10 november - Repris

Det är nu tio år sedan som nya Onkologen på US i Linköping invigdes. I huset finns ett antal hissar och uppgiften gick till fem konstnärer att gestalta fondväggarna i dessa. Det konstnärliga uppdraget var att via "djur i natur" söka förmedla tröst och glädje mitt i sorg och oro genom naturens läkande kraft. Mitt uppdrag kom att omfatta den idén genom fåglar. Jag valde fåglar i hembygden.

Jag bestämde mig omgående för att göra mer än att bara måla fåglar. Jag lät fågelarterna/individerna illustrera känslor och stämningar genom olika positioner och ställningar tillsammans med valda ord och uttryck. Verket gjordes i akvarell och komponerades ihop via dator till ett stort tryck, som sedan plastades in på en boardskiva.

När det färdiga verket levererades visade det sig att det var ett annat mått på fondväggen än det som jag arbetat med. Jag vägrade beskärningen som föreslogs och fick till slut istället arbeta fram en ny variant. Det är den som numera hänger i hissen medan det urprungliga originalet finns kvar hemma i min ateljé. Så kan det gå - jag fick tillverka två. 

Mitt konstverk har tagits emot mycket positivt. Flera vittnesmål om varför man har valt den där "fågelhissen" har kommit mig till del från patienter och anhöriga i behov av lindring och tröst. 

Så blir man som konstnär upplyft, rörd och glad. Man har lyckats skapa något genuint värdefullt.

10 november - På hyllan

Nu går de iväg till Röda korset, nyputsade och fräscha. Mina gamla skridskor har gjort sitt. Det är minst sex år sedan som jag använde dem senast, på Tåkerns is, längs kanaler och tvärs genom vassbrötar. Sen dess har det inte gått att få till det längre. Med bortdomnade fötter, stelopererad fot och allmän ålderdomssvaghet har ytterligare en fas av livet tagit slut. Vill jag studera Tåkerns skäggmesar vintertid, får det hädanefter bli meddelst kängor och stavar. Så har det förresten varit ganska lång tid bakåt; det tar en stund att komma till insikt bara.

Jag köpte de här "hockeyrören" någon gång under tidigt 1960-tal, tror jag. De ersatte lågt liggande svarta bandyrör, storlek 39, när nya idéer tog fart, även om jag aldrig själv lämnade bandyn för hockeyn som då blev på modet. Mjölby var länge en klassisk bandystad. Jag var i och för sig aldrig ansluten till någon av Mjölbys vintersportklubbar - naturen och fågelintresset fick förtur, men stor glädje har jag ändå haft av mina skridskor; på alternativa sätt således.

Länge önskade jag mig långfärdsskridskor. Men det blev aldrig av och nu är allt sånt där med vintersporter överståndet. (Förutom på TV). Man har fått lov att vika sig, motvilligt och långsamt inför ålderdomens förnedring.

Jag hoppas nu att någon annan hittar mina gamla "rör" och får lika stor glädje av dem som jag har haft. Om nu ungdomar åker skridskor längre. Ulla har putsat upp dem. De är färdiga att användas. Till och med klamparna är på. Vem bjuder?

9 november - Jag spanar efter röding

Häromdagen, en solig höstdag i november, bara det, spanade jag efter röding i Hästholmens hamn. 

Jag gick sakta längs bryggorna och kikade ner i det klara friska vattnet. Bäst sikt var det i båtarnas skugga. Det som visade sig, var emellertid endast stim av storspigg. Rödingarna uteblev den här dagen.

Rödingen lever kvar som ishavsrelikt i några djupa och kalla sjöar i hembygden; Vättern och Sommen är två bra exempel. På steniga bottnar leker de sent om hösten. Det är en sevärd upplevelse att få bevittna hur de stora fiskkropparna vältrar sig i erotisk dans. De vitkantade fenorna lyser som signaler i det dunkla vattnet. 

En akvarell som jag gjorde 2011, från Hästholmens hamn.

För femton år sedan upptäckte Lars Frölich och jag att rödingar lekte i Hästholmens hamn. Det var nytt, aktiva fiskare i samhället trodde knappt på oss, men vi kunde ge dem faktiska upplevelser. Vi meddelade också nyheten till Fiskvårdsmyndigheter och Ödeshögs kommun hamnbolag. Ett möte på hög nivå skedde varvid åtgärder vidtogs för att främja leken fortsättningsvis.

