8 april - Samtal vid Ödeshögs kyrkogårdsmur

Varje vår samma sak. Jag hänger tätt över stenmuren vid Ödeshögs kyrka på andra sidan gatan om ateljén och folk kommer förbi undrande.

- Vad gör han den där Gebbe?

- Nej, det är inte insekter som jag egentligen letar efter. Men titta på den här lilla veronikan, säger jag till två tjejer jag känner. Kan man se en vackrare blå färg?

- Det är en trädgårdssveronika, förklarar jag. En växt som har blivit allt vanligare och den kan verkligen invadera gräsmattor. Här på muren blir den inte så frodig. Här blir det kruttorrt om bara en månad. De som vill blomma får passa på nu.

- Egentligen letar jag efter den lilla växten råttsvans, fortsätter jag, men ännu har jag inte hittat någon, så jag får fortsätta leta efter en pytteliten rosett med sylformiga blad, som brukar komma så här dags och skvallra om snar blomning.

-Men här är en en annan veronika förresten. Den är också vanlig och heter murgrönsveronika. Inte så klar blå färg, mera mot blek ultramarin, eller vad säger ni tjejer.

- De där känner jag igen säger Jossan. Vad är de de heter nu igen. Vi har många hemma.

- Det är eldskinnbaggar, eller "eldlöss" som man ibland säger. Vi kanske inte ska störa dem i den här situationen, eller?! Det är honan förresten som alltid släpar på hanen.

- Det känner vi igen!

Vårförgätmigejens blomma är inte ens 1 mm tvärs över. Ser du den? där uppe till vänster.

- Det här är väl kanske den minsta blomman i vårt lands växtvärld, eller vad säger ni, påstår jag. Den heter vårförgätmigej och den börjar blomma redan långt ner i bladrosetten för att hinna med innan torkan slår till.

- Allt det ljusgröna som bildar som en matta är dvärgvårlök. Den blommar om några veckor med mindre, spetsigare och ljusare blommor än den vanliga vårlöken. Den får ni spana efter nästa gång ni passerar förbi; den och råttsvansen.

7 april - Vårtecken just nu

Efter stormen i går vänder vädret mot sol igen. Fast vinden är nordlig och kall så vi tar lä i Tåkerns strandskog, vid grillplatsen med korv och kaffe. Tillsammans med de flesta i familjen njuter vi av snokar, skogsödlor, skrattmåsar och sädesärlor.

Jag lägger in några bilder som hastigast, fler kommer senare som komplettering. Våren är här - om ni nu inte visste.

Gulsippan knoppas på södra Omberg.

Häggen knoppas vid Tåkern.

Snoken kryper i gräset vid Tåkern, lyfter sitt huvud och spanar efter oss med tungan. 

Den här, som var ungefär 70 cm lång, hade en orange nackfläck istället för gulvit, så där som Gotlands snokar har. Jag talade med Malin om det inne på Naturum och hon meddelade att hon hade sett en lika dan för någon dag sedan, antagligen samma då.

2 april - Bland storfuksar och svarta majbaggar

Den 10 mars 2014 hade jag lyckan, att upptäcka Ombergs första två exemplar av fjärilen videfuks. Arten betraktades då som en oerhörd sällsynthet och fyndet rönte stor överraskning bland alla entomologer i landet och var ett nytt fynd för Östergötland.

En videfuks som blev till en dekal för svensk fjärilsnätverk.

länk till datum för fyndet.

Fem år senare, den 6:e april 2019 blev jag återigen en förste upptäckare, denna gång av videfuksens "tvilling" körsbärsfuks på bergets södra sluttningar.

Varje år därefter har jag på södra Omberg kunnat dokumentera både och/antingen eller videfuks och körsbärsfuks under vårens tidigaste dagar. Att båda de rara arterna numera har en fast stam på Omberg verkar vara helt säkert. Körsbärsfuksen har ett sydligt ursprung och videfuksen ett mera östligt. De är mycket svåra att åtskilja och är sällsynta, men de tycks öka snabbt numera tack vare ett varmare klimat. Rapporter om observationer av både körsbärsfuks och videfuks på Omberg duggar in tätt numera. Det är verkligen spännande och intressant.

