söndag 28 juni 2026

28 juni - Fågelkommunikation

Det var igår eftermiddag, när vi satt i skuggan på altanen med en kopp kaffe, som en av kvarterets alla gråsparvar flög upp i nock på grantaket, hetsigt larmande. Den vickade hela kroppen fram och tillbaka och utstötte ett tydligt "tjürr, tjürr" upprepat flera gånger.

Den varnar för "flygande fara", säger jag till Ulla, och spanar samtidigt runt i himlen för att eventuellt upptäcka orsaken till larmet.

Där! säger jag och pekar. En lärkfalk!

Den kommer svepande över himlen med kupade, stela vingar och försvinner snabbt igen. Allt är över på tio sekunder och jag skulle naturligtvis aldrig ha sett falken om inte gråsparven berättat om den också för mig.

*

Snart därpå, kanske till påtåren, kan vi lyssna till talgoxhanens enkla meddelande: "Tit - tu, tit - tu", framfört med dämpad röst då han håller en fjärilslarv i näbben. Vi har vetat sedan tidigare, att paret i vår trädgård, är igång med sin andra kull, efter att den första flög ut välbehållen från holken vid köksfönstret för några veckor sedan. 

Nej, någon revirsång behövdes aldrig i år heller. Allt har gått tyst och lugnt till väga; allt har varit inmutat och klart sedan i våras och nu färdigt för barnkull nummer två, precis som det brukar vara hemma hos os. Men vi har hela tiden undrat vilken av holkarna som skulle bli aktuell den här gången. Förra året häckade paret i samma holk med båda sina kullar, egendomligt nog, men annars prioriteras alltid något nytt och välstädat. 

Nu svarar honan på hanens signal genom att snabbt och diskret flyga ut för att möta honom. Aha, den holken är det alltså; i den låga holken bakom stubben och det är redan så långt kommet, att hon ruvar. 

Vi dricker vår påtår i godan ro, känner oss som ett med naturen och hoppas nu att det går bra också med kull nummer två. Vår trädgård bidrar med sin del för talgoxepopulationens bevarande. 

Och allra trevligast är det att också förstå språket. Vi hör ihop! (Att bilderna är en dag feldaterade är en petitess som jag lastar på värmen).


28 juni - Heta dagar

Dagar av extremvärme har rått en tid. Ändå klarar vi oss ganska bra undan här uppe i Norden, med temperatur som pendlar mellan 24 grader och 30, medan man i Centraleuropa har haft över 40 grader på flera platser. Varmast hos oss var det i förrgår med 32 grader i skuggan. Åskväder har dragit förbi några gånger, laddat upp över Syd- och Västsverige, för att sen dra in över Vättern och Ödeshög, men där snabbt reducerats till nästan intet. Jag har med spänning följt vädrens vandring i appen "regnradar.se", suttit på altanen och förvarnats av avlägset mullen, inväntat häftiga blixtar och störtskurar. Men sen - ingenting, vilket är väldigt typiskt för vårt lokalklimat; vid en av landets torraste platser. Här dunstar det mesta av regn bort innan det når ner till backen.


Jag tänkte mig skugga och svalkande skog och drog upp till Omberg häromdagen; laddade upp för lite orkidéstudier på plats med skissbok och akvarellåda och vandrade in längs en skogsväg mot grönska och lövdunkel, men tog till schappen lika snabbt ut igen. 
Jag klarade inte utmaningen. Min svettiga kropp drog till sig mängder av bromsar och flugor som fullständigt överföll mig och svärmade runt mitt huvud som zombies. På de få minuter som jag var där inne, fick jag en handfull bromsbett och lika många myggbett, varför jag snabbt som attan flydde tillbaka till bilen i panik och fick ägna flera minuter åt att avhysa alla högst ovälkomna fripassagerare som följt med in. En upplevelse av besvikelse - en sommarparadox som man efter alla gångna år borde vara van vid, men uppenbarligen lika snabbt förtränger.


Utsikten.

Av tänkta orkidéstudier blev det nu inte så mycket. Jag som hade spetsat in mig på att avbilda nästrot på plats och kanske de första små telningarna av kal knipprot, fick nöja mig med att teckna skogsnycklar vid dikeskanten genom stängda bilrutor.


