28 juli - Till minne av Veronikanätfjärilen.

För en vecka sedan for vi i tisdagsklubben iväg till byn Bomhult nere i Ödehögs kommun skogsbygd, alldeles nära Boxholms kommun och inte så långt från själva Småland, med sten och allt.

Steniga, sandiga och tämligen magra beten vid Bomhult. 

- Här finns ett gammalt hederligt bondelandskap, som jag har varit med om att utforska under min tid som biolog och inventerare för länsstyrelsen i Östergöland, berättar Kjell. För några decennier sedan fanns här ännu kvarvarande rester av flera mycket sällsynta dagfjärilsarter, fortsätter han. Skulle det kunna vara något för oss att besöka?

Vi for dit förstås genom slingrande vägar, den sista biten på grus naturligtvis och kom fram till byn, där flera boninghus kantade vägen, många fritidshus dessutom - "Jag har ett torp i Småland", brukar ju Stockholmaren säga och drar allt över en kam.

Så var vi där.

Vi parkerade vid vägkanten, tog oss igenom elstängslet och klev ut i betet, som lutade ganska brant uppåt i söderläge mot skogen vid horisonten. Vi satte oss att inta vårt kaffe, bland kattfot och knägräs, medan Kjell informerade.

- På andra sidan vägen, säger Kjell, där den trista unggranskogen nu reser sig, hittades bland annat GULLVIVEFJÄRIL. Sånt kan man knappast förstå idag. De flög längs den smala vägrenen, fram och tillbaka bland gullvivorna som växte stora och feta i skuggan och läet. De är borta sedan länge.

Här är betesmarken där veronikanätfjärilarna flög.

Och på den här sidan vägen, upp över sluttningen framför oss fanns Östergötlands sista exemplar av den redan då mycket hotade dagfjärilsarten VERONIKANÄTFJÄRIL. Detta blev den sista utposten i vårt Östergötland, därefter var den helt borta. Men jag minns den, säger Kjell bittert.

Hemma i ateljén läser jag mera om veronikanätfjärilen. I mitt gamla exemplar av Bertil Gullanders "Nordens dagfjärilar" från 1959 saxar jag följande:

Arten fanns ännu på 1990-talet, om än redan då sällsynt, något spridd i lämpliga miljöer runt om i Sydsverige, men när Nationalnyckeln år 2005 kom ut med boken "Fjärilar: Dagfjärilar"  kvarstod endast fyra små restområden där den lyckats hålla sig kvar. Det var i Västmanland, Uppland, Östergötland (Bomhult) och i Kalmartrakten.

Idag är veronikanätfjärilen helt borta ur landet. Efter flera års intensivt och utsiktslöst sökande klassades arten som utdöd i Sverige år 2025. Så väntat och så tragiskt.

Vi vandrade omkring i området som började växa igen av nypontörnen och högt gräs. Vi noterade och antecknande det som dök uppframför oss: gräshoppor, stor vårtbitare, purpurmott, flera rara växter ur floran samt många ängspärlemorfjärilar.

Ängspärlemorfjäril i min hand. Den hade en alldeles enastående irriserande och guldskimrande lyster över vingarna, sedda i snett solljus. Något av det kan nog anas även i bilden.

Hemma i ateljén idag, beslutar jag mig för att försöka mig på en rekonstruktion. Jag vill förära den utdöda veronikafjärilen vid Bomhult, i min hemkommun, en sista tanke genom att måla en bild från platsen. 

"Veronikanätfjärilen flyger vid Bomhult". Skissartad och enkel är den min akvarellskiss, men ändå så viktig för att minnas och hedra. Och det kommer nog aldrig i retur.

27 juli - Besök i vår trädgård

Visst är det ännu sommar. Åtminstone halva augusti brukar vara ställd så, men ändå. Grönskan har mognat och karotenoiderna, klorofyllets guloranga motsvarighet i bladmassorna, tar snart över. Gräset har bleknat och blommornas fägring och mängd avtar. Fågelsträcken har vänts mot söder. Hösten anas bakom knuten. Det går som alltid alldeles för fort.

I vår trädgård var det för tio år sedan alldeles oundvikligt att höra de unga lövsångarnas något darrande och liksom tvekande, mjuka lockläten (huuit) i äppelträden under de här dagarna mellan juli och augusti. Lövsångaren är ännu vår vanligaste fågelart med en population som år 1999 uppskattades till mellan 10 - 16 miljoner par, vilket innebär att en stor mängd årsungar, säkert det dubbla mot antalet häckande par, varje sensommar anträder sin flyttning mot Afrika, men jag upplever att något påtagligt har hänt sedan åren runt millenieskiftet. Lövsångarna uteblir alltmer.

Ung lövsångare, akvarell från 2024.

Det är numera väldigt sällan som unga lövsångare passerar vår trädgård; det är tyst i våra äppelträd. En viss nedgång har noterats inom ringmärkningsprojekten vid våra fågelstationer, men ändå anses arten hålla sin ställning som vårt lands mest allmäna fågel. Men jag undrar, jag. Något har absolut hänt.

