra samtidigt från parkeringen varav en var så nära att det nästan slog lock för öronen. Två gräshoppsångare fanns på plats men inte den flodsångare som Göran hört någon kväll tidigare. Törnsångare, sävsångare, lövsångare, svarthätta och trädgårdssångare vävde på sina melodier och årets första två kärrsångare klarnade sina strupar. Men framför allt gladde oss den kornknarr som snärpte mest hela tiden från andra sidan vassbältet. 

*

Idag, medan jag väntar på återbesök i ateljén efter helgens Konstrunda, smiter jag iväg en liten sväng till Omberg med skissblocket i handen. Jag landar i Mörka hål-kärret där jag sätter mig på spången och skissar två orkidéer som står halvt dolda i axagstuvornas blöta framför mig.


Två varianter av blodnycklar vid Mörka hål-kärret på Omberg. Det blev fel datum noterat under arbetet.

Den till vänster, den väl utväxta är ungefär två decimeter hög, med  karminröda blommor och med blad som nästan helt saknar fläckar. Men de som ändå finns där går igenom till bladens undersida och det får mig att känna att det nog ändå kan vara en ljus variant av blodnycklar. Den högra, den lilla krympta, har däremot blad som är tätt fläckade i purpur och då är det inte är någon tvekan om att arten är blodnycklar.

Jag letar förgäves efter flugblomster men vill inte lämna spången och då blir det genast svårare. Men, årets första fästing får jag med mig hem.

onsdag 1 juni 2022

1 juni - Livets vatten

Att få dricka vatten ur en iskall klar källa är en ynnest, om det sker vid Hälle källor på Omberg till och med bättre än så. 

Hälle källor på Omberg.

Vägen dit är ungefär tvåhundra meter lång, snett uppför från Sjövägen i slutet av Älvarums skogsbete, det med de stora gamla ekarna. Längs stigen uppåt kan man högsommartid njuta av bland mycket annat flera ståtliga exemplar av den vackra buskvickern. 

Stigen till Hälle källor på Omberg.

Är det så att man som jag den här gången är kvar i vårens sköte kan man istället för buskvickerns röda blommor ta till sig av den vackra blomningen hos skogstry eller mycket annat av fagerkvalitet: till exempel strävlosta, bergslok, skogsbräsma och sårläka

Blommande skogstry.

Framme vid källan finner man under locket ett härligt vatten så gott och svalt att det nästan värker i gommen. Skopa finns på plats. Fyll din mage och eventuellt medhavt dryckeskärl för din fortsatta vandring. 

En skopa av himmelskt vatten.

Att du får dela med dig av den svala drycken till ramslöken som i samma vatten badar sina fötter är också en ynnest, som dessutom kan bidra med viss karaktär.