5 oktober - Vendeltid

Nog har jag hört talas om begreppet "Vendeltid" tidigare. Det var troligen under de där gymnasieåren i Mjölby på 1960-talet, när jag var allmänt omogen och ännu ganska ointresserad av historia; ointresserad av det mesta förutom fåglar och natur ska jag kanske tillägga. Jag missade väldigt mycket, det vet jag nu. Nyfikenheten inför allt i livet kom till mig senare.

När vi i början av september besökte våra vänner i Uppland var vi även på besök vid Vendelsjön och jag har berättat om utflykten tidigare i Naturlig dagbok och lovade där att återkomma till berättelsen med kulturen som botten. 

Länk till tidigare skriveri.

Det blev ett omvälvande besök vid Vendelsjön och Vendels kyrka den där vackra septemberdagen i goda vänners lag. Från fågeltornet kunde man se bort mot den vackra kyrkan som låg på en väldefinierad kulle i landskapet. Vi åkte dit. 

Kyrkan i vackert rödbränt tegel ligger högt på en en kulle, en utpost av den omfattande Uppsalasåsen som syns här och där i landskapet. Ett torn, en förport, med valv och vita markeringar leder in till den stora gården som är helt omgärdad av en naturstensmur med tjärat kyrkspån som tak. Allt mycket inbjudande, tjusigt och annorlunda. Kyrkan är byggd i sent 1200-tal och ombyggd, tillbyggd och reparerad flera gånger under årens lopp. Torn saknas och erätts av en klockstapel.

Interiören i kyrkan. Fina väggmålningar pryder väggar och tak. De utfördes av konstnären Johannes Iwan under 1450-talet men kom senare att täckas över av vitmenad puts. Idag har en noggrann restaurering påbörjats som ännu inte är avslutad - kalken tas bort efterhand och målningarna kommer åter fram i ljuset till stor glädje.

Bredvid kyrkan har hembygdsföreningen ordnat med ett litet men naggande gott museum, som behandlar begreppet Vendeltid. Tack vare detta fina initiativ har mina bristfälliga kunskaper i ämnet kommit att avhjälpas betydligt.

Muséet stod öppet för oss och vi kunde komma in utan kostnad, men swishade förstås en gåva till hjälp. Genom informationsskyltar, bilder, föremål och scenerier berättades bakgrunden till begreppet Vendeltid - en spännande historia.

Jag ger mig på ett försök att kort sammanfatta det jag fick lära mig idag på muséet:

Vikingatiden föregicks av en blomstrande kultur i Vendelbygden som startade trehundra år innan det välkända Birka anlades. Bakgrunden var att Mälaren, som då var en del av Östersjön, gick segelbar norrut i en långsmal vik hela vägen upp till området. I slutet av den viken, idag den isolerade Vendelsjön, anlades en "stad" - ett handelscentrum - som via skeppsresor åt olika håll stod i förbindelse med ett stort område i södra Östersjön och dåtidens kända värld.

För mig och kanske för många, är det överraskande att kulturen var så högtstående och resandet så omfattande redan vid denna tidpunkt, så långt före vår mer kända "Vikingatid". 

Vi vet genom ett antal båtgravar på kullen där kyrkan ligger idag och ett par vid närliggande Valsgärde, att båtarna var klassiska föregångare till de stora drakskeppen; samma konstruktion och utseende men något mindre än de stora skepp man funnit i bl a Norge. Fjorton skepp har man funnit totalt och de är samtliga begravningsskepp för stora hövdingar, klädda i döden i fantastiska rustningar med bronshjälmar på huvudet och "guldgubbar" i händerna, sittande i troner på skeppen med vardera två offrade hästar, rikligt av utensilier och vapen samt färdkost inför gravfärden; ett överdåd helt enkelt, som visar på den högtstående kultur, som fanns samtidigt som andra delar, även närliggande områden, levde under folkvandringstiders ofärd och skräck. Fast förstås - det ena utesluter ju inte det andra - tvärtom kanske.

"Guldgubbe"

Bronshjälm.

Den historiska slutsatsen som kan dras är förstås, att det inte finns några absolut avgränsade historiska epoker; allt går över till det kommande i ständig kontinuitet. När Vendeltid blir Vikingatid, kan  självklart inte besvaras med ett årtal, dem har vi bara för någon slags ordnings skull.

Ja, så har jag blivit en gnutta kunnigare och tagit igen något av de ibland ganska misslyckade gymnasiestudierna. Tack för guidningen Jan och Kerstin!

3 oktober - Biskopsmössa

Med huvudet fullt av älgflugor, i alla fall tre hittills, sitter jag i ateljén och lägger akvarellfärg på en biskopsmössa, som jag nyss tecknade av ute i skogen. Det kliar lite överallt i huvudsvålen, mest i nacken och runt öronen. Den senaste lusflugan, redan vinglös, krossade jag mellan naglarna full med blod - mitt blod och jag känner att jag har fler kvar i mitt gråa burr. De gillar mig älgflugorna och jag tycker faktiskt att det kan vara en riktig pest att vara ute i skogen den här tiden på året fast man vill och riktigt längtar. Det har hänt att jag flytt i panik!

Biskopsmössan, som jag nu har färglagt i ateljén var en riktig bamse;15 cm tvärs över och med en härlig hjärtform.

