23 januari - Lite svagt

Känner mig risig sen några dagar tillbaka, svag i hela kroppen på alla sätt, och jag har fått tid till ett sånt där omtalat test imorgon i Motala. Det är det andra för mig, där det första i somras var negativt, bara en vanlig förkylning. Sen återstår att ta emot resultatet, som jag både bävar för och faktiskt något ser ganska klarögt fram emot, utan att jag därmed vill sätta mig högt upp på en otyglad häst, annars börjar jag snart undra vad som eljest är fel med mig.

Medan jag ligger där trött, utslagen och halvfebrig blir det en del korsord och liknande loj verksamhet att sysselsätta sig med. Lika svag som min kropp känns är geografikunskapen hos den korsordkonstruktör som jag fann i häromdagens tidning. 

Jag hade skrivit det riktiga och passande alternativet Taberg på uppgiften "HÖJD I SMÅLAND". Men så kunde krysset omöjligt lösas. Inte förrän jag skrev in OMBERG. Då föll allt på plats.

Småland har därmed blivit en sevärdhet rikare och Östergötland motsvarande fattigare. Usch och fy och aja baja! Geografikunskaper upplever jag har blivit allt sämre och sämre. Detta stör en gammal mellanstadielärare mer än många förstår.

19 januari- På Tåkerns is även idag

Det är svårt att låta bli. Man vet inte när det blir så fina förutsättningar igen. Tåkerns is ligger som ett salsgolv med stadig is och endast tunna snödrivor i lälägen. Det är ännu vindstilla, i väntan på fronten som senare ska dyka upp i sydväst med regn och mildväder, under promenaden längs vassarna tillsammans med Karin och Sverker. Dobskor och stavar fungerar utmärkt som stöd i vandringen för min del och jag kan gå avslappnat och fokusera helt på det som sker runt omkring. 

Men, det är faktiskt ovanligt tyst och stilla denna morgon, då vi startar strax efter soluppgång och Karin undrar om det är så här det ska vara en vinterdag på Tåkern. Jag försöker förklara att livet faktiskt finns där inne i vassbrötarna men att själva överlevnaden kräver full koncentration på ätandets konst; där finns inte utymme för läten och spel, oro eller nyfikenhet; vassfröet är ynkligt litet och ständigt intagande är en fundamental förutsättning för en skäggmes att överleva nästa natt.

Det är dock ont om skäggmesar numera enligt min uppfattning. Tåkerns vass är starkt sviktande och skäggmesarnas antal är endast bråkdelar av 1970-talets enorma population. Vi vandrar ungefär två kilometer längs fint frömatad vass innan vi äntligen ser ett par skäggmesar försvinna framför oss. Den summariska skissen ovan gjorde jag dock för några dagar sedan då Ulla och jag hade bättre tur att komma nära en flock på tjugo individer som brydde sig föga om att vi stod nära och gluttade beundrande.

Om nu inte begreppet kvantitet blir dagens ledord är istället kvalitet bättre beskrivande

Vi upptäcker nämligen en utterlöpa över isens tunna snötäcke. Vi står mitt i en liten vasslagun där mängder av spår från räv korsar vår väg, när vi plötsligt upptäcker de där typiskt fyrstämda språngspåren som berättar om mårddjur, och det är ingen tvekan om utter, vars tassar är mer än dubbelt så stora som minkens. Man ser tydligt att hälen är med i tassavtrycket och att simhuden mellan tårna nästan gör avtrycken "smått björnlika", säger Sverker.

Utterns typiska galoppsprån med fyra tassar tätt intill, såsom hos alla mårddjuren. Notera att man ganska tydligt ser både häl och simhud.

Spåren är typiska galoppsprång. Uttern har kommit med god fart; det skulle jag ha viljat se! Vi följer spåren men de försvinner strax inne i vassen och återfinns inte trots att jag försöker ringa in dem.

Utterns förekomst i Tåkern är väl och rikt dokumenterad sedan ungefär ett decennium tillbaka, inte minst av mig själv såom omskrivet i min blogg (sök på utter). Återkomsten är mycket glädjande till och med älskad , men jag konstaterar med en suck att jag trots alla dessa imaginära möten, ännu inte har sett en levande utter med egna ögon. Den har jag kvar ännu en tid, men att vänta är också spännade!

