I och med skrivningen idag, den 13 juni, har jag hunnit ifatt min berättelse om "Resan till Öland". Jag noterar så här, en dryg vecka efteråt, att på den ön väntar alltid spännande upplevelser och överraskningar. Samtidigt som jag "misslyckades" med att höra sommargyllingen, en önskad målart, i Ottenby lund, så gjorde andra det. Det är sånt jag tar. Idag läser jag vidare att en ung lammgam just har siktats och hängts in av ornitologer vid Melösa. Åh! tänker jag Melösa. Där hänger vi ju nästan varje sommar numera, men aldrig hade jag trott att en så udda och sällsynt art som lammgam skulle dyka upp just där och så typiskt förstås, då vi inte är på plats. Men mest synd i det sammanhanget är det förstås om bortgångne vännen Robban Franzén som aldrig fick chansen på sin egen täppa. Det hade väl varit nåt Robban!?
Så där ja, nu är förordet författat och här börjar alltså berättelsen om "Resan till Öland":
Tisdag 2 juni
Idag påbörjar jag min lilla resa till Öland och jag vänder tillbaka hemåt redan på torsdag. Knappa tre dagar blir det, inklusive resdagar och det känns väl komprimerat och intensivt. Jag har bokat rum på Ottenby vandrarhem vid Ås och kommer att ägna mig åt naturstudier på både papper och duk. Avsikten är att rapportera allt som händer på plats, löpande i min Naturliga dagbok.
Nu är det kväll den första dagen. Jag sitter på kammaren i Ottenby vandrarhem och kan konstatera att min fina idé om att presentera en direkt reserapport gavs upp innan jag ens hunnit börja, p g a dålig kompatibilitet mellan mig och tekniken. Framför allt är det överföringen av bilder från mobil och kamera som "skiter sig". Det är ju fasen också, att jag tvingas skrinlägga mitt eleganta projekt. Jag får återkomma någon gång efter hemkomsten och göra en efterhandskonstruktion.
(Idag är det redan den 7 juni och ytterligare ett par dagar har alltså passerat. Det är kväll nu, vi är åter hemma från en kort visit hos dotter med familj i Stockholm och nu är det verkligen hög tid att påbörja min utlovade rapport trots att jag är lite trött i huvudet):
Jag är framme på Öland vid lunchtid, denna den första dagen och kör den gamla vägen från Färjestaden söderut. Redan vid Smedby får jag kontakt med de första ängshökarna.
En hona med ljust ansikte dyker upp vid sidan av vägen men försvinner lika snabbt i grönskan. Jag stannar till vid vägkanten för att möjligen få en chans till. Ljuset är starkt, nästan bländande.
En liten grusväg leder ner vid sidan av ett blommande rapsfält, ända ner till det glittrande havet. Jag upptäcker en ängshökshane som svävar omkring ute över fältet, så där fjäderlätt som bara nattskärror och ängshökar kan sväva, helt tyngdlösa liksom. Det var ju ett vackert mottagande, tänker jag och skissar ner upplevelsen på plats, så gott det går.
Sen fortsätter jag ut över Alvaret till Möckelmossen, har tagit av vid Resmo och keramikverkstaden som ligger där i hörnet. Hjärtat bultar av längtan och förväntan.
På plats strosar jag runt under tre timmar i gassande sol. Jag har parkerat en bit ifrån själva besöksanläggningen, eftersom jag vill undvika färdiga lösningar och andra besökare. Jag önskar vara ensam med mig själv och Alvaret. Det känns absolut bäst så.
Alvaret står i vacker blomning. En gnutta regnvatten ligger kvar som tunn väta i några svackor och allt är ovanligt friskt och frodigt.
Den vackra och för öländsk och gotländsk karsk-terräng så typiska blå bergskrabban fångar jag både som foto och akvarell. Arten finns bara här!
Kattfot.
Orkidén Johannesnycklar, ibland hjälmnycklar kallad, växer i de frodigaste partierna.
Den egendomliga masklaven, som är en märkvärdig klenod, nästan overklig i sin skepnad, finns däremot bara i de mest, av sol och hetta, utsatta partierna av alvaret.
Fältsippan har gått i frukt med vackert lackröda, fina strån i fruktpenseln.
Och den endemiska ölandssolvändan förstås. Detta år i oerhört riklig blomning. Liten som den är, måste den ändå anses var en liten men perenn miniatyrbuske.
Överallt på alvaret runt Möckelmossen, i den magra och spridda vegetationen, kryper fjärilslarver omkring. På vissa ställen i så rikligt mängd att jag troligen, dock oavsiktligt, trampar ihjäl några nästan vid varje steg.
Larver av nattfjärilen ängsringspinnare.
De är alla arten ängsringspinnare, som imago (vuxen) en liten oansenlig brungrå-färgad nattfjäril, vilken vissa år massuppträder i denna karga miljö. I år är ett sådant år!
Jag noterar att de flesta larverna huserar i anslutning till partier där fältvedeln blommar rikligast. Riktiga klasar av larver kalasar på den fina ärtväxtens blommor och blad, nästan ner till kalätning.
Historien om ängsringspinnarens massuppträdande, under sommaren 2026 slutar emellertid inte här. Den har bara börjat och jag tänker återkomma till ämnet redan i morgon, då jag åter kommer att vara på plats på Alvaret under några timmar. Jag lämnar alltså en liten "cliffhanger".
