11 april - Årstiders möte i ateljén

Ute faller snön tung och tät medan jag sitter vid min pulpet och målar akvareller. Som alltid utgår jag från mitt gedigna underlag inför uppdrag. Allt jag behöver finns redan i överflöd i form av skisser, direkta studier, foton och drömda idéer. Jag sovrar och provar, komponerar och förändrar. På så sätt kommer jag att arbeta fram ett antal olika motiv, anlagda med rått manér i stående format, storlek 37 x 53 cm, på Arches 600 grams grovt grängade akvarellpapper, där årstider blir den minsta gemensamma nämnaren. 

Årstiders möte i Ateljé Gebbe 11 april 2021.

Mitt mål är att ha upp emot tio färdiga konstverk till juni månads mitt, där uppdraget redan är bokat - En sommarutställning i Sankt Lars kyrka i Linköping.

Mellan nu och då kommer vår konstrunda 2021 också gå av stapeln på något sätt och i ännu delvis obestämd form och storlek på grund av pandemin. 

Härmed kan jag komma att få problem med logistik och produktion. Kanske får jag dubblera de här påbörjade verken och hålla i avhämtning vid eventuell försäljning under maj månad. Men detta är ju förstås än bara en hypotetisk och säkert för allmänheten ointressant fråga, så den glömmer vi.

Nu skapar jag!

11 april - Dagens maskros så annorlunda gårdagens

Jag kunde inte låta bli att gå ut i det ymniga snöslasket för att försöka leta upp gårdagens första blommande maskros, så annorlunda mot dagens men ändå densamma. 

Det är spännade med vädrets spännvidd i vårt härliga land. Jämför gärna med bilden från igår.

10 april - Årets första maskros

Idag har jag planterat penséer och min fingrar värker valhänt av kylan. Violer är ändå tåliga och blir det nu snö imorgon såsom utlovat/hotat tror jag att de ändå kommer att resa sig igen, tuffingarna..

Vid ateljéns södra husvägg blommar idag min första ogräsmamaskros för året; ett alltid lika välkommet vårtecken och en påminnelse om hur vacker denna blomma egentligen är.

För er alla, mera nördigt lagda, naturskådare finns möjlighet att berätta för mig vilka andra växter ni kan finna i bilden. Jag ser på rak arm ytterligare tre, finns där möjligen ännu fler och vilka är de?

Sänd mig ett meddelande till: gebbe@telia.com

6 april - Kalla vårdagar är också vårdagar

Det har varit en vinterbister vecka igen, med snöfall här och där och temperatur ofta under nollan. Men vi har varit ute varenda dag och träffat våra barn och barnbarn till grillfest, påskbord och naturlek på Omberg och vid Tåkern. Det har varit väldigt mysigt och trevligt och trots vädret märker man från dag till dag hur våren gör stadiga framsteg och jag ges därmed svar på sägen, att våren aldrig väntar, den består inte bara av vackra dagar så det gäller att passa på så att man inte längtar för länge. Snart nog är den förbi.

Idag, under vår promenad på Omberg, noterade vi trastar av många arter och från trädtopparna brusade det av samlad sång. Gröngölingen ropade hela vägen och rödhakar fanns överallt. En ren liten flock av järnsparvar flög upp från grusvägen framför våra steg och tranorna, paret med det märkliga biotopvalet, en beteshage mitt i det mest turistiska, var på plats i år igen.

Det finns en kommentar från Gunnel om järnsparven. Se nedan.

I det fuktigt skuggade diket blommade gullpudra.

På de torra vägslänterna lyste det blått från ruggar av buskviol.

Och på de få dagarna sen senast, då jag fann gulsippor i tidig knopp, har de första nu börjat blomma. Men för gullvivan dröjer det ännu en vecka, men knappast mer.

Vid Höjekröken upp till Omberg står alltid bilar parkerade, ty där pågår nu och ett par veckor framåt, plockning av ramslöksblad. Många är lyckliga och glada däröver ...

Vi också, men vi har våra alldeles egna ställen på berget. Idag blev det vid hemkomsten nygjort aromsmör till en fantastisk entrecote på välhängt mörkt kravkött. En lyx förstås som var årets egna matevent all time high!

1 april - Söndagsöppet i ateljén

Hej alla mina vänner. Jag vill påminna om att jag är på plats i min ateljé även kommande söndag, den 4 april. Mellan kl 11 - 16 finns jag här för möten på olika plan. Jag hoppas att ni tar chansen under dessa annorlunda covidtider, det är tufft och besvärligt för oss alla, men jag försöker i alla fall bjuda till - och in! 

Varmt välkomna - jag håller det Covidsäkert!

