torsdag 22 oktober 2020

22 oktober - Vinteraning

Jag såg i och för sig de första fyra sidensvansarna i Ödeshög rekordtidigt redan för en månad sedan men därefter har det varit tomt.


Tills idag då himlen och alla bärande träd fylls av läten och flockar med nyanlända sidensvansar. Överallt är de och jag kan inte låta bli att göra en snabbteckning från bilen av ett gäng som just landar i rosenhagtornträden vid församlingshemmet då jag återvänder till ateljén efter lunch. Allt är inte bara utställning; jag har rum för tankar även åt andra håll - så det så!

22 oktober - Ända in i kaklet

Flaskan med fernissa, den jag använder ibland men begränsat för att lyfta fram partier i oljemålningar som tenderar att bli för matta, fick jag ta med mig hem till garaget igår kväll för att bruka en polygrip till; locket hade nämligen helt beckat fast. Det var bara en fjärdedel kvar i den lilla flaskan, den enda jag hade, och jag behövde varje uns. Så tänkte jag. 

Jag lyckades öppna flaskan idag på morgonen och tog den med mig med kapsylen på glänt för säkerhets skull (eller inte) samtidigt som jag balanserade nycklar och ett par frukostäpplen i famnen. När jag låst upp båda låsen och var på väg att trycka bort larmet slant flaskan ur näven. Det har ni efter den här inledning förstås redan räknat ut.

Starka ord använde jag men de hjälpte föga, men snabb var jag att försöka rädda de viktiga, ynka resterna av innehållet i flaskan. Det mesta, det som kom på mina byxor var ohjälpligt oanvändbart men det på golvet, vilket ännu klibbar rejält, torkade jag snabbt upp med en ren trasa, som möjligen skulle kunna användas direkt på någon duk. Det lilla som blev kvar i flaskan spädde jag ut så långt som möjligt med vatten, tur i oturen med vattenbaserad grund alltså. Fast egentligen är jag ju inte alls säker på att själva fernissan är spädbar, men nu har jag ändå testat, till återhållsam belåtenhet.

Till slut kan jag konstatera att jag rodde allt hjälpligt i hamn och är färdig, på alla sätt. Egentligen behöver man inte sånt här i sista stund, när allt börjat bli oåterkalleligt. Men visst är det väl typiskt och säkert som det ska vara, för att inte lättsamheten och förnöjsamheten ska ta över helt.

Så sätter jag mig i min läderfåtölj, räddad från föräldrahemmmet, och kollar på verken som står mot väggen framför mig, fernissade där det behövdes, prissatta, listade och klara för morgondagens hängning på galleriet. Allt är upplagt för vernissagen - fernissan! Snart hämtar jag kärran och lastar.

Välkomna på lördag!

måndag 12 oktober 2020

12 oktober - Utställningen pressar på

En av de stora oljor som jag hade tänkt för Galleri R den 24 oktober spårade ur totalt idag under arbetet. Läget känns pressat, men jag måste acceptera att allt inte går som jag tänkt. Jag har nog så det räcker ändå.

Jag fick vernissagekortet från galleriet idag och lägger ut det nu som information till alla som som besöker min blogg. Tag det som en verkligt personlig inbjudan. Jag vill gärna att du kommer.

Välkommen!

söndag 11 oktober 2020

11 oktober - Nu blir det plötsligt mycket tystare

Först bara om min kommande utställning i Linköping den 24/10. Klicka på bilden här till höger om du vill veta mer om den. Välkommen!

Från och med idag blir det plötsligt mycket tystare i tåkernbygden. Vi hade just plockat av ett par liter hösthallon och nu stod jag vid spisen och kokade en stor bytta äpplemos av årets överdådigt fruktsatta Signe Tillisch då Ulla ropade från altanen.

- Kom Gunnar och titta på alla fågelsträcken!

Alldeles över hustaket kom de första tranorna. Sen växte skaran och himlen fylldes av tranplogar över hela horisonten.

Om den bildliga scenen var magnifik var ljudkulissen ändå snäppet bättre. Ropen skallade över hela Ödeshög, studsade runt och ekade av efterklang så man nästan blev yr i mössan.

