23 januari - "Första kärleken"

.
Rubriken: "Första kärleken" är förstås en sanning med modifikation, för nog fanns där tjejer också, men visst var det så att den första egna bilen, i mitt fall en benvit Volkswagen 1200, var något alldeles särskilt extra att älska. Med den for jag fram i eget majestät men ofta tillsammans med mina bästa vänner och deras liknande "baggar", i formation till fågelskådande och ringmärkning, med nätkäpparna nedstoppade i bakre kofångarens horn och surrade i motorns luftgaller. Vi var säkert ett beryktat gäng och på det är det ibland bra att tänka, när man surnar över nutida ungdomars vägfasoner. Det var bestämt inte alltid bättre förr, om nu någon skulle få för sig sådana "sanningar"

Akvarellen som är på gång här blir till ett nostalgiskt minne av tiden från 60-talet och motivet har jag hämtat vid skrotbilsamlingen vid Töcksfors i Värmland, där jag för övrigt har inspirerats till att framställa en hel serie akvareller som delvis är presenterade (se 1 st under 8 januari nedan) och delvis ännu vilar i mitt huvud. Jag har en idé nämligen och jag hoppas att denna blir verklighet med tiden. Dock återstår mycket arbete innan allt är klart för slutlig presentation.

19 januari - Östgötaslätt mitt i januari

.
Så här ser det ut idag på Östgötaslätten. Vetet är vårgrönt och växer, ormvråkarna skruvar över häckningsdungen, mesarna sjunger och trots att frosten biter lite under själva soluppgången stiger temperaturen till 7 - 8 grader i dagerns sol.

På Östgötaslätten denna vinter är det mera mars och april än mitten av januari och jag känner tydligt att det påminner om vintrar jag har upplevt tidigare söderut i Europa.

Det är den märkligaste vår jag upplevt hittills i mitt liv. Jag har berättat om den tidigare men tecknen slår alltfler fler rekord och min undran och oro ökar alltmer.

14 januari - Frösådd

.
Medan många odlare just nu sår petunior, pelargoner, paprika och tomat ägnar jag mig åt en annan, mera vild sådd.
Under exkursion tidigare i höstas till södra Ombergs branter tog jag vara på några frukter av tre unika Ombergsarter. Om man får eller ej är jag faktiskt något omedveten om och strunt samma förresten för jag har ärliga avsikter och en ambition att återföra eventuella nya plantor tillbaka till berget som förstärkning av svaga eller utsatta populationer.

länk till ärtvicker och buskvicker

länk till klippoxel 

Arterna det gäller är ärtvicker, buskvicker och klippoxel och nu har jag efter några månaders "vinterförvaring" i kylskåpet preparerat fram de frön som fanns i frukterna och sått dem i små burkar.

Allt står nu i söderfönstret i ateljén och suger värme och ljus och gissa om jag är nyfiken på resultatet. Det är ett experiment som säkert inte är alldeles lätt att ro i hamn. Jag håller tummarna och lovar att rapportera resultat under vårens lopp.

12 januari - Vad ska gråsparvarna tro

.
Gårdagens gråväder med regn och storm har under dagen övergått i klar himmel och mojnande vind. En kallfront är det, som kommer in från norr och sveper undan västvädret imorgon, berättade meteorologen igår. 
Det är emellertid bara det att begreppet "kallfront" verkar ha tappat greppet om sin egen betydelse eftersom temperaturen efter uppklarningen slutligen landar på plus sju grader! Sicken en kallfront! 
Så egendomligt, skrämmande men samtidigt behagligt är det som sker i dessa dramatiskt klimatiserade tider. Vädret som är vår och inte vinter lockar till promenader i ganska tunna kläder; idag i sol under Ombergs branter. Alla vill ut. Man är verkligen inte ensam under solljuset som ökar och sliter i vintermörkret. Man njuter och försöker samtidigt förtränga hoten som är så uppenbara .




















