11 februari - Skissarbete i Ombergsbygd

Momsredovisning och deklaration är klar, tror jag, åtminstone har jag idag överlämnat ansvaret till min revisor, att göra allt klart och presenterbart.

Så får jag då lite ro igen, att arbeta vidare med mitt långsiktiga bokprojekt. Till ett tänkt kapitel utgår jag från en vy av Omberg från söder, ett foto taget för någon vecka sedan vid Sverkerstenen nära bron över Ålebäcken.

Framför mig höjer sig landskapet stegvis upp mot Omberg och dess branter. Ungefär tjugo meter bort finns en första höjd av ett par meter; en mjuk lågslänt ås i väst-östlig riktning, subtil för ett otränat öga. Jag undrade vid varje passage över den formationen, eftersom den också var tydligt beströdd med rundslipade stenar, vad detta månde vara och fick svaret av geologen Hans G. Johansson. Det är Yoldiahavets gamla strandlinje. Havet brusade alltså runt mina fötter där jag står.

Detta vill jag nu försöka illustrera hur det kan ha tett sig då för ca 10 000 år sedan. 

Här är ett första skissförsök i akvarell, där havet i förgrunden ännu inte har kommit på plats. Sånt här tycker jag är extra spännande. Fantasi och verklighet i härlig gemenskap.

8 februari - Vinterpromenad på Omberg

Idag var det dags att vandra en bit av vägen vid Ombergs sydvästra hörn, alldeles intill Ellen Keys vackra hus Strand. Vinden i kombination med kylan bet ordentligt i kinderna så det var skönt att komma in i lä bakom berget, under de resliga bokarna.

Utsikten mot söder och den fjärran blå bården av Holavedens djupa skogar, varifrån man med en smula planering skulle kunna gå osedd  hela vägen, tvärs över Småländska höglandet, ända ner till Blekinge och norra Skåne.

En blek sol kämpar som synes med molnen och vinner till slut kampen under några eftermiddagstimmar och skapar den underbaraste av alla färger - himmelsblå.

Ett parti av Ombergs bokskogar.; möjligen nordligast i landet av naturlig bokskog, d v s icke planterad sådan.

7 februari - Tankar för dagen

Det var igår, på hemväg från käre vännen och svågern Stig-Oves ljust sorgliga och väldigt personliga begravningsakt i Bankekind, i en kyrka och ett församlingshem till bredden fylld av släkt och vänner, som vi körde hemåt längs E4:an, uppfyllda av tankar och reflektioner som alltid efter ett slutgiltigt farväl .

Till minne av Stig-Ove. Foto - Jenny Seger.

Det blev en långsam färd i det besvärliga vädret. Vinden låg på hårt från öster och tät yrsnö ringlade sig som plågade maskar över asfalten och myllret av små flingor suddade ut alla skarpa konturer mot fjärran; trafiken försvann i snöblint dis. Det gick i försiktighetens anda och nästan alla trafikanter respekterade sammanhanget. För oss blev även själva långsamheten på något sätt betydelsefull.

Jag bad Ulla ta ett foto genom vindrutan. Det kanske kan vara bra att ha som underlag, tänkte jag, till ett akvarellexperiment kanske.

*

Idag på morgonen, innan frukost, kikar jag nyfiket ut genom köksfönstret. Hur är läget? Blir det snöskottning igen, för femte gången denna rejäla vinter.

I snödrivan under fågelmatningen är det ännu tomt sånär som på rödhaken. Otroligt att den klarar sig i detta ihållande och hårda väder, tänker jag även denna morgon efter en ny köldhård vinternatt. Utan ständig påfyllning av fågelfrö och sönderstampade talgbollar och äpplen hade det säkert varit kört. 

Skisser från morgonen. Rödhaken knixar och niger. Den finplockar av det småttiga.

Rödhaken ser så liten och främmande ut bland sparvar och koltrastar. Märkvärdigt tuff, kan den i sin litenhet ta för sig även så, men den föredrar solituden som ges under tidiga mornar och sena kvällar. Vi håller tummarna varje ny morgon för att den ska klara sig hela vägen genom bistervintern. Fågeln ger fågelmatningen en ny mening i år.

Jag skissar några snabba drag, sen går jag ut och skottar och hinner precis lagom få undan allt innan kommunens plog kommer och kör bort högarna jag har lagt upp. Är det färdigt så?

