2 april - Det ofärdigas lov

.
Damen framför oss i livsmedelsbutiken, som vi trots rekommendationer alltså besöker för storhandel inför ett annorlunda och ensamt påskfirande hemma i Ödeshög, lastar upp nästan tjugo stycken färsk jäst på bandet och jag kan inte låta bli att illtänkt fråga varför?

- Jag har så mycket vetemjöl hemma förstår du, svarar hon.

Den lilla jäveln i mig, ler bistert i mjugg när jag tänker på att det idag finns gott om vetemjöl på hyllan igen och till extrapris dessutom. 
De osolidariska hamstrarna får till slut på skalln! Rätt åt dom, tänker jag, som inte har mer mjöl eller toapapper hemma än vad jag behöver för den närmaste tiden.

Det halvfärdigas skönhet.

I ateljén målar jag nu den ena akvarellen efter den andra men inte en enda en av dem har jag hittills färdigställt. Jag börjar hela tiden på nytt; inte för att de känns misslyckade fast mer för våndan att slutföra och glädjen att helt enkelt få starta om. Orken att fullfölja finns inte riktigt där i dagar som dessa, jag flyr lite grann för att slippa jobbiga tankar och oroande aningar.

Nu finns det något vackert i det halvfärdiga tycker jag som tröst, och skulle det bli så till slut, bedöms kanske det oavslutade i bakåtperspektivet som det bästa man gjort. Det har hänt förr, menar jag, och tänker på Monets sista verk där färgbalansen helt spårade ur på grund av blindnande starr. 

För övrigt väntar jag på sädesärlan.

30 mars - En odysée i Kindabygd

.
Igår hade vi en heldag tillsammans min far och jag. I dessa alltmer hårdnande Coronatider, där restriktioner gäller för alla över 70 år, blir min ålder ung jämfört med hans 97 år kommande maj månad, så jag känner att jag med gott samvete får och vill vara behjälplig och stöttande så långt det är möjligt även om han i och för sig är väldigt pigg och alert för sin höga ålder.

Det blev pappas önskerätt fläskpannkaka lagad direkt vid spisen igår och därefter en resa ner mot kulturrika Kindabygden söder om Linköping i ett kallt men soligt väder.

34:an tog vi ända ner mot avtagsvägen till Horn, södra Sveriges köldhål och här låg faktisk lite vit nysnö i skuggorna som syn för sägen.

Jag hade ambitionen att visa min far på den rara växten mosippa som finns här i ett lokalt men ganska rikligt bestånd. Mosippa är även för mig en tämligen "ny" bekantskap och för honom en helt okänd art om än kopplingar finns till de goda bestånden av syskonarten backsippa runt uppväxtorten Mjölby.

Oj! sa pappa. Så vackert! De ser nästan ut som vita näckrosor på land.

Vi hade traskat upp för slänten och snubblat fram genom ljungtuvarna och fann nu de allra skönsta av blomster. 
Väldigt varsamt satte vi fot framför fot för att inte göra skada och höll oss i utkanten av beståndet, men kunde ändå gott njuta av prakten.

Så ludna de är, mosipporna, som Esaublommor säger vännen Lisbeth, som kallade dem så som liten i barndomens Småland, riktigt håriga på kronblandens utsida för att klara av frostigt vårväder på karga tallmoars höga höjd och därför ett mycket passligt blomster för Härjedalens landskap.

Pappa hos mosippan.

Medan far vilade en stund i backens sol letade jag förgäves efter sandödlor. En alltför kall morgon avgjorde säkert det hela så istället for vi tillbaka mot Kisa där vi ägnade Café Columbia och Emigrantmuséet vederbörlig uppmärksamhet innan vi for tillbaka mot Linköping över Rimforsa och Bestorp på smala backiga grusvägar som från en annan tid.
Den vägen ska jag ta en annan gång med mera tid och fog för jag har väl aldrig sett ett så vackert flyttblockslandskap som mitt på, vid Opphemstrakten. Det var rent av märkligt!

Känner du till detta?

25 mars - Tiggarbrev

Att vara snart 97 år gammal och inte äga dator är minsann inget gångbart skäl att slippa s k tiggarbrev, (försök till bedrägeri snarare). Jag själv får dem reglbundet på mejl men min far i frankerat kuvert direkt i brevlådan. Märkligt och skamligt är det hela.
Avsändaren hoppas naturligtvis på ålersrelaterad senilitet och förvirring men där bedrog hen sig ordentligt!