Vi spanar efter havsörnar ute på isen och till slut lyckas vi hitta två mörka fläckar lång bort mot Väversundavassen under Ombergs blå skugga. När vi tittar noggrannare i kikare ser vi ocks att där, bredvid de två vaktande örnarna, finns en minimal vak med några svanar - havsörnarnas matförråd består en stund till.

Mörka vinterståndare i mängd på sankängen väster om Naturum Tåkern berättar om att sumpgentiana hade en unikt rik blomning under den gångna sommaren.

Vi genar över Svanshals äng på tillbakavägen, då vi upptäcker de där mörka, nästan svarta små fröställningarna som berättar om sumpgentianans överdådiga sommarblomning. Jag minns från i somras att guiden Kjell tog in blommande exemplar, en del så stora och vegetativa att vi diskuterade om det möjligen kunde vara ängsgentiana och inte den vid Tåkern tämligen allmäna sumpgentianan.  Vi kom aldrig fram till ett adekvat svar, men jag tror ännu likafullt på den senare.

Sumpgentianans vinterståndare i närbild.

Under vår avlsutande spaning efter örnar och dylikt från tornet vid Naturum kom en vacker ung blå kärrhök seglande över vassarna. Den var säkert ute på småfågeljakt.

Så kan en vinterdag på Tåkerns is te sig. Pröva du också!

18 januari - Tåkerns is ligger

Tåkerns is ligger tjock, stadig och obruten. Det är dags nu. Ger er ut! Det blir inte bättre än så här. 

Och det är många som har tagit chansen. Runt Naturum Tåkern, som förvisso är stängt för säsongen, är det full fart på skridskor, sparkar, isdobbar och grillning. Knökat med folk överallt men ändå plats för många fler. Tåkern är stort och isvidden imponerande. 

Akta er för att gå in i vassarna bara, där är det ännu isfritt under täckande snö.

Skäggmesarna är emellertid tillgängligt förtroliga och havsörnarna finns ännu någon dag där ute på sjön fastän maten har flyttat söderut.

15 januari - Även blåmesen ...

Det är tolv minusgrader och snön knarrar vintrigt under skorna, sådär som man minns att den alltid gjorde under barndomens rekorderliga vintrar. Det är så kallt att näsborrarna skrynklar sig när jag kliver ur bilen vid ateljén och det piper en aning astmatiskt om andningen.

Men kylan bekommer inte blåmesen som sitter i granngårdens gamla gråpäronträd och letar i sin silverpipa, det är ljuset som räknas. "Tsiii -si si si sy sy su su suu", en accelererad och sjunkande ramsa i övre gränsen för mitt öras omfång. Den första sången för säsongen. Den som är bäst efterlängtad ...

... och bara någon dag efter talgoxens första sång, den som jag nyss berättade om.

13 januari - Talgoxen sjunger

I Linköping hör jag årets första sjungande talgoxe idag. Den sitter högt i en solbelyst trädtopp och filar på en tvåstavig visa.

Det är så dags, alltid runt 10 januari, om dagen är solig. Idag dessutom med lite takdropp över pappas balkong. Samtidigt med att talgoxen noterar den förändrade ljusmängden klickar det till också i min egen lilla tallkottkörtel. Vi befinner oss på samma våglängd, barn av samma jord.

12 januari - Inomhus

Ibland är det bäst att stanna inomhus. Igår till exempel var en sådan dag. Snön som lade sig så fint, nästan en decimeter djupt, fick tyvärr inte bli långlivad, snöfallet följdes under eftermiddagen av kraftigt regn och allt det sköna vita blev till grå modd och slask

Busväder.

Idag på morgonen har himlen klarnat, kylan är på väg tillbaka och jag landar efter en varsam halkkörning arla morgonstund hemma hos Karin och Sverker just när solen bryter horisonten.

*

Nu är jag tillbaka i ateljén. Jag fortsätter med inomhusbestyr en stund, tar tag i lite gammal disk i köket, vattnar blommor och plockar fram en amaryllislök som har stått på undantag under höst och förvinter. Löken känns kraftig och matad och det ska bli spännande att se vad som blir.

Den här amaryllisen vårdar jag år efter år. Tyvärr är det mycket köp, slit och släng när det kommer till inomhusväxter, vilket jag försöker motarbeta genom att ha lite tålamod. Det brukar löna sig att ge tid för paus och återhämtning.