Utan rejäl svampkorg, stoppade vi med varsin påse från bilen i fickan. Ulla hoppades på någon kantarell, men dem hade jag gett upp om redan innan start. Jag sökte och fann andra arter, medan Ulla fick gå hem tomme.

Biskopsmössa - nästan rund och handbollsstor.

Trevligaste fyndet blev alltså murkelarten Biskopsmössa, Gyromitra infula. Ett helt gäng av dem stod vid dikeskanten längs skogsbilsvägen där vi vandrade. Jag räknade in åtta exemplar i varierande form och färg, varav en var väldigt stor och nästan rund, som en handboll.

Den här biskopsmössan var en av de andra.

Jag lät naturligtvis murklorna stå kvar och fyllde istället min påse med blodriskor, som det fanns gott om. 

Alla fina ringar och samlingar av Fjällig taggsvamp, Sarcodon imbricatus lämnades kvar. Jag brukar inte plocka dem fast man kan; de är allt vackrast där de står.

Fjällig taggsvamp får stå kvar för mig.

Hemma har vi nu ätit upp blodriskorna i form av svampmackor. Det blev gott med lite parmesanost på. Jag har också förvarnat hustrun om det blodröda kisset som kommer redan till kvällen. Det kan skrämma den oförberedde. 

Men nu tillbaka till älgflugorna i hårbottnen; åtminstone en är kvar; den kryper bak i nacken och nu måste jag koncentrera mig på att fånga den innan kvällen. Jag vill inte ha den med till sängen.

Senare tillägg: Jag lyckades inte fånga den där sista. Den, eller möjlige flera, följde med hem i kläderna. Dessa hamnade i tvätten medan jag duschade, men innan dess hann jag bli biten på inte mindre än sex ställen. Natten gick i kliandets tecken. Bedrövligt illa! Jag är absolut ovän med dessa eländiga kryp, även om det hjälper föga.

30 september - Kort besök vid Tåkern om kvällen

Jag fick lite hjärtsnörp och kände mig aningen betryckt tidigare, så jag sa till Ulla att jag måste ut en sväng; behöver vara för mig själv en stund. Jag vände näsan mot Tåkern och hamnade vid Glänås, förstås! Det var ju här allting hände för dryga sextio år sedan. Här har många fina minnen samlats som allra tätast.

Jag går längs spången ut genom vassen till den stora strandmaden. Där får det räcka. Jag vänder tillbaka igen. Vinden har också vänt och kommer nu från öster. Himlen klarnar och höstvärmen är behaglig.

Allting är sig likt och likväl, intet. Minnena finns i varje steg, i varje kvadratmeter av mark, vatten och luft. Tårarna trycker på och krampen ligger på lut under hjärtat. Det var så länge sedan och vi var så unga och hade livet framför oss. Här går jag nu igen som så många gånger förut. Den här gången är jag ensam med mig själv, medan solen dalar bortom Omberg. Vassen brusar, gässen skränar. En gransångare lockar "huítt, huítt", men inte en enda skäggmes hör jag fast jag längtar så förtvivlat.

Vattenståndet är så lågt att det knappast finns. Vassen står torrlagd, kantad av dybankar fyllda med ännu friskt grön hästsvans och ruggar av smalkaveldun och vissnande skräppor. Måtte det komma regn innan isen lägger sig. Hur ska det annars gå. Strax ska man enligt vattendomen fylla upp sjön med nästan en halvmeter. Men inget finns att fylla på med. Disan går kruttorr. Tåkerns ömtålighet i ett nötskal.

Det blev några rovfågelstudier i snabb enkelhet.

På en uppochnedvänd båt sätter jag mig och tecknar fritt och snabbt. Det blir studier på några av de rovfåglar som passerat under vandringen. Det är ren och skär terapi, Det rensar mitt huvud en smula. Jag skissar nästan automatiskt; plötsligt bara,  är akvarellarket i skissboken fyllt och färdigt, allt medan mina tankar varit någon annanstans.

Nu åker jag hem till ateljén för att skriva detta. Det är skönt att få lasta av sig. Fint att du lyssnar.

30 september - "Med Arre beväxt"

Lars har i sin ägo en kopia på en gammal karta över granngården till sitt Frösäng, där ett område är namngett som "Bete med Arre beväxt". Kartan är noggrant tecknad av den i Vadstena födde lantmätaren Mathias Wallberg, någon gång under 1700-talet. 

Om Mathias och hans far finns mycket att berätta. De var otroligt duktiga i sin profession och med tiden kända föregångare inom lantmäteriyrket. Mathias blev med tiden dessutom en av Linnés lärjungar och tillika en stor botaniker och hortonom. Han skapade i sin vackert anlagda trädgård vid godset Klosterorlunda utanför Vadstena, landets största samling av växter: "Alla slotten undantagna". Hans herbarium av pressade växter kom att innehålla ca 3 400 arter, varav de flesta var från denna trädgård. 

Se vidare här.

Men tillbaka till den där beteckningen på Lars karta: "Bete med Arre beväxt". Lars hade, trots närheten, aldrig kommit att besöka platsen, då han ännu bodde kvar på gården Frösäng. Idag uttrycker Lars därför en hög önskan om att till slut göra slag i saken, att äntligen åka dit och kontrollera det där med "Arren". Naturligtvis menar vi i "Trevliga Tisdagsklubben" samfällt, att förslaget är alldeles utmärkt och nu är vi redan på väg dit.

