28 augusti - En slumpens petitess

Häromdagen, då jag pratade med min vän Göran Bergengren frågade han mig om jag hade sett någon svingelgräsfjäril den senaste tiden på hemmaplan. Han hade gjort det nämligen, den första för Åsbodalen, menade han. 

- Den fanns inte i vår hembygd när vi var unga, sa han. Den är ny här. Den sprider sig med klimatet.

- Nej, det har jag inte, svarade jag. Svingelgräsfjärilen är väl mera av en kustart, eller hur och jag har sett den flera gånger på Öland tidigare. Den är väldigt vacker!

- Du får spana, sa han. Det kan vara något på gång.

Igår var det bad i Vättern vid Hästholmen, precis som varje dag den senaste tiden.

Foto - Hanna Björkman.

Vattnet, någonstans mellan 16 - 18 grader och en milt värmande sol, gjorde att man kunde njuta i fulla drag. Kanske blir detta det sista badet den här sommaren, tänkte jag. Åtminstone av det behagliga slaget och på min födelsedag till och med.

Sen satt vi en stund, Ulla och jag och pokulerade med andra badare, när en orangefärgad fjäril virvlade förbi. Den liknade en nässelfjäril men upplevdes som mindre och ljusare färgad. Snabb var den också, flykten var absolut inte nässelfjärilens. Den försvann fermt längs staketet innan jag hann med.

Svingelgräsfjäril. Foto - Daniel Liljegren.

Plötsligt var den tillbaka och landade framför oss i en maskrosblomma mitt i grästorkan. Det är en svingelgräsfjäril, berättar jag upphetsat. Är det någon som kan ta ett foto? Jag har tyvärr min mobil i bilen.

- Jag försöker, sa Daniel och lyckades därmed fånga fjärilen i fyra bilder. Mot honom är jag numera väldigt tacksam. Dokumentationen är klar och otvetydig. Den duger gott för både mig och Artportalen.

Göran och jag talade alltså om svingelgräsfjäril någon dag innan detta hände. Slumpen, eller ödet för den som vill, gjorde att allt kom att sammanträffa inom ett par dagar och att jag därmed var vaksam och beredd över själva möjligheten, även omedvetet

Svingelgräsfjäril, Lasiommata megera. Akvarell av Gebbe Björkman

Den första svingelgräsfjärilen i Ödeshögs kommun (tror jag) blev härmed dokumenterad och uppmärksammad. Det är en slumpens skörd och kanske en petitess för många, men inte för mig och alla andra som noterar naturens förändringar. Det blev också en väldigt fin födelsedagspresent.

25 augusti - Öninge hamn

På vägen ner, vid Öninge Korpralsgård ungefär, lyfter två gamla havsörnar från åkern. Deras stjärtar lyser kritvita mot mörka kroppar; ljuset är skarpt. Vi  följer dem i kikaren när de drar iväg bort mot Omberghållet och försvinner. Är det månne ett av våra etablerade par, nu nyblivet barnlösa, spekulerar vi i bilen. Det är ju den tiden nu, att ungarna får klara sig själva.

Två gamla havsörnar gläder oss.

Vid Öninge hamn träffar vi Stig Andersson och jag passar på att informera mig om eventuella aktualiteter.

Stig Andersson framför den skyddade viken där båhusen ligger i lä bakom mäktiga klippor och under korrugerat plåttak.

Stig berättar för mig att här finns en förening som äger och förvaltar hamnen. Sexton medlemmar ingår, mest närboende, och många av dem har båtar på plats i båthusen. Stig är pensionär och bor alldeles intill. Han fiskar kräftor och röding på fritiden, men jag ser att plastboxen just idag ännu är tom.

Här ser man Öningeviken och båthusen från klipporna ovanför, akvarellskiss,

Stig berättar vidare om platsens historia som Ödeshögs gamla officiella badplats, med simskola och allt under 1940 till 1980-talet. Här fanns omklädningsrum, trampoliner och någon form av brygga. Barnen simmade därute mellan uddarna under sträng hållning av läraren Roland Hagberg. Stig var med!

Här mellan klippor och stenblock lärde sig Ödeshögsbarnen sig att simma förr i tiden, även om vattnet ofta var kallt.