Säkert tusen tranor sträckte söderöver inom loppet av en kvart. Eftersom de kom tidigt och lågt, innan termiken tagit fart, förstår jag att det var tranorna som ansamlats vid Stugan runt Holmen och Ramstad som nu till slut bestämt sig för avfärd. Det har varit på gång en månad redan och för två veckor sedan, när klar luft och nordliga vindar rådde, försvann merparten. 

Nu, när jag strax efter elva på förmiddagen anländer till ateljén, kommer fler tranor över samhället. Men de kommer på betydligt högre höjd och jag förmodar att de har kommit från lite nordligare platser, Kvismaren kanske, det kan stämma tidsmässigt.

Vi ses i mars igen! 

torsdag 8 oktober 2020

8 oktober - Påminnelse om utställning

 Hej go´vänner.

Det var ett tag sedan sist jag skrev i min Naturliga dagbok. Tiden har runnit iväg snabbt som en vårbäck och jag har varit upptagen med att fullfölja och avsluta verk till kommande utställning. Jag har haft många målningar på gång ända sedan tidigt i somras, men att ro dem i land, både tidsmässigt och känslomässigt, har varit och är en resa med både stor glädje och mycken ångest. Jag är ännu inte klar, jag har två veckor på mig ännu. Resultatet av ansträngningen uppenbaras också för mig först på vernissagedagen.

Vernissage blir det lördagen den 24 oktober kl 11 på Galleri R i Linköping och jag hoppas att ni alla som läser detta har lust, mod och tid att komma. Därefter fortsätter utställningen ytterligare en tid så möjlighet finns om ni verkligen vill. Jag tycker att resultatet av mitt tålmodiga och inkännande arbete är värt den resan. Utan åskådare känns allt meningslöst.

Jag känner just nu att jag nog aldrig mer kommer att orka med den pärs som en separatutställning av det här slaget innebär. Det har jag i och för sig sagt också tidigare men nu börjar åldern ta ut sin rätt. Egentligen skulle jag vilja arbeta utan tidspress. Drömmen vore att i lugn och ro kunde måla och när allt är klart, först då, få besluta om tid för utställning. Nästa gång måste det bli så, något annat kommer jag inte att orka med.

Arbetet med akvarellerna är nästan helt avslutat. Det mesta är inramat och klart och står uppställt på vanligt sätt, så att jag när helst jag önskar kan sätta mig att filosofera över och fundera på vad det är jag egentligen har åstadkommit. Detta är en viktig bit för mig, att begrunda mitt arbete.

Alla oljor är inte riktigt där på samma sätt. 

Det har blivit mycket tid vid min målarstuga vid Tåkern. Jag har mestadels haft lycka med vädret och kunnat hänga pågående alster på den faluröda väggen. Medan jag har målat och funderat har jag haft rika stunder med naturen runt omkring mig. Jag har berättat om detta tidigare här i bloggen men jag skulle vilja ha haft tid att skriva mycket mera om allt som har hänt under konstens tillblivelse i våndor och lustar. 

Så här har det sett ut mest hela tiden, när olika verk på gång hänger inför mina argusögons skärskådning.

tisdag 29 september 2020

29 september - En varm dag i slutet av september

Strax under tjugo grader gick temperaturen upp till idag på eftermiddagen då de senaste dagarnas låga dis plötsligt lättade och släppte fram en efterlängtad sol.

Vinbergssnäckan fick med ens väldigt bråttom in mot vinterkvarter i rishögen och det tog endast en kvart för den att passera gångstigen till dasset, säkert med hjärtat i halsgropen och hög puls dessutom.

Jag avbröt måleriet i förtid och hämtade upp Ulla för en liten promenad runt Höje på Omberg. Det var länge sedan och kändes gudomligt skönt. Vid parkeringen upptäckte Ulla ett gytter av en märkligt skaftad röksvamp. Den måste jag få hjälp med att bestämma.

Så här långskaftad är svampen men jag tror ändå inte att det är en stjälkröksvamp. Jag återkommer om jag får hjälp.