"Arre" är den gamla benämningen på trädarten GRÅAL och den är, berättar Sverker på plats, inte särskilt uppskattad, varken till ved eller virke. Den har kort livslängd, trivs bäst för sig själv och ogillar skugga från andra arter, skjuter våldsamt med rotskott, som inte begärliga för betande djur och vi kan därför antaga, att beteckningen på kartan antyder att betet sammantaget är mindre attraktivt och just därför specificerat.

- Vi behöver inte mer än detta, säger Kjell när vi öppnar elstängslet och kliver in i betet. Vi kan redan åka hem; helt klart är detta gråal.

Framför oss står nämligen en grupp av sju träd glest resta i det något sanka partiet av betet. De silvergrå stammarna skvallrar redan på håll om arten. Syskonarten klibbal har stammar som är mörka med sprickig bark. Detta är gråal.

- Men de kan hybridicera. Det måste jag kontrollera, säger Kjell och bryter en lämplig kvist med både hon och hanblommor för närmare studium hemma.

"Arret" i sin prydno.

Mellan de grå stammarna finns en veritabel skog av gråalsskott i svärmar. De är alla är en knapp meter höga och är alla toppbetade, vilket betyder att korna ändå noppar i sig av det sprödaste. 

Betade stubbskott av gråal.

Vi vandrar runt över hela ytan och finner sammanlagt ett tjugotal gråalsträd, knappt tio meter höga, ett par "tam-aplar" med små men välsmakande äpplen samt en en otroligt vacker vårtbjörk med två stammar och med dryga fyra meter i omkrets - ett riktigt paradexemplar! Betet är vackert och återskapat för inte mer än ca femton år sedan. Hoppet lever, nu när nya unga djurägare tagit över. 

Lars är nöjd och glad, historien om ett gammalt bete är till fullo belagd. Märkligt är det ändå, är vi eniga om, att den gamla beteckningen finns kvar i synligt levande välmåga tvåhundrafemtio år senare. Som sagt, hoppet lever!

28 september - Torkan ger inget utrymme för svamp

Jag åker upp till berget, säger jag till Ulla. Jag kollar på stället där jag brukar hitta bra med KarlJohan ibland. 

- Vilken bra idé. Då kanske det blir svampmacka ikväll? 

-Vi få väl se. Det är fortfarande torrt i skogen.

Men, det är torrare än så. Mycket värre. Runt Mörkahålkärret brukar vattnet stå kvar och bäcken som leder därifrån ner mot Stocklycke brukar porla, åtminstone något, året om, men jag går lätt torrskodd rakt över hela terrängen, inklusive bäckfåror och blöthål. Inte en dunst av vatten någonstans och den lilla dammen, där bäcken tar paus innan den störtar utför den sista branten ner i Vättern, är lika torrlagd den. Hur skulle svamp kunna växa under sådana betingelser. Inte alls!

Ett hopp väcktes ju häromdagen då jag vandrade omkring i Djurkällas skogsmarker norr om Motala. Där fanns svamp tämligen rejält. Och marken gungade så där som fuktig mark gör. Där måtte ha kommit regn i ordentliga doser, tänkte jag då. Men inte här på Omberg. Det är stor skillnad i naturen, även om bara sex mil skiljer i avstånd och jag tycker mig ha noterat det tidigare i somras, att regnen stadigt gick norr om Omberg, som alltid.

Jag går in i storskogen nära Drottningkullen och noterar direkt att här finns ingen svamp. Vildsvinen har varit på plats och vält hela mossflaket, men dem kan jag inte skylla svampbristen på. Det är vätan, fukten, vattnet, som saknas. Regn i stora mängder måste till snabbt för att åtgärda något av bristen. Går det att komma ifatt? Finns ännu något hopp? Kan en snörik vinter möjligen bli räddingen? Är det detta jag måste  längta till, trots en intern motvilja till snöskottning och vinterkaos. 

Det blir magert på svampmackan i kväll Ulla! Allt jag lyckades hitta av ätbart är två små mandelkremlor. Men de ska jag tillreda enligt all god kokkonst. Det är en delikat svamp även i ringa omfattning. Håll till godo!

25 september - Norr om Motala

Medan Ulla har annat för sig i Motala under tre timmar, passar jag på att göra en kort resa en bit norröver. Jag svänger in mot Djurkälla/Lemunda och åker sakta tvärs över den mäktiga sandplatån, lagrad och kvarlämnad då isen drog sig tillbaka för 10 000 år sedan. Tallskogen dominerar fullt ut men längs sydlänta skärningar frodas ridåer av harris som kontrast. 

Vädret är lite så där, småduggigt men vindstilla och ganska varmt. I trakten av Lemunda gård kör jag in på en skogsbilväg och parkerar. Jag traskar runt ett par kilometer längs grusiga vägar ocn noterar både gröngöling och större hackspett. Korparna ropar och kungsfåglarna klättrar i barret, men mest ser jag bofinkar och bergfinkar i salig blandning över alla öppna ytor. Det är deras tid nu.

