1 februari - Genomströmning av fågelbordsgäster

Vid frukostbordet idag, med havregrynsgröt och lingonsylt, nyheter, korsord och ordförståelse direkt ur morgontidningen, kom tre talgoxar på besök vid fågelmatningen utanför fönstret. Jag höjde blicken och studerade dem så länge det varade. Där var något annorlunda med dem.

Det var något nytt med de här tre fåglarna. De närmade sig fröautomat och talgbollar med viss nyfikenhet och en aning försiktighet. Så annorlunda mot de "vanliga" mesarna som verkligen är direkt på. Jag kände att det här var nya talgoxar. De var på besök för första gången i trädgården. 

Studier av talgoxar vid fågelbordet.

Jag tänker på det som Göran Bergengren berättat om så många gånger under alla hans år med studier och ringmärkning vid fågelbordet hemma i Åsbo, att genomströmningen av framför allt mesar kan vara mycket stor. Han kan fånga tjugo talgoxar eller blåmesar ena dagen för att dagen därpå knappt få en enda av dem i retur men däremot fånga tjugo nya, om ni förstår hur jag menar fastän med viss generalisering. Vi vill ju gärna tro att vi har trogna besökare, att de fåglar vi ser ena dagen är de som kommer tillbaka nästa dag och nästa ... Men Görans studier visar på något helt annat. 

I det sammanhanget kände jag att de här tre talgoxarna på besök vid fågelautomaten idag på morgonen hörde hemma. Och mycket riktigt, efter blott var sitt frö, upphugget i syrenen bredvid, for de vidare och tycktes inte komma tillbaka. Snart kände jag istället igen "mina egna" trädgårdstalgoxar på plats, de som var trygga och halvtama.

Jag har inte varit med i Fågelräkningen i år. Den var ju i helgen som gick. Det är nämligen så glest vid min matning i år att jag med tung suck helt enkelt struntade i evenemanget. Fast jag förstår ändå att negativa resultat kan vara lika intressanta, men då kanske de ska vara mer representativa - mina magra resultat beror vad jag förstår på att vi hade asfaltomläggning på gatan under den vinterkalla veckan som var för ett tag sedan, med mängder av maskiner och folk som skrämde bort allt vad fåglar som fanns och efter det har det varit mycket knappt med återkomsten. Det får bli ett mellanår!

Vår fågelmatning ter sig torftig i år.

Alla femtio gråsparvar och tjugo pilfinkar som var här vid den tiden försvann till ett bättre och tryggare ställe och de har inte återkommit. Detta påminner mig om vad Adam vid Tåkerns fältstation sa under offentlig ringmärkning vid Naturum Tåkern i helgen, då vi var på besök.

"Mest fångar vi pilfinkar. Jag skulle tro att vi har ungefär sjuttio individer här vi matningen just nu. Vi fångar ett antal av dem och ringmärker, men vi får inte många kontroller dagen därpå. Pilfinkarna är väldigt rörliga".

Boken Pilfink författad av Göran Bergengren med illustrationer av mig. Den finns till försäljning med personlig akvarelldedikation för 250 kr + frakt.

Slutsatsen är att allt inte är så enkelt som man först kan tro. Det mesta vet vi ännu inte och det finns alltid en stor potential för nya rön.

30 januari - Hur många frön finns i en fullmatad vippa Tåkernvass?

I ett projekt som jag håller på med just nu kom en tanke upp, att räkna hur många vassfrön som finns i en vassvippa. Jag tror mig ha läst någonstans att det ska vara ungefär tusen stycken. Sånt behöver förstås kontrolleras empiriskt och inte köpas  rakt av.

En tät och fullmatad vassvippa från Tåkern.

Jag hämtade tre vassvippor vid Tåkern för några dagar sedan och har suttit ett antal timmar med pincett och pillat. Och det ska ni veta, att det är minsann ett riktigt pillgöra. Vassfrön är oerhört små, väger nästan intet och är i sin litenhet ungefär två millimeter långa. De är försedda med en hårpensel för att kunna lyfta och flyga iväg och därmed sprida sig med vind över stora områden. Ett problem när jag plockade isär agnarna var att det visade sig att de satt ihop och att det istället för ett förmodat frö oftast fanns två eller tre som satt tätt tillsammans, vilket gjorde pillandet extra pilligt.

