4 juli - Fynd av mycket sällsynt fjäril

Igår under en trevlig resa med goda vänner till ön Harstena i Östergötlands skärgård fick jag som extra bonus nöjet att påträffa en av vårt lands mest sällsynta fjärilar, en art som för några år sedan betraktades som utdöd, men som de allra senaste åren har återfunnits i Blekinge, sydöstra Småland samt på Öland.

Arten är flenörtskapuchongfly (hur svårt kan det inte bli), en mycket oansenlig vuxen fjäril (imago), men vilken som larv är skarpt och vackert varningsfärgad i neongult, vitt och svart.

Larv av flenörtskapuchongfly.

Under vår vandring från bryggan upp mellan husen till byn, visade jag vännerna på växten flenört och upptäckte därvid att ett av exemplaren härbärgerade fjärilslarver jag inte kände igen. Där fanns upp till tio larver som åt på blommor och knoppar av denna något giftiga och fränt doftande växt. Som tur är förstod jag angelägenheten av att dokumentera med foto och senare, hemma på kvällen igår, undersökte jag möjligheterna och fann till min stora förvåning att det var frågan om just arten flenörtskapuchongfly. Vilken sensation!

Troligen är det här det första fyndet för Östergötland och det nordligaste för vårt land. Kanske är det en ny våg på gång norröver med klimatutvecklingen som grund. Fyndet är idag rapporterat till Artportalen.  (Se tillägg nedan!)

Jag återkommer i ärendet och med rapport också om själva resan.

Tillägg 5/7-25

Mycket har hänt med den här arten. Uppenbarligen är flenörtskapuchongflyet stadd i en ny hastig invandring och spridning norrut i landet. Den har hittats på flera platser i Östergötland de senaste åren. Se rapport från AP.

Lista från Artportalen på flenörtskapuchongflyets invandring till vårt län.

Och spridningen norrut i landet har åtminstone nått upp till Stockholmsområdet. Hastigheten i spridningen imponerar och jag själv har inte hängt med. Men nu är det åtgärdat till dags dato.

2 juli - En magisk natt med nattskärror

Jag tror mer på kanten av något hygge, säger Christer när vi har stannat för tjugonde gången längs vägen genom Allmänningens hällmarksskogar söder om Ödeshög och ännu inte hört någon nattskärra.

Allt fler nattfjärilar dansar i billjuset framför oss. Sommarnatten är skjortvarm men ändå frisk. Myggen saknas helt och bromsarnas timme är förbi. En gul kvartsnymåne stiger mellan trädstammarna. Stämningen är laddad och förväntansfylld.

Klockan närmar sig halv tolv på natten när vi återigen stannar, nu vid ett stort hygge, som jag inte känner igen från tidigare. Genom nervevade rutor hör vi direkt - en nattskärras surrande spel. Ja! 

"Rerrrrrrrrrrrorrrrrerrrrrrrorrrerrrrrrrr rerrrororrr ....." Minutlångt och upprepat igen och återigen, framför en nattskärra sin monotona och svårbegripliga sång i nattens begynnande mörker. Vi ser den inte, avståndet dit är långt, säkert flera hundra meter men vi förstår att den sitter i någon av de lämnade frötallarna där borta.

Så blev det. Christer fick rätt om det där med hyggen.

Vi kliver ur bilen förstås och står i det dalande ljuset och njuter av det magiska lätet som ljuder länge och ensamt. Och medan vi står där, eller stillsamt tyst strosar längs grusvägen, lyssnande och aningen vända inåt mot egna tankar så börjar ytterligare en nattskärra sjunga, ännu längre bortifrån, i vägens förlängning. Två fåglar samtidigt och sen på det, morkullan som kommer likt en vibrerande skugga genom luften mellan träden alldeles över oss. En magisk natt har börjat.

Vi har gott om tid för nattskärrornas spel men efter någon timme kör vi vidare, stannar vid ett nytt stort, nytt hygge med enstaka frötallar kvarlämnade och genom de öppna rutorna hör vi då direkt vår tredje nattskärra spela. Även här hörs fågeln långt bortifrån. Bakom den stora granen, där några frötallar står, där tror vi att den sitter, så vi kör fram ytterligare en liten bit och får på så sätt fri insikt mot scenen.