Nära släktingar är nässelfjäril och vinbärsfuks och framför allt nässelfjäril kan vara en förväxlingsart om man inte lärt sig läxan, att de båda nytillkomna fuksarna är större, ljusare och mycket skickligare flygare.

Igår när solen värmde en stund på eftermiddagen, då jag ändå var på plats vid Alvastra för att köpa in en karta ekologiska ägg från Thomas och Åsa, så tog jag svängen upp mot det gamla grustaget under Klintarna med avsikt att försöka finna några fuksar av endera eller bägge arter.

Platsen är perfekt för värmedyrkande insekter med maximal solinstrålning till ett 45-gradigt lutande plan under bergväggen, klädd av bokskog. Vackert är det också så det förslår.

Överallt i den sandiga backen klättrade äggstinna honor av svart majbagge runt för att leta upp de bästa platserna för deposition av alla sina tiotusentals minimala ägg.

Både påfågelögon och nässelfjärilar flög runt tätt över slänten men jag noterade också flyktiga och snabba skuggor av andra fjärilar som tycktes segla över mitt huvud. Mot solljuset var de svåra att få i fokus men till slut landade en av dem på en sten framför mig. I kikaren såg jag att det var en videfuks.

Sammanlagt såg jag på platsen minst tre olika storfuksar, men bakvingarna, där den säkraste artbestämningen, enligt min mening, är bredden på den svarta bården, var väldigt slitna och trasiga. Åtminstone en av de tre kunde jag artbestämma till videfuks, medan de andra två förblev obestämda.

Studier från platsen direkt i skissboken.

De tre fuksarna jagade varandra fram och tillbaka, många gånger högt upp i luften varvat med skickliga och långa seglingar på horisontellt vingplan, så annorlunda mot nässelfjärilarnas långsamt ryckiga och marknära framfart. En gång bjöds en nässelfjäril emellertid upp till dans av en videfuks, som jagade sin lilla "kusin" ända upp mot trädtopparna.

Södra Omberg har en unik och känslig natur. Besök gärna men med varsamhet. Se, men inte röra gäller!

Tillägg den 3 april:

Jag kan inte låta bli att besöka platsen även idag och nu följer Ulla med; hon är alltid sugen på spännande naturupplevelser. Vi hinner bara ta några få steg in i området innan vi noterar de första majbaggarna trots att temperaturen visar på ynka 4 plusgrader. Solen värmer en smula förvisso men vinden drar snålt. Strax därpå ser vi den första storfuksen och i kikaren ser jag att det är en klar videfuks. Ulla lyckas fota den med mobilen. Kameran som jag tagit med idag visar sig vara urladdad när jag behöver den som bäst - så klantigt!

Här följer en fotosvit tagna av hustrun under dagens besök. Tack för dem, Ulla.

Buskviol - foto Ulla Björkman

Svart majbagge, hane - foto Ulla Björkman

Svart majbagge, hona - foto Ulla Björkman

Videfuks - foto Ulla Björkman

29 mars - Att vältra sig i färg och doft

Att ligga på mage framför det blåa blomsterhavet på Omberg dessa vårdagar, måste vara den vackraste av stunder som finns att få. Jag fotograferar flitig med min mobil, närbilder och helheter, men jag vet att det är lika omöjligt, i dag som tidigare, att fånga lystern. Det går absolut inte! Jag brukar säga och det tror jag på, att det beror på mängden ultraviolett färg, som blommorna ger ifrån sig. Vi människor kan inte se den nyansen, men vi anar den ändå på något sätt och det lägger sig ett egendomligt skimmer överbacken. Blåsipporna är nästan självlysande, i verkligheten alltså, men knappast på foto.

Ett foto av blåsippor ger ingen rättvisa åt upplevelsen.

