17 oktober - Inför utställning

.
I det sommarvarma vädret, i förrgår en liten stund och längs en kort bit av väg genom Östergötland med en termometer som stack upp till + 24 grader, är jag nu fullt sysselsatt inte bara med mitt stora offentliga konstverk utan idag framför allt med packning och listskrivning och liknande inför min kommande utställningen på Galleri Kraftverk i Mjölby nu på lördag.

Vernissagen är alltså på lördag den 20 oktober kl 12 - 14 och jag hoppas på att det kommer några besökare i vart fall. Denna lite negativa känsla eftersom styrelsen i Mjölby Konstförening som driver galleriet precis har bestämt att lägga verksamheten på is under nästa år p g a svårigheter med styrelserekrytering, allt beskrivet i regionens tidning Corren och därmed uppmärksammat och väckande undrande frågor även om mitt deltagande.

Men, galleriet och jag kör som planerat!

Inför utställning.

Öppettiderna är begränsade till: lördagar 12 - 14 och söndagar 12 - 16. Inte så mycket tid kanske, så nu får ni anstränga er en smula för att se en av galleriets kanske sista utställningar någonsin.
Miljön är verkligen historisk och fantastisk och ett måste att bese. 
För cirka 15 år sedan hade jag utställning här senast och då var det ännu fart och liv. 

Det är verkligen tragiskt att problemen med minskande konstintresse i den yngre delen av befolkningen och ideell verksamhets generella problem av samma orsaker hela tiden visar sitt fula tryne (för att travestera något helt annat).

Det var skillnad för fyrtio år sedan, just så, jag firar 40-årsjubileum i år. Då var det verkligen liv och lust i engagemanget från publik och samhälle. Konstutställningar var inne och det fanns hur mycket salonger och gallerier som helst. Alla ville ha konst på väggarna. Idag ska allt vara svart och vitt och kalt och tomt???

Hoppas det svänger snart för alla unga konstskapares skull.


Slut med suckarna nu. VÄLKOMNA på lördag!

12 oktober - Sommarvarmt

.
Det är makalösa 21 grader ute och vi äter lunch, kålpudding, vid trädgårdsbordet. 
Solen bränner i ansiktet, en sen arbetargeting surrar runt på blomflugejakt i tujahäcken och en flickslända sätter sig på min hand. Jag tänker att det måste vara en vinterflickslända och måste nog ta kontakt med Tommy för konsultation. Foto hann jag inte med, tyvärr. 
Man får väl se vad expertisen säger.

11 oktober - Kaffe i det fria

.
Sådana höstdagar som den här är sällsynta, tänker vi, och ger oss iväg med ryggan laddad för en utflykt i det fria.

På vägen mellan Stugan och Ramstad sätter vi oss vid dikeskanten med insikt över vass och sälg med förhoppningen att kunna se skäggmesar på nära håll. Det brukar hända just här, när högflykten sätter igång på allvar i mitten av oktober och när förmiddagarna är så stilla och klara som just den här.

Nog kunde vi ha gett oss in mot själva centrum av skäggmeshabitaten, men här, mot sin yttersta periferi av de stora och täta vassfälten, brukar skäggmesar trängas ihop till en mäktig samling under optimala förhållanden, alldeles innan de ibland tills sist vågar ta språnget ut i den osäkra rymden, över det stora och skräckinjagande slättlandskapet. Buskar och vassbunkar kan då bli alldeles fulla av upphetsade fåglar och känslan av att vara mitt inne i ett stort aviarium är storslagen och mycket annorlunda.

Men så inte idag

Visst hör vi skäggmesflockar, men bara på avstånd. Ingen fågle kommer ut till oss så länge vi är kvar och jag letar förstås på förklaringar för hustrun.

Kanske var daggen i vassen för svår på morgonen, det glittrar ju ännu överallt över fälten och i gräset. Skäggmesar väntar alltid på att röra sig tills vassen har torkat upp för att inte bli genomblöta, säger jag.
Eller kanske är det någon vecka för tidigt. Skäggmesens extatiska högflykt kulminerar runt den tredje veckan i oktober.
Ja, ja. Det här är härligt ändå, svarar Ulla tröstande.

Jagande ung blåhök ser vi på nära håll och mycket annat i fågelväg och några spontana samtal blir det med passerande personer som undrar varför vi sitter där som vi gör alldeles intill vägen
Och kaffet smakar härligt till svärmors goda saffranskaka och möjligheterna som återstår är outtömliga.

10 oktober - Vårlig höst

.


"Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst". (Erik Axel Karlfeldt)


Vore jag blint förflyttad i tid och rum skulle jag inte kunna säga om det var vår eller höst idag på morgonen då jag cyklade till ateljén. Så vän var vinden i ansiktet, med samma känsla av krispighet, värme, svalka, fukt och så pimpad med sparvkvitter från häcken när jag trampade förbi med bländande motsol i ögonen, att jag måste hålla med diktarens utmaning.