Bara i de här två sidogrenarna i vippan räknade jag ungefär hundra vassfrön.

Jag hade tänkt mig att jag skulle räkna frön i alla tre vipporna som jag samlat in för att få ett statistiskt bättre värde. Men vet du vad, jag stannade när jag efter många timmar var färdig med en.

Jag säger inte att jag räknade precis rätt. Men nu har jag åtminstone ett värde som jag tycker att jag kan stå för. I den vippa som jag räknade fanns ungefär fyra tusen vassfrön och jag skulle tro att felmarginalen ligger runt plus/minus några hundra.

Så nu vet jag lite mer. Om jag multiplicerar mina räknade vassfrön med antalet vippor i alla tolv kvadratkilometer vass som finns i Tåkern, vilket är ca 4,4 miljarder stycken, enligt en beräkning av forskaren Gunnar Björndahl, som doktorerade om Tåkerns vass på 1970-talet, så blir det en häpnadsväckande mängd vassfrön:

 17 600 000 000 000 (17,6 biljoner) stycken.

Nu är inte vassen hela vägen av denna kvalitet. Långt ifrån skulle jag istället säga. Där finns vasskloner som är mycket magra, sjuka, parsiterade och ämliga på att sätta frön av olika skäl. Samtidigt som det också finns ännu mer välmatade vippor.

Men slutsatsen blir trots allt, att i Tåkerns vass finns det mer än nog med frö att ta av om man är skäggmes. Och som sådan behöver man pilla i sig kanske tusen om dagen för att bli mätt och klara en iskall vinternatt.

Nu vet jag lite mer. Och du också.

29 januari - Skrämselhicka

För en vecka sedan fick säkert Rymdstyrelsen, NASA och alla andra rymdorienterade institutioner och nätverk en riktig skrämselhicka. Det var förra lördagen, den 21 januari, som en amatörastronom upptäckte en tidigare okänd asteroid, som fick beteckningen 2023 BU (efter upptäckarens initialer). Den var oerhört snabbt på väg rakt mot vår jord.

Storleken på rymdföremålet var av en "lastbils" storlek, sades det. Hur stort nu det är mellan en pick-up och en långtradare.

Det skulle bli ett mycket nära möte mellan jorden och astroiden men ingen hade kontroll på hur nära och riktig när. Så idag för en vecka sedan kan man ana eller egentligen förstå den enorma paniken då alla experter koncentrerade sig på att snabbt som attan beräkna kurs och hastighet och informera om eventuell nedslagplats på jorden. 

Av alla tusende rymdföremål som astronomiska experter har koll på idag runt omvärlden i universum, så hade den här, 2023 BU, slunkit igenom osedd och okänd. Tid för åtgärder var också förståeligt nog för länge sedan förbi. Här gällde det att förbereda sig för det värsta.

Min tanke om när asteroiden 2023 BU närmar sig vår jord.

Men vi hade tur. Det handlade om millisekunder hit eller dit i hastighet och riktning, att asteroiden missade oss med 350 mils marginal; astronomiskt sett blott en fjärt i universum. Dessutom ansågs den vara av sådan litenhet att skadorna ändå hade blivit begränsade, vad nu det innebär i praktiken. Mötet kom att ske blott tre dagar efter upptäckten. Så nära!

Nu hoppas vi klara oss vidare framåt igen, tills det någon gång blir allvar på riktigt. Vi har fått en liten påminnelse om alltets skörhet när det kommer till skönhet och beständighet.

länk.

27 januari - Efter badet

Jag åkte till Vadstena simhall igår eftermiddag för att genomföra mjuk fysträning  med min komplicerade fot, som fortfarande, efter 18 veckor, är i bandage.

Vid parkeringen spatserade några par råkor omkring. Varje gång råkhanen hittade något ätbart så började honan tigga. Ämligt hukande gnällde hon som en unge. Upplevelsen var en exakt parallell till det jag berättade om och illustrerade igår men då handlade det om skator.

Under hemvägen glittrade blå vattenpölar överallt på åkrarna i Tåkernbygden. I en av dem satt ett gäng kråkor. De badade för fullt, så det riktigt stänkte. Om någon visste hur skönt det måste ha känts så var det ju jag, som nyss klivit ut ur bastu och simhallens bassäng.