Först vältrar jag mig i det skinande blå och sen sätter jag mig strax därpå mitt i ett dofthav som vore jag i en parfymbutik.

Jag tar fram min skissbok och börjar teckna och färglägga med akvarell. Jag har en 70 cm hög, blommande liten tibastbuske framför mig och att få till den lysande karminrosa blomfärgen där, är nästan lika omöjlligt som blåsippornas blå färg.

Och doften från blommande tibast måste upplevas på plats. Den är så stark nämligen, att jag nästan dånar.

26 mars - En stund vid Öringe forsar i Svartåns lopp

Jag får den där fina timmen för mig själv ute i naturen, när jag har lämnat av Ulla på fotvården i Sörby rundloge i Mjölby. Snart är det också min tur, men innan dess hinner jag med att ta riksvägen mot Öringe forsar i Svartåns lopp en halvmil söderut och om rätt ska vara rätt är jag då i Boxholms kommun. Men sånt har jag aldrig tänkt på tidigare heller. Natur är evigt gränsfri.

Jag passerar Sörby gamla skola, där jag hade min bästa kompis Folke en tid. Dit cyklade jag ofta de där åren vi gick tillsammans i realskolan. Det var tur att vi hade varandra då, som de två minsta och senast mogna i klassen var det annars rätt tufft ibland. Vi hade leken kvar länge, Folke och jag, och han lärde mig att göra äggtoddy i glas (utan alkohol) på hela ägg och socker, som vi vispade runt med en modern elvisp, (nytt för mig) till en slags sockerkakssmet att käka direkt med sked. Och sen gick vi upp till Löfsbergs tegelbruk och den spännande gamla miljön för att fortsätta leken tillsammans med ännu en kamrat.

Därefter passerar jag Hulterstad, där jag några år senare, i mopedåldern, hängde tillsammans med mina nya kompisar i Mjölby fältbiologer. Vi hade vårt "undersökningsområde" där längs åsträckningen söderut från bron, med observationer av sångsvanar i hundratal, en berglärka en gång och min första havsörn och mina första korpar; storspovarna spelade däremot varenda gång. Det var andra tider.

Vid Öringe slår jag mig ner under den gamla stenbron, tar fram min skissbok och börjar teckna av fallet nedströms min position. Samtidigt som jag försöker fånga det strömmande vattnets själ, spanar jag efter utter och strömstare, men det enda jag ser blir spelande knipor och en uppenbarligen ensam och kanske deppig knölsvanshane. Vid strandkanten under mig ligger en stor vit fjäderhög. Jag anar en katastrof.

Då, just då, skär ett spetsigt "zi-ritt" rakt genom forsens brus. Jag vänder mig om och ser en ärla. Men det är inte årets första sädesärla, det är forsens egen art - forsärlan. Och det är inte bara en, där är minsann de båda, i par.

Snabbskiss av forsärlorna, hanen överst med sin svarta haklapp och kraftigare citrongula färg och honan under, den blekare i paret. Båda har de typiska, men ändå egendomligt ljusrosa benen.

Jag vänder blad i min skissbok och skissar snabbt av de båda individerna mitt i rörligheten och rörigheten. Någon skönmålning eller noggrannhet finns det varken tid eller observation för. Dessutom blir det knort om tid nu att hinna tillbaka i tid för min fotans. Kort men intensivt blir livet ibland, men så skönt att få vara med om. En timme av paradis.

25 mars - Morfars köttbullar

Idag i halv storm blir det mest arbete hemmavid. Jag plockar bort sunkiga odlingslådor och gammalt skrank till hallonlandet och kör till tippen. Hemma i köket igen, steker jag köttbullar medan Ulla ordnar med städning, dekoration och andra förberedelser till påsken. Alla våra barn och barnbarn kommer hem och det ser vi verkligen fram emot.

