17 januari - Apropå norrskenet härom natten

Jag tänker på norrskenet häromnatten. Det syntes över stora delar av södra Sverige. Nätverk såsom Facebook och Instagram bidrog till att väldigt många fler idag än tidigare fick chansen att uppleva detta mäktiga skådespel på himlapällen och därför svämmade kanalerna snart över av vackra bilder och hänförda rapporteringar, där också min akvarellskiss fick plats.

Akvarellen jag gjorde av norrskenet över Ombergsbygd.

Fenomenet är förstås inte lika positivt som vackert. Man vet att häftiga elektromagnetiska solstormar som slår ner över jorden, påverkar oss och våra verksamheter mer eller mindre negativt. Det magnetfält vi har runt planeten skyddar oss från det värsta men vid polerna sipprar laddade partiklar lättare in, vilket förklarar beteckningen norr- och sydsken. Jag läste nyss att en forskare berättade, att det antagligen var en reva i magnetfältet som förorsakade det ovanligt sydligt utbredda norrskenet senast. 

Det här får mig ovillkorligen att tänka på den kanadensiske poeten och sångaren Leonard Cohen. Han tycks tidigt ha varit något väsentligt och hemlighetsfullt på spåren. Hör här en rad ur hans sång Anthem.

"There is a crack in everything, that is where the light gets in".

16 januari - Ludmila blev min 200 000:e besökare

Det var Ludmila som blev min 200 000:e besökare här i Naturlig dagbok. Henne förärar jag en liten akvarell på en gransångare som bevis och uppskattning med alla mina andra, tusentals läsare också i tankarna. 

Jag välkomnar Er alla till ett nytt nästan oskrivet år. Ett år där omvärlden känns både osäker och skrämmande på många sätt och vis. Själv söker jag tröst och lugn i det lilla och nära. Naturen och familjen känns allt viktigare för mig. 

Kom ihåg att jag gärna vill föra en dialog med Dig.

14 januari - Norrsken över Omberg

Jag satt vid köksbordet med ett minipussel jag fick i nyårspresent, när Ulla ropade ner till mig, att Micke rapporterade norrsken från Brokind.

Jag fick fart i benen och gick ut i mörkret, sökte mig till skugga, bort från gatljusens ströljus och vände mig mot norr.  Över Omberg låg ett böjt band av ljusgrön färg som jag först mera anade än såg, men efterhand som mina ögen vandes framträdde norrskenet allt klarare.

En akvarellskiss av norrskenet över Omberg igår.

Skarpa lyktor glimmade som gulvita nålstick mot horisonten och den gulgröna dimman svävade som i skimrande tyngdlöshet över berget. Det hela var mycket subtilt och vackert. Jag försökte fotografera med mobilen men resultatet blev uselt. Denna akvarellskiss ger möjligen ett någorlunda hum om detta märkvärdiga.

12 januari - Mörkret viker medan jag inväntar min 200 000:e besökare

Jo, visst är det mörkt fortfarande, speciellt som den vackra vita snön idag har smält bort lika snabbt som smör i solsken. Men ändå. Ännu när klockan slår fyra hänger dagen kvar en smula och min tallkottkörtel reagerar bums; det kliar någonstans där inne bakom gommen. Snart reagerar talgoxen på samma vis och lättar på sin sångstämma. Det är väldigt nära nu, bara någon dag bortöver som mest.

En strimma ljus hänger kvar över Omberg.

Jag tänkte skryta lite om den här bloggen. Jag har fört min Naturlig dagbok offentligt sedan någon gång under mitten av 1990-talet då jag köpte min första dator. Det har skett på olika plattformar och det äldsta har jag kvar endast som egna worddokument. Men från år 2000 finns ett öppet arkiv som du kan gå in och söka i. Här är länken:

länk

Under de senaste knappa tjugo åren har jag haft besöksräknare i bloggen. Inte heller den är kontinuerligt uppdaterad men jag konstaterar att inom två till tre dagar passerar den nuvarande räknaren 200 000 besökare, vilket innebär att jag troligen kommer att ha haft en kvarts miljon läsare totalt.