Lättvindig akvarellskiss av nattskärrespelet vi upplevde.

Vi kliver ut. Vi ser den, nattskärran. Den sitter på en torrgren en bit ner på stammen av en tall. Nattskärror sitter alltid längs, aldrig tvärs över grenen. Så gör också denna. Det är väldigt långt avstånd, med foto går det inte  så det får bli en akvarellskiss hemmavid senare.

Så förlöper vår härliga natt. Vi kör över hela allmänningens korsande små grusvägar, aldrig vilse. Efter så många år har jag vägnätet i min egen bakficka. 

Jag får inte glömma att vi också såg en älg. Fast mest var det de ljusa benen som lugnt kavade uppför en slytäckt sluttning som vi såg. Men har man blott sett bakhasor har man ändå sett en älg. 

Klockan två är jag hemma. Jag är trött men lyckligt efter en magisk natt och jag vet att lyckan är lika stor för vännen Christer som var den som väckte idén. En sommarnatt att lägga i minnesarkivet.

1 juli - På jakt på Dags mosse

Det finns några väldigt rara växter man gärna vill eftersöka. I Artportalen kan man notera att den lilla nordliga Carex-arten Ävjestarr har sin enda östgötaförekomst på Dags mosse i Ödeshögs kommun. Detta triggar naturligtvis vår vän botanikern m m, Kjell Antonsson, så till den grad att han (nästan) självsvådligt har bestämt att tisdagsgruppens utflykt idag ska ta vägen dit.

Rekonstruktion av arten ävjestar, Carex oederi var. bergrothii

- Den måste återfinnas! säger han bestämt och då blir det så, men med kaffe.

Och så befinner vi oss alltså idag, i sommarhetta med bromsar och allt på Dags mosse, den gamla högmossen som en gång var en vik av Forntåkern.

Jag minns hur mossen såg ut före 1979 då industriell brytning startades, en klassisk högmosse med mossor, lavar, ljung, tall, skvattram och hjortron tillsammans med blåbär och odon. Det sades när vi började upptäcka markerna runt Tåkern i början av 1960-talet att ljungpipare och dubbelbeckasin ännu kunde häcka där. Ängspiplärkor minns jag och sånglärkor också och en fiskgjuse häckade i en undangömd stortall där inne mot mitten, dit där en rostig järnvägsräls ännu ledde fast redan då utan lok och lastvagnar.

Idag är det ett finskt företag som äger koncession på torvbrytning i stor industriell skala. Men tillståndet är på väg att gå ut, brytbar torv börjar ta slut och idag är man i vissa delar nere vid glaciärleran i botten av bäckenet. 

Ansökan om ytterligare 25 års brytning ligger inne hos myndigheterna idag, säger Lars Pettersson, platschef i företaget som välvilligt och intresserat tar emot oss. I bil skjutsar tar han oss ut över mossvidden, som mest liknar en stor brunfärgad öken. Han är själv intresserad av vårt projekt. 

Vi far förbi stora upplag av fräst torv som väntar på att säljas som jordförbättringsmedel. Det är detta det hela handlar om idag, säger Lars, nu när bränntorv inte längre är gångbar. Den klassas som ni säkert vet som fossil produkt, men tidigare gick mycket bränntorvpellets iväg till värmekraftverk i t ex Örebro och Västerås, men nu är allt det över.

Uppdraget då? projekt Ävjestarr.

Jo, redan efter hundra meters promenad upptäcker vi en intressant kandidat till ävjestarr i ett dike. Kjell och Lars ställer upp för ett foto, Kjell med krattan i hand, den han högg loss ett beläggsexemplar med. 

Platschef Lars Pettersson är intresserad av starren som Kjell nyss har krattat upp ur ett dike.

- Det finns fler exemplar här, säger Kjell, så att jag tar med en planta för säker artbestämning är helt okej.

Utan att föregripa artbestämningen helt, lutar det mot att den starrplanta som Kjell tar med hem, inte är en ävjestarr.