Mina växter som står på vinterförvaring i ateljén mår bra överlag i år och nu när ljuset kommer tillbaka besvarar de mina ansträngningar av vård och omsorg.

Kamelian slår just nu ut sina vackra blommor.

"Potatisträdet" likaså.

Du är välkommen att njuta med mig, men ring först: 070-6781721

11 januari - Sven Klangs kvintett - Sveriges bästa musikfilm

Idag visar TV1 en fantastisk matinéfilm kl 14.55. Sven Klangs kvintett är en femstjärnig lågbudgetfilm från 1976 i regi av Stellan Olsson och är en "dansbandsfilm" med svängiga förtecken innehållande mängder av fin "Charlie Parker-influerad" jazz. Filmen är inspelad i Skåne tillsammans med flera lokala förmågor och bygger på ett manus av Ninne Olsson och Henric Holmberg. Filmen fick en Guldbagge.

Filmen räknas som en av Sveriges bästa filmer med ett fantastiskt altsaxspel av Christer Boustedt. Kvinnlig huvudperson är Eva Remaeus, känd från "Fem myror är fler än fyra elefanter".

Något som gör filmen extra sevärd för mig är att en av mina bästa vänner Kent Persson står för filmfotografin i denna härlig rulle! Evigt grattis till honom! Du var med om att göra historia Kent!

Kent Persson - filmfotografen i filmen Sven Klangs kvintett.

Vi ses i publiken!

9 januari - Möte med älgar

Det verkar vara lite rörelse på älgarna. Jag har noterat tillfälliga och lite hemmagjorda varningsskyltar på flera platser i Tåkernbygden. Ändå var det bara en slump att jag blev lyckosamt inbjuden till ett fint älgmöte idag vid Alvastra - Broby.

Jag var på väg ner mot Stugan då jag såg stora betande djur 500 meter bort på andra sidan vägen. I det vintriga landskapet stod de i vacker kontrast mot snön, lätta att upptäcka och hade det varit barmark hade jag troligen missat dem. Där var slumpen.

Jag såg först tre stycken och sen ytterligare en och efter en stund hittade jag ännu en inne i buskkrattet. Fem älgar på samma gång, så vackert, en horntjur, en pinntjur, en ko och två kalvar, tycktes det mig. Alla gick de loss på rapsåkerns smakliga blast. De var trygga och lugna och jag studerade dem i kikaren ganska länge medan de långsamt drog sig in mot en björkdunge och slutligen försvann. Då hade jag hunnit göra några rappa skisser.

7 januari - Avslöjande spår

Vi har gått rundan vid Höje på Omberg så många gånger under alla årstider. Vi har följt med i händelser och skeenden, sett årstidernas växlingar och glatt oss åt många fina upplevelser, men ändå blir man lite överraskad av allt som ett första tunt snötäcke kan avslöja, om sånt man trots allt rätt sällan får korn på i levande tillstånd.

Endast enstaka gånger har vi sett  harar längs vår väg på berget, men snön berättar nu något annat. Fälthararnas snipskodda trajspår går kors och tvärs överallt på vägen framför oss. De är betydligt allmänare på berget än man kan ana. Dock ser vi inget av de där mjukare, rundare och liksom näpnare skogsharespåren som fanns överallt på 1970-talet när vi bekantade oss djupare med Ombergsbygden.

Ulla böjer sig ner och fotograferar ett av de rävspår vi passerar. 

"Hararna trajar och räven snörar", berättar Harald Wiberg naturkunnigt klockrent. Rävarnas travspår löper med parvisa tassar framför oss mest hela tiden, tills resultatet av en toapaus från nattens vandringar plötsligt uppenbarar sig i form av en mörk hög med begynnnde frostbehåring och typisk rävdoft. Den doften är vi väl bekanta med. Den är aromatisk och definierad.

Rävlort.

Alla små däggdjurs löpor tvärar över vägen från vägren till vägren; inte många krumbukter där inte. Den öppna vägytans utsatthet måste korsas blixtsnabbt och skydd av gräs och kratt uppsökas skyndsamt. Så många spår överallt, och ändå är de små liven så sällan sedda trots att de uppenbarligen finns i riklighet.