Fläcknycklar av varianten skogsnycklar tillsammans med en sotmätare, alltid något.

Sen körde jag längs bergets småvägar i krypfart och kollade fjärilar och skalbaggar i den rika blomningen.


Spenört.

Det dröjer någon vecka till innan allt kommer att kulminera bland blomsterklasarna, när alla pärlemorfjärilar och guldbaggar med flera insekter tar över scenen.


Och hemma blommar Clivian på trappan rikare än någonsin. Det är sommar.

onsdag 24 juni 2026

24 juni - Tillbakablick - Ekoxen och Karin

 Midsommaraftonen den 19 juni, i härligt sommarväder med behagligt bad i Lilla Rengen, med "Små grodorna" runt stången och till ett frikostigt middagsbord, firade Ulla och jag tillsammans med dotter Karin och familj i Brokind, söder om Linköping, en sommarfest som var så där varm, lugn och skön som den blir några gånger i livet. Jag känner stor tacksamhet för att man får vara med om sådant!

Det som ändå får mig att berätta mer om detta i Naturlig dagbok är emellertid något som hände under den här dagen, vid sidan av det stora firandet.

Karin kom nämligen upp från badet med en ekoxe i famnen. Det var en stor och kraftig ekoxe-hane med väldiga käkar. Den var vid god vigör och efter vederbörlig fotografering släpptes den åter till frihet på en stor ek i närheten.

Karin med den fina ekoxe-hanen i famnen.

I Östergötland söder om Linköping finns ett av Europas förnämsta och största områden med gamla och grova ekar, som mer eller mindre dominerar landskapet och därför fått epitetet "Eklandskapet".

Länk till mera information om "Eklandskapet".

I eklandskapet kan man faktiskt säga att den här, verkligt förnäma skalbaggen ekoxe, Europas största, är tämligen allmän, åtminstone vissa år och detta är verkligen något vi, alla östgötar, ska vara både stolta och glada över.

I år, berättar Karin och Micke, har de noterat ovanligt många ekoxar i området. 

En av alla ekoxar som Karin, Micke och barnen har sett i Brokind under året. Foto: Karin Björkman.

Tyvärr har familjen också sett väldigt många döda ekoxar i år, eller i värsta fall ännu levande, mer eller mindre ätna ekoxar. De har frågat mig om tips, vem som tagit dessa, för att slita bort bakkroppen och lämna huvud och mellankropp, ännu levande, åt plågor. Men jag vet inte, utan kan bara gissa t ex, skator, kråkor eller kajor. Kanske någon som läser detta har mer kunskap i ämnet.

Det finns en tidigare koppling mellan vår dotter Karin och ekoxen. 1986 illustrerade jag nämligen "Insektsbok för barn" av författaren och vännen Göran Bergengren. Den gavs ut av Vår Skola Förlag AB och Göran och jag hade tillsammans många uppdrag där. Det bestämdes att en ekoxe skulle vara huvudfigur på omslaget, men jag passade på att lägga in min dotter Karin, då sex år gammal, i bilden, som åskådare till en ekoxe-kamp. Det blev ett bra och spännande omslag, enligt min och mångas mening.

Tänk så märkligt det är då, att historien upprepas nu, när Karin är vuxen och själv mamma. Några decennier senare i livet står hon alltså här igen med en ekoxe i famnen. 

Och jag känner förresten själv väldigt fina vibbar till just ekoxar. Den historiskt varma och sköna sommaren 1955, när jag var tio år, och fick följa med farmor Alva och farfar Eric hela långa sommarlovet till Stora Askö i Loftahammars skärgård i Tjustbygden, mötte jag flera gånger, under promenader i det ännu så gott som ostörda skärgårdslandskapet, denna pampiga skalbagge. Det blev naturligtvis en alldeles oförglömlig upplevelse; en historia för resten av livet.



24 juni - Tillbakablick - törnskata

 Det var den 17 juni ser jag i skissboken, när jag kom körande genom Dags mosse på väg hem, som jag äntligen fick se årets första törnskata. Den flög upp från vägkanten och landade i en torrbuske. Jag stannade bilen och studerade den i kikaren. Jag hann med några snabba skisser i boken och hemma i ateljén igen gjorde jag en mera genomarbetad akvarell av upplevelsen.