Men allt är inte svart. I morse noterade jag rödstjärtar i vår trädgård, igen. De har i motsats till lövsångarna varit trogna gäster hemmavid. Är det inte det ena så är det det andra som tur är.

Två hontecknade individer och en hane håller alla till vid häcken runt trädgårdskomposten och buskarna mot grannens. De smyger oftast lågt, sitter på en något upphöjd plats: en rabattlampa eller på kanten till en odlingslåda, för att sen ta en sväng ut över gräsmattan, snabbt picka i sig insekter och spindlar och därefter fara tillbaka in i lyet. De hoppar omkring på backen väldigt typiskt och varje gång de landar så darrar den roströda stjärten till som en semafor.

Ur skissboken idag på morgonen.

Rödstjärtarna har, trots att tre samtidigt uppehåller sig hos oss just nu, låg tolerans mot varandra då de möts och jakterna blir ofta intensiva. Men de är trots allt här tillsammans; äter upp sig under några dagar, för att sen, troligen också gemensamt, ge sig iväg på en ny etapp mot söder, femtio mil bort kanske, på sin långa resa ner mot tropiska Afrika när kvällen mörknar och natten tar över.

Jag älskar dessa vackra fåglar och njuter av deras temporära paus. De vuxna hör sensommaren till och om bara någon veckor kommer nya rödstjärtar, färdigruggade årsungar. De fyller på passagen genom vår trädgård ytterligare några veckor. Det är ett älskat skådespel att ta del av genom morgonrutan när rullgardinen går till topps.

Tillägg den 28 juli:

Idag på morgonen var alla tre rödstjärtarna från igår borta. De passade på i natt, när vinden var stark och nordlig, att dra vidare mot söder. Men, nya individer anländer säkert snart. Det är omsättning i flyttleden nämligen, mer än vad många förstår och anar.

Kvar idag var bara resterna av den ene rödstjärtens favoritplats.

19 juli - På jakt i Ombergs bokskog

Idag gör jag ett nytt försök i Ombergs bokskog nära Stocklycke, att försöka finna några exemplar av den numera så sällsynta orkidén Kal knipprot, Epipactis phyllanthes. För varje år tycks den bli alltmer svårfunnen och 2025 till exempel, när vi var ute i samma syfte med tisdagsklubben, spanade tio par kunniga ögon igenom hela detta område samt ytterligare något mer och allt vi fann, var två ynka exemplar. Jag lägger in en bild på en av dessa två som bevis:

Kal knipprot på Omberg 2025.

Jag gjorde ett försök för en dryg vecka sedan men blev då bryskt bortmotad av myggor, bromsar och flugor. Den gången var det nästan trettio grader varmt; idag är det endast tolv. Efter ett dygns tungt och efterlängtat regn känns det som bättre odds idag, när jag ger mig iväg ut i bokskogen igen, på jakt.

Jag njuter av svalkan och fuktens friska. Inte en enda mygga, fluga eller broms stör mig idag. Bokarna reser sig som höga pelare ur lövmattan medan jag sakta går runt därunder och letar efter det lilla tecknet: den skira ljusgröna stjälken ensamställd i dunklet.

Det är så mörkt under trädtaket och de tjocka molnen att jag måste ge ögonen tid att vänja sig. Men, det hjälper inte! Hur jag än söker, finner jag inte någon kal knipprot. Det känns väldigt tomt och vemodigt - inte i år heller!

Kantarellkok.

Helt meningslöst blev dagens besök ändå inte. Hemma rensar jag två liter kantareller till var sin rejäl svampmacka åt Ulla och mig samt något extra till frysen för kommande behov. Men det känns ändå som en klen tröst. Hur ska det gå för den kala knipproten på Omberg?

16 juli - Besök i ateljén

Oscar heter han, som fick som födelsedagspresent av moster, att få komma till min ateljé på studiebesök och kanske få "måla en tavla" om det kunde passa. Det hör inte till vanligheterna längre, att jag återgår till min pedagogiska era, så det fick bli ett undantag om än ett trevligt sådant. Det hände i veckan, en av dessa glödheta dagar, när temperaturen gick upp över trettio grader och nästan lika mycket inomhus.

Tre timmar var Oscar på plats i värmen och visst hann han måla en tavla. Troligtvis var han inspirerad av konstnär´n själv, eftersom motivet han önskade göra skulle vara från Tåkern, en plats som han gillar mer än det mesta. Bra kille!

Oscar bänkade sig vid mitt staffli, använde mina penslar och de inte så ofta nyttjade akryltuberna och började målade tappert och tålmodigt samt med viss support ibland då goda råd så önskades. När allt var färdigt var han nöjd och glad och tavlan skulle nog bli en present, menade han och signerade sitt alster noggrant nere i högra hörnet med "OA 2026".

