21 juni - Vikten av ideella krafter

.
Årets längsta dag är här. Redan. Det känns vemodigt, varje år, att vår plats på jorden börjar vända ryggen mot solen, igen.

Bland allt annat som händer mitt i sommaren uppmärksammar jag i media att en ny djurart har upptäckts i vårt land. Det är visserligen en lågmäld historia om en liten, en cm stor, framgälad marin snäcka som har påträffats i Västerhavet av Michael Lundin.
Michael har ett genuint naturintresse som han kombinerar med sitt intresse för dykning. Därmed bidrar han med spännande upptäckter i en miljö där mycket återstår att undersöka.

Läs hela historien här:        länk   

Den ganska oansenliga lilla snäckan, Simnia hiscocki, ännu utan svenskt namn, påträffades på 25 m djup på en röd hornkorall för första gången inom vårt lands gränser för en vecka sedan.

Den är troligen sällsynt och har endast påträffats ett par gånger tidigare, utanför sydvästra Norge och i västra Engelska kanalen.
Så har kunskapen om vår natur berikats än en gång med hjälp av ideella krafter. Visst är det härligt!

20 juni - En dag vid Stugan

.
Sotaren anmäler ankomst för kontroll av kakelugn och vedspis. Det har gått sex år sedan sist, säger han, och allt är lika reglerat som en bilbesiktning, så det är ingen mening med att försöka skjuta fram det hela, ty då blir det bara väsentligt mycket dyrare och försäkring kanske inte gäller.

Medan sotaren Roger är på taket och tryckmäter passar jag på att klippa gräset; så det blir två flugor i en smäll, så att säga.

Därefter går jag runt bland nässlorna ett par varv och räknar in "hien" av fjärilslarver precis som jag brukar varje sommar. (Hien förresten är nog ett genuint östgötskt uttryck tror jag, om inte endast begränsat till Vadstenadialekten. Jag har nämligen lärt mig detta av vännen Janne, som säger att hans mamma alltid sa så om en mycket tät flock små djur av något slag, t ex ormar eller larver.).

Jag finner endast två hien - ett stort och ett lite mindre - båda av arten påfågelsfjäril. Inte något alltså av nässelfjäril eller annat spännande. Men förstås, den vackra påfågelfjärilen är väl gott nog, och nu hoppas jag att det går bra hela vägen fram till imago mot sommarens klimax.

Jag hinner hem alldeles innan regnet kommer.

18 juni - Uppföljning om utgrävning på Dags mosse

.
Den 12 juni skrev jag ett inlägg här i min blogg om spännande arkeologiska utgrävningar som äger rum på Dags mosse.

Hans Brovall och Fredrik Hallgren.

Jag berättade om arkeologerna Hans Brovall och Fredrik Hallgren som jag mötte av en slump på vägen vid mosskanten, varvid en hittills ganska väl dold hemlighet uppenbarades, nämligen att man funnit fantastiska fynd från äldre stenåldern i mosslagren under ett utgrävningsarbete som pågått några år.
Grävningarna är nu avslutade och återstår gör efterarbete med undersökning, registrering och katalogisering.
Hans kompletterade också mitt skriveri med följande tillägg:

"Hej Gebbe!

Kul att läsa din artikel i dagboken om vårt möte vid Lövängsborg. Ja det är fina fynd som Fredrik gjort ute på mossen. Han håller igång grävningen fram till 15/6. 

Angående Forn-Tåkern så isolerades sjön från Yoldiahavet ca 9000 f.Kr., d.v.s. under Preboreal tid. De hittills äldsta fynden kan dateras till omkring 8000 f.Kr., d.v.s. till Boreal tid.

Varma hälsningar

Hans"

Hans kunde även avslöja hemligheten att han redan har lämnat in manus till en bok om det som förehavits och den läsningen ser man ju verkligen fram emot!