Senare svar: jag ha fått hjälp med arten, som är Gyttrad röksvamp, av både Susanne Hernqvist och Mikael Jeppson, för vilket jag tackar och bugar. Då vet vi.

måndag 28 september 2020

28 september - Hösttröst

Det var utlovat finväder dessa dagar med högtryck, men verkligheten ville annorlunda. Täta låga dimmoln lägrar mitt landskap med dis och duggregn och målandet vid Stugan blir tyngre än förväntat, då jag också får svårt med lä för nordosten på min nordvända målaraltan.

Almdöden manifesterar sig överallt i bygden och gör hösten  ännu mera höstlig.

Jag ger dig och mig själv lite hösttröst med en ...  


... akvarell av en blommande ekbacke från i våras. Den kan väl hjälpa till något, att skingra dystra tankar.

fredag 25 september 2020

25 september - Möte med släkt

Under ett kärt besök av min syssling Jan med Kerstin från Knivsta, ägnar vi hela denna dagen åt Omberg och Tåkern. Gårdagen gick i släktanalysens spår hemma hos min far Acke Björkman och syster Gunnel där kaffe med tårta bjöds. Mer än så hinner jag inte skriva just nu om allt detta, men jag kommer nog att återkomma i ämnet.


Jan, syster Gunnel, pappa Acke och Kerstin.

Under besöket vid Tåkern idag besöktes Naturum och här är fotot taget framför mitt stora akvarellkonstverk - "Dagboken", som mycket välvilligt har donerats av en privat köpare till den pampiga byggnaden.


Ulla, Jan och Kerstin.

Uppe i tornet ägnade vi oss åt en stunds studier av Tåkerns massiva sjöfågelliv med tiotusentals brunänder, sothöns, mängder av grågäss, snatteränder, lärkfalk och två ägretthägrar bland allt annat. Det börjar verkligen samla ihop sig till oktoberfest, när flera hundratusen sjöfåglar täcker stora delar av Tåkerns yta.


Redan idag var det alltså storartat. I den snåla nordosten som plötsligt blåste upp och vattrade sjön och domnade våra händer fick vi se minst fyra havsörnar jaga tätt över sjön. De flög lågsniffande över fågelflockarna, testande deras flyktförmåga och riktigt plöjde terrängen framför sig. Det är ett mäktigt skådespel på liv och död.

onsdag 23 september 2020

23 september - Möten

Vi sitter på altanen hemma hos Lars, fikar och filosoferar, Karin och Sverker, den till förskingringen försvunne Christer, "hemma" igen från Örebro med tre påsar nyplockade lingon till oss alla och även för mig. Det är lite kylslaget, vinden från syd är inte längre så varm och jag huttrar lite när jag söker lä mot väggen.

Lars berättar inlevelsefullt om Linnélärjungen Ingevald Wallbergs bedrifter och kopplingar till bygden. 

- Jag har haft förmånen att besöka hans gård Klosterorlunda, med dåtidens förnämsta trädgård efter universitetens, säger Lars.

Varför då tala om honom vid Frösäng mitt i september månad? Jo, boende granngårds har han påverkat bygden och hela Östergötlands landskap både faktiskt och bildligt. Hemkallad till gården av fadern, som inte ansåg det där med botaniserandet som yrkesmässigt gångbart i längden, blev han liksom sin far lantmätare till professionen.

- Se här, säger Lars och vecklar ut en stor gammal karta. Det är en ritning över blivande Kinda kanal. Den var han med och projekterade, och mycket annat dessutom.

Via Wallbergs verk kommer vi således in också på "milstenar", som han var med om att utveckla system för. Diskussionerna leder oss vidare in i detta med metersystem och gamla mått.


Medan vi sitter där och associerar om allt som dyker upp, hoppar en gransångare runt i närmaste buske bakom Lars. Med sitt lite vassa hu´itt, skarpare och annorlunda betonat än lövsångaren hú it, har den fångat mitt intresse och då och då försvinner jag in i detta mysterium mer än det som avhandlas vid vårt bort, måste jag nog erkänna.

