22 september - Hönshirs, ett kommande problembarn

När jag igår slängde rosklipp och överblommade, torra luktärtsrevor i trädgårdskomposten såg jag det där gräset som man talar mycket om just nu. Det var rotat nere i kompostjorden och stöttade sig mot en stolpe upp till ca en halv meters höjd. Det var väldigt ståtligt och vackert i färg mellan lysande ljusgrönt i solen till nästan mättat blått i skuggan. Bladen var breda och strået toppade, med ett par tre stycken fruktkolvar och ett hanligt toppax. Kolvarna var fullmatade med gulvita frön (mörkt lila som mogna) av knappnålshuvuds storlek. 

Jag kände igen växten direkt, ty jag har sett den utomlands tidigare, i Spanien till exempel.

Gräset Hönshirs, Echinochloa crus-galli, är numera etablerat också i vår trädgård.

Hönshirs är ett gräs med troligt ursprung i tropiska delar av Asien. Man kan gott kalla det för invasivt idag och det är på tilltagande frammarch över Sveriges jorbruksmarker och kuster framför allt upp till Mälardalen och därefter längs Norrlandskusten. I kärnområdet längre mot söder har hönshirsen börjat utveckla resistans mot jordbruksväxtgifter och kan bli ett mycket besvärligt "ogräs" i odlingar som majs och vid gårdar med djurhållning. Det kan i mängd vara giftigt för betande djur. Varje planta sätter tusentals frön som kan vila i jorden i åratal. En tät mängd av hönshirs tränger undan odlade grödor och kan minska skörden väsenligt. Jordbruksverket går därför ut med skarpa råd om ökad kontroll samt åtgärder vid upptäckt.

Tips och råd inför det stundande skördearbetet

Kontrollera fälten i slutet på juli och plocka enskilda plantor för att förhindra ytterligare spridning. Gör rent maskiner vid flytt mellan fält och brukningsenheter. Tänk på att tröska, press och majshackar är stora potentiella fröspridare. En lövblås är ett bra hjälpmedel vid rengöring i fält. Planera tröskningen och tröska fält och delar av fältet med förekomst av hönshirs sist. Täck spannmålstransporter, så undviker du att få hönshirs spridd längs vägar och in i andra fält Undvik halmbärgning och försäljning av halm från fält med hönshirs.

Upptäckten i vår trädgård känns inte särskilt hotfull, åtminstone inte i detta tidiga stadium. Jag kommer att plocka bort plantan och lägga den i containern för invasiva arter; en sådan finns vid vår renhållningsstation. Men, innan dess kommer jag att dokumentera den och njuta. Hönshirsen är ju både intressant och väldigt vacker. Samtidigt undrar jag ju en del över ursprunget. Jag skulle tro att min fågelmatning är boven i sammanhanget. Fågelfröblandningarna man erbjuder i butik har man säkert ganska dålig kontroll över. Och så var det där med allt mildare vintrar som gynnar etableringen.

Ack ja! Den pågående klimatförändringen noteras i allt fler och olika sammanhang; idag med det kommande problembarnet hönshirs som exempel. 

20 september - Det är väl det lite knasiga namnet som lockar mig att berätta

I det sandiga och torra betet hos Sverker och Karin växer en svamp som heter Fnasig fjällskivling, Macrolepiota excoriata. Den är släkt med den mera kända släktingen Stolt fjällskivling, som är en god matsvamp. "Den fnasiga" går också att äta, säger Sverker, men värdfolket värnar om den, vilket gör att vi hittar ganska många, troligen upp till ett tjugotal exemplar, som lyser tydligt vita mot gräset. 

Vita fjäll och flikar ligger halvlöst upplyfta på hatten och det är väl det som är just det fnasiga, förstår jag. Toppen är upphöjd och vackert kanelströpplad och hatten har en totaldiameter på mellan fem och tio centimeter.

Fnasig fjällskivling, akvarellskiss.

Jag läser om den i Artfakta. Livskraftig står det och enligt kartan finns den i södra Sverige upp till Svealand. I Ödeshögsbygden är den tidigare noterad med åtminstone tre fynd och jag är en av de "skyldiga".

