17 mars - Vårtecken vid Tåkern idag

Med varje dag kommer nya vårtecken. Idag vid Glänås, Tåkern, sjunger bofinkar, taltrast och rödhake. Rördrommen harklar sig, ja, någon vacker skönsång är det som alltid i början inte tal om ännu. Några skrattmåsar, en liten förtrupp, är på plats för att förbereda ankomsten av det stora gänget tre dagar bort, sothönsen käbblar överallt, knölsvansparet dunkar iväg över vassviken mot en ovälkommen gäst och hela sjön ligger vårblå och isfri. Jag noterar en havstrut och förstås, en havsörn.

Plötsligt kommer en gammal brunhökhona svepande över vattnet, stiger över vassen vid Svanshalsudden och försvinner mot Väversundas vasshav. Årets första för mig.

Men mest av allt är det ägretthägrarna som stjäl fokus. I stora gäng far de omkring över sjöns vassar, landar i lämpliga områden allihop och lyfter därpå igen och provar en ny anhalt. Man ser tydligt att de är på jakt efter ett lämpligt häckningsområde, där de gemensamt kan bereda sin bon i skydd. Förra året häckade ungefär 60 par ägretthägrar i Tåkerns vass, fördelade på ett par, tre olika ställen. Utvecklingen är otrolig och kommer den att fortsätta i år så kanske vi närmar oss hundra par. 

En smått komisk och alldeles egen notering är, att en flygande ägretthäger liknar en baklänges flygande svan; får bara tolkas och förmedlas som något udda och kuriost från undertecknad.

Vid parkeringsplatsen, i solen, blommar nu alen för fullt. Vårvindens pustar färgas illgula av pollen från hanhängena. Nu kan det bli tufft för pollenallergiker.

Senare tillägg:

Under en fikastund på spången genom Tåkerns vass, fick vi spontant en givande kontakt med Mikael och Birgitta, som var på plats för att studera hur långt fågellivet hade kommit. De båda stod stadigt ut med våra vindlande diskussioner och reflektioner och det hela blev till ett trevligt samtal oss alla emellan. 

Mikael och Birgitta har hört av sig till mig på e-post med varma hälsningar och ett par bifogade bilder därtill. Dessa har jag fått löfte om att presentera i min Naturliga dagbok. Tack så mycket!

"Vi mötte tisdagsclubben på gångbryggan vid Tåkerns naturrum, vi hade ett trevligt och lärorikt samtal om naturen och fågellivet vid sjön och på Öland. En magisk stund där ” clubben” delade med sig av sin stora kunskapsbank. En oförglömlig stund en vindstilla dag i solskenet den 17 mars. Tack för väderstaskorporna. Vi fortsatte sedan till Omberg för att äta våra äggsmörgåsar och leta efter blåsippor."/ Mikael o Brigitta

Vi ses förhoppningsvis igen vid Tåkern eller på Omberg, hälsar vi i "Tisdagsklubben" tillbaka!

16 mars - Större skogsmus

Inte sedan oktober har vi haft någon mus i förrådet. Vi har, visa av erfarenhet, placerat ut flera musfällor av slagmodell runt om där och i garaget samt uppe på vinden och vi har glatt oss åt att hela vintern har passerat utan fångst.

Men i morse var det dags igen. I två fällor, alldeles intill varandra, fanns två exemplar av större skogsmus. De var lite olika i storlek, men typiskt tecknade med sin kontrastrika päls av vit mage och strupe mot den mörka ryggen och en varm brunorange ton däremellan. Rejäla, trattformade öron, stora och klara pepparkornsögon samt en mycket lång och muskulös svans ingår också i utrustningen. Den är kraftig för att vara mus och är verkligen en mycket alert och snabb rackare med meterlånga hopp i repertoaren. 

Större skogsmus, Apodemus flavicollis. Artnamnet betyder gulhalsad och berättar att arten ibland också kallas för halsbandsmus. Den är allmän i södra och mellersta Sverige och finns också längs Norrlands kust.

Den större skogsmusen är en samlare och vandrare som ofta söker sig inomhus vintertid där den faktiskt också kan sätta en ny kull ungar till världen. Dess släkting mindre skogsmus, som är mer enhetligt färgad, fångar jag mycket sällan inomhus. Däremot händer ibland att jag får arten husmus, men den finns nästan bara i nära kontakt med människors boningar och klarar kanske inte en normalvinter utomhus.

Jag får väl höra imorgon med Sverker om hur han har det med mössen. Han brukar vara snabb med att rapportera när något händer. Det är viktigt nämligen, det här med smågnagarpopulationer, som styr hur det går för till exempel ugglorna och sånt vill vi hålla reda på, vi som är lite av naturnördar.