Tid är det också för svamp. Här verkar betydligt mer regn ha kommit än hemma i Ödeshögsbygden. Skogsmarken är lite gungig och våt faktiskt. Mängder av svampar sticker upp längs vägrenen. Jag plockar inget, fast suget finns. Jag ska inte hemåt än på några timmar och förresten är där inte så mycket matsvamp. Några blodriskor finner jag förvisso, men mest är det skäggriska o röd flugsvamp samt lite mögliga soppar. Allt står vackrast där det är.

Jag åker vidare ner under Övralids branter genom Nedralid och alla sommarstugorna som ligger längs den sandigt grunda, nästan torrlagda Vätterstranden ända bort mot Tokanäset. Jag kliver upp på en svajig brygga, har stolen med mig och sätter mig att skissa utsikten mot öarna och det blånande Västergötland i bakgrunden. Gles vass vajar långsamt. Två helikoptrar hovrar över sjön. 

Ett annat Vättern än det jag har hemmavid. Akvarell.

Vid Tokanäset ser man tydligt det låga vattenståndet i Vättern. Snart en meter under medelvattenstånd gör att badviken ligger kal och ogästvänlig. När jag sitter där på en sten vid stranden ringer jag till min vän, galleristen Seved, han är uppvuxen i närheten nämligen och har gått i skola i Nykyrka, nära Övralid.

- Har du varit vid Tokanäset någon gång Seved?

- Många gånger!

Vägtisteln har inte gett upp riktigt än.

Nu är det hög tid att åka tillbaka till stan och hämta upp frugan. Tre timmar går fort ibland. 

24 september - Långsprötad silverfisk

Jag fångade en Långsprötad silverfisk, Ctenolepisma longicaudata, med kameran idag. Det blir allt vanligare numera, åtminstone sedan ungefär 2020, att vi ser dessa varelser i vårt hus. Det är däremot första gången som jag har kommit åt att ta en bild på krypet; urinsekten som med stor kraft har invaderat vårt hus.

Den Långsprötade silverfisken fastnade på bild då den hamnat i diskhon och inte kunde komma undan.

Idag kan vi finna dem både uppe och nere, klättrande på lodräta väggar och t o m inne i köksskåp, ja, lite överallt. De är så de skiljer ut sig från den mindre arten, den vi kan kalla den "gamla vanliga" - Silverfisken, Lepisma saccharina, som håller sig till golven, oftast i fuktiga och lite avsatta utrymmen. Den har vi haft länge, nästan ursprungligt, på något sätt.

Den långsprötade, som alltså är större, är däremot en nykomling sedan en tid tillbaka. Den är mycket besvärligare, då den gärna etablerar sig i torra miljöer inomhus och som sagt klättrar med bravur. Den kan ställa till problem i bibliotek till exempel genom att tugga i sig papper från böcker och tidskrifter och den lever diversifierat på både rester och torrvaror och tycks framför allt gilla nybyggda och moderna hus till skillnad från sin mindre släkting.

Vi har haft kontakt med Anticimex, som har ställt ut limfällor. Vi får se om det hjälper, annars måste vi kanske gå vidare med gift, vilket vi egentligen ogillar.

Idag har jag bidragit till den allmänna biologiska kunskapen genom att äntligen anmäla våra långsprötade silverfiskar till Artportalen. Jag upptäckte nämligen att det i artens utbredningskarta finns en retlig lucka över vårt område i västra Östergötland. Nu är det gjort! Långsprötad silverfisk finns numera officiellt även i Ödeshögsbygden. Det är stort!

23 september - Höstdagjämning på Omberg

Vad gör man kvällen innan höstdagjämningsdygnet, när vädret är så underbart vänt och vinden alldeles stilla?

Jo, man åker till Omberg för att se solens sista strålar försvinna bakom Hjos horisont i Västergötland på andra sidan Vättern. Bättre är så kan det inte bli.

Klockan är 19.00 sommartid. Det är höstdagjämningstid och dag och natt är lika långa över hela jordklotet, fast förstås, söder om ekvatorn torde dygnet kallas vårdagjämning. Vi står på plats vid Västra Väggars plattform, med 75 meters stup rakt under oss och en spegelblank vattenyta som vänder upp och ner på himlen framför våra fjärrskådande ögon.

Vi känner att det är ett stort privilegium att få bo i en så vacker bygd. Omberg ligger nära och branterna mot väster över sjöarnas sjö, Vättern, bjuder på otroliga scenerier. Vi kan ju inte låta bli, Ulla är lätt övertalad, och, i bara skjort- och blusärmar står vi strax där vid branten med andan i halsen. Man sväljer och suckar, betagen av skönheten. Vi är alldeles ensamma på plats när undret sker. Det gör det hela än större.

22 september - Hönshirs, ett kommande problembarn

När jag igår slängde rosklipp och överblommade, torra luktärtsrevor i trädgårdskomposten såg jag det där gräset som man talar mycket om just nu. Det var rotat nere i kompostjorden och stöttade sig mot en stolpe upp till ca en halv meters höjd. Det var väldigt ståtligt och vackert i färg mellan lysande ljusgrönt i solen till nästan mättat blått i skuggan. Bladen var breda och strået toppade, med ett par tre stycken fruktkolvar och ett hanligt toppax. Kolvarna var fullmatade med gulvita frön (mörkt lila som mogna) av knappnålshuvuds storlek. 