Och minsann, i en spricka i asfalten blommar en maskros.

Den hårda sydvästen från igår mojnar nu efterhand som den tar med sig kontinentalvärmen upp till oss och imorgon varslas om tjugo plusgrader, långt över normaltemperatur, en Brittsommar av Guds nåde, eller inte ...

Ty nu är klimatet på tapeten på riktigt. FN:s rapport om nödvändigheten att verkligen hålla sig under 1,5 graders höjning, som kom häromdagen, knådas fram och tillbaka i media. Det är på tiden naturligtvis, eftersom inget av detta tycktes vara angeläget under valrörelsen och nu måste vi hoppas och verka för att engagemanget blir uthålligt och långsiktigt. 
Skräcken jag känner av, att vi kan missa målet, har jag berättat om tidigare många gånger i min dagbok. Kanske kan jag nu ändå ana en liten glimt av hopp om ökad och bestående insikt. 
I framtiden finns facit.

9 oktober - Hur är din natursyn?

.
Den intressanta tidskriften Biodiverse, utgiven av SLU finns tillgänglig som gratis prenumeration för intresserade som vill ta del av forskningen om miljö och människa.
Igår anlände nr 2-3/2018 till min brevlåda vid ateljén och nu har jag spännande och nyttig läsning framför mig. Redan nu har jag skummat lite och hittade bland annat ett par intressanta artiklar om synen på natur.

En av dessa, "Hur många natursyner finns det?", tar jag mig friheten att här presentera med hjälp av ett hemsnickrat bildmontage.
Ändamålet är ju gott, eller hur, ty jag hoppas att fler ska hitta in till prenumerationen eftersom det är viktig läsning för alla och envar som vill hålla sig lite uppdaterade och bli förkovrade i ämnet.

Prenumerera på Biodeverse med adressen: 

biodiverse@slu.se

Jag funderar själv på vilken natursyn som jag egentligen står för. Jag känner nog igen mig mest bland "Egalitärerna", men är nog lite av en blandning mellan tre grupper. Den enda natursyn jag med säkerhet kan räkna bort är "Individualister". Över den gruppen ryser jag av obehag. Där finns klimatförnekarna, sublimerarna och motarbetarna. 

Var finns du?

8 oktober - Jag missade nattens norrsken

.
Det var visst ett ganska intensivt norrsken över stora delar av landet natten som var, med nedslag även här hemma. Men vi missade det helt, Ulla och jag. Inte ens när vi åkte hem efter den fantastiska föreställningen "I väntan på Godot" på Östgötateatern i Linköping, märkte vi något. Det var lite tidigt det förstås och himlen var ännu röd i nordväst men blott av solnedgångsljus.

Akvarellen "Norrsken över Ödeshög" från den 8 oktober 2015.

På natten exakt för tre år sedan var det samma sak - norrsken alltså, i hembygden. Den gången var jag emellertid på plats och målade en akvarell av spektaklet, se ovan.
Det blev ett märkligt sammanträffande, som jag först idag på morgonen, när jag kom till ateljén, blev varse genom att Facebook centralt gjorde mig uppmärksam på det lilla "jubiléet" med bild och allt och att jag i samma stund fick in aktuella rapporter från många vänner vilka berättade om den gångna nattens event.
Ibland undrar man om det finns någon dold mening.

4 oktober - Lite positivism mitt i eländet på kanelbullens dag.

.
Jag brukar förmedla ganska flitigt av de synpunkter och artiklar som dyker upp i media och på nätet och som handlar om miljöhot och klimatutveckling. Det är ytterst viktigt, menar jag, att försöka hålla sig uppdaterad om vad som händer och sker för att man också själv ska kunna agera någorlunda ändamålsenligt.

Det finns mycket av den negativa varan just nu i nätverken. Det ena katastrofscenariot efter det andra beskrivs lödigt och frekvent, som t ex:

"Ödesprognosen står fast - världen riskerar gå under om trettio är", skrivet av Club of Rom´s ordförande, svensken Anders Wijkman, i en artikel häromdagen.

(länk till artikel)

Det känns som att det verkligen börjar bli allvar nu. Jag har inte känt så tidigare. För bara något år sedan kände jag att vi hade tid på oss trots allt, eller snarare, att jag såsom de flesta sköt problemet framför mig: "Det där klimathotet blir säkert verklighet någon gång i framtiden".
Men nu är det nog här på riktigt. Redan!
Jag är rädd. Verkligen! Och ledsen! Jag tänker inte så mycket på mig själv, jag är ju redan gammal och har haft ett oerhört privilegierat långt liv, men mina barn och barnbarn och framtiden. Suck!