I schersminen på baksidan sitter kvarterets alla gråsparvar som stora grå blommor i busken, vilande under eftermiddagens rodnande sol och ständigt tjattrande. Vad ska de tro? Är det dags nu? med det där om bobygge och ihopparande. Man riktigt känner hur hormonerna flödar och de flödar faktiskt även hos mig, nästan så det rinner över av vällust i denna vår som ändå borde vara full vinter.

Och gråsparvarna, täcklingarna, förstår inte att vara oroliga. De njuter ...

Senare tillägg: Läsvärt under kommentarer nedan är Thord Wimans inlägg med gråsparvspoesi av Werner Aspenström.

8 januari - Akvarellmåleri dessutom ...

.
Tro inte att jag bara rotar i gamla album såsom man kan tro just nu av mina tidigare skriverier nedan. Alltid när jag målar behöver jag små pauser då och då för att samla kraft och få trygghet i att våga fortsätta som tänkt eller att förändra. Det är detta det handlar om, alltid har jag flera ting på gång samtidig, så ock nu alltså.

För ett par år sedan gjorde jag två stora akvareller av skrotbilar som instuderades vid Töcksfors i Värmland. Min tanke var redan då att jag skulle fortsätta det arbetet genom att måla ytterligare verk i ämnet. Idén som fortfarande lever i mitt huvud är att jag skulle vilja ha fram 5 - 10 stycken att presentera sammantaget i något bra galleri, kanske i Stockholm eller Göteborg där lämplig publik kan finnas. 
Ibland, eller ofta, kommer annat emellan när tankarn snurrar, åren har gått sen senast ...

... men nu, tycker jag att det är dags att fortsätta. Den här gamla rostiga SAAB:en kanske kan bli något som färdig. Jag tror det. Idén är att skoja till det om "Rally i Värmlandsskogarna".
Vad tror ni?

8 januari - Lokal gammal fotbollshistoria

.
När jag nu fortsätter att leta runt i fars och mors gamla fotoalbum finner jag hela tiden fantastiska guldkorn som känns så levande och fina att jag önskar berätta och presentera dem för en bredare publik än bara för den närmaste släkten.
Livet är sig likt nämligen, mer än man ibland tror och många gånger känns det som att allt kunde vara från idag, om man bortser lite från bildkvalitet och mode och jag tycker att bilderna har en bred och allmänt intressant historia som en skildring från ett sekel som nyss har flytt.

Min pappa har många gånger och allt oftare börjat berätta om sitt tidiga liv på 1940-talet, då hans och mammas gemensamma liv också tog sin början.
Fotboll till exempel, har jag fått mig ganska mycket till livs av, om laget Airon som bildades i Linköping år 1931 och fick namnet Iron (järnhård) med svensk stavning så att folk skulle veta uttalet.

Som nybliven befälselev tog han efter flytten från Ramnäs i Västmanland kontakt med klubben och blev snart en av dess viktiga spelare under en tid på 1940-talet både i bandy och fotboll. 
"Ganska hård back, var jag nog", menar pappa.

Laguppställning av Airons A-lag någon gång under tidigt 1940-tal. Min far Acke Björkman står som tvåa från vänster och bredvid honom på vänsterflanken står min morbror Kalle Pettersson.

Att också kvinnor spelade fotboll redan på 1940-talet visste jag emellertid inte, och att min egen mor och en av hennes systrar gjorde det som unga kom som en total överraskning för mig.
Detta faktum upptäckte jag alltså i fotoalbumet i form av ett litet, repigt fotografi.
Jag har åtgärdat skavankerna, maskat, retuscherat och beskuret och därmed fått till en härlig bild av ett lag fnittriga unga tjejer i skön uppställning från någon gång runt 1943, allt enligt pappa.

Uppställlning av ett inofficiellt damlag i IK Airon från ca 1943. 

Det var säkert genom kontakten med pappa i Airons herrlag som det hela blev till och jag tror inte att tjejlaget blev särskilt långvarigt, snart kom bebisarna varmed de unga kvinnornas öde blev cementerat. Men tidigt ute var det här laget; långt före sin tid, eller hur!