Sprängsten dumpades på hamnbassängens botten så att rödingens rom skulle få lämpligt skydd i skrevor och mellanrum.

Idag blev utfallet magert. Inte en röding i sikte. Men jag kommer att spana vidare under november-december och hoppas då på att skådespelet kan komma igång på riktigt. Jag återkommer med andra ord.

7 november - Franska kort

Det var en gång i Paris. 

Samtliga foton -Ulla Björkman.

6 november - Ett eko från år 2018

Allhelgonahelgen år 2018 avtäcktes ett konstverk i gravkapellet i Ödeshögs församling. 

Redan under hösten år 2017 tackade jag ja till uppdraget, med målsättningen att göra en målning med sakral känsla, men utan religiös bindning, så att konstverket skulle fungera vid alla olika former av jordfästningar. Konstverket skulle vara stort och utgöra blickfånget på fondväggen i den vackra lokalen och allt skulle vara färdigt för invigning till Allhelgonahelgen, den 3 november samma år. 

Att motivet skulle hämtas från "mitt" älskade landskap runt Vättern, Omberg eller Tåkern var säkert underförstått och för mig absolut självklart och jag bestämde mig tämligen snart för att något med en utvidgad Ombergskänsla, alltså fritt från specifika kopplingar, kunde bli det bästa. Jag skissade från flera platser på Ombergs sydsida, inte för att måla av, utan mera för att få in själva känslan.

På en stor duk, jag är nu osäker på hur stor, men kanske 2 x 1,80 m i höjdformat började jag måla min skiss.

Första upplägget. Observera att blåsticket är ett fotografiskt tillkortakommande.

Jag presenterar nedan en kort serie av det fortsatta arbetet under sommaren 2018 fram mot hösten. Jag tog god tid på mig mellan varven och lät mig hela tiden inspireras av det som spontant uppstod på duken under måleriet; ergo väldigt fritt måleir från start med ökande precision efterhand.

I oktober var mitt konstverk färdigt. En specialinramning utfördes av ett lokalt möbelsnickeri och målningen kunde hängas upp på plats i gravkapellet i god ordning inför avtäckningen.

Jag döpte mitt konstverk till "En stund på jorden", inspirerat av både Cornelis Vreeswijk och Laleh som var för sig har använt den titeln i sina musikverk.

Inspirerad var jag i högsta grad också av att min kära mor gick bort mitt i den här processen under sommaren 2018. Hon blev 94 år och fick ett långt och rikt liv. Sorgen blev en extra drivkraft i mitt måleriarbete. 

Inbjudan gick ut till alla medlemmar i Ödeshögs pastorat och kallelsen hörsammades med besked. Gravkapellet blev alldeles fullsatt och många fick stå i själva ingången, eller vänta utanför.

"En stund på jorden"

Idag hänger konstverket på plats och jag har under åren som gått, känt av stor uppskattning. Många vänner och främmande har personligen uttryckt att min målning "En stund på jorden" har gett viktig tröst mitt i sorgen. 

Det blev bra till slut, tycker jag själv också, och tolkningen av målningen lämnar jag över till var och en.

2 november - Konstnärens hand

Imorgon bär det av till US i Linköping. Kl. 15.00 ska min högerhand opereras för karpaltunnelproblem och jag kommer förhoppningsvis att bli kvitt något av den värk och känseldomning i näve och arm, som blivit allt värre med åren. Allt är säkert en produkt av för mycket måleriarbete kantänka. Jag har de senaste åren nästan vant mig vid att tappa både glas och penslar men med det konstnärliga har det ändå varit ganska okej; lite överraskande färgsläpp och stänk kan ju faktiskt främja resultatet.

Högernäven.

Det här är ingen stor operation som de flesta säkert vet och många jag känner har gått igenom samma ingrepp. Jag ser fram emot att få det gjort och jag känner mig lugn som en filbunke. Ikväll och även imorgon bitti väntar noggrann dusch och extra kort nagelklippning. Jag har dessutom lyckosamt undvikit småsår och skavanker; de hade kunnat sätta käppar i hjulet, ser jag i operationsinstruktionen. Jag är redo!

Jag berättar detta, ifall ni skulle undra, varför det kan bli ont om rapporter och bilder några veckor framöver i min Naturliga dagbok. Håll ut! Jag kommer tillbaka omgjord och ompysslad av svensk sjukvård.

