23 maj - Min alpklematis "Ulla"

Vi har en egen variant av en växt hemma. Den har uppstått spontant som hybrid mellan vår en gång inköpta blå alpklematis och någon annan sort någonstans ifrån. Den dök plötsligt upp för ett par år sedan och i början var den tunn och skör. Men efter att åren har gått har den acklimatiserat sig väl som halvt vildväxande i trädgården och nu blommar den ganska rikligt och mycket vackert bredvid den gamla blå alldeles intill vår eftersatta lilla damm. Blommorna är vita med en svagt skär ton och är en aning mer utbredda i växtsättet än den blå. En gång försökte jag få tag i rotskottet för att flytta den, men det ville sig inte och nu har jag bestämt, att den får stå kvar där den en gång blev till.

Jag har döpt den till Ulla, efter min kära hustru.

22 maj - När vi räknade Sankt Pers nycklar på Omberg

Från Brottsledet på Ombergs norra spets leder Vallgatan uppför en brant grusbacke. Platsen som ligger vid backens slut har vi besökt många gånger, Lars och jag. Han fick vetskap om den genom Inga Svensson en gång för länge sedan. Hon hade koll på både de finaste växtplatserna och sin make Per Emil, som då var jägmästare på berget, att han under sitt arbete var extra försiktig och tolerant mot sköna och sällsynta växter och dit räknade Inga självklart orkidéerna.

Här uppe växer nämligen ett fint men spritt bestånd av orkidén Sankt Pers Nycklar och vi är där för att kolla hur det står till med dem och hur många vi kan finna. Antalet brukar variera avsevärt mellan åren och Lars vet att berätta om tusentals ibland på Ingas tid ner mot dagens hundratal.

Lars leder tåget in i de tättväxande markerna. Notera tandroten i förgrunden. Den är rikt förekommande här.

Förr fanns en stor och grov granskog här uppe, blandad med gläntor av öppen mark, där jorden är som tunnast, och uppväxande lövsly. Idag är det mesta av barret borta och ung lövskog, hassel och kratt tränger på och minskar de öppna ytorna. 

Vi strosar runt över det ibland svårbemästrade området och räknar så gott det går. Sammanlagt höstar vi in runt 150 exemplar av spridda Sankt Persnycklar denna dag och med det är vi ganska nöjda, även om det tidigare bästa stället, där man oftast kunde räkna hundratals på en liten öppen yta, numera är spolierat av hela tiden återkommande vildsvin, vilket vi noterade för mer än tio år sedan.

Sankt Persnycklarna på Omberg varierar ganska mycket, precis som de brukar göra. En del är små och glesblommande, nästan som göknycklar i utseende, andra är frodiga som hyacinter. Några är mörkt kadmiumröda och andra mera rosa. Men vita, som också finns sällsynt, har vi aldrig skådat här. En del har fläckiga blad, andra är ofläckade och däremellan finns alla varianter. Jag lägger in några individer från besöket så att ni förstår vad jag menar:

Det som alla Sankt Persnycklar emellertid har gemensamt är den "Beck-i-Bölja-struktur" som bladen uppvisar, vilken är artkaraktäristisk så att man inte blandar bort korten med en annan frekvent Ombergsart, nämligen fläcknycklar, som i och för sig kommer senare på säsongen.

Men jag har mer att berätta. Det hände sig nämligen, att vår gemensamme vän i sällskapet, entomologen och botanikern Kjell, numera också är nyvunnen som fågelintresserad. Han har installerat den häftiga "Merlin Bird ID app"  från Cornell Lab. och använder den flitigt i mobilen när vi numera vandrar omkring för att lära sig om och hålla koll på vilka fågelarter vi hör.

Kjell kollationerar ofta uppgifterna med mig, vill höra om mina rön och tankar. Ibland blir jag först, ibland appen om att lyssna in en ny art: gransångare, rödstjärt eller svarthätta till exempel. Det är viktigt att vara noggrann och ha tålamod. Man kan inte lita på förslaget från appen till hundra procent, säger jag. Enstaka läten kan missuppfattas och bli fel.

Just när Kjell och jag talar om detta, kommer han över med mobilen till mig och visar.

- Har du sett, säger han, nu får du visst vatten på din kvarn.

