1 december - Julmarknad i Naturum Tåkern idag!

Idag mellan kl 15 - 21  är det fullt vinterös vid  Naturum Tåkern. Bland mycket annat kommer en JULMARKNAD att vara på plats, en premiär, med deltagande av olika "naturaktörer". Jag har lovat att vara med också. 

Ungefär så här kan de små skäggmesverken väl tänkas arta sig.

Och jag har alltså lovat att sitta på plats och måla små skäggmestavlor, inramade och klara för 800:-, i ett antal begränsat till maximalt 10 st sammanlagt. Får se hur det går och hur det kommer att gå att över huvud taget ta sig ner till platsen. Vi har nämligen fått åtminstone 35 cm nysnö i Ödeshögsbygden de senaste två dygnen. Det har redan i advent blivit en vinter vi nästan glömt bort att förstå.

 Här kommer en officiell inbjudan:

Julmarknad på Naturum Tåkern

1 december klockan 15-21

Juliga naturaktiviteter tillsammans med marknadsstånd med lokalt hantverk är en hållbar jul för oss. Juligt pyssel blandas med försäljning av julklappar och stämningsfulla lyktvandringar, allt i hållbarhetens tecken. Läs mer om aktiviteter och utställare på www.naturumtakern.se. Kom och starta julen på ett hållbart sätt på Naturum Tåkern.

24 november - Litet reportage i tidningen

Och som grädde på moset efter "Tåkernpriset" blev det även en uppföljning i tidningen.

Faksimil ur Corren, reporter Sune Johansson.

23 oktober - Reaktioner på anmälan om Tåkernpriset

Gensvaret på meddelandet om att jag fått mottaga Tåkernpriset 2023 har minst sagt varit mäktigt . Ungefär femhundra personer har varit inne i olika nätverk och gratulerat mig. Länsstyrelsen i Östergötland publicerar följande presentation:

"I tisdags delade Tåkernfonden ut Tåkernpriset 2023 till Gunnar ”Gebbe” Björkman, konstnär i Tåkernbygden sedan flera årtionden. Med hjälp av sin penna och pensel har Gebbe i kombination med sin gedigna kunskap om naturen och pedagogiska ådra skapat såväl stämningsfulla målningar av naturlandskapet som detaljerade artbilder från Tåkern.

Gebbes landskapsmålningar förflyttar betraktaren rakt ut i vassen, strandskogen eller strandängen. Dimman lättar, och vi kan förnimma doften av blöt jord och tjattret av hundratals fåglar. Även om man inte är vid sjön Tåkern så förmedlar konstverken känslan av att vara där - eller en vilja att vara där.

Alla som en gång besökt Tåkern har sannolikt sett Gebbes pedagogiska avbildningar av djur och växter på informationsskyltar och broschyrer. De väcker nyfikenhet och sprider kunskap om sjöns naturvärden samt en förståelse för varför den är värd att bevara.

– Gebbe har under lång tid bidragit till att komplettera människors upplevelser av naturen genom sina konstverk. Genom att skildra främst Tåkern i sin konst skapar han bestående bilder som i flera generationer bidragit till sjöns fascinerande mångfald, säger landshövding Carl Fredrik Graf.

Priset delades ut den 21 november på Linköpings slott av landshövding Carl Fredrik Graf, ordförande i Tåkernfonden.

– Det är en stor ära att få mottaga detta pris, en bekräftelse på det jag jobbat med under lång tid, säger Gebbe. Jag känner väldigt starkt för Tåkern och bygden kring sjön. Det är ett motiv som ständigt varierar och ger inspiration. Jag gör inga exakta avbildningar av platser, utan vill framför allt förmedla en känsla."

Motivering

Konstnären Gunnar "Gebbe" Björkman tilldelas Tåkernpriset 2023 för att han genom sitt konstnärskap levandegör naturen vid Tåkern och på så vis sprider såväl känsla för som kunskap om sjöns fascinerande mångfald.

Ödeshögs kommun uppmärksammar de hela med följande inlägg på Facebook:

"Stort GRATTIS till Gebbe Björkman, konstnär i Ödeshög och Tåkerbygden som igår fick ta emot Tåkernpriset 2023

Priset delades ut på Linköpings slott av landshövding Carl Fredrik Graf, ordförande i Tåkernfonden."

Några generösa omdömen från nätet:

Stort grattis Gebbe och fortsätt med det du gör för att synliggöra Tåkerns mångfald på ditt enastående sätt - Frank Runtegen

Grattis Gebbe! Väl värd priset du som visar upp Tåkernbygden på ett fantastiskt sätt! - Maria Taberman

Grattis, så välförtjänt! - Jonas Grahn

Grattis Gebbe! Hatten av för dig! Mycket välförtjänt!! - Sofie Hellman

Du är väl värd denna utmärkelse. Stort grattis Gebbe. - Svante Bergqvist

Äntligen! Varma gratulationer från oss. - Mia Högberg

Hjärtliga gratulationer Gebbe! Hälsning från Watamu vid Indiska oceanen. - Jan Lagerlöf

Stort Grattis! Bästa mottagare av priset! - Gabriella Saxner Johansson

Stort grattis till en värdig pristagare! - Elisabeth Nilsson (tidigare landshövding i länet).