Hemmavid om kvällen, mot en djupblå himmel med en femdagars nymåne ledsagad av den glimmande ljuspricken Jupiter gjorde kajorna en extra sväng i en njutningsfull vårdans runt kyrktornet.

Åter några subtila små vårtecken. Men ännu har jag faktiskt inte höprt talgoxen eller blåmesen sjunga.

26 januari - Skatflirt

Såsom utlovat av SMHI igår, har kallfronten svept bort den tunga fuktiga molnmassan från igår, då jag kommer till ateljén. Kyrkans flagga på församlingshemmet viftar med vinden från norr och en blå himmel börjar breda ut sig över samhället.

Utanför ateljén, på gräsmattan, ser jag två skator. Det är skatflirt på gång. De första vårkänslorna är subtila och mjuka. Man får ha ögonen och kunskapen med sig för att förstå.

Skathanen sitter stolt och uppsträckt över sin hona som hukar tiggande med sitt köttfärgade gap om de godbitar han bjuder på. Det är så dags nu och bygget av det nya boet ligger i startgroparna, men antagligen inte i kyrkans lindar tvärs över gatan såsom brukligt. De är för hårt hamlade i år. Kanske blir det i linden hos mig i trädgården istället. Det vore trevligt.

25 januari - Obanad väg

Dags för lite utrymme åt fantasin. 

Surmossevägen på Omberg.

23 januari - Tåkernis

Isen knakar. Ett par stamp räcker för att den ska gå i kras trots en tjocklek på tre cm. Det är snöns fel, snön som föll häromnatten just när vattnet frös, isen blev grå och ogenomskinlig, spröd och bristig.

Man kunde tro annars, från avstånd, precis som mannen nu säger, han som vänder åter från bryggan vid fågeltornet, att "det ser ut som en någorlunda bra skridskois". Men alltså inte!

"Nej, den håller inte. Jag får vänta några dagar igen. Och är det inte så att det är vatten därute mot Lindön, kanske är det uppe på isen. Där kan det blir bra skridskois om nu kylan väljer skarpare vapen".

Det är mäktigt att se ut över Tåkern en sån här vintrig dag, isvidden, tomheten när den ännu fuktiga kylan biter i kinderna och då allt, precis allt utom själva vassen, går i grått, och där Lindön ligger ankrad som ett blågrått skepp borta vid horisonten.

Man tycker till en början att det mesta är både öde och dött, men pilfinkarna tjattrar vid fältstationens fågelmatning, ett par korpar flyger förbi och enstaka talgoxar och blåmesar lättar ur vassens virrvarr när vi passerar på spången. Men inte ett enda skäggmespip hör vi idag tyvärr. Vassvipporna är frostiga och svårätna.

Det är emellertid en flock fåglar där ute på isen. Trastar, ett tjugotal, som  snabbvingade och nervöst flyktiga drar förbi tätt över istäcket, landar, skuttar fram några hopp, plockar i sig något ätbart och sticker vidare. Det är björktrastar.

De finns där, björktrastarna, knappt observerbara i ett obeväpnat öga eftersom de håller sig på gediget avstånd, men i kikaren kan jag studera både utseende och beteende mera i detalj.

Björktrasten är en vacker fågel i mina ögon. (såld)

Vad de äter går ju omöjligt att säga men av erfarenhet vet jag att isar och strandmader ofta hyser en ansenlig mängd vintertålig leddjursfauna. Det kan vara spindlar, fjärilslarver, flugbaggelarver, tvåvingar och hoppstjärtar, ofta fler än man kan förstå när kylan ändå biter såsom den gör. Där har vi svaret på björktrastarnas intresse.

Fast ändå. Det här med övervintrande björktrastar, där förresten små sällskap av starar också hänger med, är egentligen en ny företeelse. När jag var ung fältbiolog fanns inga övervintrande björktrastar i hembygden. De var alla flyttfåglar. Dessutom var björktrasten, eller snöskatan som den då mest kallades inte alls vidare omtyckt. Såg man en så sköt man den. Ja, inte jag förstås. Det var verkligen illa på den tiden men så mycket bättre nu!

19 januari - Blå som en vårhimmel

Idag var himlen helt blå; som en riktig vårhimmel i mars. Det är lätt att låta sig ryckas med bara för att man så gärna vill, även om det är långt kvar innan vintern  är förbi.