Fnasig fjällskivling är ju en svamp som lätt kan förbigås om det inte vore för namnet. Det sticker ut en smula som något man kan skoja med om man är lagd så. Bokstäverna kan bytas ut och stavelser vändas ungefär som man kan göra med den lilla vackert svart-vit-rutiga mätarfjärilen Rutig buskmätare. Dess namn har jag roat mig med många gånger att omvandla. Minst en handfull gångbara varianter är tänkbara. Pröva själv! 

18 september - Det börjar bli sent med höksångaren. För sent.

Den 29 augusti 1969 fångade Christer Elderud vid Tåkerns fältstation en ung höksångare under ringmärkning vid Glänås, Tåkern. Jag befann mig vid tillfället i Linköping för studier på Lärarhögskolan och missade förstås alltihop. 1977 fångades en andra höksångare på Lindön i Tåkern. Det var under häckningstid och jag minns att det funderades på eventuell häckning. Inte heller då var jag med. Dessa är de enda fynden vid fågelsjön Tåkern av rariteten, tills ...

I måndags var det dags igen. Ytterligare en ung höksångare fångades vid Glänås under standardiserad ringmärkning. Det blev den tredje! Det är stort och jag önskar åter att jag hade varit på plats. 

I brist på närvaro tröstar jag mig med att göra en rekonstruktion av fågeln; en fri akvarellstudie som bygger på det foto som togs vid ringmärkningstillfället. Det får bli en snuttefilt, som kan ge mig en smula lindring och en känsla av att jag på något sätt ändå har varit på plats, varit med. Tidigare tillfällen har runnit ur mina händer. Nu börjar det bli sent. För sent.

17 september - En riktig smygare

Jag delar min stora mönjelilja i fem delar, en vardera till våra tre döttrar och två som får gå iväg på annat sätt. I ateljén har jag en fin tredelad, som jag tog av moderplantan för fyra år sedan, den får bli vår egen i fortsättningen, den orkar jag konka på. (Hör av dig förresten om du är intresserad av en alldeles nyplanterad mönjelilja!)

Moderplantan innan dagens delning.

Det är ett riktigt skitjobb och tungt. Jag får använda yxa och spade för att rå på det förnäma åbäket. Men jag klarar av det. Smutsig och trött blir jag nöjd till slut.

 Bredvid mig står murgrönan i sin prakt. Den är nog tjugo år gammal, könsmogen, tät och stor. Den bär på en nyss avslöjad hemlighet. Jag tar det från början.

På boulebanan i bakgrunden brukar ett ringduvepar spatsera omkring och plocka grus, där och lite överallt i vår trädgård. Det började för så där en tio - femton år sedan, att de första dök upp, satt tutande på taken och genomförde branta, smällande spelflykter i området. Jag har förstått att de nog har häckat i närheten eller åtminstone försökt under några år och jag har letat i fruktträden och kollat hos närmsta grannar, men har hittills kammat noll.

I förrgår när vi steg upp och vickade på persiennerna satt två unga, tämligen nyflygga ungar av ringduva alldeles utanför sovrumsfönstret. De klev omkring på barnbarnens sandlåda, putsade både sig och varandra och såg ut att vara väldigt hemtama. De där, tänkte jag, måste höra hemma här.

Två ringduveungar, slätstruket gråtecknade utan vita markeringar på halsen och med några få kvarvarande dun runt huvud och hals.

Idag när jag arbetade med mönjeliljan kom jag på det. Murgrönan! Där måste boet ligga. Men den är så tät att det är alldeles omöjlig att leta där och ett ringduvebo, som inte är mer än ett par korslagda pinnar, är inte mycket att få ögonen på. Jag är emellertid ganska säker nu, nästan bombsäker. Ringduvorna har i år lyckats få ut två ungar i vår murgröna utan att vi har haft en aning. Som de har smugit!

Att ringduvan är en riktig smygare, det har jag noterat förr. Jag minns när vi satt och åt frukost hos vännerna Pär och Babro i Bollnäs. En ringduva landade på en gren i eken fem meter utanför altanen. Den satt stilla och kollade läget en stund och smög sen försiktigt, steg för steg och försvann till slut i grengrönskan. Det är visst ett ringduvebo i eken, sa jag och gick och spanade. Jag fick leta rejält innan jag slutligen fick ögonen på den mörka skuggan ett par meter upp. Där låg hon och ruvade i trygg ro.