Det spännande projektet har även uppmärksammats av regionens tidning Corren, där följande artikel fanns att läsa dagen efter mitt inlägg. (Minns vem som var först)

Faksimil av artikel av Susanne Hasselqvist, Corren den 15 juni 2018, sida 14 -15, A-delen under lokalt

13 juni - Tillskott i mattan

.
Vår gräsmatta hemma, som faktiskt inte längre är någon gräsmatta eftersom jag inte gödslat eller vattnat eller skurit eller vårdat på något vis på minst femton år, får fler och fler naturliga och många gånger spontana innebyggare.
Senast, när jag kröp på knä av någon anledning, hittade jag pyttesmå skära blomster, som jag först inte blev klok på, tills jag insåg att det var backtimjan.

Välkommen!

*

En annan sak. Jag har hittat en intressant artikel om den skyddsvärda skogens betydelse för svenskarna. Det låter hoppfullt!

Länk

12 juni - Möte på mossen

.
Jag mötte två arkeologer vid Tåkern häromdagen. De kom gående på vägen vid Lövängsborg och jag kunde förstås inte låta bli att stanna för ett litet samtal om ärende och tillstånd och åtminstone den ene av dem känner jag ju dessutom väl.

Det var vännen Hans Brovall och den grävande kollegan Fredrik Hallgren som kom vandrande ifrån ett dagsbeting vid utgrävningen som äger rum på närliggande Dags mosse. 

Mossen är en del av det gamla Tåkernbäckenet, ca 11 meter djupt, som bildades postglacialt, d v s efter den senaste nedisningen, vilken släppte för ungefär 10 000 år sedan, och viken blev den första delen av fornTåkern som grundades upp med dy och slam och som efterhand blev till ett grunt vassträsk, ungefär såsom dagens Tåkern i stort.

Hans och Fredrik berättade lite om det projekt som pågår och har pågått i närmare fem års tid, där man nu är nere ca fem meter under ursprunglig yta, i ett skikt som är ungefär 7 000 år gammalt och arkeologiskt hör hemma i tidsepoken Mesolitikum, Äldre stenålder.

De är en form av temporär boplats man har funnit, ett läger uppbyggt på en vassbotten, antagligen med avsikt att ägna sig åt jakt och fiske, av ett folk som var jägare och samlare och som inte odlade något eller var stationärt bofasta. Historiens vingslag susar magiskt i mina tankar!

- Har ni funnit något intressant? frågar jag

Överraskande mycket och av stort värde blir svaret. 

- Nätsänken, fiskespjut, en harpun och en metkrok och en hel del annat, säger Fredrik.

Och Hans berättar vidare om tiden då området där vi befinner oss var vattentäckt och där Omberg från början stack upp ur vattnet som en stor ö i den enorma färskvattenssjö som vi idag kallar Ancylussjön. Denna skapades av den snabba landhöjningen som pågick efter isavsmältningen när landmassan undan för undan steg upp ur havet och sjön blev instängd genom den landbrygga som bildades vid nuvarande Bälten. Efterhand som den enorma ismassan fortsatte att smälta steg dock havet till sist över bräddarna nere i söder och saltvatten trängde in och ett nytt hav bildades, Litorinahavet.

- Tidsmässigt och arkeologiskt befinner vi oss vid utgrävningarna här inne på mossen i nivå med dessa omvälvande skeden, fortsätter Hans.

- Vi har ännu inte hittat rester av varken ren eller säl, men vi hoppas på det, besvarar Fredrik min undring. Han är helt täckt av ett brunt damm från Dags mosses torv.
Och jag tänker vidare i min fantasi om mammutar, visenter, grottbjörn och uroxar

Jag lämnar männen som vill komma hemåt efter en dags kämpande i värme och med bromsarna surrande runt ansiktet. Allt är måhända inte avundsvärt men nog vill jag följa upp detta spännande projekt lite närmare.

Se också Naturlig dagbok den 18 juni 2018

11 juni - Äntligen lite regn

.
Inatt började det regna en smula och när jag nu tittar ut genom ateljéfönstret är himlen fortfarande grå och rutorna bestänkta. Det är den först skuren sen i början av maj - så efterlängtad. Äntligen!