När vi själva kom till Ödeshög i början av 1970-talet, var det ännu hit vi åkte för att njuta Vätternbad. Stora Lund var ännu ett skjutfält med tillträdesförbud och Hästholmens hamn var avsedd för annan verksamhet. Vid Öninge var det fullt varma somamrdagar. Än idag kommer ungdomar hit för att bada och fiska, berättar Stig, men inte är det som förr.

Graniten är vass och skarp. Numera känner jag min begränsning.

Ute på klipporna vid Öninge bokade man in sin egen hylla i god tid innan det blev fullt. Man hade sina favoriter. Sen kunde man njuta av friska klippbad hela dagen, simma ut och kika ner i brådjupet utanför klippväggen; 75 meter brant har jag alltid sagt, men Stig rättar mig med att det är en 45 m brant undervattensvägg. Men, den räcker väl för den som vill ha spänning eller utöva fridyk, vilket är mycket vanligt på platsen. 

Här är nästan alltid en blå flagga hissad och ur vattnet stiger kaskader av bubblor

Öninge är en undanskymd vrå i Vätterlandskapet. Så annorlunda och spännande. Här samsas naturens motsatser i form av blodnäva, småskrake, hasselsnok och gråal (arre).

23 augusti - En favoritplats

Så här sitter jag ofta kvällstid när mörkret kommer. Filosoferande och väldigt avkopplande tar jag en paus i livet, för mig själv på vår inglasade veranda. Jag har nästan alltid sällskap av olika slags musik, våra växter från vänster till höger: just nu överblommad afrikansk klätterlilja, min mors gamla Mårbacka - pelargon, vårt fantasiska fikonträd fullt med frukter samt där utanför glaset några av tomaterna, (som jag redan har berättat om). Ett glas vin eller en whisky kommer gärna till. Så blir kvällen fulländad och själen laddad.

22 augusti - Skogskonsert

Under lördagskvällen, den 22 augusti, bjöds vi på en underbar tillställning vid Ombergs Hjässatorg. Östgötamusiken levererade levande musik tillsammans med arrangören Hästholmens bygdegård i ett blandat program, rakt av ute i naturen på allra bästa Omberg. 

Kvällen började mycket vän, alldeles vindstilla och andaktsfull, med solen blänkande i de väldiga grantopparna och övergick sedan i tilltagande mörker och fallande temperatur. 

Vi var många som var där, Camilla berättade för mig, att minst 250 personer var på plats, med stolar, matsäck och filtar; alla mycket förväntansfulla.

Vilken fin kväll det var. Musikerna var indelade i tre grupper: Östgötabandet, Östgöta Brasskvintett respektive Crusellkvintetten. I upplysta små gläntor presenterades musik av olika karaktär och sort. Underbart!

Här, genom vindskyddet, glimtar delar av Östgötabandet fram under sitt framförande av verket "Tutu" av George Duk och Marcus Miller.

Efter detta är man väsentligt mycket rikare!

24 augusti - Tomater

Av min vän och boulekompis Staffan har jag fått fröer i födelsedagspresent till några spännande tomatsorter, vilka nu ger härlig skörd i vår trädgård. 

Här är tomaten Green Russian som ger omfångsrika, något platta bifftomater i gulgrön färg som mogna. De är väldigt goda i tunna skivor på leverpastejmackan

Följande exotiska tomat heter Sergeant Pepper. Den är hjärtformad, nästan svartlila med orangea inslag; mycket god och vi använder den framför allt i sallader tillsammans med egen rödlök.

Den här nedan heter Artisan Blush Tiger. Det är en busktomat som vi aldrig har tjuvat. Den ger en riklig skörd av ovala, ca 7 - 8 cm långa tomater med lite spetsig topp. Färgen är vackert orange med röda strimmor och smaken är mycket rik.

Den fjärde tomaten, som vi fick frö av från Staffan heter Lille Lise och det är en körsbärstomat som redan är ett uppätet kapitel. Den gav massor av ett par centimeter stora, klotrunda tomater i orangeröd färg; väldigt söta och goda.