Eller som när vi lånade en lägenhet av vännen Frank i Borgholm på Öland. Vi satt om morgnarna i trädgårdsmöbeln och åt frukost, i flera dagar faktiskt innan vi en morgon upptäckte att där fanns en ruvande ringduva i äppleträdet som lutade in över oss, en halv meter bara, ovanför våra huvuden.

Här är ringuvan som häckade alldeles över vårt frukostbord i Borgholm. Jag kunde faktiskt stå på backen och fotografera rakt in i boet utan att hon bekymrade sig ett dugg. Ändå var hon nästan omöjlig att upptäcka. Vilken smygare!

De ringduvor, som numera häckar allmänt i våra städers parker och trädgårdar beter sig väldigt annorlunda mot sina "vilda" artfränder som bebor fjärmade barrskogar. De är orädda på gränsen till tama och de sprider sig allt längre norröver. Ska de slutligen ta över helt? Kommer ringduvan på sikt att utvecklas till två olika arter? 

Snart nog anträder stora flockar ringduvor, norrländska mest, sin samfällda flyttning mot södra Europas ekskogar. Men ringduvorna i männskligt hägn bryr sig allt mindre om att flytta. Allt med ringduvor är under stark förändring just nu, medan vi ser på och undrar. Det är just det man kallar evolution.

Tillägg den 21 september:

Väktaren på sin post.

Det verkar som om ringduveparet faktiskt funderar på ytterligare en kull i trädgården. Nu är det ett av plommonträden som tycks intressantast. Hanen är väktare och bevakar sin honas varje steg och vingslag medan hon huserar inne i kronan. Det har pågått i ett par dagar nu. Men den hårda vinden just idag, en som verkligen slet hårt i bladverket, kanske har fått de kärlekskranka tu att avvakta ändå. Vi får väl se. Med duvor är det svårt att veta, trots sen september.

15 september - På besök hos Rylen

Jo, så heter den - Ryl, Chimaphila umbellata. En ganska egendomlig växt, på håll släkt med både pyrolor och ljung, men med ett utseende som kan förväxlas med lingonrisets. Och eftersom den växer just där, i lingonriset, på tallmoar och steniga barrskogshedar, är den mycket lätt att förbise. Fast när den står i blom, så sent som i augusti, kan den lättare avslöjas genom sin vackert spretiga, lite hängande blomklase av läckert rosa blomklockor.

Detta är den enda rylplantan vi fann idag under vårt besök.

Rylen är starkt hotad i vårt land och dessutom efter hand alltmer försvinnande eftersom barrskogar inte brinner regelbundet längre och är utsatta för kraftiga skogsåtgärder. Rylens små frön saknar frövita och växten är därför helt beroende av hjälp från svampar för att kunna gro och etablera sig.

I Östergötland är den sparsam och vi i "tisdagsklubben" känner bara till en enda plats i Ödeshögs kommun och dit är vi på väg idag; rakt in i Häradsallmänningens numera hårt tuktade skogar.

Ryl i frukt.

Vi kör förbi hygge efter hygge, fler för varje år och stora som sjutton. Vi hoppas att skogen där rylen växer står kvar. Platsen måste väl vara anmäld som skyddsvärd, tänker vi, men, vem vet i dessa tider. En liten oansenlig växt kan aldrig leva säkert idag hur fredad den än borde vara, det visar allt fler exempel.

Så här kan den få bli, skissen av rylplantan.

På platsen har vi tidigare funnit på ett tjugotal plantor, men den här dagen är det blott en enda och det är Karin som efter mycket letande finner den, till allas vår stora lycka. Vi bestämmer oss för att återkomma nästa sommar för att göra en noggrannare inventering. Detta måste bevakas innan det kan bli för sent.

14 september - I clinch med vår lavendelrundel.

Jag var på väg att rensa lite i lavendelrundeln i vår trädgård häromdagen. Där finns nämligen sådant insprängt, som jag definitivt inte har planterat. 