Jag är glad och stolt över detta och tacksam naturligtvis att ni är så många som mer eller mindre regelbundet tar er tid att ta del av mina skriverier. 

Undrar om just du blir den besökare som "går över gränsen". Sänd mig ett mejl med namn och adress, så ska jag synkronisera meddelandets inkomst med räknaren och bestämma mig för vem som kommer närmast. Det blir ett litet experiment och kräver lite extra jobb både av dig och mig, men kan ju vara kul att testa.

Jag bjuder på en liten akvarell som present till min 200 000:e besökaren! Försök tima med besöksräknaren som du finner i högerspalten. Lycka till!

11 januari - Olustiga vibbar i bergslagsskog

Jag vet inte hur många gånger jag har besökt skogarna runt Skultuna - Fläckebo - Västefärnebo - Ramnäs i den västmanländska bergslagen; hundratals gånger åtminstone och detta sedan minst femtio år tillbaka i tiden. 

Skogen här tillhör på något vis mina externa hemmamarker, eftersom min far härstammar från Ramnäs och hustrun från Skultuna. Här har jag upplevt det mesta som finns att uppleva i ett gediget skogslandskap. 

Men denna skog är dessvärre också under stadig och snabb förändring från tiden från 1970-talet, när jag ännu kunde finna åldriga bestånd orörda, fram till idag, då det sista av det gamla slutgiltigt är nedhugget. Numera består trakten till största delen av tråkigt ensartad, planterad gran-och tallskog i låga åldrar över enorma ytor. Jo, bruksskogarna är nog de värst missbrukade om du förstår mig rätt.

I bergslagsskogar skall det vara gott om asplöv, som här, på fotot från hösten 2004.

I denna bygd har jag sett tjädrar, orrar i flockar, kungsörnar, havsörnar, lodjur, kronhjortar, vildsvin, sparvuggla, slaguggla och lappuggla och mycket, mycket mera. Området är dessutom ett fantastiskt dagfjärilsområde och hyser en rik flora, väldigt olik den jag har i min egen Ombergsbygd. Ett av landets största skogsbrandområden finns som väl bekant också på plats.

Lappuggla i Skultunaskog. Akvarell av undertecknad

Svavelgul höfjäril. En detaljbild från ett hyggesparti där hundratals individer sökte näring och sol.

Ängsklockor som färgar hyggeskanter i lilablått finns inte i östgötabygd.

Men jag har ännu inte sett varg, och det trots talrika resor i bil och vandringar längs raka skogsvägar eller slingrande stigar under alla dessa år i olika dygns - och årstider. 

Det här är nämligen vargmarker, det är känt. Men tyvärr beslutade länsstyrelsen i Västmanland att skjuta bort paret i just det revir som jag så länge hade trott och hoppats på; det som kallades Skultuna/Västerförnebo-reviret. Året var 2012 och jag hade av en slump, redan innan jakten var beslutad, sett, enligt min mening, fördolda och tveksamt förtida förberedelser. Jag skrev om det hela i Naturlig dagbok och här är länken:  

länk

Nu har det ju gått några år sedan dess och vargstammen är ganska stadigt etablerad på runt 350 - 400 individer i vårt land. Licensjakt pågår, även i Västmanland, för att hålla beståndet på bestämd totalnivå. Ändå har jag inte gett upp hoppet om att ett nytt vargpar skulle kunna komma tillbaka till det här området mellan Skultuna och Ramnäs igen. Därför har jag sniglat mig långsamt fram längs dessa vägar och varje gång tålmodigt spanat både höger och vänster, in bland träd och stenar och även långt bort mot vägsände efter den där efterlängtade och försvinnande grå ulvskuggan.

Den här gången skriver jag nymornad januari 2022 och nysnön har lagt sig över vägen. Jag kör som alltid i sakta mak. Havlvägs stiger blå rök upp från en glödande liten brasa, slingrar sig upp ur mossan vid vägkanten och dunstar bort mot den mörka skogen. Någon är nära. 