På listan över hörda arter kommer sommargylling upp

- Så intressant, svarar jag något upphetsat. Det är absolut inte omöjligt.

Men hur vi än lyssnar vidare hör varken vi eller mobilen något mera och sommargyllingen får blott förbli en spännande möjlighet.

När Kjell senare på dagen frågar mig om den trädgårdsträdkrypare hemma vid torpet på Dags Mosse, som mobilen registrerat, svarar jag dock med ett klart och bestämt NEJ!

21 maj - Tornseglarna är äntligen här

Jo, så är det alltså, hänvisande till gårdagen, att tornseglarna äntligen är här igen efter en något sen och kall maj månad. 

Det var hemma hos "Slåttergubben", Janne Wester vid Roxentrakten nära Linköping det skedde.

Vi gick runt i hans slåtterängsprojekt och studerade växter och utveckling. Det var mycket intressant ska ni veta.

I himlens blå flikar över den vita mangårdsbyggnaden flög ett tornseglarpar runt och skrek så där somrigt som bara tornseglare gör. Nu är faktiskt sommaren här. Tre månader nästan exakt har de på sig tornseglarna att ro sina två ungar i säker hamn, innan de vänder tillbaka till sitt urhem i Afrika och sommaren börjar ta slut. Men dit är det låångt, eller?

20 maj - Glimtar från Brokind

Vi var hos barnbarnen i Brokind igår, när dotter Karin och Mickes familj behövde viss assistans. En hel dag och en natt dessförinnan med många små härliga upplevelser.

Jag fick även tid att teckna lite. Det blev bland annat några revor av den frodiga lilla blomman trådveronika som färgade gräsmattan i en lätt himmelsblå lyster under äppelträden. Sen badade jag i Lilla Rengen och överraskades av att sjön var avsevärt varmare än förväntat. Under tiden, ute på spegelytan ritade skäggdoppingarna släpspår i vindstråken och göken ropade från andra sidan. Det ekade sommarvackert mellan skogar och berg.

I kvällsljuset målade jag därefter en detalj ur den stora magnolian - en bedagad skönhet. Hela tiden med den liksom surrande sången från en rödstjärt i grannens stora ek som sällskap.

Jag letade under dagen i himlen efter de första tornseglarna. Men de kommer nog imorgon, tänkte jag, och så blev det faktiskt, men till det återkommer jag troligen imorgon.

19 maj - Vederkvickt och myggbiten

Jag svängde ner till Tåkern igår när Konstrundan var överstökad; vandrade ut på spången från Naturum Tåkern mot Svanshalsängen, där trastsångarna ackompanjerade min vandring. Jag stannade vid ingången till storängen och gick bort till en liten talldunge där jag brukar se årets första honungsblomster.

Ängen var full av majvivor, rosettjungfrulin och strandmaskrosor.

Jag satte mig ner på den fuktiga marken och bjöd in årets första små bruna myggor till måltid, grävde materialet ur ryggsäcken och började teckna från gräsrotsperspektiv.

Jag tecknar av en strandmaskros. Den lysande saffransgula färgen får du emellertid tänka ut själv. Den finns knappast i min färgask.

Först ut var de riktigt saffransgula strandmaskrosorna, självfertila (apomiktiska) arter med smala blad och röda stjälkar, som böjer sig lågt ut från bladrosetten och vänder upp sina korgar, ofta singelvis, till insekterna. Foderbladen är typiskt uppblåsta, vilket utgör ett gott kännetecken för gruppen som omfattar knappt tjugo svårligen åtskilda arter. Och vilken av dessa det är, som växer så fint på Tåkerns fuktigaste strandängar vet inte jag och jag undrar om det hela verkligen är ordentligt kartlagt.

Sen kom turen till majvivorna, de vackra små skära blomstren i våra kalkkärr, något släkt med gullvivor, som på hederligt gammalt östgötamål kallas för "hästapiss" på grund av doften. 

Jag fångar majvivor i min skissbok.

Honungsblomstren, de små gulgröna orkidéerna, var endast i sin första tunna bladrosett, medan ängsnycklarna här och där började sätta knopp.

Det känns befriande långt till nästa konstrunda. Jag åker hem vederkvickt och myggbiten. Sommaren är här!

