18 januari - Mammas kamera

.
Jag har inte fattat det, att min mamma inte finns i livet längre. Ett halvår har gått sedan dess och sorgen kommer över mig, helt plötsligt, med oerhörd tyngd och smärta.
Det är precis som det ska vara men däri ligger ingen tröst, bara stor saknad.

Jag sitter med hennes kamera framför mig och spelar Händels Ombra Mai Fu (Det har aldrig funnits någon skugga) medan tårarna rinner.

https://open.spotify.com/track/1pwe2zL0qMq42sOkDQMiq0?si=w-gunrSlTiaLDbW4iD_nXQ

Kameran "räddades" ur spillrorna, sparades från loppis och soptunna och Ulla gick till fotobutiken och framkallade filmen som satt i. Den visade sig innehålla kort från säkert tre - fyra år tillbaka. Det blev aldrig många tagna vid slutet av livet men de som finns där är mammas. Det känns viktigt att förvalta dem och ta dem till sig.

Några av dem vill jag visa här:

Mamma och pappa till vänster och till höger är Ullas mor Brith med.

Tre av mammas barnbarnsbarn Naemi, Elliot och Alva har lockats att skratta in i kameran.

En fin bild på min syster Gunnel tillsammans med mamma.

Det är väldigt tomt på jorden men i mitt hjärta lever du mamma.

8 januari - Sorgen över en förlorad skog

.
Överallt nedan där jag berättar om den lilla fina vita barrskogsorkidén skall ni veta att den heter knärot och inget annat. Jag ändrar inte originaltexten eftersom jag tycker att det är ett intressant och lite skrämmande fenomen, det där med hur hjärnan fungerar, eller inte. Självklart vet jag ju vad växten heter men hur kan det bli så här? Har det med ålder att göra?

Jag visste ju att den dagen skulle komma. Dagen då allt skulle förändras, oåterkalleligt. Jag äger ju kunskapen om skogens förgänglighet ur ett produktionstekniskt perspektiv och även om jag i mitt innersta har burit med mig en förhoppning om motsatsen fanns hotet alltid med. Varför har jag skjutit det hela framför mig, blundat för insikten och bara låtit tiden gå mot det kommande oundvikliga slutet utan att reagera och protestera tillräckligt kraftfullt. Kunde jag ha gjort mer?

Redan under 1970-talet, när barnen ännu var små och till och med innan så, hittade vi hit, Ulla och jag, under våra strövtåg i nya och okända marker. Vi fann en nära skog där mossan var mjuk och träden ståtliga. En vanlig svensk skog som ännu var något undantagen från det helt moderna. Under alla åren sedan dess har den skogen alltmer blivit vår egen; förstås inte juridiskt eller ekonomiskt, men fastmer i känslor och kunskap. Varenda mossig sten, varje barrig stig och kådig gran, varje fuktigt svampställe, smällande tjäderflog och nystegat älgtramp har vi känt som vårt. Vistelsen där har gett oss bräddade mått av värdefulla upplevelser och oändliga möjligheter. 



Hanna med barnen. 

Här har vi grillat korv runt gammeltänd brasa, gömt vår hemliga skatt, lagt spännande spår, undersökt stenskramlens gömda vrår, byggt kojor och lekt kurragömma bakom laviga träd. I alla väder och under alla årstider har vi bjudits in till rik omväxling och äventyr. 

Korvgrillning.

Redan på håll anade vi förändringens hot, bortom grusvägens nästa krök. Där fanns ett oroande nytt och öppet ljus, snett över januaridagens grånad.



Stenen som var vårt nav i området.

Vår skog var borta, åtminstone större delen av den. Längs den lilla stigen rakt in i området gick nu en skarp gräns mellan det som var och det som ännu kvarstod. På högra sidan bredde ett fult hygge ut sig och vid kanten till vår gamla skog hade vinden fått fritt spelrum med vindfällda träd på tvärs.
Vi fick leta länge efter den stora stenen, det mossiga flyttblock som varit vårt nav i området och när vi till slut fann platsen var bumlingen, det ståtliga flyttblocket, nästan helt kalt från mossa och stendött. 
Våra ögon fylldes av tårar när vi därunder grävde fram skatten, den vackra stenen som vi en gång för länge sedan tog med hem från Gotska Sandön och gömde för framtiden under en stenflisa. 