Morfars köttbullar brukar vara succé på både påskbord och julbord. Nu tänker jag tänker bjuda på hur jag gör dem, för den som eventuellt vill veta - alla gör väl olika, kantänka, och så här gör alltså jag:

Jag kör två rödlökar i mixern tillsammans med ca 1 dl vatten, som jag sen blandar ner i en bunke där ett par nävar ströbröd redan finns. Jag rör ihop det hela till en jämn smet där inga klumpar må förekomma och brukar också tillsätta en liten skvätt grädde om sån finns hemma.

Sen kommer kryddorna. För att få fram "min" smak tar jag en knuten näve "Piffi-allkrydda". (Inte alltid lätt att hitta, men oumbärlig!) och nymald svartpeppar.  Det är allt! Ner med detta i bunken och rör om. 

1 kg blandfärs står på tur. Jag vippar ner färsen i i bunken och knådar smeten tillsammans med ett ägg till jämn och fin konsistens, lagom rullvänlig, inte för tjock.

Nu steker jag köttbullarna i en inte för stor panna; rullar tjugo åt gången med vätade handflator och vänder dem till fin stekyta i ljusbrynt smör och inte på för hög värme. (Min spis står rakt ner på 5.)

Omgången köttbullar är färdig när fräsandet i pannan börjar tystna, köttsaften är slut.

Av 1 kg blandfärs får jag runt 80 fina små köttbullar.

"kocken"

23 mars - Inför konstrundan i maj

I Ateljé Gebbe pågår arbetet just nu febrilt både dag som natt. En del är klart. Annat återstår. Den 13 maj ska allt hänga färdigt på väggarna inför Konstrundan - "Konst runt Omberg" - den 14 t o m 17 maj. 2026.

Mitt bidrag till affisch för Konstrundan 2026 hänger numera vid Rök/Hejla, där jag hoppas att den skall locka några av alla de tusenden som besöker den majestätiska Rökstenen på väg till Alvastra kloster och Omberg, att ta svängen också genom konstrundan.

Igår var vi ett litet gäng som målade de stora affischerna till kommunens åtta officiella annonsplatser. Jag tänkte att det blir bra att göra "Ombergsvalen" utsträckt på längden i syd-nordlig riktning tvärs över mitt älskade landskap mellan Vättern och Tåkern. Spontant och vilt som det anstår en slagdänga.

Jag målar just nu på en dryg handfull oljor i olika format. Många vet redan, att det är så jag arbetar, med flera verk på gång samtidigt, så att jag kan växla över när jag behöver fundera. Stressat känns det, som alltid, jag har ju stå stora ambitioner. "Alltid vill jag, att min nästa utställning ska bli intressantare än föregående". Jag undrar just hur länge jag orkar med den prestationsnivån. Det närmar sig förstås - det datum man lägger ner för gott, obevekligt med ålderns stjälp. Kanske jag orkar något år till, man vill ju så gärna och jag älskar det här livet.

Här är en liten försmak, två oljor med vintermotiv som fortfarande är under arbete. Färdiga resultat visar jag alltså i maj. 

Välkommen då!

20 mars - Till Värmland

Vi gjorde två dagar i Värmland. Ulla hade inte varit hos Lars Lerin i Karlstad, alltså var det perfekt att ordna med en liten födelsedagsresa för henne till hans utställningshall, det gamla danspalatset Sandgrund, för att ta in alla hans stora och rika akvareller.

Aningen suddig bild, men ändå, Ulla är på plats.

Det var ju vanlig vardag så vi hade ovanligt gott om plats, och tid tog vi oss så det räckte till. Tre timmar ägnade vi åt studier av verken och därmed kände vi oss nöjda och mätta. Nedan följer några exempel på Lars Lerins fantastiska målningar från olika år.

På hemvägen igår passade vi på att besöka Kristinehamn, en vacker stad belägen vid en djup vik av norra Vänern. Längst ut mot sjön, i ett område som benämns "Skärgården", hittade vi till slut Picassos stora staty gjuten i betong.

Det är ju en makalös upplevelse att kunna vandra omkring härute i solskenet just den dagen när isen släpper sitt grepp över Vänern och Picassos staty bevakar att allt går rätt till.