23 mars - I väntan på vadå?

.
Visst känns livet lite som en film just nu, som en thriller av B-karaktär ungefär - en Katastroffilm som man inte får något riktigt grepp om.
Massmedia fylls dagligen av hetsande nya meddelanden om coronavirusets utveckling i världen, i Europa och i Sveriges alla delar. Hur många nya smittade, hur många döda idag. Hur många veckor är det kvar tills kulmen nås hos oss och vad kommer att hända då?

Det går inte att freda sig i denna massmediala totalvärld och fast man knappast vill är man där hela tiden, vid radion, i SVTNyheter eller på RAPPORT och daterar upp sig. Man sugs dit som av en liten djävul som lockar och hotar fast man helst skulle vilja slippa att se åt eländet.

Alla väntar. Jag också. Spänt och oroligt. Men i väntan på vadå?

Ingen vet, inte heller experterna som ofta är oense både här hemma och utomlands. Ibland måste det väl vara så, att vi faktiskt inte vet. Det finns också något spännande och till och med trösterikt i ett sånt konstaterande, ibland i alla fall, jag menar, det är inte så ofta som man får sig sånt till livs i dagens allvetarvärld: 

"Vi vet inte, vi får vänta och se."

Så länge jag kan så målar jag. Jag är i min atelje så mycket som möjligt trots att prognosen för den närmaste framtiden är dyster också för egen del. Jag är ju en av alla dessa småföretagare som faktiskt också hotas. Som konstnär lever man på marginalen och marginalen för mig känns väldigt smal framöver, det är som att balansera på en tunn slak lina.

Flera besök i min ateljé har skrinlagts, ett par bokade föreläsningar är inställda. Spontankunderna lägger locket på och det värsta av allt, KONSTRUNDAN 2020, vårt 20-årsjubileum under Kristi himmelsfärdshelg, kommer högst troligt att ställas in.

Det är Konstrundan jag "lever på". Den ger mig minst halva min årsinkomst. Den "lönen"  är viktig eftersom jag är en s k fattigpensionär med blott 9 000 i månaden och någon vidare annan buffert har jag inte, så mitt konstnärsarbete är oerhört betydelsefullt både i lust och last.

Men målarglädjen har jag kvar och den hoppas jag få behålla över hela säsongen och många nya säsonger därutöver. Det är det som är privilegiet.

Jag har tagit en liten paus i oljemåleriet just nu och arbetar med en svit akvareller, faktiskt nästan tio stycken på en gång. Jag hoppar fram och tillbaka mellan verken och söker ny terräng och säkerhet. Ännu är inte någon av dem färdig och det återstår till sist att se vad som blir vad.

Jag tänkte ändå att jag kunde visa vad jag håller på med. Kanske reta era sinnen en smula. 
Håll ut! Var rädda om er! Vi ses!

20 mars - Vårdagjämning

.
Vårdagjämningsdagen är en perfekt dag för en Ombergspromenad i vårsolens vackra sken så vi ger oss iväg på vår Höjerunda med stavar och matsäck, Ulla och jag.
Pestskråpen blommar för fullt i alla diken längs vägkanterna och i blommorna, som alla är av hankön, ser vi ett par tidiga humledrottningar av arten mörk jordhumla, tror jag.

Drottning av mörk jordhumla besöker en blommande pestskråp. Foto - Ulla Björkman.

Vi noterar dessutom flera nässelfjärilar, ett påfågelöga och en citronfjärilshane, gott om flugor samt tre stycken svarta majbaggar, alla hanar.

Arten Svart majbagge. Det är alldeles för tidigt med majbaggar redan i mars månad och snart är det kanske dags att döpa om dem till "aprilbaggar".

Nu börjar den vackraste tiden på Omberg -"sipptiden". Redan går sydvända kanter i blått av alla nyanser ...

... och vitsipporna är aldrig långt efter.

Trafikdödad hane av mindre vattensalamnader. 

På vägen vid Höje äng finner jag ett knappt tiotal döda mindre vattensalamandrar, ihjälkörda och pressade till oigenkännlighet. De har alla haft vattensamlingen inne i ängen som mål för sin parningsperiod, men inte hunnit över i tid i den ganska täta biltrafiken upp på berget. 

Jag pillade upp en tilltryckt mindre vattensalamnder från asfalten, tog med den hem och scannade in den för bättre bestämning. Detta är en hona.