- Stödbladet mot toppen ska ju peka ner och inte upp, säger Kjell och visar. Troligen är det en syskonart jag har i näven - ärtstarr eller kanske näbbstarr. Jag skickar den till Anders.

En liten kvist av den åkerkulla jag fann har hamnat som beläggsexemplar i egen flora.

Vi får väl se vad det bliver. Tills vidare gläds vi åt hela upplevelsen på Dags mosse, av alla rorippor vi såg, slokstarr och Juncus i mängder och minsann en ensam planta av den fina lilla växten Åkerkulla.

30 juni - Örbackens kalkkärr i Mjölby

För en vecka sedan fick jag tillfälle till ett en timme kort besök i Örbackens kalkkärr norr om Mjölby. Hustrun var hos fys-terapeut medan jag skyndade mig fram och tillbaka för att precis hinna runt hela kärret på dess spänger. Låter stressat kanske men det var värt varje minut.

Friskt källvatten porlar fram ur Mjölbyterassens mäktiga glaciärlager av grus, sand och kalkrik morän och väter löten med ständig fukt och trots en besvärlig torrvår är kärret oerhört rikt på rara blomster, orkideer inte minst.

En fotokavalkad på några av Örbackens fina växter följer här. Det blir allt jag hinner med för tillfället.

Flugblomster. Jag har nog aldrig någon gång tidigare eller någonstans sett så många exemplar av denna härliga orkidé. Från halvdecimetern höga till nära nog halvmetern. Precis överallt!

Fläcknycklarna är väldig många och väldigt varierande i form, storlek och färg. De flesta tillhör underarten Jungfru Marie nycklar.

Honungsblomster är en sällsynthet i kärret. Den trivs bäst på de förhöjda slänterna och uppe på små gräsiga kullar, inte i blötan. Jag räknade in ungefär 30 exemplar, inte fler och många av dem var väldigt taniga och små. Inget bra år för denna art. Jag tror det är den ljusgulgröna färgen som gett namnet på denna sällsynta orkidé.

Svarthö är en riktig raritet. Det är den högarktiska fjällväxten som blivit kvar på några få platser i Östergötland som en unik relikt. 

Vaxnycklar är en vit orkidé som är reslig och storvuxen. I Örbacken är den rikt representerad och vacker som få.

Tre av Örbackens olika"nyckel"-orkidéer finner du på bilden. Saknas gör bara ängsnycklar som också finns här. Men jag fann faktiskt bara en enda ängsnyckel på min promenad runt kärret.

27 juni - Snigeljakt

I höstas tog jag livet av vår trädgårds absolut första mördarsnigel. Jag fann tre stycken stora och feta ena i närheten av våra trädgårdslådor. Det var nästan som en chock även om jag länge förstått att allt var blott en tidsfråga så spridda som de var runt omkring oss i samhället och bygden.

Den här målade jag av i höstas innan döden och sålde till högstbjudande direkt. Den blev billig!

Nu går jag en sväng genom trädgården varje kväll och har klippt ett tjugotal redan. Det är emellertid endast en början på eländet berättar alla min vänner i närheten med ett något snett leende.

- Du har haft tur du, som har klarat dig så länge!

Idag på väg hem från Tåkern, kom jag tätt inpå två taltrastar som fångade sniglar längs grusvägen över Dags mosse. Det var redan trafikkrossade små vinbergssnäckor som de tog hand om på sitt sätt.

Nära inpå varandra var de, nästan som i samarbete och jag förstod att de var ett par. De letade upp skadade snäckor som de med skakiga huvudrörelser ruskade ur sina skalrester, behandlade vidare i grusdammet för att bli av med slem och laddade upp i näbben och flög iväg med samfällt till förmodade ungar  närheten.

Snigelfångst av glädje och behov eller av nöd och tvång så olika kan livet te sig.

23 juni - Äntligen regn

Kl 15.05 började regnet falla. Jag hade koll på väderradarn och såg både digitalt och reellt hur fronten närmade sig från sydväst, drog in över samhället och släppte sin nederbörd. Så efterlängtat! Till och med tornseglarna där uppe under molnen, de som gillar sol och torrväder mer än något annat, tycktes njuta av att kunna fånga droppar av regn direkt i sina strupar.