En vedtrave berättar om nya skogliga ingrepp, som jag ändå har förståelse för, ty jag har nog aldrig sett maken till granbarkborreangrepp. Längs vägar och hyggen och vid skogens kanter står granarna rävröda eller grådöda så långt man kan se; ett dystert kvitto på bergslagskogars misshushållning och feltänk och nu är tiderna bråda att rädda det som räddas går.

Jag kliver ur och tittar närmare på vedtraven vid vägkanten, anar  något olustigt i ögonvrån.

Jag ser den lilla blå skylten och ryser till. Med ens känner jag hur hoppet försvinner. Det hopp jag hela tiden har närt om att vargen skulle kunna vara välkommen tillbaka i "min" skog skingras som sand mellan fingrar.

9 januari - Med ögat i fokus

Inte är det skönhetens ögon, men likväl finns där drag av en "Bella Donna" (Vacker Kvinna).

Det var någon gång runt juletid som jag var just utkommen från ögonkliniken i Jönköping - med en stor svart pupill i vänsterögat. 

Det är saften från växten belladonna som i forntidens Grekland och under Romartiden droppades i fagra kvinnors ögon för att göra dem ännu vackrare genom att skapa det där outgrundligt mörka ögat genom en förlamad och helt öppen pupill. Likartat gör idag ögonläkaren under användning av växtens derivat, atropin, för att lättare kunna kika in i och diagnostisera ögats inre.

Av medelhavsväxten Belladonna, tillverkas alltså nervgiftet atropin, som är ett mycket värdefullt läkemedel inom den medicinska vetenskapen.

Såsom jag tidigare har berättat blev det till slut nödvändigt att akut åtgärda min gråa starr i vänsterögat under förra året. Operationen gick bra och jag fick ett nytt falköga på köpet.

  länk till detta

Nu har jag emellertid, för bara ett par veckor sedan, fått nya problem. Från en dag till en annan blev synfältet plötsligt grått och grynigt i vänsterögat och mitt i synfältet uppträdde ett dimmigt och något mörkt "moln" som simmade runt när jag ville fästa blicken. Det hela var mycket obehagligt, så jag ringde till sjukhuset igen för att meddela problemen.

Ungefär så här ser jag med mitt vänstra ögon om jag riktar blicken mot en vit vägg.

Jag blev kallad akut redan följande dag eftersom man tog mitt nya problem på stort allvar.

Det konstaterades att jag hade fått en glaskroppsavlossning och i samband med denna, en blödning på näthinnan. Ett "moln" dimrar därför min syn mitt i fokus och en diffust småkornig grumlighet ligger över nästan hela synfältet. När jag blinkar flyttar sig ogenomskinligheten för en kort stund för att sen snabbt komma tillbaka. 

Ögats funktion är ju knappast något man tänker på i vardagslag, man tar det liksom för givet, men då ett problem akut uppstår inser man hur tekniskt alltihop egentligen fungerar; likheten med en kameras missfunktioner blir plötsligt så tydliga.

Glaskroppen fyller ögats inre som en rund genomskinlig kula. Den förstärker linsens fokusering av infallande ljus till näthinnans synceller. Runt glaskroppen finns en tunn hinna som håller allt på plats. Denna hinna ligger dikt mot näthinnan. Med högre ålder kan glaskroppen börja skrumpna något varvid den omgivande tunna hinnan kan lossna. Det är detta som har hänt mitt vänstra öga och som har förorsakat blödningen i näthinnan. Och en blödning där måste alltid tas på stort allvar.

Ungefär så här är synen på mitt vänstra öga idag.

Jag har varit på återbesök, där det konstaterades att symptomen efter tio dagar som tur är inte har förvärrats. Läkning kommer att ske med tiden, men jag kan troligen inte räkna med fullt återställd synförmåga.

"Ditt syncentrum kommer att anpassa sig efter ditt "nya"  vänsteröga och dina upplevda problem kommer troligen att minska. Men om du om ungefär ett halvår fram i tiden känner att det fortsätter vara jobbigt, kan vi ta ställning till en eventuellt ny operation; glaskroppen går nämligen att avlägsna och den kan ersättas med en konstgjord. Men detta är ett besvärligt ingrepp och där är vi inte än". Så sa min läkare.