Detta är så sorgligt och jag tänker att det är dags för Sveaskog som förvaltar  det mesta av Ombergs fina naturpark och reservat att axla ansvaret också för våra hotade groddjur genom att ordna säkra passager placerade på strategiska platser såsom här vid Höje och vid Mörkahålskärret på vägen ner mot Stocklycke, där framför allt paddorna snart kommer att passera i tusentals och massakreras i hundratals. (Kanske lite tillspetsat och överdrivet måhända).

Lite vårfägring brukar få följa med hem till köksbordet efter en utflykt. Här i form av en liten bukett från igår, då vi tog en prommenad i skogsbygden söderut, här kompletterat med ett par balkansippor från trädgården.

18 mars - Propeller

.
Härförleden, en av de dagar det blåste extra hårt från väster, dansade mängder av frukter från en ask framför mina fötter över asfalten. De låg inte stilla en enda sekund utan lättade, snurrade runt och for iväg som ballerinor i Svansjön.

Hela gatan var full av dem, vilket inte är underligt då den stora, lite stympade asken på baksidan av ateljén har burit många fruktklasar sedan i höstas, vilka nu sprider frön över trädgården och hela grannskapet mellan husen i samhället.

Några förhoppningfulla frukter förankras i gräs och jord och kan invänta vårens möjligheter att gro till fortsatt liv. 

Två frukter och ett frö, nere till vänster. Frukterna är spetsiga i fröändan och tyngden och propellerformen gör att de möjligen kan borra sig neråt i backen.

Men chansen är tyvärr ändå minimal att lyckas. Det är verkligen inte ofta som jag har funnit grodda askfrön.  Men visst det händer ju såsom bilden nedan visar.


Senare tillägg: 

Just där protesterar min vän Sverker klart men ödmjukt. Jag har en annan uppfattning än du, säger han och menar att askfröet framför allt i öppen jord gror lätt och rikligt. Det brukar kunna bli en matta av årsgroddar, säger han, åtminstone hemma hos mig.

Jag ger mig direkt, ibland inser man sin begränsning, och så tackar jag för ny lärdom, idag igen.

Årsplanta av ask som bevis för lyckosam könlig fortplantning, Omberg juli 2019.

Så är det i naturen, "slöseriet" är i vissa fall enormt, allt för att kunna garantera kanske ett endaste exemplar av dugligt liv.

Askfrukterna är vridna till perfekta propellrar. 

Naturen är en designer, det har man noterat många gånger tidigare och nu igen. Fenomenet är förstås väl känt och när jag släpper frukterna i luften framför mig dansar de inte vilt utan snurrar runt sin egen axel alldeles precist och funktionellt för att kunna föras vidare bort från sin moder.

17 mars - Tankar i Coronatider

.
Jag står vid Yoldiahavets rand på den strand som en gång var, där salta vågor svallade in från öppna havsvidder för tiotusen år sedan och människan ännu saknades i landskapet.
Strandlinjen bågar sig in under Ombergs branter och där jag står, där det en gång var istäckta tundravidder av sand och öppen morän, drumliner och deltaland finns idag bördig jord, grönska och livlig verksamhet.

Yoldiahavets 10 000 år gamla strandlinje vid Alvastra är klart synlig som en begränsad men odlingsförödd klapperstensvall i landskapet..

Jag plockar upp en vattenslipad rund granitsten och tänker på den tid som var och historiens märkliga lopp både före och efter det "centrum" som är jag själv.

Den stenen, tänker jag, har varit med om mänsklighetens hela historia i vår bygd och oändligt mycket mera än så och har dessutom en framtid av limes oändlighet i sikte.

Så jag tar stenen vördnadsfullt i handen, smeker den mot kinden och förnimmer den känsla av minnen och stor visdom som finns samlad i denna bit materia.

Det är gott att tänka så ibland särskilt nu i dessa utmanande Coronatider, inte för att förminska sig själv men för att se saker och ting i ett större sammanhang, på det lilla i det stora såsom jag är så liten i hela historien.

15 mars - Jippie!

.
En bild från ateljén igår. Nu händer det!

En planta av ärtvicker tittar upp. Se mer under:

 länken

14 mars - Västerås - mistelns huvudstad

.
Nu råkar jag ha kontakter sedan 1950-talet tillbaka i Västerås. Inte för att jag var så uppmärksam på naturen på den tiden, men från 1980-talet och framåt och framför allt under de sista två decennierna och in i våra dagar har det hänt något märkligt där.