Jag kände igen växten direkt, ty jag har sett den utomlands tidigare, i Spanien till exempel.

Gräset Hönshirs, Echinochloa crus-galli, är numera etablerat också i vår trädgård.

Hönshirs är ett gräs med troligt ursprung i tropiska delar av Asien. Man kan gott kalla det för invasivt idag och det är på tilltagande frammarch över Sveriges jorbruksmarker och kuster framför allt upp till Mälardalen och därefter längs Norrlandskusten. I kärnområdet längre mot söder har hönshirsen börjat utveckla resistans mot jordbruksväxtgifter och kan bli ett mycket besvärligt "ogräs" i odlingar som majs och vid gårdar med djurhållning. Det kan i mängd vara giftigt för betande djur. Varje planta sätter tusentals frön som kan vila i jorden i åratal. En tät mängd av hönshirs tränger undan odlade grödor och kan minska skörden väsenligt. Jordbruksverket går därför ut med skarpa råd om ökad kontroll samt åtgärder vid upptäckt.

Tips och råd inför det stundande skördearbetet

Kontrollera fälten i slutet på juli och plocka enskilda plantor för att förhindra ytterligare spridning. Gör rent maskiner vid flytt mellan fält och brukningsenheter. Tänk på att tröska, press och majshackar är stora potentiella fröspridare. En lövblås är ett bra hjälpmedel vid rengöring i fält. Planera tröskningen och tröska fält och delar av fältet med förekomst av hönshirs sist. Täck spannmålstransporter, så undviker du att få hönshirs spridd längs vägar och in i andra fält Undvik halmbärgning och försäljning av halm från fält med hönshirs.

Upptäckten i vår trädgård känns inte särskilt hotfull, åtminstone inte i detta tidiga stadium. Jag kommer att plocka bort plantan och lägga den i containern för invasiva arter; en sådan finns vid vår renhållningsstation. Men, innan dess kommer jag att dokumentera den och njuta. Hönshirsen är ju både intressant och väldigt vacker. Samtidigt undrar jag ju en del över ursprunget. Jag skulle tro att min fågelmatning är boven i sammanhanget. Fågelfröblandningarna man erbjuder i butik har man säkert ganska dålig kontroll över. Och så var det där med allt mildare vintrar som gynnar etableringen.

Ack ja! Den pågående klimatförändringen noteras i allt fler och olika sammanhang; idag med det kommande problembarnet hönshirs som exempel. 

20 september - Det är väl det lite knasiga namnet som lockar mig att berätta

I det i dagsläget torra betet hos Sverker och Karin växer en svamp som heter Fnasig fjällskivling, Macrolepiota excoriata. Den är släkt med den mera kända släktingen Stolt fjällskivling, som är en god matsvamp. "Den fnasiga" går också att äta, säger Sverker, men värdfolket värnar om den, vilket gör att vi hittar ganska många, troligen upp till ett tjugotal exemplar, som lyser tydligt vita mot gräset. 

Vita fjäll och flikar ligger halvlöst upplyfta på hatten och det är väl det som är just det fnasiga, förstår jag. Toppen är upphöjd och vackert kanelströpplad och hatten har en totaldiameter på mellan fem och tio centimeter.

Fnasig fjällskivling, akvarellskiss.

Jag läser om den i Artfakta. Livskraftig står det och enligt kartan finns den i södra Sverige upp till Svealand. I Ödeshögsbygden är den tidigare noterad med åtminstone tre fynd och jag är en av de "skyldiga".

Fnasig fjällskivling är ju en svamp som lätt kan förbigås om det inte vore för namnet. Det sticker ut en smula som något man kan skoja med om man är lagd så. Bokstäverna kan bytas ut och stavelser vändas ungefär som man kan göra med den lilla vackert svart-vit-rutiga mätarfjärilen Rutig buskmätare. Dess namn har jag roat mig med många gånger att omvandla. Minst en handfull gångbara varianter är tänkbara. Pröva själv! 

18 september - Det börjar bli sent med höksångaren. För sent.

Den 29 augusti 1969 fångade Christer Elderud vid Tåkerns fältstation en ung höksångare under ringmärkning vid Glänås, Tåkern. Jag befann mig vid tillfället i Linköping för studier på Lärarhögskolan och missade förstås alltihop. 1977 fångades en andra höksångare på Lindön i Tåkern. Det var under häckningstid och jag minns att det funderades på eventuell häckning. Inte heller då var jag med. Dessa är de enda fynden vid fågelsjön Tåkern av rariteten, tills ...

I måndags var det dags igen. Ytterligare en ung höksångare fångades vid Glänås under standardiserad ringmärkning. Det blev den tredje! Det är stort och jag önskar åter att jag hade varit på plats. 

I brist på närvaro tröstar jag mig med att göra en rekonstruktion av fågeln; en fri akvarellstudie som bygger på det foto som togs vid ringmärkningstillfället. Det får bli en snuttefilt, som kan ge mig en smula lindring och en känsla av att jag på något sätt ändå har varit på plats, varit med. Tidigare tillfällen har runnit ur mina händer. Nu börjar det bli sent. För sent.