Tomater kan lätt bli en passion. Flera väl kända exempel finns som ni säkert vet. Vi håller oss till en låg men kärleksfull nivå. Att sköta tomater kräver nämligen sin tid, inte minst vattningen en torrsommar som denna. 

23 augusti - Allt är inte alltid vatten som blänker

Jag letar bakåt och finner att jag den 15 juni skrev under rubriken "Regn och rusk". Sedan dess ungefär har det varit torrt här i Ombergsbygden. Jag är inte riktigt bombsäker, men tror faktiskt, att det inte har kommit någon nederbörd sedan midsommartid ungefär och fram till för två dagar sedan.

Då, om aftonen, stod jag vid sovrumsfönstret och njöt av dropparna som plötsligt strilade ner över vår kruttorra bygd. Det blev inte mycket dessvärre, två korta regnskurar har dragit över med 4 + 3 = 7 mm sammanlagt. Det är allt vi har fått på två hela månader. 

Snacka om efterläntat regn. Och vi behöver mycket mer.

*

Innan regnskurarna passerade, passade jag på att ta ett foto under lindarna utanför ateljén. Det går knappast att förstå, att den väta, som riktigt rinner där över asfalten, inte är vatten.

Knappast kan man fatta mängden av all bladlusbajs som droppat ner under lindarna och vätt backen till "en blänkande vattenyta". Men det är verkligen INTE vatten.

Det är bladlusdagg som väter backen, sötsliskig och klibbig bajsvätska helt enkelt. Skulle man mot sitt vetande parkera ett fordon här, skulle det bli helt förstört. Naturen kan verkligen ställa till med oväntade problem.

20 augusti - Kattfoten vid Vätterkusten

- Ser ni vid mina fötter, vad som dominerar markskiktet här, säger Sverker finurligt leende.

Jag som först tänkte, att det väl måste vara förtorkade blad av gråfibbla eller nåt liknande, hämtar andan när han svarar:

- Det är kattfot, alltihop!

Javisst är det så. Kattfoten, den annars ofta så hotade i våra hagar och ängsmarker, frodas här i en alldeles ursrpunglig miljö långt från mänsklig påverkan. Här har arten säkerligen sin urgamla, sanna hemvist, i ett naturligt hedlandskap, i miniatyr visserligen mellan stenar och klippor, format av Vätterkustens utsatthet från hårt väder, kraftig solinstrålning och extrem torka. 

Nu är den överblommad, om den ens har förmått sig till det tidigare detta torrår och de silverhårigt ludna bladen ligger tätt ryckta tätt mot backen, vridna och förtorkade, men ändå med nyanser av färskt gulgrönt längst därinne trots vattenbristen. Helt optimalt anpassad är den alltså, kattfoten, till den här typen av biotop; här är den hemma och växer i sällsynt skådad mängd.

Vi vandrar en liten bit mot söder, längs Östgötaleden vid Vättern under Omberg, från Stora Lunds naturreservat. Det kostar på en smula för oss som är mest halta och kraftlösa att traska över klippor och sten, längs diken och små kärrdrag, men vi grejar det naturligtvis, värre är det inte. Naturen här är unik och slående. Det känns som vore vi vid havet och det är just av den anledningen som jag alltid säger "Vätterkust" istället för strand. Vyerna imponerar och det friska vattnet lyser knallblått. Luften är sval och lätt att andas.

Men det är torrt, knastertorrt; här har inte kommit regn på månader. Allt det som varslats av regn-appar och SMHI-prognoser, några gånger tidigare i sommar t o m som gul varning för skyfall, har hittills alltid dunstat bort under passagen över vattnet; skingrats och blåst iväg. Någon mil inåt land har det ändå fallit något, men just här, vid Vätterkusten, inte en enda svalkande droppe. Lokalt är detta en av vårt lands torraste och soligaste platser med officiell nederbördsstatus av bara 450 mm/år. Varför finns inte här en ordentlig väderstation. Karlstad kan slänga sig i väggen! Vi kan ta upp kampen med Öland.

Och kattfoten tål förutsättningen som gives. Den trivs här, i sitt unika livsrum vid Vätterkusten sen tusendes år tillbaka och vi fick äran att hälsa på idag, även om jag fick fuska till det med blomning i form av en akvarell. Det är väl vackert så.