13 mars - Ligga på mage och dokumentera våren

Det blir en kort färd upp till Omberg. Ett häftigt sug att måla blåsippor infinner sig nämligen när jag kommer till ateljén. 

Att ligga på mage och försiktigt försöka sätta de små blå liven på pränt i skissboken är ett måste varje vår. Men marken är fuktig och kall, en tråkig vind river i fjolårslövet, kylan kryper på, färglådan kinkar och penslarna kärvar. Dessutom konstaterar jag att jag inte bär lämplig klädsel. Företaget blev alltför spontant den här gången.

Jag gör ändå några valhänta försök men slutar där. Nu är det är gjort; ett par ofullbordade skisser är allt som blir i boken Ja, ja, allt behöver ju inte bli perfekt. Det finns tid att återkomma. Och bofinken sjunger över mitt huvud.

11 mars - Tankar runt en död kaja.

Vi satt vid Pers Sten på Omberg runt kaffebordet och talade om mångahanda ting, såsom jag berättade igår. Kjell hade med sig en bok om hemskheter, avrättningar och tortyr och sånt och berättade med anledning av den om barns fascination och funderingar över dylikt. Vi kände igen det, både hos våra barn men också i oss själva och förde en diskussion om fenomenet.

Idag ligger en död kaja under en av lindarna i ateljéträdgården. Den var inte där igår, den måste ha dött i natt och trillat ner från det sociala sovträdet. Runt omkring den går andra kajor som om ingenting har hänt. De bryr sig inte ett dugg om sin döde artfrände utan småpillar i gräset alldeles intill efter något att äta. 

En död kaja ligger under sovträdet vid ateljén när jag anländer om morgonen.

Hos många arter, kanske de flesta, finns ett engagemang i död och hemskheter. Framför allt hos "mer intelligenta", sociala djur, är intresset och t o m sorgen inför sjukdom, olycka och död tydlig. Vem har inte sett filmerna om elefanter som samlas runt en död medlem i flocken och själv har jag många gånger noterat hur skator och kajor skränande bildar cirkel kring en olycksalig artfrände. 

Man samlas runt den drabbade, både deltagande och nyfikna. Psykologerna förklarar det med att det är viktigt att uppleva hemskheter för att lära sig något av dem, förstå sammanhang mellan orsak och verkan liksom. Ibland handlar det också om att ta avsked. Detta har man uttolkat hos just elefanter och jag skulle vilja påstå att detsamma gäller till exempel kajor och andra kråkfåglar.

Men sen, när avskedet väl är gjort, verkar det hela vara över. För de sociala kajorna väcker den döda kajkroppen i gräset under linden inte längre något som helst intresse. Livet går vidare på ett väldigt påtagligt sätt när avskedet är gjort. Den ceremonin måste ha skett någon gång under morgonen, när jag inte var på plats. 

 

10 mars - En av de små

Kort rapport från "Tisdagsklubbens" vandring längs Sjövägen på Omberg idag på förmiddagen. Vi diskuterade det mesta från människans fascination för avrättningar till pilgrimsfalkar, svavelsippor och blåsippor.

Svartbräken, Asplenium trichomanes. Foto Sverker Kärrsgård

På några av granithällarnas skärningar vid vägkanten växte frodiga bestånd av svartbräken, på andra inte alls, vilket föranledde oss att ägna en stund åt, om det inte är så, att den här lilla vackra ormbunken trivs bäst i skugga, framför solbelysning och uttorkning och att den är i behov av fuktvandring genom sprickorna i berget. Det är nog så, kom vi fram till. En av dagens stora slutsatser.

Slutligen fann vi även vackert blommande blåsippor såsom jag modigt hade utlovat. Men jag sparade dem till den sista utposten.

9 mars - Sparvugglekväll på Omberg

Ynka två fulla händer av visslingar var allt han bjöd på, denna den första riktiga vårkvällen på Omberg i mildaste marsmånad.

Spången över Surmossen var för tillfället avspärrad, så jag tog vägen.

Det var vid Surmossen, när jag vandrade den vanliga kilometern vid solens nedgång, strax efter det att råbocken stampat irriterat och sen under en hiskelig utskällning dragit iväg genom skogen och precis då årets första koltrastsång plötsligt avbröts av någonting i skumrasket. 

Där borta vid skogskanten var det som sparvugglehanen satt och sjöng in vårkvällen. Men jag såg honom aldrig

Då hände det, alldeles när jag hade satt mig på en vedflo vid vägkanten för att lyssna en stund. Tio slag, inte mera, om än några med studs. Uret visade 18.27. Det var andäktigt. Sparvugglehanens sång kom från mossen i riktning mot fornborgen, med eko från vendeltid. Jag lyfte min mobil för att spela in konserten men då tystnade han. Tio visslingar blott, sen var det hela över.

Men nu har det börjat!