Hanna med skatten.

Det var ju bara en vanlig skog kanske du tänker. Jo visst, men det var vår skog som från en dag till en annan bara försvann.
Jag är klart medveten om att det som hänt inte på något sätt är unikt utan ses som en oundviklig konsekvens för nästan alla skogar. Någon gång kommer skogen att huggas ner, så är det bara och detta regleras strängt av skogsnäringens och politikens paragrafer, näringslivets behov och skogsägarnas enskilda rätt.
Det är sant och jag vet, ibland såsom nu med bitterhet, att skogar förintas men att nya skogar växer upp och bjuder in till kommande äventyr och möjligheter, att hela livet går runt varv efter varv, kommer och går precis som när människor lever och dör. Visst måste också detta gälla skogar, något annat vore utopiskt, åtminstone inom rimliga gränser.
Men hela skeendet med landskapets allt snabbare förändringar är oftast förknippat med mycken sorg; sorgen över allt som går förlorat. På det personliga planet är det baksidan av förändringens mynt. 
Alla med skog i sinnet vet exakt vad jag talar om. Vi känner alla till den, sorgen över det som försvinner inför våra ögon.



Stenen där knäroten växte så rikligt i mossan är numera helt kal och stendöd.

Mitt i allt detta tunga tänker jag ändå mest på knipproten, barrskogens egen orkidé, en fridlyst och oändligt vacker varelse. 
Den växte så rikligt i vår lilla skog. Dess mattor av ådrade blad gömde sig överallt i mossans täcke och de skira, vita små blompärlorna blommade till och med i flyttblockens mossiga hättor. Var den skönheten inte värd att bättre försvara? Blev inte gränsen för en skyddsvärd skog överskriden också enligt etablerade skyddsnormer. Begicks här inte ett stort misstag? Så tänker jag.

I vår skog blommade knärot i enorm riklighet också uppe på stora flyttblock

Jag som människa har möjligheten att glömma, förtränga, gå vidare och hitta nya alternativ, men för knipprot och och många andra arter saknas den möjligheten. De kräver tid för att leva och överleva, mångårig barrskog är ofta ett måste. Med dagens skogstänk, där skog betraktas som "gammal" och avverkningsmogen redan som åttioårig såsom det står att läsa om i skogsnäringens egna faktablad och t o m i barns skolböcker, blir den informationen bara förvillande nonsens. Skog är nämligen inte ens medelålders så dags i livet och för knipproten blir situationen helt ny och förödande. All skog där knipprot växer idag är tillkommen och uppvuxen i en tid då hyggesbruk inte fanns varken i tanken eller på kartan och där succession och naturnära skogsskötsel var allenarådande och skogen ännu var rik på biologisk mångfald. Den typen av skog är satt på allmänt undantag och snabbt försvinnande.

Så ser vår skog ut idag.

Jag sörjer, men för knipproten är det mer än bara sorg. Dess existens är hotad. Den behöver hjälp med att försvara sig och nu har jag äntligen bestämt mig för att agera. Jag vill försöka rädda återstoden av vår skog och tänker börja nu. 

6 januari - Gustav II Adolf gillade uppenbarligen Rehnvin

.
Världen är liten säger min vän Heiner från Vohenstrauss i Tyskland via ett meddelande som jag mottog igår.
Och visst, världen, både i tid och rum, är oftast mycket närmare än man förstår det ser man av det kuriösa fynd som Heiner i en studiecirkel i historia av en händelse kom över:

"Dear Friends,

enclosed you will find an old kind of security-letter from your former King Gustav Adolf II.

I found it by searching several things for our Historical work-circle just accidentally - and thought at once to you.

It is about the transportation of wine in the 30year-war.

What we often say: The world is just a village!

Have a nice weekend,

Heiner"

Inte är det så lätt att läsa och förstå detta gamla dokument, så jag är tacksam över att Heiner också bifogar en transkription till mera modern tyska.