17 september - En riktig smygare

Jag delar min stora mönjelilja i fem delar, en vardera till våra tre döttrar och två som får gå iväg på annat sätt. I ateljén har jag en fin tredelad, som jag tog av moderplantan för fyra år sedan, den får bli vår egen i fortsättningen, den orkar jag konka på. (Hör av dig förresten om du är intresserad av en alldeles nyplanterad mönjelilja!)

Moderplantan innan dagens delning.

Det är ett riktigt skitjobb och tungt. Jag får använda yxa och spade för att rå på det förnäma åbäket. Men jag klarar av det. Smutsig och trött blir jag nöjd till slut.

 Bredvid mig står murgrönan i sin prakt. Den är nog tjugo år gammal, könsmogen, tät och stor. Den bär på en nyss avslöjad hemlighet. Jag tar det från början.

På boulebanan i bakgrunden brukar ett ringduvepar spatsera omkring och plocka grus, där och lite överallt i vår trädgård. Det började för så där en tio - femton år sedan, att de första dök upp, satt tutande på taken och genomförde branta, smällande spelflykter i området. Jag har förstått att de nog har häckat i närheten eller åtminstone försökt under några år och jag har letat i fruktträden och kollat hos närmsta grannar, men har hittills kammat noll.

I förrgår när vi steg upp och vickade på persiennerna satt två unga, tämligen nyflygga ungar av ringduva alldeles utanför sovrumsfönstret. De klev omkring på barnbarnens sandlåda, putsade både sig och varandra och såg ut att vara väldigt hemtama. De där, tänkte jag, måste höra hemma här.

Två ringduveungar, slätstruket gråtecknade utan vita markeringar på halsen och med några få kvarvarande dun runt huvud och hals.

Idag när jag arbetade med mönjeliljan kom jag på det. Murgrönan! Där måste boet ligga. Men den är så tät att det är alldeles omöjlig att leta där och ett ringduvebo, som inte är mer än ett par korslagda pinnar, är inte mycket att få ögonen på. Jag är emellertid ganska säker nu, nästan bombsäker. Ringduvorna har i år lyckats få ut två ungar i vår murgröna utan att vi har haft en aning. Som de har smugit!

Att ringduvan är en riktig smygare, det har jag noterat förr. Jag minns när vi satt och åt frukost hos vännerna Pär och Babro i Bollnäs. En ringduva landade på en gren i eken fem meter utanför altanen. Den satt stilla och kollade läget en stund och smög sen försiktigt, steg för steg och försvann till slut i grengrönskan. Det är visst ett ringduvebo i eken, sa jag och gick och spanade. Jag fick leta rejält innan jag slutligen fick ögonen på den mörka skuggan ett par meter upp. Där låg hon och ruvade i trygg ro.

Eller som när vi lånade en lägenhet av vännen Frank i Borgholm på Öland. Vi satt om morgnarna i trädgårdsmöbeln och åt frukost, i flera dagar faktiskt innan vi en morgon upptäckte att där fanns en ruvande ringduva i äppleträdet som lutade in över oss, en halv meter bara, ovanför våra huvuden.

Här är ringuvan som häckade alldeles över vårt frukostbord i Borgholm. Jag kunde faktiskt stå på backen och fotografera rakt in i boet utan att hon bekymrade sig ett dugg. Ändå var hon nästan omöjlig att upptäcka. Vilken smygare!

De ringduvor, som numera häckar allmänt i våra städers parker och trädgårdar beter sig väldigt annorlunda mot sina "vilda" artfränder som bebor fjärmade barrskogar. De är orädda på gränsen till tama och de sprider sig allt längre norröver. Ska de slutligen ta över helt? Kommer ringduvan på sikt att utvecklas till två olika arter? 

Snart nog anträder stora flockar ringduvor, norrländska mest, sin samfällda flyttning mot södra Europas ekskogar. Men ringduvorna i männskligt hägn bryr sig allt mindre om att flytta. Allt med ringduvor är under stark förändring just nu, medan vi ser på och undrar. Det är just det man kallar evolution.

Tillägg den 21 september:

Väktaren på sin post.

Det verkar som om ringduveparet faktiskt funderar på ytterligare en kull i trädgården. Nu är det ett av plommonträden som tycks intressantast. Hanen är väktare och bevakar sin honas varje steg och vingslag medan hon huserar inne i kronan. Det har pågått i ett par dagar nu. Men den hårda vinden just idag, en som verkligen slet hårt i bladverket, kanske har fått de kärlekskranka tu att avvakta ändå. Vi får väl se. Med duvor är det svårt att veta, trots sen september.

15 september - På besök hos Rylen

Jo, så heter den - Ryl, Chimaphila umbellata. En ganska egendomlig växt, på håll släkt med både pyrolor och ljung, men med ett utseende som kan förväxlas med lingonrisets. Och eftersom den växer just där, i lingonriset, på tallmoar och steniga barrskogshedar, är den mycket lätt att förbise. Fast när den står i blom, så sent som i augusti, kan den lättare avslöjas genom sin vackert spretiga, lite hängande blomklase av läckert rosa blomklockor.

Detta är den enda rylplantan vi fann idag under vårt besök.

Rylen är starkt hotad i vårt land och dessutom efter hand alltmer försvinnande eftersom barrskogar inte brinner regelbundet längre och är utsatta för kraftiga skogsåtgärder. Rylens små frön saknar frövita och växten är därför helt beroende av hjälp från svampar för att kunna gro och etablera sig.