7 mars - Den gamla linden

Vid bron över Brudforsen i skogen söder om Ödeshög, alldeles vid den enda kvarvarande och snart bortruttnade grindstolpen, som berättar om en gårdsinfart till allt som var men inte finns kvar idag, står en gammal lind. Den är oerhört mäktig och den är uppdelad i fem stora stammar, varav en går nästan horisontellt ungefär tio meter rakt ut i luften.

Den gamla linden vid bron över Brudforsen vid vägen in till torpruinen.

Linden är som jag förstår det planterad på platsen någon gång för ca tvåhundra år sedan eller mer; antagligen som ett vårdträd. Ett torpställe är markerat inne i gläntan, men allt som är kvar är grundstenar till ett par olika byggnader samt några helt söndersmulade gamla bilvrak och en sedvanlig skräptipp med krossade pavor, konservburkar och bucklig kaffepetter. Idag reser sig istället en anordning för vildsvinsmatning med jaktbod på platsen. 

När jag anlände till bygden var hela området runt torpruinen bevuxet med planterad gran som vällovligt nog togs bort innan mognad för att jag vädjade om det och fick gehör från en välvillig skogvaktare. Fast nu känns även det som att det kunde ha kvittat lika, för ingen tar vara på den gamla ängen och åkern i vilket fall. Allt känns sunkigt och lite ledsamt bara. Men, jag kan lova, att det säkert var vackert här en gång i tiden, med all lövskog och med närheten till Renemokärrets våtmark runt hörnet. Idag ropar tranorna och sparvugglan spelar ibland, bävrarna har snart gnagt bort varenda asp, uttern markerar med en doftande skit på brostenen varje gång den passerar, tretåig hackspett har varit på vinterbesök och älg och tjäder har jag både sett och hört många gånger. 

Och visst, trots min besvikelse över den senaste utvecklingen, är jag här flera gånger varje år; framför allt när blåsipporna blommar och forsen brusar.

Det jag vill återvända till är även den gamla linden. Den där horisontella grenen jag nämnde är bevuxen med mossa, gräs och stensöta, ända uppe i luften på flera metes höjd. Varje gång jag går därunder tänker jag på tropiska skogar. Jag har mött sådana i både Indien och Indonesien och sett  häftiga påväxter av olika växter som därmed söker sig sig upp mot ljuset. De där arterna kallas epifyter, vilket betyder just påväxter, och de är representerade med arter från olika familjer: orkidéer som t ex vår vanligaste krukväxt brudorkidén, Phalenopsis, bromelior och ormbunkar.

På den gamla lindens gren är det mest anslående, plantorna av ormbunken stensöta, som ger den där speciella, tropiska looken. Varje gång spanar jag också efter orkidén knärot. Den borde kunna trivas där uppe, tänker jag och det vore väl fantastiskt om det kunde hända. Ännu har jag inte gett upp om det. Det ingår i "min plan". 

Sist i detta lilla kåseri vill jag slå ett slag för den fina boken: "till träden" av roine magnusson, åsa ottosson och mats ottoson, ISBN 978-91-87283-10-9, 

7 mars - Brudforsen

Känslor av liv finns i det livgivande vårregn som just faller. Dessa dagar i tidig marsvår med gråväder och regn brukar vara bra för dubbeltrastens sång, tänker jag och drar till skogs. Det blir som oftast bort till Renemokärret, där Disevidån, Tåkerns artär, strömmar fram genom skogen. På vägen dit möter jag Maria och Johan med hund för allra första gången.

De håller undan på vägrenen och jag kan inte låta bli att stanna och undra lite nyfiket. Jag presenterar naturligtvis  också mig själv och berättar om anledningen till att jag smyger fram på den här lilla vägen genom skogen.

- Jo, vi vet nog vem du är, säger Johan, konstnär´n! Vi bor där borta, säger han och pekar mot gården där hästarna går på bete. Det är väl tio år sedan vi flyttade hit.

 - Och jag har varit vid mitt favoritställe, säger jag, på andra sidan kärret där ån ansluter. Ni vet, där den lilla skogsvägen går in, mitt emot infarten till Månsabola. Ån och forsen där är nämligen ett favoritställe som jag verkligen älskar att besöka många gånger varje år.

- Brudforsen, menar du, säger Maria.

Så blir jag alldeles stum. Under femtio års tid har jag varit ständig gäst vid den forsen, men aldrig hört om något namn. 

- Det namnet känner jag inte, säger jag. Är det så? Då är det minsann på tiden. Jag hade verkligen ingen aning.

- Jo, vi säger så, vi som bor här. Det är ett fint namn, eller hur?