Annars går det väldigt makligt just nu. Förkylningen håller i sig ännu på tolfte dagen och jag är trött och loj. Då passar det bra att betala räkningar, svara på e-post och sortera papper; inte mycket mer. Visst försökte jag måla något nyss men det gick åt skogen, som förväntat.

Just det. Jag har något i fickan.

Så fiskar jag upp ett par glänsande reptilskinn som jag samlade in på vägen över Omberg, det var nog igår. De låg där platta, torra och glänsande i gasset på asfalten, pressade till något som jag först trodde var borttappade silversmycken. 

Det är svårt att säga vad det egentligen är, men jag tror att den lilla är en skogsödleunge och den större en del av en liten huggorm. Resterna är värda en dokumentation, tycker jag, som en ära över avslutat liv, vackert in i döden.

22 juni - Vallmofältens eviga lockelse

- Kan du stanna? ber Ulla, trots att vi har sett det så många gånger tidigare i hembygden. Jag måste ha några nya foton.

Det är inte lätt att bara åka förbi. Den här dagen när solen lyste så varmt över fälten klev också jag ur vid en parkeringsficka längs vägkanten. Det var bestämt vackrare än någon annan gång tidigare. Alldeles blodrött över åkern. Några foton ytterligare är nog aldrig fel.

Detta händer varje år numera vid flera gårdar längs Vättern norr om Ödeshög. Det började för så där femton år sedan, eller kanske mer, när en ny generationen unga lantbrukare tog på sig ansvaret över ärvd jord. Flera av dem blev KRAV-bönder, en merpart faktiskt längs den här sträckan, och med det fick det vilda, det tidigare helt eftersatta en ny chans till liv. 

Jag har berättat om dem tidigare, de s k "åkerogräsen": åkerviol, trädgårdsveronika, sminkrot och blåklint, hur de efter flera års bortavaro på grund av giftsprutning nu kommer tillbaka, ibland i stor skala och förför våra sinnen.

Vallmo är den art av "ogräs" som genom sin lysande färg noteras allra främst. Det är numera arten kornvallmo, som dominerar helt över sin släkting rågvallmo, vilken idag är förpassad, utkonkurrerad till kanter och diken av sin nykomna släkting.

Kornvallmo i sin prakt.

Jag har målat motivet många gånger. Hur skulle man kunna låta bli! Det händer ofta att jag vid det färdiga verket får synpunkter både om färgbehandling och reprisering. 

- Nu har du väl tagit i med det röda i alla fall! Så där ser det ändå inte ut på riktigt.

Men det kan jag säga med gott samvete, att jag aldrig har varit i närheten av den intensitet som ett riktigt vallmofält i sol kan utstråla, och jag är i trygg hamn även när det kommer till upprepning av vallmomotivet - tänk bara på Monét och hans näckrosor, brukar jag säga.

20 juni - På dansk papir

Fångad av intryck från ljus och rymd blir min önskan att återskapa några bilder från resan till Skagen i Jylland som vi gjorde för en dryg vecka sedan. Utgångspunkten är en hög snabbfoton tagna med mobilen i olika miljöer och målet är att skapa något nytt och eget ur detta material.

Ett av många foton från Råbjergs mile, beläget alldeles söder om Skagen i Jylland. Norra Europas största sanddyn, som använts för många ökeninspelningar i filmer - "Utvandrarna" t ex.

Det är så här jag alltid arbetar om foton istället för direkta skisser utgör mitt underlag, vilket ofta blir fallet under komprimerade resor.

Akvarell från Råbjergs mile på dansk papir.

Så här kan det då bli. Förhoppningsvis har jag lyckats tillföra något. Mera ljus, tycker jag själv och det var också själva meningen.

Så fick jag även användning av det nya akvarellblock, som jag köpte in i Danmark. Det var ok om än inte av alldeles bästa kvalitet.

17 juni - Tillbaka i ateljén

Vid hemkomsten från Jylland och Danmark för snart en vecka sedan slog snuvan till med full kraft. Jag vill bara berätta att jag först nu börjar repa mig igen och att jag är tillbaka i ateljén en kort stund för översyn av blommor och annat. 