1 april - Stucket som hugget

Första sprutan Covid är klar. Jag bokade plats i Linköping igår och redan idag på morgonen fick jag tid i Missionskyrkan där det gick snabbt och smidigt. Efteråt fick man på köpet dessutom en stunds stilla ro och filosoferande i kyrksalen som fungerade som återhämtningsrum. Det känns väldigt skönt så här långt och nu hoppas jag bara att hustru Ulla får sin dos i snar anslutning till min.

Därmed har jag redogjort färdigt för detta event.

*

Inatt kom rödhakarna. Ja, jag vågar faktist vara så precis även om någon säkert har skäl att invända däremot. I förrgår fanns ingen rödhake att höra då jag vandrade runt vid Höje på Omberg i min jakt på körsbärsfuksar och igår var det säkert stiltje i leden eftersom regnet var kallt och tätt men idag satt de överallt och sjöng i kratt och buskar på berget.

Flockar av flyttande rödhakar måste ha landat vid första gryningsljuset i morse efter ett nattpass från någonstans i Mellaneuropa. Det är så det går till, en etapp i mörker på kanske femtio mil och sen någon dags vila innan nästa delresa går vidare norröver. Under tiderna av rast och födosök, har rödhaken den trevliga vanan att sjunga. Jag minns en gång för ett par år sedan efter ett massivt nedfall av fåglar i ottan att hela vår trädgård var full av sjungande, hoppande, ätande och vilande rödhakar.

Kommentar se nedan:

Jag for till Omberg idag för att det var dags för mig att överlämna mitt omfattande illustrationsarbete om Istidens Omberg, vilket jag har berättat om tidigare. De sista decenniernas tekniska utveckling märktes minsann även vid detta tillfälle. 

Louise från Sveaskog tog tacksamt emot hela mitt tunga arbete som med råge rymdes i denna pyttelilla "sticka". Den digitala revolutionen är verkligen svindlande på alla plan. Nu går arbetet vidare utan mig med layout och tryckning och vi hoppas alla inblandade, att den renoverade Istidsstigen skall kunna presenteras och invigas även en smula officiellt senare under våren. Till detta ber jag att få återkomma. 

I dagens Covisläge är ju ingenting hugget i sten.

Kommentar:

Rödhaken är min absoluta älsklingsfågel. I hög grad beror det på hur dess goda vilja och ömmande hjärta avspeglas i kristna legender och i folklore. Men även i hög grad därför att rödhaken har "magnetiskt sinne" som leder till utmärkt navigation mellan det-och-det. Hade det varit fråga om en människa, så hade möjligen dess beteende till det yttre påmint om "kalkylerande" (ett bättre ord än "beräknande", dock synonymt) - men alltihop hade handlat om en häpnadsväckande extraordinär predestinerad gåva...

Gunnel

Jo Gunnel ... i likhet med de flesta fåglar har rödhaken ett magnetiskt sinne. Senare tids forskning, bl a av lundaforskaren Rachel Moheim, indikerar att det troligen sitter i ögat som någon slags "ny" sinnescell i paritet med tappar och stavar, vilken reagerar på jordens magnetfält så, att fågeln faktiskt ser magnetiska fältlinjer och rikning mot polerna möjligen som ett slags ljus. Framtiden kommer att berätta. Det finns så mycket vi inte vet, men anar ...

Hej Gebbe! 

Nu blir detta mycket intressant! Snälla, berätta mer, om möjligt! Berätta om jordens magnetfält och fågelns öga, lundaforskaren och var du hämtat denna spännande information. Finns lundaforskningen som en elektronisk artikel som du kanske kan länka till? Det börjar bli lika intressant som det mest spännande och stimulerande som finns, dvs. rymden, universum, planeter, stjärnor, T Brahe, J Kepler, G Galileo etc. Är idel öra! 

Mvh G.

Här är länk till kortartikel/Gebbe:

Forskning och Framsteg 

30 mars - Vilken underbar dag

 Idag slog våren till med besked och allt kom igång väldigt momentant.

Hemma i trädgården var krokusmattan i rabatten intensiv och tät. Mängder av honungsbin svärmade runt i kalkarna så att luften riktigt surrade. Flera drottningar av mörk jordhumla samt en hushumledrottning var också där tillsammans med ett par nässelfjärilar och allehanda slags flugor. Det var en vacker upplevelse.

Vid tvenne besök på Omberg, ett under förmiddag och ett ytterligare under sen eftermiddag märkte man faktiskt av vårens pågående snabba utveckling under en enda soldag. Blomstren sköt uppöverallt ur löv och torrgräs. Blåsipporna prunkade i alla färger från vitt över rött till blått av alla nyanser.

Vit variant av blåsippa.