Montage, med den första skissen infälld i den senare varianten som är gjord i ateljén.

Det är märkligt att detta blev årets första observation av törnskata för mig. Jag har väl aldrig varit med om liknande, tänker jag. Så sent! Inte ens under mina dagar på Öland såg jag någon törnskata, trots att den på Alvaret ofta är en riktig karaktärsfågel.

Men, visst har det hänt tidigare, att törnskatan nästan uteblivit. Den är en sen återflyttare, från tropiska Afrika, och om våren är kall och våt, stannar flytten mot norr av och arten kan strunta i häckning eller kanske häcka tidigare, längre söderut. Man kan säga att törnskatan lever lite just på gränsen i vårt land och i Storbritannien till exempel, är den en första rangens raritet de få gånger den häckar där.

Törnskatan är en personlig favorit.


torsdag 18 juni 2026

18 juni - Vilken överraskning.

Jag studerar och avnjuter vår lilla äng i trädgården varje dag, flera gånger faktiskt, ja, nästan ideligen. Jag är nämligen så stolt och glad över det lyckade "projektet" att ord nästan inte finns. Tänk att det kunde vara så "enkelt", bli så givande och samtidigt så självklart.

År 2018 var det som jag bestämde mig för att avsätta en bit av vår gräsmatta i villaträdgården i Ödeshög till fri utveckling, till en äng möjligen om det skulle vilja sig väl.

länk till den gången

Utvecklingen har varit fantastisk. Idag har vi en riktigt fin liten äng, fylld av blomster och växter i olika skepnader under året. Just nu dominerar prästkragar och höskallror, men bara för en tid, ty snart ska ängen slås.


Vår äng idag, den 18 juni 2026. Ett blomsterhav av prästkrage, rödfibbla och höskallra. Jämför gärna med länken från 2018 för att förstå den fantastiska utvecklingen.

Häromdagen upptäckte jag något alldeles nytt och häpnadsväckande i vår äng. Det tog en stund för mig att verkligen fatta. Någonting annorlunda och främmande dök upp i blickfånget. Är det verkligen möjligt, tänkte jag.


Mitt i ett parti av ängen där gräsen dominerar stod en samling av tre blommande tvåblad.

Hur i hela friden, ropade jag. Orkidéen tvåblad har dykt upp i vår trädgård, varvid Hanna kom och tittade.

Den har hittat hit på egen hand, men hur kan jag inte förklara, säger jag. Det är ändå en bra bit, flera kilometer fågelvägen, till platser runt om samhället där tvåblad växer naturligt och hit måste den ha hittat genom fröspridning. Det är verkligen en riktig gåta, som knappast kan lösas. Men, det har ju hänt, så det är sant.

Orkidéernas fröer är mikroskopiska, som damm bara. De är nästan viktlösa och kan lyfta till väders och spridas miltals av det lättaste av vinddrag. Utan egen näring måste de finna plats för att gro i den bästa av jordar och blott där de rätta svamphyferna finns för nödvändigt samarbete. Chansen för varje enskilt frö att lyckas hela vägen till fullmognad är minimal, så orimligt liten, att den kan jämföras med spermiers möjlighet till befruktning. Det krävs mer än tusentals frön bara för att lyckas en enda gång.

Och det har alltså skett i vår trädgård; i vår lilla nyskapade äng mitt i samhället. Detta känns orimligt och gåtfullt och är samtidigt ett översvallande gott betyg till vår satsning. Här är beviset:


Orkidéen Tvåblad, Neottia ovata, blommar numera i vår egen lilla äng.


18 juni - Möte med kornsparvar

Jag gör en liten återblick av min korta utflykt till Öland för ett par veckor sedan. Jag har via studier i min skissbok arbetat vidare med intrycken som jag fick av mötet med kornsparvar vid Gräsgård på öns sydöstra kust.