Har jag nämnt det förut? Det där om kroppens tilltagande skröplighet. Tecknen tätnar och det är fullt sjå att hänga med i anpassningen.

3 januari - Ett nytt år och tillbaka i ateljén

Barnbarnen Naemi och Blanca är hos oss ensamma ett par dagar och då brukar det bli lite utflykter och sånt. Naemi brukar dessutom alltid följa med morfar till ateljén för lite måleri och egentid medan Blanca tar hand om mormor hemmavid.

Naemi tar som alltid hand om min arbetsplats ... 

Naemi målar.

... varför jag idag hamnar vid datorn, där jag bläddrar tillbaka bland gamla foton med skissblocket i knäet. Det är spännande och intressant att med några snabba blyertsstreck och lätta färgsvep av akvarellpenseln försöka fånga stämningen jag ser och minns.

Så har det nya året börjat och det har börjat bra.

30 december - Vinterns obestämbarhet

Vädret är ryckigt, mycket mer så än tidigare, upplever jag. Vintern inte minst, är ett tecken i tiden för denna drastiska och snabba förändring. Ena veckan är det brassande kallt och strax därpå härskar varmluften åter med sydliga vindar. Jag vet, jag slår in redan öppna dörrar, men klimatförändringen som pågår runt hörnet kan inte nog uppmärksammas. Jag kan heller inte låta bli att förvånas över klimatförnekarnas sturiga motstånd mot det som är så tydligt just nu.

Snögubben som barnbarnen under stor hemlighet placerade utanför porten igår eftermiddag smälter snabbt bort igen. Inget väder är beständigt men mest frustrerande är ändå vinterns ideliga obestämbarhet.

Snögubben 10 timmar senare. Det töar fort.

Det är verkligen skillnad mot tidigare. Här kommer ett par foton från 1954, barndomens vintrar i Mjölby, som förklarar hur det känns.

Undertecknad i full fart nerför Måndalens lilla backe i Mjölby. Jag minns att jag sekunden senare föll pladask. Det syns redan här på skidorna som är på väg att korsas. Nicke Holmer är det visst som kollar läget. (Foto av min far Acke Björkman, 1954).

Också detta är ett foto ur min far, Acke Björkmans, arkiv från 1954. Här visas tidsenlig skidutrustning och snygg stil i hoppbacken. På  bilden intill laddar Nicke Holmer, Ego, Bertil Lagerqvist och syrran Gunnel Björkman, för en vådlig nedfart i backen.

29 december - Återblickar

Det är mycket den här tiden på året; full rulle av helgfirande tillsammans med hela vår storfamilj, så det blir inte så mycket över för skriverier i min blogg. Men, jag lovar att komma igen efter nyår men nya friska krafter. 

Här, så länge, ett par bilder från gårdagens utflykt på isen vid Naturum Tåkern. Jag rekommenderar detta av hela mitt hjärta. Ta med matsäck och skridskor och kom ihåg att grillplatsen alltid är laddad med ved.

Ulla och Gebbe på Tåkerns is. foto Hanna Björkman

Till januari månads auktion, som släpps inom kort, presenterar jag denna lite impressioniska hökuggleakvarell. Häromdagen fångades ugglan av personalen vid fältstationen, mer eller mindre av "misstag", ringmärktes och släpptes igen. Efter det har inte jag återsett den, men kanske är den ännu kvar på "brottsplatsen".

Här är den, hökugglan som erbjuds under januari 2022 på auktionssidan. 

Om det nu har varit lite magert i Naturlig Dagbok sista tiden vill jag till sist påminna om att det finns massor av läsvärt material från bakåt i tiden, vilket du finner genom länkarna längst ner i högerspalten. Välkommen!

21 december - Vintersolståndet är passerat!

Det känns skönt att veta även om det inte går att märka av. Men så är det, att kl 16.58 idag, lutade jordaxeln som mest från solen under denna, årets kortaste dag.

Och just nu, faller vit luftig snö ner mot backen

Redan imorgon är eftermiddagen solljus, någon sekund eller så beroende på var och hur man bor, längre. Så skönt!

17 december - Julöppet i morgon

Det är serverat.