Inte en dag för tidigt! Grattis! - Lisa Syren

Grattis! - Andreas Norlén (Talman i riksdagen)

Grattis, du är en hedersknyffel! -Börje Ekstam

Stort grattis! - Martin Modeus (Ärkebiskop)

21 november - Prisutdelning på slottet

Idag är jag inbjuden till lunch på Linköpings slott tillsammans med representanter för Tåkernfonden under värdskap av landshövding Carl Fredrik Graf, tillika ordförande i nämnda fond.

Landshövdingen i Östergötland, Carl Fredrik Graf, överlämnar Tåkernpriset till undertecknad.

Ändamålet med tillställningen är att tilldela mig "Tåkernpriset", vilket innebär att jag får mottaga ett trevligt diplom samt en prischeck på 10 000 kr.

Glad och ärad tackar jag förstås hjärtligt för denna förnäma utmärkelse och framför allt för den fina motivationen , vilken gör mig extra stolt:

"Konstnären Gunnar "Gebbe" Björkman tilldelas Tåkernpriset 2023 för att han genom sitt konstnärskap levandegör naturen vid Tåkern och på så vis sprider såväl känsla för, som kunskap om, sjöns fascinerande mångfald".

15 november - Öringsafari

Imorgon, torsdag den 16 november, leder jag en öringsafari till Ålebäcken mellan Hästholmen och Omberg. Vi träffas vid P-platsen intill Sverkerkapellet med oömma kläder, stabila skor eller stövlar och med ficklampor. Kl 18.00 gäller. Anmälan och kostnad - se vidare genom att klicka på bilden.

11 november - En solig hälsning till grannen

Jag sänder en varm och solig hälsning till närmsta grannen.  Så nära men ändå ... men visst älskar vi varandra, trots allt.

Utsikt över Vättern och Västergötland från Omberg i Östergötland. 

8 november - Recension av utställning

På kultursida 7 i dagens Corren, finns en recension av min utställning på Galleri R i Linköping, vilken pågår nästan en vecka till. Den är skriven av kulturjournalisten Sievert Sjöberg som följt mitt konstnärskap under lång tid. 

Klicka på bilden för läsbarhet.

Faksimil signerad Sivert Sjöberg. Corren den 8 november 2023.

Tacksam och stolt tar jag emot hans ord. Det är ju inte alltid som recensioner är enbart positiva men det är faktiskt den här.

Ytterligare en knapp vecka återstår innan allt är över. Passa på att göra ett besök på galleriet. Jag vill ju att också du ska få ta del av mitt skapande. Jag tycker att det är värt det, menar jag något hemult med hakan oblygt utstucken.

7 november - Elvarum på Omberg

Elvarum eller Älvarum ligger på en höjd ca 245 möh på den södra halvan av Omberg, men utsikten över Älvarums udde, Vättern och Västergötland döljs effektivt av skog, planterad gran mest men även planterade ekdungar med en ålder av nästan precis 70 år.

Lars leder vår vandring, men även han luras först av de nya hyggen som förändrat landskapet sedan senast han var här. Stigen in är också nästan obefintlig och snårigt övervuxen och tycks idag mest användas av vildsvin. Man får således anstränga sig något för att komma rätt.

När vi närmar oss det gamla bostället finner vi allt tätare bestånd av dansk körvel, en ettårig växt med smak och doft av anis eller kanske lakrits genom en eterisk olja känd som ingrediens i den "danske kungens droppar". 

Fröställningar av dansk körvel i förgrunden vid Elvarum. Arten sprider sig numera snabbt över Omberg.

Enligt sagor och myter ska det ha legat ett slott med elva rum här på Omberg och med fantasins hjälp kan man möjligen föreställa sig älvorna som dansade. 

Men i sanning var Elvarum istället och för inte så länge sedan en bebyggd gård där bland andra kronojägare bodde. Under mitten av 1800-talet ska Elvarum ha varit känt för sin stora och bärrika körsbärsträdgård. Man ordnade då speciella körsbärsdagar, en i juli och två i augusti, en slags skördefest. Då vankades körsbär och brännvin och man dansade och hade roligt, sades det.

Här är grunden till Elvarums boningshus.

Vi finner stengrunden nästan dold under buskar av måbär eller möjligen vinbär och Lars pekar på hörnstenen, som vi trampar förbi. Strax intill står en ganska stor idegran ständigt mörkgrön. Planterad ekskog står tätt intill oss och körveln är nästan invasivt närvarande.