Frostigt blå strandmader vid Tåkern.

Det är ändå något på gång, mera än det där blå ljuset från himlen.

Disans blåvatten svämmar över vid inträdet i Tåkern.

Stefan på Omberg visade igår per foto att han funnit den första utslagna tibastblomman på en kvist på Omberg.

Och Lars rapporterade vid tisdagsfikat att hans vän Anders hade sett en ensam tofsvipa i Kindabygden.

Själv noterade jag idag på förmiddagen ett par insträckande grågäss över Ödeshög. Vidare såg jag även idag några starar som sökte föda tillsammans med ett femtiotal björktrastar på strandängarna vid Väversunda. Och sädgäss är det många vid Ramstad, men de har å andra sidan varit kvar sen i höstas. Men också det är något nytt förstås. 

Så det så ...

17 januari - Ruffel och båg

Är man som jag ofta ute på nätet och letar, har hemsida, en blogg eller att man på andra sätt visar upp sig för den digitala offentligheten, får man stå ut med mycket skräp som ramlar in i datorn.

Jag får nästan varje dag erbjudanden om "villiga kvinnor", ungefär tio till tjugo andra erbjudanden om varor och tjänster om både ditt och datt, fake-annonser som vill få mig att länka vidare till ökända öden och kapade konton, lotterivinster eller miljonarv som finns att hämta ut i Panama och Uganda, "Postnord" som vill att jag ska klicka på länken för att få tillbaka pengar för dubbelt inbetalt porto, för att inte tala om allt som föreslås av "Telia".

Delete-knappen går varm i min dator!

... eller som nu det senaste året, upprepade hot om anmälan mot mig, för att jag ägnat mig åt påstådda pedofilaffärer. Här är ett av dokumenten.

Ett av de under veckan mottagna fake-dokument som anklagar mig för pedofili och hotar med rättsliga åtgärder. Fy så obehagligt och fult!

De sist nämnda exemplen är väl de värsta och är faktiskt exempel på riktigt grov brottslig verksamhet. Jag vet inte vad straffvärdet kan vara för att menedligt anklaga mig och hota mig på det sättet som man gör i dessa fall. Två olika dokument med ungefär samma innehåll har anlänt till min inkorg bara under den senaste veckan. 

Men, jag orkar förstås inte gå vidare. Det är säkert också utsiktslöst att kunna hitta och fälla brottslingarna och kommer heller inte att prioriteras av polisen. Men, jobbigt och väldigt obehagligt är det och det värsta är att man också vänjer sig och accepeterar liknande påhopp under galgen i en alltmer ökande grad.

Hur gör du?

16 januari - Vårvindar friska

All snö är borta nu och vårvädret har brett ut sig. Höstveteåkrarna står gröna och på himmelskupan lyser solen ur dramatiska skyar. Även vinden är vårlig när den sveper in över slätten med kulingstyrka från sydväst. Ur led är allså vädret, och klimatet.

Hotet mot klimatet fanns omskrivet redan på 1970-talet, har det alldeles nyss visat sig, när en hemligstämplad rapport om riskerna med vår tids allomsslukande petroleumanvändning, som snabbt stegrades för femtio år sedan, har publicerats i den amerikanska kongresssen, berättar DN.

Det var det amerikanska oljebolaget Exxon, det allra största och mest dominerande, som beställde forskningen. Resultatet visade sig vara nästan exakt som det som nu händer, en dramatisk klimatstegring av aldrig skådat slag, att åtta av de senaste tio åren har varit de allra varmaste globalt sett genom hela historien.

Efter att det här fruktansvärda har avslöjats finns väl bara de mest hårdhudade klimatförnekarna kvar bakom skranket och de får vi nog lämna därhän; vissa personligheter når man aldrig!

Inte underligt, men hemskt är det att denna viktiga rapport mörkades av petroleumindustrin. Det påminner om det som hände, alldeles likartat, med tobaksbolagens hemligstämplade rapporter om tobakens farlighet. Sånt fick abslolut inte komma fram till allmänhetens kännedom.