Redan för några månader sedan upptäckte jag ett rosa inslag bland blomstren och kunde glatt konstatera att det var kalvnos, Misopates orontium, ett idag alltmer sällsynt s.k. åkerogräs, släkt med lejongap bland annat. 

Jag går i clinch med vår lavendelrundel. Det rosa inslaget i blomsterprakten svarar växten kalvnos för.

Det hela var så märkligt att jag naturligtvis lät växten stå kvar och jag berättade i sammanhanget också historien om det hela. Du kan läsa den här om du vill. LÄNK. Frön från kalvnosen har jag nu sparat för eftervärlden och en del av det kan jag nog erbjuda hugade spekulanter, om stort intresse finns. Hör av er i så fall.

När jag nu ändå var på gång med näsan i den lavendeldoftande rabatten noterade jag flera andra växter som på något sätt hade hittat dit utan min medvetna förskyllan.

Det kan väl bli ett trevligt lite upplägg, tänker jag, att presentera en del av det jag fann: 

Sumpnoppa, Gnaphalium uliginosum, har smugit sig nästan osedd in bland lavendeln.

Länge fattade jag inte att de där lite silvrigt håriga bladen inte var lavendelns. Först när växten började blomma blev den upptäckt. Den får stå kvar åtminstone ett tag, tänker jag. Den är ju vacker i sin enkelhet framför allt så här dränkt i kristallklart regnvatten, eller hur? Man anar lite av det gula i blommorna.

Sumpfräne, Rorippa palustris, hittade jag flera exemplar av bland lavendeln. 

Saftigt gröna blad i rosett har den och senapsartad är den med sin höggula blomklase. Hos oss just nu dock endast i knopp. Jag gillar skarpt det där släktnamnet på latin - rorippa.

Det måste väl ändå vara tiggarranunkel, Ranunculus sceleratus, menar jag, när jag tar fotot av växten som är på väg upp med sin bladmassa. Jag måste kanske avvakta någon vecka till för att se om där kommer några blommor som kan verifiera min artning.

Om just tiggarranunkeln finns det spännande ting att berätta. Det är den, att tiggare förr i tiden sades smörja in sina händer och kanske ansikte dessutom med saften från växten, varvid fula och svårläkta sår började uppträda. Variga bölder skulle få "kundkretsen" att känna extra medlidande, var det tänkt och därmed förmås att skänka en större dusör. Jag vet emellertid inget om sanningshalten, kanske är det hela bara en skröna rätt och slätt. Men namnet hänger ändå med.

Leta du också. Och berätta gärna!

14 september - Inbjudan till samlingsutställning

19 september - 4 oktober bjuder föreningen OMkultur in till samlingsutställning på Dubergska gården i Motala.

Under denna bild finns en länk till OMkulturs hemsida.

Välkommen till vernissage med live performence kl. 12, lördag den 19 september.

Jag kommer att medverka med dessa fyra akvareller. Den till höger som jag kallar "Tre gråsparvar" såldes under resans gång men följer ändå med till utställningen.

Vi ses! Välkomna!

13 september - Tankar runt en gök

Jag sitter på bänken i Lövängsborgs fågelplattform vid Väversunda, Tåkern. Det är tyst och tomt. Knappt en fågel att se över hela den slåttrade maden och själva bygget är sunkigt och eftersatt. Det var några år sedan som mycket ställdes fint i ordning för besökarna vid sjön. Allt var nybyggt och fräscht, invigt av landshövdingar med pompa och ståt, med friska spänger, nymålade informationstavlor, anteckningsbok i pulpet och stor uppmärksamhet från press och media.

Det var då.

Idag är det annorlunda. Här finns inte längre någon satsning på att vidmakthålla kvaliteten. Naturvårdsverk och länsstyrelser saknar medel att underhålla det man så frejdigt investerade i den gången. De ekonomiska resurserna är nedskurna till minimum av en regering som visar väldigt svagt intresse för natur och kultur sammantaget. Till och med diamanten i diademet - naturum Tåkern - är hotat. En tidningsartikel häromveckan berättade om personalens sorg över knappa resurser och minimala öppningstider. Man blir verkligen ledsen över eländet!