Vägen in till Brudforsen är kantad av aktivt skogsbruk. Små hyggen, leriga larvspår och diken, gallringar, högstubbar och högar av "grot under papp" berättar om vinterns verksamhet. Skogen här är "kyrklig" och ägs av Linköpings stift. Jag har haft synpunkter på deras förvaltning i området redan tidigare och kanske kan jag återkomma till det som hänt nu, men just nu släpper jag det, för jag tycker ändå, att det mesta idag tycks vara utfört med viss känsla och omsorg. 

Jag går långsamt hela skogsvägen ner mot ån och lyssnar efter dubbeltrastens sång utan resultat. Det är tyst och antagligen för tidigt ändå, någon vecka återstår. Men jag hör gröngölingen gala på avstånd, tranor som ropar från kärret och korprop som närmar sig över skogen. Det visar sig vara en ensam korp som kommer med hårda vingslag tätt över trädtopparna rakt över mig. Jag står blickstilla under en yvig gran och korpen ser mig nog aldrig. Med tre sekunders mellanrum utstöter den hela resan ett tvåstavigt djupt och burkigt kraxande läte: "korr korr". Den vill något. Letar den efter sin partner, eller vad? 

Korpen försvinner bortöver och lätet tynar långsamt bort "korr korr".

Under vandringen finner jag överraskande året första blåsippa helt utslagen. En riktig solitär är den, som mitt bland alla höstens blad, ensam och modig har sträckt sig ur vinterns grepp och för att berätta för mig, att det är vår även på skogen.

6 mars - Ett par Ombergssvampar

Jag presenterar härmed två vedsvampar från Omberg. Båda påträffade vi, Ulla och jag, under vandring längs Sjövägen i vackert väder mellan Persten och Örnslid, när inte mycket i övrigt, mer än våren själv, fanns att bekymra sig om. Vi var nästan helt ensamma på plats i paradiset, bara någon enstaka bil passerade i makligt tempo - än har ju inte blåsipporna slagit ut sin blå sky över backen - det blir värre så.

Här och där ligger brötar av fällda lövträd vid sidan av dikesrenen. Ingen ved tas ju ur berget i det här området; allt ska ligga kvar för den biologiska mångfaldens skull.

På en multnande stam av fågelbär, sötkörsbär, växer en lysande brandgul svamp. På håll tror jag först att där sitter årets första nässelfjäril, men som alltså visar sig vara en vackert lysande ticka istället. Nästan lika gott så, eller hur?

Arten är cinnoberticka, Trametes cinnabarinus, och hemma i ateljén läser jag om den i "Artfakta", att den är en allmän svamp som orsakar vitröta i redan liggande, relativt nyfällda lövträd, där också körsbär, Prunus, nämns. Den  finns även i trivial skog och över hela vårt land.

På framför allt fällda almar och askar, dödade av almsjuka respektive askskottsjuka, växer på Omberg en gelésvamp som heter Svartöra, Araucarias mesenterica. Den kan nästan helt täcka veden med sina vitluddiga översidor och brunsvarta geléaktiga undersidor. Svartöra är en sydlig art, som förekommer mest i Skåne samt i ett bälte över just norra Götaland. På Omberg är den idag väldigt talrik. Eftersom den mest föredrar döda almar har den dukat bord i dessa tider, men man förväntar sig en stor nedgång av beståndet allt eftersom dessa försvinner.

Nästa gång du tar en promenad på berget, så passa på att spana efter dessa två fina vedsvampar. Lycka till och meddela mig gärna.

5 mars - På isar släta som salsgolv

Mellan vinter och vår ligger våra sjöar släta som salsgolv. Vinterns snö och skrovligheter smälter ner under värmande sol och jämnar ut sig, isen fryser till om natten och blir smord under dagen - en perfekt skridskois skapas.

Jag har emellertid slutat åka skridskor. Det var en av mina favoritsysselsättningar för inte så länge sedan. På mina tonårs gamla bandyrör tog jag mig fram på Tåkerns is, över sprickor och skare, in i snäva och krokiga vasskanaler och öppningar, alltid utan problem. Jag önskade mig långfärdsskridskor, sämre för sånt ändamål visserligen, men ändå. Men det blev aldrig av; mina bandyrör hängde med ända tills det var över för gott.

Häromdagen vid Taxinge Slott låg Mälaren helt spegelblank. När vi stod på udden sjöng hela sjön av skridskoskär. I alla riktningar kom enstaka skrinnare eller hela sällskap på rad. Det såg härligt ut. Kanske hade somliga tagit sig hela vägen ut från Stockholm. Hastigheten de for fram i var svindlande, så det gick säkert galant.

Jag njöt av utsikten och verksamheten från land och med det var allt helt okej. Sen blev det kaffe förstås!

4 mars - En liten bit in på mossen.