Jag minns en gång för länge sedan, under Ullas och min bröllopsresa 1973, när vi, under en etapp söderut i Europa, körde vår röda Amazon från Fredrikshavn på Jylland upp till Skagen, hur kornsparvar satt hela vägen på telefontrådarna längs vägen och sjöng. Just detta och att tofslärkor flög upp framför bilen flera gånger är fina minnen, som jag vårdar väl.

Telefontrådarna med tillhörande stolpar är sedan ett tag borta även i Danmark och så var även både kornsparvar och tofslärkor senast vi återbesökte området sommaren 2025.

Även i vårt land försvann kornsparvarna succesivt under 1900-talet. Från att ha varit tämligen allmänna i södra Sveriges jordbruksbygder  under 1800-talet, med förekomst ända upp till Västergötland och Östergötland, minskade populationen stadigt och arten var på 1990-talet på gränsen till helt utdöd i vårt land.

Därefter har en viss återhämtning skett och idag beräknas det finnas cirka 80 häckande par i vårt land med koncentration till delar av Skåne och Halland samt Öland.

Anledningen till kornsparvens svåra kamp för överlevnad beror på vårt moderna och rationella jordbruk. Småskaligheten har gått förlorad, vinterstående stubbåkrar med spillsäd är en bristvara och häckrader, murar och öppna diken har rationaliserats bort till förmån för monokultur och enformighet.

Studier av kornsparvar vid Gräsgård på Öland 2026.

På underbara Öland är dock allt verkligen annorlunda; det märker jag fuller väl, jag som östgöte, uppväxt i en av de mest rationaliserade av jordbruksbygder, som tänkas kan. På Östgötaslätten finns inget utrymme för kornsparvar kvar och inte för mycket annat av varierad natur heller för den delen. Där rår mest raps och vete. Men på Öland är ännu jordbruket differentierat och småskaligt. Murar, buskrader, små tegar av blandade grödor lever kvar i synbar välmåga, framför allt längs östra kusten. Här trivs  kornsparvarna, hit har de kommit tillbaka och stammen växer långsamt till. 

Det var en fröjd att sitta en stund med kornsparvarna och lyssna till deras knirkande sång. Den bästa upplevelsen på min lilla Ölandsresa sommaren 2026.


måndag 15 juni 2026

15 juni - Regn och rusk

En ovanligt kall och våt period är det, säger man på SMHI, men till midsommar ska det bli fint. Vi får glädja oss åt att regnet skänker liv och grönska till allt som ska blomma och ge skörd.

Våra violirisar till exempel, står väldigt vackert just nu i rabatten runt den eftersatta gamla dammen, där guldfiskar en gång simmade omkring och förökade sig.

Det var en gång för länge sedan, minst 25 år, under ett besök på Öland, som de fick följa med hem. I rabatterna runt keramik- och designstället "Paradisverkstan" vid Färjestaden stod dessa vackert blåa irisar och lockade mig till ett försök; jag tog hem ett par nästan mogna frukter., som blev liggande i mitt kylskåp in mot hösten, där de mörknade och sprack upp varefter jag sådde dem i en bytta.

Till våren grodde flera av fröna och jag planterade dem först i mitt växthus och skötte dem noga och satte ut dem under sommaren. Det gick galant. Irisarna tog sig och jag kunde sätta ut dem i rabatten under hösten. Sommaren därpå blommade de för första gången.

Idag har jag fullt av dem runt den gamla dammen. De flesta har en djupt ultramarinblå färg med gulbruna mönster i, men där finns även ett par nästan vita exemplar. Arten heter Iris sanguinea och dess ursprung letar jag förgäves efter. Det står i texten jag läser att den inte reproducerar sig i vårt land. 