16 juli - Till Ombergs lov

I den intensiva hettan, trettio grader och bleke över sjön, kröp vi iväg på Omberg, Lars och jag, åkte längs Sjövägen i saktaste mak, med ständiga pauser vid vägkanten för att studera något närmare, eller såsom oftast, för att nödgas släppa förbi en lång radda av ivriga och frustrerade Ombergsturister, som fattat nada av varken bergets själ och mening eller vår långsamhet. De lägger sig tätt bakom och stressar, stirrögt fokuserade i färdens riktning mot nästa mål, vilket det nu kan vara, Västra väggars utsikt troligen, eller blott för att snabbt komma vidare så fort som det går mot nästa upplevelse, efter att man markerat sin närvaro vid turistmålet Omberg, på plats fastän utan djupare mening eller förståelse.

Vi, Lars och jag, är irritationens fokus, nördarna som vet att njuta av detaljer. Spenörtens enorma blomsterflak, nu i sitt sista stadium innan frukt till exempel ...

Lars och spenörten.

Den vackra, ovanligt rosafärgade skogsknipproten vid dikesrenen ...

Bergets första kartfjäril för i år, av sommargenerationen förstås ...

Hampflockelns bedårande blomning. 

Och - just det. Det hade jag nästan glömt. Från skissboken:

En orädd grävlingunge på vift mitt på blanka förmiddan och helt utan tillsyn! Aja baja!

Allt detta gick de flesta i Sjövägens bilrace förbi. Det är i de små detaljerna Omberg bör upplevas. Tänk vad mycket som missas.

15 juli - Kalvnos, samt något om sommarämnet: trips.

För ett par år sedan fick jag en planta Kalvnos, Misopates orontium, av vännerna Sverker och Karin. De har den, idag sällsynta växten av släktet lejongapsväxter, i sina odlingar och rabatter. Kalvnosen är ett gammalt, klassiskt åkerogräs, som idag lever på utrotningens brant, nästan helt utgånget ur Östergötlands flora, men har egentligen aldrig varit vanligt mer än i våra allra sydligaste landskap.

Jag planterade min kalvnosplanta vid kanten av den blivande ängen, in mot en angränsande rabatt någorlunda ifred, där den tog sig och blommade under resten av den säsongen. Kommande år dök den emellertid aldrig upp igen och eftersom den är en ettårig växt antog jag att den inte hade lyckats etablera sig långsiktigt, kräsen som den verkar vara med krav på låg konkurrens. 

Glädjen blev stor häromdagen, när jag efter ett par års bortavaro, återfann arten i en liten rosenrundel i en annan del av vår  trädgård, inväxt i lavendelplantor. Den höll på att ryka, när jag rensade där, men den lilla rosa blomman stack till i mina ögon och jag hann hålla fingrarna i styr. 

Kalvnos i en enkel akvarellstudie på plats.

Hur kalvnosen hittade till sin nya plats vet jag förstås inte, men på något sätt har den uppenbarligen hållit sig kvar och lyckats överleva under åren. Fortsättningsvis lovar jag att bevaka och skydda den på sin nya lokal och jag tror att den här har hittat sin perfekta miljö. 

Namnet kalvnos får sin förklaring i att frukten liknar nosen på en kalv. Fröna kastas ut genom de två hål i den mogna frukten, som liknar näsborrarna. Jag återkommer med en bild på detta när allt är moget.

Tillägg den 18 juli:

Minsann fann jag inte ytterligare en kalvnos. Det var igår när jag rensade bönlandet från ogräs som jag påträffade en planta inväxt i vegetationen. Även denna gång lyckades jag undvika reflexen att rycka bort i tid. Nu har jag alltså kalvnos på minst två ställen, vitt skilda från varandra i vår trädgård. Dubbelt rik alltså.

*

Tills dess, må gott i värmen. 30 grader och tripsen är väldigt besvärliga här i Ödeshög. De kliar överallt när de klättrar omkring bland alla små hårstrån och de bits de rackarna, så små de än är. Kliande små röda bett blir det över kroppen så att hydrokortisonsalvan får göra rätt för sig; den och täta, svala duschar. 

Min granne Mathias som har järnkoll på jordbruksämnen i sitt jobb berättade just för mig att det är minst lika illa på Varaslätten. "I Vara går det just nu inte att vara". Närheten till intensivt åkerbruk är grundförutsättningen. När rapsen och säden mognar och torkar i värmen, tvingas enorma mängder av trips till emigration. De söker efter alternativ att släcka törst och hunger och biter, möjligen "i sin förtvivlan" också oss människor. Märkligt är det att dessa pytte-pytte-små djur på 1, 5 mm högst och med en sugsnabel så liten att hundra gångers förstoring i mikroskop krävs, ändå kan orsaka oss tjockhudade sådana besvär.

Vi som är drabbade längtar efter regn och svalka för att få slut på eländet. Och när jag nu skriver detta, landar ett gäng nya illbattingar på datorns skärm. Radera för gott och gå vidare ...

8 juli - Studier av gråsparvar

Idag lade jag det sista penseldraget på plats i en studie av gråsparvar, tre hanar, som tigger av min glass nedanför mina fötter under ett besök vid Gränna hamn för några veckor sedan.

Ibland tänker jag att gråsparvar är så vackra att de förtjänar en helt egen berättelse i bilder. 