Jag sitter och skissar vid Väversundaviken, Tåkern, idag igen. Det går ju inte att låta bli, våren lockar så starkt med allt som förnyas för varje nytt dygn. När jag till exempel åkte hem från ateljén igår kväll hörde jag flockar av sädgäss passera under fullmånen över mitt huvud. Det är ingen rast ens nattetid och jag vill vara med hela tiden när det händer.

En skiss jag skulle kunna kalla - "En öppning mot Tåkern".

På hemvägen gör jag en kort avstickare in till den östra sidan av Dags mosse, där tallarna står gamla och höga i vitmosselagren, stannar för att lapa sol en stund vid vägkanten och när jag blir tvungen att gå in en bit passar jag samtidigt på att se mig omkring därinne.

Stora sjok av revlummer växer på Dags mosse här och där.

Skvattram, vår egen inhemska rhododenron-art finns på Dags mosse nära gränsen till sin västligaste utbredning i Europa. På andra sidan Vättern finns den endast ytterst sparsamt och saknas helt på Västkusten.

Blåbärsriset är väldigt noppat och avätet. Överallt ligger högar av älgskit och makade legor. Högen ovan vittnar möjligen om en aning av lös mage; för mycket av vårens färskaste brodd kanske, för mycket blåbärsknopp.

Så går det vidare...

3 mars - Skrattmåsen slår fenologirekord i år !

Det är knappa tio grader varmt när vi sätter oss till bords utomhus vid Holmenkollen, Tåkern. Vi flyttar in bordet i lä bakom stugan. Det blåser en frisk, rent sydlig vind, som smälter bort det allra sista av snö, som strax bara finns kvar vid Lisbeths och Kjells stuga Fridhem, mitt inne på mossen, där tjälen värnas mer än i någon annan jordmån.

- De ä bra de, säger Kjell. Sålunda får alla våra exotiska växter en lugnare vår och slipper frysa ihjäl under marsfrostens hårda piska.

Vi packar upp fikat och njuter av den fulla våren samtidigt. På mindre än en vecka har allt det som ska hända, hänt, såsom det anstår en riktig marsvår, även om den ännu är i sin linda.

Skogsgässen väller in tillsammans med  i flockarna insprängda sällskap av bläsgäss. Grågässen går parvis här och där men upp emot Charlottenborgs åkrar även i stora flockar tillsammans med kanadagäss.

Vid dämmet trippar tofsvipor omkring tillsammans med små gäng starar. En flock krickor vilar i strandkanten tillsammans med gräsänder och enstaka knipor, några knölsvanar och en sångsvan. Och tranorna ropar lite överallt ifrån.

Med alla dessa anländare nämnda, är det som det brukar. Det som emellertid sticker ut rejält är att tre gamla vårfärgade skrattmåsar sträcker in över vattnet.

- Nämen! ropar jag. Det är ju skrattmåsar.

Någon kanske undrar, varför denna upphetsning harangeras Tåkerns kanske allmännaste häckfågel.

Jo ser du, de kommer aldrig till Tåkern så här tidigt normalt. Det måtte vara första gången, åtminstone så för mig. Jag har ett exakt riktdatum som har gällt i alla år, nämligen dagarna runt vårdagjämning, den 21 mars, plus minus en dag, aldrig mer, så det här är något alldeles nytt - ett fenologiskt rekord månne!? Jag är väl tämligen säker på att dessa tre individer kommer från någon näraliggande lokal, vid Norrköpings hamn eller kanske  Stångån i Linköping, där de ofta är frekventa om ej månghövdade vinterstannare vissa år.

2 mars - Det är vår!

Imorgon ska det bli tio grader varmt och sol, säger de på SMHI. Idag är det bara två plus och mulet. Hur som helst - vår är det i vilket fall, just nu.

Jag går ut i trädgården, över den svampiga gräsmattan full av daggmaskarnas exkrementhögar, bort mot schersminbuskarna. På håll har jag sett nämligen, att där blommar något nytt, något jag stoppade ner i jorden i höstas.

Det blev lyckat, knölen av en vårblommande cyklamen, Cyklamen coum - dvärgcyklamen, som jag tiggde till mig av Karin och Sverker, har överlevt hårdvintern och skickar nu upp sina första blommor. Den berikar vår trädgård avsevärt, tycker jag.

Sen åker vi ner till Tåkernstranden, till "Holmenkollen" - Holmens nyanlagda dämme. Ulla vill nämligen också se tofsvipor. När vi står där och kikar på dem, kommer flockar av sädgäss rakt över oss på hög höjd från söder. De kacklar när de närmar sig sjömarkerna men stannar aldrig, utan far direkt vidare norröver mot nästa möjliga anhalt, Kvismaren troligen, 120 km norröver fågelvägen, knappt två timmar bort. En baggis! Det går fort nu.

Sädgåsflockarna far vidare mot norr och bryr sig  inte om att rasta vid Tåkern.