På den gamla åkern, idag bevuxen med planterad gran, troligen, av  mellaneuropeisk proviniens av utseendet att döma, sätter vi oss på några fallna stammar och intar vår färdkost.

Lars berättar och visar.

Där kommer materialet fram ur Lars ryggsäck, kartor, anteckningar och artiklar i en välordnad mapp.

Från 1200-talet finns det belägg för bebyggelse här, säger Lars, som  inte med säkerhet kan svara på om det var med kopplingar till Alvastra kloster som då var relativt nyetablerat. Elvarum var emellertid den äldsta av de drygt tio "gårdar" som fanns uppe på berget och här fanns verksamhet och folk åtminstone under hela 1800-talet. När det revs eller vittrade bort kan Lars inte svara på.

Att Omberg var annorlunda på den tiden mot idag är dock helt klart. Berget var brukat både här och där och betat över stora områden så att skogen var gles och hagmarkslik.

6 november - Digital recension i kortform

Mer vågad färgpåläggning av östgötske konstnären "Dit vill jag." Foto: Gunnar ”Gebbe” Björkman I decennier har Gebbe Björkman tillhört de mest namnkunniga östgötakonstnärerna. Han har haft en lång rad engagemang på många håll runt om i Sverige. Faksimil ur Corren digital 6/11 av recensent Sievert Sjöberg. Full artikel kommer i tryck i morgon 7/11

6 november - Ätlig kastanj

Snart nog, åtminstone inom något årtionde eller så, kan vi förhoppningsvis skörda ätliga kastanjer i Ödeshög. Det blev en något längre historia än tänkt och den började med att jag här i Naturlig dagbok berättade att det fanns ett alldeles ensamt träd av arten ätlig kastanj, (väl skilt från och inte giftigt som vår vanliga hästkastanj), planterat i utkanten av vårt samhälle. 

Här är länken till det reportaget.

Min vän Göran Kidfelt hörde av sig när han hade läst om mitt upprop och meddelade att han hade flera småträd av ätlig kastanj hemma. Han hade drivit upp dem själv och erbjöd mig att få ett exemplar så att kommunens initiativ skulle bli framgångsrikt, d v s  kunna ge välmatade kastanjer istället för tomma gallfrukter eftersom nödvändig korsbefruktning saknades hittills.

Till Konstrundan i maj hade han med sig det utlovade trädet. Detta har jag nu haft hemmavid över hela sommaren eftersom planteringen har uteblivet av olika skäl. När Göran för ett par veckor sedan undrade hur det hade gått och om jag kanske ville ha ytterligare ett träd, fick jag ändan ur vagnen, igen. 

Jag tog alltså kontakt med Ödeshögs gatuchef Per Andersson och sa, att nu snarast, innan tjälen kommer, måste planteringen ske av den ätliga kastanjen och så passade jag på att överraska honom att inte bara ett, utan två fina exemplar numera fanns till förfogande.

Fredrik från kommunen är klar för plantering av de båda ätliga kastanjerna.

Idag har det skett. Fredrik Landstedt slog en signal i morse och sa att han var beredd. Vi åkte ut med träden till platsen och bestämde hur planteringen skulle ske. 

De båda nya ätliga kastanjerna är på plats idag och där bortom står det tidigare så ensamma trädet och väntar på bröllop.

Snart ringde Fredrik igen och meddelade att det var klart. De båda telningarna var ordentligt planterade och uppstagade. 

Jag önskar träden ett stort lycka till och skänker en tacksam tanke till vännen Göran. Kanske finns tid att smaka i framtiden även för mig. Rostade kastanjer är en delikatess!

2 november - Förberedelser

Nu bär det iväg mot Linköping med allt material inför utställningen som börjar på lördag.

Det senast avslutade verket, en liten olja från en kanotfärd på Tåkern i somras och som jag kallar för "Vägen ut" har stått på extra varmluftstorkning under natten och om jag är försiktig kan jag idag nästan nudda färgskiktet utan någon skada skedd. Det lyckades! Jag har tur med marginalerna, eller är det möjligen den långa erfarenheten som talar?

Sammanlagt kommer jag att visa nästan 30 tavlor. Nu drar jag en första suck av lättnad. Hängning och pressmöte står på tur.

Galleri R i Linköping den 4 - 16 november!

30 oktober - En tjuvtitt

Dotter Hanna som sköter om min hemsida har lagt upp några nya bilder från min kommande utställning på Galleri R i Linköping 4 - 16 november.

länk

Är du nyfiken har du alltså möjlighet att få en liten tjuvkik. Det kan vara spännande att se, men glöm för all del inte att komma till själva utställningen och se verken på riktigt - det kan vara en avgörande skillnad.