De första vitsipporna slog ut redan under morgonen och mötte sen eftermiddagens tilltagande värme med en allt rikare blomning i buskkrattens ljumma famn. Det var härligt att uppleva det snabba svaret under årets första, allvarligt menade vårdag.

Vitsippsmattan markerar sin första närvaro inför det överdåd som väntar.

Den vackra lungörten fann vi lite här och där.

Krusbäret är först att sätta blad men snart kommer både skogstry och måbär i tät följd. 

Nog var det redan så långt överraskande för oss med alla dessa vårväxter, men inte hade jag väntat mig att även den väna gulsippan skulle vara på plats så tidigt. Mig tycks den höra hemma i maj månad..

Även gulsippan fanns på plats. 

Gulsippan var ännu inte i full blom, men så nära som det bara går med knoppar svullna och gula, färdiga för öppning nästkommande varma dag.

Vid Höje stannade jag till under eftermiddagen och letade fjärilar. Här har jag och Ulla under en följd av år sett den sällsynta dagfjärilen Körsbärsfuks fler gånger, oftast i samband med att pestskråpen  blommar sina änkliga hanblommor, vilka uppenbarligen levererar åtråvärt om pollenprotein för honor med äggläggningsambitioner.

Den friska vinden lyfte fjärilarna till vild luftakrobatik så alla möjligheter till fotografering omöjliggjordes. Men nog fick jag även denna tidiga vårdag 2021 uppleva flera individer i detta hot-spot-område, Sveriges troligen nordligaste fasta population har jag förstått av expertisen.

Jag såg sammanlagt fyra stycken, två i parflykt medan de andra inte kan garanteras för eventuell dubbelräkning, över detta är jag både stolt och lycklig idag.

Kommentar:

Jag tycker mycket om (de ödesmättade?) orden "... årets första allvarligt menade vårdag".Jag tycker också mycket om stycket om körsbärsfuksen och den målade bilden på fjärilen. Den bilden är innehållsrik och talande. 

Mvh Gunnel.

Tack Gunnel för dina återkommande små men ofta djupa kommentarer.

Gebbe

25 mars - Öppen ateljé på söndag

Välkomna till Atelje Gebbe söndag den 28 april, kl 11 - 16

Jag ordnar med en Coronasäkrad möjlighet att få ta del av våren som har anlänt. Jag visar målningar av olika form och teknik, en del nytt men säkert också en del tidigare känt. Jag kommer att finnas tillgänglig med visir och avstånd för att ta emot er alla, men högst 9 personer samtidigt i ateljén. (Min ateljé är på ca 100 kvadratmeter).

Jag hoppas och tror att allt kommer att fungera väl och litar på att ni, kära besökare, tar ansvar för er del.

Just nu städar jag, en sedan någon tid tillbaka eftersatt syssla, hänger  tavlor och plockar fram övrig material som möjligen kan intressera.

Och inte minst målar jag små enkla akvareller, inspirerade av årstiden, vilka är både möjliga och lämpliga att ta med hem för en rimlig penning.

Vet att du kan alltid ringa mig om du vill komma en annan tid, när det passar dig: 070-6781721.

Varmt Välkomna!

23 mars - Förmågan att se

På Tåkerns strandängar sticker nu de första majvivorna upp sina vaxat pudrade bladrosetter för den som har ögon att se. Jag böjer mig ner för att känna om blommornas doft finns där, "hästapiss", så kallas de lokalt i bygden. Men nej, jag hitter den inte. Om en månad kommer dock doften att sprida sig subtilt över sankängen. Då får näsan också vara med.

Vi saknar bruna kärrhökar och enkelbeckasiner, ty trots att värmen nu smyger in efter veckor av kyla är allt ännu inte ifatt normaliteten. Inte heller åkergrodorna är på plats för lek förståeligt nog, eftersom nyisen har lagt sig i skuggan. Men rördrommen blåser och skrattmåsarna har kommit. 

- I fredags anlände de, mitt i Vårdagjämningen, säger Jenny på Naturum.

Fågelsjöns ljudkuliss är därmed inordnad i kännt kronologiskt schema. Men på sina häckningsholmar är de inte ännu. Flocken huserar fortfarande ute på sjöns vindblå, öppna yta, allt för att hättorna skall hinna mörkna och hormonerna mogna. Men de första grågässen lägger ägg eller till och med ruvar redan fulllagd kull på holmarna vid vasskanten.

Stackmyrorna har vaknat.

Blåsipporna väver en allt tätare blå matta på Ombergs sydvända sluttningar. Vi får ta nästa färd dit Ulla och jag, lägga oss i den solvärmda lövmattan med kaffet inom räckhåll och njuta av färg och doft såsom vi brukar varje vår. Årets bästa tid.