Det blev till slut blott 4 mm, som en fjärt i universum.

11 juni - Det blev en liten fjärilstripp i "mitt eget" bergslagsområde.

.
En berikande geografisk detalj jag har i mitt naturintresse är att hustru Ulla kommer från Skultuna och min far Acke från Ramnäs i Västmanlands skogsbygd. Detta har medfört en mängd resor genom årens lopp i detta intressanta Bergslagsområde, så annorlunda Östergötlands hembygd.

Att sätta sig i bilen och dra norrut från Västerås och mässingens Skultuna, via kulturens Svanå, som enligt uppgift t o m Kissinger har gästat, till det oerhört vackra området där Svartån lämnar den botaniskt och ornitologiskt rika Fläcksjön, åka upp till maderna vid Näs, där ortolansparven sjunger, havsörnsparet från sitt bo skådar ut över bytesrika marker och där svarttärnorna dansar över våtmarkerna, vända tillbaka västerut och antingen köra upp mot Västerfärnebo eller som jag oftast gör genom skogarna på grusvägen, som jag känner som min egen, mot Ramnäs för att slutligen vända hemåt igen mot Skultuna antingen över Bovallen och Slagårda för att kika på lappuggla, eller tvära tillbaka mot Svanå där jag upplevt både tjäder och flockar av orrar, hökuggla, sparvuggla och jagande kungsörn.

I helgen var det dags igen, då svärmor Brith, numera boende i Västerås besöktes.

Två gånger åkte jag den ovan nämnda vägen i oerhört varmt och soligt väder där leråkrarna i Svartådalen var i stort sett nedbrända, de annars av gökblomster, ängsklockor och prästkragar så rikt blommande vägrenarna vänts halmgula och där fjärilar dansade som aldrig förr.

Första tripppen var en rekognonseringstripp eftersom jag lovat Ulla ett besök i det numera så välkända, stora brandområdet från 2014. Jag hade tänkt mig ett besök vid Öjesjöbrännans naturreservat men se dit var det stängt; en ny skogsbrand, i sydändan av det gamla brandområdet också denna massmedialt uppmärksammad som Rörbobranden satte nämligen käppar i hjulet. 

Nog försökte jag men det var ännu fullt av fordon, människor och slangar i skogen även om branden alldeles nyss var lyckligt släckt, så jag vände ut igen för att inte väcka misstänksamhet och onödig irritation.

Rörbosjön, centrum i de senaste veckans skogsbrandsbekämpning eftersom helikoptrarna här hämtade vatten för släckning. Annars en plats för häckande svarttärnor.

Det kom att visa sig att Ullas och min resa genom berslagsskogarna dagen därpå skulle gå i fjärilars tecken.

Vi började vid Fläcksjön, där ortolansparven tyvärr uteblev men en vindsnabb makaonfjäril virvlade förbi utom chans för fotodokumentation och där betande kor vid Svartåns utlopp omsvärmades av trollsländor av olika arter, där pärlgräsfjärilarna var på hugget vid dikeskanten och en kronhjortshind betade i en glänta.

Därefter försökte vi allt ta en sväng in mot brandområdet men snuddade endast den yttre gränsen innan vi vände tillbaka då efterarbete ännu återstod i skogen.

Strax intill en av de två infarterna till brandreservatet finns skyltar vid vägkanten som uppmärksammar förbipasseerande på en rar fjäril - väddnätfjäril. Till i år har ytterligare en skylt tillkommit, alldeles nytillverkad, vilken berättar mer om denna mycket sällsynta art.

Jag har stannat här tidigare men varit fel ute på säsongen, den här gången stämmer det bättre i det avseendet och efter mycket spanande ser jag till sist två exemplar, dock så snabba och flyktiga att jag aldrig kommer åt med fotodokumentation, tyvärr.

Man skulle ju önska att trafikanterna tog det varligare vid passagen av det här fina fjärilsområdet. Det låg ganska många trafidödade fjärilar, mest brunfläckig pärlemorfjäril, i vägdammet och vi såg många andra rastande på vägens grus.