Tranparen ropar i duett från varenda häckningstäppa. Paret som går närmast oss har med sin fjolårsunge tillbaka. Även den är numera utfärgad på huvudet. Det dröjer några dagar eller några veckor och sen måste ungen söka sitt eget liv, blir saklöst utkastad av föräldraparet med sitt mål om nystart.

Det är vår!

26 februari - Ett årsvarv av vårtid har passerat och tofsvipan är här igen.

Så har det gått nästan på dagen ett år sedan jag såg årets första tofsvipor år 2025. Jag skrev om det i min dagbok den 22 februari det året, men kunde också konstatera att viporna ännu inte var på plats i Tåkernbygden. Att de kom bara någon dag senare, möjligen på den här dagens datum, det minns jag, men saknar anteckningar därom.

Jag har gjort resan nästan varje dag den senaste veckan, ända sedan mildvädret satte in, tagit svängen ner om Väversunda - Holmen i Tåkerns sydvästra hörn, för att spana efter vårens första tecken, men hittills har jag inte sett något vårlikt alls. Jag vet, jag brukar ligga i framkant, så där någon dag före själva eventet, om du förstår hur jag menar; jag har det ju på känn, vet att det är nära och när det är dags brukar det komma snabbare än väntat.

En hård sydväst blåser upp under eftermiddagen. Temperaturen närmar sig plus tio, de väldiga drivorna som snösvängens alla plogar har skrapat ihop suckar och sjunker smutsbruna ihop vid samhället alla gatukorsningar. Marken är inte alls beredd att ta emot mängden frigjort vatten och rännilar och små sjöar bildas överallt. Allt är blött och smutsigt, men ändå på pluskontot.

Jag är tillbaka vid sjökanten nu igen. Det är eftermiddag bara några timmar innan skymning. Idag måtte det väl vara dags?! Jag parkerar vid vägkanten intill Tåkerns fältstation och sätter mig att spana ut över den anlagda våtmarken som smälter fram ur snö och is. Jag letar länge men ser inget från bilsätet utan bestämmer mig för att gå ut i blåsten och ta en bättre titt, bakåt. 

Tofsviporna går därborta bakom stenhögen mot den gula vassruggen i skogskanten. Det är för långt för att avbildas. Man får tänka sig det hela. Men lita på mig. De är där - årets första.

Där är de, årets första tofsvipor. De går långt ut mot skogskanten vid Holmsören. Jag ser dem tydligt men smått i kikaren, som siluetter mot stråken av ljust vatten och snö som randar maden. De är minst ett tiotal fåglar och bland dem finns även en flock nyanlända starar, kanske ett tjugotal samt en flock om tio gräsänder. 

Ett årsvarv av vårtid har gått sedan förra gången och jag är ännu på plats och lika upphetsad som vanligt. Hade jag haft hatt, hade jag lyft den och hälsat välkommen, med keps hade det också gått bra men min yllemössa får sitta kvar på skulten i den ryckiga vinden. Det här är stort. Lika stort varje gång. Våren är här! Igen!

25 februari - Tankar under promenad

Om du nu inte har läst det tidigare här i min blogg, så är det så, att jag efter många års besvärlighet till slut stelopererade min vänstra fot. Den står numera stadigt fast i 90 graders vinkel och med det är jag faktiskt nöjd; jag har inte ont längre och det andra, allt vad det nu är, kan jag vänja mig vid, lära och förbättra vid behov.

Jag har kommit igång idag med allt fler promenader och utökar distansen succesivt och börjar närma mig en halvmil med stavar och tillrättalagda skodon. Det känns riktigt gott, nästan som det gamla vanliga igen.

Idag parkerade jag bilen vid Lövängsborg vid Väversunda och gick fram och tillbaka mellan vägkröken och Holmen, i kanten av maden ut mot Tåkerns vassar. Jag ville promenera in vårkänslan. Kanske kunde ett första grågåspar ha anlänt, tänkte jag. Men så icke, allt var tyst och stilla. Fortsätter plusgraderna väntar nog våren inom en vecka skulle jag tro, med grågäss, sånglärkor och tofsvipor. Man få ha tålamod med våren. Det gäller alltid!

Det enda vårtecken jag noterade var tjällossning. Isen som bildats under asfalten trycker på nu när allt börjar tina och vägbanan skjuter rygg som en ilsken katt med sprickor och vallningar som följd. Om några veckor har det lagt ner sig igen och allt blir som förut.

Kråkor och korp är det jag noterar samt ett vildsvin, som jag skrämmer iväg när jag passerar med klapprande stavspetsar. Först sätter den av i snabb galopp men lugnar ner sig till trav in mot mosskanten.

När jag sitter i bilen på väg hem igen kommer "dagens havsörn" högt upp i himlen. Tänk så bra det har blivit med det.