Näbbmössens typiska spår till höger, med spring i benen och fot framför fot, blir ibland interfolierade av enstaka småhopp med kort språngvidd.

Här är skogsmössens karaktäristiska hoppspår, som ekorrspår i miniatyr, där den mindre skogsmusens språng generellt är kortare än den större skogsmusens längdhopp på upp mot metern.

Ekorrspåret med bakfötterna framför de mindre framfötternas stämplar, precis som hos hararna, men med parallellt anlagda tassavtryck.

Ett enda ekorrspår korsar vår väg idag. Det kan vara så att vinterns plöstliga inträde har dämpat deras lust att röra på sig. Arten lägger sig nämligen vid vinterkyla och snöfall gärna till några dygns vila, en lätt vinterdvala, i en ombonad, mossafodrad rotunda högt uppe i ett träd eller i en starholk. Ett enda spår, såsom dagens, kan visa på ett förhållande, men fram emot vårvintern får man säkert ett betydligt riktigare besked om artens populationsstatus, variationen brukar vara betydande mellan åren.

Av alla dagens spårmöten är det ett som står ut. 

En småvessla har varit ute under natten. Det var många år sedan som jag såg en vessla senast och hoppspåren framför mina fötter blir ett härligt utropstecken!

Småvesslans hoppspår med fyra gemensamt ställda tassar, här med tramp av en bakfot i ett av framtassarnas avtryck. Gångarten är typisk galopp.

Som hos alla mårddjuren är det alltså hopp mer än gång och spring som gäller. De fyra tassarna finns alltid i ett sammahang, ofta anlagda lite på snedden och med en spårvidd som varierar med djurets språnghastighet. 

Jag känner stor glädje idag över mötet med denna något imaginära småvessla!

4 januari - Vinterkänsla

Vi vaknar till lätt snöfall. Flingorna är stora men lätta och tycks komma ur Vätterns kondensmoln. Jag känner att det är kallt då jag hämtar morgontidningen. Sparvarna sprätter motvilligt iväg ur busken vid foderplatsen och kajorna väntar tio meter bort på sin tur.

- Jag tar en sväng i landskapet, säger jag till Ulla efter gröten. Det är så vackert med den första melerande snön.

Jag åker över Omberg. Få människor är på plats idag och jag njuter av friden när snön dalar ner mot granarnas svarta fond. Tyst är det också, någonstans kinkar en talgoxe svagt och en nötskrika försvinner ljudlöst bortom kröken men inte ens korparna ropar, denna dag med den första vinterkänslan.

Sen bär det av ner mot Tåkernlandet. På Ramstads åkrar plöjer Bo upp snöetsad svartjord där grönsaker tidigare stått tätt. Det blir sent ibland med grödor som morot och rödbeta och det är troligen sista chansen för honom, att bli färdig, innan tjälen biter sig fast; kylan tycks ju vara på ingång.

Här plöjs under snöfall. I bakgrunden Isberga backar och Broby kulle.

Vid grusvägsrakan över Dags mosse upp mot Ombergs gamla lanthandel huserar ett ganska stort gäng tättingar. Några domherrar finns med där men mest är det siskor. Först tror jag på vinterhämplingar som stressar runt i en marknära flock över täta ogrässjok, men när de väl landar och sitter alldeles stilla för en kort stund, ser jag att de alla är gråsiskor.

Gråsiskor.

3 januari - Ett väntat besök

Sedan stationschefen Gerza på Tåkerns fältstation i Kvarnstugan, då belägen granne med min stuga, såg det första vildsvinet på strandängen för ungefär 15 år sedan, har utvecklingen i min hembygd varit raketartad för detta nya svenska däggdjur. Spåren av dess framfart har riktigt exploderat och själv har jag sett vildsvin flera gånger både i Holavedens skogar, på Omberg, på strandängarna, på Dagsmosse och ute i Tåkerns vasshav.

Betesmarkerna och bygdens alla vägrenar har efterhand alltmer ärrats av styva trynen och jag har sedan ett tag förstått att jag knappast kommer att bli utan besök även i min lilla trädgård vid sjön, där en friskt grön och tät grässvål måste ha skvallrat om en rik födkrok för hungrande grisar. Ett elektriskt betesstängsel har hittills skyddat mig väl från lockelsen att ta steget in, men hur länge? har jag tänkt. 