Trots blåsippornas lysande färg fastnar jag ändå idag för en annan nyans av blått. Det är en växt jag upptäckte för första gången i mitt liv för blott ett par år sedan och jag behövde därvid inte gå längre bort än till gräsmattans kant utanför ateljédörren.

Jag böjer mig ner och letar efter de vackra små ljusblåa blommorna som jag hoppas att finna i år igen. Och jag hittar dem, Luddveronikans bröllopssmycken med sin iriserande lyster som tycks sticka hål i mina ögon. Tänk om den grå starren på mitt vänstra öga därmed kunde botas, tänker jag. Hmm, lyckan finns att finna också i det allra minsta och visst är jag lycklig nu, jag som trots allt kan se och har förmågan och nyfikenheten att få vara upptäckare, det som var meningen med mitt liv. Och starroperationen står på snar vänt, ingen ko på isen. Det är ju vår nu.

Kommentar:

Årets bästa tid" skriver du, och hänvisar till våren och blåsippemattan. Själv föredrar jag senhösten, november månad, då det är som mörkast. i december tänds juleljusen och det hela hade kunnat bli riktigt stämningsfullt, men tyvärr har kommers, handel och vi själva (som vanligt) gjort vårt yttersta för att profanera det heliga, så julens egentliga budskap dränks i glättat bråte och krims-krams. 

Sommaren tycker jag dock är värst. Att som svensk säga att sommaren är den värsta årstiden (vedervärdigt ljust på nätterna och jag hatar alla myggor) verkar vara lika hädiskt som att säga att man "faktiskt inte gillar kladdkaka" eller som att bo i södra Sverige och säga: "Jag har aldrig varit i Ullared och har som uttalat mål att aldrig åka dit".

Sommaren verkar vara svenskens största avgud; solen skiner, alla är glada och lyckliga och plötsligt, över en natt,  har alla 1000 vänner eller fler på Facebook. Och allt står i blom. Varför är det viktigt för oss att solen skiner, allt står i blom och att alla är harmoniska extra allt?

Gunnel

20 mars - Vårdagjämning

Oh! Så är vi där igen. Ännu ett år har jag fått uppleva känslan av upphetsning när ljuset tar över. Trots den relativa kyla som varit den senaste veckan är detta ändå den fullständiga vårens egen berättelse,  precis som den ska vara och alltid är och kommer att vara (hoppas jag).

Jag blir med ens min egen trädgårdsmästare och tar hand om och vårdar vinterns eftersatta blomster. Amaryllisen har jag redan berättat om, hur den kom segrande ur förfall och hot och fick nytt liv igen, men jag har inte visat hur den ser ut just nu i all sin prakt. 

Så fantastisk!

Och dess lite avlägsna men ändå släkting, mönsterliljan, Clivian, planterade jag om redan i höstas. Den fick ny jord och större kruka och på detta svarar den idag med friskare grönska än på länge men med avsevärt reducerad blomsterprakt. Från de ca femton flockar som varit normalt de senaste åren uppstickande bland gula och bruna, vissnande blad har den fått så mycket utrymme och liv att den nu inte behöver satsa på nödblomstring. En klase får räcka. 

Men, vilken klase!

Det doftar trädgårdsskötsel i ateljén. Jag klipper av 24 gulgröna skott från fjolårets två Mårbackapelargoner, som blommade så fantastiskt på vår altan under hela sommaren 2020. Tre och tre sätter jag dem i krukor med välvattnad ny jord. Fjolåringarna stubbar jag riktigt kort, skär bort mer än hälften av all gammal jord, fyller på ny i krukorna, sätter tillbaka och vattnar igenom. Nu kommer jag att få pelargoner mer än jag själv behöver. 

Vilken lycka! 

17 mars - Som pärlor från skyn

Som från ett doserat pärlhalsband när det plötsligt brister trillar trädlärkans toner likt graderade små droppar ner ur skyn. Det är så vackert att jag nästan dånar.

Så högt uppe under molnen att han är nästan omöjlig att se, flyger trädlärkehanen sjungande runt i vida cirklar över tegar och hagar för sin vackra hona dold i backens fjolårsgräs - lullande och lyllande, som från en annan tid - odaltid.

Just här, där vännen Lars bor, sjunger ännu trädlärkan varje år och en gång, det var 2012, fann jag på en kull just flygga ungar i hästbetet strax intill. 

Och en annan gång satt den plötsligt där, nära och orädd, i ett knoppande vårträd. 

Kommentar den 21 mars.