I Östergötland är den sparsam och vi i "tisdagsklubben" känner bara till en enda plats i Ödeshögs kommun och dit är vi på väg idag; rakt in i Häradsallmänningens numera hårt tuktade skogar.

Ryl i frukt.

Vi kör förbi hygge efter hygge, fler för varje år och stora som sjutton. Vi hoppas att skogen där rylen växer står kvar. Platsen måste väl vara anmäld som skyddsvärd, tänker vi, men, vem vet i dessa tider. En liten oansenlig växt kan aldrig leva säkert idag hur fredad den än borde vara, det visar allt fler exempel.

Så här kan den få bli, skissen av rylplantan.

På platsen har vi tidigare funnit på ett tjugotal plantor, men den här dagen är det blott en enda och det är Karin som efter mycket letande finner den, till allas vår stora lycka. Vi bestämmer oss för att återkomma nästa sommar för att göra en noggrannare inventering. Detta måste bevakas innan det kan bli för sent.

14 september - I clinch med vår lavendelrundel.

Jag var på väg att rensa lite i lavendelrundeln i vår trädgård häromdagen. Där finns nämligen sådant insprängt, som jag definitivt inte har planterat. 

Redan för några månader sedan upptäckte jag ett rosa inslag bland blomstren och kunde glatt konstatera att det var kalvnos, Misopates orontium, ett idag alltmer sällsynt s.k. åkerogräs, släkt med lejongap bland annat. 

Jag går i clinch med vår lavendelrundel. Det rosa inslaget i blomsterprakten svarar växten kalvnos för.

Det hela var så märkligt att jag naturligtvis lät växten stå kvar och jag berättade i sammanhanget också historien om det hela. Du kan läsa den här om du vill. LÄNK. Frön från kalvnosen har jag nu sparat för eftervärlden och en del av det kan jag nog erbjuda hugade spekulanter, om stort intresse finns. Hör av er i så fall.

När jag nu ändå var på gång med näsan i den lavendeldoftande rabatten noterade jag flera andra växter som på något sätt hade hittat dit utan min medvetna förskyllan.

Det kan väl bli ett trevligt lite upplägg, tänker jag, att presentera en del av det jag fann: 

Sumpnoppa, Gnaphalium uliginosum, har smugit sig nästan osedd in bland lavendeln.

Länge fattade jag inte att de där lite silvrigt håriga bladen inte var lavendelns. Först när växten började blomma blev den upptäckt. Den får stå kvar åtminstone ett tag, tänker jag. Den är ju vacker i sin enkelhet framför allt så här dränkt i kristallklart regnvatten, eller hur? Man anar lite av det gula i blommorna.

Sumpfräne, Rorippa palustris, hittade jag flera exemplar av bland lavendeln. 

Saftigt gröna blad i rosett har den och senapsartad är den med sin höggula blomklase. Hos oss just nu dock endast i knopp. Jag gillar skarpt det där släktnamnet på latin - rorippa.

Det måste väl ändå vara tiggarranunkel, Ranunculus sceleratus, menar jag, när jag tar fotot av växten som är på väg upp med sin bladmassa. Jag måste kanske avvakta någon vecka till för att se om där kommer några blommor som kan verifiera min artning.

Om just tiggarranunkeln finns det spännande ting att berätta. Det är den, att tiggare förr i tiden sades smörja in sina händer och kanske ansikte dessutom med saften från växten, varvid fula och svårläkta sår började uppträda. Variga bölder skulle få "kundkretsen" att känna extra medlidande, var det tänkt och därmed förmås att skänka en större dusör. Jag vet emellertid inget om sanningshalten, kanske är det hela bara en skröna rätt och slätt. Men namnet hänger ändå med.

Leta du också. Och berätta gärna!

14 september - Inbjudan till samlingsutställning

19 september - 4 oktober bjuder föreningen OMkultur in till samlingsutställning på Dubergska gården i Motala.

Under denna bild finns en länk till OMkulturs hemsida.

Välkommen till vernissage med live performence kl. 12, lördag den 19 september.

Jag kommer att medverka med dessa fyra akvareller. Den till höger som jag kallar "Tre gråsparvar" såldes under resans gång men följer ändå med till utställningen.

Vi ses! Välkomna!

13 september - Tankar runt en gök

Jag sitter på bänken i Lövängsborgs fågelplattform vid Väversunda, Tåkern. Det är tyst och tomt. Knappt en fågel att se över hela den slåttrade maden och själva bygget är sunkigt och eftersatt. Det var några år sedan som mycket ställdes fint i ordning för besökarna vid sjön. Allt var nybyggt och fräscht, invigt av landshövdingar med pompa och ståt, med friska spänger, nymålade informationstavlor, anteckningsbok i pulpet och stor uppmärksamhet från press och media.

Det var då.

Idag är det annorlunda. Här finns inte längre någon satsning på att vidmakthålla kvaliteten. Naturvårdsverk och länsstyrelser saknar medel att underhålla det man så frejdigt investerade i den gången. De ekonomiska resurserna är nedskurna till minimum av en regering som visar väldigt svagt intresse för natur och kultur sammantaget. Till och med diamanten i diademet - naturum Tåkern - är hotat. En tidningsartikel häromveckan berättade om personalens sorg över knappa resurser och minimala öppningstider. Man blir verkligen ledsen över eländet!