25 oktober - Mellanspel

Det blev en paus från måleriet igår kväll. Jag for i väg till Fågelklubben i Norrköping, FINK, för mitt föredrag "Fåglar på mitt sätt".

Nästan trettio personer hittade till Hemgården vid Strömmen där tillställningen ägde rum och en av dem jag mötte var mig extra bekant. Där var nämligen ornitologen och fågelnestorn Stig Lindvall på plats. Det var länge sedan som vi sågs, någon gång för ett antal decennier sedan, vid Tåkern eller något fågelskådarmöte någonstans. Det blev ett fint men tyvärr ganska kort samtal om gamla gemensamma vänner och upplevelser och om dagens situation i fågelvärlden. Där finns mer att hämta.

"Jag har din Tåkernlitografi", sa Stig. "Jag betalade tiotusen kronor för den, vid bildandet av Tåkernfonden och fick den i min hand av kungen själv".

"Strongt gjort", sa jag.

I övrigt berättade Stig om sin kontakt med konstnären Lars Jonsson. Han sa sig ha väggarna fulla av Lars grejer, från hans tidiga debut som 15-åring på Naturhistoriska Riksmuseum löpande fram till idag. "Och jag får en signerad litografi varje jul som julkort", fortsatte Stig att berätta stolt.

Jag har nyss skickat Stig en inbjudan såsom utlovat, ett digitalt vernissagekort till min kommande utställning i Linköping.

"Vi ses på lördag, jag kommer att vara där", sa Stig som slutord.

24 oktober - Visst gör det ont när knogar brister

En för många säkert okänd arbetsplåga drabbar mig varje gång jag är inne i en intensiv period av oljemåleri.

Jag tvättar ur mina penslar ideligen. Eftersom jag använder bara vattenbaserade oljefärger numera räcker det gott med tvål och varmvatten. Men, det sliter ändå. 

Min vänsterhand som får ta emot värsta "smällen" torkar ut alldeles vådligt, knogarna brister och självsprickorna växer och djupnar. Det svider och värker i lagom men fruktbar askes. Snart är allt klart till min utställning; snart får handen vila. Den, och själen också!

21 oktober - Måleri i storformat

Den här stora oljan är mitt fokus just nu. Det återstår detaljer som jag funderar på och jobbar med innan allt går iväg till inramning.

Målningen är 170 x 130 cm. Fotot är inte helt rättvis. Oljan är i verkligheten bättre balanserad i ljuset än så här, men jag lägger ut den ändå.

Det är ateljéväder och det är skönt att vara inne när stormen sliter och snöregnet piskar. 

19 oktober - De sista

För två veckor sedan gick det stora transträcket från Tåkernbygden. Det var en torsdag och jag var i Linköping för att hjälpa far i flytten så jag missade det hela. Men det var mäktigt har jag fått det berättat för mig av flera källor. Och inte undra på det när nytt rekord noterades veckan innan av Tåkerns fältstation.

Dryga niotusen tranor rastade som mest med Tåkern som bas och utvecklingen av tranpopulationen i vårt land och förresten i hela Nordeuropa fortsätter att imponera. Jag tror man nådde upp i knappa 25 000 i Hornborgasjön vid samma tid. Rekord överallt. 

Vart ska det ta vägen? Jag menar, nu börjar det bli problem här och var. Bönderna på slätten klagar över tranornas påverkan genom bete och plock samtidigt som naturvårdssverige blir alltmer frustrerade över tranornas påverkan på orkidéer och jungfruliga vadarstränder. Också vid Tåkern häckar numera tranor flitigt, varje strandäng har sitt par eller flera och knappt en enda tofsvipeunge eller enkelbeckasinunge, eller vad det nu vara må som spirar i blötan, kommer undan. Tranparen spetar omkring långsamt skärskådande och plockar det mesta såsom ätbart.

Men det var nu inte en elegi av det slaget jag tänkte mig idag. Jag ville egentligen berätta att under förmiddagen mot blå flikar på himlen kom ett transträck över byn. Det var väl så där en sjuttio fåglar som kom på hög höjd och med god fart mot söder. Som alltid stannade de upp över husen, tog in termiken med kraftiga läten och steg till högre höjd innan de åter tog fart och försvann tysta mot kontinenten.

De sista?!

14 oktober - Inför utställning

Jag arbetar inspirerat just nu. Det är mycket att göra och avsluta och ibland är min ambition säkert alltför sträng. Det blir många sena kvällar eftersom jag får mest gjort så dags och efter ett dagspass blir det i stort sett sängen direkt.

Målet är att jag ska ha tjugo oljor färdiga i tid. Några är återbrukade "gamla" i vanlig ordning men åtminstone hälften är nya och fräscha.

