20 maj - Sommaren är här

.
Efter en extremt varm aprilmånad kopplade nordanvinden på igen och stabiliserade väderläget under första hälften av maj, till och med så att våren blivit fördröjt över det gamla normala hemma i Östergötland.
Svartvita flugsnapparna som senaste decenniet anlänt runt 25 april väntade in den första veckan av maj, sångarna har jag saknat och ännu är det glest med både svalor och näktergalar i bygden.

Men igår kom sommaren med besked. Varm fuktig luft vällde in över landskapet och stora luddiga sommarmoln välvde sig över himlen. 
Jag gick i trädgården och plockade de första rädisorna när jag hörde "skriet" från skyn.

Jag spanade länge innan jag äntligen fann den - årets första tornseglare. Den var ensam under molnen, jagande flygmyror som steg som en vit sky från rabatter och trädgårdens kompostlåda.
Att den var ensam visar att seglarna möjligen inte flyttar parvis. 
Mötesplatsen är troligen bestämd där uppe i skyn över gamla revir. Imorgon kanske det blir av.

15 maj - Veronika fortsätter att överraska.

.
Den 29 mars fann jag i den ogödslade, torra gräsmattan utanför ateljén en liten vacker veronika med tämligen stora ljusblå blommor och krypande gröna delar.
Jag publicerade den som en variant av trädgårdsveronika, vilken jag tidigare har funnit där, men fick genast "på skallen" av andra medlemmar som något finkänsligt men ändå bestämt berättade om glansveronika istället. Den växten var ny för mig och står som sällsynt i floran, och jag blev därmed rejält överraskad.

Glansveronika från den 29 mars 2019.

Nu är det dags igen. På samma ställe finner jag idag något pyttelitet blått som blommar i gräset. En veronika med minimala och alldeles lysande blå blommor och knappt naggade ludna blad och jag samlar in den och undrar.

Nu har jag artbestämt den till luddveronika, se rättelse nedan, också den en sällsynt art enligt floran. Det blir således ett nytt förstafynd för mig och familjen Veronica fortsätter att överraska mig utan att jag måste ta många steg i onödan. 

Jag är säkert uppe i runt tiotalet veronikor i min närmaste omgivning nu, några är vanliga andra som de här två beskrivna är alltså sällsynta.

Hur ska detta sluta?

Rättelse  16/5

"Likt novisen vid spisen" begår jag misstag då och då beroende på att jag ibland är okunning eller för snabb och ivrig i mina funderingar.

Nu har jag fått rättelse på växten ovan. Ulla-Britt Andersson påpekar att det är en fältveronika och inget annat. Jag böjer mig direkt för expertisen och konstaterar i bakvatten att den här fältveronikan borde jag ha känt igen. Den är ju allmän överallt i min hembygd. 

Tack för reprimanden Ulla-Britt.

Gebbe

13 maj - Slottsbesök och kulturmiddag

.
Vi var på besök  i Linköpings slott häromveckan, Ulla och jag. Tillsammans med gamla kulturpristagare och styrelsen var vi inbjudna av landshövding Carl Fredrik Graf att fira årets pristagare i landshövding Rolf Wirténs kulturstiftelse, konstnären Hasti Radpour.
Det blev en trevlig tillställning med mycket diskussion och skratt runt borden.

Gunvor och Rolf Wirtén, samt landshövding Carl Fredrik Graf omger pristagaren, konstnären Hasti Radpour.

Jag tror det var någonting liknande 19 gången och jag fick väl för sisådär femton år sedan. Man har varit med ett ta nu.

12 maj - Sysslingar

.
Sysslingar har man dåligt grepp om och bryllingar/tremänningar känner man normalt inte alls till.
Men ibland knyts nya kontakter med gamla band. 
Redan för snart tio år sedan hörde jag således av Gunnel, Berit och Margareta från Krämarp i Sommen, inte mer än tre mil bort. Då visste jag inte mycket om släktskapet de berättade om; att deras farmor och min farfar var syskon.