30 oktober - Tillbakablick

För sex år sedan grasserade covidepidemin för fullt. Trots detta bjöd Galleri R i Linköping in till en utställning, där jag visade ett trettiotal akvareller och oljemålningar. Jag har haft ytterligare en utställning där senare, men numera har Roger lagt ner sin verksamhet. Utställningen 2020 blev en stor succé med många besökare och god försäljning.

När jag tittar tillbaka, via ett antal foton som togs när utställningen var hängd, kan jag konstatera att i stort sett allt såldes; verken fick nya hem och nya liv. Ja, det är verkligen fantastiskt, alltihop! Vilken livsresa jag har varit med om. Jag känner att jag är mycket privilegierad som konstnär och människa.

En av målningarna på plats, en stor olja, 170 x 100 cm, ger mig ännu rysningar av välbehag. Det var nämligen ren lycka att få måla den och jag tror att den var färdig redan under 2019. Vart den tog vägen vid försäljningen har jag ingen aning om, som vanligt alltså och jag förbannar mig själv ibland, eller t o m ganska ofta, för att jag har så urusel koll.

Motivet är hämtat från omgivningen nära min målarstuga vid Tåkerns strand.

Uppföljning av allt mitt arbete, får någon annan ta hand om, tänker jag, historien må ha fria händer.

26 oktober - Murgrönan blommar och bjuder till oktoberfest

Murgrönan blommar mot vår husvägg. Till vilken nytta?

Det är naturligtvis en alldeles onödig och inadekvat fråga att ställa sig, framför allt som varande människa, som gärna vill tro, att allt är skapat just för henne, som om inte naturen skulle vara nog med sig själv; kanske extra så, utan den besvärliga människovarelsen som ställer till med så mycket elände och problem i världen och naturen. 

Jag försöker tänka som murgrönan själv. 

"Jag blommar alltså nu, mot slutet av oktober i en trädgård i Ödeshög. Jag är emellertid inte helt anpassad för breddgraden, vilket blir väldigt tydligt när mina bär aldrig hinner mogna. Jag är planterad i fel zon helt enkelt."

I lä och mot söderväggen tog det alltså vår planterade murgröna nästan tjugo år att bli könsmogen och nu sätter den för varje år allt fler fertila blomskott. Det sprider sig en svag doft av sötma i vår oktoberträdgård. Fantastiskt!

Det är en solig höstdag den 18 oktober när jag jag går där och njuter och upptäcker att hela murgrönan är smockfull av flygande insekter: ett par sena getingar, nyckelpigor, flugor, myggor och mycket mera som jag in vet. Vilken oktoberfest! Murgrönan bjuder altruistiskt på nektar och vindlä och hela naturen tar för sig.

När så lite finns kvar av blomster och föda står den blommande murgrönan där med dukat bord. Säkert blir detta räddningen för många småarter inför den kommande övervintringens smala flaskhals. Här finns alltså nyttan!

Jag plockar fram mobilen och tar några foton. En vacker blomfluga intresserar mig särskilt. Den är stor och tydligt tecknad. Senare upptäcker jag att bilden av den blev väldigt suddig. Trots urusel kvalitet får jag tacknämlig hjälp av Ingrid Frankow i Entomolgiska föreningens egen FB-grupp, som artar den till Ljungtorvblomfluga.

Eftersom fotot blev så dåligt har jag gjort en egen akvarellvariant, som du får hålla till godo med. 

Jag läser vidare och finner att Ljungtorvfluga, Sericomyia silentis, är en allmän art i nästan hela landet, men att man inte vet så mycket om dess ekologi, larven är t ex aldrig påträffad i Sverige. Så egendomligt. 

Här finns mera att läsa om ljungtorvblomfluga.

 

26 oktober - Under fullmånen

Igår kväll, efter stormen som inte blev så allvarlig som befarat, klarnade himlen mot kvällen och månen, en dag från full, gick upp över de gamla offerekarna nära Alvastra. Det blev en kväll att spara i hjärta och minne, så vacker och skön.

Jag kunde förstås inte låta bli att vara med. Jag genade över åkervägen och skissade flera motiv just där den vattenpussiga och ibland leriga grusstigen passerade under ekarnas tyngd och månens lätta flykt. På höjden mot Heda, långt i fjärran, glimmade några gårdsljus. Allt kändes andäktigt och kanske lyckades jag fånga något av stämningen, sånt händer i bästa fall.

En spontan kommentar från Frank Runtegen:

"Frågan är vad offren, som kanske blev hängande där, tyckte?