Mistlarna i Mälardalen och i synnerhet i Västerås har reproducerat sig i raketfart och finns snart i varenda äppelträd, lind, poppel och rönn m fl arter i både trädgårdar, skogsbryn och parker. Jag minns en vinter för tre år sedan under besök vid Asköviken och Tidö slott hur dubbeltrastar och björktrastar riktigt brusade i trädkronorna som var gulbrunfärgade av vintriga tistelsamhällen som bjöd på segsaftade bär i mängd.

Den här "mistelträdet" står vid infarten till "Norrmalm" och är ett prydligt exempel på vad som har hänt. Mistlarna tar över!

Det vore intressant att få veta av någon Mälarbotaniker om man har koll på numerären och utvecklingen. Själv har jag noterat att unga, ganska nyplanterade popplar i stadens utkanter nästan direkt bär mängder av mistlar. Naturligt förlopp, eller får de hjälp?

Sen är jag ju sån, att jag inte kan låta bli att fundera vidare och friare. Det här med parasitism, vad vet vi om den i det här sammanhanget.
Vet vi säkert att värdträden inte har någon hjälp eller nytta av "parasiterna"? Jag tänker som så, att misteln själv skulle ju vara hjälpt av att värden lever ett långt och gott liv. Finns det något misteln kan bjuda på i gengäld, så där som svampar bjuder växter med näring och mineral. Producerar misteln någon form av gift eller osmaklighet som kan förmedlas och komma trädet till godo?

Ja, så där är jag alltså. Ni får stå ut med mina funderingar.


Senare tillägg: Jag har fått många reaktioner och svar i botaniska nätverk på Facebook, som visar samstämmighet med mina upplevelser av mistelns rekordartade ökning i Mälarområdet från Stockoholm, Västerås, Eskilstuna och Kungsör m fl lokaler.

Jag har också fått tips om ett inventeringsarbete som har utförts av botanikern Hans Rydberg i staden Västerås med närmaste omnejd. Detta verk har jag tillgång till i form av 2 st.pdf-filer och för den som önskar ta del av en verkligt gedigen rapport kan jag nog bistå med förmedling.

Meddela mig i så fall per mejl:

gebbe@telia.dom

13 mars - Dagens allmänbildning

.
- Det är torgvantar, säger Ewa-Britt, du vet såna där som torgummorna hade, fingerlösa för att kunna plocka även med tioöringar när det var kallt ute.

En present igen, hemstickat med lindelöv som dekor, och vantarna kommer väl till pass för målarstunder utomhus den här tiden på året, så stort tack min vän! Du är mycket generös mot mig!

En fråga på nätet häromdagen handlade om den här växten.

Skavfräken, som genom tiderna har haft många lokala namn såsom skavgräs, skurgräs skäfte, skäfse m m, har en bred folklig förankring i det gamla. Det har använts som man kan förstå av namnen i hushållet som ett slags "stålull" för att slipa trä, göra rent grytor med samt skura golv.

Växten som är en fräkenart innehåller mycket kiselsyra i kristallform som gör det hårt och knastrigt och lämpligt att gnugga bort olägenheter med. Själv har jag använt det i test under ett scoutläger för herrans många år sedan, att göra rent skoviga grytor med och det fungerade alldeles utmärkt.

Skavfräken växer alltid i vatten men vattnet är inte alltid synligt på växtplatsen utan kan finnas alldeles under markytan. Alltid vid källdrag eller på ytliga grundvatten är ett absolut krav ...

...såsom här på Omberg, där ett vackert bestånd av skavfräken växer i ett dike med kalkrikt vatten som rinner ut från berget,.

12 mars - Jag njuter i min ateljé.

.
Det regnar fint ute och vinden är selad i väntan på stormen som spås dra in över Götaland mot eftermiddagen och natten som kommer. Regnet gillar jag, det är ännu underskott lokalt i min hembygd och vinden, den får man stå ut med så dags.

Jag tar en liten paus i måleriet med en kopp kaffe och ser mig runt i ateljén. Jag gillar det jag ser, är lite stolt över allt jag äger och allt som blommar. Min ateljé är lite av ett levande museum, fullt av vrår med små upplevelser samt målningar överallt. 
Jag går och njuter med andra ord.