Igår fick jag kritik av en "nätvän" för mina ensidigt "alarmistiska" delningar och skriverier och jag vet, trots att han tämligen tydligt har visat att han är s k "klimatskeptiker, har lite rätt i vad han säger.
För mycket negativism kan förlama istället för att hjälpa.
Så nu har jag beslutat mig för att också bättre förmedla sådant som är positivt i sammanhanget. Det är förstås lika viktigt och kan sprida hopp och kraft för tagen som är nödvändiga.

Igår kom jag att ta del av två intressanta, positiva och hoppfulla händelser förmedlade i etern.

1. En artikel om ett företag i Linköping, Epishine, som uppfunnit en ny metod för att fånga solenergi på ett smart och billigt sätt. En lång artikel i Corren, skriven av jornalisten Zenaida Hadzimahovic, presenterades i gårdagens blad. Så spännande.

Faksimil ur Corren, sid 10, den 3 oktober skrivet av Zenaida Hadzimahovic.

Läs gärna mer om det spännande projektet:

Länk till en sida ur Ny Teknik" som beskriver företaget och uppfinningen.

2. Nobelpriset i Kemi 2018 har tilldelats tre forskare på gränsen mellan biologi och kemi. Det handlar om enzymer, om att genom biologiska metoder få fram nya molekyler som kan användas i mänsklighetens tjänst.

En av pristagarna är kvinna, äntligen, Frances H Arnold och hennes forskning kan bland annat leda fram till att vårt petroleumberoende kan komma att avvecklas fortare än någon anat.

Länk till artikel i Aftonbladet:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gPnq9k/arets-nobelpris-i-kemi-gar-till-trioänk

Anders Wijkmans påstående, ovan i mitt skriveri, att det är näringslivet snarare än världens politiker som har medlen och möjligheten att hindra den lurande katastrofen verkar vara sann, tycker jag. 

Eller vad tror ni? Känns det som att politikerna, också i Sverige, tar problemen på allvar? Är det någon som lyckats få igenom något av vikt? Är inte de flesta politiker alltför bakbundna av maktambition, blockpolitik, välfärdsfrågor, populism och förnekande.

2 oktober - Stort och smått

.
Tycker du att det är tyst från mig? Visst, så är det. Jag har så mycket att göra att jag just nu inte hinner uppdatera min Naturliga dagbok så som jag egentligen vill. Det får anstå tills i november när trycket kommer att minska, eftersom jag då har haft vernissagen på min nästa utställning den 20 oktober och att jag precis har levererat min stora offentliga olja till beställaren. 
Jag återkommer om detta, det sista, men jag tänker ändå drista mig till att visa tre bilder från arbetet som pågår. Jag tar chansen att föregripa, men presentationen av det färdiga verket får anstå tills invigningen den 3 november, det är förresten inte heller färdigt ännu, förstås.

Det är tungt ibland att arbeta med så stora verk, 160 x 200 cm och trots att läget börjar bli något ansträngt så tog jag vara på tillfället idag att göra en liten akvarell för en kund som fick bråttom, en paus i betinget, så skönt!

Detalj ur akvarellen - kungsörn.

27 september - Politiskt trixande

.
Corren har en ledarskribent som heter Christian Dahlgren. Jag tycker illa om många av hans idéer för att uttrycka det milt och jag vet att många håller med mig, och andra inte, precis så som det brukar se ut i politiska debatter och tyckanden.
Men en sak har han stått upp för under det senaste året - att lämna SD utanför, och därtill har han uppmanat sina kamrater i högergänget väldigt bestämt.
Detta har hedrat honom, tycker jag.

Men nu, efter valresultaten, när allting ska göras upp om bestämmande och majoriteter i kommuner, landsting och riksdag är Christian Dahlgrens tidigare så starkt förfäktade åsikt såsom bortblåst.
Inte för att han erkänner så där direkt och konkret att en annan ordning gäller nu, nej, han lindar in sidbytet i förtäckta ord och politiskt snömos.

Se här på det lilla klippet i början av dagens ledare:

Faksimil ur Corren 27/918. Ledare av Christian Danlgren

Så falsk detta klingar och så starkt kan suget efter makt uppenbarligen vara att man kan byta åsikt över en natt.
Notera att den politiska partisituationen i Linköping är densamma som i riksdagen. Se hur Christian Dahlgren tänker sig att en borgerlig minoritetsregim ska bygga på att SD röstar med. Men det säger han förstås inte utan hänvisar till en slags sannolikhetskalkyl där det rödgröna blocket finns med i marginalen.

Den sista slutklämmen, om den svidande bitterhet som S måtte känna inför denna risk/möjlighet, är verkligen cynisk i överkant.