Nog hade väl min far Acke någon gång berättat för mig om släkten i Tranåsbygd, men detta fick inte  plats i mitt dåtida yngre sinne.
Nu är det mera dags, när livets dagar blir färre och ålderdomen tränger sig på.

Gebbe, Per och Margareta, sysslingar från olika håll.

Margareta Ekeroth, en av mina sysslingar från Krämarp kom på välkommet besök häromveckan i sällskap med en annan syssling, dock inte min, Per Ahlberg från Linköpng, för att visa bilder och berätta mera.

Det blev några timmars trevligt samtal och genomgång av relationerna. Så fick också Per och jag reda på att vi ändå inte är släkt mera än genom tidigt ingifte i varandras ätter.

Margareta plockade ur sin sprängfyllda pärm bland mycket annat fram ett bröllopsfoto, från 1907 tror jag det var. Ett fantastiskt, i datorn färglagt fotografi med hela den ursprungliga släkten och bekantskapskretsen från min unge farfars tid samlad till fest..
Detta foto har jag nu kopierat och tagit med för att göra en fortsatt genomgång av personer och band tillsammans med en entusiastisk fader.

Där är min pappas far Erik, nr 1, min farfar alltså, 19 år gammal och det är hans storasyster Anna, nr 2, som gifter sig med Per Ahlbergs farfars bror, Robert Ahlberg. Bredvid brudgummen står min farfars far, Axel Björkman, nr 5, och under honom sitter min farfars mor, Maria Björkman, nr 6, född Thörngren.
Pappa berättar att både hans farfar och farmor redan var döda då han föddes 1923.

Min farfars äldre bror, min namne Gunnar Björkman, nr 2, disponent för Örebro pappersbruk, mecenat och vän till Sten Bergman och stor konstsamlare med bl a Rembrandt i bagaget ( Skänkta till nationalmuseum) har jag träffat flera gånger som barn, medan farfars yngre bror, Bror Björkman, nr 3, aldrig kom i min väg.

Margareta och hennes två systrar är alltså barnbarn till bruden Anna, som här gifter sig och jag är barnbarn till den unge Erik Björkman i övre raden. Idag är vi dessas barnbarn och alltså sysslingar och tänker tillbaka till bröllopsfesten och på alla de glada deltagare som sedan länge är borta för evigt.

Jag undrar hur de alla tänkte på sin framtid, spekulerade de möjligen om sina kommande släktingar på något sätt? På samma vis kanske, som vi nu funderar på framtiden och om framtidens barn möjligen får anledning och möjlighet att tänka tillbaka på oss.

Livet är bra märkligt, man lever en stund på jorden. Det är allt?!

10 maj - Provexemplar av min nya bricka "Rödhake"

.
Så är det klart och beställt. Till Konstrundan under Kristi himmelsfärdshelgen kommer jag att få en första leverans av min nya bricka "Rödhake".
Vi hoppas på ett gott mottagande. 
Välkomna!

Här ståtar jag med ett provexemplar.

9 maj - Inför Konstrundan 2019

.
Jag arbetar intensivt med mitt måleri, just nu med ett antal akvareller, som jag hoppas ska kunna komma på plats till årets konstrunda den 30/ - 2/6, den 19 i ordning.
Målningarna bygger på skisser och material från Omberg-Tåkernbygd under det år som har gått sedan sist.

Några smakprover på ännu inte avslutade verk följer. Se dem färdiga under Konstrundan i min ateljé.
Välkomna!

Två "vassa" akvareller.

8 maj - "Muffen"

.
Muff - är nog ingenting som ungdomar av idag har en aning om vad det är.

70-talets rattmuff, en pälsmjuk ofta färgglad rattbeklädnad, som skulle värma händerna under iskalla vinterkörningar i bilar som var långt ifrån den komfort och värmestandard som råder idag, minns jag med lite road min, även om det på den tiden faktiskt var allvar.