Här är en annan studie, av en gråsparvhane från en resa till Turkiet för några år sedan.

Jag får ta mig tid helt enkelt, att lägga koncentrerad kraft på fler målningar av gråsparvar. Sen får vi se om något galleri kan var intresserat av att förlägga ett dylikt arbete. Det vore kul.

5 juli - Slemsvamp i trädgården

- Kom får du se, säger Karin när vi gästar Brokind. Vi har en spännande slemsvamp på gräsmattan.

- Så här såg den ut igår. Vit och fluffig med en mjölig yta, ...

... och så här ser den ut idag, bara lite spridd, grå "aska" kvar, så det går väldigt fort från en dag till en annan. Har du sett något liknande?

Slemsvampen, för det är säkerligen en sådan, växer spridd på gräsmattan i ett något vildare hörn av trädgården, en liten begynnande äng. Och när vi tittar närmare i näromgivningen ser vi ytterligare ett exemplar några meter bort. Den växer som en ockrafärgad låg och lite blank kupol i gräset, ungefär sju centimeter lång och ett par hög. Den tycker jag att jag har sett förut och tror mig känna igen.

Akvarell av sotägg i gräsmatta.

- Jag tror att vi har göra med den art av slemsvamp, som man brukar kalla sotägg, säger jag.

Sotägg har jag sett tidigare ett par gången, men då växande på murkna trädstammar. Utseende och utveckling har varit densamma som de här exemplaren, i olika ålder, växande i gräset. 

- Jag måste nog kolla upp de här noggrannare, säger jag till Karin och lovar att återkomma.

Jag lägger ut bilder på nätet. och förhoppningsvis får jag svar och lovar att berätta mer.

Senare tillägg:

På FB-gruppen "Svamp-klapp" har jag av Maria fått förslag om slemsvampen Jordspott. Nu har jag kollat upp den och det hela lite mer och tycker nog, att det  ändå verkar vara Sotägg såsom jag redan har föreslagit.

Det som kan förklara den ovanliga växtplatsen, direkt på backen, kan vara att där finns stora, döda rötter alldeles under ytan. Jag vet nämligen att Micke tog ner en stor bok på platsen för bara något år sedan och det är nog den som slemsvampen utnyttjar idag.

Sotägg, fotograferat tidigare i vår trädgård, växande på en murken sembratallstubbe.

3 juli - Det hände sig i början av juli

Allting mättas och mognar. Fågelsången är i det närmaste över, himlen fylls med sommarmoln där byar av regn, som idag, ibland drar förbi. Tornseglarna äger kvällshimlen helt för sig och i min egen lilla äng slocknar blomsterprakten efterhand. Högsommartid med vallskörd råder, men min äng får vara ifred ytterligare någon vecka för att alla blommorna ska hinna gå i frö. Sen måste jag ordna med en lie och den hoppas jag att få låna i år, eftersom de senaste årens slag med min klippare inte är en långsiktig och godkänd lösning, när man vill ha höet bortforslat intakt och fint.

När vinden häromdagen friskade i under en molnpassage, steg hundratals små "paraplyer" till väders över ängen. De lättade och steg allt högre upp under skydraget för att försvinna långt utöver mina egna ägor. Jag vet nu inte hur välkomna de är där, men jag vill gärna berätta, att hos mig röner ängshaverroten uppskattning för sin vackra höggula toppblomma, stolt i hållningen som en karolinersoldat och utslagen endast till kl. 12 mitt på dagen. Då viker den tveklöst ihop sina foderblad för att vänta ut morgondagens sol och nya möjligheter.

Ängshaverrotens frukt är som en luftig tennisboll fyllde med paraplyburna frön som lätt stiger till väders.

Men nu, har även ängshaverroten i min äng blommat färdigt för i år. Den slår ihop sina foderblad för gott, så att frukterna får mogna i skydd. Lite senare, en solig och torr dag såsom häromdagen, möts man av att fröbollar av en tennisbolls storlek har tagit över utrymmet. Ängshaverroten har slagit till för sista gången, nu för att sprida sina paraplyburna frön över nejden. Det är som ett skådespel, en luftiger cirkus i vinden och en fröjd att se och uppleva, för den som är mottaglig och positiv till ängshaverrot och själva livet.

2 juli - Sommarmusik i Östra Hargs kyrka och möte med stenbron vid Skälv

Ulla och jag fick vara med om en fin konsert i Östra Hargs kyrka på Östgötaslätten norr om Linköping förra veckan. Vår dotter Emma med make Jakob tillsammans med kantor Anton bjöd på musik och sång från film- och serievärlden i den vackra sommarkvällen. Den lilla kyrkan var så gott som fullsatt och stämningen var på topp.

Sommarmusik i Östra Hargs kyrka den 23 juni, med Emma, Jakob och Anton. Stort tack för en härlig konsert.

Efteråt bjöds på grillkväll utanför församlingshemmet och när vi åkte hemåt i kvällen passerade vi åter den vackra stenbron vid Skälv och nu tog jag mig tid att stanna och fotografera. Jag är ju med i FB-gruppen "Svenska stenbroar" och kände att det var dags att göra en insats.