Så funderar jag där på den halvruttna bänken ensam under gråhimlen, då jag upptäcker en gök på en staketstolpe. Den sitter och spanar efter håriga fjärilslarver, favoritfödan. En larv av spinnaren gräsulv är just så stor, fet och nästan giftigt hårig, att den gillas som allra bäst av ungöken, specialist på sånt. Ett par snärtiga slag mot stödet efter fångsten i gräset, ett par svingar därefter och så kommer den gulgröna tarmkanalen ut, varefter larvens päls bearbetas fram och tillbaka genom näbben. Sen är det färdigt för svälj och sök efter nästa byte. Det går som en dans

Jag studerar i lugn och ro den unga göken någon timme, vit i nacken är den som sig bör för årsbarn och egendomligt rödlätt vid ryggslutet. Snart far den emellertid in i Dags mosses skog och försvinner så att jag kan åka hem. Det är ju valvaka i kväll och den vill jag inte missa. Valet är så viktigt att jag fakiskt är smått rädd. Det handlar verkligen inte bara om resurser till natur och kultur. Nej! mycket mer än så. Nu måste något nytt hända!

Men göken förstås, bryr sig nog knappast om våra mänskliga bekymmer. Den äter upp sig inför Afrikaresan som förestår. Det räcker gott just så om man är gök.

11 september - Vendelsjön, en bit av Uppland I

Som gäster hos min andrekusin Jan och hans Kerstin i Rickebasta norr om Mälarens vikar, fick vi nyligen uppleva nya delar av det rika landskapet Uppland under ett par dagar. Vi hade verklig tur och landade mellan två bastanta regnväder och detta gjorde att vi kunde vandra genom naturmarker och besöka kultursevärdheter i promenadskor och lätt klädda. Det blev två härliga dagar, som vi är väldigt tacksamma för och vi känner oss nu både rikare och kunnigare efter perfekt guidning.

Ulla flankeras av värdarna Jan och Kerstin, i ett fågeltorn vid Vendelsjön i Uppland.

Höjdpunkten, som jag ser det, andra må tycka annorlunda, var exkursionen till Vendelsjön ett par mil norr om Uppsala. Sjön ligger tämligen smalt utsträckt någon mil i en sänka, som går i nord-sydlig riktning, just där den enformigt öppna och leriga Uppsalaslätten börjar anta en annan karaktär med insprängda skogsdungar, kärrdrag och betesmarker. (Många hästgårdar!).

Informationstavlan vid Vendelsjön är sannerligen i behov av en upprustning. 

Man blir lätt förtjust i Vendelsjön. Som en spegel i landskapet, likt många andra fågelsjöar, ligger den där med flortunt vattentäcke, fylld av vassar och sjöväxter och ett fantastiskt fågelliv. Vid stranden på en höjd, Vargkullen kallad, ligger fågeltornet perfekt med solen i ryggen och en stig leder dit genom stensprängda betesmarker översållade av ögontröst och höstfibbla. 

En finlemmad och väldigt röd ögontröst, Euphrasia sp. växer rikligt på de torraste partierna längs stigen till tornet vid Vendelsjön. Jag måste kolla upp vad det är för art och återkomma.

Det kan knappast bli bättre. Jag borde ha varit beredd på upplevelsen men jag blev överrumplad likväl.

På en kulle ligger fågeltornet vid Vendelsjön, Med ljuset i ryggen har man därifrån en fantastiskt fin överblick över fågellivet.

Det är så, nämligen, att Vendelsjön kom jag indirekt i kontakt med redan på 1970-talet när jag arbetade som intensivast med skäggmesarna i Tåkern. Det var en av de första och även mest avlägsna platserna i vårt land som juvelerna från Tåkern hittade till, strax efter sin etablering i landet. Redan efter ett par år dök de upp där och jag funderade på hur de kunde hitta denna "nål i höstacken". Namnet satte sig förstås, utan att jag hade någon riktig uppfattning om sjön själv. Jag blev, måste jag erkänna, förvånad över hur liten Vendelsjön var i verkligheten när jag nu äntligen var på plats; så liten men så rik.

Jag sätter mig som vanligt en stund för mig själv och skissar. Bredvid mig syns det som kallas "varggropen".

Tusentals gäss, grågäss mest, men även enstaka flockar av nyanlända sädgäss, steg upp ur vattnet när två havsörnar flög över och ett tjugotal tranor tog till schappen mera konsekvent och försvann. 

Nära nog ett hundratal brushanar och tofsvipor samt andra vadare traskade runt på bankarna, kustpipare visslade, gräsänder, bläsänder, krickor och stjärtänder prickade vattenytan och blå- och brun kärrhök gled över vassarna medan ormvråkar steg mot den blå himlen med den lyftande termiken. Allt var en fröjd för oss fågelhjärtan.

Ulla följer intensivt en havsörn högt där uppe i det himmelshöga.

Och så här blev resultatet av min snabba skiss från Vendelsjön. Färglagd blev den först hemmavid alldeles nyss.

Ett stycke II om Vendelsjön kommer senare och då handlar det om kultur.