18 maj - Konstrundan 2026 är överstånden

Nu är jag trött i mina ben och sliten efter allt arbete före och under konstrundan "Konst runt Omberg", som precis har avslutats Det har gått väldigt bra och nu vill jag koppla av och njuta en stund. Besökarna har varit många, dock inte som det var i början av 2000-talet, då begreppet var nytt och konstrundorna få. Idag har nästan varje ort sin egen runda och "konkurrensen är hård. 

Med hjälp av hög kvalitet, alla våra medverkande är till stor del yrkesverksamma, hävdar vi vår ställning väl i sammanhanget och själv hade jag glädjen att möta ungefär 1 400 gäster och jag hoppas och tror att alla våra deltagare är nöjde med sin del.

Många möten blir det; spännande möten med människor från olika sammanhang och i år hade jag faktiskt tid att samtala med nästan alla under de fyra dagar som utställningen pågick, tror jag. Det var så trevligt!

Jag lägger till sist ut några "skruttiga" bilder på en del av de verk som försvann från mig i år . De har fått nytt liv i annan omgivning och jag vill önska lycka till!

16 maj - Halvvägs in i Konstrundan 2026

Det började så bra. Det gamla gråpäronträdet utanför ateljén blommade som bara päronträd kan, mot en himmel som klarnade och ljusnade mot sommarblått.

Alldeles lagom, då Konstrundan skulle invigas på Ödeshögs torg kl. 10.00 den 14 maj 2026, sprack nämligen himlen upp, regnmolnen som gett mer än 40 mm efterlängtad nederbörd under de två senaste, helt gråkulna och kyliga dygnen skingrades för vinden. Och den, vinden, kom med besked. Riktiga tornadovirvlar bråkade med allt under den första dagen. Min stadiga metallprata utanför ateljén for iväg som en vante, ner över gatan, krossades och förbrukades. Besökare vittnade om att de nästan lyftes fram till min port - bra så.

Invigningspublik på torget i Ödeshög.

Men tillbaka till torget och det var innan de kraftigaste vindarna tog spänntag i oss alla.

Gunnels blandade kör hyllade med vackra sånger. Inger Kron deklamerade Tove Janssons dikt om "Knyttet som behövde tröst".

Och vår kultur och fritidschef, färgstarka Jenny Karlsson, höll ett trevligt och personligt välkomsttal.

Sen var vi igång, i år igen med "Konst runt Omberg" för 24:e året.

Besökarna stod på rad redan en halvtimme innan officiell öppning. Som vanligt alltså. Under den första dagen räknade vi in ca 600 besökare, varav jag rapporterar 60 % kvinnor till Folkuniversitetet, som vill ha in sådana uppgifter för att vi ska få ut vårt bidrag.

Jag bad om en liten uppställning i "Stora galleriet".

Dag två, igår, var något lugnare. Men när porten åter kunde stängas efter sista gästen, dag två kl. 17.00 var stämningen denna:

Ännu återstår två hela dagar. Jag tycker att ni ska passa på. Verkligen. Vår konstrunda är unik och mycket besöksvärd i sin helhet. Och visst är ni särskilt välkomna in till mig. Jag har laddat upp efter en hel natts god sömn och är åter alert som en drillande lärka. 

Välkomna!

11 maj - Nu är allting klart

Efter en följd av år med arbete och omtag känner jag att jag slutligen hunnit fram. Jag kommer inte längre och vill inte heller. Nu är oljemålningen över mitt paradis på jorden - Tåkern vintertid - äntligen i hamn. Jag menar att det är ett slags signaturverk och jag presenterar det under Konstrundan, som startar nu i veckan, den 14 - 17 maj.

Kom hit och se med egna ögon. 

Gebbe med familj hälsar er alla varmt välkomna. 

9 maj - Adam och Eva

Jag tror och känner att jag är färdig, på flera sätt, och kan inte prestera mera nu när det kommer till att slutföra fler oljemålningar till Konstrundan. De som ännu känns eller faktiskt är ofärdiga får vara kvar i förrådet till en annan gång. Det är inget med det. Så är det alltid. Och snart kommer lusten att försöka göra något åt dem tillbaka. Jag vet av erfarenhet, femtio år nästan.