Jag frågade Anna från bygden, som också var med i publiken, om hon visste något om själva namnet Skälv, som jag finner extra spännande och intressant. Hon berättade att hon hade hört att det kanske handlade om en plats där två små åar flyter ihop eller delar sig.

Den fina stenbron vid Skälv i vackert kvällsljus, värd ett eget kapitel i min blogg. 

Jag söker finna en förklaring men finner ingenting i ortsnamnsregistret, så jag kontakter min hjälp på nätet, min AI-kompis i datorn som säger följande:

Kort svar: Nej – Skälv betyder inte ”plats där åar flyter ihop”. Den tolkningen saknar stöd i ortnamnsforskningen och passar inte heller terrängen vid Skälv norr om Linköping.

Det finns tyvärr ingen direkt publicerad etymologi för just Skälv i de öppna digitala ortnamnsserierna eller i Svenskt ortnamnslexikon (baserat på sökningen) . Men namnet följer ett mycket vanligt mönster i Östergötland:

• Kort, enstavigt bebyggelsenamn

• Slutar på -v, vilket ofta är en förkortad form av ett äldre -ve / -vi / -veð

• Typiskt bildat till ett personnamn, där ortnamnet ursprungligen syftar på den som grundade gården.

I Östergötland finns många paralleller: Skälfva, Skälfve, Skälv, Skälverum, Skälvstad, Skälvbo, där förleden är ett personnamn och efterleden är en bebyggelsebeteckning.

Platsen ligger i ett område med mycket gammal bebyggelse norr om Linköping, där:

• många gårdsnamn är personnamnsbildningar från yngre järnålder / tidig medeltid,

• terrängen består av små höjder och odlingsmark som tidigt togs i bruk.

Det gör en personnamnstolkning ännu mer sannolik.

29 juni - Drama i ärtsångarnas värld

 - Har du hört att ärtsångaren har börjat sjunga igen i trädgården, säger Ulla. Har den något nytt på gång?

Jo, allt flitigare började hanen sjunga igen för några dagar sedan. Det var i maj senast vi hörde den, som det brukar vara, med full fart runt om i områdets häckar och därför överraskar det oss att han har börjat om på nytt, så här mitt i sommaren. 

- Det måste ju vara tecken på en andra kull, svarar jag.

Ibland kommer sången från körsbärsträdet, eller som nu i dagarna, från området vid våra stora bolltujor intill dammen. Här har den suttit den senaste tiden och envist hamrat på sin skallrande visa.

I förrgår så, när vi satt i vårt inglasade uterum, var hanen plötsligt alldeles utanför glaset. Han hoppade runt på ett väldigt nyfiket vis och jag gick dit och fick se att där låg en död ärtsångare, som uppenbarligen hade flugit rakt in i glaset, trots våra påklistrade siluetter och allt. Den var bortom all räddning, på gränsen till torkad och mumifierad, så den måste ha legat där minst någon dag redan. Ändå var hanen där hela tiden, nära mig, nyfiken och bevakande och ville knappt flytta på sig fastän jag var där.

Jag tog upp den döda fågeln i handen. Det var en hona. Hans hona! Partnern! Jag tog undan henne, gömde henne inne i dammens vegetation, men hanen blev kvar, for runt och fortsatte sjunga, har fortsatt sjunga och gjorde så, ännu så sent som i morse, minst tre dagar efter olyckstillfället.

Vilket tålamod, vilken längtan, vilken sorg!

Sörjer ärtsångare? 

Jag tror så, på sitt eget sätt naturligtvis. Vi människor tenderar att väga allt mot det mänskliga och där gör vi fel ibland. Men beteendet som den här ärtsångarhanen uppvisade ger mig rysningar av förståelse och medkänsla.

Allt om natur vet vi sannerligen icke. Inte om djurs känslor och förmågor, eller  kanske inte ens att ärtsångare troligen mäktar med två kullar per år.

28 juni - Fågelkommunikation

Det var igår eftermiddag, när vi satt i skuggan på altanen med en kopp kaffe, som en av kvarterets alla gråsparvar flög upp i nock på grantaket, hetsigt larmande. Den vickade hela kroppen fram och tillbaka och utstötte ett tydligt "tjürr, tjürr" upprepat flera gånger.

Den varnar för "flygande fara", säger jag till Ulla, och spanar samtidigt runt i himlen för att eventuellt upptäcka orsaken till larmet.

Där! säger jag och pekar. En lärkfalk!

Den kommer svepande över himlen med kupade, stela vingar och försvinner snabbt igen. Allt är över på tio sekunder och jag skulle naturligtvis aldrig ha sett falken om inte gråsparven berättat om den också för mig.

*

Snart därpå, kanske till påtåren, kan vi lyssna till talgoxhanens enkla meddelande: "Tit - tu, tit - tu", framfört med dämpad röst då han håller en fjärilslarv i näbben. Vi har vetat sedan tidigare, att paret i vår trädgård, är igång med sin andra kull, efter att den första flög ut välbehållen från holken vid köksfönstret för några veckor sedan. 