Så funderar jag där på den halvruttna bänken ensam under gråhimlen, då jag upptäcker en gök på en staketstolpe. Den sitter och spanar efter håriga fjärilslarver, favoritfödan. En larv av spinnaren gräsulv är just så stor, fet och nästan giftigt hårig, att den gillas som allra bäst av ungöken, specialist på sånt. Ett par snärtiga slag mot stödet efter fångsten i gräset, ett par svingar därefter och så kommer den gulgröna tarmkanalen ut, varefter larvens päls bearbetas fram och tillbaka genom näbben. Sen är det färdigt för svälj och sök efter nästa byte. Det går som en dans

Jag studerar i lugn och ro den unga göken någon timme, vit i nacken är den som sig bör för årsbarn och egendomligt rödlätt vid ryggslutet. Snart far den emellertid in i Dags mosses skog och försvinner så att jag kan åka hem. Det är ju valvaka i kväll och den vill jag inte missa. Valet är så viktigt att jag fakiskt är smått rädd. Det handlar verkligen inte bara om resurser till natur och kultur. Nej! mycket mer än så. Nu måste något nytt hända!

Men göken förstås, bryr sig nog knappast om våra mänskliga bekymmer. Den äter upp sig inför Afrikaresan som förestår. Det räcker gott just så om man är gök.

11 september - Vendelsjön, en bit av Uppland I

Som gäster hos min andrekusin Jan och hans Kerstin i Rickebasta norr om Mälarens vikar, fick vi nyligen uppleva nya delar av det rika landskapet Uppland under ett par dagar. Vi hade verklig tur och landade mellan två bastanta regnväder och detta gjorde att vi kunde vandra genom naturmarker och besöka kultursevärdheter i promenadskor och lätt klädda. Det blev två härliga dagar, som vi är väldigt tacksamma för och vi känner oss nu både rikare och kunnigare efter perfekt guidning.

Ulla flankeras av värdarna Jan och Kerstin, i ett fågeltorn vid Vendelsjön i Uppland.

Höjdpunkten, som jag ser det, andra må tycka annorlunda, var exkursionen till Vendelsjön ett par mil norr om Uppsala. Sjön ligger tämligen smalt utsträckt någon mil i en sänka, som går i nord-sydlig riktning, just där den enformigt öppna och leriga Uppsalaslätten börjar anta en annan karaktär med insprängda skogsdungar, kärrdrag och betesmarker. (Många hästgårdar!).

Informationstavlan vid Vendelsjön är sannerligen i behov av en upprustning. 

Man blir lätt förtjust i Vendelsjön. Som en spegel i landskapet, likt många andra fågelsjöar, ligger den där med flortunt vattentäcke, fylld av vassar och sjöväxter och ett fantastiskt fågelliv. Vid stranden på en höjd, Vargkullen kallad, ligger fågeltornet perfekt med solen i ryggen och en stig leder dit genom stensprängda betesmarker översållade av ögontröst och höstfibbla. 

En finlemmad och väldigt röd ögontröst, Euphrasia sp. växer rikligt på de torraste partierna längs stigen till tornet vid Vendelsjön. Jag måste kolla upp vad det är för art och återkomma.

Det kan knappast bli bättre. Jag borde ha varit beredd på upplevelsen men jag blev överrumplad likväl.

På en kulle ligger fågeltornet vid Vendelsjön, Med ljuset i ryggen har man därifrån en fantastiskt fin överblick över fågellivet.

Det är så, nämligen, att Vendelsjön kom jag indirekt i kontakt med redan på 1970-talet när jag arbetade som intensivast med skäggmesarna i Tåkern. Det var en av de första och även mest avlägsna platserna i vårt land som juvelerna från Tåkern hittade till, strax efter sin etablering i landet. Redan efter ett par år dök de upp där och jag funderade på hur de kunde hitta denna "nål i höstacken". Namnet satte sig förstås, utan att jag hade någon riktig uppfattning om sjön själv. Jag blev, måste jag erkänna, förvånad över hur liten Vendelsjön var i verkligheten när jag nu äntligen var på plats; så liten men så rik.

Jag sätter mig som vanligt en stund för mig själv och skissar. Bredvid mig syns det som kallas "varggropen".