*

Skönt är det att med allt detta hotfulla och negativa i ryggen få ge sig ut i friska luften en sväng. Idag tog Ulla och jag färden till Vadstena simhall, under en himmel med strålande sol, för första gången på snart ett helt år. Ljuvligt var det, att få känna avlastning och lindring i min postoperativa fot i bastuns värme och i mjukt bassängvatten. Det kommer att upprepas.

Och igår kväll körde jag, utan orthos på foten, trots läkarens förmaning bara för att jag var tvungen, en tur ner över Tåkernbygden med skissblocket till hands.

Det blev fyra små direkta alster i all enkelhet på ett folieark. Inte mycket kvalitet att yvas över men det bjuder jag på bara för att visa hur det kan gå till.

Vattenspeglingar på Ramstads åkrar. Ett hundratal sädgäss och kanadagäss betade på lämningar av morötter och rödbetor tillsammans med en stor blandad flock av kajor och kråkor där också fyra starar ingick.

Dämmet vid Holmen, idag helt utan fåglar.

Ljuset bakom Ombergs sydända.

Från Väversunda mot Omberg. Mot mossekanten lyste en tunn strimma snö vackert i blåvitt.

13 januari - Ut med Knut!

Inte bara granen ska kastas ut idag. Jag skulle gärna vilja se den här mannen utkastad så det bara ryker.

Reklammannen, som tar bort intresset och fokus från varenda skidtävling denna vinter. Ut med Knut!

Är man som jag och väldigt många med mig intresserad av längdskidor, inte bara skidskytte, utan den här ibland lite sega men helsvenska gamla vinterporten - på vallade skidor från start till mål, blir man i år mäkta irriterad. Hur kunde vi låta TV6 få köpa loss det här genuint helylliga och inte bara göra allt helt oåtkomligt för dem som inte vill ha reklamkanaler i TV:n, utan göra det odrägligt och ointressant även för oss som råkar ha kanalen, genom alla dessa återkommande och evigt upprepade reklampauser som tar bort fokus och trevligt mellansnack.

Jag önskar Knut häruppe på bilden - åt fanders! Jag vill inte se karl´n mer och jag hoppas att han är helt körd i all framtida film och teater för eviga tider. Det vore rättåt ´n! 

Nästa år måste längdskidsporten tillbaka till folket, med Pops och Ojala och flamman på bordet. På riktigt alltså!

12 januari - Inte någon huvudroll men ändå ...

I höstas presenterade fotografen Peter Östergrens, hemmahörande i Väderstad mitt på Östgötaslätten, en bok som bär titeln "Färgstark i gråskala". 

Tankarna fanns där tidigt berättar Peter, att fotografera "färgstarka personer i deras bekvämlighetszon". Det blev en fantastisk resa, fortsätter han och bjuder in sina läsare till att ta del av boken på 150 sidor, som med levande personporträtt berättar om ett sjuttiotal spännande människor i bygden. 

 

Boken är ett tidsdokument avslutar Peter. Och sannerligen. Vid utgivningen i höstas var åtminstone tre av presenterade personer tyvärr redan bortgångna.

På sidan 58-59 har Peter bjudit in även mig, vilket jag är mycket stolt och glad över.

Jag menar att Peter har tagit ett av de allra bästa porträtt av mig som har tagits, fast det är ju klart att jag är part i det målet. Men, tack Peter!

Beställ "Färgstark i gråskala" direkt av Peter via:

petermac@live.se

*

Vid juletid fick jag en bok tillsänd mig. En bok med följande dedikation:

"Till Gebbe från din gamla rumskompis i Lysekil - Staffan".

Staffan och Per, studenter från Linköping, var rumskamrater med mig, student i Mjölby, i societetshusets annex i Lysekil i mitten av 1960-talet då vi sommarjobbade på stadshotellet där. Jag själv var i disken under mina två somrar, men i vilken form Stan och Jols, som de då kallades, arbetade i har jag inte riktigt klart för mig. Vi gick nämligen hela tiden om lott i arbetsschemats 2-skift, vilket ibland föranledde en del komplikationer och ibland till och med frustration. 

Troligen har vi inte haft någon kontakt sedan dess, men kanske ändå att vi träffades strax efter den där sommaren, vid Tåkern någon gång, under guidning av undertecknad.

Nu fick jag som sagt en glad överraskning, då denna bok damp ned i postlådan.