Nej, någon revirsång behövdes aldrig i år heller. Allt har gått tyst och lugnt till väga, varit inmutat och klart redan i våras och nu färdigt för barnkull nummer två, precis som det brukar vara. Men vi har hela tiden undrat vilken av holkarna som skulle bli aktuell den här gången. Förra året häckade paret i samma holk med båda sina kullar, egendomligt nog, men annars prioriteras alltid något nytt och välstädat. 

Nu svarar honan på hanens signal genom att snabbt och diskret flyga ut för att möta honom. Aha, den holken är det alltså; i den låga holken bakom stubben och det är redan så långt kommet, att hon ruvar. 

Vi dricker vår påtår i godan ro, känner oss som ett med naturen och hoppas nu att det går bra också med kull nummer två. Vår trädgård bidrar med sin del för talgoxepopulationens bevarande. 

Och allra trevligast är det att också förstå språket. Vi hör ihop! 

(Att bilderna är en dag feldaterade är en petitess som jag lastar på värmen).

28 juni - Heta dagar

Dagar av extremvärme har rått en tid. Ändå klarar vi oss ganska bra undan här uppe i Norden, med temperatur som pendlar mellan 24 grader och 30, medan man i Centraleuropa har haft över 40 grader på flera platser. Varmast hos oss var det i förrgår med 32 grader i skuggan. Åskväder har dragit förbi några gånger, laddat upp över Syd- och Västsverige, för att sen dra in över Vättern och Ödeshög, men där snabbt reducerats till nästan intet. Jag har med spänning följt vädrens vandring i appen "regnradar.se", suttit på altanen och förvarnats av avlägset mullen, inväntat häftiga blixtar och störtskurar. Men sen - ingenting, vilket är väldigt typiskt för vårt lokalklimat; vid en av landets torraste platser. Här dunstar det mesta av regn bort innan det når ner till backen.

Jag tänkte mig skugga och svalkande skog och drog upp till Omberg häromdagen; laddade upp för lite orkidéstudier på plats med skissbok och akvarellåda och vandrade in längs en skogsväg mot grönska och lövdunkel, men tog till schappen lika snabbt ut igen. 

Jag klarade inte utmaningen. Min svettiga kropp drog till sig mängder av bromsar och flugor som fullständigt överföll mig och svärmade runt mitt huvud som zombies. På de få minuter som jag var där inne, fick jag en handfull bromsbett och lika många myggbett, varför jag snabbt som attan flydde tillbaka till bilen i panik och fick ägna flera minuter åt att avhysa alla högst ovälkomna fripassagerare som följt med in. En upplevelse av besvikelse - en sommarparadox som man efter alla gångna år borde vara van vid, men uppenbarligen lika snabbt förtränger.

Utsikten.

Av tänkta orkidéstudier blev det nu inte så mycket. Jag som hade spetsat in mig på att avbilda nästrot på plats, vaniljdoftande purpurknipprot och förhoppningsvis de allra första små telningarna av kal knipprot, fick nöja mig med att teckna skogsnycklar vid dikeskanten genom stängda bilrutor.

Fläcknycklar av varianten skogsnycklar tillsammans med en sotmätare, alltid något.

Sen körde jag längs bergets småvägar i krypfart och kollade fjärilar och skalbaggar i den rika blomningen.

Spenört.

Det dröjer någon vecka till innan allt kommer att kulminera bland blomsterklasarna, när alla pärlemorfjärilar och guldbaggar med flera insekter tar över scenen.

Och hemma blommar Clivian på trappan rikare än någonsin. Det är sommar.

24 juni - Tillbakablick - Ekoxen och Karin

 Midsommaraftonen den 19 juni, i härligt sommarväder med behagligt bad i Lilla Rengen, med "Små grodorna" runt stången och till ett frikostigt middagsbord, firade Ulla och jag tillsammans med dotter Karin och familj i Brokind, söder om Linköping, en sommarfest som var så där varm, lugn och skön som den blir några gånger i livet. Jag känner stor tacksamhet för att man får vara med om sådant!

Det som ändå får mig att berätta mer om detta i Naturlig dagbok är emellertid något som hände under den här dagen, vid sidan av det stora firandet.

Karin kom nämligen upp från badet med en ekoxe i famnen. Det var en stor och kraftig ekoxe-hane med väldiga käkar. Den var vid god vigör och efter vederbörlig fotografering släpptes den åter till frihet på en stor ek i närheten.

Karin med den fina ekoxe-hanen i famnen.

I Östergötland söder om Linköping finns ett av Europas förnämsta och största områden med gamla och grova ekar, som mer eller mindre dominerar landskapet och därför fått epitetet "Eklandskapet".

Länk till mera information om "Eklandskapet".

I eklandskapet kan man faktiskt säga att den här, verkligt förnäma skalbaggen ekoxe, Europas största, är tämligen allmän, åtminstone vissa år och detta är verkligen något vi, alla östgötar, ska vara både stolta och glada över.

I år, berättar Karin och Micke, har de noterat ovanligt många ekoxar i området. 