Undrar om herr Dahlgren hade tänkt sig  komma undan med detta lappkast. Så inte.
Härmed är den krassa verkligheten avslöjad!

27 september - "Det är jag som är kung här"!

.
Min vän Kent Persson uppmärksammade bilden på Kungen och Landshövding Björn Eriksson i skriveriet nedan, vilken han fann vara lite rolig.
Den är från år 2007 och tagen vid dåvarande Tåkerntornet under planeringen av det nya Tåkerns Naturum. Kent undrade vad Kvällspressen skulle kunna göra av ett sånt foto.

Nåt sånt här kanske:

26 september - Landshövdingar på parad för Tåkern

.
Jag träffade Östergötlands landshövding Per Eckerberg några gånger i slutet av 60-talet bland annat i samband med reservatsbildningen av Tåkerns naturreservat. Det var han som faktiskt beslutade om reservatets tillkomst, nästan lite "kuppartat" eftersom motståndet från markägarhåll var starkt.
Han var en liten kraftkarl kan jag minna mig men jag hade aldrig någon "nära relation" till honom. Han satt många år, ända fram till 1980.

Göte Svensson hette efterträdaren och honom minns jag inte alls.

Det blev annorlunda med nästa landshövding Rolf Wirtén som kom att engagera sig mycket i sjön Tåkern. Han låg bakom bildandet av Tåkernfonden och blev en förkämpe för sjön.

Landshövding Rolf Wirtén berättar om sina minnen av Tåkernprojektet vid jubileum i september 2017, Naturum Tåkern

Genom Rolf Wirtén fick jag många uppdrag och engagemang i form av konstskapande, informationsskyltar och olika evenemang. Alla uppdrag och all medverkan genererade även många kungamöten och Rolf och hans fru Gunvor kom att bli riktigt goda vänner, en relation som står sig än idag. Jag är landshövding Rolf Wirtén mycket tacksam för min karriär inte minst för att jag ur hans hand också har fått mottaga ett förnämligt Kulturpris.

Nästa landshövding Björn Eriksson kom också att bli en personlig vän och det blev många tillställningar på Linköpings slott genom åren.
Han engagerade sig också i Tåkernprojektet och följde därmed upp Rolf Wirténs gedigna arbete med god hand och på sitt unika sätt.

Ritningarna till nya Naturum Tåkern visas för konungen.

Konungen och landshövdingen 1 oktober 2007.

Under Björn Erikssons ledning togs bland mycket annat beslutet om Naturum Tåkern.
Jag minns väl avskedsfesten vid Bjärka Säby gamla slott där det också stort klart att nästa landshövding skulle bli en kvinna. Vem var det?

Elisabeth Nilsson hette hon. En späd kraftkvinna från Sören längst upp i Bottenviken, en kvinna formad av odal och stål.
Jag fick omgående inbjudan till slottet och fick träffa Elisabeth och hennes naturintresserade man Arne. Det har blivit många träffar sedan dess och en slags vänskap, lite på distans, har tagit form.

Landshövding Elisabeth Nilsson och Ulla Björkman vid Naturum Tåkern 2017.

Även Elisabeth Nilsson visade intresse för Tåkern och naturen i Östergötland och tog bland annat som mål att försöka besöka alla Östergötlands naturreservat. Jag undrar om hon lyckades innan hon nu i september avgick. Hon hade gärna fått stanna längre.

Avskedsfesten fick jag vara med om på Konsert & Kongress i Linköping.

Alla "mina personliga" landshövdingar fick ett litet enkelt konstverk av mig som avskedsgåva - Östergötlands landskapsblomma, blåklint, som ett minne för framtiden. Jag vet att det har fallit i smaken.

Nu vill jag summera landshövdingeparaden med att säga ett tack från mig till er tre, som har betytt så mycket för mig. Ni har i hög grad bidragit till mina framgångar i yrket.

Ny landshövding, nyss vald är Carl Fredrik Graf. För mig personligen är han ett helt oskrivet blad och jag önskar honom all lycka och hoppas att han ärver Tåkernintresset från sina föregångare. Framtiden kommer att ge svaret.

Tack!

20 september - Nostalgin

.
När man börjar bli gammal kommer nostalgin som ett brev på posten. Man börjar avrunda livets bok med ständiga återbesök i fotoalbum, i minnet och inte minst i t ex Facebooks nätverk för "Gamla Mjölby" och liknande. Och naturligtvis möter jag i det senast nämnda forumet många av mina gamla vänner och kamrater. Vi är där "hela tiden", verkar det som.

Här är ett foto som vi hittade hemma hos pappa, i källarförrådet vid en liten genomgång. Nu står det framme vid hans minnesbord av mamma i lägenheten och jag passade på att göra ett par kopior för eget bruk.