Kontentan av dokumentet är en affärsuppgörelse under  "Det trettioåriga kriget" 1600-talet, där Kung Gustaf II Adolf beställer 100 fat rhenskt vin, att styrka sig själv och mannarna med under det segdragna kriget på främmande mark.
Intressant är att dokumentet är daterat anno 1632, alltså samma år som konungen föll vid Lützen,
(Tack Frank för hjälpen med tyskt ü)

Tack Heiner för att du tänkte på mig, på oss. Och på det här sättet har jag bidragit till spridande och kännedom om en liten men troligen viktig detalj i ett i övrigt bedrövligt gammalt krig.

5 januari - Mistel i Ödeshög

.
Under ett besök i Västerås vintern 2015/2016 tog jag med mig ett par kvistar av mistel från ett träd inte långt från Ullas mors boende. Många kvistar, fulla av vita mistelbär, hade ramlat ner på backen under trädet, troligen efter ett besök av en kajflock som just huserade där. Jag plockade upp ett par stycken och lade dessa i en plastpåse som jag förde med hem till min trädgård i Ödeshög av det specifika skälet att försöka rädda något till nytt liv på annan plats.

Huruvida jag därvid begick ett lagbrott mot fridlysningsbestämmelser vet jag inte. Jag får väl stå mitt kast i så fall. Mina avsikter är goda och måhända räcker de till förlåtelse.

Jag skrev om mina funderingar kring mistel redan vintern 2014/2015 och senare om de planteringsförsök jag gjorde på äppelträden i trädgården under vintern 2015/2016

https://naturligdagbok.blogspot.com/2015/02/23-februari-mistel.html

https://naturligdagbok.blogspot.com/2016/05/31-maj-mistel.html

Grodd av mistel i ett av mina äppleträd, våren 2016.

Mistelgrodd i närbild, våren 2016

Vad som hände därefter var emellertid negativt. Trots att många mistelfrön lyckligen grodde dog plantorna uppenbarligen bort, till min förvåning och besvikelse och efter sommaren 2016 återfann jag aldrig någonting av mina inplanteringsförsök.

Inte förrän idag, den 5 januari 2019, tre år senare, när jag klipper mina äppelträd. Jag fattar det inte först, det där som blinkar lite grönt på en gren, men nog är det väl ...

... En mistel! 

Jag ropar till högt av glädje och rusar in till Ulla som kommer ut på direkten för att njuta av tillfället just när det händer.

- Titta! säger jag. Ser du? Och hon ser och gläds med mig.

Det har lyckats. En mistel växer i vår trädgård. Äntligen! 
Ett frö av ungefär femtio sådda har lyckats ta sig fram ända hit och gett oss årets första överraskning och stora glädje

Och när jag tittar närmare ser jag att glädjen är dubbel. På en äppelgren av röd astrakan i vår trädgård växer nu faktiskt två små fina mistelplantor. Ödeshögs första måhända?!

3 januari - En stor fet duvhök

.
När vi hjälpte till med pappas flytt i Linköping igår, såg jag en, stor fet duvhökshona snabbt komma flygande mellan träden utanför Bennys&Björns bänk vid gamla Rally motell, i närheten av slott och domkyrka alltså.

När jag nu säger fet menar jag inget illa. Det är mera ett uttryck för att bekräfta skillnaden till sparvhökens tunnare fysionomi.
En duvhök, speciellt en stor hona är nämligen väldigt bukig och kraftig på samma sätt som en jaktfalk i storlek och väsen skiljer sig från den mindre pilgrimsfalken.
Kanske förstår du hur jag menar.

Det var en trevlig observation i vilket fall. En gammal duvhök mitt i Linköping.

29 december - Ett "vårtecken" redan i december

.
Tidigare än någonsin förut hörde jag idag en talgoxe sjunga medvetet, klart och tveklöst. Det var under ett besök i Linköping, just när vi höll på att lasta ut prylar ur bilen till min fars nya lägenhet som det hände och det överraskade mig totalt.

Det normala är ju att möta messången runt den 10 januari och då utförd av antingen talgoxe eller blåmes en av de första vackra dagarna när solen passerat sin lägsta nivå och är på noterbar uppgång. Aldrig trodde jag väl att detta första "vårtecken" skulle bjudas mig redan i december månad, även om dagen vädermässigt faktiskt anades lite vårkänsla rent klimatiskt.

Så var det överståndet alltså - det första "vårtecknet" är inhöstat redan i december.