17 augusti - Är det möjligen en svart rödstjärt

Varenda morgon ser jag under dessa dagar rödstjärtar i vår trädgård. Jag har berättat om dem tidigare här i min naturliga dagbok. Det verkar komma nya fåglar hela tiden, genomströmningen är stor och flyttningen pågår med oförminskad styrka. Alltmer verkar det nu också vara nyruggade årsungar. De ligger steget efter föräldragenerationen, som troligen har hunnit en bit längre mot söder.

Det känns som att rödstjärten har haft ett mycket lyckat häckningsår 2026. Arten har av hävd alltid legat högt i listan över Sveriges allmänna fågelarter, men jag drar det hela ett steg längre och dristar mig till att påstå att arten numera har passerat lövsångaren. Men den pseudovetenskapliga analysen ska man förstås ta med en stor nypa salt; vad jag noterar i min trädgård blir sanning bara här och nu.

Igår morse igen, när jag drog upp rullgardinen, såg jag två nya rödstjärtar, ungfåglar, i trädgården. Jo, jag vet, att åtminstone en av dem faktiskt var ny. Den var väldigt mörkt tecknad nämligen och hela fågeln var askgrå mot den roströda stjärten,som därmed lyste i kontrast. Eftersom det var två fåglar kunde jag också jämföra dem med varandra. Den normalteckande, var påtagligt mycket ljusare om strupe, bröst och mage mot den mörka.

Jag vet att det kan vara vanskligt, men den här gången känns det befogat, att benämna den mörka individen som tillhörande arten svart rödtjärt. Rödstjärt och svart rödstjärt är tvillingarter och den senare är en fågel, som först under de senaste femtio åren har nått vårt land från kontinenten. Ursprungligen var svart rödstjärt en bergsfågel från Alperna, men när den nu, efterhand, har intagit städernas lodräta livsrum som sitt alplandskap har den spritt sig mot norr och nått ändå upp till Mellansverige.

När den troliga svarta rödstjärten nu sätter sig på klädvindan med tvätt, säger jag till Ulla, att om det blir fågelskit på de rena lakanen, får vi trösta oss med att det kommer från en ganska ovanlig fågelart.

- Hrm!

16 augusti - Vätternbad

Jag ville bara säga detta, att jag badar i Vättern i stort sett varje dag. Vi har en underbart skön sensommar just nu och temperaturen i vattnet ligger ganska stadigt alldeles under tjugo grader. I denna fantastiska sjö blir jag alltid verderkvickt och får nya oanade krafter. Något annat badalternativ finns knappast längre.

Den molnfria Gläntan ligger som ett stort, runt, öppet hål över oss i det omgivande molntäcket. Det enda som kärvar därmed är att varenda regn som tycks närma sig från Västergötland tar andra vägar. Landskapet är kruttorrt!

Igår kom jag ner till Hästholmen alldeles efter en tysk familj. På bilen stod det HH och jag visste därmed att de var från Hamburgområdet. En kvinna, en man och ett litet barn vandrade ner mot stranden framför mig. Det var mot kvällen, solen stod redan lågt över "Wissmans udde" och luften kändes sval.

Kvinnan stannade i steget, slog hänfört ut med armarna i en stor suck av välbehag vid åsynen av sjöläget. Sen slängde hon på sig baddräkten och rusade ner i vattnet fortare än snabbt. Vi möttes strax, där nere i vattnet, hon och jag, annars alldeles ensamma. Hon log mot mig och ansiktet strålade av lycka när hon vadade ut över sandbottnen genom det kristallklara vattnet och simmade iväg.

Vi är nära paradiset och kvinnan från Hamburg för första gången. 

14 august - Besök hos läderbaggar på Omberg

- Här finns de sannolikt, säger Kjell och tar en grabbnäve mulm från den håliga gamla eken. Det är skönt att den är hålig ända ner, här behöver man ju inte anstränga sig över hövan.

Med nävar av mulm i handflatorna undersöker vi resultatet. Vi letar efter spår av läderbagge, Osmoderma eremita, en sällsynt och storvuxen skalbagge som har sin hemvist i södra Sveriges gammelekar; det är en värmekrävande art som har Omberg kärt.