Boken har fått ligga till sig några veckor, men jag tog naturligtvis direkt kontakt med Staffan, som numera är pensionerad brottmålsadvokat, boende i Strängnäs, och tackade för surprisen.

Föga anade jag då att jag faktiskt var direkt inblandad i historien. Det blev så att säga en överraskning i överraskningen när jag nu sent omsider kommit igång med läsningen, att Staffan lånat både mitt namn och min karaktär till en mordgåta i Grönhögen på södra Öland.

Sid 48 i deckaren bjöd således på ett riktigt hoppsan! Vad var det jag läste?

"Nu var det alltså dags att åka till Öland och Berger hade anlitat en Ölandsbaserad ornitolog vid namn Gunnar "Gebbe" Björkman som skulle vägleda klassen i jakten på den alltmer sällsynta ängshöken."

Ja, och så fortsätter det då och då historien igenom, att jag dyker upp. Jag tänker inte avslöja mer än så, det gör man ju bara inte, utan hänvisar till egna möjligheter att införskaffa deckaren. Här kan du beställa av Staffan:

SMS 0706605364

Det finns förresten flera böcker, denna är den senaste i raden av sex som Staffan har skrivit med sin kunniga insyn om brottmålsadvokaters arbete både under helg och söcken. I den här förekommer ett persongalleri som med blott ett uns av fantasi absolut kan återfinnas också i verkligheten, även om nu författaren skriver följande:

Inte har jag någon huvudroll, men ändå ...

8 januari - Uppdatering

Efter två dygn med rejält snöfall, vilket gav ungefär 2,5 dm av fluffigt täcke, börjar nu allt det fräscha och vita regna bort igen. 

Efter snöstormen fick vi hjälp av snälla grannar med både snöskottning och inköp av mat eftersom jag ännu är konvalescent och Ulla låg i feber. Vi är förstås oerhört tacksamma för denna generösa hjälpsamhet när det kniper som värst.

*

Jag får då och då förfrågningar om de små akvareller som illustrerar mina skriverier i naturlig dagbok.

- Är vargen till salu? Hur mycket kostar den?

Nu, tillbaka igen i ateljén efter nästan en veckas ofrivillig paus, lägger jag därför ut några av mina senaste alster för att testa hur hugade ni är. Först till kvarn gäller förstås.

Akvarell "Varfågel". Med ram 24 x 32 cm 1 500 kr. SÅLD!

Akvarell "Varg". Med ram 32 x 24 cm 1 500 kr. SÅLD!

Akvarellskiss "Havsörn". Med ram 26 x 26 cm 1 200 kr.

Akvarellskiss "Lodjur". Med ram 26 x 26 cm 1 200 kr. SÅLD!

Använd kontaktformuläret i spalten till höger, kommentarsfält nedan eller min mejl - gebbe@telia.com

2 januari - En sorgens dag

Om rubriken ovan är vi inte alla överens. Det gäller vargjakten 2023 som startat i Sverige idag. Men för mig är det sant - att denna dag är en sorgens dag. Det är inte det att jag inte förstår att somligt folk önskar begränsa vargstammen i vårt land, av olika skäl. Det är volymen på jakten som gör mig frustrerad och ledsen.

Den beräknade mängden vargar i vårt land är idag cirka 450 exemplar, vilket är en nivå som de flesta zoologer menar inte kan garantera en utlovad trygg fortlevnad och genspridning för arten i Sverige. Vi, liksom alla andra EU-länder, har skrivit på för att garantera vargens fortbestånd och med det i åtanke menar de flesta i ämnet kunniga, att nivån för årets avskjutning är satt alldeles för högt. Tillståndet för licensjakten är nämligen på 74 vargar, cirka 17 % av totalbeståndet. 

Det är inte vargens trygga fortlevnad i vårt land som har avgjort den här nivån. Det är aspekter av en helt annan art och flera av de riksdagsmän som har beslutat i ärendet har öppet vidgått att de helst skulle se en total utrotning av varg från vårt land. 

Det är lättsamt att sitta hemma i TV-soffan och titta på naturprogram från tropiska länder om tigrar, lejon, leoparder och andra "farliga" djur, och oroa sig för och gråta över oförmågan och oförståndet som visas där när det kommer till handhavandet av hotade djur. 