Istället tar jag med mig min alldeles nya skissbok, tätt ringad med 150 gr akvarellblad mellan pärmarna, en fin Winsor&Newton, som Ulla hjälpte mig att skicka efter, hon är nämligen fena på att köpa på nätet medan jag släpar efter. 

Allt jag behöver  packas i ryggsäcken och sen bär det av till skogs.

Runt Stavreberg söder om Ödeshög, nära gränsen till Småland, finns ett landskap av gammalt slag. Dit är jag på väg för att göra en årlig koll av orkidéerna Adam och Eva, som jag dokumenterade här för snart tio år sedan; de första av ursprunglig härkomst i Ödeshögs kommun. Fler ställen finns förvisso vid Vätterkanten ner mot Gränna men där är det mycket osäkert om proveniensen; flyttningar och inplanteringar har bevisligen skett flera gånger. Men de som finns dit jag är på väg är original!

Det är mycket sten i backen vid Stavreberg. Odlingsrösena och stenmurarna är många.

Jag blir lite besviken. I området finner jag endast ett fåtal av arten: 6 röda och 1 vit. Det är allt. Det är torrt i markerna och frosten har nypt hårt de senaste nätterna och så är det även lätt att helt missa dem, så små som de är, inte mer än upp till 1 dm i höjd och väl dolda av gräset.

När jag finner den första och slår mig ner för att teckna av den ser jag ytterligare fem små exemplar runt omkring mig. Den vita finner jag lite vid sidan av men jag bestämmer mig för att inte fortsätta leta. Det blir för svårt.

Liggande på mage tecknar jag av tre av de röda, plus en blomma samt den vita. Det blir premiär i min nya skissbok och så här kom det att se ut till slut.

Som alltid får ni ha fördragsamhet med färgåtergivningen p g a futtig akvarellåda och skarpt målarljus.

7 maj - Det är nu allt händer

Vi är på plats när det händer. Det är viktigt, för själva livet.

Att vandra runt i Ombergs bokskog när de gulgröna bladen vecklar ut sig, ta en just utslagen bladknopp, dra ut knippet ur det ljusbruna fästet och stoppa det i  munnen. Låta den friska aromen och smaken av mjuk oxalsyra och klorofyll sprida sig och njuta av naturligt grönt.

Det händer faktiskt bara en gång om året, att bokskogen och allt däruti slår ut. Det är nu som gäller. Och vi är självklart på plats, som alltid. Detta är något vi prioriterar före mycket annat. 

Det gäller att vara med när Omberg öppnar porten till sommaren.

6 maj - En paus

Inför det slutgiltiga måleriet måste jag ta en paus. Jag behöver hämta andan och min oljemålning, den sista inför utställningen, behöver torka någon dag för att kunna ta emot de avslutande finesserna. 

Alltså flyr jag till Omberg.

Jag stannar vid Hjässatorget och tar mig ner mot torpet Nyhagen i skogen, går rakt in i spenaten och sätter mig på några stormfällda lövträd, en ask är det nog och kopplar av.

Det är så vackert, lugnt och skönt att jag nästan slumrar till. Runt omkring mig reser sig en mäktig lövskog med insprängda exotiska barrträd. Överallt ligger löv, kvistar, grenar, stammar och rotvältor delvis täckta av en frodig grönska där både vitsippor och gulsippor samsas med lungört, som nu är helt blå och tandrot, som i de soligaste av gläntor, just slagit ut sina rosa blomklasar. Och framför allt är det bokträdens sirliga lövgirlanger av skirast gulgrönt som sätter stämningen.

En enkel och snabb skiss på ovanligt rödlila vitsippor och rosalila tandrot, alldeles nyutslagen, gjord från en trädstam mitt i skogen på Omberg. Sucka nu inte över felfärgen på tandroten - läs nedan först.

Att måla rosa blommor kräver andra färger än de jag idag har med mig i akvarellådan. Vän av ordning skulle aldrig godkänna den här tandrotens färg. En gång hade jag just den färgen som behövdes - en ljus rosa-lila nyans i en liten tub, men den var så exotisk och känslig att den då heller inte var ljusäkta utan försvann från papperet nästan snabbare än jag hann hem igen. Men till illustrationer, som reproducerades ganska direkt, var den förstås perfekt. Giftig var den visst också förresten.