En fotograf kom förbi.

Familjen Björkman ungefär år 1952 på Hargsvägen 16 A i Mjölby och ännu är min syster Gunnel och jag ensamma, utan vår lillasyster Eva som föddes 1955.
Så fina vi är och vad vackra de är, våra föräldrar.

17 september - I slutfasen

.
Idag har jag hämtat hem utställningen från Galleri Kronan i Norrköping.
Ibland brukar jag säga "resterna av utställningen" men inte den här gången. Nästan allt var med i bagaget hem igen.
Det blev en publik succé, både i form av besök likväl som i mediabruset, sa galleristen Armine och konstnärskollegan och curatorn Åke Bjurhamn visade mig den positiva statistiken och de generösa tidningsartiklarna. Men försäljningsmässigt hade de båda hoppats på mycket mer och så även jag förstås, men ibland hjälper det inte att jobba med inspirationens liv och lust och sätta hälsan i pant. Har man dessutom inramningskostnader som redan från start äter hål i slutkalkylen så blir resultatet inte bra helt enkelt, och tro att man kan räkna hem något efter insatsen man gör i form av arbetstimmar känns än mer meningslöst. 
Nej, det går knappast att som konstnär av idag bli rik eller ens komma i närheten av en normalinkomst, det vittnar de flesta om. Pengarna finns, det vet vi alla, men uppenbarligen inte intresse och prioritering.
Normalt hade jag som tröst ändå kunnat inteckna en avi på 6 000 kr för "sveda och värk" från Sveriges konstföreningar i utställningsersättning, men si dom penga va slut för året fick jag besked om.

Faksimil ur tidningen Folkbladet, Norrköping. Den tredje stora och positiva artikeln om min utställning (se fler nedan).

Ja, så är det att vara konstnär, framför allt numera när konsten och hela kulturen hänger lite löst i nya generationers medvetande och ofta saknas helt i intressesfären.
Hur ska det gå? man undrar. Tur att jag har fått vara med om bättre tider tidigare och därmed en gång fått smaka på kakan. Om framtiden vet man intet och min karriär är i definitiv slutfas.

Nu är jag faktiskt rätt färdig...


Apropå rubriken.

Här är en länk till det mest dystopiska jag läst på länge. Det handlar om att  "Vi är i slutfasen av vår civilisation". 
Ingen trevlig läsning men nödvändig!

länk

14 september - Jag tänkte mig ...

.
...
att åka upp till Omberg häromkvällen, att försöka ta mig upp ur sjuksängen som jag legat i sedan i måndags efter en förkylningsomgång, för att se om det fanns kvar vatten i någon bäck på berget. Jag skulle nämligen behöva fylla på idéförrådet och hämta ny inspiration av ett litet vattendrags porlande stämning till mitt stora verk, vilket är på gång för offentlig miljö, oljemålningen på 160 x 200 cm.

Nu blev det intet av detta, ty trots regnen som kommit den senaste månaden, kanske 80 mm sammanlagt, så var det torrt i varenda bäck på berget. Det stämmer alltså, det jag läste i tidningen i veckan, att grundvattennivån är sämre än till och med vid förra årets katastrofläge. Man förstår att det måste komma mycket mera nederbörd än så här för att det "långsamma" grundvattenflödet ska kunna uppgraderas, regn i månader framåt eller en rejäl snövinter.

Den kom lite hastigt på vid dagens slut, idén om den lilla utfärden, och mest var det nog att jag bara längtade ut en stund, så att skissa på plats var inte möjligt, det fick bli dokumentation med kameran istället. 
Fotot ovan blev så vackert, tycker jag, med den lilla glimten av sen kvällssol i den torrlagda bäckfåran, att det kan få plats i min Naturliga dagbok.

När jag vände på huvudet åt andra hållet kom ett nytt motiv in i blickfånget; ett upprört Vättervatten som piskade mot Ombergs strandklippor i den starka västvinden.
Även detta vackra motiv måste förstås få plats.

Allt detta skrivs naturligtvis i en slags protest och desperation över den senaste veckans politiska misär. Undrar om jag någonsin kommer att orka uttrycka mina känslor om detta. Jag är bara så grymt besviken och ledsen över landets politiska tillstånd att jag gör en typisk projicering åt annat håll. Och som så ofta i behov av tröst blir lisan min hembygds vackra landskap.Vilken tur och lycka att jag har det att gå in i och luta mig mot så att jag, om en för blott en liten stund, kan förtränga högerpopulism, nynazism, inskränkthet och den tunga massan av förakt och fördomar.

4 september - Rapport från en utställning m m

.
Så var den gjord, vernissagen på min utställning på Galleri Kronan i Norrköping med hyfsat mycket publik, invigningstal av Kultur&Fritidschefen Maria Modig och avslutande middag med nästan hela min härliga familj i Knäppingsborgskvarteret krogmiljö.