Det är långt från vår bekväma soffa dithän! Och hemma i vårt eget land, ett av världens mest glesbefolkade och som dessutom är "fyllt av mer skog än någonsin" (enligt Skogsstyrelsen), har vi tydligen inte plats för ens 450 vargar. Det är både sorgligt och skamligt!

28 december - Två vintermöten vid Tåkern

Det var häromdagen, efter hemkomsten från Västmanland som jag åkte ner mot Tåkern och Stugan. Snön hade smält bort igen och allt var grått och slaskigt.

I de stora asparna vid Kälkesta satt en gammal havsörn och spanade.

Och vid Väversunda gjorde en varfågel, säsongens första för min del, detsamma från en sälg vid vägkanten.

Ett par av Tåkerns välkända vinterfåglar var hemma, alltid något att glädja sig åt så här mitt i tristvintern. Tur att man är fågelskådare!

27 december - Vinterskisser från Västmanland

En lugn och skön jul tillbringade vi hos svärmor i Västerås, varvid jag också gavs en liten möjlighet att komma ut uppåt Bergslagsskogarna, där kort snö och vinterfrost formade ett vackert landskap, som jag passade på att skissa runt lite i.

Man har ett särskilt ord för målningar av vinterlandskap på engelska. Det är ett vackert ord, ett som vi inte har någon direkt översättning på - "Snowscapes".

De här fem skisserna kom snabbt på, små och enkla och gjorda genom öppet fönster i bilen direkt på det akvarellpapper som var upptejpat på kartong. 

21 december - På årets kortaste dag

Denna dag, i mörkrets tidevar, finns ändå en kommande ljusning. Den, att det nu vänder. Jordaxeln, som står lite snett i horisontalplanet, lutar idag som mest från solen. Imorgon har vandringen tillbaka redan börjat; inte mycket i början, knappt något alls, men ändå! Känslan är att bara veta ...

En sån här dag passar det som bäst att hälsa till er alla som så troget läser och tar del i min Naturliga dagbok. Utan er närvaro bleve allt intet.

Därför vill jag passa på nu, samtidigt som jag bommar igen ateljén några dagar, att sända en hälsning om en riktigt God Jul och ett Bättre År 2023, än det som förevarit 2022.

Vågar vi hoppas på det?!

20 december - Doften i ett par pulsvärmare

Äntligen kom vi till skott hemma. Nu har också vi tagit det viktiga steget att sänka temperaturen i huset. Vi har levt ombonat och lyxigt med 23 graders värme inomhus i långliga tider och sådant blir ju under rådande omständigheter alldeles ohållbart. Elräkningen kommer att bli svår att förvalta och solidariteten med klimatet, med Sverige, Europa och Ukraina finns självklart också med som viktiga faktorer. Vi bestämde oss för att testa två graders minskning på värmeväxlaren som är ansluten till bergvärmen. 

Nu har det gått några dagar och givaren visar på en stabil rumstemperatur på 19-20 grader - dryga tre graders skillnad mot tidigare. Det känns! Det kommer att ta tid för kroppen att anpassa sig, minst ett par tre veckor skulle jag tro, och fram till dess får det bli raggsockor och ylletröja på. Men det är förstås nödvändigt och egentligen enkelt. Om vi ska ta oss ner ytterligare någon grad återstår att se efter nödvändig anpassning. Nu kör vi så här en bit framåt och tyck då inte att vi är fjuttiga. Lite i taget är en god modell.

"Jag har hittat några oanvända pulsvärmare i korgen i tvättstugan", sa Ulla igår eftermiddag."Jag tror att din mamma Valborg har stickat dem. De är perfekta för dig att prova nu om du är frusen.

Jag tog emot dem, varsamt och känslosamt, trädde dem på mina handleder och upplevde genast en skön värme sprida sig i kroppen. En doft hjälpte till i processen, en doft som fick mitt undermedvetna att reagera intuitivt. 

Det doftade mamma.

Klart och tydligt vällde minnen och saknad fram när jag satte händerna för ansiktet och drog in doften. Jag fick tårar i ögonvrån och känslor sprakade till som vore de tomtebloss i mitt inre.

Min mor Valborg Björkman, 94 år, en kort tid innan sin bortgång.

Min lilla mamma, så saknad efter bortgången för dryga fyra år sedan men ännu så levande och nära i både rum och tid. I mina tankar finns hon alltid med - idag som doften i ett par hemstickade pulsvärmare.