Men det stämmer alltså inte. I vår trädgård går blommorna till frukt och frö varje år och med lite hjälp sprider de sig visst.


tisdag 2 juni 2026

2 - 4 juni - Resan till Öland

I och med skrivningen idag, den 13 juni, har jag hunnit ifatt min berättelse om "Resan till Öland". Jag noterar så här, en dryg vecka efteråt, att på den ön väntar alltid spännande upplevelser och överraskningar. Samtidigt som jag "misslyckades" med att höra sommargyllingen, en önskad målart, i Ottenby lund, så gjorde andra det. Det är sånt jag tar. Idag läser jag vidare att en ung lammgam just har siktats och hängts in av ornitologer vid Melösa. Åh! tänker jag Melösa. Där hänger vi ju nästan varje sommar numera, men aldrig hade jag trott att en så udda och sällsynt art som lammgam skulle dyka upp just där och så typiskt förstås, då vi inte är på plats. Men mest synd i det sammanhanget är det förstås om bortgångne vännen Robban Franzén som aldrig fick chansen på sin egen täppa. Det hade väl varit nåt Robban!? 
Så där ja, nu är förordet författat och här börjar alltså berättelsen om "Resan till Öland":

Tisdag 2 juni

Idag påbörjar jag min lilla resa till Öland och jag vänder tillbaka hemåt redan på torsdag. Knappa tre dagar blir det, inklusive resdagar och det känns väl komprimerat och intensivt. Jag har bokat rum på Ottenby vandrarhem vid Ås och kommer att ägna mig åt naturstudier på både papper och duk. Avsikten är att rapportera allt som händer på plats, löpande i min Naturliga dagbok

Nu är det kväll den första dagen. Jag sitter på kammaren i Ottenby vandrarhem och kan konstatera att min fina idé om att presentera en direkt reserapport gavs upp innan jag ens hunnit börja, p g a dålig kompatibilitet mellan mig och tekniken. Framför allt är det överföringen av bilder från mobil och kamera som "skiter sig". Det är ju fasen också, att jag tvingas skrinlägga mitt eleganta projekt. Jag får återkomma någon gång efter hemkomsten och göra en efterhandskonstruktion.

(Idag är det redan den 7 juni och ytterligare ett par dagar har alltså passerat. Det är kväll nu, vi är åter hemma från en kort visit hos dotter med familj i Stockholm och nu är det verkligen hög tid att påbörja  min utlovade rapport trots att jag är lite trött i huvudet):

Jag är framme på Öland vid lunchtid, denna den första dagen och kör den gamla vägen från Färjestaden söderut. Redan vid Smedby får jag kontakt med de första ängshökarna. 


En hona med ljust ansikte dyker upp vid sidan av vägen men försvinner lika snabbt i grönskan. Jag stannar till vid vägkanten för att möjligen få en chans till. Ljuset är starkt, nästan bländande. 


En liten grusväg leder ner vid sidan av ett blommande rapsfält, ända ner till det glittrande havet. Jag upptäcker en ängshökshane som svävar omkring ute över fältet, så där fjäderlätt som bara nattskärror och ängshökar kan sväva, helt tyngdlösa liksom. Det var ju ett vackert mottagande, tänker jag och skissar ner upplevelsen på plats, så gott det går.

Sen fortsätter jag ut över Alvaret till Möckelmossen, har tagit av vid Resmo och keramikverkstaden som ligger där i hörnet. Hjärtat bultar av längtan och förväntan.

På plats strosar jag runt under tre timmar i gassande sol. Jag har parkerat en bit ifrån själva besöksanläggningen, eftersom jag vill undvika färdiga lösningar och andra besökare. Jag önskar vara ensam med mig själv och Alvaret. Det känns absolut bäst så.


Alvaret står i vacker blomning. En gnutta regnvatten ligger kvar som tunn väta i några svackor och allt är ovanligt friskt och frodigt. 


Den vackra och för öländsk och gotländsk karsk-terräng så typiska blå bergskrabban fångar jag både som foto och akvarell. Arten finns bara här!


Kattfot.


Orkidén Johannesnycklar, ibland hjälmnycklar kallad, växer i de frodigaste partierna.


Den egendomliga masklaven, som är en märkvärdig klenod, nästan overklig i sin skepnad, finns däremot bara i de mest, av sol och hetta, utsatta partierna av alvaret.


Fältsippan har gått i frukt med vackert lackröda, fina strån i fruktpenseln.


Och den endemiska ölandssolvändan förstås. Detta år i oerhört riklig blomning. Liten som den är, måste den ändå anses var en liten men perenn miniatyrbuske. 

Överallt på alvaret runt Möckelmossen, i den magra och spridda vegetationen, kryper fjärilslarver omkring. På vissa ställen i så rikligt mängd att jag troligen, dock oavsiktligt, trampar ihjäl några nästan vid varje steg. 