Och det gör mig extra stolt att kunna presntera min vackra mor, Valborg Petterson, sittandes på knä till höger om målvakten samt hennes syster, min moster, Ingeborg (Inga) Pettersson till vänster om målvakten. Vilka tjejer!

Kvinnor kunde förstås redan då! Självklart! Fattas bara!

7 januari - Oplanerat möte väcker varma minnen

.
- Trevligt att det är marknadsdag fortfarande på torget om tisdagar här i Ödeshög, sa mannen som väntade in mig med dörren på väg ut från konditoriet.

- Ja, jag är inte härifrån men jag åkte ner ibland och handlade och drack en kopp kaffe förr i tiden, då jag arrenderade ett jordbruk uppe i skogen. Jag arrenderade förresten många små lantgårdar runt om i bygden från mellan Norrköping och Linköping i öster och ända hit ner mot Vätterbygden, fortsatte mannen som var lite bondsliten och vaggade en aning i gången. Han petade upp den rutiga kepsen i pannan, strök bort den glesa luggen och visade alla tecken på att vilja fortsätta samtalet ytterligare en stund.

Och eftersom jag kände mig fortsatt social efter vårt gängs sedvanliga tisdagsfika var inte heller jag nödbedd, så jag ställde en artig följdfråga: 

- Och var bor du nu då?

- Ja, se det känner du nog inte till, svarade mannen. Jag är från Rystad på andra sidan av Linköping.

Där satt den, den gemensamma nämnaren som ofta dyker upp när man minst anar det då man samtalar med främlingar.

RYSTAD. Min mors barndomshem. Kyrketorp, gården där morfar och mormor var statare så länge systemet fanns, fast det uttrycket fick jag förstås aldrig använda, och senare fortsatte på samma vis men då som lantarbetare, ända fram till pensionering och död. Arbetarbostället på gården Kyrketorp, det pyttelilla huset med ett rum och kök och dass under lagårns körbro, där mamma växte upp och där jag tillbringade så mycket av min barndom med bara ljusa och spännande minnen i oändlig rad, sitter bergfast förankrat i min själ.

- Jag är från Tuna, sa han och Kyrketorp känner jag ju till förstås. Aulis Törnvall var jag något bekant med men han är väl död nu.

- Jo, han var krigsbarnet från Finland som tog över gården när föräldrarna John och Karin Törnvall dog, sa jag. Han växte upp samtidigt med min mamma och hennes fyra syskon, men förutsättningarna dem emellan var förstås väldigt olika beroende på sociala skillnander mellan barn av olika klass i samhället av den tiden.

Mamma som ung då hon var piga hos familjen Lohm i Staby i Rystad socken.

- Jaha, sa mannen, världen är liten.

- Jo, den är det, svarade jag, mycket mindre än man anar. Det som sker sker även i Rystad och Ödeshög.
Vi ses!

4 januari - Vinterstorm

.
Okej, någon storm i meteorologisk mening är det ju knappast men väl kuling och den känns i hela kroppen när jag far över Slätten idag och nere vid Vätterns kust piskar den upp rejäla kaskader över klipporna. Jag har sett värre, men ändå, det är en märklig vinter som pågår där blåst och mildväder hittills dominerar totalt.

3 januari - Hassel först på plan

.

På nyårsdagen den 1 januari noterade jag att hasseln är nära att gå i blom. Hanhängen på buskar i skyddade och soliga lägen har mjuknat och sträckt på sig och fortsätter vädret som idag, med milda och stormiga sydvästvindar, dröjer det inte länge förrän blomning förestår och "pollenvarning" utfärdas rekordtidigt.

2 januari - Förra årets sista jobb

.
Under 2019 års sista skälvande minuter hann vi färdigt med utgivningen av tidskriften Vingspegelns sista nummer för året, nr 4/19.
Ett omslag med "Krickor" var beställt i god tid av redatktionen men illustratören blev sen och fick påminnelser både från redaktör och tryckeri, för vilket han härmed ber om ursäkt.