23 december - Kungsörnar på Omberg

.
Under en tur längs Sjövägen på Omberg under förmiddagen såg jag två stora rovfåglar skymta genom skogen ner mot sjökanten. Två korpar mobbade fåglarna och därvid noterade jag en väsentlig storleksskillnad som gjorde att jag kunde konstatera begreppet "örn".

Jag klev ur bilen och följde de två örnarna i kikaren genom tätt grenverk som skymde sikten och hindrade fotografering. Korparna varnade intensivt men örnarna brydde sig föga. De svängde runt i lufthavet och "lekte" med varandra. Jag såg att det var två kungsörnar, gamla fåglar med inget lysande vitt på stjärten, men den ena hade en smal ljus strimma längs basen av pennorna.

Jag väntade ut fåglarna när de passerade i utrymmet över vägen, men sekundsnabbt svepte de över gläntan och försvann på långt håll bakom skogen upp mot Hjässan, ännu tumlande om varandra i luften.
Jag fick därför endast en kort chans till foto. Kvaliteten på bilden blev därefter.

Det är inte första gången jag ser kungsörn på Omberg. Flera gånger under de senaste två decennierna har jag och andra observatörer varit med om kvalitativa möten med dessa spännande rovfåglar i bygden.
Idag liksom tidigare har jag dessutom sett gamla fåglar, presumtiva par, leka över Ombergs branter, vilket får mig att ånyo fundera över observationens eventuella värde.
Jag börjar faktiskt på allvar tro att det kan finnas häckande kungsörnar på Omberg redan eller åtminstone är något på gång.
Det återstår att se. Och detta har jag sagt tidigare också.

21 december - En God Jul och ett Gott Nytt År!

.
Vad passar bättre denna mörkrets maxade dag än att önska Er alla, mina läsare, riktigt goda helger framöver. Vi ses igen när det ljusnar.

20 december - Vid juletid

.
Ett av de ting man må göra innan jul är att städa huset. Ulla tar merparten av ansvaret för den sysslan  men en av mina uppgifter varje år är att göra en grundlig genomgång av pannrum/grovkök och då gäller det inte bara ytligt fast mer uppe på alla rör, i diskbänkens trånga avlopp, under och bakom tvättmaskin, våttorkning av tak, väggar och skåpluckor samt fönster förstås.
Det tog mig i år nästan en hel arbetsdag men då lovar jag att det blev ordentligt till min och framför allt hustruns stora förtjusning.

Den här söta dammråttan bodde under tvättmaskinen. Den fick lite liv innan den gick i putten.

En vårserenad.

Jag har målat färdigt en av de små oljor jag utlovat före nyår. "En vårserenad", lämplig att tänka på dessa mörkrets dagar. Men, imorgon kl 23.23 vänder det. Tänk så! Och som alltid - redan omkring den 10 januari, snart nog alltså, märker man tydligt av det tillsammans med talgoxar och blåmesar som då börjar sjunga.

19 december - Ekot av ett verk

.

Faksimil ur tidningen Livsviktigt nr 13 december 2018

14 december - Köttbullar

.
Idag har köttbullar trillats i hemmet. Ett och ett halvt kg blandfärs blev 125 st små trevliga stycken enligt ett något anpassat eget recept som bygger på min mors grund, vems annars?
Fläskfärsen har sålunda bytts ut mot blandfärs och jag använder ströbröd istället för kokt gaffelmosad potatis plus scharlottenlök den här gången för omväxlings skull. Men jag skulle nog vilja påstå att mina bullar smakar mammas ändå.

Jag provsteker en utplattad bulle innan för att smaka av kryddningen. Mor testade rå smet direkt ur bunken. Det gör alltså inte jag.

Jag trillar 24 ganska små bullar åt gången eftersom jag vill använda en inte alltför stor panna för att få jämnare värme. Pannan får heller inte bli för het, lagom är bäst, och det måste vara smör förstås..

Historien berättar att köttbullarna kan ha sitt ursprung i Turkiet och visst finns de där, egentligen nästan överallt i världen med tusentals regionala recept. Men hypotesen bestrids av mathistorikern Richard Tengström som menar att det inte finns belägg för den historien.(Wikipedia).
Köttbullen är nog ett allmänt antropogent tilltag men Turkiet kan säkert vara troligt ursprungsland ändå eftersom människan har sin bofasthet och sin jordbrukskunskap härstammande därifrån.