Vid ankomsten till Stugan för dagens målande lyfter en glada ur asken i trädgården. De sitter gärna där och nattsover eller vilar middag har jag förstått och är då väldigt svårflörtade, sitter och trycker fastän man slamrar med bildörrarna nära intill. Jaa, dessa härliga glador som blivit var dags upplevelse det senaste året får mitt hjärta att banka extra.

Mitt i måleriet, fångar kråkors allvarsamma kraxande mitt öra, Det hörs bortåt buskraden vid den gamla åsträckningen och jag tar med mig kikaren för att se vad som är på färde, ty att det är något allvarligt på gång, det förstår jag av den våldsamma upphetsningen. Fler och fler kråkor samt alla skator från omgivningen drar dit för en gemensam uppgörelse.

Jag spanar en stund innan jag ser vad som händer. Alla kråkfåglarna sitter i en gammal död alm, flyger runt, tittar neråt och skränar förskräckligt. Det är en mård som är på väg uppför stammen. Jag ser den fint trots att det är långt håll. Jag uppfattar till och med glansen i den brunsvarta pälsen och den gulvita strupen lyser. Tassarnas kloklamrande och svansens balanssvängning hinner jag också notera innan den efter en stund ger upp och hoppar ner igen.

torsdag 17 september 2020

17 september - Inventering av lokal flora

Jag har fått ett intressant uppdrag av privat regi. Ägarna till Korpralsgården strax norr om Ödeshögs samhälle önskar få bättre kunskap om sina ägor som de förvaltar naturnära och ekologiskt. 

- Vad har vi för växter på vår fina gård, undrade Katarina, då hon tog kontakt med mig för några månader sedan. Vi har haft besök av Kjell Antonsson som gick igenom våra träd, men annars vet vi nästan ingenting. Kan du hjälpa oss?

Sålunda bestämdes att jag skulle genomföra en inventering av alla kärlväxter. För ett par veckor sedan träffades vi på gården för att ge mig en första inblick av åtagandet och idag den 17 september, en solig dag med hög luft, var jag där mera på riktigt.

Jag ägnade området två timmar av stilla vandrande med ögonen på helspänn. Mycket av vegetationen är förstås visset, brunt och nedgånget så här om hösten, men 115 arter inhöstade jag ändå och då har jag lämnat några obestämda tills vidare. Jag lägger in alla observationer efterhand på Artportalen.

Gården ligger på en höjd där urberget ställvis går i dagen. Man har utsikt över Ödeshög och slätten österut, Omberg i norr och Vättern kan anas från "Pust-bergets" högsta punkt. Får betar på ägorna och betena är inte gödslade på den närmaste 10 åren åtminstone.

En tills vidare obestämd microart av "hökfibblorna" lägger jag bestämningsmässigt åt sidan en stund tills jag eventuellt har lyckats förkovra mig mer.

Mitt arbete skall bli färdigt efter sommaren 2021, då har jag haft ett fullt år på mig. Det är ett trevligt och intressant uppdrag som jag har åtagit mig. Allt kommer jag inte att klara utan hjälp förstås, men jag tror mig förstå att beställarna inte behöver veta vad varenda variant av ogräsmaskrosor, daggkåpor eller hagfibblor har för specialnamn.

måndag 14 september 2020

14 september - En ny dag vid Stugan

Jag har kommit in längs den knastriga grusvägen mot dungen vid Gottorp mitt i ett samtal på mobilen med vännen Göran, då ett gäng korpar lyfter ur träden och får med sig två glador upp i en skön luftcirkus. Men vänta, där är en till, och ännu en och där borta lite vid sidan om seglar ytterligare en. Fem glador och ett tiotal korpar snurrar nu runt i den friska sydvästvinden, vilket blir en alldeles underbar upplevelse som jag genast fäster på papper så gott det går.

Ormvråkar jagar över betet, kvigkullen mumsar det grönaste gräset under eltråden helt nära mig, en ganska stor snok ringlar förbi mina fötter och jag ser två flygande aspvedbockar surra runt med sökande antenner i solen som börjar värma. Allt detta omramar mig medan jag sitter tillbakalutad i stolen i solen och arbetar mentalt med mina verk som står lutade mot stugväggen.