Faksimil ur NT den 1 september 2018

... och så en recension i Kultursidan.nu


Jag känner mig verkligt nöjd med mitt eget arbetsbeting, bättre än så kunde jag inte göra det. 
Nu kan jag koppla av en stund t ex med en sedan länge eftersatt gräsklippning vid Stugan, rena rama djungeln att åtgärda.

Ett arbete som endast en Klippo samt egen stor insats gemensamt kan klara av. Nästan tre timmar tog det ändå och ovanpå detta måste jag dessutom återkomma inom en vecka eller så för att ta tag i det hela igen eftersom många tuvor består och kommer att resa sig igen så snart jag vänt ryggen till.

Lite senare ...

Nu har jag varit nere på Ödeshögs räddningsstation och räddat en ung sparvhökshane som kommit innanför portarna av misstag. Manskapet hade påbörjat en evakuering av fordon från den stora hallen, men jag lyckades fånga fågeln mot ett fönster varefter den genast återfick friheten och snabbt tog hög höjd och försvann bland molnen mot söder till personalens förtjusning och lycka-till-önskningar.
Lyckat för alla parter alltså!

31 augusti - Vernissage imorgon

.
Imorgon smäller det! Då är det vernissage på Galleri Kronan i Norrköping av min separatutställning "Fåglar på mitt sätt", med start kl 12.00.

Kl 13.00 Inviger Maria Modig utställningen som sedan på går till den 16 september.

Faksimil, montage, från Correns evenemangssida den 29/9.

Utställningen uppmärksammades glädjande nog med en vinjettmålning på en "Gebbe-akvarell" även av Corrrens evenmangskalender.

Utställningskommissarie Åke Bjurhamn och galleristen Armine Savidis på plats vid det först hängda verket.

Igår arbetade vi med förberedelser i galleriet hela dagen från kl 09.30 då jag anlände med kärran, efter att ha saxat mig fram på okända gator. Jag lastade av 34 verk och därefter vidtog ett segdraget men effektivt arbete med hängning ända fram till kl 19.00 då jag var tillbaka hemma svettig och trött men mycket nöjd.
Äntligen!

29 augusti - Föredrag i Naturum Tåkern

.

På söndag den 2 september, under Östgötadagarna, håller jag mitt föredrag och bildspel "Fåglar på mitt sätt" i Naturum Tåkerns bildsal kl 13.30
En entré på 60:-/vuxen betalas i kassan.

Välkomna till en förhoppningsvis trevlig och givande föreställning hälsar Gebbe

28 augusti - Opera i Ödeshög

.
Nog är väl detta fantastiskt, att det blir Opera i lilla Ödeshög.
Initiativtagaren, musikern och kompositören Lars Forslund tittade häromdagen in på en kopp kaffe i ateljén och bjöd in till ett evenemang som heter duga.
Och självklart tänker Ulla och jag vara där. Tack Lars för att du tänker på oss i bygden.

Allt du behöver veta finner du om du klickar på affischen nedan. Passa på, det är nu det händer!

27 augusti - Födelsedag

.
Jag fick en härlig uppvaktning av goda vänner igår och en trevlig väckning idag på morgonen av hustru Ulla. Annars en lugn dag i arbetets tecken. Har gjort klart och lämnat till tryckning tackkortet efter min mors bortgång, svarat på flera grattissamtal i mobilen, noterat hu många som tryckt på gillaknappen och inte bara det utan faktiskt även aktivt har skrivit någon passande födelsedagshälsning i Facebook. Detta slutade mot kvällen med att ca 300 personer under dagens lopp passat på att gratulera via nätet. Vilken uppvaktning, vilket nätverk. Det är så att man blir mållös. 

Nu gör jag dock vardag igen och målar intensivt och slutgiltigt vidare på mina alster inför utställningen med vernissage på lördag. Under tiden lyssnar jag på blandad jazz på Spotify. Skönt med trumvisp och piano till låten "Dolphin dance" med Ahmad Jamal Trio.

Nu har det officiella nätverksanpassade vernissagekortet kommit, med mejl idag från Amire på Galleri Kronan. Ser bra ut. Nu gäller det för mig att svara upp mot detta.

22 augusti - Arbete inför utställning på Galleri Kronan i Norrköping

.
Att säga att jag har mycket att göra nu är en veritabel underdrift. Dagarnas beting från morgon till kväll samt "nattlampans" ljus i ateljén till långt in på natten blir till skvaller för grannarna om att det pågår något speciellt hos "den där Gebbe".