Larver av nattfjärilen ängsringspinnare.

De är alla arten ängsringspinnare, som imago (vuxen) en liten oansenlig brungrå-färgad nattfjäril, vilken vissa år massuppträder i denna karga miljö. I år är ett sådant år!


Jag noterar att de flesta larverna huserar i anslutning till partier där fältvedeln blommar rikligast. Riktiga klasar av larver kalasar på den fina ärtväxtens blommor och blad, nästan ner till kalätning. 

Historien om ängsringspinnarens massuppträdande, under sommaren 2026 slutar emellertid inte här. Den har bara börjat och jag tänker återkomma till ämnet redan i morgon, då jag åter kommer att vara på plats på Alvaret under några timmar. Jag lämnar alltså en liten "cliffhanger".

Onsdagen den 3 juni.

Jag tar tidig morgon. Redan vid soluppgången är jag färdig för dagens möjligheter. Allt börjar lite ledsamt med en trafikdödad kattuggla vid vägkanten. Jag kontrollerar eventuell ringmärkning och lägger den därefter åt sidan i diket för gladorna. 


Jag tar vägen ner mot Ottenby, men stannar på besöksparkeringen vid Södra Lunden, där jag tar mina stavar och kikaren för att vandra in mot lövgrönskan. 


Om än inte lika mättad som för några veckor sedan, möter fågelsången vackert. Härmsångarna allra först, vid parkeringen och därefter tillsammans med hämplingar, bofinkar, koltrastar, törnsångare och trädgårdssångare.


I Ottenby lund är det hagtornets tid. I stora sjok och i sirliga girlanger lyser de vita blomklasarna upp dunklet.  

Jag vandrar runt långsamt, nästan ensam och njuter av växtligheten, ljusets tilltagande och lövverkets rassel i den lätta brisen.


Solstrålarna sipprar in från Schäferiängens öppna yta ut mot havet. Där ute ifrån hör jag måsfåglarna, tärnorna, gravänderna, småskrakarna, strandskatorna, grågässen och rödbenorna på lagom avstånd. 

Jag hör en fågelstämma, som jag först tvekar om en aning, men strax känner mig bekant med. Det var ett par år sedan jag hörde den på Omberg; nu dyker den upp här i lunden. Jag sätter mig till ro på en vitnad almstock och lutar mig bakåt. Orörlig och tyst. Jag är inte den förste att sitta just där, marken under trädstammen är tilltrampad och uppsparkad. Fler njutare än jag har tagit rast här för att också försöka få ögonen på den skulkande sångaren högt däruppe i lövträdskronan.


Jag ser den, den Mindre flugsnapparen, men mest som en mörk siluett mot den ljusa himlen, då den lättar från en gren till en annan och sjunger sin enkla visa av droppande toner. Jag anar den gulröda strupen, men måste medge att den akvarell jag gör på plats, helt visst blir en smula tillrättalagd. Allt för att jag redan vet och kan. Det är måhända sånt man kan kalla "konstnärlig frihet".


Innan jag fortsätter min planerade resa på Öland svänger jag ner mot södra udden och Långe Jan. Det är likväl ett måste, tänker jag, när man ändå är här. Men mer än så blir det faktiskt inte. Någon riktigt hängiven fågelskådare är jag inte längre. Det stadiet lämnade jag för många år sedan. Livet och naturen är vidare än så. Och den där översomrande skärsnäppan nere vid strandkanten man pratar om, får gå ifred för mig. Jag vänder uppåt och far iväg till mitt favoritställe - Sandby borg istället.

Jag har ju planerat för lite friluftsmåleri. Fältstaffli, pannåer, färg och penslar är med i bilen. Jag tänker sätta mig någonstans där i Sandby ängs- och betesmarker, nära havet, bland orkidéer och stenmurar och måla olja.

Omgivningen är jungfrulig. Vitgrå kalkstensmurar vandrar över det låglänta landskapet som lutar ner mot havet i öster. 