Precis då kommer titeln på min snart förestående separatutställning till mig så självklar:

"Konsten, att förvalta ett arv"

lördag 12 september 2020

12 september - Att slippa gå över ån ...

 ... efter vatten, heter det.

Idag plockade jag en fin stolt fjällskivling i rabatten under köksfönstret. Närmare spisen än så går nog inte att komma. Det blev en mycket trevlig smakretare, tillagad med smör och grädde.

Men ni ser kanske också att jag var där redan innan och nöp en bit av kanten till råkost samt för att utesluta syskonarten rodnande fjällskivling som inte är speciellt ätbar.

Och fler av de stolta är på väg.



fredag 11 september 2020

11 september - En aning av förestående vinter

Högt uppe i den blå himlen kommer en fjällvråk seglande. Den sträcker rakt över mig, i halmhatten, då jag sitter och kisar i solen mot oljorna som hänger på väggen. Det är det första tecknet av en förestående vinter, ty det är faktiskt inte mer än drygt en och en halv månad tills den första snön brukar kunna falla i bygden. Hösten kom fort och den accelererar märkligt snabbt.


Det andra tecknet är stenfalken som är ute på jakt efter grönfinkar och steglitsor bland cikoria och tistlar i fältet utanför stugdörren. Den landar mitt på grusvägen under en kort paus innan den far vidare. Den är liksom fjällvråken troligen en årsung fågel. Och det är en hona, den är stor för att vara stenfalk


Den har vackra rostbruna teckningar på magen, nästan av samma kulör som hos fjällpiparen i högform, under passagen i maj månad.

Två fjällarter samma dag är väl tecken nog för att förklara den jobbiga rubriken.

Sen är det tranorna förstås. De samlas nu runt Tåkern i tusentals. Bara på stubbåkrarna vid Ramstad och Holmen är säkert just tusen på plats.


Tranorna tjuvtränar på flytten ibland, far upp i skyn, högt under molnen, snurrar runt i skruvar och trumpetar frenetiskt. Men ännu är det ändå inte riktigt dags. Snart lugnar allt ned sig igen och alla landar i god ordning. Men anspänningen stiger för varje dag och om någon månad är det tomt, även på tranor. 

Samtidigt vill jag passa på att säga att jag nästan upplevde lite vårkänsla i onsdags, då en gransångare sjöng i ruskvädret från en bollpil i Gränna just som jag lade ut lillen i "Päroncupen". En röd glada sträckte samtidig förbi mot söder över alla helt omedvetna boulespelare. Så kan det också vara denna tid på året.

tisdag 8 september 2020

8 september - Taget ansvar belönas med aftonfalk

Vi har satt oss tillrätta med matsäcken inom räckhåll vid Väversunda mad. Plattformen ligger i behagligt lä från den friska sydvästen genom aldungens skydd bakom om oss. Framför oss ligger Tåkerns strandäng med vassen som bård mot horisonten i öster. Ett fint duggregn kittlar näsan. Det blev ingen bra dag för studier av den unga aftonfalk som varit stationär här någon vecka nu och som jag lockat Lars och Sverker med. Vi blir utan, vädret är för kulet.

Men som alltid bjuder Tåkern på alternativ. Små flockar av enkelbeckasiner drar runt i höjden, det rycker uppenbarligen i deras gener av flyttningsdrift, flera bruna kärrhökar seglar runt över vassarna på sedvanligt manér, alla utom en är årsungar, men en gammal fågel har stannat extra, antagligen som "dagis-hane" åt egna ungar, medan honorna redan är borta. Ett par havsörnar ser vi segla långt därute över sjön, en fiskgjuse vevar förbi tätt över backen med en fisk i klorna, en ägretthäger sträcker söderut på hög höjd och grågässen skränar som alltid överallt.

Det ligger ett trafikdödat vildsvin vid vägkanten intill Vävergårdens kurvor. Det har släpats med mot vägrenen någon meter endast och ser tungt och stort ut. Inga delar av någon kollision ses, så jag förmodar att en stor lastbil är ansvarigt för oyckan. Jag kör dock förbi, har inte så mycket tid att stanna just då.