Jag har som alltid fullt upp in i det sista och jag som brukar säga att jag alltid jobbar bättre under lite press får svälja förtreten över detta övermod. Nu är det bara för mycket och jag undrar ibland, liksom min hustru Ulla och familj, om det verkligen är värt detta nattvak och all ångest att ha en utställning igen.

Jag brukar klara av det till slut, det är ju inte världens undergång som väntar, det inser också jag i bäddens svett.
Jo, konsten kan kräva sina offer. Man balanserar då och då på den tunna gränsen mellan eufori och ångest, allt oftare också tycks det mig.
Allt blir heller aldrig färdigt såsom jag har tänkt och säkert finns däri en mening.

De små oljestudierna på bilderna nedan är tänkta som komplement till mina stora akvareller på fågelporträtt för att ge en bild av hur man oftast upplever fåglarna i landskapet - på avstånd.

Allt du behöver veta om denna min kommande utställning finner du under anmälan här till höger i spalten. 
Har du möjlighet nästa lördag den 1 september så hoppas jag att vi ses.

Välkommen!

19 augusti - En resa till Öland

.
Efter en lång het sommar har vädret stabiliserat sig mot det normala och jag ska försöka göra detsamma efter hand. Jag har ju varit osynlig länge på min blogg och några läsare kanske undrar över frånvaron av rapporter i min Naturliga dagbok.
Det har varit mycket i anslutning till min mors bortgång i juli, en varm sommar som sagt, en stor utställning på Galleri Kronan i Norrköping närmar sig med förskräckande fart och tar i stort sett all min tid just nu och så for vi hela vår storfamilj på en veckas semester till östra Öland för ett par veckor sedan. Se där några förklaringar!

För att ändå redovisa något lämnar jag här en summarisk rapport från Ölandsvistelsen i form av bilder innan jag åter tar tag i skrivandet på ett mera gediget vis.

Det blev en promenad genom den fina skogen vid Borgholms slottsruin ner till Kalmarsunds blå vatten för några av oss medan de andra, de flesta, gick på tur genom Solliden. Getingarna var ett gissel vid caféet.

Utsikten från Långe Jan vid Ottenby på södra Öland. Däruppe har jag trots mina talrika besök på platsen inte varit på ett halv sekel ungefär.

Men nu blev det av igen. Vi köpte varsin biljett barnbarnet Elliot och jag. Han var betydligt rappare i benen uppför de 197 trappstegen kan jag berätta ...

... och utnyttjade sin biljett maximalt. Han gjorde tre visiter på fyrtoppen i hastigt tempo utan någon synlig andfåddhet och någonstans där bak i nostalgien minns jag hur det kändes.

Här är Ulla och Elliot på plats vid utgrävningarna vid Sandby borg - en ruskigt spännande plats att tänka sig. Sök gärna vidare själv och ta del av hemskheterna. 

Här får du förslag till en länk till att börja med:    länk

Vi bodde helt nära en av de 16 kända häckningarna av ängshök på Öland. Här fanns två kolonihäckande par med sammanlagt endast tre ungar ute på vingarna. Vi fick många fina upplevelser av de "dansande" fåglarna.

Lite måleriskt arbete blev det också. Här vid stugan första dagen tycks jag lida skapelsens alla våndor, men de är nog mest värmen, runt 30 grader, som är problemet för stunden.

 

Och resultatet.

Saknas i den här lilla rapporten gör alla hundratals bilder med familjens stora och små, unga och gamla, vid olika stränder, platser och av diverse orsaker. Men där var jag inte aktiv med fotografering. Kanske kan jag komplettera med bilder från andra kameror så småningom.

Senare tillägg:
Jag har letat fram ett foto från 1956 där jag, elva år gammal, och min lillasyster Gunnel står längst upp i fyren på Långe Jan. (foto Acke Björkman)

4 augusti - Några skisser och tankar

.
Åskan mullrar en bit bort. Den har fjärmat sig och så har också regnet som kom för en stund sen. Nu kan jag sätta på datorn igen och skriva ner några av mina tänkta notiser till bloggen. 
Det här med att skriva dagbok är nämligen lite avkoppling för mig mitt i mitt måleri av akvarell och olja. Jag behöver pausa med jämna mellanrum men vill ändå göra "lite nytta".
(Nu måste jag öppna fönstret igen. Det är kvavt som attan och nu återkommer visst regnet).

Gladskisser.

Under de senaste två veckorna har jag sett glada vid tre olika tillfällen i länet.

Först vid Dags mosse på kanten mot Omberg, därefter vid västra infarten till Linköping över E4:ans susande trafik och senast igår i eklandskapet nära Bestorp söder om Linköping.
Det börjar bli vardagsmat med röd glada också i Östergötland. De senaste åren har det verkligen satt sig med observationer men konstaterade häckningar tycks enligt "Vingspegeln" ännu vara på raritetsnivå. 
Det ligger något positivt i detta med uteblivna noteringar om boplatser. Man är och ska vara försiktig med att i onödan yppa vad man egentligen känner till, så visst tror jag att där finns fler än de två bofynd som redovisas offentligt för länet. Ett som jag tror mig känna till nämns till exempel inte!