Mellan murarna finns ängar och betesmarker blandat med grödor av stråsäd, raps och vallodling. Lotterna är småskaliga oftast i form av långsmala tegar omgärdade av dessa vackra murar, buskrader och solitära småträd av oxel och hagtorn. 


Allt så radikalt olika det storskaliga, monokulturella odlingslandskap som finns hemma i västra Östergötland.


Här Öland är allt mera småskaligt och naturnära och jag tänker att så här ville jag ha även Östgötaslätten. Varför skulle det inte vara möjligt.


Rikedomen i detta öländska landskap är fantastisk. Överallt runt omkring mig spelar storspovar och rödbenor, sånglärkorna står tätt som duggregn över himmelskupan, gravänderna tar hela tiden gnäggande svängar upp över kor, får och hästar.


Jag sitter vid den vitkalkiga grusvägen som vindlar ner mot havet. Jag är omgiven av en oerhört rik flora av högsta kvalitet. Överallt blommar orkidéer som snart överblommade Johannesnycklar, knoppiga brudsporrar, frodiga ängsnycklar och framför allt små men oerhört läckra krutbrännare i hundratals och mer. 


Jag sitter i paradiset och målar.

Värmen är påträngande i solgasset så jag åker ner till stranden när jag känner att jag inte kommer längre med måleriet; sätter mig på en av de typiska små miniraukarna under Sandbys numera världsberömda fornborg; den där en otroligt rå och total massaker ägde rum en gång för länge sedan, så där en några hundra år efter Kristi födelse.


Jag dukar upp min enkla måltid bestående av en burk "Fiskbullar i hummersås" som jag tar kallt, direkt ur burken med en tillyxad kvistgaffel. Så gott och så passande! Vinden från havet svalkar.


Inte kan jag heller låta bli, att som efterrätt dokumentera utsikten längs stranden mot söder i min skissbok. Man måste passa på när motiven bjuds. Bättre än så här blir ju inte livet.

Mätt och belåten, men trots allt inte badsugen, vänder jag mig åter in mot Alvaret. Jag parkerar och går runt ytterligare någon timme, nu mera österut från Möckelmossens centrum och letar efter skalbaggen, jordlöparen Alvarlarvmördare, Callisthenes reticulatus.
Men nej. Jag lyckas inte finna någon. Det ska inte vara lätt, men nu har jag åtminstone gett arten och mig själv en god chans. En chans som nog aldrig återkommer. I år med den täta förekomsten av larver till ängsringspinnaren, var allt upplagt. Kanske kommer det att dröja trettio år igen, innan det blir dags för nästa toppår.

Hemma på vandrarhemmet gör jag med hjälp av nätet en rekonstruktion av den vackra, stora och nästan guldglittrande jordlöparen. I brist på eget material fick det bli så här:


Notera att jag i min skiss skrev det "gamla" släktnamnet Calosoma. Det är alltså ändrat till Callisthenes numera.

Ett intensivt forskningsarbete pågår på Ölands alvar i år. Man undersöker just nu hur statusen är för denna oerhört sällsynta och akut hotade art. Alvarlarvmördaren finns idag bara på Öland i vårt land och den är alltså oerhört sällsynt även här. Genom att placera ut fällor för levandefångst och följande märkning vill man utröna hur stor populationen är och hur spridd skalbaggen är på öns Alvar.

Tyvärr har man samtidigt gjort en väldigt obehaglig upptäckt; att någon/några illvilliga personer har satt ut egna fällor i samma områden för dödlig fångst av skalbaggen. Vi människor är ju så korkat funtade att djur och växter i naturen får ett pris, ett ekonomiskt samlarvärde i relation till sin sällsynthet. Illegalt insamlande och kommers av natur är så omfattande att det gott kan jämföras med handeln av narkotika.


Sen gjorde jag natt.

Sista dagen, den 4 juni och jag har att lämna vandrarhemmet kl. 10.00. Alltså packar jag allt i bilen medan regnet, som började under småtimmarna, sakta upphör. Det var verkligen efterlängtat, säger man i huset; inte mer än ca 20 mm har kommit tidigare och nu gläds lantbrukarna, som perfekt i tid hann bärga vallskörden innan vätan kom. Lika glada är alla hemmaodlare och inte minst mängder av hussvalor och ladusvalor som hämtar lera i pölarna på gården. Och rödstjärten, han sjunger också denna morgon, möjligen ännu mera upplivad.  