Här, säger Kjell och pekar, har vi en något rektangulär och typisk spilling av läderbagge. Men den här är så liten,att den nog kommer från en ettårig eller möjligen tvåårig larv. Vid tre år, innan larven går till förpuppning, att kläckas till imago om våren, är spillningen upp emot centimetern lång.

Det måste finnas gamla ekar för att läderbaggen ska trivas. Minst ett par hundra år ska de vara och fulla av sprickor och håligheter. Dessutom måste trädet stå varmt och solbelyst. Alla de förutsättningarna gäller på Omberg, där ekarna vid Älvarum är runt 600 år gamla och t o m en bit över det. Här har läderbaggarna ett ursprungligt livsrum. Eftersom gammelekar, trehundra år och äldre, är sällsynta och glest ställda, beroende på skövling när eken förlorade sitt kungliga regalieskydd, som oersättligt skeppsvirke till den svenska marinen, (om den nu hette så på den tiden), är även faunan, som följer med i bagaget, hotad och spröd.

Rester av död läderbagge ...

...här tillsammans med en lika död bålgeting. Så kan man jämföra storlekar.

Vi letade träget vid flera storekar men hittade inga levande läderbaggar. Däremot fann vi rester av döda exemplar på två olika ekar och med detta nöjde vi oss så gärna.

När vi nu ändå var på plats kunde vi njuta även av många amiraler, vackra fjärilar av en inhemsk sommargeneration, som dock kommer att ge sig iväg söderut när frosten är här. De svärmade dels i hampflockelns blommor efter nektar och vid gammelekarnas savflöden.

Vi hittade på ett  begränsat område, kanske tio kvadratmeter stort, blåsippsplantorna som hade en vacker bladstruktur. Den känner jag igen från den odlade variant, som finns i vår egen trädgård, men här växte de alltså naturligt.

Karin, Sverker och Kjell på plats.

Jag tror att det kan vara en eldsopp, säger Karin.

På plats hemma i ateljén gör jag rekonstruktion av "läderbagge in action". En akvarell ur egen fatabur. Så nu ser ni något bättre vad jag har berättat om.

Läderbagge, Osmoderma eremita, kallas så för att de enskilda individerna kan leva hela sitt liv som eremiter i en och samma hålighet i en lämplig ek. Åtminstone kan detta gälla honorna, medan hanarna med sitt starka doftferomon, kan ge sig iväg på "långa" utflykter mellan två träd, på hundra meters avstånd. Snabb spridning är läderbaggen alltså inte känd för, tvärtom, har den i dagens moderna värld och trånga natur, behov av att få mänsklig hjälp, med s k mulmholkar, för att kunna överbrygga de distanshinder, som finns p g a gammelekarnas stora sällsynthet och glesa förekomst.

Om detta skulle min vän, entomologen och forskaren Nicklas Jansson kunna berätta massor. Det är han som uppfann de där mulmholkarna och forskar i ämnet. Läs vidare under länken nedan och bli klokare!

länk

9 augusti - Lökskörden är avklarad

Nu är den i hamn och ligger på tork. Gott att ha nog med lök för vintern. Dem mesta gullöken har vi redan ätit upp, färsk och smörstekt till grillmaten under sommaren som varit.

8 augusti - Gammelskogens egen orkidé till en vän

Det fick bli knärot. Förstås! Orkidén i fokus av dagens debatt om skogen. 

Min gåva till vännen Suzanna.

Jag har så många minnen och berättelser om knärot. Möten med den i storskogen tillsammans med familjen och barnen under alla dessa år. Och sen, helt plöstsligt, är allt över, förrött och skövlat. Så oerhört tomt och sorgligt. Och det mest ledsamma är att det nog aldrig kommer tillbaka.

Länk till ett tidigare skriveri om "Sorgen över en förlorad skog".

Så blir min enkla målning inte bara en gåva till en kär vän, utan också ett ställningstagande och en tyst protest mot allt som händer just nu med skogen i vårt land.