Jag steker alltså långsamt vilket dessutom minskar oset rejält. Efter varje omgång skrapar jag ur pannan från "skovor" och tillsätter en ny smörklick.

Efter att både Ulla och jag har undantagit knappa tio små läckerbitar, sånt är nämligen svårt att låta bli när aromen sprider sig i huset, så blir till slut bunken ändå rågad. Det behövs, i morgon kommer nämligen alla barn och barnbarn hem och jag tror inte det kommer att bli en smul kvar, precis som det ska vara och brukar bli.

En försmak av jul.

13 december - Till minne av en hatad mur

.
Jag hittar en liten plastpåse med "skräp" som ska kastas ut från förrådet, men så vänder jag på den en gång till och ser innehållet, några färggranna betongbitar samt informationsmaterial.
Aha! det är ett gammalt minne från svunnen tid - från 1989, året då Berlinmuren störtades.

Jag har ingen aning om hur jag har fått påsen en gång i tiden och det börjar bli länge sedan även om det ibland fortfarande känns nära på något sätt, det här med Berlinmurens fall.
Jag minns hur det var på den där gråa tiden under kalla kriget när Ulla och jag var där, i Berlin. Det blev ett par gånger faktiskt och vi gjorde också det obligatoriska besöket in i Östberlin genom Checkpoint Charlie. Allt var främmande, dystert och kusligt. Jag tror året var 1974 den första gången.

Det som nu, när jag skriver detta, plötsligt slår mig med full kraft är tidsperspektivens gåta. 
1974 var ju inte mer än 29 år efter II Världskrigets slut. Att det bara var en så kort tid insåg jag aldrig då, som fortfarande ung. Numera, som åldring, upplever jag fläkten av flydda årtionden på helt annat sätt, som väldigt närvarande fastän ännu längre tillbaka.

Vi gjorde en färd i buss längs muren bort till en liten plattform med utsikt in från Väst mot Öst, där Berlins nav en gång låg med riksdagshuset i centrum, men allt där var ju redan rivet förstås och helt öde, med vakter på post, kulsprutetorn, skällande hundar, taggtråd och minerade öppna ytor.
Så fruktansvärt att skåda och sorgligt att uppleva.

I plastpåsen finns tre målade betongstenar, förmodade skärvor av en hatad mur, ganska annorlunda och vackra faktiskt.

Det blev mycket business med artefakter från länderna bakom järnridån efter Östeuropas kollaps, gamla armékepsar, märkesnålar, och krigsmaterial såldes i handelsstånd lite överallt. 
Betongflisor från Berlinmuren var speciellt tacksamma minnen, väldigt gångbara och till slut så frekventa i affärsverksamheten att om man lade ihop alla bitar som blev saluförda skulle man kanske ha fått en mur som sträckte sig ända till månen och tillbaka, som man brukar säga.

Nu kanske just min tre skärvor ändå är äkta. Där finns nämligen också ett slags kvalitetsdokument med i påsen, med stämplar och allt.
Sånt övertygar, eller hur?!

Frågan är om jag nu ska lämpa påsen vidare till tippen eller lägga  undan den för kommande tiders behov och förundran. Har du nån synpunkt på det?

12 december - Överraskande besök

.
Jag har inte hört något om det i etern eller bland nätverken på internet, att det skulle kunna vara något på gång med arten hökuggla nu, men å andra sidan är jag ganska dålig med kollen på till exempel artportalen.

Således blev vi väldigt överraskade Ulla och jag när vi under hemfärden från Motala plötsligt fick se denna vackra uggla sitta på en vägskylt vid dikeskanten bredvid Sjöstorpkärret alldeles innan vi kom fram till Ödeshög, helt hemmavid alltså.

Jag såg fågeln så där i ögonvrån och tänkte kort och gott kråka. Men precis vid passagen såg jag vad det egentligen var, skrek ut "hökuggla", tvärnitade och svängde tillbaka över vägen.
Vi fick några minuter på oss att studera den vackra fågeln. Tyvärr var jag utan kamera och i bilen hade jag bara min knappt användbara "minikikare". Så typiskt.
Med mobilen tog jag några kort - suddigt resultat förstås - men den som vet och kan ser ändå att jag  är rätt ute med artbestämningen.