11 mars - Efterlängtad krydda

.
Ramslöken från ifjol är slut i frysen, det upptäcktes häromdagen då jag tänkte laga till aromsmör till söndagssteken.
Sådan lycka då, att jag igår på Omberg upptäckte att en ny säsong var möjlig. Överraskande tidigt noterade jag nämligen den spirande grönskan mellan askarna och doften kunde nästan anas i luften.

Idag var jag på plats för att göra en första liten skörd. Jag fyllde en plastbytta med cirka hundra späda blad. Inte mer så här i början utan lagom till smöret.

Jag blandar rensade och sköljda ramslöksblad med 50 - 100 gram smör efter behov och tillsätter lite vinäger och örsaltskrydda till önskad smak. Sedan kör jag allt i mixern och rullar därefter en cylinder i smörpapper och skär till portionsbitar. Serveras kallt. Ljuvligt gott!

Det är en fröjd och lycka att krypa omkring i vårens fägring och plocka de doftande bladen, men det är några ting man måste tänka på.

1. Man får inte plocka ramslök i naturreservaten på Omberg. Håll koll på dessa. Jag har tyvärr sett många överträdelser!

2. Man bör plocka endast till eget behov, inte för försäljning eller till "stordrift", typ restauranger o likn. En gång träffade jag på personer som plockade stora mängder under flera timmar i IKEA-bagar för att servera på restaurang i Linköping. Sånt måste betraktas som rovdrift, som kan få möjligheten till fortsatt skonsam naturskörd att förbjudas.

Med detta sagt vill jag önska er alla en god ramslöksvår.

11 mars - Succé

.
Som rubriken förtäljer kan man nog betrakta Elisabeth Ramstrands och undertecknads Kulturkväll den 7 mars i Galleri Omkultur - "Förunderligt" som en riktig succé.
Vi hade gått ut tämligen lokalt och sparsamt med annonseringen eftersom lokalen var begränsad.

Det blev fullt! och det är minsann inte dåligt för kombinationen Ödeshög/Kultur. Två och halv timme höll vi på inklusive en paus där Fiskboden serverade snittar med färskfångad fisk och eget vilt.

foto Ulla-Karin Hellsten

Elisabeth spelade klassiska pärlor på pianot av bl a Sati, Mozart och Beethoven så tårarna steg i ögat och jag berättade om naturens egendomligheter i form av tistelfjärilens vandring, skogens kommunikationssystem, samlande och fågelsång.

När allt var över kände vi en slags befriande tomhet och lycka över att allt gått så bra, över förväntan, och nu får vi se om det finns mer att göra fortsättningsvis i sammanhanget.

10 mars - Frostnupet tidig

.
Vill man hitta de tidigaste vitsipporna får man leta på Ombergs södra sluttning vid vindskyddet i bokskogen intill Turisthotellet. Redan för någon vecka sedan fick jag rapport därifrån och idag blev det vår tur under tisdagens sociala verksamhet.
Blåsipporna börjar färga markerna i blått och då brukar det vara dags för de första vita, och visst ...

... frostnupna och köldkrympta, alldeles under "Istidsskylten"; blommade årets första anemoner och därmed var ett nytt steg i vårlig rikting taget till allas vår glädje och ställvisa överraskning.

9 mars - Nässelfjäril

.
Så var det dags. Årets första nässelfjäril for runt snabbt och yrvaket i vår trädgård när solen värmde vårhärligt idag.

Krokusrabatterna prunkade i solskenet och jag gick där och spanade förgäves efter årets första humledrottning när den kom fladdrande över gräsmattan.
Jag ropade till Ulla som just dukade fram kaffe på altanen så att hon också fick se den.

Ingen humla såg jag alltså bland krokusarna; enstaka flugor var där i doften, men det var allt, fast krokusrabatterna är förstås värda ett eget kapitel, så gudomligt vackra.

5 mars - Städbeting

.
Jag röjer i ateljén idag. Inte så mycket kanske, men alla papperskorgar är överfulla, golven är skitiga, mina vinterträd är voluminösa och väggarna tomma. Allt detta måste ske idag före tolv, eftersom annat pockar på min uppmärksamhet under eftermiddag och kväll och imorgon finns ingen tid då Elisabeths och min KULTURKVÄLL kommer att ta hela dagen i anspråk.

Välkomna dit eller hit, hur man nu ser det. Jag lovar att det blir en varm och intressant underhållning med knorr. Klockan 18 i Galleri Omkultur gäller!