Jag begrundar världens just nu kaotiska tillstånd med hjälp av Picasso. Det känns stort faktiskt!

17 mars - Vårtecken vid Tåkern idag

Med varje dag kommer nya vårtecken. Idag vid Glänås, Tåkern, sjunger bofinkar, taltrast och rödhake. Rördrommen harklar sig, ja, någon vacker skönsång är det som alltid i början inte tal om ännu. Några skrattmåsar, en liten förtrupp, är på plats för att förbereda ankomsten av det stora gänget tre dagar bort, sothönsen käbblar överallt, knölsvansparet dunkar iväg över vassviken mot en ovälkommen gäst och hela sjön ligger vårblå och isfri. Jag noterar en havstrut och förstås, en havsörn.

Plötsligt kommer en gammal brunhökhona svepande över vattnet, stiger över vassen vid Svanshalsudden och försvinner mot Väversundas vasshav. Årets första för mig.

Men mest av allt är det ägretthägrarna som stjäl fokus. I stora gäng far de omkring över sjöns vassar, landar i lämpliga områden allihop och lyfter därpå igen och provar en ny anhalt. Man ser tydligt att de är på jakt efter ett lämpligt häckningsområde, där de gemensamt kan bereda sin bon i skydd. Förra året häckade ungefär 60 par ägretthägrar i Tåkerns vass, fördelade på ett par, tre olika ställen. Utvecklingen är otrolig och kommer den att fortsätta i år så kanske vi närmar oss hundra par. 

En smått komisk och alldeles egen notering är, att en flygande ägretthäger liknar en baklänges flygande svan; får bara tolkas och förmedlas som något udda och kuriost från undertecknad.

Vid parkeringsplatsen, i solen, blommar nu alen för fullt. Vårvindens pustar färgas illgula av pollen från hanhängena. Nu kan det bli tufft för pollenallergiker.

Senare tillägg:

Under en fikastund på spången genom Tåkerns vass, fick vi spontant en givande kontakt med Mikael och Birgitta, som var på plats för att studera hur långt fågellivet hade kommit. De båda stod stadigt ut med våra vindlande diskussioner och reflektioner och det hela blev till ett trevligt samtal oss alla emellan. 

Mikael och Birgitta har hört av sig till mig på e-post med varma hälsningar och ett par bifogade bilder därtill. Dessa har jag fått löfte om att presentera i min Naturliga dagbok. Tack så mycket!

"Vi mötte tisdagsclubben på gångbryggan vid Tåkerns naturrum, vi hade ett trevligt och lärorikt samtal om naturen och fågellivet vid sjön och på Öland. En magisk stund där ” clubben” delade med sig av sin stora kunskapsbank. En oförglömlig stund en vindstilla dag i solskenet den 17 mars. Tack för väderstaskorporna. Vi fortsatte sedan till Omberg för att äta våra äggsmörgåsar och leta efter blåsippor."/ Mikael o Brigitta

Vi ses förhoppningsvis igen vid Tåkern eller på Omberg, hälsar vi i "Tisdagsklubben" tillbaka!

16 mars - Större skogsmus

Inte sedan oktober har vi haft någon mus i förrådet. Vi har, visa av erfarenhet, placerat ut flera musfällor av slagmodell runt om där och i garaget samt uppe på vinden och vi har glatt oss åt att hela vintern har passerat utan fångst.

Men i morse var det dags igen. I två fällor, alldeles intill varandra, fanns två exemplar av större skogsmus. De var lite olika i storlek, men typiskt tecknade med sin kontrastrika päls av vit mage och strupe mot den mörka ryggen och en varm brunorange ton däremellan. Rejäla, trattformade öron, stora och klara pepparkornsögon samt en mycket lång och muskulös svans ingår också i utrustningen. Den är kraftig för att vara mus och är verkligen en mycket alert och snabb rackare med meterlånga hopp i repertoaren. 