Det kom ett brev idag ...

Jag har emellertid inte kvar någon tvestjärtsillustration i bagaget, så jag passar på att göra en ny.
Den skickar jag nu iväg till Bertil med lycka-till-hälsning och hoppas på att den kan bli användbar i artikeln om det smala ämnet "Konst och tvestjärtar.

För övrigt ringde två personer igår med önskemål om att få beställa något smärre akvarellkonstverk inom absolut närtid. Kanske kan jag lägga in det i mitt fulltecknade arbetsschema/eller också inte.

Jag säger som min vän Pelle: "Det lusar på ..."


Eftersom kommentarfunktionen fallerar lägger jag manuellt in följande kommentar från Thord Wiman i Avesta:

Några skisser och tankar (Gladskisser), lördag 4 augusti.

Jodu, även vi skönhets och spänningstörstande skådare i Dalom har begåvats med glador närapå i

parti och minut: röda och bruna. Några 1k har också konstaterats så häckning (röd glada) har före-

kommit även hos oss. Det är klart att många av fåglarna rapporterats flera gånger av olika skådare

men säg 8-10 fjäderklädda, unika individer i luftrummet, i Dalarna. Inte illa alls!

Lite oglad är jag ändå i sinnet då ingen enda av dessa fascinerande fåglar kommit mig till mötes, någonsin, så det finns kvar alltså, nöjet och det uppflammande hoppet. Det är lite som med din utter-åkomma, på gott och ont. Men helst vill jag ju jämföra mig med Carl von Linné (åtminstone ur ett angelägenhetsperspektiv, annars för mycket hybris!) som såg så mycket märkvärdigt i svensk natur på sina vidsträckta resor men aldrig en levande älg (en uppstoppad, utanför en lanthandel i Jokkmokk) trots att han var mycket angelägen härom. Jo, liknelsen lite långsökt kanske men ändå mitt predikament i ivrighet/angelägenhet att änteligt få se och uppleva en glada. (Söder om Dalälven var älgen nästintill utrotad i slutet på 1700 - talet).

Roligt lära litet nytt om det som är bevingat och nog pågår rent generellt ett rejält kunskapslyft inom fågelskådningens alla faser (i samma branta takt som fågelbestånden och dess livsmiljöer urholkas och föröds) med fina foton att detaljstudera utlagda på de olika landskapen i Artportalen. Förr (men inte så väldigt mycket förr) minns jag det som sensation när en fågelskådare förutom kikare, stativ och tub också bar på en systemkamera kopplat till ett rejält objektiv, snart nog mer regel än undantag, även det på gott och ont.

2 augusti - Hävd och återväxt

.
En av de här otroligt varma dagarna förra veckan åkte vi som så många gånger tidigare i sommar till "vårt" bad vid Borghamnskröken. Där finns en fin liten sandstrand och området är inte alls så turistiskt frekventerat som många andra badplatser vid Vättern, även om besöksantalet stiger för varje år; den som en gång hittat hit återkommer nämligen gärna.

Jag fick efter någon timme nog av hetta och sol, tog en liten promenad tillbaka längs vägen med kameran och tänkte mig att plocka några nävar blåhallon om nu några fanns att finna i torkan.

På andra sidan vägen ligger ett kärr, ett gammalt ytligt stenbrott med kalkvattenöversilad vegetation, en mycket spännande biotop. I det fuktiga diket som gränsar till området fann jag till slut några matade blåhallon och fick ihop till ett par nävar av detta på fastlandet ganska okända bär, känt som salmbär på Gotland.

Jag såg också att det pågått ängsslåtter på orkidémyren. Stackar av slagen gräs och starr låg i området som hade öppnats upp betydligt och till slut fann jag att redskapen ännu var kvar; arbetet var uppenbarligen inte avslutat. 

Allt detta blev en positiv överraskning för mig, ett fint projekt, nödvändigt för förvaltandet och bevarandet av blötmarkens karaktär och artrikedom och jag undrar om det sker på privat initiativ eller om länsstyrelsen är inblandad, i vilket fall en god gärning.

I myrbottnen, här och där vit av kalkslam, finns nu nästa års orkidématta på plats i form av tusentals skott av kärrknipprot.

Enstaka ruggar av mognande fruktställningar av kärrknipprot har sparats för frösättning.

Närbild av en "höggravid" kärrknipprot.

Enstaka arter av andra orkidéer finns också i området. Här vad jag tror är vaxnycklar.