Vackert är det till trots, med en mästares penseldrag rent ut vidunderligt!"

24 oktober - En surrealistisk upplevelse på Omberg

Häromdagen när jag som så ofta åkte vägen längs Ombergs sydspets vid Alvastra kloster, njöt jag av de väldiga bokarna, som reser sig på vänster hand invid vägrenen. Det var sen eftermiddag och redan dunkelt under grenverket. Trädstammarna var blågröna till färgen och fuktiga av det täta duggregnet som föll. Jag körde sakta förbi med rutan öppen, på jakt efter något spännande nytt att fästa i skissboken som låg beredd i knäet och jag tänkte mig nog just en sån där väldig och tjock bokbjässe och stannade därför till vid vägkanten, beredd att börja tecknandet.

Men där blev jag sittande med gapande mun, alldeles tagen av överraskning och totalt konfys. Jag stirrade nämligen rakt in i ett ansikte; jo, faktiskt ett ansikte, som på något sätt satt fast mitt på den tjocka stammen, liksom "uppspikat" utan rimlig förklaring. Två stirrande, mörka ögon inramade av ljusa streck, var vända rakt mot mig och det tog mig minst ett par sekunder innan jag fattade något alls; bilden var nämligen så surrealistisk och märklig att jag nästan blev rädd av vrångsynen.

Sen fattade jag ju, insåg att ansiktet som stirrade på mig var en kattugglas ansikte, men det tog en stund. Ugglan blinkade försynt åt mig ett par gånger och drog sig sen tillbaka. Kvar på stammen fanns ett svart hål, ett hål, som ugglans ansikte nyss hade fyllt ut med så exakt passning att bilden blev till ett nästan oförklarligt mysterium.

Nog har jag upplevt kattugglor på Omberg tidigare. Längs Sjövägen, borta mot Älvarum, har jag varje gång stannat bilen, ibland med vänner och familj i passagerarsätet och kikat in mot kattugglan där uppe i den gamla ekens stora kvisthål. Den har genom åren blivit en oftast trogen följeslagare. Tidigt om vårvintern brukar kattugglans rop eka flitigt på berget om natten och jag förstår att arten faktiskt är riktigt allmän på berget. 

Så visst är jag bekant med Ombergs kattugglor alltid. Men! Den här gången blev allt till en ny sorts upplevelse, en av det surrealistiska slaget, dels genom att jag aldrig tidigare har observerat kattuggla på den här platsen trots väldigt många passager och dels för att uggelansiktet hade så perfekt och slimmad passning till hålet. Nu har jag något nytt att spana efter och glädjas åt i fortsättningen.

19 oktober - Vid solnedgången

Exakt 17.45 (sommartid) försvinner solen som en glödande boll bakom Västergötlands ultramarinblå fond. Hitom allt detta ligger Vättern alldeles kav lugn, ljust pastellblå med färger som emanerar ur zenits källa. Höstfärgerna som brinner i raden av avlägsna träd och buskar längs strandlinjen falnar sakta mot umbra och violett. Dunklet breder ut sig. Jag följer förloppet: Jag är på plats. Jag tecknar och målar.

Sittande i en parkeringsficka mellan Hästholmen och Omberg, vid Sverkerstenen ungefär, har jag dragit tillbaka mitt säte för att få bättre utrymme för färger och vatten och följer ljuset som vandrar uppför sluttningen mot berget, ljuset som får det vackra landskapet att lysa upp i en sista spröd glimt, för att nästan samtidigt, innan färgen ens torkat, dö ut.

Jag har följt kvällen från ateljén längs landsvägen hit fram, ideligen sneglat mot vänster för att passa på när det sett bra ut och samtidigt möjligt. På två platser tidigare har jag parkerat vid dikeskanten, plitat ner ögonblicket i skissboken, med samtidig koll i backspegeln för att inte bli en trafikfara. 

Jag har njutit av stunden, studerat helheter och detaljer i landskapet som vuxit eller försvunnit när solens låga strålar har kastats ut i vågrätta sjok, varvade som plan av ljus och mörker, medan långa svepande slagskuggor ormande har vuxit fram över landskapet. 

När den snabba skissen är klar, känns den redan föråldrad. Den har blivit ett tidsdokument, i det korta perspektivet. 

Allt som allt varade hela min målarsession den här kvällen inte mer än en timme. Det blev en "Solnedgångens resa", men nu är det över och redan kol mörkt utanför ateljén. Dokumentationen lever dock vidare, alldeles för sig själv i form av tre sparsmakade akvareller.