7 augusti - Grå flugsnappare på grannens stenmur

En gata bort, på en stenmur hos en granne, sitter en grå flugsnappare. Det har den gjort, till och från, sedan nästan en månad tillbaka och jag förstår att där är en häckning på gång. Eller, var kanske är bättre att säga, ty sedan två dagar tillbaka har jag inte sett något mer av den. Jag tror att familjelivet är över för i år och att resan mot tropiska Afrika har påbörjats så smått.

Under alla de dagar jag har passerat muren med de grå flugsnapparna, fastnade intrycken, nu är några samlade till en svit i min skissbok.

Det är alls inte ovanligt med grå flugsnappare som bygger sina bon nära människor. Vid min ateljéstuga vid Tåkern var det legio nästan varje år på en av altantakets inre stödstolpar, trots att jag stod där inne och målade på mina oljor. Många gånger hittar man det av gräs och fjäder fint svarvade boet på byggnader som lagerlokaler, fabriker, nybyggen och liknande. Där placeras det alltid på en dold nisch, gärna i ett hörn, och nästan alltid i skydd under tak mot regn. Mera ursprungligt och då möjligen normalt, är annars att boet anläggs på en klippvägg eller på en gren till ett stort torrträd i pelarsalsskogen.

Jag minns en episod när jag var barn, kanske tio år gammal och fick följa med pappa till ett av hans försäkringsombud i Västra Harg utanför Mjölby. Han hette visst Alvar Frejd, förresten. Inne i hans hem fanns en spaljé med slingrande växter och där hade Alvar placerat ett riktigt fågelbo med fem ägg i skålen. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr utan plockade upp ett ägg. Det var gråskärt med bruna och mörka diffusa fläckar och var så vackert. Men det gick i kras när jag skulle lägga tillbaka det och hela boet följde med ned till golvet. Jag skämdes och blev ledsen. Det kändes som att jag hade ruinerat en äkta skattgömma. 

Långt senare fick jag klart för mig att boet var den grå flugsnapparens.

Innanför muren på grannens tomt finns ett stort granitblock av sprängsten. Där tror jag att det aktuella boet låg. Mer kanske inte behövdes för det grå flugsnapparparet att få lust och längtan. Men nu är det över för i år.

4 augusti - Gräddmåra

Den är inte ovanlig och jag har sett den tidigare, men här blev jag ändå lite osäker och frågade till råds om den i nätverket. Svar fick jag omågende, att visst var även detta en Gräddmåra, som jag hade funnit alldeles hemmvid i Ödeshög.

Gräddmåra, Galium mollugo x verum.

Det fina namnet har gräddmåran förstås fått av blomklasens varmt ljusgula färg, som ligger mitt emellan föräldrarnas vitaktiga respektive höggula blomfärg och då talar jag om stormåran och gulmåran och att gräddmåran är en hybrid mellan dessa två arter.

Torbjörn Tyler, känd botaniker i Lund, berättade för mig att hybriden kan vara fertil och att det vid återkorsning med föräldrarna kan ge upphov till individer med en hel färgskala mellan vitt och gult. Men denna, sa han, är en typisk gräddmårahybrid av första generationen.

I och med detta är nu gräddmåran känd och rapporterad även från Ödeshög. 

3 augusti - Fynd av vinterflickslända hemmavid

 Första gången jag såg den var den 12 oktober 2018:

" Det är makalösa 21 grader ute och vi äter lunch, kålpudding, vid trädgårdsbordet. Solen bränner i ansiktet, en sen arbetargeting surrar runt på blomflugejakt i tujahäcken och en flickslända sätter sig på min hand. Den är så liten och färglös att jag tänker att det måste vara en vinterflickslända".

Sen har det hänt några gånger ytterligare och senast faktiskt, alldeles nyligen på Omberg för tredje gången sedan 2018. Arten är under tydlig expansion, gynnad av klimatförändringen som pågår och den har sitt ursprung sydostöver i Europa. Mitt fynd från 2018 var ett av de tidigaste som gjordes i Östergötlands inland, men idag tycks arten ha en ordentligt fast förekomst trakten. 

Idag var det dags igen. När jag gick runt och vattnade alla rabatter, krukor och tomater i Ödeshög, såg jag en nästan genomskinlig och liten flickslända komma, lätt dansande, genom trädgården. Den slog sig ner på ett blad i vårt spaljerade päronträd varvid jag försiktigt smög dit med mobilen i hand och lyckades ta ett par riktigt lyckade närbilder.