Hemma vid köksbordet igen sitter jag och studera gråsparvarna. Jag känner att det motivet skulle jag vilja göra något mer av. Där finns något hemtamt, personligt och mysigt och gråsparvar är ju dessutom väldigt vackra Jag testar så här med en liten skiss i all enkelhet:

Studie av gråsparvar i tujan hemmavid.

22 februari - Med isklirr i örat och pensel i handen.

Jag kan inte låta bli att åka iväg en kort sväng ut i naturen efter vår hemkomst från två dagars bortafestande, även fast kvällen redan står för dörren och ljuset skymmer.

Jag tar därför mitt närmaste - Vätterstranden vid Stora Lund - går ner på bryggan alldeles ensam och skissar en grön sjö med melodiskt isklirr i örat samt snötoppade klippor i fonden; en rå snabbskiss alldeles innan mörkret faller och händerna domnar. 

20 februari - Oljemålningsskisser

Nu har jag lagt allt annat i ateljén på hyllan för en tid. Akvareller har jag till Konstrundan och det jag behöver komplettera med är oljemålningar. Jag lägger därför, sedan några veckor tillbaka, upp nya dukar och arbetar som alltid på det sättet, att jag har en handfull målningar att växla emellan när det tar emot eller då jag måste fundera på en fortsättning som kan bli bra. 

Ibland visar jag även arbetet i denna ofärdiga form och här är tre varianter av motiv i sitt första skissupplägg på duk. Hur de blir när allt är färdigt, om någonsin, är skrivet i stjärnorna och kan beskådas först till Konstrundan 2026, under Kristi himmelsfärdshelgen 14 - 17 maj. 

Ta det jag presenterar nedan för vad det är - skisser i sin första form:

16 februari - Den bästa av vinterdagar, men idag helt utan skäggmesar.

Det är nu som gäller. Finare vinter än så här blir det inte. Snötäcke, rejäla minusgrader, is på sjöarna, sol och solvärme dagtid och ovanligt blåsfritt, så passa på att vara ute och njuta! 

Själv vänder jag mig oftast till mitt favoritställe, Tåkern med omnejd. Häromdagen var det en kylig kvällspromenad och igår gjorde jag en otroligt skön vandring genom vintervassen på den kanal som känns som min, eftersom den ligger rakt utanför min gamla stuga. Hur många gånger jag vandrat här, paddlat, skrinnat eller tagit mig fram på skidor vet jag inte, men hundratals är det förvisso och, som sagt igår igen i underbart solsken och vindstilla väder.

Jag skissade ner en akvarell i boken, men färglade den gjorde jag i ateljén för att inte förfrysa mina färger och fingrar. Den blev lite dramatisk i överkant, men ok.

Jag tog alltså inte turistvägen den här gången, men den vill jag annars rekommendera alla er som inte är så vana vid det vintriga Tåkern. Starta vid naturum Tåkern, det är lättåtkomligt och vänligt med toaletter och grillplats m m. Härifrån kan man vandra ut, ta skidor över sjön eller varför inte skridskor (en liten isplan är renskottad av traktens ungdomar). Perfekt för barnfamiljer med andra ord!

Men, jag tog alltså en annan väg ut - Renstadkanalen - en sträcka på ca två kilometer ut genom vass och kärrmarker. Skidspåren var redan på plats och jag hade att välja mellan vännen Gerza eller familjen Isacsson. Det är de som också har gjort kanalen till sin. Det var Isacssons, nästan hela högen med hundar och allt, som jag mötte där ute.

Det är en fantastisk upplevelse att få vara här igen. Min gamla, numera stelopererade fot, har länge varit ett aber men NU!, nu kan jag vandra hela vägen ut och tillbaka, tre kilometer, utan problem. Fantastiskt är det och efter detta vill jag inte längre nämna ordet fotproblem mera. Stadiet är passerat.

Mycket har hänt på några år här ute. Vassen ger vika. Den har blivit allt glesare och lägre. Starr och videbuskage vandrar in och biotopen omvandlas från vass till mad. Förvandlingen av delar i Tåkern har gått väldigt snabbt under ett par decennier; den förväntade historien om Tåkerns omvandling från sjö till träskmark har snabbats upp rejält. På 1970- 1980-talet hängde jag härute mest hela tiden. Vi ringmärkte skäggmesar, som vissa år var oerhört talrika i de täta och storvuxna vassarna. 

Fotot av den här skäggmeshanen är från tidigare.

Idag går jag hela vägen ut och tillbaka och har inte kontakt med, eller ser ett endaste spår, av skäggmesar. Det känns tomt och ödesdigert. Jag läser på Tåkerns fältstations hemsida att observationer har gjorts alldeles nyligen, men härute i den tidigare absolut förnämsta och rikaste vassen för skäggmes tycks de alla vara som bortblåsta. Vassen duger inte längre. 

länk till Tåkerns fältstation

Så har jag fått vara med om hela processen av en sjö i omvandling och det fortare än någonsin anat.