Den fjärde november, 4/11, är det vernissage på Galleri R i Linköping och jag önskar och hoppas att många av er som tar del av detta här och nu passar på att komma dit, på vernissagen eller hela veckan därefter när utställningen pågår. Jag har satsat allt och menar att denna utställning absolut är värd att se och uppleva. Det sticker jag ut hakan med efter snart 50 år i ämnet. 

Jag har satt ihop några av verken i ett collage, samma bilder som jag har sänt iväg till galleriet för att bli till ett digitalt vernissagekort.

Du har gott om tid att boka in, men det är dags nu. Vi ses om ett par veckor. Välkommen!

13 oktober - Det funkar!

Vi var på väg hem till Ödeshög från Linköping för snart två veckor sedan. På E4:ans vägren låg ett trafikdödat djur. Trafiken var tät som alltid och det var omöjligt att stanna för att kolla upp. Döda djur är det annars gott om på vägen men det här kändes annorlunda.

- Jag ringer polisen, sa jag, 114 14. Det var kanske en utter. 

Det var ju i närheten av Svartån och jag uppfattade att den var för stor för mård eller mink och lite fel färg dessutom, ljusare kanske med gråvitt bröst eller haka.

Det tog en stund innan jag blev kopplad över växel till handhavande polis. Vi var nästan hemma när jag äntligen fick redogöra för fyndet. Konstapeln tackade vänligt och berömde mitt initiativ och lovade att man skulle skicka ut en bil för att ta hand om djuret.

Uttern tillhör det som förr kallades "Kronans villebråd" men numera är omdöpt till "Statens vilt". Hit räknas en räcka sällsynta svenska arter av både djur och fåglar, som man inte får ta hand om eller handhava personligen. Jag lägger upp en länk för dig som vill veta mer:

Statens vilt

Dagen efter kom ett personligt meddelande från polismyndigheten till min mobil, att man tagit vara på kadavret för vidare transport till Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm. Återigen fick jag ett vänligt tack. Så långt allt väl.

Häromdagen kom ett brev från Naturhistoriska Riksmuséet. Det var inte någon utter svarar Anna Lotsander. "Det visade sig vara en skogsmård. Vi får endast ett fåtal årligen, så tack för bidraget!

Jag är verkligen mycket imponerad av responsen jag fick på det där mobilsamtalet jag gjorde. Ärendet blev behandlat seriöst och vänligt och jag fick återrapport under hela hanteringen. Den här gången var allt möjligen i onödan, ty trafikdödade skogsmårdar räknar jag numera in flera av varje år, men bättre en gång för mycket än aldrig.

Två gånger tidigare har jag tagit hand om trafikdödade uttrar. Så här såg det ut för några år sedan vid E4:ans passage över Disevidån i Ödeshög. Den gången var det tyvärr en utter alldeles på riktigt.

10 oktober - I vassen

Det tycktes mig vara en god dag för skäggmesar i Tåkern idag. På morgonen var det alldeles lugnt och soligt, lite kyligt med frost förstås, men egentligen alldeles perfekt för att studera deras högflykt. 

Vasshavets alla frövippor blänkte som silver i motljuset, skäggmesmat.

Så landade vi i de stora vassarna utanför Svanshals, ensamma i det nya vindskyddet. Skäggmesarna var där runt omkring oss, men någon stor aktivitet blev det ändå inte. Enstaka små flockar och par drog runt, ibland med en tendens att vilja stiga till väders. Men allt stannade med bara loja försök. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det blev istället gott om tid för annat.

Att fika i lugn och ro var en sak, att studera jagande kärrhökar, både bruna och blåa var en annan. En havsörn på långt håll såg vi och ett par snövita ägretthägrar roende genom lufthavet samt en ensam fiskgjuse högt över sjöytan på kupade vingar.

Men det finaste idag blev nog de tre storspovar som vi skrämde upp från maderna när vi anlände. Tankarna tog ett skutt bakåt i tiden, till minnet av de tre par som brukade häcka här under 1960-talet. Idag finns knappast så många att finna i hela Östergötland.

De här tre måste vara årsungar långt-bort-ifrån, kanske Ryssland, sent på gång men mycket välkomna. De var helt tysta när de rundade oss och försvann söderut.

6 oktober - Detaljer

Hösten är här nu. Ingen återvändo. Nästan femtio mm regn har jag tömt ur regnmätaren de sista fyra dagarna och idag viner blåsten med stormbyar. Bilen rycker som en oriden unghäst när vi kör hem från min kusin Sonjas begravning i Himmelstalunds Kapell i Norrköping. Det är verkligen höst både ute och inne, i hjärta och i sinne. Det är den tiden nu; också ålderns höst.

Jag åker en stund till ateljén och sätter mig på en av de många stolar jag har framför staffliet. Jag brukar dem alla. Från olika håll och vinklar. Skönt är det att skingra tankarna en stund i min ensamhet och hemmahet.