Men jag är så gammal att jag också väl minns den muff som mamma använde till kappan under iskalla dagar. En pälstub, öppen från båda ändar, att stoppa händerna i undan den bitande naren. 
Den är jag snart den sista generationen att minnas och inom kort lever den bara som kuriositet i diverse bildkryss.

Men varför nu detta exotiska ämne - muffar?
Jo häromdagen kallade Ulla på min uppmärksamhet i trädgården.

- Kom Gunnar! Vad är det för fjäril som sitter på fönsterblecket?

Ett fly eller en spinnare var det, men eftersom jag var osäker på art presenterade jag fotot på ett nätverk för fjärilsintresserade varvid Martin Stjernman snabbt svarade:

"Grå tigerspinnare, Diaphora mendica"

Anledningen till ämnet i mitt skriveri är väl härmed uppenbar, ty detta är verkligen en riktigt "muffig" fjäril, eller hur, och väldigt vacker i sin enkelhet.
Förresten, det är en hane. Förutom färgen i detta fall, honan är vit med svarta prickar, kan man alltid känna igen hanar i familjen på deras  fantastiska kammade antenner som de kan finna honan med på långa avstånd. Vetenskapen berättar att endast enstaka molekyler av honans feromoner i luften gör att han kan hitta fram.

Annat spännande om nattfjärilar som flyn och spinnare är att deras långhårighet är nödvändig under kalla nätter med frost, att värma sig med och att de faktiskt arbetar sig upp till den reglerade värmehållning som behövs inför flygturer genom att vibrera hastigt med sina vingar.

Artnamnet mendica, läser jag om i nationalnyckeln, betyder tiggare, vilket syftar på hanens enkla gråbruna färg.

Ännu ett av naturens små under och kuriosa.

7 maj - Konstrundan närmar sig

.
Det börjar dra ihop sig till Konstrundan 2019 och jag slår ett första slag för evenemanget som närmar sig tjugoårsjubileum.
Välkomna till Östergötlands bästa konstrunda under Kristi himmelsfärdshelg, i år 30 maj - 2 juni, fyra dagars härliga möjligheter. Och naturligtvis önskar jag dig särskilt välkommen till min verkstad - Ateljé Gebbe mitt inne i Ödeshögs samhälle.

Och jag då? jag jobbar för fullt, förstås. Men det är ju bara som det brukar vara varje år, säger hustrun. Hon känner igen stressen och fokuseringen.

Det är nog inte alltid lätt att vara tillsammans med en konstnärstyp som nästan varje timme under dygnets vakna timmar, funderar på måleriet i stort och smått och dessutom oftast vrider sig på nätterna.

Jag har framför allt akvareller i olika format och lägen på gång. Här är ett par som är direkt målade i naturen och jag skulle nog vilja kalla dem för "skisser". Akvareller från Omberg, det kanske känns och syns.

5 maj - Doften av hö är kumarin

.
Jag kröp omkring på den i vår trädgård nyanlagda lilla "ängen" när solen sken lite varmt på förmiddagen. Det var under en paus i iordningställandet av potatislandet, det är nämligen svårt med ryggen att stå böjd för länge numera, så jag behövde sträcka ut.

En mycket aromatisk doft av hö nådde mig och jag roade mig med att blundande och medelst ålning leta mig fram till ursprunget, öppnade ögonen och där stod två små plantor av vårbrodd under näsan.
Å den doften! Den kunde man betala för.

Jag tog med mig de två små stråna till ateljén för inskannning. Detta är nu gjort och de har legat ett par timmar extra inomhus i värmen, börjat torka och sprider trots sin ringhet en mäktig doft i hela rummet. En doft av hö.

Det är egentligen kumarin, C9H6O2, som doftar, samma kemiska ämne som ger aromen till kanel,  flera klöverarter, sötväppling och lite annat också i växtvärlden; ett ämne som gjorde att den tyska motsvarigheten till vårt Livsmedelsverk ett tag funderade på att förbjuda försäljningen av svenska pepparkakor i landet eftersom dosen av kanel - kumarin alltså - ansågs hälsovådligt för hög i bakverken. Kumarin är lätt giftigt och kan vid överdosering ge bestående leverskador.