18 oktober - Frostmorgon och höststök

Den första ordentliga frosten ligger vit över trädgården, vilket föranleder oss att ta tag i de sista förberedelserna inför kommande vinter.  Vi är båda två snuviga men känner att vi kan ta hand om det i någorlunda lugnt tempo och solen skiner förföriskt varmt. 

Allt, precis allt, lastas ur redskapsboden, sorteras, slängs eller fejas rent. Sen åker trädgårdsmöblerna in, längst in efter att Ulla har rentorkat dem förstås och efter det kommer allt annat tillbaka in igen. Gräsklipparen, vår flitiga robot, görs ren och ställs in den också men i mera ombonad miljö där värme finns och därefter tar jag hand om alla blommor; en del slängs, annat ska sparas. Jag delar således upp storvuxet i flera krukor och planterar om annat och hivar sen in allt i bagageluckan och kör bort till ateljén. Där är jag nu och hämtar andan en stund.

Säsongens första rejäla frost. Foto - Ulla Björkman

Sätter mig på en stol och kikar runt på mitt pågående arbete. Det är en skön stund mitt i allt fysiskt. Hanna var här häromveckan och dokumenterade lite av det hela. Jag lånar hennes bilder som presentation.

Konstnär i arbete. Tre foton av Hanna Björkman

Och nu är det dags att åka tillbaka. Jag tar vägen över handelsboden för inköp av fler krukor och planteringsjord, lunchen väntar därefter.

17 oktober - Tåkerns gällande vattendom är passé

Disevidsån borde brusa och forsa den här tiden på året. Men med undantag av den minsta av rännilar så går ån torr. Det är naturligtvis något väldigt genomgripande och avgörande, det som sker med den pågående uttorkningen i landskapet. "Disan" är den enda av åar som är något att tala om när det kommer till leverans av vatten till fågelsjön Tåkern; med vatten hämtat från den nordligaste delen av Småländska höglandet, tio mil söderut.

Disevidån vid Gottorp nära Tåkern. 

Just dessa dagar, i mitten av oktober, är det meningen att det reglerade vattenståndet i Tåkern ska höjas inför vinter och isläggning. Men det finns inget vatten att höja med. Det är väldigt ont om vatten i sjön och jag anar en verklig kris för Tåkerns fauna och flora redan nu och etter värre kan det bli. 

Vad kommer att hända med Tåkern om det fortsätter så här? Jo, man kan befara att naturliga torrläggningsprocessser snabbas på rejält. Redan idag ser vi tydliga tecken på att starrmader och videbuskage breder ut sig över sjöbottnar och vassar, att Tåkern omvandlas, även i det korta perspektivet, från sjö till myr alldeles inför våra ögon. Med den långsiktiga torrtrend, som tycks råda idag, sker det allt snabbare och hoppet om förbättring minskar.

Ett torrt Tåkern, lågt vattenstånd med öppna dybottnar och nyetablerad tät vegetation.

Vi får aldrig glömma hur snabbt det gick för Hornborgsjön när tröskeln väl klevs över och hur mycket det kom att kosta den gången att återställa. 

Ett första steg för förändring måste vara en översyn av den nuvarande vattenregimen. Det vatten som kommer till sjön under året måste tillåtas att få stanna och stiga, menar jag, så att ett högre vattenstånd kan bli den buffert som behövs när sommartorka och uteblivna höstregn slår till. Vattendomen som gäller i Tåkern verkar vara passé. En anpassning till nya, rådande förhållanden måste till för att rädda Tåkern undan ett hotande öde och det är bråttom!

15 oktober - Rödhaken som bestämt sig.

Jag vill ju gärna tro att den är tillbaka i år igen. Fast säker kan jag verkligen inte vara. Jag hoppas emellertid, att det är just den rödhaken, som övervintrade förra vintern i vår trädgård, som jag nu ser hoppa omkring alldeles utanför fönstret. Visst är den väl lik den, ville jag säga, fast jag vet att de är stört omöjligt för oss människor att skilja rödhakar åt på individbasis. Vi klarar inte ens könen.

Nu har jag sett dej utanför sovrumsfönstret varje morgon den senaste veckan och jag kan konstatera att det är rätt länge sedan som det stora rödhaketåget passerade vår trädgård på väg mot söder, säkert tre veckor och att du som ännu är kvar, är en rödhake som bestämt sig för att stanna vinter, på vinst och förlust.