Undersidan på trafikdödad brunfläckig pärlemorfjäril.

Om jag nu inte lyckades väl med väddnätfjärilen den här gången fick jag ändå många andra objekt i kameran:

Ängssmygare.

Brunfläckig pärlemorfjäril.

Skogsnätfjäril.

Violett blåvinge.

Vitggräsfjäril.

Den trevligaste fjärilsupplevelsen under vår lilla resa händer ändå till sist några kilometer ytterligare närmare Ramnäs. I de skarpa krökarna längs grusvägen, mitt i ett område jag minns från förr såsom bevuxet med storstilad gammelskog, men där nu ett stort hygge breder ut sig, har vägkantsfloran fått ett starkt fäste i det nya ljuset och ängsklockorna färgar området i blått.

Ängsklockor färgar hygget blått.

I dikesrenens alla prästkragar svärmar mängder med svavelgula höfjärilar omkring. Det rör sig om många tiotals på en vägsträcka av ungefär femtio meter. Precis fullt är det av dem, så märkligt och spännande, det är ju en fjäril jag minsann inte är bortskämd med från hemmavid.

Vår härliga utfärd avslutar vi vid Kuskens café i Ramnäs. Där kan vi sitta i lugn och ro och njuta av landskapet och jag ser ända bort till den pampiga gula byggnaden där min far bodde som ung, eftersom farfar var kamrer på Ramnäs bruk, och vid badplatsen nedanför oss, där han brukade bada, stojar nu två unga tjejer.

Det är väl så här en resa till slut blir helt fulländad.

7 juni - Som en liten fyr i och för jordbrukslandskapet.

.
Jag tar gärna vägen över Häggestad och Heda ner till Stugan vid Tåkern. Där finns uppenbarligen ett stråk med mera sten i backen jämfört med slättens lerjordar i övrigt. 
Det är alltid lika spännande runt den tionde april varje år att leta efter den första stenskvättans ankomst, när den sittande som en liten vit prick, en "fyr" på toppstenen i något av områdets alla odlingsrösen och med skrapig sång, fast den hör man egentligen ganska sällan, åtminstone på närhåll, och knixande med hela kroppen under spaning efter fiender och byten, plötsligt sitter där, välkommen och kär.

Ja, det är något visst med dessa skvättor, buskskvättor och stenskvättor, av vilka det finns cirka femton olika arter av i det s k Västpalearktis, d v s Europa, Nordafrika och Mellanöstern, om detta håller jag med fågelkännaren Magnus Ullman såsom jag minns att han uttryckte känslorna under en gemensam resa till Marocko på 1980-talet. Det var bland annat svårigheten att bestämma honornas och årsungarnas arttillhörighet som tycktes honom som en härlig utmaning, alltså även för en sedan länge så inbiten och kunnig fågelskådare.

Men något har hänt med våra stenskvättor. De blir allt färre. Faktum är att stenskvättan är en av de fåglar som har rasat mest i numerär i Europa. Den börjar bli hotad på allvar.

I höstas presenterades en artikel i tidskriften  Ecology and Evolution, där forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, S L U, redovisar resultaten från en 25-årig studie av stenskvättorna i jordbruksbygden vid Uppsala

(länk till artikel)

Det verkar inte vara klimatet i sig som är stenskvättornas problem. Det är maten!
Ungarna i studien har rasat i medianvikt och kullarna har blivit allt mindre med åren. Jordbruksbygden tycks "svälta ut" sina innebyggare. Så bedrövligt!

För att klara en lyckad häckning behöver stenskvättan inte bara ett lämpligt stenröse att gömma sitt bo i, inom närhåll måste också goda jaktmarker finnas. Med goda jaktmarker menas öppna ytor med ett rikt insektsliv, där fåglarna kan fara omkring, reptilsnabbt hoppande över ganska långa avstånd i sin jakt på flyktande byten.