"Poeten Gerard Manley Hopkins dikt "The Woodlark" (trädlärkan) består av ord och meningar som utgör en blandning av poetens egna påhittade ord och vedertagna ord - allt för att efterlikna trädlärkans läte. "Diktarjaget" är en trädlärka som verkar vara medveten om tingens ordning. Fågeln nämner bl a att "the skylark" (sånglärkan) är den av människor mest kända av de båda lärkorna: 

/.../ Well, after all! Ah but hark -

I am the little woodlark.

/.../ The skylark is my cousin and he

Is known to men more than me /.../ 

Jag vet inget om lärkor och vet inte om sånglärkan var den mest kända av dessa i England under 1800-talet (och bakåt). Men jag vet att den mer berömde poeten Percy Bysshe Shelley år 1820 hade författat en mycket känd dikt, "To a Skylark". Möjligen anspelar Hopkins på Shelleys dikt? Det är mycket troligt! Shelleys sånglärka är ett mirakel av ljus, glädje, ljuvlighet och kärlek, nästan ett ljust andeväsen snarare än en fågel. Shelley frågar sig varifrån allt detta underbara hos sånglärkan kommer: 

/.../ What objects are the fountains

   Of thy happy strain?

What fields, or waves, or mountains?

   What shapes of sky and plain?

What love of thine own kind? What ignorance of pain? /.../ 

I svensk prosaöversättning: /.../ Vilka föremål är (inspirations)källorna till din lyckliga sång? Vilka ängar eller vågor eller berg? Vilka former av sky eller slätt? Vilken kärlek till ditt eget släkte? Vilken okunnighet om smärta? /.../

Översättningen av den sista meningen är intressant. Bör vi verkligen tolka allt det ljusa och sköna hos sånglärkan som "okunnighet om smärta"? Eller kan en tolkning som lyfter fram ordet "ignorans" snarare än "okunnighet" göra fågeln mer rättvisa, när det gäller förhållandet till smärta? Oavsett vilket, så är dikten verkligen värd att läsas och tolkas i sin helhet." 

Med vänlig hälsning från Gunnel.

Tack Gunnel! 

Inom poesin och för den delen även inom prosan samt för alla konstarter som tänkas kan, inte minst min egen, finns alltid stor inspiration från naturen, så självklart, här finns ju grunden till det mesta som har värde. Trädlärkan fortsätter att inspirera trots att den under det senaste seklet har rasat i antal över hela sitt utbredningsområde. Den tidiga vårens och även sommarnattens egen trubadur sjöng ihärdigt högt över skrala åkermarker och jag tänker att den säkerligen också sjöng över Karl-Oskars och Kristinas axglesa rågåker i stenigt landskap, knappast till tröst men likväl. Det var så den hörde hemma. 

Är trädlärkan, fattigmarkfågelns, öde att sörja? Ett uppslag för en etisk diskussion måhända av vad som händer i dagens människopräglade landskap i förödande skala.

15 mars - i slutet av ett arbete

Mitt beting i projektet Istidens Omberg, att illustrera ett antal nya skyltar till en naturslinga vid Stocklycke på Omberg, går mot sitt slut. Allt är färdigmålat och grovt layoutat. Nu återstår finjusteringar, inscanning och att färdigställa materialet digitalt samt ombesörja överföringen till beställaren Sveaskog. 

Fram emot senvåren är det meningen att allt ska vara på plats och vi får väl se om det då kan bli en invigning av något slag, Coronan sätter ju käppar i hjulet för det mesta numera.

Det sista som sker är att jag ändå tar mig an ett förargligt vitt hål i den av skyltarna som kallas Stocklyckedalen. Där berättas historien om hur det kan ha varit på platsen för mycket länge sedan, för längre sen en blott en senaste istid, för hundratusentals och till och med flera miljoner år sedan. Fanns här ullhårig noshörning och mammut och andra i dag utdöda exotiska djur? Ingen vet säkert eftersom allt är bortsopat av minst ett tjugotal istider under eoners förlopp. Det är emellertid spännande att fundera en sväng till och att våga sticka ut hakor.

Det vita hålet i min skyltplan störde mig så att jag till sist ändå bestämde mig för att måla den där mammuten som fattades.

10 mars - Skogsharen på Omberg

När jag på riktigt lärde känna Omberg under 1970-talet, då jag flyttade till Ödeshög, noterade jag hur allmän skogsharen var. Överallt såg jag de rundade små harhoppen i snön, så annorlunda slättens spetsigt utdragna fältharespår jag var mera van vid. En av mina grannar jagade på berget och till varje jul hängde en vit hare, stäckad med granris, vid porten på framsidan av  huset. Man kan med fog säga att Omberg var en viktig refug för skogsharen på Östgötaslätten, som en ark för en art som med ett allt varmare klimat nu har blivit undanträngd av den under sen medeltid, från kontinenten inplanterade fältharen - tyskharen, så att det nog blott är en tidsfråga innan arten kommer att vara helt borta från slättbygden. Sorgligt men sant.