Större skogsmus, Apodemus flavicollis. Artnamnet betyder gulhalsad och berättar att arten ibland också kallas för halsbandsmus. Den är allmän i södra och mellersta Sverige och finns också längs Norrlands kust.

Den större skogsmusen är en samlare och vandrare som ofta söker sig inomhus vintertid där den faktiskt också kan sätta en ny kull ungar till världen. Dess släkting mindre skogsmus, som är mer enhetligt färgad, fångar jag mycket sällan inomhus. Däremot händer ibland att jag får arten husmus, men den finns nästan bara i nära kontakt med människors boningar och klarar kanske inte en normalvinter utomhus.

Jag får väl höra imorgon med Sverker om hur han har det med mössen. Han brukar vara snabb med att rapportera när något händer. Det är viktigt nämligen, det här med smågnagarpopulationer, som styr hur det går för till exempel ugglorna och sånt vill vi hålla reda på, vi som är lite av naturnördar.

13 mars - Ligga på mage och dokumentera våren

Det blir en kort färd upp till Omberg. Ett häftigt sug att måla blåsippor infinner sig nämligen när jag kommer till ateljén. 

Att ligga på mage och försiktigt försöka sätta de små blå liven på pränt i skissboken är ett måste varje vår. Men marken är fuktig och kall, en tråkig vind river i fjolårslövet, kylan kryper på, färglådan kinkar och penslarna kärvar. Dessutom konstaterar jag att jag inte bär lämplig klädsel. Företaget blev alltför spontant den här gången.

Jag gör ändå några valhänta försök men slutar där. Nu är det är gjort; ett par ofullbordade skisser är allt som blir i boken Ja, ja, allt behöver ju inte bli perfekt. Det finns tid att återkomma. Och bofinken sjunger över mitt huvud.

11 mars - Tankar runt en död kaja.

Vi satt vid Pers Sten på Omberg runt kaffebordet och talade om mångahanda ting, såsom jag berättade igår. Kjell hade med sig en bok om hemskheter, avrättningar och tortyr och sånt och berättade med anledning av den om barns fascination och funderingar över dylikt. Vi kände igen det, både hos våra barn men också i oss själva och förde en diskussion om fenomenet.

Idag ligger en död kaja under en av lindarna i ateljéträdgården. Den var inte där igår, den måste ha dött i natt och trillat ner från det sociala sovträdet. Runt omkring den går andra kajor som om ingenting har hänt. De bryr sig inte ett dugg om sin döde artfrände utan småpillar i gräset alldeles intill efter något att äta. 

En död kaja ligger under sovträdet vid ateljén när jag anländer om morgonen.

Hos många arter, kanske de flesta, finns ett engagemang i död och hemskheter. Framför allt hos "mer intelligenta", sociala djur, är intresset och t o m sorgen inför sjukdom, olycka och död tydlig. Vem har inte sett filmerna om elefanter som samlas runt en död medlem i flocken och själv har jag många gånger noterat hur skator och kajor skränande bildar cirkel kring en olycksalig artfrände. 

Man samlas runt den drabbade, både deltagande och nyfikna. Psykologerna förklarar det med att det är viktigt att uppleva hemskheter för att lära sig något av dem, förstå sammanhang mellan orsak och verkan liksom. Ibland handlar det också om att ta avsked. Detta har man uttolkat hos just elefanter och jag skulle vilja påstå att detsamma gäller till exempel kajor och andra kråkfåglar.

Men sen, när avskedet väl är gjort, verkar det hela vara över. För de sociala kajorna väcker den döda kajkroppen i gräset under linden inte längre något som helst intresse. Livet går vidare på ett väldigt påtagligt sätt när avskedet är gjort. Den ceremonin måste ha skett någon gång under morgonen, när jag inte var på plats. 

 

10 mars - En av de små

Kort rapport från "Tisdagsklubbens" vandring längs Sjövägen på Omberg idag på förmiddagen. Vi diskuterade det mesta från människans fascination för avrättningar till pilgrimsfalkar, svavelsippor och blåsippor.