5 februari - Några skisser från eftermiddagen

När den blå timmen närmar sig, bryter jag sifferarbetet för statens räkning och snart nog befinner jag mig i Tåkerns domäner som genom av sig självt. Ibland, eller ganska ofta, blir det bara så. Det drar som från en omöjlig magnet.

På Dags mosse ser jag en övervintrande ormvråk, en har jag mött lite tidigare, närmare hemmet. Det är bistra tider även för dem, men eftersom snötäcket är tunt, förmodar jag, att de klarar sig ganska väl och finner sina sorkar och möss.

En räv är ute mellan de små torpen på Dags mosse. Den stannar upp i sin sorkjakt inte mer än tjugo meter bort, ställer sig bredbent och rannsakar mina avsikter. Jag sitter lugnt kvar i bilen, tar fram min skissbok och tecknar trångt, kantigt sittande som jag är för att inte förstöra mötet.

"Skabbräv" på Dags mosse. Den ser bedrövlig ut, nästan som konstgjord.

Räven är svårt drabbad av skabb. Bakre delen av kroppen, hela ryggen och nästan ända ut längs den taniga svansen, är den rävröda konturpälsen bortsliten, eller snarare bortgnuggad av klåda. Endast den grå underullen är på plats och även den är gles. Så sorgligt är det att se djuret så hårt drabbat. Jag som verkligen gillar rävar vill uppleva dem friska och vackra.

Tre kråkor fick vara staffage i min akvarellskiss. De kom flygande för att söka nattkvist i dungen bakom mig.

Jag stannar till vid Väversundaviken vid Tåkern och sätter mig bättre tillrätta genom att flytta sätet helt bakåt och börjar måla utsikten över maden genom bilfönstret. Så känner jag mig väl tillfreds och nästan som hemma medan mörkret sakta kryper inpå.

5 februari - Ett isigt Omberg

Vi tar på oss termodress. Utrustade med nya stavar vandrar vi sen en sväng på ett isigt Omberg. Det blir inte så långt. Vi går genom bokskogen vid Stocklycke bara, det får räcka, när vintern biter i kinderna och stigarna är knaggliga och slippriga.

Här startar naturstigen.

En kort del av vår promenad går längs naturstigen "Omberg och istiden", som jag gjorde på uppdrag av Sveaskog för några år sedan. Idag får vi med oss en liten realistisk känsla av ha ha varit med på riktigt. Det är en rejäl och uthållig vinter i år.

Hemma i ateljén letar jag fram mappen med allt material från uppdraget. Kan väl vara intressant att här presentera några av illustrationerna som jag gjorde. När det blir mera tillgängligt igen vill jag ta hela promenaden, ca 5 km lång, och det skulle jag vilja rekommendera er alla att göra. 

Omberg i den Baltiska issjön för ca 11 000 år sedan.

Nunataken Omberg sticker upp ur inlandsisen.

4 februari - Pappersgissel

 Ja, det är den tiden på året nu, att jag nöds arbeta med siffror istället för penslar på papper och duk. Jag har momsredovisning en gång per år och den ska vara inne mot mitten av februari och då tycker min revisor Ann att det är lika bra att jag gör hela deklarationen klar samtidigt. Det är trist men nödvändigt förstås. Nu har jag ändå bättre ordning på mina papper än tidigare; skokartongen har ersatts av månadsmappar och pärmar, vilket underlättar betydligt. Gamla hundar kan visst lära sig och om några dagar drar jag en suck av lättnad. 

Nu är det rackarns segt med kylan ute så det är ju ingen större förlust att hålla sig inomhus. Jag försvarar ändå vintern mot alla som tjafsar om den. Jag brukar säga att "så här var det när jag var liten", och "det är såna här vintrar som har format vår unika natur". Lite självtröst är det väl i de orden men även sanning.

Jag har ändå varvat med lite annat arbete. Bland annat har jag jobbat med en minisvit "Bokskog på Omberg", tre akvareller med tema om orkidén kal knipprot.

Det känns bättre att lägga in dessa tre bilder i min blogg istället för pärmar och deklarationsunderlag även om de känns malplacerade i årstid. Men varsågod!

Kal knipprot som de brukar se ut.