Skogsharens typiska spår. Med stora tassar som är mjukt rundade av riklig behåring är skogsharen anpassad för att bära lätt på snö. Foto från Omberg vintern 2018/19.

Vid mina första rejäla nappatag med bergets biologi fanns det ännu gott om skogshare, så rikligt, att skogsvaktaren jag kände, nästan önskade skottpengar på arten, eftersom den barkade träden så att snart varenda vuxen bok var sårigt gnagd vid rotändan. 

Sen tog fältharen över, hittade till berget och lyckades allt bättre med övervintringen, artens nålsöga. Idag är nästan alla harspår på Omberg spetsiga och utdragna; de mjuka runda är nästan helt borta. Bokträdens bark har läkt, inga nya färska gnag finns, bara de gamla ärren. Fältharar gillar inte, eller kanske inte behöver gnaga bark, det överlämnar de till sin mer skrapnöjde kusin.

När jag idag arbetar med en ny skylt till Istidens Omberg, som jag har berättat om tidigare, gäller uppdraget att illustrera med några Ombergsdjur. 

Direkt tänker jag mig skogshare. Den är knappast längre någon typisk Ombergsart, sällansedd har den blivit och kanske är den snart helt försvunnen. Men jag tycker ändå att den passar in, kanske just därför. Den bär med sig en historia om våldsamt snabb förändring av ekologin på Omberg.

Skogsharen får bli mitt förslag till vinjett på skylten "Det fattiga Europa" men sen får min uppdragsgivare ändå bestämma i sista änden. 

6 mars - Smutsigt tak

Företaget "Rena Tak", som i veckan åkte runt och stoppade lappar i grannskapets alla brevlådor uppmärksammade påpassligt att även vårt fågelbordstak var i stort behov av rengöring. 

4 mars - Istidens Omberg

Det är kallare idag, men inte så kallt som det var i bygden för ca 11 000 år sedan, långt därifrån. På den tiden, när inlandsisen började smälta bort efter en nästan 100 000 år lång istid var södra Sverige ett  högarktiskt område med fjällvegetation, vildrenar och fjällripor och där vattenståndet i den Baltiska Issjön täckte hela Östgötaslätten så att Omberg stack upp som en ö i vattenlandskapet, så fjärran allt vi känner som vårt idag och till råga på allt med ett Vättern som faktiskt ännu inte fanns.

Kan du tänka dig hur det kan ha sett ut? Jag har försökt. Så här blir det.

Jag tänker mig att jag sitter som ensam pionjär, eftersom människosläktet ännu inte har hittat hit, i en sälskinnskajak på vattnet utanför Ombergs västra branter, ungefär vid nuvarande Rödgavel. Ombergs berömda grottor i dagens vattenlinje syns inte, de befinner sig en bra bit under ytan, eller finns egentligen inte alls. Vattenståndet är alltså högt, eller ska vi hellre säga att landmassan fortfarande ligger lågt, nedtryckt av inlandsisens enorma tyngd ungefär 50 m jämfört med idag. 

Ombergs profil är mycket annorlunda. Utan hög vegetation, bevuxen endast av mossor, lavar, gräs och lågt ris såsom dvärgbjörk, fjällsippa och ölandssolvända och så dessutom ca 50 m lägre blir berget en mjuk och långsträckt "valrygg" i det iskalla vatten där sälar och lax och andra boreala arter simmar omkring.

Det är detta landskap den kommande naturstigen vid Stocklycke på Omberg kommer att berätta om. Jag har bjudit dig på några små smakprov. Det kunde jag göra eftersom jag har fått äran att stå för illustrationerna till den kommande naturstigen - Istidens Omberg.

3 mars - Opp amaryllis

Varför måste det vara så? Att du ska blomma till jul och endast då. Visst är det lite underligt att vi människor hela tiden vill ruta in tillvaron i fastlagda mönster och tabeller och till och med tvinga in växter i konstgjorda scheman.

Nej, protest! Detta struntar vi i amaryllisen och jag. Nu när ljuset kommer tillbaka med besked och våren nalkas för varje dag blir blomningen extra skön och välkommen att skåda i min ateljé.

Du kom från blomstring julen 2019 med tre pampiga stänglar ur en jättelök hemma hos min far i Linköping.

-  Jag kan ta hand om dig, sa jag. Det är ju synd att bara slänga en sån fin knöl.