Tusentals gäss, grågäss mest, men även enstaka flockar av nyanlända sädgäss, steg upp ur vattnet när två havsörnar flög över och ett tjugotal tranor tog till schappen mera konsekvent och försvann. 

Nära nog ett hundratal brushanar och tofsvipor samt andra vadare traskade runt på bankarna, kustpipare visslade, gräsänder, bläsänder, krickor och stjärtänder prickade vattenytan och blå- och brun kärrhök gled över vassarna medan ormvråkar steg mot den blå himlen med den lyftande termiken. Allt var en fröjd för oss fågelhjärtan.

Ulla följer intensivt en havsörn högt där uppe i det himmelshöga.

Och så här blev resultatet av min snabba skiss från Vendelsjön. Färglagd blev den först hemmavid alldeles nyss.

Ett stycke II om Vendelsjön kommer senare och då handlar det om kultur.

7 september - Besök vid Brandalsund i Sörmland.

Gårdagen blev troligen en av de sista riktigt varma sommardagarna. Dotter Hanna, vars familj vi var på besök hos, hade av en arbetskollega fått tips om ett fint utflyktsmål söder om Södertälje. Där finns en liten trång vik av Östersjön, ni vet den som går hela vägen upp till Södertäljes segelbåtshamn, som man passerar när man kör inte under stambanans väldiga bropelare. Kan det vara nåt att besöka?

Brandalsund Säteri ligger fint i landskapet med sin pampigt långa lindallé kantande vägen.

En mil ner längs den viken ligger godset Brandalsund Säteri med anor från 1600-tal. Landskap och natur är oftast extra intressanta runt stora ägor, då där har funnits resurser att spara undan något för framtiden. Allting brukar förvisso vara ansat och välskött, men samtidigt med utrymme för gamla träd och undantag för det som är av det vildare slaget t ex längs hagmarker och stränder. Brandalsund är inget undantag, det blev vi varse.

Idag är området vid stranden ner mot Östersjön avsatt till naturreservat. Det är ett både socialt och biologiskt intressant reservat med informationsskyltar och lättgångna vandringsleder. Allt är i utmärkt skick och även denna sensommardag är platsen mycket välbesökt.

Området betas av kor och får ända ner till vattenlinjen, varför allmänt bad inte rekommenderas utan sker på egen risk med anledning av möjlig smittorisk.

Men, vi tar chansen och det visar sig vara rätt. Det är ljuvligt skönt!

 På uddens hela bredd växer tallskog och det är minsann inte någon "pinnskog".

foto - Hanna Björkman.

Det är istället frågan om gamla tallar, sådana med väldiga kronor och krokodilbark och jag bedömer att vissa av träden är upp emot fyra hundra år gamla, kanske mer, vilket i så fall stämmer överens också med godsets ålder. Pampigt och vackert så det förslår.

Efter badet och fikastunden går vi runt udden. Längst ut har erosionen tagit hårt på den låglänta stranden. Den tunna grässvålen välter ner i havet och man kan notera att även många gamla träd följer med. Jordlagret är tunt och skört och redan på en halvmeters djup kommer blåleran upp i ljuset. Glaciärtiden ligger nära. Problemen är svårlösta.

Erosionsstrand och blålera.

Foto - Ulla Björkman

Jag har med mig skissbok och pennfordral, längtar efter egen tid och smiter därför lite före de andra och får en stund på mage bland de sist blommande triftplantorna och vissnande, gulblekt kustarun och några snälla, betande stutar. Pyttemaskrosen, som botanisten Hans Rydberg visar en bild på (läs på en av reservatsskyltarna) är överblommad och står inte att finna.

Det blir till slut en enkel akvarell ut över viken mot Västerhaningelandet på andra sidan och några sent blommande, väldigt långskaftade triftståndare i förgrunden. Lättsamt och vackert. En bit av sommaren som lever kvar.

31 augusti - Nostalgin nyper till

Efter att Ulla rensat sitt skrivbord inför den interna flytten, som vi nu har företagit oss i huset, kom hon till mig med några foton, som hon tänkte var för papperskorgen. Jag reagerade direkt. De vill jag spara.