Kal knipprot med drag av skogsknipprot.

29 januari - Att inte ge upp

Många gånger har jag spanat efter utter; ett djur som har gäckat mig hela livet. Jag har visserligen sett utter, dels i Spanien och en gång för något år sedan, när jag var nära att köra på ett djur som sprang över vägen alldeles framför min bil. Och sen har jag tagit hand om tre trafikdödade uttrar och rapporterat in minst lika många till polisen, för att inte tala om alla spår och spårlöpor av utter jag har sett på många platser och nära mig samt alla de där "nästanlägena" som jag också varit med om. Vänt mig åt fel håll och så där. Men, ...

... den där riktig fina observationen som jag önskar mig, den där jag har fri sikt mot djuret i aktivitet eller vila. Bara uttern och jag! Den saknar jag. Den letar jag ständigt efter och det berättar jag ofta om, och nu igen.

 
"På andra sidan, akvarellskiss". I kikaren ser jag alla utterspåren.

I helgen hos dotter med familj i Brokind ägnade jag några timmar åt utterspaning i området runt Brokinds slussar mellan Järnlunden och Lilla Rengen. De, hela familjen med båda pojkarna hade precis sett en utter på isen vid bron och således tänkte jag, att nu eller aldrig kanske det kan vara dags också för mig.

Utterlöpan.

Det blev som tidigare. Jag var nära men inte riktigt ända framme. Jag såg de blott timsfärska spåren leda in från vattnet över isen ända fram till lyan i stenfoten vid slussporten. Uttern var där inne. Inga spår ledde ut. Det var nästan att jag kunde ana violdoften av den skulkande varelsen. 

Utterlyan i stenfoten i slussen.

Men jag är ju inte den som ger upp så lätt. Jag kommer igen. Jag har det bästa framför mig; alltid på spaning efter nya utterspår att följa.

Utterspåret.

Vi är kanske många som suktar och spanar. Frank Runtegen på Öland, en kär gammal vän, berättar denna historia från ungdomen:

"Ge dig inte, jag vill oxå gärna se en levande utter, vilket är möjligt här på ön. Det har rapporterats om några trafikdödade djur, och jag har i min barndom själv fångat en utter i en mjärde, som jag hade lagt ut i en bäck på vårt sommartorp i Blåvik. Men den var tyvärr död när jag vittjade mjärden, så den räknar jag inte, och min pappa artbestämde den dessutom till en vattenråtta (!)

Men så här i efterhand var det ett en Utter, iaf i min värld".

27 januari - Miniutställning på Konstgalleri Vättern i Motala

I samarbete med Konstgalleri Vättern i Motala, presenterar jag sju nya akvareller i mini/mellan-format under några veckor framöver. Passa på att kika in om du är i närheten eller passerar. Du kan också titta in via länken och studera verken i digitalformat. Här visar jag två av verken så att du får ett hum! Först till kvarn gäller förstås. 

Välkommen!

länk:    (1) Facebook

25 januari - Det var igår ...

Det var igår... 

... när jag skulle hämta hem stolar från ateljén till födelsedagsfesten, ungefär mitt i samhället, som alla byns tamduvor och kajor plötsligt var på vingar. De stressade omkring i splittrade flockar på hög höjd. Kajorna drog vidare bort mot Svämb, medan duvorna for omkring som tokiga, härs och tvärs.

Ödeshög hade besök av pilgrimsfalk. Den kom farande genom luften strax över kyrktornet, men utan byte den här gången. Snart var det över. Pilgrimsfalken drog till Omberg och det blev lugnt igen, när jag for hemåt.

23 januari - Apropå kronisk nästäppa

Så otroligt strategiskt, fint tänkt och väl balanserat vår butik i Ödeshög häromdagen presenterade orsak och verkan till "kronisk nästäppa". Det är väl värt en eloge!

20 januari - Vinterpromenad

 Ulla och jag tar en liten vinterpromenad och njuter av stillheten.

Jag skissar på en snabb akvarellskiss; liten och vild. Det kan duga gott det också.

19 januari - Minnen från en sommar

Jag jobbar idogt med mitt bokprojekt; letar efter skissmaterial bland block och bilder. Mitt i sökande efter illustrationsunderlag till skilda kapitel, kom den här sidan upp, med skisser på varianter av orkidén ängsnycklar. Det var en sommar för några år sedan, men när jag nu ser skisserna igen, känns det som vore det igår. Och jag kan inte låta bli att lägga in bilden nu, helt fel i tid och rum. Förstår du mig?