Svartbräken, Asplenium trichomanes. Foto Sverker Kärrsgård

På några av granithällarnas skärningar vid vägkanten växte frodiga bestånd av svartbräken, på andra inte alls, vilket föranledde oss att ägna en stund åt, om det inte är så, att den här lilla vackra ormbunken trivs bäst i skugga, framför solbelysning och uttorkning och att den är i behov av fuktvandring genom sprickorna i berget. Det är nog så, kom vi fram till. En av dagens stora slutsatser.

Slutligen fann vi även vackert blommande blåsippor såsom jag modigt hade utlovat. Men jag sparade dem till den sista utposten.

9 mars - Sparvugglekväll på Omberg

Ynka två fulla händer av visslingar var allt han bjöd på, denna den första riktiga vårkvällen på Omberg i mildaste marsmånad.

Spången över Surmossen var för tillfället avspärrad, så jag tog vägen.

Det var vid Surmossen, när jag vandrade den vanliga kilometern vid solens nedgång, strax efter det att råbocken stampat irriterat och sen under en hiskelig utskällning dragit iväg genom skogen och precis då årets första koltrastsång plötsligt avbröts av någonting i skumrasket. 

Där borta vid skogskanten var det som sparvugglehanen satt och sjöng in vårkvällen. Men jag såg honom aldrig

Då hände det, alldeles när jag hade satt mig på en vedflo vid vägkanten för att lyssna en stund. Tio slag, inte mera, om än några med studs. Uret visade 18.27. Det var andäktigt. Sparvugglehanens sång kom från mossen i riktning mot fornborgen, med eko från vendeltid. Jag lyfte min mobil för att spela in konserten men då tystnade han. Tio visslingar blott, sen var det hela över.

Men nu har det börjat!

7 mars - Den gamla linden

Vid bron över Brudforsen i skogen söder om Ödeshög, alldeles vid den enda kvarvarande och snart bortruttnade grindstolpen, som berättar om en gårdsinfart till allt som var men inte finns kvar idag, står en gammal lind. Den är oerhört mäktig och den är uppdelad i fem stora stammar, varav en går nästan horisontellt ungefär tio meter rakt ut i luften.

Den gamla linden vid bron över Brudforsen vid vägen in till torpruinen.

Linden är som jag förstår det planterad på platsen någon gång för ca tvåhundra år sedan eller mer; antagligen som ett vårdträd. Ett torpställe är markerat inne i gläntan, men allt som är kvar är grundstenar till ett par olika byggnader samt några helt söndersmulade gamla bilvrak och en sedvanlig skräptipp med krossade pavor, konservburkar och bucklig kaffepetter. Idag reser sig istället en anordning för vildsvinsmatning med jaktbod på platsen. 

När jag anlände till bygden var hela området runt torpruinen bevuxet med planterad gran som vällovligt nog togs bort innan mognad för att jag vädjade om det och fick gehör från en välvillig skogvaktare. Fast nu känns även det som att det kunde ha kvittat lika, för ingen tar vara på den gamla ängen och åkern i vilket fall. Allt känns sunkigt och lite ledsamt bara. Men, jag kan lova, att det säkert var vackert här en gång i tiden, med all lövskog och med närheten till Renemokärrets våtmark runt hörnet. Idag ropar tranorna och sparvugglan spelar ibland, bävrarna har snart gnagt bort varenda asp, uttern markerar med en doftande skit på brostenen varje gång den passerar, tretåig hackspett har varit på vinterbesök och älg och tjäder har jag både sett och hört många gånger. 

Och visst, trots min besvikelse över den senaste utvecklingen, är jag här flera gånger varje år; framför allt när blåsipporna blommar och forsen brusar.