Välkomna imorgon till mitt JULÖPPET I ATELJÉN, kl 10 - 16 både lördag och söndag. Se mer info nedan!

Tillägg den 20 december: Tyvärr satt en släng av magsjuka käppar i hjulet för söndagens öppen ateljé. Nu är det måndag och jag är på banan igen; frisk men ännu något lite matt.

15 december - Inbjudan till Julöppet

Det har verkligen varit fram och tillbaka, men mest negativt, med inbjudningar till utställning och fest i min ateljé under de senaste två åren. Coronan har lagt ett tätt och mörkt lock över allt positivt alldeles för länge, så nu gläntar jag på förlåten till kommande helg, den fjärde advent, genom att inbjuda alla mina vänner och följare, du som läser detta, att känna dig/er välkommen hit. Det är på tiden nu!

kl 10 - 16, lördag och söndag den 18 -19 december.

Vi tar det försiktigt och varligt med avstånd och respekt. Jag har gott om plats i alla rum och vrår, där det finns mycket att se och uppleva just nu. Jag bjuder på glögg och pepparkaka!

Julklappar och presenter åt kära vänner eller åt sig själv finns av olika slag och till helgen kommer jag att erbjuda extra bra priser.

Jag har fyllt på min vägg i Lilla Galleriet med nya akvareller inramade enkelt men snyggt och i två prisklasser: 800 kr och 1200 kr (nedsatta från 1500 kr) under julöppet 2021.

Jag erbjuder två, redan väl kända brickor till ett bra pris, liten oval med motiv "Rödhake" för 220 kr och stor rektangulär med motiv "Blåsippa" för 250 kr.

Kvalitetsmuggen "Knölsvan" har sålts under ett par år till priset 125 kr/st. Nu har jag fått möjligheten att köpa in restlagret och kommer att sälja muggen till ett mycket reducerat pris vilket dessutom minskas ännu mer med antalet köpta muggar. Jag har ett kanonpris till den som köper t ex 6 st, 12 st eller t o m 24 st.

Julkort har jag förstås också, med text eller utan samt många andra kort av olika format dessutom. Plockpris gäller.

Naturligtvis har jag många "tavlor": oljor, akvareller och grafik på galleriets väggar. Allt är inramat och klart för hemtagning. Prisläget har god bredd med möjlighet för alla att finna just det man söker.

Varför inte en vintrig akvarell från Tåkern.

Blommande kamelia.

Ni som varit hos mig tidigare känner till min vurm för växter. Även i år finns mycket att titta på. För vinterförvaring i ateljén har jag nu kamelia, Agapanthus, solanumträd och mycket annat att samtala om.

13 december - Studier av hökuggla

Så har även jag svängt ner mot Tåkern för att ta del av den hökuggla som så lägligt och lämpligt har stannat upp i Tåkerns fältstations trädgård. Den har varit där några dagar redan men först idag blev det tid också för mig att göra ett kort, improviserat besök.

Hökugglan, genom min mobilkamera i skumrasket, en bild svår att yvas över.

Vi satt kvar i bilen Ulla och jag och studerade den i kikaren. Kameran var kvar hemma i ateljén och med mobilen i skumrasket blev fotot inte mycket till övers. Men minnesbilderna sitter där, och tillbaka i ateljén transformerar jag dem till skisser i mitt ritblock - enkelt och grovt - men på riktigt. Ett skönt lyft.

Skisser av dagens hökuggla vid Tåkern.

Ugglan satt högt i björkar och spanade runt efter byten. Pilfinkar och björktrastar, skator och kråkor höll gott avstånd och noga uppsikt. Så lättade den till och från och gled iväg ner mot backen, försvann i snön bland nässlor och skräppor och äntrade därefter en ny trädtopp, satt en stund och pillade med något litet innan den snart gled iväg åt ett annat håll; hela tiden på jakt.

Det är tre år sedan nästan på dagen som jag senast noterade hökuggla hemmavid och jag har lagt in en länk för den som är intresserad av att se mer också från detta tillfälle.

länk

Jag tror det blir en liten tur ner till ugglan också i morgon förmiddag. Då troligen med kamera.