Idag när jag tar en titt för att se att allt står rätt till efter nyårets inträde har det blivit dags att notera den där väntade förändringen. Chocken vid den plötsliga upptäckten lyser nog i mina ögon. Min trädgård vid Stugan liknar en nyplöjd åkerteg. Det mesta av den tjocka grässvålen har vänts, bökats runt och skyfflats så till den grad, att jag knappast kan gå där längre utan att riskera stukningar och benbrott. Precis så har det redan länge varit för många människor i bygden. Man har kunnat läsa om det i tidningarna nästan varje vecka, att vildsvinen har blivit "en riktig plåga".

Så långt vill jag emellertid inte sträcka mina känslor, för mig är det är ju ändock endast en hyrd och lättsamt hållen torptomt, men så snart det blir vardag måste jag förstås kontakta min hyresvärd och be om ordentlig hjälp med återställandet, ty här duger inte handkraft, hit måste traktorsladd och vält ordineras. Så kan det bli lite nytt till våren, tröstar jag mig. Sen hoppas jag också att det nu kommer att dröja länge till nästa besök. Det mesta är ju redan genomletat och uppätet, tänker jag.

2 januari - Kontaktproblem

Jag har fått meddelanden från flera personer som har misslyckats med att få kontakt med mig via min kommentar-ikon, brevsymbolen nedan. Någonstans i systemet har länken till min mejl tydligen upphört att fungera klanderfritt. Nu ber jag er alla mina följare om lite tålamod medan jag, som älskar att föra bloggen framåt, men inte alls är lika begeistrad i eller kunnig med att sköta den adminsitrativt, försöker göra en felundersökning med åtföljande åtgärder.

Önska mig lycka till! Jag tror att det kommer att behövas, om nu inte huvudadministratören för Blogspot, läser detta och kommer till min hjälp, det har de gjort förr faktiskt.

31 december - Vid horisonten finns ljuset

Håll ut - år 2020 är slut ...

och vid horisonten finns förhoppningen om ett nytt ljus.

26 december - En extra julklapp

Jag fick ett e-brev på själva julafton, som gladde mig mycket. En extra julklapp!

Jag hade blivit utvald till årets Bouleprofil 2019 men eftersom Coronan begränsat det mesta av verksamhet och styrelsemöten hade inte beslutet tagits och förmedlats förrän nyligen, 2020.

Årets Boule Profil brukar utses till distriktsårsmötet varje år och delas ut då. Distriktsårsmötet 2020, när detta skulle ske i mars blev det inställt. Ett nytt försök att få till mötet, gjordes i november, men samma sak då, det blev inställt. Därför presenteras 2019 års Boule Profil på detta sätt. GRATTIS.

Ett guld, två brons och en kvartsfinal blev mitt fantastiska facit under Boule-SM 2019.

Brevet var underteckat av vår ordförande i Östsvenska Boueförbundet, Jan-Åke "Jågus" Gustafsson, som meddelade att det var mina stora framgångar under Boule-SM i Linköping sommaren 2019 som låg till grund för ett enhälligt beslut, vilket också inkluderade motiveringarna "gentlemannaskap och långvarigt engagemang i sporten".

Nog är jag mycket glad åt mina medaljer och framgångar i tävlingar, men jag blir faktiskt ännu gladare och framför allt väldigt stolt över att få bära epitetet årets Bouleprofil som ju innebär så mycket mer än bara vinster på banan.

SM 2019 är överståndet.

Så härmed vill jag framföra mitt varma tack till styrelsen och alla hundratals medlemmar i ÖSBF, Östergötland, Småland, Öland och Gotland för att just jag får bära denna ära med tillhörande vandringspris.

Länk till ÖSBF

22 december - Julhantverk

Vi sitter vid köksbordet med lussekatt och saffransskorpa till kaffet, Ulla och jag, medan adventsljusen skiner över bordduken.

- Akta så du inte spiller på den, säger Ulla.

Jag lovar att vara försiktig, men tar istället en närmare titt på hantverket och reflekterar en smula. Det gör man ju inte alltid, mycket bara finns där i periferin som man borde notera mycket bättre, tänker jag. Så vacker duken är till exempel och så noggrant broderad. Trots viss slitenhet är den fortfarande, efter så många kaffefläckar och tvättar, strykningar och manglingar ännu glad i färgen och glansigt trådspänd i silket och prydligt nästad på en gammeldags, slitstark lakansväv.