Det må vara så, men doften är förföriskt god och med den kan man också låta sig nöja. Doften av hö minner mig framför allt om min barndom.

"Alltid lika gott att tugga på - dixikolasmaken!", menar Thomas Johansson, min vän på facebook.

3 maj - Det blev en ny bricka till slut.

.
Nedan, under den 11 april, berättar jag om planerna på att göra en ny bricka. Mina "gamla" blåsippor i två storlekar börjar nämligen ta slut och delar av min familj ligger på:

"Det behövs", säger de, "att vi har något mer än bara tavlor att jobba med när besökarna kommer till ateljén, Konstrundan och Heda gammeldags marknad".

Således började jag arbeta fram en skiss på en rödhake till en ny bricka i litet ovalt format, 33x25 cm, och tog en första kontakt med Patrik i bolaget Arytrades i Nybro som förtjänstfullt hjälpt mig tidigare.

"Men du Gebbe", svarar Patrik, "vi har faktiskt hittat ytterligare lite underlag till blåsipporna när vi inventerat vårt gamla förråd. Vill du att vi ska göra dem färdiga först?"

"Så får det bli", svarar jag. 

Jag har inte råd att göra både och så mitt påbörjade arbete avstannar ... en stund ... men, eftersom det snart visar sig att de små blåsipporna i stort sett ändå är slut, tar hustru och döttrar en ny förhandlingsrunda med mig. 

Efter en stunds valsande blev det en ny bricka till slut, jag är tydligen fal i detta sammanhang, och nu har jag arbetat klart, en rödhake i vårligt lövprassel med accenter i blått och kallrött av blommande lungört, samtida i uppträdande under april månad. Jag ville inte använda blåsippor igen och med vitsippor blir det illustrativa problem och gula vårblomster som tussilago, svalört, vårlök eller kabbeleka vill jag inte ha, så jag sökte i mitt inre arkiv och fastnade för den publikt ganska okända lungörten till slut. En vacker växt lämpligt kombinerad med rödhake.

Så här blev resultatet något lättvindigt egenskannat.

"Men du", säger Ulla, när hon ser mitt färdiga förslag. "Är det inte lite tomt i vänsterkanten? Ska du inte måla dit något, en fjäril eller nåt sånt?"

"Okej", svarar jag. "Det är lika bra att lyda direkt. Projektet är ju mer ditt än mitt i alla fall".

Vad för någorlunda liten vårfjäril kan passa bra i tid till rödhake, tänker jag. Nässelfjäril förstås, men den är nog för stor. Aurora kanske, grönsnabbvinge är förbrukad ...

Men till slut kommer jag på det ultimata radarparet - rödhake och glödsandbi. Glödsandbi som jag blev först med att finna i Östergötland för något år sedan blir ju en perfekt partner till både storlek och färg.

Så kom det sig att jag ganska snabbt, faktiskt i allra sista stund innan reprofotografering, målade dit både hane och hona av detta vackra vildbi.

Och vips blev bilden så mycket bättre och balanserad. Tack Ulla!

Igår var jag hos min fotograf Peter Östergrens i Väderstad för att jobba fram ett tryckfärdigt digitalt original som nu redan är på plats i Nybro för leverans av trehundra nya brickor till Konstrundan i Kristi himmelsfärdshelg, så att Ulla och döttrarna har mer att jobba med.

Hoppas att publiken kommer att gilla vårt gemensamma arbete.

2 maj - Närbild på almsjukan

.
Nu dör almarna oerhört snabbt i min hembygd, lite lokalt ännu, men våldsamt där det sker.

Avverkad 150-årig död alm vid Stugan.

Vid Stugan vid Tåkern till exempel lever de 150-åriga ståtliga almarna, med tre meters omkrets i brösthöjd, sina sista dagar. Det är så sorgligt att skåda.