I det ensartade monokulturlandskapet av idag finns knappast utrymme för sådant outnyttjande. Varje kvadratmeter tycks viktig att använda och att lämna öppna ytor i anslutning till åkerholmar sker inte, per definition inte!

Det här fotot från idag pekar på problemen. Trots att röset är stort finns ingen stenskvätta på toppstenen. Jaktmarkerna saknas.
Forskning visar att upp till 75% av insektsfaunan har försvunnit på några årtionden från dagens moderna och rationella åkerbrukslandskap.

Kanske kan stenskvättan bli den fyr som pekar ut en annan riktning!
Eller är även denna möjlighet för mycket att hoppas på i dessa tider då pseudofrågor som  "migration" verkar var det enda som både politiker och media tänker på.
Jag fattar faktiskt inte. Här finns ingen rim och reson. 
Skärpning människa! Ta tag i väsentligheterna!

7 juni - Början på en liten äng

.
Så har jag bestämt mig, kanske något beroende av ett uns lättja, att skippa gräsklippningen i ett "besvärligt" hörn av vår villaträdgård. Mot stenmuren som gränsar mot det nya "Ullas plattvrå" låter jag fortsättningsvis naturen ta över.

Att kalla det hela för en äng är naturligtvis oerhört överdrivet men ändå, där finns en början till något, både vilt och rabattspritt och jag kommer nog att hjälpa företaget på traven ...

Majveronika, rödfibbla, vitklöver, tusensköna mm

Senare tillägg: Ulla har nu bestämt sig för ett namn av det jag ovan lite simpelt kallde "Ullas plattvrå".

"Rosenrundeln"  blir namnet den officiella och så mycket vackrare, med rosen Duftwolker i centrum.

6 juni - Hemma från Spanien

.
Jag gör ett kort inlägg mest för att visa att jag är på banan. Vi har varit i Spanien på en stunds avkoppling nämligen, Ulla och jag, närmare bestämt i kommunen Pilar del la Horradada, ungefär sex mil söder om Alicante i en s k urbanisación kallad Mil Palmeras.
Det blev en mycket skön återladdning efter en stressig vår, med många små utflykter, naturstudier och lagom med sol och bad i en temperatur så där runt 25 grader och ibland med mulen himmel och t o m lätt regn och åska, lämpligare alltså för semester än de trettio som varit hemma i Sverige under tiden.

Nu är jag tillbaka i ateljén och börjar med en snabb bildrapport om resan i min dagbok. Sen blir det ungefär som vanligt igen.

Dolkstekel i tistel. Jag återkommer med närmare artbestämning.

Senare tillägg: Denna dolkstekel som är Europas största stekel har det vetenskapliga namnet Megascolia maculata, på engelska Mammoth Wasp (Mammutdolkstekel)

Spansk ekorre, lite annorlunda färgad än vår svenska, men samma art.

En gräsfjäril som något liknar Svingelgräsfjäril, men även om detta ber jag att få återkomma.

Senare tillägg: Den borde jag ha känt igen, ty  det är ju en kvickgräsfjäril som också finns hemmavid. Jag försvarar mig med att den i min hembygd är mycket mera mörkbrun, inte alls så här orangebrun.

Blommande Jakarandaträd, en inplanterad trädgårdsart vanlig i parker. Full med honung och bin.

Middag ute, den här gången på en grekisk lokal. Ulla med en mousaka och jag snart beredd att att ta mig an Boquerones fritas (friterad ansjovis).

På den härliga playan med lagom varm sand och njutbar vattentemperatur är man inte ensam. Även den tidigare så rara fågeln Rödnäbbad trut, den här ringmärkt, har funnit nya möjligheter och därmed ökat väsentligt i området.

Fågeln Sammetshätta, här en hane, är nog den mest typiska och allmänna "sångfågeln" i Spanien med omnejd. Den ser man och hör man precis överallt.