14 februari - Vilken vinterkväll

Efter en härlig och vacker vinterdag, med OS-skidor, solig promenad vid Höje på Omberg så avslutar jag dagen med ett kvällspass på Tåkerns is.

Solen har gått ner, klockan är en kvart över fem och ett turkosgrönt skimmer ligger över Ombergs val. Mot det reser sig ett grått mörkt dimmoln med kondens från Vättern. Idag har sjön rykt rejält och jag tror det kan vara nära att delar lägger sig i natt. Att det skulle kunna bli is över hela sjön är väl ändå inte troligt. Men det är kallt ordentligt.

Jag är ensam ute och har stavar med mig, för mellan drivbildningarna som sträcker sig diagonalt ut framför mig finns hala isfält täckta av ett centimeterdjupt lager av lätt pudersnö. Den packade snön under skorna morrar som arga hundar och stavspetsarna skriker som ilskna vipor. Alltemellan smäller det till i istäcket under mig och sprickorna dånar iväg som långskott bort mot fjärran. Isen är tjock och helt bärkraftig, kanske t o m för en elefant om så vore.

Känslan är mäktig och  känd, så här har jag vandrat många vintrar och kvällar. Det är något alldeles speciellt.

Kylan biter i kinderna. Jag har fällt upp kragen högt. Det av kylan frambringade näsdroppet, kondens, fryser snabbt till is och mina tummar kalldomnar i de alldeles för tunna handskarna medan låren svider i tunna jeans och inget mer under. Men, det är inte synd om mig. Jag visste det väl och jag tänker inte stanna längre än möjligt, bara ta mig fram och tillbaka till vasskanten där på andra sidan isviken. 

Jupiter gnistrar rakt över Naturum Tåkerns vackra byggnad i skogskanten.

Medan jag vandrar kommer mörkret; det är blåviolett och stjärnorna tänds. Ja, man säger så, men det är  under Jupiter jag går min väg. Vore jag ute en stund ytterligare hade jag även kunnat få se både Mars och Saturnus, de ligger nämligen alla på rad just nu. 

Men jag börjar bli kall. Jag måste tillbaka.

När jag sitter i bilens sköna värme och har kommit en bit på väg hemåt, noterar jag att temperaturen som djupast når 22 minusgrader. Det är vi Överby gård vid Tåkern. Det får bli mitt nya rekord för säsongen. 

Vilken vinterkväll! Den här kommer man att minnas.

11 februari - Skissarbete i Ombergsbygd

Momsredovisning och deklaration är klar, tror jag, åtminstone har jag idag överlämnat ansvaret till min revisor, att göra allt klart och presenterbart.

Så får jag då lite ro igen, att arbeta vidare med mitt långsiktiga bokprojekt. Till ett tänkt kapitel utgår jag från en vy av Omberg från söder, ett foto taget för någon vecka sedan vid Sverkerstenen nära bron över Ålebäcken.

Framför mig höjer sig landskapet stegvis upp mot Omberg och dess branter. Ungefär tjugo meter bort finns en första höjd av ett par meter; en mjuk lågslänt ås i väst-östlig riktning, subtil för ett otränat öga. Jag undrade vid varje passage över den formationen, eftersom den också var tydligt beströdd med rundslipade stenar, vad detta månde vara och fick svaret av geologen Hans G. Johansson. Det är Yoldiahavets gamla strandlinje. Havet brusade alltså runt mina fötter där jag står.

Detta vill jag nu försöka illustrera hur det kan ha tett sig då för ca 10 000 år sedan. 

Här är ett första skissförsök i akvarell, där havet i förgrunden ännu inte har kommit på plats. Sånt här tycker jag är extra spännande. Fantasi och verklighet i härlig gemenskap.

8 februari - Vinterpromenad på Omberg

Idag var det dags att vandra en bit av vägen vid Ombergs sydvästra hörn, alldeles intill Ellen Keys vackra hus Strand. Vinden i kombination med kylan bet ordentligt i kinderna så det var skönt att komma in i lä bakom berget, under de resliga bokarna.

Utsikten mot söder och den fjärran blå bården av Holavedens djupa skogar, varifrån man med en smula planering skulle kunna gå osedd  hela vägen, tvärs över Småländska höglandet, ända ner till Blekinge och norra Skåne.

En blek sol kämpar som synes med molnen och vinner till slut kampen under några eftermiddagstimmar och skapar den underbaraste av alla färger - himmelsblå.

Ett parti av Ombergs bokskogar.; möjligen nordligast i landet av naturlig bokskog, d v s icke planterad sådan.