Krickor på omslaget till Vingspegeln 4/19 av Gebbe Björkman

Men, målet uppnåddes med knapp marginal och alla prenumeranter och medlemmar fick var sitt exemplar innan nyåret klev över tröskeln.

Vingspegeln är Östergötlands Ornitologiska Förenings kontaktorgan. Bli gärna medlem du också!

30 december - Vredskande väder

Det har blåst småspik under sydvästen ett drygt dygn, riktigt dånat runt knutarna och knakat i väggarna och idag slås väl något slags rekord kan tänkas när det nu är 10 grader varmt ute.
Ändå, märkligt nog, känns det kallare idag jämfört med slängen av skön vinter som vi njöt av i förrgår.

Då vaknade vi nämligen med klar himmel och rosa moln liggandes som väljäst limpdeg längs Vätterns hela sträckning. Vättermoln. Vättersnö.
Dagern hade ljusnat betydligt genom den snö som fallit under nattens sovtimmar och luften var ren och frisk och lockande.
Snabbt bestämdes att vi skulle åka upp till Omberg. Fanns det lite snö här hemma fanns det nog ännu något mer av vitvaran uppe på berget. Så tänkte vi.

Och mycket riktigt. Vid Höje äng var snödjupet, imponerande för denna märkliga vinter så här långt, hela tre centimeter; tillräckligt för härliga nedfärder med pulkor och kälkar i backarna och med kaffe i termos och blandade bullar blev allt efterlängtad snölekslycka.

Men, det var då det. Nu regnar det som sagt igen och är mer vår, eller höst, än vinter.

2020 står för dörren. Lite skrämmande och avgörande på något sätt, känner jag och många med mig. Vi får väl se först hur det blir med vintern som hittills inte velat vara med och sen vidare ett steg i taget in i en ovissare framtid.

Vi får önska varandra ett Gott 2020 men då måste vi också verkligen börja antränga oss med ordna det så, inte bara prata tomme. 2020 måste bli året då vi börjar vända allt till det bättre.

23 december - God Jul till alla mina läsare och följare!

.
Jag önskar er alla en riktigt God Jul! och ett Gott Nytt År!
Vi ses igen 2020.

Gebbe Björkman

22 december - Kärlig antagonism

.
Ja! Nu har det vänt, ljuset alltså. I morse kl 0519 tippade det åter över mot ljusare tider. Inte för att man kan märka av det, men själva vetskapen räcker nog.

Sociala nätverk är, rätt använda, alldeles fantasiska. Igår hade jag  besök av min "nye" facebook-vän Ulf från Boxholm. Han hade köpt sig en tavla och därvid satt vi en god stund men en kopp kaffe och samtalade om allt mellan himmel och jord, om konst och fotografi (Ulf är en utomordentlig fotograf och dokumentator), om vårt nya samhälles orättvisor och om den ibland uteblivna respekten för varandra, om skolan och lärarrollen samt om den kärliga antagonismen grannorter emellan.

Det var just detta, om den kärliga gamla antgonismen, som jag vill citera Ulf. Han hade nämligen två små historier som speglar förhållandet som mest tidigare rådde  mellan storebror Mjölby på kanten av slätten och lillebror Boxholm, bruksorten i skogen.
Men av Boxholms bruk finns inte mycket kvar idag, säger Ulf. Det är bara ett lager som även det ligger risigt till, skulle jag tro. Allting förändras.

- Vet du förresten vad vi kallade den spik som av misstag fick huvudet bortklippt när klippspiken tillverkades. Mjölbybor förstås.

- Men å andra sidan kunde ju också Mjölby, fortsätter Ulf. I en annons med inbjudan till danskväll i Mjölby Folkets hus påpekades att träskor på inga villkor var välkomna på dansgolvet. 
Hänvisningen till träskofolket från brukets Boxhom "klamparna", var därmed alldeles glasklar för alla initierade.

Så här dagen efter, när Ulf från sin sida har berättat om vårt möte i facebook, ser jag med glädje att vårt möte i sin tur har gett upphov till nya andra möten människor emellan. Livet kan verkligen vara härligt!