Jag åker emellertid samma väg tillbaka till måleriet vid Stugan efter ett kallat tandläkarbesök. Vildsvinet ligger fortfarande kvar och jag dokumenterar fallviltet mera noggrant den här gången samtidigt som jag nu gör som sig börs, larmar polisen via 112, som tacksamt tar emot min anmälan.

Nöjd med detta tagande av medborgerlig plikt stannar jag till vid Väversunda mad för att ge aftonfalken en ny chans och jag hinner inte ens ur bilen innan den är på plats.

Inte endast på plats är den, utan den visar upp sig och hela sitt jaktregister på bästa sätt. Jag sitter med bildörren öppen och registrerar hur den ömsom jagar likt en lärkfalk med svängar och långa svep över terrängen, för att sedan plötsligt stanna upp i luften som en tornfalk, ryttla och singla ner i gräset, klivandes omkring en stund och sen lyfta med en gräshoppa i näbben och sätta sig för att äta på toppen av en stolpe endast några meter framför vindrutan. Fantastiskt!


Jag får gott om tid att instudera den unga aftonfalkens utseeende och beteende och gör flera blyertsskisser som jag kolorerar senare efter hemkomst till ateljén om kvällen.

lördag 5 september 2020

5 september - Macro

- Den har en närgräns på bara femtio centimeter, säger Janne. Kolla får du se!

Jag greppar hans nya fjärilskikare och tittar på aspstammens lavflora. En ny värld öppnar sig, en macrovärld, som jag i och för sig är lite bekant med sen tidigare genom lupp och mikroskop. Men att se utomhus så tydligt och klart genom en kikare är fantastiskt.

Gul ägglav på aspstam.

Nu, med beväpnat öga ser jag plötsligt den pyttelilla krattsnäckan som sitter där mitt i lavens skrymslen. Med blotta ögat är den helt omöjlig att upptäcka, men nu träder den fram hur tydligt som helst. 

En ny spännande erfarenhet är detta för mig. En sån kikare vill jag ha!

5 september - 40 års arkelogisk forskning om Tåkern är äntligen i hamn

- Det är mitt sjunde litterära alster, tror jag, säger Hans då vi bänkat oss till releasepartey i Andreas och Hans trädgård vid Alvastra under Omberg en av de första dagarna i september månad 2020. Vädret är kulet och vinden drar allt hårdare in från öster och tvingar oss, trots Corona, så småningom inomhus.

- Se hur regnen ligger över Stora Åby där borta vid horisonten, pekar han. Där vandrar alltid regnvädren förbi men mera sällan här, men jag tycker att det är dags att gå in trots allt.

Så berättar han för oss, utvalda gäster från vänkretsen, om sitt livs verk; om sitt engagemang för Tåkern-Ombergsbygdens arkeologiska historia, något som han har ägnat mer än fyrtio års studier åt. Hans Browall är docent i arkeologi  och tillbringar allt mer fast tid åt det charmiga lilla huset i Ombergs skugga och allt mindre åt lägenheten i Stockholm. Detta är en gammal arbetarbostad till Kungsgåden från början av 1900-talet, berättar Hans.


Sverker och Karin Kärrsgård, Andrea och Hans Browall samt Ulla Björkman.

- 1977 var året då jag började arbetet i fält med denna bok, och det är härligt att äntligen ha fått den i hamn, säger Hans med berättigad stolthet.

Hans Browall presentar oss med var sitt dedikerat exemplar av boken "Stenålder vid Tåkern", utgiven i samarbete med Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Jag har nu i min ägo en bok jag verkligen ser fram emot att få ta del av och jag börjar direkt om kvällen. Redan i 3:e kapitlet "Forn-Tåkern" väntar en första överraskning. Jag citerar:

"Tåkerns fornsvenska skrivform Thugn (år 1336) skall sannolikt härledas ur en ordrot med betydelsen "svälla", och som anledning till namnet har man lyft fram sjöns benägenhet att svälla och översvämma vidsträckta marker i omgivningen."