Jag tänker följa dig min vän och kan hjälpa dig med mat när det tryter. Jag börjar med ett par enkla skisser i boken nu och sen får vi se vart det bär hän. Lycka till!

15 oktober - I Ombergs granskog

Jag har parkerat bilen vid infarten till Tillyvägen och går nu mot Stocklycke. Vägkanterna här skalades av under sensommaren och vägen är förstärkt med nytt grus som knastrar under fötterna. Bortschaktade är därmed också alla de hundratals skogsnycklar, som prunkade vid dikeskanten tidigare under sommaren. Men, jag vet att de kommer igen; naturen läker de flesta sår fortare än man ibland befarar. Kanske tar det tre år innan de åter blommar vid vägrenen genom skogen. Jag får ge mig till tåls. Vägar behöver ibland åtgärdas, även på Omberg.

Typisk kustgran, med blågröna, platta barr och rödsprickig bark. Den doftar, vid gynnsamt fuktig väderlek, precis som mandariner.

En doft av mandarin slår emot mig där jag går. Det är som att sticka näsan i en skål med frukter, starkt och karaktäristiskt. Jag spanar runt omkring och noterar de blågröna ädelgranarna, som står högväxta en bit in från vägkanten. Det är alla kustgranar, av amerikanskt ursprung, nämre bestämt från staterna Oregon och Washington på västkusten och även  en bit in i Kananda, och det är från dem som doften kommer. Det är ställvis tämligen gott om dem på Omberg. Ännu är de i "späd" ålder, 150 år, men redan stora och välväxta och en av dessa exoter, anses numera vara Sveriges högsta träd, med en höjd av runt 52 meter. Hur hög den blir när den är fullväxt, om 600 år,  kan vi bara ana, 70 meter eller mer troligen, men det får jag aldrig veta.

Till vänster går en liten stig in. Den leder rakt in i granskog av annan typ. Där växer skogsgranar av vår egen sort, men kanske ändå med tysk fröproviniens; sådant vet man aldrig säkert idag. Det är en mycket trivial granskog, av "värsta" sorten, dristar jag mig till att tänka, så fattig på biologisk diversitet och skönhet. Den står nu, kanske 60 - 70 år gammal, alldeles nedom den gröna kulle som anas som en öppning i bakkanten av skogen.

Trivialt oskön granskog på Omberg och mitt i den ligger självaste "Drottningkullen", drottning Kristinas forna jaktpass.

Kullen har namnet "Drottningkullen" eftersom det sägs att drottning Kristina placerades på höjden under en jakt på 1600-talet, då Omberg var en regalieskyddad djurgård. Kanske finns en sanning däri.

Trots min klagan över trist produktionsskog, hittar jag ändå något av intresse, då jag går och letar mandelkremlor till kvällsomeletten. Det är en vacker, spröd och skir svamp, nästan rosa i tonen och med en spännande form, som sticker upp i buketter ur mossan. Stort haröra är namnet.

Svampen Stort haröra, Otidea onotica växer i mossan mellan granstammarna i riklig mängd. Trivialnamnet går faktiskt att förstå, eller hur? Den platsar i min skissbok, tänker jag och sätter mig på baken och börjar teckna medan en nötskrika bräker av missnöje och skogen doftar som av vanlig svensk gran.

13 oktober - Med tranorna är det, som sig bör, över för i år.

Igår for de sista tranorna iväg. Det kändes vemodigt och vädret förstärkte den känslan; helmulet, regngrått och endast en handfull grader över noll. Jag var på väg till ateljén efter elvafiket hemma och stannade i steget eftersom himlen ekade av mäktiga rop. 

De börjar bli sent för transträck, bortflyttning måste ske innan vintern gör definitiv entré. Detta gäller, sena ungfåglar eller annan tvekan till trots, nu eller aldrig gäller eftersom snön faller redan, inte mer än tjugo mil norröver.

För ett par veckor sedan gick den stora mängden tranor iväg. Då var det hög luft med termik och nordanvind. Fåglarna fick god fart i vinden och himlen dånade av trumpetanden och kråanden, när skruvarna höjde sig mot molnen i snäva, cirklande mönster. 