19 december - Avgöranden

.
Min ateljé har gjort sig känd inte bara för sin konst utan också för de fantastiska växter som jag vårdar och älskar.
Jag har flera gånger redovisat en del av detta här i min blogg och jag berömmer mig själv av att ha gröna fingrar och stort intresse i ämnet. Stora träd som sommartid prunkar i vår trädgård vinterförvarar jag i ateljén, liksom avblommade fönsterblommor som orkidéer och kornettblommor  vilka jag gärna ger nya chanser.

Ibland står man dock inför avgöranden som kan vara lite bittra. Så till exempel kände jag till slut att mitt fantastiska kameliaträd, nästan två meter högt, som jag fick i 70-årspresent av goda vänner, inte längre trivdes hos mig. Trädet var i stort behov av bättre utrymme, ljus och klimat och alla de 200 - 300 stycken knoppar (jag överdriver faktiskt inte) som var på gång efter sommarens utomhustillstånd allteftersom bara torkade bort och föll. 

Min vackra kamelia är ledsen och hundratals knoppar bara torkar och faller av.

Jag tog ett snabbt beslut att ge kamelian en ny chans i ett vinterhus hos goda vänner där knopparna som kvarstår nu äntligen slår ut under trivsel. Där kommer den att få bo fortsättningsvis.
Beslutet blev lättare att fatta då Bo i Hästholmen, han som är pappa till alla dessa kamelior, med stor generositet, bjussade mig på ett nytt exemplar av lättare dimensioner.

Min nya kamelia blommar vackert i ateljén med lagom mängd blommor.

Min gamla Crassula börjar visa tecken på vantrivsel.

Crassulan i knopp.

Vännerna som erbjöd ny miljö för kamelian fick på köpet även ta över min tjugofem år gamla Crassula, som också den började visa tecken på trötthet över min ateljés bestående begränsningar. Trots att den en meter höga och vida växten precis satte knopp bestämde jag mig i hastigt mod för att låta den få ett nytt liv på annan plats och sålunda få gå med i transporten som avgick. 

Jag har en ny Crassula, en stickling från moderplantan, på gång och jag förväntar mig blomning om något år.

Citronträdet trivs dock fortsättningsvis väl i min ateljé under vintern och bär ett tjugotal vackra frukter som just börjar mogna till förväntad skörd.

Mitt Solanum-träd trivs också fortsättningsvis och sätter blommor på de nya skott som väller fram i ateljévärmen.

På tal om vinterblomning passar jag slutligen på att visa upp vad Sverker hade med sig till vårt sociala tisdagsfika senast.

Kejsarolvon, så gott doftande och så skönt beskriven av Sverker att alla damer runt omkring vårt bord på konditoriet omedelbart lade in om beställning till våren. 

18 december - Potential

.
Julen nalkas snabbt men höstvädret består. 
Även om man inte ska blanda ihop väder med klimat känner jag ända in i hjärta och hjärna att det är fel det som sker med en "vinter" som aldrig vill ta sig. Plusgrader och regn står som spön i backen och vindarna vräker in från sydväst - hela tiden; inte underligt med den stora klimatoro som råder, vi känner ju av den redan runt knuten.

Min julsalong är historia. Somliga hittade hit trots julstök och skitväder och för det är jag tacksam och glad. En trogen skara har jag alltså bakom ryggen och sånt känns tryggt och skönt när tiderna ändå är lite svåra ur ekonomisk aspekt. (Det är få förunnat att bli rik på konstskapande).

Under gåsfesten med Tåkerns fältstation tidigare i höstas hade Arne i Svanegården med sig en  spännande ask som jag tänkte presentera för er.

Det har talats en hel del om Sveriges beslut att förbjuda plastartiklar och lägga skatt på plastpåsar. Några har jag hört raljera om besluten och för dem har jag intet förtroende eftersom jag menar att alla möjligheter måste prövas att förändra vår livsstil och dess konsekvenser.