Jag som har lärt mig att det gamla fornsvenska namnet för "dimma" - tåge, vilket lever kvar i danska och norska, var ursprunget till Tåkerns benämning. Där ser man. Och jag som bara har börjat läsa.

Tillägg den 23 september 2020:


Faksimil ur Östgötatidningen, skribent Carolina Fransson.

torsdag 3 september 2020

3 september - Min strimamaryllis blommar

Jag köpte den av Christina för tre år sedan och jag hade nog tänkt mig att få handla just den där som stod på hennes blombord utanför butiken vid Ödeshögs torg och blommade så vackert.

Men nej, sa Christina. Det där är min moderplanta som jag tar sticklingar av. Du får köpa ett skott istället. Och så blev det.

Nu har jag vårdat plantan i min ateljé under tre år och den har blivit allt större med fler och kraftiga, avlånga blad som snart ockuperat ett helt fönster. Inget annat har egentligen hänt under de här åren, förrän häromveckan då en stängel med knoppar plötsligt började resa sig ur bladmassan. Så spännande!

För några dagar sedan tog jag hem min blommande strimamaryllis och visade stolt upp den för Ulla och sa, att jag kunde tänka mig att sätta den på piedistalen hemma under blomningen för att kunna njuta mera och tillsammans och där står den nu och prunkar för fullt med fyra klockor och ytterligare två knoppar på gång.

Jag har läst på lite om arten. Strimamaryllis, Hippeastrum reticulatum, är hemmahörande i Brasilien, men är som trädgårdsväxt spridd över jordens tropiska område, dock fortfarande ganska ovanlig som rumsväxt i övrigt, vilket gör mig en smula förundrad; en sådan skönhet. Den finns i två underarter och den jag har verkar vara variant reticulata, med nätmönstrade blad och gul mittstrimma. Den andra heter striatifolia med fårade blad och distinkt vit mittstrimma. (Wikipedia).

Min skönt blommande strimamaryllis i närbild.

Jag berättade för Christina igår och hon blev väldigt glad för min skull och började berätta historien bakom.

"Jag var i Thailand en gång för kanske femton år sedan. Vi åt ute på en restaurang och där fanns flera rabatter med vackra växter och jag frågade om jag kunde få ta med mig ett skott av den där vackra rosastrimmiga blomman som blommade så rikligt. Svaret blev ett ganska kort tråkigt nej och jag blev lite ledsen. Vi gick förbi på gatan dagen efter och jag tänkte nog inte gå dit och äta igen men en man kom ut och ropade på mig och ville att jag skulle komma in. Jag blev oerhört glatt överraskad då han räckte mig ett fint paket som innehöll iordningställda sticklingar av växten, väl förberedda att ta med hem. En sån fin gåva." 

Och nu är den vackra blomman även min.

tisdag 1 september 2020

1 september - Stegvist berättat

Jag tar berättandet stegvis ett tag framöver. Mycken kraft går åt till oljemåleriet vid Stugan just nu samtidigt som väldigt mycket händer runt omkring mig vid måleriet i "plein air", så det får bli små korta noteringar någon månad.

Den unga rödstjärten vilar på stafflistolpen. 

Varje morgon den senaste veckan har jag stött upp en ung rödstjärt när jag anländer. Det är en varmt färgad fågel med lysande roströd stjärt som singlar iväg tätt över backen och rakt in i närmsta snår. Vi överraskar varandra varje gång och varje gång blir jag också lika förälskad i upplevelsen.

Häromdagen var mötet borta vid dasset, en morgon, när Ulla var med, flög den iväg från baksidans stugknut och igår lättade den från en sittplats högst upp på mitt staffli under taket. Jag hann få en glimt av det mörka ögats nyfikenhet; den kanske börjar bli van vid mig nu och nästa gång är jag bättre beredd.

måndag 31 augusti 2020

31 augusti - Magert utbud

Sista dagen på sommaren kalendermässigt och nog känns luften höstligt sval även om solen skiner. 