Vinterflickslända igen! 

Som jag tolkar bilden är detta en nykläckt hane, som ännu inte utvecklat den lätt blåa lystern över ögonen. Den kommer att övervintra och förhoppningsvis sker det i vår trädgård. Lycka till!

Det finns en liten "damm" i vår trädgård. Den är väldigt liten, ett plasttråg bara, helt invuxet i vegetation. Där är alltid lågt vattenstånd eftersom det läcker någonstanas halvvägs, men utrymme och förutsättning finns i alla fall för både näckrosor och slamflugor och kanske också för vinterflicksländans nymfer. Ja, kanske kan jag tolka det så, även om jag läser i Artfakta från SLU, att arten är beroende av "permanenta vatten som inte torkar ut under säsongen".

Vinterflicksländan, Sympecma fusca, bryter familjens gemensamma mönster genom att unikt övervintra på land som vuxen (imago) varför den kan ses både tidigt och sent på året, när andra flicksländor lever som nymfer i vattnet. 

Jag hänvisar till intressant information om arten i Artfakta från SLU genom denna länk.

30 juli - Tåkern runt med bäste vännen

Igår tog vi en nostalgisk Tåkern-runt-sväng min bäste vän Christer och jag, som i gamla goda tider. Det blev mycket prat och mindre med verkstad, en sorts rekapitulaton av själva livet bara.

29 juli - Kal knipprot på Omberg 2026

Ett parti av Omberg återstår att inventera och vi bestämde igår, Lars och jag, att detta bör åtgärdas snarast. Någon av de närmsta dagarna tänker vi oss dit, för att göra inventeringen någorlunda komplett även år 2026.

Det handlar om den mycket sällsynta orkidén Kal knipprot, som framför allt Lars har haft koll på ett par decennier nu. Arten har under de här åren varierat väsentligt med toppar på över tusen exemplar, (1046 exx. år 2006), men med en mycket ledsam utveckling som avslutning. Under de sista tio åren har  beståndet sjunkit ihop till nästan ingenting och i fjol till exempel påträffades endast två blommande individer och lika dåligt ser det ut att vara även i år.

Typisk miljö för kal knipprot på Omberg.

Magnus Friberg, väl känd naturfotograf med fokus också på landets orkidéer, hörde av sig för någon vecka sedan och ville få med mig ut på en tur i orkidéns domäner på berget. Tyvärr kunde jag inte vara med så han tog sig en egen, tre timmar, lång promenad genom markerna, varvid han hittade två fint blommande exemplar. Magnus har förtjänstfullt lämnat en rapport till Artportalen och desutom mycket vänligt gett mig tillåtelse att få använda hans foton i Naturlig dagbok.

Kal knipprot på Omberg 2026. Foto Magnus Friberg.

Häromdagen gav jag mig ut själv i Magnus fotspår och angivna koordinater, men kunde tyvärr inte återfinna något. Däremot påträffade jag ytterligare en kal knipprot på annan plats. Den jag nu fann hade emellertid ett avbrutet och visset blomax.

Kal knipprot på Omberg 2026. Akvarellskiss direkt på plats.

Allt som allt har endast fyra exemplar av kal knipprot hittats på Omberg detta år, två fint blommande och två trasiga. Kanske kommer Lars och jag att finna något mer, men allt som allt är det ännu ett trist och magert år för denna Ombergsraritet.

28 juli - Till minne av Veronikanätfjärilen.

För en vecka sedan for vi i tisdagsklubben iväg till byn Bomhult i Röks socken i Ödehögs kommun skogsbygd, alldeles nära Boxholms kommun och inte så långt från själva Småland, med sten och allt.

Steniga, sandiga och tämligen magra beten vid Bomhult. 

- Här finns ett gammalt hederligt bondelandskap, som jag har varit med om att utforska under min tid som biolog och inventerare för länsstyrelsen i Östergöland, berättar Kjell. För några decennier sedan fanns här ännu rester av flera mycket sällsynta dagfjärilsarter, fortsätter han. Skulle det kunna vara något för oss att besöka?