Ibland undrar någon hur lång tid det tar att måla en sån där olja. "Hela livet", brukar jag svara och då ingår väldigt många timmar då jag bara sitter där och funderar och prövar i tankarna.

Egentligen vill jag inte visa något ännu. Jag vill ha all tid fram till någon vecka före vernissagen, då allt ska iväg till ramning, för alla olika idéer och eventualiteter som brukar växa till.

Kanske, tänker jag, kan jag ändå visa upp lite detaljer. Jag tar den stora olja, den som står på staffliet just nu, en vinterberättelse, och så knäpper jag några bilder på nära håll. Helheten kommer först till utställningen.

2 oktober - I väntsalen

Jag fördriver en timme i väntsalen på ögonkliniken i Linköpings Universitetssjukhus, väntar på att min far ska bli klar med en undersökning. 

Några besökare kommer och går, man läser och pausar, ingen säger något mer än de sjukvårdsbiträden som ropar upp ett namn då och då. Jag går fram till fönstret och beundrar utsikten över Tinnerbäcken, som rinner där nere. Det är lummigt och grönt och vattnet porlar, fast det hör jag förstås inte genom det stängda fönstret. Jag läste förresten i tidningen häromdagen, att kommunen satsat extra mycket på att få promenad och cykelvägar färdiga längs det här stråket, med grillplatser och bänkar. Det har blivit väldigt fint och inbjudande. Här kunde jag gå en sväng, en annan gång, tänker jag.

Sen sätter jag mig i soffan igen och stirrar in i väggen. Där hänger ett par tavlor. En etsning till vänster, en akvatint. Den är väldigt typiskt för 1950-talet, grå och murrig och föreställer ett stilleben med kaffekvarn, kopp och panna. Helt onumrerad är den visst. Någon signering ser jag inte heller. Märkligt. Den känns trist och lite fattig, precis som det skulle vara då, på den tiden, i offentliga miljöer, eller? Gammal landstingskonst i sin prydnad?

Bredvid hänger en ganska stor olja. Sven Holm har gjort den. Han har signerat med en svängigt röd namnteckning i hörnet. Tavlan är en välbehövlig färgklick i rummet.

Jag frågade pappa innan han gick in till läkaren vad han tyckte och förstod om den tavlan

Ingenting uppmuntrande, sa han. Den är bara ful och tråkig.

Jag tittar närmare på verket. Det är ett motiv med en stor sten vid vatten. Stenen är lavig och skrovlig och vattnet skvalpar mot kanten med små vågor. Den ser ut att vara snabbt målad, inte något genomarbetat verk, menar jag, och inte heller jag är så värst imponerad eller uppskattande, då den inte säger mig så mycket, men allt det är förstås en rent personlig åsikt. Ramen är ett sånt där typiskt hemmabygge av råa trälister spikade med nubb. Hörnen är girererade, en ovanlig "finess" i sammanhanget men den typen av ram kunde verket ändå lika gärna ha varit utan. Kilramens kanter bucklar dessutom igenom väven så att bilden blir skavd och slarvig. Nääe!

Jag läser om Sven Holm på nätet. Han föddes i Kristinehamn 1934 och dog 2018. Jag ser att han hade en utställning på Stenhusgården i Linköping. Aha, så blev det här verket inköpt. Flera av hans verk känns mycket bättre än det här. Man kan ha dåliga dagar bland de bra.

Pappa kommer ut. Han är lite ledsen. Hans högra öga har blivit mycket värre av grön starr, trycket är alldeles för högt och synnerven är ganska påverkad. Nu måste han börja med fler och nya droppar. Det är inte lätt att bli gammal.

30 september - Det tredje Arknat-vindskyddet

Vid gamla RV 50 reser sig Omberg magnifikt över Alvastra by och vidare upp mot den skarpa brant som heter Stora Klint. Spanar man dit upp ser man numera ett litet nybygge som ingår i projektet ARKNAT, vilket jag har berättat om tidigare i bloggen. 

Högt däruppe på branten på Ombergs södra kant finns det nybyggda vindskyddet.

Vi i tisdagsklubben har besökt de två andra vindskydden som ingår i projektet, ett vid Svälinge vid Tåkerns norra strand och ett i vassen längs spången västerut från Naturum Tåkern.

Länkarna till läsning om dessa har du här:

Svälinge vindskydd

Vindskyddet i vassen vid Svanshals

Häromdagen gjorde jag ett besök vid detta tredje vindskydd vid Stora Klint.

Det är en rejäl vandring för att ta sig dit, kortast är det att promenera från Almalyckan vid Turisthotellet, uppför backen och sen ta  korsstigen in till höger, eller så går man från Hjässatorget längs Skjutbanevägen och svänger vänster efter någon kilometer varvid man kommer in på samma lilla grusväg bort mot Klintbranten. Detta vindskydd är på flera sätt något för den som gillar lite utmaning.