Vid Gräsgård har ett par väldiga vattenreservoarer byggts. Det sitter en halvstor fågel i ett torrträd invid och jag stannar bilen och lyssnar. Jag har en aning.


Jo då, det är en kornsparv som sitter där och sjunger sin enkla, knirkande visa. Jag sitter kvar i bilen, får fram mitt skissblock och ritar snabbt. Näbben är gulaktig men svalget köttfärgat; huvudet är platt och stort, kroppen känns tung och stjärten ganska lång. Fågeln är enkelt tecknad i grått, beigt och brunt med mörka spolstreck koncentrerade runt strupe och ner på bröstet. Benen är ljust köttfärgade och tårna hänger slappt ner från foten. Fem minuter tillsammans med kornsparven får jag sen flyger den iväg.


Hemma igen, gör jag denna version, något mera tillrättalagd.

Jag kör vidare upp längs östra kusten och hamnar vid Gårdby café idag igen. Egendomligt. Men innan dess ägnar jag en timme åt att vänta ut ett par ängshökar som häckar nära Hulterstad. Jo, egentligen finns där två par, nära varandra, så där som ängshökar ibland plägar bete sig och boplatsen är inte svårfunnen.

En rugge oslagen vall, inte mer än dryga tio meter i diameter och stängslad med nät står kvar mitt i ett slaget fält, alls inte långt från hus och folk. Här göms ett bo av ängshök.


Här har "Projekt ängshök" gjort en insats och räddat ännu en häckning från massaker. Sammanlagt har man hittills i år påträffat och klarat närmare trettiofem boplatser och man räknar med att finna ytterligare ett tiotal, som förhoppningsvis klarat sig genom att ligga i stråsäd som skördas senare, när ungarna mestadels är flygga. Projektet samarbetar på ett positiv sätt med markägarna och allt genomförs mestadels med volontärer och bidrag från BirdLife Sweden med flera. Varje presumtiv häckning kräver åtskilliga timmar av arbete och väntan och genom denna, mycket lovvärda insats, har stammen av ängshök i vårt land kommit att öka avsevärt. Från Öland har arten också spridit sig in över t ex Östergötland och Västmanland.

Jag sitter kvar i bilen vid vägkanten och väntar mer än en timme innan något händer. 


Då upptäcker jag något som rör sig på kalkstensmuren bortom häckningsruggen. I kikaren ser jag att det är en hane som just har landat. Han sträcker på sig och lägger vingarna tillrätta och sitter sedan en stund och gosar i solvärmen. Det är så jag tecknar honom. det är långt håll och få detaljer men benen lyser nästan orangea - det noterar jag.
Därefter blir det lite flyktstudier av både hanen och honan i boken.


Jag kör ut över alvaret igen, tecknar en sista bild i boken och går, kanske någon timme, och letar resultatlöst efter den där gäckande skalbaggen Alvarlarvmördare. Sen mitt, på dagen, lämnar jag Öland och kör hemåt genom de ganska enahanda Smålandsskogarna och är hemma mot kvällen, både trött och glad samt även mätt och belåten efter en burk Ravioli intagen så där direkt, vid Lenhovda.

söndag 31 maj 2026

31 maj - Akvarellstudier av kärrsångare

Under några kvällspass vid Broby, Alvastra pålbyggnad, mellan Ödeshög och Tåkern, ett välkänt nattsångartillhåll, har jag ägnat mig åt att smyga in till närheten av sjungande kärrsångare. Det är inte så lätt att få ögonen på dem. De är lättrörliga och tät vegetation och grönska står emellan. Men man får göra så gott man kan och då passar tecknade små studier av det flyktiga väldigt bra. 

Jag fyllde ett par sidor i min skissbok häromkvällen och nu har jag efteråt lagt lite färg på alstren.


Sjungande kärrsångare, akvarellstudie.

Du får ta dem som de är. Flyktiga och skissartade. Men, jag tycker att jag har fångat själva känslan med det öppna brandgula gapet och den vibrerande vita strupen.