En samling ängsnyckelvarianter direkt ur skissblocket, gjord 2022.

Åren rusar och dagarna hänger på. Vi är redan förbi mitten av januari och våren kan anas någonstans nära horisonten. Vi var helt överens om det, Ulla och jag, att det var som en första våraning i luften idag. Ljuset, doften och känslan.

Snart nog är vi där igen, hos orkidéerna. Men jag tar inte ut det i förskott. Det får lugna sig lite.

14 januari - Ett pussel blir till - på riktigt

Jag förvaltar en egen tradition. När nyårsbordet är avdukat breder jag ut pusselmattan istället och sätter mig tillrätta för lite avkoppling och pyssel till och från under några veckor framöver.

Ulla hittade ett begagnat pussel på Röda Korset som hon tyckte kunde vara lämpligt för mig detta år. Motivet är det välkända Taj Mahal vid staden Agra i Indien.

Idag kom den sista biten på plats. Då känner man sig stolt och nöjd. 

Det har tagit mig nästan exakt två veckor att få bilden klar. Pusslet är på 750 bitar, lite lagom svårt eller lätt för den som känner så; för mig var det i alla fall precis lagom.

Motivet väcker extra starka känslor, eftersom Ulla och jag hade den stora förmånen att få uppleva detta världens underverk på plats. 

Jag noterar att enbuskarna har vuxit en bit och att vissa plattor som kantar dammen uppenbarligen har bytts ut. Den resan som vi gjorde till Indien under några veckor år 2015 lever för alltid vidare i oss. Och idag tänker vi att det känns ofattbart att vi faktiskt var där en gång - på riktigt!

Jag skrev flera rapporter i min blogg om den här resan. Det avsnitt som handlar om Taj Mahal kan du ta del av via den här länken.

Gebbes Naturliga Dagbok: Indien - 2. Vackrast av renhållningshjonen

12 januari - Riktig vinter

Jag bär en känsla från barndomen när snön ligger djup och temperaturen är under 10 minusgrader. Det är en fin känsla. Så här var det varje vinter förr i tiden. Det är väl detta som är, eller borde vara, det normala. Jag blir arg över att beskrivningen av vintern utanför dörren överdrivs i TV och tidningar. Vadå "Vintersmocka" och "Vargavinter"? Bah!

Jag far runt och letar motiv och inspiration. Det är otroligt vackert och vem vet när vintern blir så här nästa gång. Det kan dröja, så jag laddar upp.

Studie vid Holmens gård när eftermiddagssolen är på väg att försvinna bakom mossens skogsbård. 

Det sades förr, och det var säkert sant då, att Vättern lade sig rejält, d v s i stort sett heltäckt, vart sjunde år. Nu är det verkligen länge sedan, säker minst tjugo år, som det hände. Kanske kan det bli i år om vintern fortsätter som nu med duktiga minusgrader.

Ett tecken på sjöns avkylning är att den under den senaste månaden har haft ett tjockt täcke av dimmoln över sig i hela sin längd. I medljus har de liknat en lös limpa av fetvadd men annars mest gått i en mycket mörkt stålgrå kulör.

Vättern ryker.

Idag kunde jag inte låta bli att ta den drivtäckta vägen ner mot Stora lund. Någon hade kört före mig, det kändes riskfyllt ändå, men det gick bra. Jag tecknade på plats.

Fältharen har skuttat färdigt.

Nedanför Omberg, mitt på vägen, låg en död fälthare. Ögat stirrade på mig som om den ännu inte fattat att allt var över. Jag langade den bestämt men ödmjukt ner över diket med omtanke om ormvråkar och korpar.

Döden är alltid nära även om man inte vet och förstår. Två av mina vänner i min egen ålder har gått bort alldeles nyligen. Min käre måg Stig-Ove mitt i juletid och igår fick jag sorgebesked om min granne och vän Svante som ledsamt har somnat för alltid. Det känns tomt, döden är alltid nära. Min gamle far Acke, på det 103:e, är idag alldeles ensam kvar av hela sin gamla vänskaps- och bekantskapskrets. Det är lotten med den åldern. Jag är glad att få leva ett tag till. Det finns så mycket jag vill göra och uppleva. Och pappa förresten, han har skaffat nya vänner. Det finns hopp. Alltid, sa haren!