En av alla ekoxar som Karin, Micke och barnen har sett i Brokind under året. Foto: Karin Björkman.

Tyvärr har familjen också sett väldigt många döda ekoxar i år, eller i värsta fall ännu levande, mer eller mindre ätna ekoxar. De har frågat mig om tips, vem som tagit dessa, för att slita bort bakkroppen och lämna huvud och mellankropp, ännu levande, åt plågor. Men jag vet inte, utan kan bara gissa t ex, skator, kråkor eller kajor. Kanske någon som läser detta har mer kunskap i ämnet.

Det finns en tidigare koppling mellan vår dotter Karin och ekoxen. 1986 illustrerade jag nämligen "Insektsbok för barn" av författaren och vännen Göran Bergengren. Den gavs ut av Vår Skola Förlag AB och Göran och jag hade tillsammans många uppdrag där. Det bestämdes att en ekoxe skulle vara huvudfigur på omslaget, men jag passade på att lägga in min dotter Karin, då sex år gammal, i bilden, som åskådare till en ekoxe-kamp. Det blev ett bra och spännande omslag, enligt min och mångas mening.

Tänk så märkligt det är då, att historien upprepas nu, när Karin är vuxen och själv mamma. Några decennier senare i livet står hon alltså här igen med en ekoxe i famnen. 

Och jag känner förresten själv väldigt fina vibbar till just ekoxar. Den historiskt varma och sköna sommaren 1955, när jag var tio år, och fick följa med farmor Alva och farfar Eric hela långa sommarlovet till Stora Askö i Loftahammars skärgård i Tjustbygden, mötte jag flera gånger, under promenader i det ännu så gott som ostörda skärgårdslandskapet, denna pampiga skalbagge. Det blev naturligtvis en alldeles oförglömlig upplevelse; en historia för resten av livet.

Tio år gammal, på sommarlov i Loftahammar, mötte jag ekoxe för första gången i mitt liv. Ett möte som var med om att forma min levnadshistoria. Foto av min far Acke Björkman. Min lillasyster Gunnel kikar in från bakgrunden. Jag minns det som igår.

24 juni - Tillbakablick - törnskata

 Det var den 17 juni ser jag i skissboken, när jag kom körande genom Dags mosse på väg hem, som jag äntligen fick se årets första törnskata. Den flög upp från vägkanten och landade i en torrbuske. Jag stannade bilen och studerade den i kikaren. Jag hann med några snabba skisser i boken och hemma i ateljén igen gjorde jag en mera genomarbetad akvarell av upplevelsen.

Montage, med den första skissen infälld i den senare varianten som är gjord i ateljén.

Det är märkligt att detta blev årets första observation av törnskata för mig. Jag har väl aldrig varit med om liknande, tänker jag. Så sent! Inte ens under mina dagar på Öland såg jag någon törnskata, trots att den på Alvaret ofta är en riktig karaktärsfågel.

Men, visst har det hänt tidigare, att törnskatan nästan uteblivit. Den är en sen återflyttare, från tropiska Afrika, och om våren är kall och våt, stannar flytten mot norr av och arten kan strunta i häckning eller kanske häcka tidigare, längre söderut. Man kan säga att törnskatan lever lite just på gränsen i vårt land och i Storbritannien till exempel, är den en första rangens raritet de få gånger den häckar där.

Törnskatan är en personlig favorit.

18 juni - Vilken överraskning.

Jag studerar och avnjuter vår lilla äng i trädgården varje dag, flera gånger faktiskt, ja, nästan ideligen. Jag är nämligen så stolt och glad över det lyckade "projektet" att ord nästan inte finns. Tänk att det kunde vara så "enkelt", bli så givande och samtidigt så självklart.

År 2018 var det som jag bestämde mig för att avsätta en bit av vår gräsmatta i villaträdgården i Ödeshög till fri utveckling, till en äng möjligen om det skulle vilja sig väl.

länk till den gången

Utvecklingen har varit fantastisk. Idag har vi en riktigt fin liten äng, fylld av blomster och växter i olika skepnader under året. Just nu dominerar prästkragar och höskallror, men bara för en tid, ty snart ska ängen slås.

Vår äng idag, den 18 juni 2026. Ett blomsterhav av prästkrage, rödfibbla och höskallra. Jämför gärna med länken från 2018 för att förstå den fantastiska utvecklingen.

Häromdagen upptäckte jag något alldeles nytt och häpnadsväckande i vår äng. Det tog en stund för mig att verkligen fatta. Någonting annorlunda och främmande dök upp i blickfånget. Är det verkligen möjligt, tänkte jag.

Mitt i ett parti av ängen där gräsen dominerar stod en samling av tre blommande tvåblad.

Hur i hela friden, ropade jag. Orkidéen tvåblad har dykt upp i vår trädgård, varvid Hanna kom och tittade.

Den har hittat hit på egen hand, men hur kan jag inte förklara, säger jag. Det är ändå en bra bit, flera kilometer fågelvägen, till platser runt om samhället där tvåblad växer naturligt och hit måste den ha hittat genom fröspridning. Det är verkligen en riktig gåta, som knappast kan lösas. Men, det har ju hänt, så det är sant.