Det är emellertid värt allt besvär, vill jag lova, för från branten har man en fantastisk vy ut över slätten rakt mot söder. Jag har besökt platsen många gånger tidigare och då har man nästan garanterat fått vara ensam på den lilla gräsbacken. I fortsättningen blir det förstås annorlunda när jag nu får dela med mig av skönheten.

Sista backen ner mot själva vindskyddet är en aning brant och kan vara slipprig vid fukt. 

När man sitter inne i lä för vädret kan man koppla av och njuta av allt man ser och hör. Här finns plats också för en natts vila om man får lust.

Snart kommer även ett dass att vara på plats samt en grillplats. Då blir väl allt fulländat?

Nja. Jag meddelar direkt att det här inte är en plats för räddhågade gamlingar eller spralliga ungar. Bygget är nämligen väldigt "osvenskt", med tanke på vårt annars så genomsyrade säkerhetstänk. Platsen och vindskyddet är mycket utmanande, till och med på eller kanske över gränsen till det farliga såsom det nu är placerat och utformat och jag kan inte låta bli att undra över fortsättningen.

Jag sitter på kanten och dinglar med benen över en rasbrant. Flera tiotals meter rakt under mig möter vassa hårda klippor med buskar och träd som enda fallskydd; inget räcke i sikte. Allt öppnar sig framåt-utåt och även själva rampen upp blir en liten balansutmaning. Hit skulle jag aldrig våga släppa egna eller andras barn.

Jag har talat med Jenny Carlsson, projektledare för de här tre vindskydden. Hon är själv besviken över att säkerheten inte har uppfyllts på godtagbart sätt vid Stora Klint.

- Något måste definitivt göras, säger hon. Helst hade jag sett att vindskyddet hade legat längre upp i backen, men nu är det som det är och jag funderar på om man kan bygga en barriär med räcke under nuvarande plan, någonting som fångar upp den som eventuellt råkar ramla.

Ja, ja, så väldigt genomtänkt blev alltså inte det här fina vindskyddet och tills dess allt är åtgärdat, hur det än kommer att göras, kanske rivas och göras om, rekommenderar jag att man lämnar vilda småttingar hemma.

Men för mig blev det ändå ett fint besök, men så är jag ju inte längre så vild heller. Och utsikten är ju enastående. Se själv i videon nedan:

27 september - Fikonskörd hemmavid

Så var dagen inne för skörd av vårt första egna fikon.

Fikon moget för skörd.

Trädet fick vi av Emmas familj för två år sedan och det har vuxit ut till minst tredubbelt omfång sen dess. Det verkar trivas väldigt väl i vårt inglasade uterum och i våras anlade trädet fruktämnen i nästan varenda bladveck.

Jag har läst på om det där med fikonmognad i vårt land, september - oktober har angetts och undrat om det verkligen skulle komma att fungera. Jag har hela tiden befarat att karten kanske skulle stanna av i sin utveckling, torka och ramla av.

Men i söndags var det alltså dags för den första frukten. För bara någon vecka sedan hände det plötsligt att det största kartet började svälla, ljusna och tungt hänga nedåt. En röd ingång, nästan som ett sköte, öppnade sig in mot de inneslutna blommorna; en por avsedd för små steklar att tränga sig in igenom har jag läst.

Men hur det är med dessa små steklar i vårt kalla land har jag ju ingen aning om. Kanske är behovet av dessa hjälpredor vid fruktsättning bortavlat, så att fikonet klarar självbefruktning.

Ett moget, stort fikon blev det till slut och fler, säkert ett trettiotal väntar på sin tur. När vår barn- och barnbarns-skara i helgen var på plats delade vi så att alla som ville fick smaka en liten bit var.

Himlagott var det.

25 september - En fotopaus mitt i måleriet

När vi träffades, alla i vår stora familj, hemma hos oss i helgen passade dotter Hanna på att ta några nya bilder av mig mitt i arbetet i ateljén. 

Jag målade intensivt men satte mig en stund på bordet för en fotopaus. Det blev visst ytterligare några bilder. Bra dokumentation.

Nya verk i olika stadier. En del mot slutet av processen, andra bara påbörjade.

Allt mitt envetna arbete just nu går ut på att få klart flera nya oljemålningar till min separatutställning på Galler R i Linköping med vernissage den 4 november.

Jag hoppas kunna visa dessa två vintermotiv från den lilla vackra Disevidån, som rinner från Småländska höglandet öster om Grännabygden mot norr och fågelsjön Tåkern, färdiga till utställningen.