Du slingrade dig därmed tursamt ur skräphinkens öde och blev nedmyllad i vår trädgård istället, för återhämtning och sommarvila. Du grönskade dig stor och stark igen och stoppades därefter abrupt in i grovkökets mörker och svalka för paus i höstas. För en månad togs du åter ut i ljuset, fick lite vatten och började omedelbart spira på nytt.

Ynka lite omsorg och du svarar med rikedom. Så tacksamt! Alltihop lika åtgärdat som det jag nyss klagat över. Men med en annan, eljest agenda. 

2 mars - Nunataken Omberg

I mitt arbete med Istidens Omberg har jag kommit till att illustrera begreppen slukränna och slukås; spännande ord med spännande bakgrund.

Jag saxar ur texten till skylten: 

"Om du studerar hur solsken smälter snö på vårvintern så märker du att det smälter snabbare runt mörka föremål. Den vita snön reflekterar solstrålarna men småsten och kottar värms upp. Runt dessa bildas små pölar av smältvatten. Så började solens strålar smälta fram Omberg ur inslandsisen för 11 000 år sedan ...".

Nunataken Omberg för ca 11 000 år sedan, illustrationen är här fortfarande under arbete.

En nunatak är ett berg som sticker upp ur inlandsisens tak. Ordet är inuitiskt. Nunataker finns idag både i Arktis och Antarktis. Men även Omberg var alltså en gång en nunatak som stack upp ur den smältande inlandsisen och när Ombergs nuvarande Hjässa smälte fram ur isen bildades en turkosfärgad glaciärsjö runt om. När temperaturen alltfort ökade och isen tärdes hittade glaciärsjön efterhand både smärre och till slut enorma utlopp under isen, där vattnet störtade ner och gröpade ur "rännor" radiärt längs sluttningarna.

Dessa "rännor" kallas slukrännor och finns att se längs Ombergs nuvarande sluttningar framför allt tydliga i omgivningarna runt Turisthotellet. Länge var dessa "rodelbanor" på Omberg både ganska okända och av obestämt ursprung men för bara några årtionden sedan kunde geologen Hans G. Johansson slutligen få sin teori godkänd och bekräftad. 

I änden av en slukränna bildas en ås eller ett delta av slukrännans material. Denna del kallas slukås.

1 mars - Kalendervårens första dag

Marockansk sardin på knäckebröd med ett glas turkisk ayran blev min kvällsmat igår.

Jag hade tänkt samla ihop mig till att skriva "Sardinens lov". Men som jag tänker det, kommer det att kräva så mycket tid och arbete att jag lugnar mig en smula och håller er på halster en stund till. Under tiden berättar jag om våren. Det gör sig nästan självt!

Ulla på sparvugglespaning.

Igår åkte vi upp till Omberg, Ulla och jag, eftersom mitt sparvugglemöte där häromkvällen hade kvalitet nog att upprepas. Vi hade lycka och tur. Sparvugglan kom fram och visslade mycket energiskt för oss under en halvtimme efter solnedgången.

Tecknen är många dessa dagar när även SMHI har klaciferat årstiden till en tidig meteorologisk vår.

Hasselns hanhängen ryker.

Hasseln blommar liksom tibasten men båda dessa har också fått stå ut med frostskador efter den rejäla köld som rådde för bara 14 dagar sedan.

Den här tibasten är rejält frostnupen och knopparna har svartnat.

Blåsippan har precis tittat fram ur höstlöven. 

Igår såg vi det första honungsbiet och idag på morgonen årets första nässelfjäril.

En mycket slarvigt målad nässelfjäril. Idag vid förmiddagskaffet satte den sig på väggen vid glasverandan.

Ibland är det skönt att riktigt få slarvmåla, speciellt just nu, när jag annars sitter och nogapetar på illustrationerna till Istidens Omberg.

Släkten brukar jag lämna därhän i min blogg men vissa undantag sker ibland.

Min morbror Kalle fyller 100 år och vi är naturligtvis på plats i Linköping för att fira honom. Här är han tillsammans med min far Acke, själv snart 98.

I veckan fyllde min morbror Kalle 100 år och sånt kommer man ju knappast förbi, ens här i Naturlig dagbok. Vi gratulerade honom och jag ställde frågan om han nu var den första i Petterssonska släktfåran att nå hundra.

- Nej, de tror jag inte, sa morbror Kalle. Min farmor blev väl hundra har jag för mig och hennes mamma, alltså min farmors mor blev visst en bra bit däröver har jag för mig.

Och jag tänker tillbaka på ett av mina allra första minnen med den först nämnda damen ifråga, det att jag sitter i hennes, morfars mors, knä. Hon hette Sofia och hon bjöd mig på klarbärssaft under äppelträdet i mormors och morfars trädgård vid Rystad. Jag kan knappt ha varit mer än tre eller fyra år gammal. Men jag minns precis!