Tillägg den 14 december 2021:

Jo, så blev det. Idag på förmiddagen var jag på plats igen, nu tillsammans med Lars, Sverker, för att njuta av hökugglans förtroendefulla närvaro. Den satt i en trädtopp över våra huvuden medan vi satt vid trädgårdsbordet i fältstationens trädgård, drickande medhavt kaffe och dopp, med ugglan sittande lugnt och rofyllt, vridande sitt ansikte ut mot omgivningarna åt alla håll.

Men, när jag härmade en mus genom att suga in luft mellan mina sammanpressade läppar fick jag en skarp gul blick. Vafalls! Vem där?

Ett par andra personer sökte samma upplevelse som vi. Linköping likväl som Nederländerna var representerade under tiden vi var där. Många har tagit chansen.

10 december - Om foten

Fötternas lov har redan besjungits av Birgitta Andersson i "Man ska vara rädd om sina fötter, utan dem man står sig slätt ..." med, som alltid underfundig text av Tage Danielsson (tror jag). 

Jag känner till det där, om fötternas betydelse, det kommer med åren. Min vänsterfot har sedan några decennier tillbaka börjat leva sitt eget liv, ett liv som har tagit allt vidare svängar, utan mitt godkännande och nu är det oåterkalleligt bestämt. Jag har satt ned foten! Det kommer att bli en operation inom kort.

Jag vill absolut inte dyvla på er mina hälsoproblem utan se det här kåseriet som ett mera allmänt exempel på kroppskonstitutionens förändring, skröplighetens tilltagande med ålder samt ett lov till vår sjukvård.

Redan för fyra år sedan var en operation planerad. Jag tackade nej i sista stund, till ett i mitt tycke onödigt komplicerat och kanske direkt farligt ingrepp, sen kom Coronapandemin emellan men nu, till sist, ska det bli av.

- Vi får hitta en metod att åtgärda din dåliga fot, som minimerar riskerna för senare värk och problem, är snäll mot din neuropati men ändå gör så stor nytta som möjligt, sa ortopeden Jonas medan han gnuggade sin haka tyst och länge och granskade det tiotalet röntgenfoton som fanns på skärmen. Du ska veta att det är ett besvärligt ingrepp med risker och konsekvenser och jag kan inte garantera ett hundraprocentigt resultat. Det brukar ligga så där runt 30 - 70, 20 - 80 %

Sen visade han på skärmen och berättade om sitt förslag.

...

7 december - På genomresa

Idag på morgonen, när jag fann tamduvan vid dörren, vilket jag berättar om i kapitlet nedan, tog jag promenadvägen genom  samhällets trädgårdar till dagens beting av arbete i ateljén. Överallt lyste rönnarna illröda av bär, varur ett rejält uttag emellertid skedde under dagens lopp. Hela byn var nämligen full av björktrastar och jag uppskattar att det rörde sig om en flock på minst femhundra fåglar som var utspridd över hela området. 

Rönnarna plockades på sina gåvor och i björktopparna satt mängder av andra lunchgäster som inväntade sin tur. Det var en livlig trafik i luften över hela Ödeshög, från buske till buske och träd till träd, varför luften  fylldes av tjink och tjatter.

De flesta fåglarna var oväntat skygga och lyfte i god tid framför mig vilket skulle underlätta för mig att se om där även fanns några orädda tallbitar i skaran. Så tänkte jag, och därför var jag noggrann och ambitiös i sökandet och zickzackade mig fram genom byn. Men jag fann ändå bara björktrastar.

Nu är inte det så illa det heller och framför allt inte på det här sättet. Det var en fin upplevelse att se denna mängd av snabbvingade trastar, härstammande från norra Sverige, Finland eller Ryssland på kort och intensivt besök.

För det var just det. När jag vid lunch tre timmar senare gick hem, fanns inte en endaste björktrast kvar. De var alla vidare i sitt sökande efter mat och härbärge i söder. De blev ett kapitel i min dagbok och en intressant historia för den som liksom jag är intresserad av natur.