Vadan denna röjning nu då? Jo, jag måste ha något så när ordnat till lördag förmiddag eftersom Motala Konstförening kommer på besök; knappt femton personer är anmälda och vi måste få rum, bokstavligt talat.

Potatisträdet har hyfsats.

Så nu har jag klipp ner mit enorma potatisträd till lagom storlek, jag sopar golven och jag letar i mina gömmor efter konstverk till väggarna. 

Nu hinner jag inte berätta mer om detta. Nu måste steget tas från ord till handling.

4 mars - Vårkoll vid Tåkern

.
Ett fint vårregn sipprar ner till backen. Snön som kom förra veckan är borta och våren är i högsta grad närvarande när jag sätter mig i bilen för en tur över Slätten ner mot Stugan vid Tåkern - min vanliga runda.

Jag tar gamla Riksvägen från Hästholmen över Alvastra, passerar Yoldiahavets ca tiotusen år gamla svallstrandslinje alldeles bortom Sverkerstenen vid bron över Ålebäcken medan lärkorna sjunger över åkern bort mot Kungsgården och Ombergs klinter. 

Yoldiahavets strandlinje markeras av en odlingsförskingrad klapperstensvall hundra meter över havet. Om man fick för sig att söka mänskliga artefakter här skulle man möjligen finna sälharpuner, flintapilspetsar och laxkrok av ben från den äldre stenålderns nomadiserande jägarfolk; de där mörkhyade med blå ögon som man har presenterat i Vetenskapsnyheterna under det senaste året.

Jag har skrivit mer om detta med Yoldiahavets strandlinje vid Alvastra senare, den 17 mars. Här är en länk till detta skriveri:

länk

På mossen nedanför den gamla lanthandeln skuttar en stor flock björktrastar på ena sidan grusvägen och på den andra ser jag en cirka hundra individer stor flock av nyanlända bofinkar med enstaka tidiga bergfinkar instoppade.

Ännu är inte bofinkhanens brämfällning helt avslutad och det ligger något grådaskigt över praktdräktens delvis dolda vårglans.

Jag stannar vid Gottorps bro över Disevidån och går tillbaka en sväng för att lyssna på lärksången som ljuder över markerna. 
Det finns plats för lärkor fortfarande här ute på den hårdexploaterade Östgötaslätten men paren är hänvisade till vägrenarnas smala gräsbårder och nog är det stor skillnad mot "lärkparaplyet" jag minns från min ungdoms besök vid Tåkern.

"Lärklisten", en dryg meter bred bara, ligger tätt längs grusvägen. 

Längs vägsträckan från bron, där jag står, och bort till Kälkesta gård har tre lärkhanar revir. De är utsatta för sporadisk men nära trafikstörning och tvingas flyga upp när man passerar. 
Nu hoppas jag bara att gräsbården får vara ifred i år för plogbillarnas girighet. Det här är nämligen det enda som återstår att bygga reden i.

Jag noterar videts vårliga utveckling. Busken står med fötterna i Disans brusande vattenflöde och tycks njuta med blomknoppar tårfyllda av förnöjelse..

Vid Stugan möter de först anlända tranparen. Trumpetande far de iväg framför bilen. Jag kommer att se flera par under min lilla tripp ner mot sjökanten. 
Nu såg jag förstås en ensam trana rekordtidigt redan den 18 februari men det var med vemod inblandat såsom jag har berättat om. Se nedan. 
Nu är det på riktigt!

På Ramstads åkrar rastar hundratals tofsvipor tillsammans med grågässen. 

Stugan ligger kvar.

Vid Väversunda mad stannar jag en stund för att spana ut över våtmarkerna. Fräsningsarbetet av slåtterängen som avslutades för ett par veckor sedan har gett resultat i form av en härligt frisk vattenspegel.

Långt därute över vassen seglar en mörk prick. Är det den första bruna kärrhöken? Nej det är blott en gammal havsörn. Tänk att säga så! Jag menar det förstås inte alls, utan känner stor glädje över havsörnarna som numera häckar vid Tåkern.

När jag står där och spanar i min kikare börjar två tranpar ropa frenetiskt med sträckta halsar och vaksamma ögon. 
En räv är på besök i reviret. Den blir ordentligt utskälld, men verkar inte bry sig ett dyft mer än att kasta en blick bakåt mot förolämpningen.