24 februari - Bedagade tulpaner

Det finns en verklig skönhet i bedagade tulpaner. 

På samma sätt som i ett gammalt erfaret ansikte.  

23 februari - Då sparvugglan ropar

Igår kväll åkte jag upp på Omberg just då solen gick ner och en både halv och samtidigt sned måne steg till väders mellan träden. Sålunda kan man veta, att klockan var strax efter 17.15 en månad före vårdagjämning och precis i den tid, skymningsdags men kanske en månad tidigare än normalt, som sparvugglan plägar ropa.

Och så gjorde den. Under den vårljumma och vindstilla aftonen for hanen runt mellan de höga grantopparna, parkerade en minut i varje och sjöng ut sitt budskap, om längtan efter kärlek och rådet att hålla tillbörligt avstånd, under en extatisk halvtimme, i det område han sedan åratal mutat in som sitt och som ikväll syntes mig större än jag tidigare förstått, så att hans röst ibland hördes fjärran och tunt på gränsen till min förmåga, men ändock var där hela tiden och även blev kvar till och med som en fil i min mobil, allt medan skymningen gick vidare mot mörker och strax med ens var över.

Det var så vackert och fridfullt att jag rös av välbehag också av den årliga upprepningens magiska sällsammhet. Just som jag tänkte detta började en koltrast sjunga mellan mörka storskogsstammar, årets förstling, varvid råbocken tydligen väcktes och började skälla som besatt. Men då satt jag redan i bilen på väg hem. Det var alldeles innan vildsvinen vaknade och tog över agendan.

Kommmentar:

Mer och mer drar jag, sparvugglan (ruggugglan) min kropp närmare intill mig. Svårmodig och ensam, midnattsblå, med dunkla skuggor och förtätad stämning, med regn, blåst, kyla och svärta inom mig drar jag min kropp närmare min själs månad, november "... allt medan skymningen gick vidare mot mörker".  Se min själs porträtt, där "natur" och "spörjande tanke" blir ett, i inlägget om sparvugglan.

Gunnel

22 februari - Våren tar jättesprång

Det är mindre än en vecka sedan som vi stod vid Stångån i Linköping och stirrade på en av sträng köld döende häger. Den natten var det ner mot minus 17 grader och vintern kändes mer än stabilt isig. Om nu inte. Jo, men så var det. SMHI hade redan då förvarnat om att ett kraftigt väderomslag mot mildare tider var på gång.

Nu sex dagar senare är våren här, med besked! Ja egentligen kom den redan igår med en temperatur upp mot tio grader och med en sol som verkligen ville fram med ljus ur molnen. Jag for iväg till Linköping och spelade årets första boule, träning bara, men väldigt gott så. Vi hade det alldeles underbart på parkeringen utanför boulehallen, där Labbe preparerat så förnämligt. Oh, så man har längtat efter detta, inte minst det sociala samspelet.

Årets första utomhusboule. Så efterlängtat!

Idag har Ulla och jag njutit i fulla drag under en kort promenad vid Väversundaviken vid Tåkern. Solen sken oss i ansiktet och allt andades nystart. Grågäss, lärksång och de första tofsviporna var på plats. 

Senare, vid hemkomsten, fick jag stark lust att slutligen nysta in alla julens ljusslingor från balkong, spaljeträd och rosrabatter. Därefter tog vi lunch ute i glasverandan under behagliga 22 grader. 

Men nu tror jag att jag låter bilderna tala för sig själva ett tag framöver. Välkommen sköna vår! Det är så dags igen.

11 rådjur vid Renstad. Känns märkligt och lite fel med alla dessa flockar ute i slättbygden. Och ändå så fortsätter man att jaga lodjur i Östergötland.

De första tofsviporna är på plats. 7 stycken rastar vid Ramstad.

De första grågässen är också här. Enstaka ensamma individer flyger runt vådligt ropande efter en saknad partner nu när våren anlänt. Sånt händer också i naturen. 

Ulla njuter av sånglärkorna som drillande far runt över åker och vall. Jag försöker allt få med dem i kamerasökaren men resultatet blir så erbarmligt att jag får ta till akvarellen istället ...

... såsom med en enkel liten skiss, en impression.

Disan skakar av sig vinterisen och vattnet ner mot Tåkern brusar och kvillrar så det står härliga till.

Och så är det dags för premiär i vårt uteglasrum, så efterlängtat och skönt.

Årets första vårfluga vill förstås vara med. Det hör till.

Och för att avdramatisera flugbesök inomhus och under måltid har vi döpt dem alla till Urban. Det fungerar sådär och jag hoppas alla med namnet ursäktar.