Jag är på väng ner till Stugan för måleri. Det är mycket av den varan nu och därför magert med skrivarklådan. Kanske kan det bli något vettigt mot kvällen. Stå ut!

onsdag 26 augusti 2020

26 augusti - Tåkernfärd

Tillsammans tog vi en paddeltur på Tåkern häromdagen, min måg Mikael och jag. Detta var bestämt sedan länge och äntligen kom vi till skott. Jag tog den långa paddeln, satte mig bak för att styra och ställa och lämnade fältet framåt fritt för Micke med kameran.

Samtliga foton nedan är således tagna av Mikael Calmsund.

Det blev den långa vägen ut genom Renstad kanal, dryga kilometern kantad av bladvass och med ett segt motstånd av ytnära snärj från vattenpest, gula näckrosor, jättegröe, gäddnate, hårslinga, tre sorters andmat samt dyblad.


Den ytnära vegetationen, här representerad av ett tätt bestånd av andmat samt dyblad med sin skönt tretaliga vita blomma, var en kraftmätning som heter duga.



Vi tog oss igenom trots det låga vattenståndet efter sommarens torka och den friska sydvästens tryck mot vattenytan som i vanlig ordning förflyttade Tåkerns vattenmassa påtagligt mot nordväst.


Vi stannade länge i stillsamma lälaguner där fågellivet var mycket rikt.

Till slut nådde vi ut mot vassens yttersta bård men vi gav oss aldrig ut på öppen sjö på grund av vinden utan vände fören mot vasskantens förlängning mot nordväst. Vi letade upp lälaguner där vi ofta fick söka nya vägar i ett ibland mycket lågt vattenstånd som gjorde att vi fastnade.

Tofsvipor och andra vadare höll till på dybankarna för födosök. Änder och gäss flög upp i hundratals framför oss och i luften över oss hängde olika rovfåglar.


Tranor

Jag har rapporterat en del av allt vi såg ute på sjön till Artportalen samt lämnar här även en inofficiell lista enligt nedan:

Trana- 200    grågås - 1000    gräsand - 200     snatterand - 200    vigg - 50    knipa - 40     kricka -200  

stjärtand - 1, skedand - 10     sothöna - 200    ägretthäger - 3    gråhäger - 5   gluttsnäppa - 2

svartsnäppa - 1    grönbena - 20    enkelbeckasin - 15    tofsvipa - 50    småspov - 1    större 

strandpipare - 1  mosnäppa - 1    brushane - 20     havsörn - 2    fiskgjuse - 4    brun kärrhök - 2    

sparvhök - 2    ormvråk - 2


lördag 22 augusti 2020

22 augusti - "När man talar om trollen", säger Lars

- Jag har klippt nere vid ringmärkningsgatan men tyckte det var lika bra att göra en stig hela vägen upp över strandängen med maskinen istället för med lien idag, säger Lars precis som jag just välter stolpen som håller grinden in till betet. 

- Det där får nog rapporteras som åverkan, fortsätter han smilande, men lovar att ringa Kenneth för att ågärda alla genomruttna ekstolpar innan man får kor över hela trädgården.

Vi har samtalat om förändringarna vid Tåkern, hur storvassen utanför Kvarnstugan alltmer och väldigt snabbt dessutom går över till att bli en öppen mad med vasstarr, bunkestarr, videbuskage och häckande tranor.

Där var det tre meter hög och tät vass för ett halvsekel sedan, tänker jag

- Det är nog gässens betestryck, eller förresten, det måste vara något mer, säger han, och jag håller med. 

Det är en märklig utveckling från mitt 70-tals Tåkern, att rörsångarna och sävsparvarna skulle kunna försvinna, men så är det berättar Lars. "De är rödlistade nu".

Men gladorna ökar hela tiden kontrar jag och berättar om de tre röda glador som jag just har sett över bygden under vägen ner till Stugan.


Och när man talar om trollen ... 

Nära oss smyger en glada tyst förbi på låg höjd över diket och under resten av dagen ser jag den och möjligen fler därtill jaga över nystubben på åkrarna mellan Stugan och Gottorp. Visst är det fantastiskt och som jag säger nästan varje dag numera - "I naturen står ingenting stilla".