10 januari - Varfågelns tid

Den varske väktaren vilar och bidar. Av falkenerare använd i förgångna tider för sin varlighets skull. Idag vid Tåkerns strand i lugn och ro. Det är den tiden nu. En hård vinter att vänta ut. Varfågelns tid.

9 januari - Trevligt meddelande

Min kompis i Göteborg, Ola Freijd, skickade ett meddelande till mig igår. Det blev en fin överraskning.

"Hej Gebbe! Hoppas du har det fint i vinteryran! Här en hälsning från en av dina telningar.. / Ola"

Med meddelandet kom denna bild:

Ett frö av mönjelilja har lyckosamt grott hos Ola Freijd.

Han hade lyckats alltså, att från det frö av min vackra mönjelilja, som han fick som gåva av mig i höstas, driva fram en grodd i kruka. Så kul, och samtidigt fick jag/vi svar på att det faktiskt fungerar.

Mönjeliljan står utomhus i vår trädgård hela sommaren. Det är en fantastisk växt, ungefär 25 år gammal och delad ett par gånger under tiden, som bär fram ungefär 30 blomklasar under säsongen. De första kommer redan i januari inomhus under vinterförvaringen i ateljén, (när jag skriver detta står en klase i knopp).

Jag har noterat att mönjeliljan ofta får besök av flitiga pollinatörer, framför allt av humlor, som är de som orkar med storleken på draget. Detta gör att nästan alla blomklasarna går i frukt. Och dessa står minsann inte långt efter själva blommorna i skönhet. Vackert lackröda och stora som dadlar förgyller de växten genom hela vintern. Jag har aldrig gjort något med frukterna förrän i höstas, då Ola besökte ateljén. Han la märke till den vackra växten och dess fina frukter.

Mönjeliljans vackra fruktklase.

"Vill du ha en frukt för att försöka med sådd", sa jag. Sagt och gjort.

Frukterna ser ni i bilden ovan. Om man delar dem finner man 1 - 3 kärnor, frön, inuti. 

Mönjeliljans frön är hårda kärnor som är stora som rejäla bönor.

När jag fick det trevliga meddelandet från Ola, kom jag på att även jag gjorde ett försök strax efteråt. Jag plockade tre kärnor ur en frukt och satte i krukor någon vecka efter Olas besök. Hade möjligen någonting liknande hänt hos mig? Bäst att kolla.

Jo minsann. Även i en av mina krukor kikade ett första groddblad av egenavlad mönjelilja upp. Ännu var bladet anemiskt blekt och tunt, men ändå. Det har lyckats även i Ödeshög.

Någon mer som vill försöka? Välkommen till min ateljé i så fall. Intresserade besökare utlovas en frukt för eget såförsök av en fantastisk mönjelilja, så långt som lagret räcker.

Ring först! 070 - 678 17 21

4 januari - Vinter med besked

Utsikt mot Vätterlandskapet. Tunga blågrå moln vilar tungt bakom trädridån mot sjön. De dominerar ljusbilden totalt. Allt blir tvåfärgat.

Skiss in mot Ombergs sydsida med snöklädda Klintar - direkt ur skissboken.

Det är synd om rödhaken.

Tre decimeter nysnö  ligger i vår trädgård och ännu snöar det. Jag har skottat två rejäla omgångar redan. Vintern är här med besked, efterlängtad på ett sätt. Men nu går det förstås åt skogen för rödhaken som försökt sig på övervintring. Den var framme nyss under fågelmatsautomaten. 

31 december - Ett Gott bättre År!

Äntligen kom det lite snö. Och sol. Snö och sol definierar min idealvinter, så idag, den sista dagen på i det många avseenden jobbiga skitåret 2025, med fortsatt krig och elände av olika slag och avslut med två bestialiska kvinnomord, bara så där, så vill man, jag, se fram emot bättre tider, om de finns, vilket gör att dagens morgonljus över en något snölagd, en centimeter bara, Östgötaslätt, med insikt mot Omberg i fonden, känns bra, ja, nästan nödvändig för att orka gå vidare. (Svensk meningsbyggnad à la nobelpristagare.)