Vi for dit förstås genom slingrande vägar, den sista biten på grus naturligtvis och kom fram till byn, där flera boninghus kantade vägen, många fritidshus dessutom - "Jag har ett torp i Småland", brukar ju "Stockholmaren" säga och drar allt över en kam.

Så var vi där.

Vi parkerade vid vägkanten, tog oss igenom elstängslet och klev ut i betet, som lutade ganska brant uppåt i söderläge mot skogen vid horisonten. Vi satte oss att inta vårt kaffe, bland kattfot och knägräs, medan Kjell informerade.

- På andra sidan vägen, säger Kjell, där den trista unggranskogen nu reser sig, hittades bland annat GULLVIVEFJÄRIL. Sånt kan man knappast förstå idag. De flög längs den smala vägrenen, fram och tillbaka bland gullvivorna som växte stora och feta i skuggan och läet. Allt det är nu borta.

Här är betesmarken där veronikanätfjärilarna flög.

Och på den här sidan vägen, pekar Kjell. Upp över sluttningen fanns Östergötlands sista exemplar av den redan då mycket hotade dagfjärilsarten VERONIKANÄTFJÄRIL. Detta blev den sista utposten i vårt Östergötland, därefter var den helt borta. Men jag minns den, säger Kjell bittert.

Hemma i ateljén läser jag mera om veronikanätfjärilen. I mitt gamla exemplar av Bertil Gullanders "Nordens dagfjärilar" från 1959 saxar jag följande:

Arten fanns ännu på 1990-talet, om än redan då sällsynt, något spridd i lämpliga miljöer runt om i Sydsverige, men när Nationalnyckeln år 2005 kom ut med boken "Fjärilar: Dagfjärilar"  kvarstod endast fyra små restområden där den lyckats hålla sig kvar. Det var i Västmanland, Uppland, Östergötland (Bomhult) och i Kalmartrakten.

Idag är veronikanätfjärilen således helt borta ur landet. Efter flera års intensivt och utsiktslöst sökande klassades arten som utdöd i Sverige år 2025. Så väntat och så tragiskt.

Vi vandrade omkring i området som började växa igen av nypontörnen och högt gräs. Vi noterade och antecknande det som dök uppframför oss: torngräshoppa, stor vårtbitare, purpurmott, flera rara växter ur floran samt många ängspärlemorfjärilar och mycket annat.

Ängspärlemorfjäril i min hand. Den hade en alldeles enastående iriscerande och guldskimrande lyster över vingarna, sedda i snett solljus. Något av detta kan nog anas även i bilden.

Hemma i ateljén idag, beslutar jag mig för att försöka mig på en rekonstruktion. Jag vill förära den utdöda veronikafjärilen vid Bomhult, i min hemkommun, en sista tanke genom att måla en bild från platsen. 

"Veronikanätfjärilen flyger vid Bomhult". Skissartad och enkel är den min akvarellskiss, men ändå så viktig för att minnas och hedra. Och den kommer nog aldrig i retur.

Tillägg 29 juli:

Min vän och kulturprofil Agneta Widen har en kommentar att göra:

"Bomhult ligger i Rök. Det är viktigt att hålla socken-namnen vid liv och den trakten är rik på naturområden från gamla tider."

Jag håller helt med Agneta om detta och har åtgärdat "fadäsen" i texten ovan. Hennes påpekande får dessutom som följd, att mina tankar tar ett varv till. Åren 1971 - 1976 var jag mellanstadielärare i B:2-skolan i Rök, 200 m från den berömda runstenen. Det var fantastiska år och jag trivdes så väl med hela livet. Jag var ung och rask och en stor del av min fritid ägnade jag åt natur, men mitt intresse var nästan totalt inriktat mot Tåkern vid den tiden och de då alldeles nyanlända skäggmesarna. Jag var ofta uppe om morgnarna innan skolstart, för att ringmärka dem, inventera och forska. Det var fantastiska och hängivna år!

Med detta fokus missade jag emellertid möjligheten att få ta del av de sista veronikanärfjärilarna vid Bomhult. De fanns på plats där de åren, det förstår jag ju nu i efterhand, men därom visste jag intet. Man kan inte omfatta allt, det har livet lärt mig.