Jag känner trots att mycket återstår en förtröstan i mitt värv. Jag har rätt känsla och lust i utmaningen som det är att vara skapande med den press och prestige man känner efter ett långt liv som konstnär, där själv blivit hårdaste kritiker. Så länge jag känner att jag ändå utvecklas tänker jag hålla på. Och sen hoppas jag att jag är medveten om när en eventuell försämring eller stagnation inträffar. Jag får väl vara lite lyhörd. Men som sagt - lusten har jag kvar. Stor lust och nyfikenhet!

21 september - Höstdagjämning

Det är tjugofyra grader varmt och soligt ute denna dag av kalenderhöst, men jag far ändå inte ner till badet i Vättern. Jag känner att jag inte riktigt hinner; har viktigare beting i ateljén. Mina halvfärdiga oljor står nämligen på lut inför vernissagen den 4 november och tiden krymper i motsatt riktning mot dukarnas storlek och antal. Går det att förstå?

I vanlig ordning arbetar jag med ett gäng samtidiga verk. Nu har jag ett tiotal på väg. Kanske kommer hälften av dem i mål som önskat och det blir gott så. Jag har så det räcker.

Lite senare ... efter fem timmars arbete senare i ateljén är jag ytterligare en bit på väg. Nu har den här oljemålningen fått sitt mörker (även om fotot är på tok för underexponerat). Snart får målningen även sitt ljus! 

Men nu är jag trött faktiskt, efter tolv timmars intensivt arbete på olika sätt. Jag tror jag vänder hemåt.

Mamma och pappa 2013, under nittioårsfirandet. Foto - Satu Knape.

Annars är det mycket socialt just nu. Min käre far Acke fyllde hundra i maj och han har den senaste tiden fått för sig att det är dags att söka sig mot "ålderdomshemmet", vilket inom ( ) sagt osökt får mig att tänka på Miss Li:s trevliga låt: "Ålderdomshemmet", som jag lämpligt hörde på väg in till delflytten idag på förmiddagen. För min far är det alltså dags nu även om det sker ensamt; min kära mor Valborg dog för fem år sedan.

Idag blev källarförrådet helröjt och på måndag går det stora flyttlasset. Det är svettigt i höstvärmen.

20 september - Perfekt väder för vindskydd

Dagen igår bjöd oss hårt väder under vandringen ut till vindskyddet i Tåkerns vass, när vi genade ner från Svanshals kyrka till spången mot vassen därute. Regnet öste bitvis ned från snabbt drivande, sönderslitna gråskyar. Våra nunor härdades av vågrätt piskande smånubb i västvindsraseri. Ibland tvingades vi ner i hukande ställning för att över huvud taget komma framåt under den starka vindpressen. 

När vi närmade oss målet lättade vädret plötsligt. En stor blå flik av klar himmel vandrade snabbt in över landskapet. Det ljusnade och värmde när regnet upphörde. Blåfliken lade sig som en vacker tronhimmel över oss resten av tiden där ute i vasshavet. 

Men den hårda vinden bestod eller till och med ökade, vilket ju nästan var önskvärt inför detta speciella besök!

Vi fick en god stund tillsammans, idag i sällskap med föreståndare Jenny från Naturum Tåkern; lokal "mamma" till projektet Arknat som uppfört de tre nya vindskydden i Tåkern och på Omberg. 

Vassen böljade kraftigt men i lä och i sol började Jenny berätta om projektet; om målen, utförandet och all den ros och ris som tillkommit efteråt.

Det nya vindskyddet reser sig vackert ur vassen. Det är byggt där det gamla slitna fanns och har uppförts av återanvänt material; ett estetiskt och konstnärligt bygge ritat av unga arkitektstudenter.

Vi blev direkt alla mycket positivt inställda. Bygget känns väldigt bra.

Jenny berättade med liv och lust och ibland smått springande upp och ner om funktion och avsikt. Hur fotografer och skådare ska kunna komma åt fågellivet från olika nivåer från vassbottenperspektiv till översikt ovanifrån. 

Men det är inte tänkt att fungera som övernattningsplats, berättar Jenny. 

Vi i "tisdagsklubben" känner att detta blev det bästa vindskyddet av de tre, vad gäller placering, åtkomlighet, funktion och säkerhet. Bra jobbat Jenny och stort tack för att du var med och gav oss av din tid.

*

Och här några rovfågelobservationer från den nya plattformen idag:

1 havsörn, ungfågel på hög höjd mot NV över sjön.

3-4 unga bruna kärrhökar över vassen.

1 jagande pilgrimsfalk över Svanshalsängen mot udden.

3-4 röda glador ses över ängar och vass.

1 förmodad ung stäpphök kommer pilsnabbt in framför oss på hundra meters avstånd och dyker ner bakom vassbården och är efter det mystiskt helt som bortblåst.

Två bilder med råskisser från min bok visar detta och lite till från dagen den 19 september 2023. Snabbt, enkelt och ärligt:

Lagom till vandringen hemåt kom regnet igen. Värre än någonsin.