Orkidéernas fröer är mikroskopiska, som damm bara. De är nästan viktlösa och kan lyfta till väders och spridas miltals av det lättaste av vinddrag. Utan egen näring måste de finna plats för att gro i den bästa av jordar och blott där de rätta svamphyferna finns för nödvändigt samarbete. Chansen för varje enskilt frö att lyckas hela vägen till fullmognad är minimal, så orimligt liten, att den kan jämföras med spermiers möjlighet till befruktning. Det krävs mer än tusentals frön bara för att lyckas en enda gång.

Och det har alltså skett i vår trädgård; i vår lilla nyskapade äng mitt i samhället. Detta känns orimligt och gåtfullt och är samtidigt ett översvallande gott betyg till vår satsning. Här är beviset:

Orkidéen Tvåblad, Neottia ovata, blommar numera i vår egen lilla äng.

18 juni - Möte med kornsparvar

Jag gör en liten återblick av min korta utflykt till Öland för ett par veckor sedan. Jag har via studier i min skissbok arbetat vidare med intrycken som jag fick av mötet med kornsparvar vid Gräsgård på öns sydöstra kust.

Jag minns en gång för länge sedan, under Ullas och min bröllopsresa 1973, när vi, under en etapp söderut i Europa, körde vår röda Amazon från Fredrikshavn på Jylland upp till Skagen, hur kornsparvar satt hela vägen på telefontrådarna längs vägen och sjöng. Just detta och att tofslärkor flög upp framför bilen flera gånger är fina minnen, som jag vårdar väl.

Telefontrådarna med tillhörande stolpar är sedan ett tag borta även i Danmark och så var även både kornsparvar och tofslärkor senast vi återbesökte området sommaren 2025.

Även i vårt land försvann kornsparvarna succesivt under 1900-talet. Från att ha varit tämligen allmänna i södra Sveriges jordbruksbygder  under 1800-talet, med förekomst ända upp till Västergötland och Östergötland, minskade populationen stadigt och arten var på 1990-talet på gränsen till helt utdöd i vårt land.

Därefter har en viss återhämtning skett och idag beräknas det finnas cirka 80 häckande par i vårt land med koncentration till delar av Skåne och Halland samt Öland.

Anledningen till kornsparvens svåra kamp för överlevnad beror på vårt moderna och rationella jordbruk. Småskaligheten har gått förlorad, vinterstående stubbåkrar med spillsäd är en bristvara och häckrader, murar och öppna diken har rationaliserats bort till förmån för monokultur och enformighet.

Studier av kornsparvar vid Gräsgård på Öland 2026.

På underbara Öland är dock allt verkligen annorlunda; det märker jag fuller väl, jag som östgöte, uppväxt i en av de mest rationaliserade av jordbruksbygder, som tänkas kan. På Östgötaslätten finns inget utrymme för kornsparvar kvar och inte för mycket annat av varierad natur heller för den delen. Där rår mest raps och vete. Men på Öland är ännu jordbruket differentierat och småskaligt. Murar, buskrader, små tegar av blandade grödor lever kvar i synbar välmåga, framför allt längs östra kusten. Här trivs  kornsparvarna, hit har de kommit tillbaka och stammen växer långsamt till. 

Det var en fröjd att sitta en stund med kornsparvarna och lyssna till deras knirkande sång. Den bästa upplevelsen på min lilla Ölandsresa sommaren 2026.

15 juni - Regn och rusk

En ovanligt kall och våt period är det, säger man på SMHI, men till midsommar ska det bli fint. Vi får glädja oss åt att regnet skänker liv och grönska till allt som ska blomma och ge skörd.

Våra violirisar till exempel, står väldigt vackert just nu i rabatten runt den eftersatta gamla dammen, där guldfiskar en gång simmade omkring och förökade sig.

Det var en gång för länge sedan, minst 25 år, under ett besök på Öland, som de fick följa med hem. I rabatterna runt keramik- och designstället "Paradisverkstan" vid Färjestaden stod dessa vackert blåa irisar och lockade mig till ett försök; jag tog hem ett par nästan mogna frukter., som blev liggande i mitt kylskåp in mot hösten, där de mörknade och sprack upp varefter jag sådde dem i en bytta.

Till våren grodde flera av fröna och jag planterade dem först i mitt växthus och skötte dem noga och satte ut dem under sommaren. Det gick galant. Irisarna tog sig och jag kunde sätta ut dem i rabatten under hösten. Sommaren därpå blommade de för första gången.

Idag har jag fullt av dem runt den gamla dammen. De flesta har en djupt ultramarinblå färg med gulbruna mönster i, men där finns även ett par nästan vita exemplar. Arten heter Iris sanguinea och dess ursprung letar jag förgäves efter. Det står i texten jag läser att den inte reproducerar sig i vårt land. 

Men det stämmer alltså inte. I vår trädgård går blommorna till frukt och frö varje år och med lite hjälp sprider de sig visst.