Det var papperskopior hon hade i handen, från ett av de tidiga åren vid min målarstuga vid Tåkern, som hon eller kanske någon av våra döttrar hade tagit en sommardag år 2007, enligt en anteckning baktill på fotot. Hustrun gjorde ett besök hos konstnären, mitt i arbetet. 

Konstnären.

Kära minnen bubblar upp när jag ser dessa foton tagna för nästan tjugo år sedan. Det var väl den tiden, tänker jag, som jag, åtminstone på ett sätt, var som mest uppe i mitt konstnärsskap. Jag hade flera utställningar på gallerier runt om i landet varje år och var liksom alltid på jobbet, i ateljén i Ödeshög eller som oftast nere vid Tåkerns strand. Målande, målande, målande.

Stugan hyrde jag av Renstad gård, kontraktet signerades av Britt-Marie Renstad, var det 2000 jämt möjligen, varefter ägandet, efter ett par år, togs över av sonen Carl.  

Jag målade här nere vid Stugan, som jag alltid kallat den, hela året, ute i det fria i landskapet runt sjön eller på den norrvända altanen och nästan alltid under sommartid med kor som nära åskådare. Som jag trivdes.

Konstnären med fru och en kopp kaffe.

Men allt har en ände. 2023 var det definitivt över efter några stökiga år. Jag kan inte säga att jag idag längtar tillbaka. Jo, i tanken men inte på riktigt. Men tårarna rinner nästan när jag ser dessa bilder som andas sådan lycka och framgång. Och, så unga vi var!

31 augusti - En snabbis i bilen

Jag fick lite Tåkernabstinens i morse, stal till mig en dryg timme, innan färd mot Linköping till min käre gamle far och landade vid Holmen, där ett par tusen grågäss dominerade totalt och artfattigt förutom knölsvanparet med sina fem stora ungar, som förtvivlat försökte jaga iväg två ovälkomna sångsvanar, då jag i bortre, västra änden av dammen, plötsligt såg två smådoppingar dyka efter mat bland sävståndare och smalkaveldun.

Smådoppingstudie.

Det blev en snabbis i bilen, en akvarellstudie alltså; mycket schematiskt och impulsivt anlagd, bara så där, ni vet. Kanske för enkel att lägga ut, men jag gör det ändå. Smådoppingar kan väl vara värda att åka och kika på för den som så vill och här ligger de bra till.

28 augusti - En slumpens petitess

Häromdagen, då jag pratade med min vän Göran Bergengren frågade han mig om jag hade sett någon svingelgräsfjäril den senaste tiden på hemmaplan. Han hade gjort det nämligen, den första för Åsbodalen, menade han. 

- Den fanns inte i vår hembygd när vi var unga, sa han. Den är ny här. Den sprider sig med klimatet.

- Nej, det har jag inte, svarade jag. Svingelgräsfjärilen är väl mera av en kustart, eller hur och jag har sett den flera gånger på Öland tidigare. Den är väldigt vacker!

- Du får spana, sa han. Det kan vara något på gång.

Igår var det bad i Vättern vid Hästholmen, precis som varje dag den senaste tiden.

Foto - Hanna Björkman.

Vattnet, någonstans mellan 16 - 18 grader och en milt värmande sol, gjorde att man kunde njuta i fulla drag. Kanske blir detta det sista badet den här sommaren, tänkte jag. Åtminstone av det behagliga slaget och på min födelsedag till och med.

Sen satt vi en stund, Ulla och jag och pokulerade med andra badare, när en orangefärgad fjäril virvlade förbi. Den liknade en nässelfjäril men upplevdes som mindre och ljusare färgad. Snabb var den också, flykten var absolut inte nässelfjärilens. Den försvann fermt längs staketet innan jag hann med.

Svingelgräsfjäril. Foto - Daniel Liljegren.

Plötsligt var den tillbaka och landade framför oss i en maskrosblomma mitt i grästorkan. Det är en svingelgräsfjäril, berättar jag upphetsat. Är det någon som kan ta ett foto? Jag har tyvärr min mobil i bilen.

- Jag försöker, sa Daniel och lyckades därmed fånga fjärilen i fyra bilder. Mot honom är jag numera väldigt tacksam. Dokumentationen är klar och otvetydig. Den duger gott för både mig och Artportalen.