17 december - Lodjursjakt i Östergötland 2023

Nu har det besannats, det som Gunilla Wetterling informerade mig om redan den 9 november i år, att Viltförvaltningsdelegationen i Östergötlands län har beslutat att 28 stycken lodjur skall få avskjutas under mars månad 2023.

Länk till länsstyrelsens artikel.

Anledningen till att mitt engagemang i vårt läns lodjursjakt kom på tapeten var den observation av lodjur, den första på nästan hundra år, som gjordes i november på Omberg. Det är en stor sensation att lodjur har setts på Omberg och detta är också en fingervisning om att lodjursbeståndet i Östergötland efter många års tynande tillvaro äntligen har börjat växa.

Länk till min artikel om lodjur på Omberg.

2022 genomfördes en avskjutning av 7 stycken lodjur av beslutade 10 i länet. Populationen ynglande honor har under hand ökat ännu mer, till uppskattningsvis 17 st under 2022, vilket föranlett beslutet om avskjutning på 28 st.

När vi äntligen har fått en fin tillökning av lodjur i Östergötland beslutar alltså Viltförvaltningsdelegationen att lägga sig på miniminivån av 7 st ynglande honor, vilket enligt min och mångas uppfattning är inget mindre än en skandal. Lodjuret är ett uppskattat djur. Det är omtyckt och gillat av en klar majoritet av svenska folket. Vem vill inte ha en större chans att få se ett lodjur i vår natur!?

Direkt reaktion på ovanstående:

Just värdet av att oftare kunna få se och uppleva våra rovdjur i skogen väger sorgligt lätt i förvaltningen. 

Med vänliga hälsningar

Henrik Ekman 

Jag menar att Östergötlands länsstyrelse arbetar emot folkviljan, styrda som man är av en minoritet som dessvärre möjligen är överrepresenterad i den förvaltningsdelegation som äger beslutsfrågan. Vad jag menar är, att man skäligt nog kan undra hur många av nedanstående politiskt tillsatta personer som själva är jägare.

 

Viltförvaltningsdelegationen i Östergötlands län

Flera artiklar i vår regionaltidning Corren har den senaste tiden handlat om lodjuren och jakten på dessa.

Här är några länkar. Man förstår av mängden insändare att engagemanget är mycket STORT:

https://corren.se/debatt/artikel/bevilja-ingen-licensjakt-pa-lodjur-i-ostergotland/lwz4o6vl

https://corren.se/insandare/artikel/sluta-att-skjuta-lodjur-lat-samtliga-fa-leva/rekv7vyr

https://corren.se/insandare/artikel/sluta-att-skjuta-lodjur-lat-samtliga-fa-leva/rekv7vyr

https://corren.se/debatt/artikel/alla-djur-slar-byten-for-att-sjalva-overleva/jdkx1k0r

https://corren.se/debatt/artikel/bevilja-inte-licensjakt-pa-lodjur-i-vart-lan/rkxo93xl

https://corren.se/debatt/artikel/hallbar-forvaltning-av-lodjur-i-lanet/r3x66vkr

https://corren.se/debatt/artikel/lodjuren-begransar-antalet-viltolyckor-i-trafiken-/r4d6428r

https://corren.se/nyheter/inrikes/natur/artikel/licensjakt-pa-lodjur-i-flera-lan/l7v6yk8l

https://corren.se/nyheter/ostergotland/artikel/antalet-lodjur-okar-i-lanet-nu-fattas-beslut-om-jakt/r4d6zzor

Här kommer säkert fler artiklar att kunna fyllas på med.

Förvaltningen av våra 5 stora rovdjur: björn, varg, lodjur, järv och kungsörn är en knivig uppgift. Olika intressen står emot varandra och diskussionens vågor går ofta höga.

När det kommer till lodjur är dock en klar majoritet för en ökad tolerans och närvaro, vilket i klara ordalag betyder att de av Naturvårdsverkets/Statens beslutade miniminivåer borde höjas, kanske fördubblas.

Senare tillägg:

Jag tänker mig att försöka få till något slags protest-upprop om den jakt/slakt av 28 lodjur som är bestämd för Östergötland under mars månad 2023.  Kanske kan detta lodjur få bli vinejtten och starten.