Juldukar, broderier, krusade örngott, antimarkasser, bonader, vepor, handdukar, grytlappar och namnade lakan säljs numera kilovis till låga priser i secondhandbutikerna. All denna gamla skaparkraft, timmar av noggrant arbete i fotogenlampors sken eller annan sparsam belysning, vad är den värd idag? 

Man måste nog ha kommit upp till minst övre medelåldern eller gamlingstiden, vår ålder, innan man vet att sätta riktigt värde på allt sånt här. Vi gör det alltmer, köper in, förvaltar och använder.

Stjälkstygn, langett, kedjesöm, efterstygn, franska knutar, plattsöm, kråkspark och korsstygn var viktiga grejer en gång i tiden. Man kunde inte sitta arbetslös under skumtimmarna. Det fanns alltid något att göra. Allt skulle tas till vara, sparas och förmedlas vidare till nästa generation. Armarna i kors var säkert en förbannelse. 

Tiden att njuta tycks mera vara vår andel.

Och med detta lilla kåseri om fint gammal hantverk vill jag önska er alla, kära läsare, en riktigt God Julhälg och ett Gott Nytt År!

21 december - Astronomisk jakt.

Det är ikväll det sker, the Great Conjunction, den Stora Konjunktionen, mötet mellan Jupiter och Saturnus på aftonhimlen i söder. Och jag är där! Inte på minst fyrahundra år har dessa två jätteplaneter stått närmare varandra från jorden sett, så det är väl klart att man inte kan missa något sådant.

Jag är ute i god tid, strax efter 15.00, för att leta efter något möjligt och lämpligt hål i molntäcket som kan tänkas hamna rätt i tid. Jag åker först upp till Ombergs södra sluttning och spanar. Men därifrån är prognosen mörk. Söderut därefter, från Ödeshög kör jag en sväng ner mot Grännahållet på gamla Riksettan, men även där ligger molnen för tätt, tycker jag mig förstå. Det gäller ju att tajma in gluggarna som vandrar ner mot sydost över himlen, att hitta möjligheten mellan alla molntjok och spridda gråtrasor. Inte så lätt.

Det är den lilla gula gluggen där nere vid mörkret som jag ställer min förhoppning till.

Till slut är jag hemma igen, klockan är snart 16.00 och jag ställer mig vid Vättervallens fotbollsplan, där trädhorisonten är låg mot söder och där jag beräknar att en solgul himmelsglugg som dyker upp över Vättern förhoppningsvis kommer att vandra in mot planetkonstellationen  i lagoma tid. 

Placeringen är en stor chansning förstås, men jag riggar upp min tubkikare och testar fotografering på fri hand med mobilen genom ockularet och som förberedelse får månen bli min försökskanin. Det fungerar ganska gott även om nålskärpan saknas. Månens kratrar och skuggor gör sig fint. Nu kommer det förstås att bli något helt annat med planeter på så oerhört mycket längre avstånd, men nu är jag i alla fall väl förberedd.

Jag har tur. Molnskärmen vandrar snett över himlen så att den gula öppningen som jag har hoppats långsamt växer in över mig och blir till ett ljusblått himmelshål precis på rätt plats och där jag efter en stund hittar mitt mål.

Det visar sig bli en riktigt tuff uppgift att fokusera på Jupiter och Saturnus genom tubkikaren via mobilens nålsöga. Jag hade behövt en adapter med fast montering. Tuben darrar i vinden och mobilen skakar när jag letar mig fram och börjar knäppa bilder. Jag tar säkert 50 stycken och tänker att någon av dem måste väl åtminstone bli skapligt skarp. Och snart försvinner upplevelsen in i mörka moln för gott. Det är över.

Bästa bilden. Med lite fantasi kan man ana två av Jupiters fyra "se-bara" månar till vänster om planeten. Man ser också Saturnus eliptiska form som beror på att dess ringar ligger lite på snedden.

Jag lyckas dokumentera planeternas position i konjunktionen på ett fint sätt men skärpan blir inte särskilt lyckad. Med blotta ögat genom tuben ser jag emellertid ganska skapligt klart, till och med fyra av Jupiters månar som ligger snett horisontellt.