Igår var det bara runt tvåhundra individer som snurrade runt över byn, kanske de sista. Termik var det ont om i höstrusket; det lilla som kunde hittas av den varan fanns över samhället. Skruvarna letade höjd och flocken splittrades många gånger genom att smärre sällskap ideligen slet sig loss, vände näbbarna tillbaka, mot Tåkern, men strax igen ångrade sig och återslöt. Så höll det på en bra stund och först efter stor tveksamhet och lång fördröjning bestämde sig flocken för att det var dags att ge sig av utan återvändo. 

Alldeles moltysta, rodde de sen vidare genom lufthavet och försvann över vårt hustak mot hägrande sydliga mål. Med tranorna är det nu, som sig bör, över för i år.

Tillägg 17 oktober:

Det klarnar upp till vackert väder. Klockan 11 kommer flera tranflockar på sträck över Ödeshög. Ännu är det inte över.

11 oktober - Akvarellstudier mot Omberg

I tungt höstrusk låter jag bilen sakta glida fram längs grusvägen mellan västra Tollstad och Broby; den gamla vägen över Näfstad, Uckleby och Uttersberg, som har bågar och vindlingar kvar, vilket ger karaktär och dessutom en perfekt insikt mot Omberg. Molnen släpar över landskapet och fint, tätt regn strilar ner. Vägen blänker och alla färger kallnar i kulör. Omberg släpper inte molntrasorna utan försvinner bortöver i dimma. Det är oktober, precis som det ska vara, som bäst.

(Regnet, snart 40 mm är efterlängtat)

Jag stannar vid dikeskanten, ensam på vägen; plockar fram utrustning och rutar in det kraftiga 300-grams Archesbladet, (utan gräng), i tre rutor med blyertsen. De tre rutorna ska jag fylla, tänker jag. Det blir mitt beting och får bli ännu en sida i skissboken, innan jag vänder hem igen, till värmen. 

Tre stopp blir det, tre sparsmakade, snabba akvarellstudier utan krav. Min dag är fylld. Jag är nöjd.

Detalj. En av de tre.

10 oktober - Turkisk hassel

På väg till vår samlingsutställning på Dubergska gården upptäckte jag raden av annorlunda parkträd som var planterade vid Bispmotalagatan i Motala. 

Jag funderar på varför man planterar allt fler exotiska träd i Sverige idag. Att det kan vara en anpassning till nya klimatförhållanden är väl en tänkbar anledning men mest tror jag ändå att det är en modern trend, som tillfredställer kommunala trädgårdsarkitekters experimentella behov.

Lite överallt i vårt land idag ser vi längs gator och avenyer både amerikansk rödek och kärrek, äkta kastanj, valnöt, platan, svarttall, tysk lönn och naverlönn samt många fler exempel.

En rad planterade exotiska träd - Turkisk hassel, Corylus colurna, i Motala. Arten kräver uppenbarligen, och möjligen oförtänkt, extra städjobb!

I Motala var det en rad av Turkisk hassel, även Turkhassel kallad, som planterats mellan gata och trottoar. Det såg, ursäkta min grinighet, lite skräpigt ut med alla dessa nedfallna frukter och jag kan tänka mig att de anställda parkarbetarna svär en liten förbannelse över idén med tilltaget. 

Turkisk hassel är ett Osteuropiskt träd, nära släkt med vår egen hassel. Det ger små nötter som är ätbara.

De små nötterna hos turkisk hassel sitter samlade i en knippa omgivna av svepeblad.

Så här framhåller Plantskolan sin anledning till användning av turkisk hassel:

Ett snabbvuxet och karaktärsfullt träd med vanligtvis mycket tydlig apikal dominans, det vill säga med ett starkt ledarskott som ger en genomgående, rak huvudstam. Detta gör trädet tydligt pyramidalt, i början som ett smalt träd men med åldern sväller det ut till en bred äggform. Därför är det olämpligt till trånga utrymmen. Genom att successivt höja kronan kan man dock skapa utrymme under trädet. Samtidigt blottlägger man den speciella brungråa barken som flagnar på ett dekorativt sätt i en stor mängd kvarsittande flagor. Den sätter ätliga hasselnötter i tennisbollsstora knippen med flikiga svepeblad. Bra träd för stadens hårdgjorda ytor. Vacker vintersilhuett. Svåretablerad. Välj depåodlade träd.

Ett konstaterande från min sida. Vad säger vi om fenomenet och vad kan det leda till, när det kommer till diskussion om exotiska och ibland invasiva inslag i vår flora.

9 oktober - Ett spännande svar på mitt tidigare inlägg om flerfärgade asplöv.