- Sugrör av vass, visst är det en fantastisk idé! säger Arne och visar innehållet. Jag har prövat att tillverka själv, fortsätter han. Man klipper av strån i lämplig längd och kokar dem mjuka under flera timmar för att sedan rensa och putsa.

Det här är ju jätteintressant, tycker jag. Vilket förnämligt sätt att tillverka en artikel utan plast. Vassugröret är återanvändningsbart och stabilt och är skönt att använda och vackert att se på. Allt i ett!

Potential finns väl också så det räcker, tänker jag. Ungefär en kvadratkilometer vintervass avverkas varje år i Tåkern för taktäckningsändamål och en del av denna skörd kunde gott bli sugrör med en förädlingsgrad utan sin like, är min åsikt, bara man sparar tillräckligt för att värna vassrikets skäggmesar. 

Vill man nu inte tillverka själv finns färdig produkt att köpa via länk nedan:

länk

6 december - Välkomna!

.
Nu är allt ordnat och klart, färdigmålat, städat, uppackat och buntat. Vi har jobbat hårt ett par dagar Ulla och jag för att det ska bli trivsamt och intressant för er att besöka oss under helgen.
Glöggen och kaffet värmer vi på imorgon och då sätter jag till sist ut välkomstskyltar och flaggor på väggen.
Hoppas att ni tar chansen. Vi ses!  Kl. 11 - 17 gäller under både lördag och söndag

hälsningar från Gebbe och Ulla

3 december - Ödeshög på kartan!

.
Östgötasonen, konstnären och tecknaren Ulf Lundkvist levererar häftiga serier och råa bilder. Ibland händer det att han utnyttjar sin kunskap om Östergötlands geografi genom att harangera mindre lokala orter i ett nytt och spännande sammanhang.

Faksimil ur DN. Ulf Lundkvist.

Nu hamnade min egen metropol Ödeshög i centrum. Häftigt!
Tack Ulf!

29 november - Julsalong

.
Ursäkta om jag tjatar en aning, men här kommer en ny påminnelse om min Julsalong 7 - 8 december kl 11- 17.
I onsdags skrev Lotta Hofström ett reportage till Östgötatidningen vilket jag gladde mig över och på onsdag i nästa vecka har jag dessutom levererat annonsmaterial till ytterligare en påminnelse. Man måste ligga i för att synas i dagens medieflöde!

Faksimil ur tidningen Östgötatidningen 27 december 2020 av Lotta Hofström.

Lite ledsamt blev det dock att datum inte nämndes i artikeln och jag befarar därför att publiken undrar om när det hela faktiskt äger rum och kanske står några intresserade här utanför min ateljédörr nu på lördag - söndag, en vecka för tidigt. Detta kan jag dessvärre inte göra något åt, eftersom det är dop av vårt minsta barnbarn Hannes så dags i Vårdnäs kapell, Brokind, vilket naturligtvis har all prioritet utan jämförelse.

Jag har satt upp en stor affisch på dörren med gällande tider och jag hoppas på förtida eventuell förlåtelse och hälsar alla varmt välkomna den 7 - 8 december.

Jag arbetar på träget och här är mitt senaste alster, en akvarell i enkel ram som jag döpt till "Vinterkväll vid Stugan", starkt inspirerad av mitt liv vid Tåkernstugan

26 november - Akvarell från sjön Noen

.
Flera vintrar har vi suttit vid Noenåns utlopp från sjön Noen i Aneby kommun, för att spana efter utter. Det har blivit många timmars väntan utan helt önskat resultat men landskapet i sig, så här vintertids, har ändå alltid varit glädje nog.

Den här akvarellen, på fotot nedstämd i färg, är ett resultat av vår förväntan och bygger på skisser från för något år sedan.
Se verket på plats i min ateljé den 7 - 8 december under Julsalongen. Då med riktig färgåtergivning - det blir skilland det! 
Och den här vintern bär det nog iväg dit igen, man får inte ge upp. Uttern har jag kvar.