En liten glimt av ansiktet fick jag till slut in i det blurriga kikarfältet innan hökugglan lyfte och flög bort över kärret och landade högt i en björk. Där satt den kvar när vi fortsatte hemåt och när jag efter en stund återvände med kikare och rejäl kamera återfann jag inte fågeln.

Ungefär så här kändes det men den där lilla glimten jag fick av det typiska ansiktet i min miserabla kikare, bara så att ni vet och förstår.

Det är säkert 15 år sedan senast jag såg hökuggla i hembygden. Det var dags nu och jag hoppas att det inte blir min sista. Man vet ju aldrig.

10 december - Lite oljemåleri

.
Jag har några små oljemålningar på gång. De ligger över mig lite, staplade i höjd. Jag har nämligen lovat att ha åtminstone två stycken färdiga för kund innan årets slut.
Jag får väl se hur det går. Det tar emot lite nu när mörkret har lagt sig över bygden och ingenting av detta är väl värre än att det går att rucka på.

Det är ju ingen ko på isen liksom. Motivmässigt i alla fall!

10 december - Varför ha bråttom med kaffe?

.
Kaffestunden på förmiddagen efter frukost är alldeles speciell. Att läsa tidningen, resonera om det som hänt och om dagens kommande bestyr med hustrun, kanske lösa ett korsord, tända ett stearinljus och lyssna till puttret från bryggaren, är bland det mest avkopplande jag vet. 
Det är förstås en av pensionärslivets sköna sidor, att kunna ta det lite lugnare på morgonen och jag vet verkligen att det inte är alla förunnat. Men nu är vi faktiskt där - Ulla och jag.

Det är just det, puttret från bryggaren, jag vill samtala om, det och doften som sprider sig i köket samtidigt.
För visst är det en fantastisk upplevelse av hemtrevnad i den gedigna processen.

Visst kan man väl njuta av kaffe på olika sätt och jag vet att många, allt fler, går över till pulverkaffe. Lyss till det: pulverkaffe/snabbkaffe.
Aldrig att det kan komma i närheten av kaffe bryggt med Perculator, Melitta, Don Pedro eller på liknande sätt. Pulverkaffe är bara ett torftigt surrogat till riktigt kaffe, tycker jag och jag har svårt att på allvar tro att det finns folk som föredrar hett vatten och pulver, även om det sägs så. Aldrig i livet!

Ska man nu dricka kaffe ska man göra det på riktigt och gjort på något av dessa riktiga vis blir kaffestunden den bästa på hela dagen.
Kom igen nu! Skippa snabbvarianten. Varför ha bråttom med kaffe?

6 december - Ett litet bidrag till upplysningen

.
Jag fick frågan för några månader sedan av entomologen Bertil Andrén om jag kunde tänka mig att medverka med en illustration till en regional tidskrift vid namn Aromia.

Absolut var mitt självklara svar och jag gör det gratis.
Min idé är nämligen att jag gärna vill hjälpa till i den mån jag kan när det gäller ideell upplysningsverksamhet om t ex natur & miljö eller andra angelägna ämnen.
Det här med idealitét är en viktig form av mänsklig verksamhet som jag tycker har blivit alltmer sällsynt och eftersatt och eftersom varje litet bidrag räknas och Bertil hade hittat en bild av en tvestjärt i etern som jag var pappa till, ville jag gärna hjälpa till.
Nu var "tvestjärten" emellertid sedan länge såld och borta och jag erbjöd mig istället att göra en ny illustration.

Häromdagen kom ett brev från Bertil med bifogad tidskrift och här fínns nu artikeln om Tvestjärtar, där även min får en egen plats. Det blev bra tycker jag. Artikeln är viktig och läsvärd och jag känner mig stolt över att få vara representerad.
Och tänk er bara det , temat: Tvestjärten i konsten.

Sid 13 i artikeln om Tvestjärtar i tidskriften Aromia nr 3 2018 av Bertil Andrén.