Bofinkar, taltrastar och rödhakar sjunger. En stenknäck tickar högt där uppe i lövmassan av bok, asp, avenbok, ask, björk och lind. Och så plötsligt! en mindre hackspett börjar trumma från kärret bakom ryggen. Med sitt lugna och lite hackande tempo är den lätt att skilja från de större spettarnas frenesi. Kul!

Nu är jag färdig för idag.

6 maj - Inför Konst runt Omberg 2026

Bråda tider råder. Som alltid är det ibland för mycket med att hinna med allt som jag har tänkt. Det får bli som det blir, tänker jag och till slut brukar det ändå kännas okej. När jag nu stressar som värst, överraskar Hanna och Jorge med att komma ner över dagen för att hjälpa till, vilket naturligtvis är helt ovärderligt.

Hanna och Jorge hjälper mig med att få lite fason på ateljén.

Medan jag målar in i det sista får jag hjälp med alla tunga växter i krukor som jag har haft på vinterförvaring. De ska hem igen till trädgården på kärra. Sen vidtar städning och bättringsmålning av väggarna i galleriet. En hel dag fylls med intensivt arbete, medan jag bara målar.

Några lite äldre alster jobbar jag vidare med. Därför står de nu uppställda här, redan ramade trots att jag ännu inte lagt det sista penseldraget på plats. Resten av oljorna, de alldeles nya, är på inramning och kommer hem till helgen. På måndag och tisdag nästa vecka ska allt ställas i ordning.

Så här ställer jag ut för mig själv och sitter där och begrundar och funderar. Är det färdigt så här? Är det bra nu?

På torsdag den 14 maj öppnar jag Ateljé Gebbe för alla besökare. Hoppas verkligen att ni kommer hit då. Jag har satsat allt ska ni veta och slutet på min karriär börjar närma sig. 

Torsdag till söndag 14 -17 maj gäller. Välkomna!

3 maj - Vit stork på besök

Jag fick precis ett telefonsamtal. Det var Maggan och Bosse som ringde. De var ute på promenad längs Orrnäsrundan i västra delen av Ödeshög, 9 km hade de avverkat, inklusive medhavt kaffe.

- Det står en vit stork på åkern här ute. Vi har följd den en timme nu och den står lugnt kvar och kikar på oss. Nyss flög den över vägen och landade på ett nytt ställe.

- Jag kommer!

Vit stork på besök i Ödeshög.

- Det är vår första stork i hembygden, men nere i Skåne har vi sett många och vi har också varit på besök där de "odlar" storkar.

-Ja, säger jag, och den här är säkert därifrån. Den är ringmärkt och orädd; van vid människor. Jag ska försöka få närbilder på färgringen på höger ben och sen kollar jag upp den och rapporterar.

Vit stork med orange färgring på höger ben, M944 samt aluminiumring på vänster ben.

Jag återkommer när jag har fått svar om storkens ursprung. Bra gjort Maggan och Bosse, att ni hörde av er.

Svar har anlänt från en av Storkprojektets ledande personer - Staffan Åkeby:

"Den här storken är född 2024 hos ett par friflygande storkar. Den flyttade söderut -24, sågs i Limberg, Holland 2024 och i Weser-Ems i Tyskland 2025. Och nu är den hos er, grattis!"

Och senare: från Olof Hjelm:

"Märkningen visar att det är samma fågel som var vid Dagsberg utanför Norrköping några timmar tidigare."

Och ännu senare: från Anders Ring

En misstänkt stork V om Ryckelsby, är det tidsmässigt strax efter Ödeshögs-fågeln? Inte långt fågelvägen.

1 maj - Den bästa av dagar

Är detta möjligen den bästa av dagar. Jag tror så.

I morse slog vårt bigarråträd ut. Redan på förmiddagen var det 14 grader och vid  16-tiden maxade värmen med 24.

Mäster Olofskören

Vi åkte till Linköping och min far för att sätta rosor i vasen vid mors grav. Pappa bjöd sen på middag hemma  och till chokladpuddingen och kaffet med mjuk kaka, fick vi lyssna till vårsånger av ett genomresande sällskap, Mäster Olofskören från Gamla Stan, som bjöd Aspens hela äldreboende på en  mycket trevlig och välljudande konsert. 