Jag tog en närmare titt på eländet igår. Där hackspetten skalat rent det yttersta mörka korkskiktet av bark såg man att gnaghålen från den dödliga svampspridaren "almsplintborre" låg tätt över ytan. Där barken var intakt var det desto svårare att upptäcka angreppet.

Där angreppen till slut helt dödat träden hade barken flagnat i stora sjok varvid angreppen syntes i hela sin vidd. Hackspettar hade bearbetat varenda gnag med starka näbbar för att komma åt larverna i gångarna.

Almsplintborrar - är små skalbaggar av familjen barkborrar och det finns flera arter. Den är själv oskyldig till problemet men bär med sig sporer från den dödliga svampen som angriper trädens vattenförande skikt i innerbarken, vilket svälter ut trädet genom att kärlen korkar igen. 
Angreppet leder till trädets död inom några få år.

26 april - Det nya och det gamla

.
Tänk så enkelt det har blivit, alltför enkelt ibland kanske, att föra dokumentation över naturaliefynd numera via mobiltelefoner och digital Artportal.

Min farfarsfars, farfars och min fars gamla portör. Numera min.

Jag tänker på föregående generationers bemödanden och åligganden att till exempel samla in och artbestämma växter för att få ut en godkänd examen i realexamen och studenten av en kinkig examinator och mentor. Med portören slängande runt nacken fick man samla in och försöka nyckla i svartvitt format utan mycken bildhjälp bäst man kunde.

Inga Berglunds herbarium.

Herbariet som det funnits många tusenden av på vindar och skrubbar har oftast numera sen länge försvunnit till tippen. Synd på så många godbitar är det men som med allt gammalt förgår det mesta, trots hårda marmorerade pärmar, klisterremsor, vackert handskrivna lappar och borta är också mestadels växtpressen och gråpappret.

Ur Inga Berglunds herbarium - vitmåra, Galium boreale.

Det tog tid förstås, men det blev vackert och tiden det tog gjorde säkert att man lärde sig allt mera gediget och långsiktigt.

Idag vandrar jag runt med mobilen och kameran eller tar till skannern hemma i ateljén,  dokumenterar, bläddrar i den underbart sköna och tydligt bildrika floran, artbestämmer och meddelar fynd via Artportalen och sen är det hela klart! 

Backtrav och vårskärvfrö från Heda häromdagen.

Alm och bok från idag den 26 april 2019.

Herbariet blir digitala filer i en katalog i min dator eller i värsta fall instoppat i ett moln.

24 april - Lappuggla i Ödeshög

.
Min hemkommun har begåvats med en ny fågelart.
Häromdagen dokumenterade nämligen min vän Ronald en lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög. Mitt på eftermiddagen satt fågeln där, på en stolpe alldeles utanför köksfönstret under en fikapaus hos goda vänner. Berättigat och mäkta stolt visade Ronald upp bilden han tog som bevis och berättade om den fantastiska upplevelsen.

Lappuggla i Ödeshögs kommun, 21 april 2019. Foto av Ronald Lillevars.

Lappugglan fortsätter sin mäktiga odyssé. 
Från att för femtio år sedan ha varit en extremt sällsynt gäst från den ryska tajgan i den allra nordligaste delen av Sverige har den numera intagit hela Norrlands skogsland och häckfynd finns även här och där också i sydligare delar av vårt land.

Själv såg jag min första lappuggla så sent som för tre år sedan, vid en numera bekant häckningsplats i Bergslagen norr om Västerås.

Lappugglan jag såg då kunde jag förstås inte låta undkomma utan en dokumenterande målning, det var ju ett unik tillfälle.

Och tänk, nu är arten på plats här "hemma hos mig", men jag har lovat att inte avslöja var, ty folket på gården vill inte riskera en invasion av fågelskådare och det tänker jag respektera eftersom jag fått reda på fyndet i andra hand.
Men rapporteras ska den förstås. Det tar Roland själv hand om så att rätt blir rätt.