7 december - Ateljébesök

Ännu en natt med låg temperatur, ner mot minst femton minusgrader, fick den här tamduvan att söka skydd vid min ateljéport. Den tryckte sig tätt mot dörren där lite värme tydligen sipprade ut ur springan och den ville först inte flytta på sig. Jag tog några steg tillbaka och då reste den sig och kom mig till mötes och tittade mig rakt in i ögonen som för att tigga om hjälp när jag satte mig nära på huk. Så blev den stilla en stund och avvaktade min reaktion. 

Ateljébesök

Men jag hade inget att erbjuda och då lyfte den strax från trappen och försvann bort över samhället.

Vi "fågelskådare" om jag nu lite motvilligt kallar mig så, har normalt inte mycket till övers för denna art. Den är ju knappt kryssningsbar och tillhör det trivialaste i fågellivet. Men när man kommer nära den och i vissa sammanhang blir jag ändå lite förundrad och charmad av variationen, tillgivenheten och skönheten. Se bara här hur vacker den här duvan är i alla sina detaljer.

Tamduva.

Troligen var just den här individen en något felflugen brevduva, även om jag just här inte kom åt att se eventuella ringar i metall och plast, vilket de normalt bär på. Men "förtroendet" skvallrade en smula, om det nu inte var ren utmattning och svält förstås.

För några år sedan omvärderade jag faktiskt min inställning till tamduvan. Det var efter ett besök i Turkiet som jag berättade den märkliga historien om artens förhållande till människan. Vi har faktiskt en hel del att tacka tamduvan för. 

Läs om detta via länken bakåt i tiden i: Naturlig dagbok

3 december - Ett ljus i mörkret

Vi har tagit farväl av min äldsta kusin Sven vid Uppenbarelsekapellet i Linköping denna gråkalla decemberdag.

Då vi anlände sjöng en koltrast från det stora lövträdet vid entrén. Det var ingen trevande skuggsång, utan allt skedde för full hals, så att det riktigt gnistrade ur frosten.

Så tändes mitt i sorgen ett ljus i mörkret.

- Svarttrost, heter den på norsk, sa Nicolai, och jeg har allerede hørt den synge hjemme i Oslo også .

Och det är så det är. I storstadens ljus och buller är den först på plats med sången. Ju längre ut på landsbygden, ju ensligare, desto senare sker premiären, så jag får säkert vänta tills mars hemma hos mig.

2 december - Tåkern ligger och vi är där

Nog blev vi rejält överraskade när vi kom ner till sjön. Vi såg ju på håll att isen låg snötäckt och vit då vi närmade oss, men att den så här snabbt skulle växa sig stark och tjock hade vi inte räknat ut. Jag menar, jag hade ju kontakt med personalen på Naturum Tåkern i lördags och då fanns ingen is över ytan. Idag, fem dagar senare, ligger den på hela sjön så långt vi kan se och förstå.

Skrinnare på Tåkerns is.

Två skrinnare före oss vid bryggan berättar att en person före dem gett sig iväg rakt ut. Innan han försvann bort mot Lindöns horisont ropade han tillbaka att han, genom pikslagning, kunde mäta isen till 6 -7 cm men att den längre ut var minst en decimeter och verkade bestå så. Jomen, det går väldigt fort på grunda sjöar med en vattentemperatur som är gift med lufttemperaturen. Tåkern är nog det bästa exemplet därpå. Tåkernvintern är således här fortare än anat och självklart är vi på plats med den.

Ulla på Tåkerns is.

Vi använder inte skridskor längre, fastän det idag med glansisen hade varit fint, dubbskor och stavar är valet för oss. 

Lätt finkorning snö driver över isen och samlas till drivor vid ojämnheter och i lä av vassarna. Ostvinden nyper i näsa och kinder  men vi är väl klädda och fryser inte. Vi njuter! 

Nedan följer skisser av dagens upplevelser i ett vintrigt Tåkern.

En ung blåhök seglar förbi ...

...skäggmesarna äter vassfrö obekymrade om vår närhet ... 

...och flockar av knölsvanar lyfter från sjöns sista vakar och drar iväg söderut, mot Ombergs blå fond och med Vätterns kondensmoln som bomullsvadd på himmelskupan.

Passa på! Nu! Det blir inte bättre än så här.