Gott slut och Gott Nytt År vill jag tillägna alla min kära vänner i datanätets alla vrår med en akvarell direkt från boken den sista årsdagen!

Med mycket kärlek från Gebbe Björkman!

23 december - Den första snön

Mycket lätt snö har täckt marken under natten. 

Jag stannar vid Väversunda mader och tecknar av landskapet mot Omberg. Det blir en riktigt vild och smutsig akvarellskiss. Det räcker för idag. Imorgon är det julafton. Det blev en vit jul, om än smått.

21 december - Vintersolståndet är överståndet

Så bra det känns att solen skiner just idag, så att vi får njuta av det lilla ljus och den sparsamma värme som ändå lever också i denna den mörkaste av tider och världar. 

Klockan 16.03 idag den 21 december, började jordlutningen sin resa tillbaka mot sommarsolståndets maximala upprätning. När jag nu skriver detta, senare om kvällen är vintersolståndets minimum alltså överståndet. Många säger att det nu står stilla några dagar, men icke så. Ingenting i vår värld står egentligen stilla; allt rör sig på ena eller andra sättet. Visst är ljusets återkomst väldig långsam till en början, några sekunder bara till eller från; ja, märkligt nog kan även minimala baksteg av tid tas morgon eller kväll de första dygnen, men still står det alltså inte. 

Solnedgång på årets mörkaste dag, den 21/12-25.

Jag gick ut och spanade mot väster när det var dags idag. Där fanns en strimma av gultonat ljus under mörka moln alldeles ovanför horisonten. Det var vackert och laddat.

Redan i morse bestämde vi, när rullgardinen gick till topps, att den här soliga och lite frostbitna dagen skulle utnyttjas. Omberg eller skogen, eller vad? Det beslutades om en promenad längs Vättern mellan Hästholmen och Omberg nu när vinden hade lagt sig nästan helt till ro, vilket är tämligen ovanligt på trakten.

En knappt kännbar luftrörelse anades mot kinden när vi vandrade förbi Sverkerkapellet bort mot Gråtorp och Ellen Keys Strand. Gräset var grönt och jorden lerig. Vi vandrade förbi slånbuskage, väderbitna oxelträd och fågelbär. Talgoxen "kinkade" och korpen ropade från Omberg. Överallt ute på sjön låg vita båtar och trollade efter lax.

Blommande ringblommor mitt i vintersolståndet. Så märkligt!

Gult gräs och höga nässelståndare, tistelsnärj och blommande ringblommor kantade vår väg. Jo, du hörde rätt. Via ett s k utkast hade några plantor av ringblomma fått fäste vid vägrenen. Till råga på all underlighet blommade de för fullt - ståtligt och vackert. Det är sånt som tydligen kan hända på årets kortaste dag.

17 december - I ateljén och ute

Jag har plockat lite bland gamla skisser och bilder och arbetar vidare med det materialet på akvarellpapper som jag inköpte i Skagen under sommaren. Det är ett ganska stumt papper, i A4, med obetydlig gräng och det suger inte så bra, utan färgen ligger liksom ovanpå.

Jag gör flera ganska "enkla" akvarellskisser i olika stil och har en idé om att kanske utgå från dem för att göra oljemålningar så småningom, men det är förstås inte helt säkert.

Fyra små akvarellskisser har det blivit hittills under två dagar. Den här ovan presenterade jag igår redan. Den är av den "lätta" typen och kan jämföras med de tre som jag lägger in nedan. De är tunga och färgrika, med den teknik av måleri som van Gogh ägnade sig åt (utan vidare jämförelse dock!), d v s tjocka stråk och mycket färg, för att vara akvarell. Jag experimenterar alltså som avkoppling till allt annat jag gör just nu. 

Färgåtergivningen och ljuset i bilderna är  inte bra. Med mobilkameran blir det svårt med vitbalansen. Ni får tänka er att papperet ska vara helt vitt egentligen, inte som här tonat i rosabrunt. Håll till godo ändå!

En julklapp kanske, en får truga lite! Jag skulle behöva få in lite kosing till skatten. Ska vi säga 3 000 kr/st oramade som de är i A4-storlek. Ring mig i så fall 070 - 6781721