Så spännande det är med biologi och natur. Man blir aldrig fullärd; tvärtom - ju mer man tror sig begripa och veta, desto mer finns att upptäcka och lära. Det är som att öppna Pandoras ask, på ett positivt vis,  allting bara växer!

Jag skrev i ett inlägg den 6 oktober, om de vackra, flerfärgade aspblad som jag noterade vid ett besök vid Tåkern.

"Höstlövens mysterium"

 Jag upptäckte på ett närbildsfoto, en liten gall fäst nära bladskaftet och undrade om det möjlígen kunde vara den som gjorde bladet så vackert.

Vackert tecknat aspblad med en liten grå gall nära fästet till bladskaftet.

Svar har jag fått genom Facebooksgruppen : "Galler och minor i svensk natur", av Niclas Wahlgren:

"Du har hittat bladminan av Aspgallsdvärgmal, Ectoedemia argyropeza. I själva bladskaftet kan man ibland finna en förtjockning och ingångshål. Ägget läggs på bladskaft, larven borrar sig in och nyttjar sedan skaft och del av bladet. På ditt foto ser man larven som en gråaktig yta, närmast skaftets fäste."

För denna information, från Niclas och till Facebooks olika grupper, som gör så mycken artkunskap sökbar, är jag naturligtvis väldigt tacksam.

Ur ARTfakta från SLU saxar jag följande:

"Aspgallsdvärgmal är vanlig i ­­miljöer med asp Populus tremula. Arten fortplantar sig parte­no­­­genetiskt (utan befruktning) över större delen av sitt utbredningsområde, men hanar har hittats bl.a. på Irland och i Tyskland. Fjärilen flyger från slutet av maj till början av juli. På dagen kan man se den sitta på trädens bark eller flyga kring trädstammarna, och på natten lockas den till ljus. Ägget läggs på ett ­asp­bladskaft. Larven minerar under sommaren i skaftet och skapar en ansvällning intill bladet (se bild). Larven går sedan ut i bladet, där minan vidgas till en fläck nära basen mellan mittnerven och en sidonerv. Exkrementerna läggs i två rader, mellan vilka larven kan dra sig tillbaka till bladskaftet. Den är huvudsakligen nattaktiv och gömmer sig under dagen i bladskaftet. Fläckminan kan ses från september till november. Den är lätt att upptäcka i nedfallna blad om hösten, eftersom den omges av en grön fläck i det annars gula bladet."

Blev du nu nyfiken och vill veta ännu mera om arten och om hur den ser ut hänvisar jag till länken:

ARTfakta om aspgallsdvärgmal.

Nu ska jag gå in på Artportalen och anmäla fyndet av aspgallsdvärgmal vid Tåkern. Den verkar inte vara funnen där nämligen. Det är på tiden, för dessa blad har jag ju noterat många gånger redan under årens lopp.

9 oktober - Vattenskräppan i Tåkern

En av dessa nyare växter i Tåkern heter Vattenskräppa, Rumex hydrolapathum. Jag tror inte att den fanns vid tiden då jag började exkurera där, utan har troligen invandrat till sjön de senaste årtiondena. Det är en växt som tillhör de mångsidiga skräpporna; lite av skräpväxter, besvärliga växter, tycker somliga, när de dyker upp i trädgårdar och på avställningsplatser. I den kategorin finns t ex gårdskräppa och krusskräppa.

Vattenskräppan gillar emellertid en annan biotop. Den vill stå med fötterna i vatten. I Tåkern finner man den numera lite överallt i strandzonen, ibland inväxt i vassen, som solitär på en skrattmåsholme eller blandad med hästsvans och gul svärdslilja på dybottnar. Den bildar väl synliga ruggar med stora gröna, helbräddade blad och rejäla, flerdelade blomkolvar. 

I vårt land finner man den från Skåne upp till Mälardalen och Uppland, men den saknas på Sydsvenska höglandet. Den verkar vara stadd i spridning med hjälp av klimatets uppvärmnning.

Jag var tämligen obekant med arten när vi vandrade vid Tåkernstranden i tisdags. Nog hade jag noterat den där ute i vattnet tidigare och funderat en smula, men inte mer än så och det var först när Kjell gjorde oss i tisdagsgänget uppmärksamma, som det klack till i skallen också på mig.

- Det här är vattenskräppa, säger Kjell och visar på de pepparrotsstora bladen som står där vid vasskanten. Och där ute i vattnet ser ni fler ruggar. 

-Javisst! Så är det ju - vattenskräppa.