23 november - "Längtan-till-vår-akvareller"

.
Det är mörkt och kulet. Det som värmer i höstdunklet idag är julmarknaderna i Hästholmen, två stycken, som är väl värda besök. 
Vi tar frukostgröten på det ena stället och förmiddagsfikat på det andra, varefter inköp av ostkakor och vildsvinsskinka, julkrans och småpyssel genomförs, idag mestadels med swish; det som händer händer nämligen även i Hästholmen och idag även till musik av ett countryband från Motala.

Sen blir det ateljén under resten av dagen fram till kvällningen då jag kommer att fara iväg till Tåkern fältstations traditionella gåsfest på Tåkerns vandrarhem.

Efter att ha gjort två olika format vinterfåglar respektive vinterlandskap i akvarell till min egen Julmarknad 7 - 8 december i ateljén har jag nu tagit sikte på en blomstersvit, i form av små skissartade akvareller, vilka jag har gett samlingsnamnet "Längtan till våren"

Här följer några exempel:

22 november - Rapport från Taberg

.
Under söndagen som gick deltog jag en smula i bildandet av en ny svensk förening, ett sällskap för fladdermusintresserade. Under lördagen samlades man från hela landet, även med representantion från Norge och Danmark, vid Taberg söder om Jönköping i Småland, där muséet för fladdermöss i den gamla gruvbyns lokaler blev centrum för evenemanget. Föreningen blev med  styrelse och antog ett program och den fristående föreningens namn blev:

BatLife Sweden

Själv anslöt jag först på söndagen då en exkursion i Tabergs gruvgångar var annonserad i facebooks nätverk.

Vi var 17 personer som var på plats och jag var nog den enda utanför den i ämnet väl insatta och ganska specialicerade skaran, så lite så där på en kant blev jag nu delaktig i nyskapandet. Det blev spännande och intressant även så och nu kommer jag ju knappast att komma undan ett kommande medlemskap i föreningen; jag, som har tänkt mig att dra ner lite på min medverkan i alla olika natursällskap.

Exkursionen blev dock lite av ett antiklimax, tycker jag, som tänkt mig en rik och unik upplevelse bland vintersovande fransfladdermöss, tajgafladdermöss, bruna långörade fladdermöss och nordfladdermöss för att nämna några exempel av Sveriges 19 olika arter.

Vi gick in i en av Tabergs låsta och larmade gruvgångar, men inte mer än tio meter, där vi fick en lektion om hur dokumentation och räkning av de vintersovande läderlapparna går till.

Ett brunt långöra såg vi sitta sovande i taket över oss. 

Därefter vände vi ut igen och exkursionen var över strax efter att den just hade börjat.

Jag drog mig tillbaka när pizza skulle beställas, åkte upp till Tabergs topp för en egen medhavd fika och för att spana efter en annan av bergets unika naturliga skapelser.
Guiden Sabine nämnde nämligen i förbigående att man kunde finna den mycket sällsynta ormbunken Brunbräken på högra sidan av turistvägen upp mot toppen. Jag kände redan till dess förekomst på berget men nu fick jag en godartad hint om var, så jag blev förstås inte sen med att försöka hitta dit.

Brunbräken, Asplenium adulterinum.

Vid små skärningar längs vägen upp på berget, som består av det för brunbräken nödvändiga mineralet Olivin, växte bestånd av brunbräken på det fuktmättade berget väldigt vackert och rikligt.

Möjlig Grönbräken, Asplenium viride.

Efter att hemma ha studerat alla mina foton närmare har jag nu dessutom börjat fundera på om inte syskonarten till brunbräken, den likartade och också mycket ovanliga Grönbräken, Asplenium viride, vars förekomst på lokalen troligen också är känd sedan tidigare, växte där i blandade bestånd. 
Två unika arter möjligen i ett slag, inte dåligt i så fall!

Länk till sida om brunbräken, där också morfologin och hybridskap mellan trillingarna: svartbräken, grönbräken och brunbräken diskuteras. 

Den virtuella floran

Sålunda blev min resa till Taberg i Småland en totalupplevelse långt utöver vardagens grå medelvärde. Tack för det fladdermussverige.