Jag kollar lojt på det fotomaterial jag har med hem från den korta resan och tänker att jag vill försöka måla en liten skiss i akvarell därur för att berätta om mitt tillstånd. Nu vet ni att jag lever.

Akvarellskiss från klitterlandskapet runt Råbjergs mile och Kandestedene i Jylland.

12 juni - Fyra dagar i Skagen

Hemma igen efter fyra spännande dagar i Skagen i Jylland. (Min danskspråkiga vän Anne Bajlum ber mig använda just de prepositionerna).Det är nog mitt femte besök, eller så, på platsen som jag äskar. Speciellt minns jag förstås för trettio år sedan, hur jag fick en vecka för mig själv på Bröndums hotell, som 50-årspresent av min kära familj.

Här blir det nu endast en kort rapsodi av bilder. 

Vädret var minst sagt växlande som det brukar vara på en utsatt kust. Sol, regn och hård blåst i olika valörer. Inget badväder den här gången.

Grenen.

Huggorm i klitteren.

Ängsnycklar.

Paus, ringmärkaren Rolf sover.

I gott sällskap av Michael Ancher och Sören Kröyer. Foto - Ulla Björkman.

Fondvägg i Skagens museum.

Råbjergs mile.

Den övergivna kyrkan.

Tam räv på exklusiva Hjorth:s badehotel vid Kandestedene.

Och jag köpte på mig en ny dansk utrustning, då den förra skissboken just tagit slut

5 juni - Det kan hända under en smärre utflykt i trakten.

Under det vackra, klara, blå himmelshål som vi kallar Gläntan och som ligger molnkransad över Ombergsbygden idag, åker jag ut till närliggande Sjöstorpskärret för att skissa lite växter, har jag tänkt. Det jag främst vill söka är den lilla orkidéen honungsblomster som brukar växa, ibland ganska ymnigt, på kanten av axagsvätan just här. 

Flocken med ungkor i betet får spatt av mitt besök och kutar iväg över blötan så att dyngan sprätter om klövarna. Sen står de längre bort under björkar och spanar blygt och halvskrämt i riktning mot mina bestyr.

Jag traskar runt på vingliga ben mellan stående tuvor, men finner faktiskt inga honungsblomster, vilket gör mig fundersam och en aning bekymrad. Istället har jag nu satt mig på en någorlunda torr tuva och skissar av några små blodnycklar.

Flugblomster och blodnycklar, en akvarellskiss i "boka".

När jag sitter och tecknar upptäcker jag alldeles nära intill små exemplar av flugblomster. De är ännu lite ynkliga, några bara ett par centimeter över backen, typiskt anemiskt gröngula och bara enstaka av dem har gått i blom.

Jag fortsätter därefter ner till Tåkern och genar över mossen hem, ser att Kjell och Lisbeth är på plats i torpet och stannar till för en kort pratstund mitt i omplanteringen av deras fuchsior.

Bålgetingdrottning.

- Jag blev precis stucken av en den här damen, säger Kjell och visar upp en vacker bålgetingdrottning och en rödstungen underarm. Jag blev omedvetet alldeles för närgången, men det känns ändå rätt okej, fortsätter han, inte mer än ett vanligt getingstick faktiskt.

En underbar och stark doft av honung ligger som ett sjok över gläntan. Det är den gula azalean, inflikar Lisbeth. Och Kjell medger instämmande att det inte är hans förtjänst. 

-Jag dofter nog mera svett än honung.

Det blir en kort men trevlig pratstund vänner emellan, medan svarthätta, trädgårdssångare och gärdsmyg sjunger högt över alla blomster.

5 juni - "Gul ärtsoppa".

Jag har berättat om det tidigare. Mitt försök att skapa en liten äng på baksidan av min ateljé i Ödeshög. Kort är det så att jag för några år sedan bad kommunen, som äger fastigheten, om att få ett slut på gräsklippning och gödsling av den av torka och sol utsatta, ofta fula och skräpiga gräsmattan, för att ge den möjlighet att utvecklas till något helt annat - en vacker blomsteräng.