Jupiter med månarna: Calisto, Io, Ganymedes och Europa samt Saturnus med sina ringar.

Ungefär så som på bilden ovan kändes upplevelsen om jag nu idealiserar det hela, vilket lätt låter sig göras genom en målad illustration. 

Slutsats. Lite missnöjd blev jag nog till sist ändå. Jag hade trott att Saturnus skulle ligga helt ens med Jupiter, men 4 gradminuter kom att skilja planeterna åt, när de var som närmast och det var mer än jag hade uppfattat innan. 

Men jag var ändå med om själva resan och nu kommer det att dröja fler hundra år tills det bjuds ut nästa gång, så det så! Det gäller att passa på, skrev jag visst häoromdagen.

21 december - Vintersolstånd

Jag plockar lite ute i vår vårlika trädgård denna årets kortaste dag, vilken alldeles nyss, kl 11:02, har vänt till det ljusare. Jag lägger ut överskottet av skinkans fett till skatorna vid komposten, vinterbeskär den ännu pinnsmala vindruvestocken vid vedboväggen och kollar den lilla läckan på altantaket, men går mest runt och njuter i den osannolika vintervärmen. Gräsmattan är grön och full av daggmaskhögar, gråsparvarna tjirpar från schersminen och flockar av kanadgäss flyger förbi under gläntor av blå himmel.

Just detta med blå gluggar i molntäcket utlovar en liten möjlighet till kvällens begivenhet, den med Jupiters och Saturnus konjunktion, tänker jag, just som hela kajflocken lyfter från grannens tack med ett hysteriskt, något kråklikt men lite tunnare "krrraaaa" och jag vänder mig om.

Där kommer den farande, duvhöken, runt hörnet på grannhuset. Den är inte mer än tio meter bort då den får syn på mig och bromsar med utbredda vingar och solfjädersstjärt, kastar tillbaka och försvinner i riktning över ungdomarnas fotbollslplan. Men jag hann ropa till Ulla när det hände:

- Vänd dig om snabbt! 

Hon hann precis se den unga duvhöken i gulbrun färg med streckat bröst och stickande ögon försvinna bakom knuten

- Det var en hane, sa jag. Liten och smäcker för att vara duvhök. Vi har tur nu du och jag med rovisarna. Kungsörn igår och duvhök hemmavid idag. Inte så pjåkigt!

20 december - Kungsörn

Vi vände nosen till en mjuk och idyllisk julhandel idag, så skönt att undvika storköpscentra dessa tider. I skogen någon mil söder om Ödeshög, mot Tranås till, ligger Boet och där finns butiken vi sökte:  "Lilla Hus Collection" med kläder och design för den medvetne; allt mycket smakfullt, vackert och intressant presenterat. Vi var ensamma på plats och flera julklappar inhandlades. Men, det är egentligen något annat jag mest vill berätta om.

Då vi klev ur bilen kom en stor rovfågel mot oss över trädtopparna från sydväst. Att det var en örn var givet och när den sen kom rakt över huvudet på oss på ca 100 meters höjd var det lika klart att det var en kungsörn. 

Skisser från minnet gjorda i ateljén senare på dagen som underlag.

Det var en gammal fågel som nästan helt saknade vita fält på både vingar och stjärt. Jag gick upp i varv förstås och Ulla hängde på; jag menar, det är baske mig inte ofta som jag ser kungsörn i hemmamarkerna, knappast mer än någon gång per år om ens det i snitt, och detta var till på köpet  en gammal fågel. Så spännande och vackert!

Ungefär så här såg det ut när kungsörnen flög över oss idag. Efter en något noggrannare arbetsinsats vid målarpulpeten i ateljén.

Örnen flög med pumpande, jämna vingtag vidare över skogen mot nordost och försvann i horisonten.

I fredags träffade jag mina gamla kära skådarvänner Göran och Christer på fiket i Väderstad. Ett ämne som kom upp var avsaknaden på observationer av kungsörn i hembygden. Det var länge sedan sist var vi överens om. Dagens fynd känns därför extra viktigt.

Kungsörn har nämligen i motsats till havsörn inte ökat i antal de senaste decennierna. Stammen i landet pendlar mellan ungefär 150 till 250 häckande par. Det är verkligen en sällsynt, potent och mycket skyddsvärd art att värna om.