Vi var några stycken som nynnade med i de två sistan numren: " Vintern rasat ut" och "Sköna maj". 

30 april - Jorduggla

Jag fångade en jorduggla i min skissbok idag vid Väversunda vid Tåkern. Den satt fint och länge på en stängselstolpe innan den gav sig ut på låg jakt över maden. Ljuset var milt och vackert.

Det blev en tvåstegsraket liksom - en första väldigt snabb skiss med några penndrag och sedan en något mer utarbetad som jag la lite färg på.

Den här skissen kan jag eventuellt använda mig av senare vid lust och behov. Bra att ha.

29 april - Allt mer vaknar

Häromdagen fann jag den här spillningen, fekalien eller bajset (välj vilket du tycker passar bäst) från en igelkott i vår trädgård. Vi har dem hos oss hela tiden och ofta  ser vi även ungar. Nästan alltid är det också så, att de avslöjar sin närvaro, genom de små svarta, smala korvarna av ungefär 3-5 cm längd, fyllda av rester från deras måltider i form av insekter, snäckor, gråsuggor, stenkrypare, maskar och spindlar.

Extra vanligt är att jag hittar dessa, de första om våren, just i den delen av tomten som jag sköter som äng. Här finns tydligen en del att hämta i matväg och då känns det faktiskt extra roligt.

Idag såg jag de första glödsandbina för året. De fanns både ute på ängen och i rabatterna. 

Den här honan av glödsandbi, fångade jag när hon var på besök i en flocktulpan. Huvudet är alldeles täckt av gult pollen, vilket betyder att hon gör ett gott dagsverke även för oss. Allt mer vaknar nu och det går verkligen undan. Imorgon ska vi få högsommarvärme säger SMHI och då kommer våren att ta jättekliv.

28 april - På besök hos svavelsippan

Sen gammalt finns en sparad skogsdunge på västra sidan av sjön Tåkern. Den heter Lundtorpsskogen efter gården Lundtorp där familjen Lundin bor. Jag har ringt dem och anmält vår ankomst eftersom man måste passera över deras gårdsplan. Vi är mycket välkomna men markägaren själv kan tyvärr inte vara med oss idag, meddelar han.

Idag besöker vi lunden, som från det jag minns den på sjuttiotalet mest bestod av granar, men idag till hälften har ersatts av en plantering av poppel, alternativt hybridasp. Vi har svårt att nå själva dungen från vår parkering vid strandkanten, planteringen är gallrad men inte röjd, så vi får ta omvägen längs åkerkanten.

De flesta av de gamla granarna har fallit ihop eller fällts och idag dominerar hassel och tätt löv i kärnområdet. Högstubbarna av knäckta granar är helt bemängda av klibbtickor, överallt ligger fällda träd och vår vandring på knappt anade gamla stigar är tålamodskrävande. Mycket har hänt sedan jag senast var här för bortåt tjugo år sedan.

Vätterosen lockar humlorna. Ser du jordhumlan i bilden?

Hasseln har tagit över mycket och under nästan varenda bukett växer sällskap av vätteros, denna halvparasit, som lockar humlor utöver det vanliga med sin nektar och pollen kan vi konstatera. Det som verkligen dominerar i markfloran är sipporna. Här finns gott om både blåsippor , gulsippor och vitsippor, som tillsammans bildar en tät matta.

I övrigt bland växter finner vi bland annat: tandrot, storrams, ormbär och ...

... vårärt.

Fågelsången är gedigen. Blåmes, talgoxe, gärdsmyg, bofink, rödhake, svarthätta, gransångare, lövsångare, koltrast, taltrast, ringduva höstar vi in. Dessutom hör jag korta sekvenser av både göktyta och trolig näktergal och på håll ropar fiskgjusen. Våren går mot full konsert.

Nu är vi i Lundtorpskogen av en speciell anledning. Jag har dragit hit mina kompisar för att jag vill visa på det bestånd av svavelsippa, hybriden mellan gulsippa och vitsippa, som sedan gammalt finns här. Under 1970-talet då jag var här vid flera tillfällen fanns klonen av hybriden i stor mängd på en area, uppskattningsvis 100 x 100 m. Jag minns hur den stack upp, storväxt och ljust svavelgul, över både vitsippor och gulsippor precis överallt i ett fint blandat bestånd.