25 maj - Våra grannar

.
Ser jag tillbaka genom alla decennier som vi har bott på Norra Vägen 39 i Ödeshög år så har vi nästan hela tiden haft skator inpå knuten. De ingår i en kedja av händelser och kontakter genom historien och jag tror att där också finns genetiska länkar bakåt i tiden beträffande släktträdet. Kunde jag  penetrera hus och buskar med min blick skulle jag se åtminstone fem tämligen närbelägna bon i alla riktningar och vid speciella tillfällen samlas hela denna storfamilj av släktingar till sociala spel och teater på vårt eller grannarnas tak, till mobbning av en katt eller kivandes om ett köttben vid en kompost.
När det gäller skator finns både ett revirtänkande och en överraskande altruism mot andra skator, säkert mest släktingar dock, så till vida kan döttrar möjligen tolereras att slå ner sin bopålar i någorlunda närhet av föräldrarna.

Jag tänker här ge ett exempel på ett sådant habitatmönster:
Sålunda högg vi ner vår stora sembratall för fem år sedan. Där fanns då tre års skatbon i kronan och följande vår tvingades skatparet därför till ny plats, ett äppelträd i närmaste grannes trädgård. Här blev det häckning endast ett år ty förra året igångsattes ett nybygge i vår tuja inte mer än femtio meter bort från äppelträdet. Grannen lämnades och skatorna kom tillbaka till "ursprunget" alltså.

I vår höga tuja alldeles inpå huset, i direkt anslutning till dörrar, altan, gångvägar och ständig företagsamhet, häckar i år skatorna för andra året i följd och jag skulle vilja säga, att de i år verkar vara totalt obekymrade om vår närhet.

Vi kallar skatparet för vår "grannar". Vi inser att de bor här precis som vi och de visar med tydlighet att detta boende verkligen gäller i allt. När vi sitter och dricker kaffe spatserar honan nästan runt våra ben, om vi reser oss skuttar hon lojt undan några meter framför oss, så fort vi fyller på fågelbadet är hon där och dricker och häromdagen gick hon in genom den halvöppna dörren till vårt inglasade rum och bar ut nästan alla stearinljus som vi hade i koppar och glas, för att testa ätbarheten. Sicken en luring! Jag säger hon för det är just så. Hanen verkar vara lite mer avvaktande.

Nu till ännu en märklig sak. Tidigt i våras insåg vi att ett par kajor också fattat tycke för vår tomt men vi förstod först inte var exakt.
Så småningom insåg vi, att även kajparet höll till i nämnda tuja. Alldeles ovanför det nya boet där skatorna byggde, inte mer än en meter högre upp låg det förra årets skatbo och i detta fann kajorna sitt nya egnahem.

Aldrig har jag väl hört talas om kajor i ett skatbo, men så är det faktiskt. Och som ett bevis på att det hela inte är ren lögn eller ens fantasi så kan vem som helst nu komma hem till oss på en fika under tujan och lyssna på den kakafoni som både skatungar och kajungar samtidigt bjuder på just nu.

Men nu är det inte nog heller med detta, ty i grannens äppelträd finns återigen skator, så nära alltså som endast femtio meter bort från vårt"eget" par. Det torde nog vara en dotter som har flyttat in där borta med sin nya make. De har också ungar nu förresten. Se skator!

23 maj - Årets första bad i Vättern

.
Så är det gjort, det som brukar göras innan maj månads utgång varje år; det första doppet i Vättern är taget. Det blev aldrig svårt den här gången, snarare efterlängtat och nästan direkt när jag kom fram till de solvarma klipporna vid Öninge kastade jag av mig alla kläder och hoppade i.

Stilla och lugn ligger Vätterns vattenspegel under klipporna. Pollen från bergens enar färgar vattnet ofarligt gult i lävikarna medan stora flockar av spigg dansar i solvärmen närmast under ytan.

Jag kommer visserligen upp ganska snabbt igen eftersom det biter något i skinnet. Men det är betydligt bättre än de fyra grader Ronald berättade om i går och mer än de förväntade ungefärliga tio till tolv som jag varit inställd på.