Gebbes äng vid ateljén.

Resultatet är faktiskt långt över förväntan. Naturligt har blomstren alltmer tagit över, vilket jag har redogjort för tidigare genom att föra en artlista. Allt har skett spontant och utan min påverkan med ett undantag ...

... höskallra har jag fört hit med fröspridning från min äng hemmavid, med ursprung från Öland.

En av de exklusivare arterna är enligt min mening varianten av ängshaverrot, småhaverrot, som har återkommit med något exemplar varje år.

Småhaverrot.

Men, det jag tänkte fokusera på idag är det jag skämtsamt rubricerat som "Gul ärtsoppa". Jag gjorde en liten inventering häromdagen och hittade fem olika arter av gulblommiga ärtväxter. Det kan väl vara något att berätta om.

Jag tar dem i ordning:

Humlelucern är allmännast. Den bildar nästan som en egen undervegetation. Dess sneda blomklasar blinkar gult överallt. Den revar flitigt.

Gulvial finns representerad med ett par exemplar, men den kommer nog att sprida sig mera efter hand. Den fanns inte där från början.

Käringtand har gått åt andra hållet nu när ängen blivit frodigare. Den finns idag kvar endast med en individ. Den gillar torka och utsatthet.

Jordklöver finns ganska rikligt. Insprängd i humlelucernens blommatta sticker de upp lite högre med blekare och något större blomklasar. Den är lätt att missa.

Tråklöver är en nästan försvinnande liten gulblommande ärtväxt i de torraste partierna. Den lever på marginalen i kanten av ängen men är nästan heltäckande i den kortklippta gräsmattan bara någon meter bort.

Gullklöver, fotograferad 2024 i Ödeshög, men inte på min äng.

Nu är det bara en liten gulblommande ärtväxt kvar att hoppas på i min lilla äng, nämligen gullklöver. Men dit tror jag att det kan vara långt.

2 juni - Hemma hos drakblomman på Omberg

Det finns en stig på södra Omberg som startar vid Stocklycke och går några kilometer runt i området. Jag kallar den något självsvåldigt för "min". Den handlar om det istida Omberg och fabulerar t o m om tiden innan dess. Det är en spännande resa att göra tycker jag själv. Pröva den du också!

Jag har gjort alla illustrationerna, så det kanske kan vara mig förlåtet att yttra sig så egoistiskt.

Jag orkar dock knappast gå hela vägen själv idag. Foten skulle inte palla. Jag fuskar och stannar längs vägen just där stigen leder ner mot Vättern.

Bortom pilmarkeringen kan man nog ana vattenglitter genom grönskan. Här går jag ner.

Jag följer leden ner över HK, den högsta kustlinjens strandvall. 

Sårläkan blommar.

Där sårläkorna blommar och grönsångaren sjunger, ibland även den mindre flugsnapparen, tar jag av ner mot vattnet och klipporna.

Jag får söka lite men snart hittar jag den minimala klippängen som hänger på skrå ut över stupet och vattnet långt där nere.

Jag är framme. Jag har varit här förut. Det är en fantastisk plats. Jag sätter mig tillbakalutad på en grånad furulåga, solvarm, len och slipad av väder och vind. Sjön glittrar. På andra sidan vattnet blånar Västergötland. Jag hoppas på att pilgrimsfalken ska komma förbi.

Blodnäva. 

Säfferot.

Vippärt.

Säfferoten, vippärten, färgmåran och blodnävan har välkomna mig. Jag är hemma.

Men det är ändå drakblomman min ögon främst söker.

Och de finns där, flera buketter av drakblommor längs den fuktade klippängen ner mot stupet, först gömda i grönska men snart synliggjorda genom sina mörka purpurknoppar, vars ax sticker upp som goda markörer.

Drakblomma i knopp.

Jag är något tidigt ute, men längre ut, dit jag inte får och inte vågar, i solljuset, ser jag några drakblommor som är fullt utslagna. De är saftigt blålysande och inte så vattnigt blå i färgen, som de kan verka in mot juli månad. Lika fascinerande är detta varje gång. Tänk att de finns här, hos mig.