På den här bilden är den inte lätt att se, lättare var det i verkligheten, men svavelsippan är faktiskt på plats med ungefär ett tiotal blommande exemplar strax under ekstammen.

Bäst att jag gör en liten akvarellskiss tänker jag. 

 

Svavelsippan i min skissbok.

Lokalen är känd för sina svavelsippor sedan lång tid tillbaka och individen som alltså täcker en så stor yta som ett hektar kan säkert vara flera hundra om inte tusen år gammal. Men den tynar allvarligt nu. Vi söker inte så länge förvisso, men hittar den bara i två restkloner med ca 100 m avstånd. Svavelsippan vid Lundtorp verkar vara på väg ut - dö bort helt enkelt. Och det är ju så att den sterila hybriden som uppenbarligen endast mycket sällsynt uppstår genom befruktning mellan föräldrarna, dessutom bara växer vegetativt. Själv har jag äran att känna tre individer av svavelsippa, två i Östergötland och en i Västergötland. För mig är det hittills allt!

Tänk då, att jag har en så nära. Men måtte den nu bara orka överleva! Jag måste skynda mig hit igen. Det får inte dröja tjugo år igen av minst två skäl. Mitt och svavelsippans.

26 april - Sättra ängar

- Kan vi inte ta Sättra ängar idag, sa Ulla. Det har ju varit Omberg varenda gång tidigare och det vore väl trevligt med något annat. 

Så blev det förstås och det var det värt, som alltid. Sättra ängar är ju bland det finaste vi har i Östergötland när det kommer till hävdade slåtterängar. Området förvaltas av länsstyrelsen med pengar från bl a Naturvårdsverket. Området är 22 ha stort och sköts gammeldags med lie och slåtterbalk. Hela ängen är kringgärdad av kilometerlång gärdesgård av gammeldags slag med kluvna granslanor och stöttor och stag av ene, där allt är hopknutet av upphettade grangrenar. Så fint!

Gärdesgårdarna runt Sättra ängar har i dagarna blivit utbytta mot splitternya. Vilket fantastiskt fint arbete! Man riktigt häpnar.

En grusväg leder igenom ängen och när man far där får man en liten glimt av hur ett gammeldags bondelandskap såg ut. Verkligen helt annorlunda från dagens moderna monotopi.

Så här ser gärdesgården ut i närbild. Så vacker!

Buketter av gamla hasselbuskar ger skugga för djuren. Men de släpps inte på förrän ängen blommat färdigt - mot slutet av juli månad.

De mäktiga ekarna har fått   gott om utrymme att breda ut sig.

En vacker dag på en vacker plats.

24 april - Det var det där med blåsipporna

Ännu en vår har jag fått tillsammans med Ombergs blåsippor. Det är en stor gåva att få vara på plats när ett helt berg bitvis färgas blått i alla dess olika varianter. Varje vinter ser jag fram emot just detta ögonblick och som jag kan längta. 

Men nu tar vitsippor och gulsippor över scenen. Lönnarna blommar för fullt och om några dagar även häggen. Sen slår bokskogen ut och skuggorna tätnar. Då står blåsipporna i lönndom och suger kraft till nästa vår, djup inne i det fördolda. Och så får jag gå där och längta igen, ett helt år, fast det är det förstås värt!

Jag hoppas att min vän Sverker förlåter mig om jag återberättar en historia han har dragit några gånger för oss om tisdagarna. Den går så här ungefär.

Inför att han, en vår för länge sedan, skulle ta emot och guida en grupp engelska naturintresserade människor på Omberg fick han frågan:

"Do you think it will be possible to find some Hepatica - Wood Anemons, on our visit?"

Varvid han svarade: "That will be impossible to avoid."

Blåsippornas säsong är i det närmaste slut. Men innan dess, tog jag med mig en duk ut i det fria och lade upp mitt motiv. Sålunda har jag i ateljén, på mitt vis, skapat en fortsättning av årets sköna blåsippsblomning. Jag har förvaltat gåvan.

Men, jag säger som jag brukar, att det är svårt att göra en oljemålning rättvisa på ett foto. Verket bör ses på plats och med egna ögon. Välkommen att vara på plats i min ateljé, när Konstrundan pågår 14 - 17 maj. Vi ses!