Mitt "badkar" börjar bli uppvärmt. Inga strömmar eller oroligheter stör harmonin och solvärmen söker sig ner allt längre under ytan.

Jag gissar att det är cirka fjorton grader, nästan så "varmt" att jag med lite ansträngning och god vilja hade kunnat plaska några tag längre. 
Nu gör jag inte det utan hivar mig upp på närmaste porfyrhäll som en ansträngd säl en smula undrande över den uteblivna köldchocken.

Molnen och en ensam småskrake speglar sig i sjön.

Jag är ensam, så när som på småskrakhanen som vaktar sin hona någonstans i skrevorna bland hällarna under mig så badkläder kan jag vara utan precis som det brukas.

Efter ett par vändor ytterligare ner i kristallpalatset pallrar jag mig uppåt de branta klipporna för att spana efter hasselsnok. De har jag sett här tidigare nämligen, men idag är den lyckan inte med mig. 

De första blodnävorna har emellertid slagit ut och det är ju vackert så. Svettig efter den ansträngande turen längtar jag åter till vattnet, efter årets andra vätterdopp..

22 maj - Hemma hos gullvivefjärilen

.
Det bestämdes på fiket idag att vi ska ta en tur till Ostmossen på Omberg för att se hur gullvivefjärilarna mår i år.

Christer och Lars i Ostmossens naturreservat på östra Omberg.

Det har varit ett par magra säsonger tidigare år, med kyla och nederbörd i maj månad, vilket har dragit ner beståndet av denna rara lilla dagfjäril men med sommarkänslan i år borde det vara bättre, tänker vi.

Gullvivefjäril

Vi behöver heller inte ta många steg in i reservatet innan vi finner de första exemplaren och snart har vi räknat in ett par dussin av denna sällsynthet, de flesta på södra sidan av vägen, inne i betesfållorna, men även en handfull på den norra, högra sidan av den asfalterade vägen, högst upp, i skydd av skogen.

Det är full fart på parningsflykten över de öppna markerna och här och där i läiga men soliga partier längs vägen sitter också några exemplar till vila.
Gullvivefjärilen gillar inte vind, så vi finner nästan alla av dem i lä av bakomliggande skog, allra rikligast i de små gläntor som bildas mot bergets resning.

Ostmossen är ett naturreservat med många kvalitéer. Vi håller oss till de torra partierna idag, väldigt fint betade marker med en rik flora och ett sammansatt insektsliv. 

Att gå förbi en rikt blommande buske av hagtorn är inte alldeles angenämt. Doften får mig att tänka gammal sunkig pissoar.

Det glesa buskskiktet domineras av småhassel, trubbhagtorn, berberis, skogstry och blåhallon och markvegetationen är lågvuxen och mycket rik på en kalkgynnad torrängsflora: brudbröd, småfingerört, blodrot, klasefibbla, kornfibbla, backsmultron, toppjungfrulin, vildlin och färgmåra.

Toppjungrulin och möjligen smultronvisslare, men om den senare är jag mycket osäker. Jag måste kolla upp om det inte är en mätare i alla fall.

Tillägg: efter att ha presenterat bilden i Nätverket Facebook/Vi som gillar fjärilar, har jag fått svar av Fabian Idensjö som bestämt arten till Vitbrokigt slåtterfly. Jag tackar Fabian för detta! Nu har jag lärt mig något nytt också idag.

Blommande Sankt Persnycklar.

I det frodigare och högre gräsbevuxna området på högra sidan av vägen räknar vi ca 130 exemplar av orkidén Sankt Persnycklar men det är en nedgång av beståndet, säger Lars. Han har som bäst räknat in nästan 500 exemplar i området.

En törnskatehane har sitt revir här och han flyger runt omkring oss från busktopp till busktopp något orolig.

Min fjärilshåv kommer under besöket till flitig användning och vi studerar i närbild både aurorafjärilshonans grönmelerade undersida och den vackra citronmätaren, förutom flera av gullvivefjärilarna förstås. En härlig dag men utan rosenfink som jag nästan utlovade.