Originalet

4 december - Kompletterande arbete

.
Efter 2018 års många utställningar runt om i landet har jag lovat att ställa upp för ett par kunder som önskade mer eller missade helt vid ordinarie tillfälle.
Sålunda har jag på gång två oljor mot Linköping, där en person blev besviken över att de båda motiv hen hade "utsett för egen räkning" visade sig vara sålda då hen hade funderat färdigt, bestämt sig och återkommit.
De står ännu på staffliet här i min ateljé men jag har lovat att försöka ha dem färdiga innan årets slut. Det är lite emot mina principer att göra beställningsarbete med konst, men ibland kan man väl vara generös och rucka på detta. Anledningen är inte oginhet utan svårigheten att jag på beställning ska kunna tillfredsställa någon annans inre bild och önskemål samt brist på skapande frihet.

Akvarellen av hägern som såldes på Galleri Kraftverk i Mjölby.

Just nu  har jag också avslutat en stor akvarell, som skall bli komplement, en pendang, till den akvarell av hägern i bild ovan, som jag sålde på Galleri Kraftverk i Mjölby.
De ville så gärna ha ytterligare ett verk som kunde passa i ett tänkt par och sådant engagemang och fokus kan jag faktiskt smälta för, så nu har jag gjort en akvarell av en storlom i samma skala och med passande komposition.
Nu får jag hoppas bara att den blir till belåtenhet och att akvarellerna kommer att sitta fint tillsammans på väggen.

Att fånga själen är det jag främst eftersträvar.

Det här en en beskuren bild av usel fotokvalitet. Men på ett ungefär så här ser den alltså ut. Nu ska jag se till att få den ramad ... därefter går jag vidare med de två oljemålningarna som står på kö. 

29 november - Då och nu

.
Svanshals station då:

Svanshals station idag:

Mer om detta kommer senare.

Senare kommentar och länkförslag i detta ärende har inkommit från min före detta elev vid Röks skola, Anna Renstad Harrius, för vilket jag är mycket tacksam.

länk

27 november - Vinteraning

.
Nästan tio grader kallt på morgonen och frosten gnistrar i morgonsolen när jag drar upp rullgardinen. Dimmolnen över Vättern är rosa och fluffiga. Det verkar åter bli en fin vinterdag.

Från en liten resa igår över slätten ner mot Tåkern vilar i mitt medvetande en skön känsla av friskhet och att andningen var så lätt och välgörande.

På Kälkestads svarta åkrar vandrade ett par hundra sädgäss och letade rester från potatisskörden. När de alla plötsligt skränande lyfte och drog bort över Dags mosses mörka tallridå tänkte jag att jag kommit för nära. Men det var inte alls så.

En ung duvhök svepte nämligen in i blickfånget, en stor och kraftig hona. Hon for över gässen i en vild sväng och efter att ha testat gåsflockens alla eventuella undantag stallade hon upp mot en av gårdsinfartens krukade granar och började speja horisonten runt innan hon åter vingburen fortsatte sitt idoga utforskande av vinterslättens möjligheter.
Hon var vacker i sin resliga profil mot himlens låga palettljus.
Som alltid vid möte med duvhök frapperades jag av kraften och tyngden. En stor hona står inte långt efter kungsörn i intensitet, tycker jag.

Mot Gottorps faluröda lada förvandlade solen mig till en tanigt utdragen långskugga. Det är endast tre veckor kvar till vintersolstånd och solen är låg och stickande sval.

På vägen vid Ombergsgolf satt en ung fjällvråk och spanade efter sork från en vägskylt. Den satt kvar ännu efter två timmar när ljuset åter dunklades. Magen hade nästan samma varmsvarta ton som på en utfärgad fjällpiparhonas mage. Kanske förstår du hur jag menar.
Huvudet är stort och runt hos fjällvråken och det svarta ögat i ansiktet narras vänlighet.

Över Vättern låg mot kvällen kondensmolnen purpurfärgade som en lång korv i landskapet, ett välkänt fenomen för sjöns grannar och ett skvaller om vinter och köld.
Ett gäng kanadagäss kom över himlen från Hästholmen för att som alltid flyga till Visjöns lugnvatten för natten. Sträcket kommer att pågå ända tills isen har lagt sig även där. Därefter återstår bara att invänta vårens återtåg.