Lite senare ...

Jag har nu varit en liten sväng på skogen för att kolla efter lappugglan. Jag var på platsen i blott en timme, vad är väl det i sammanhanget, så resultatet uteblev. Det får nog bli lite mer senare.

"Lappuggleskog"

Däremot fann jag själva det lokala området intressant i sammanhanget. Jag har aldrig tidigare åkt in denna lilla grusväg rakt in i skogen fastän jag bott i bygden sen 1972. Det säger väl en del om trakten i den södra kommundelen, som är full av skog men också genomkorsad av små grusiga skogsvägar. 

"Typisk jaktmark för lappuggla".

Här finns förstås inte mycket ursprunglig naturskog längre, betydligt mer var det i början av mitt boende, men uppfattade ändå att just här fanns ganska grova träd och lite orördhet kvar, sönderbruten, inte av så många hyggen som annars, men mera av gamla hagmarker och sankängar, lyckor och öppningar. 

När jag vandrade runt i området slog det mig hur snarlik biotopen var det område i Skultunatrakten som jag har besökt flera gånger för att studera lappuggla i häckningsterräng.
Spännande!
Jag menar, vi är ju ändå en bra bit in i april, en tid när ugglor normalt har ungar.

Hög av vattensork.

Lappugglan som sågs häromdagen satt på en stängselstolpe just vid en sån här öppning i skogen, på ett sankt område, och när jag nu gick runt och sökte fågeln fann jag högar av vattensork, lappugglans favoritföda.

Tänk om! Det är ju faktiskt möjligt med en häckning, området känns perfekt och tiden misstänkt möjlig.

23 april - Underbar försommar i bygden

.
Vi gör en kort tripp till järnåldersgravfältet vid Hedaslätt, Lars och jag, som uppföljning på vår fikastund. Egentligen har jag ont om tid men den underbara försommaren utanför ateljédörren måste upplevas just nu, den väntar inte, det går så fort med den värmebölja som råder.

Asken har redan gått i blom, så tidigt!

Björkarna spirar i alla färger mellan, brunt, violett och mest i gulgrönt. Lönnarna blommar för fullt och jag ser årets första blommande ask.

 

Körsbärsblom

Slånblom

Den första körsbärsblommen spirar och samma sak med sydvänd och läväxt slån.

Vi har aldrig sett en sådan mängd av backsippor, Lars och jag. Det måste vara något slags rekord, kanske beroende på förra årets värme. Att försöka räkna dem alla vore ett stort projekt men förstås mycket lovvärt. Ett uppdrag för Länsstyrelsen? 

I vissa vinklar färgas marken lilablå av alla tusentals backsippor.

Jag gör ett försök på en av gravhögarna, ca 80 kvadratmeter stor, och kommer till runt 800 plantor. Detta är bara en mycket liten del av alltet och vi gissar att antalet totalt i hela området måste vara minst tiotusen, kanske flera tiotusental. Otroligt är det och Hedaslätt är nog det rikaste backsippestället i hela Östergötland.

Några backsippor har gått i frukt.

Färgvariation finns. Här är en de mest ljusrosa.

På de torraste, sydlänta kullarna, där jordtäcket är tunt intill stenar och beklätt av lavar och krypande mossor växer mattor av dvärgfingerört i blommig överdådighet och färgar hela backen solgul.

Storfläckig pärlemorfjäril, Issoria lathonia. Den kommer jag att rapportera till Artportalen.

På just dessa platser, de torraste och paradoxalt nog rikast blommande, ser vi några tidiga, ganska små pärlemorfjärilar, fräscha om vingarna såsom endast nykläckta är. En karaktärsart för torra, soliga backar tidigt om våren, enligt Nationalnyckeln Dagfjärilar, och en av de vackraste framför allt om man kan komma åt att se undersidans stora glänsande pärlemorfläckar - Storfläckig pärlemorfjäril.