Det jag vill återvända till är även den gamla linden. Den där horisontella grenen jag nämnde är bevuxen med mossa, gräs och stensöta, ända uppe i luften på flera metes höjd. Varje gång jag går därunder tänker jag på tropiska skogar. Jag har mött sådana i både Indien och Indonesien och sett  häftiga påväxter av olika växter som därmed söker sig sig upp mot ljuset. De där arterna kallas epifyter, vilket betyder just påväxter, och de är representerade med arter från olika familjer: orkidéer som t ex vår vanligaste krukväxt brudorkidén, Phalenopsis, bromelior och ormbunkar.

På den gamla lindens gren är det mest anslående, plantorna av ormbunken stensöta, som ger den där speciella, tropiska looken. Varje gång spanar jag också efter orkidén knärot. Den borde kunna trivas där uppe, tänker jag och det vore väl fantastiskt om det kunde hända. Ännu har jag inte gett upp om det. Det ingår i "min plan". 

Sist i detta lilla kåseri vill jag slå ett slag för den fina boken: "till träden" av roine magnusson, åsa ottosson och mats ottoson, ISBN 978-91-87283-10-9, 

7 mars - Brudforsen

Känslor av liv finns i det livgivande vårregn som just faller. Dessa dagar i tidig marsvår med gråväder och regn brukar vara bra för dubbeltrastens sång, tänker jag och drar till skogs. Det blir som oftast bort till Renemokärret, där Disevidån, Tåkerns artär, strömmar fram genom skogen. På vägen dit möter jag Maria och Johan med hund för allra första gången.

De håller undan på vägrenen och jag kan inte låta bli att stanna och undra lite nyfiket. Jag presenterar naturligtvis  också mig själv och berättar om anledningen till att jag smyger fram på den här lilla vägen genom skogen.

- Jo, vi vet nog vem du är, säger Johan, konstnär´n! Vi bor där borta, säger han och pekar mot gården där hästarna går på bete. Det är väl tio år sedan vi flyttade hit.

 - Och jag har varit vid mitt favoritställe, säger jag, på andra sidan kärret där ån ansluter. Ni vet, där den lilla skogsvägen går in, mitt emot infarten till Månsabola. Ån och forsen där är nämligen ett favoritställe som jag verkligen älskar att besöka många gånger varje år.

- Brudforsen, menar du, säger Maria.

Så blir jag alldeles stum. Under femtio års tid har jag varit ständig gäst vid den forsen, men aldrig hört om något namn. 

- Det namnet känner jag inte, säger jag. Är det så? Då är det minsann på tiden. Jag hade verkligen ingen aning.

- Jo, vi säger så, vi som bor här. Det är ett fint namn, eller hur?

Vägen in till Brudforsen är kantad av aktivt skogsbruk. Små hyggen, leriga larvspår och diken, gallringar, högstubbar och högar av "grot under papp" berättar om vinterns verksamhet. Skogen här är "kyrklig" och ägs av Linköpings stift. Jag har haft synpunkter på deras förvaltning i området redan tidigare och kanske kan jag återkomma till det som hänt nu, men just nu släpper jag det, för jag tycker ändå, att det mesta idag tycks vara utfört med viss känsla och omsorg. 

Jag går långsamt hela skogsvägen ner mot ån och lyssnar efter dubbeltrastens sång utan resultat. Det är tyst och antagligen för tidigt ändå, någon vecka återstår. Men jag hör gröngölingen gala på avstånd, tranor som ropar från kärret och korprop som närmar sig över skogen. Det visar sig vara en ensam korp som kommer med hårda vingslag tätt över trädtopparna rakt över mig. Jag står blickstilla under en yvig gran och korpen ser mig nog aldrig. Med tre sekunders mellanrum utstöter den hela resan ett tvåstavigt djupt och burkigt kraxande läte: "korr korr". Den vill något. Letar den efter sin partner, eller vad? 

Korpen försvinner bortöver och lätet tynar långsamt bort "korr korr".

Under vandringen finner jag överraskande året första blåsippa helt utslagen. En riktig solitär är den, som mitt bland alla höstens blad, ensam och modig har sträckt sig ur vinterns grepp och för att berätta för mig, att det är vår även på skogen.