Göran och jag talade alltså om svingelgräsfjäril någon dag innan detta hände. Slumpen, eller ödet för den som vill, gjorde att allt kom att sammanträffa inom ett par dagar och att jag därmed var vaksam och beredd över själva möjligheten, även omedvetet

Svingelgräsfjäril, Puccinia festucae. Akvarell av Gebbe Björkman

Den första svingelgräsfjärilen i Ödeshögs kommun (tror jag) blev härmed dokumenterad och uppmärksammad. Det är en slumpens skörd och kanske en petitess för många, men inte för mig och alla andra som noterar naturens förändringar. Det blev också en väldigt fin födelsedagspresent.

25 augusti - Öninge hamn

På vägen ner, vid Öninge Korpralsgård ungefär, lyfter två gamla havsörnar från åkern. Deras stjärtar lyser kritvita mot mörka kroppar; ljuset är skarpt. Vi  följer dem i kikaren när de drar iväg bort mot Omberghållet och försvinner. Är det månne ett av våra etablerade par, nu nyblivet barnlösa, spekulerar vi i bilen. Det är ju den tiden nu, att ungarna får klara sig själva.

Två gamla havsörnar gläder oss.

Vid Öninge hamn träffar vi Stig Andersson och jag passar på att informera mig om eventuella aktualiteter.

Stig Andersson framför den skyddade viken där båhusen ligger i lä bakom mäktiga klippor och under korrugerat plåttak.

Stig berättar för mig att här finns en förening som äger och förvaltar hamnen. Sexton medlemmar ingår, mest närboende, och många av dem har båtar på plats i båthusen. Stig är pensionär och bor alldeles intill. Han fiskar kräftor och röding på fritiden, men jag ser att plastboxen just idag ännu är tom.

Här ser man Öningeviken och båthusen från klipporna ovanför, akvarellskiss,

Stig berättar vidare om platsens historia som Ödeshögs gamla officiella badplats, med simskola och allt under 1940 till 1980-talet. Här fanns omklädningsrum, trampoliner och någon form av brygga. Barnen simmade därute mellan uddarna under sträng hållning av läraren Roland Hagberg. Stig var med!

Här mellan klippor och stenblock lärde sig Ödeshögsbarnen sig att simma förr i tiden, även om vattnet ofta var kallt.

När vi själva kom till Ödeshög i början av 1970-talet, var det ännu hit vi åkte för att njuta Vätternbad. Stora Lund var ännu ett skjutfält med tillträdesförbud och Hästholmens hamn var avsedd för annan verksamhet. Vid Öninge var det fullt varma somamrdagar. Än idag kommer ungdomar hit för att bada och fiska, berättar Stig, men inte är det som förr.

Graniten är vass och skarp. Numera känner jag min begränsning.

Ute på klipporna vid Öninge bokade man in sin egen hylla i god tid innan det blev fullt. Man hade sina favoriter. Sen kunde man njuta av friska klippbad hela dagen, simma ut och kika ner i brådjupet utanför klippväggen; 75 meter brant har jag alltid sagt, men Stig rättar mig med att det är en 45 m brant undervattensvägg. Men, den räcker väl för den som vill ha spänning eller utöva fridyk, vilket är mycket vanligt på platsen. 

Här är nästan alltid en blå flagga hissad och ur vattnet stiger kaskader av bubblor

Öninge är en undanskymd vrå i Vätterlandskapet. Så annorlunda och spännande. Här samsas naturens motsatser i form av blodnäva, småskrake, hasselsnok och gråal (arre).

23 augusti - En favoritplats

Så här sitter jag ofta kvällstid när mörkret kommer. Filosoferande och väldigt avkopplande tar jag en paus i livet, för mig själv på vår inglasade veranda. Jag har nästan alltid sällskap av olika slags musik, våra växter från vänster till höger: just nu överblommad afrikansk klätterlilja, min mors gamla Mårbacka - pelargon, vårt fantasiska fikonträd fullt med frukter samt där utanför glaset några av tomaterna, (som jag redan har berättat om). Ett glas vin eller en whisky kommer gärna till. Så blir kvällen fulländad och själen laddad.