Och lövsångarna blir allt fler nu för varje dag. Sommaren är här i förtid, t o m meteorologiskt.

22 april - Fiskgjuse

.
Jag har gjort en akvarell av fiskgjuse på beställning. Arten har anlänt till bygden och jag såg en fiska över Tåkern senast jag var där.
Nu tänker jag spara skissen för eventuellt kommande bruk innan det är för sent och skannar in på sedvanligt sätt, men får ett ganska oväntat resultat, färgrikt och dovt. Jag har beskuret motivet centralt och får något helt annorlunda originalet, ganska kul faktiskt. Kan jag gott spara för framtiden, tänker jag och klickar ok.

En spännande närstudie av fiskgjusen blev resultatet av en tämligen misslyckad inscanning.

Tillägg den 23/4

Jag har gjort en ny variant av fiskgjusen, fullformat är kanske bättre. 

21 april - Lövsångaren är här och landskapet torkar.

.
Fantastisk sommarvärme fastän bara i april.  Det finns så mycket att rapportera men eftersom jag har lite ont om tid i ateljén just nu nöjer jag mig med att rapportera årets första lövsångare. Barnbarnet Blanca sitter förresten bredvid mig och målar. Det är ju påsk och vi träffas alla i familjen som brukligt är.

Det hände när vi var vid Naturum Tåkern idag tillsammans med säkert tusen andra besökare och vi satt och grillade korv vid den nyanlagda "Tåkernlek", att jag uppfattade en första svag strof från en avlägsen lövsångare.
Den kom efterhand allt närmare och sjöng till slut från en lövsprickande björk över våra huvuden.

Vid strandkanten hade fyra fisktärnor anlänt, igår, sa Konny och rödbenorna spelade för fullt medan en tofsvipa ruvade alldeles nära staketet och flera kullar med grågäss vaggade runt över starrmaden.

Höstveteåkrarna gulnar i vårtorkan.

Ett aber bara, men ett stort ett. Det börjar bli mycket torrt i markerna nu, extremt nästan och höstveteåkrarna gulnar över stora ytor. Vi får verkligen hålla tummarna för snarligt och stadigt regn!

13 april - Blocket fullt

.
Trots att det var lite kyligt om näsan i nordanvinden över det öppna dödislandskapet i Isberga naturreservat så njöt vi av besöket och vår kaffetår i en varm motsluttning med solen i ansiktet.
När vi satt där skrockade en ringtrast typiskt grovt och gutturalt bortom några enbuskar. Vi såg den aldrig, tyvärr, men ringtrast lät det.

Det blev blocket fullt efter efter dagens besök, ett antal enkla och direkta akvarellskisser ur egen fatabur. 

Jag får väl förklara det hela.

Vårens första röda glada noteras och mitt hjärta värms. Som jag har väntat på återkomsten. 
Där vi såg den idag, Ulla och jag, har jag sett den flera gånger tidigare. Hoppas det blir en lyckad häckning i år och nära.

En av de majbaggar vi såg idag. Det är arten svart majbagge som jag nu har lärt mig av min gode vän Sven. En reflektion. Hur i attan hittar de varandra i detta stora område. Det är ju ändå ganska glest mellan individerna. Doft och doftspår?

Ulla passade på att fotografera det mesta, även majbaggar.

En av två snokar vi såg, varav en var död och förtorkad. 
Den här var på väg ner till gölen för att kolla grodleken men fick nog med oss och drog sig tillbaka in i skydd under en enbuske. Jag bedömde att den var ungefär tre år - ganska liten alltså.

Backsippor förstås. Det var ju mest dem och glödsandbin som vi var ute efter. Kylan har gjort backsipporna småväxta och kutryggiga, men de sträcker nog på sig framåt påsken när temperaturen stiger och vad beträffar glödsandbin uteblev de i inväntan på samma utlovade värme.

En härlig dag var det i vilket fall. En sån där man kommer att minnas länge.