Onsdagen den 3 juni.
Jag tar tidig morgon. Redan vid soluppgången är jag färdig för dagens möjligheter. Allt börjar lite ledsamt med en trafikdödad kattuggla vid vägkanten. Jag kontrollerar eventuell ringmärkning och lägger den därefter åt sidan i diket för gladorna.
Jag tar vägen ner mot Ottenby, men stannar på besöksparkeringen vid Södra Lunden, där jag tar mina stavar och kikaren för att vandra in mot lövgrönskan.
Om än inte lika mättad som för några veckor sedan, möter fågelsången vackert. Härmsångarna allra först, vid parkeringen och därefter tillsammans med hämplingar, bofinkar, koltrastar, törnsångare och trädgårdssångare.
I Ottenby lund är det hagtornets tid. I stora sjok och i sirliga girlanger lyser de vita blomklasarna upp dunklet.
Jag vandrar runt långsamt, nästan ensam och njuter av växtligheten, ljusets tilltagande och lövverkets rassel i den lätta brisen.
Solstrålarna sipprar in från Schäferiängens öppna yta ut mot havet. Där ute ifrån hör jag måsfåglarna, tärnorna, gravänderna, småskrakarna, strandskatorna, grågässen och rödbenorna på lagom avstånd.
Jag hör en fågelstämma, som jag först tvekar om en aning, men strax känner mig bekant med. Det var ett par år sedan jag hörde den på Omberg; nu dyker den upp här i lunden. Jag sätter mig till ro på en vitnad almstock och lutar mig bakåt. Orörlig och tyst. Jag är inte den förste att sitta just där, marken under trädstammen är tilltrampad och uppsparkad. Fler njutare än jag har tagit rast här för att också försöka få ögonen på den skulkande sångaren högt däruppe i lövträdskronan.
Jag ser den, den Mindre flugsnapparen, men mest som en mörk siluett mot den ljusa himlen, då den lättar från en gren till en annan och sjunger sin enkla visa av droppande toner. Jag anar den gulröda strupen, men måste medge att den akvarell jag gör på plats, helt visst blir en smula tillrättalagd. Allt för att jag redan vet och kan. Det är måhända sånt man kan kalla "konstnärlig frihet".
Innan jag fortsätter min planerade resa på Öland svänger jag ner mot södra udden och Långe Jan. Det är likväl ett måste, tänker jag, när man ändå är här. Men mer än så blir det faktiskt inte. Någon riktigt hängiven fågelskådare är jag inte längre. Det stadiet lämnade jag för många år sedan. Livet och naturen är vidare än så. Och den där översomrande skärsnäppan nere vid strandkanten man pratar om, får gå ifred för mig. Jag vänder uppåt och far iväg till mitt favoritställe - Sandby borg istället.
Jag har ju planerat för lite friluftsmåleri. Fältstaffli, pannåer, färg och penslar är med i bilen. Jag tänker sätta mig någonstans där i Sandby ängs- och betesmarker, nära havet, bland orkidéer och stenmurar och måla olja.
Omgivningen är jungfrulig. Vitgrå kalkstensmurar vandrar över det låglänta landskapet som lutar ner mot havet i öster.
Allt så radikalt olika det storskaliga, monokulturella odlingslandskap som finns hemma i västra Östergötland.
Rikedomen i detta öländska landskap är fantastisk. Överallt runt omkring mig spelar storspovar och rödbenor, sånglärkorna står tätt som duggregn över himmelskupan, gravänderna tar hela tiden gnäggande svängar upp över kor, får och hästar.
Jag sitter vid den vitkalkiga grusvägen som vindlar ner mot havet. Jag är omgiven av en oerhört rik flora av högsta kvalitet. Överallt blommar orkidéer som snart överblommade Johannesnycklar, knoppiga brudsporrar, frodiga ängsnycklar och framför allt små men oerhört läckra krutbrännare i hundratals och mer.
Jag sitter i paradiset och målar.
Värmen är påträngande i solgasset så jag åker ner till stranden när jag känner att jag inte kommer längre med måleriet; sätter mig på en av de typiska små miniraukarna under Sandbys numera världsberömda fornborg; den där en otroligt rå och total massaker ägde rum en gång för länge sedan, så där en några hundra år efter Kristi födelse.
Jag dukar upp min enkla måltid bestående av en burk "Fiskbullar i hummersås" som jag tar kallt, direkt ur burken med en tillyxad kvistgaffel. Så gott och så passande! Vinden från havet svalkar.
Inte kan jag heller låta bli, att som efterrätt dokumentera utsikten längs stranden mot söder i min skissbok. Man måste passa på när motiven bjuds. Bättre än så här blir ju inte livet.
Mätt och belåten, men trots allt inte badsugen, vänder jag mig åter in mot Alvaret. Jag parkerar och går runt ytterligare någon timme, nu mera österut från Möckelmossens centrum och letar efter skalbaggen, jordlöparen Alvarlarvmördare, Callisthenes reticulatus.
Men nej. Jag lyckas inte finna någon. Det ska inte vara lätt, men nu har jag åtminstone gett arten och mig själv en god chans. En chans som nog aldrig återkommer. I år med den täta förekomsten av larver till ängsringspinnaren, var allt upplagt. Kanske kommer det att dröja trettio år igen, innan det blir dags för nästa toppår.
Hemma på vandrarhemmet gör jag med hjälp av nätet en rekonstruktion av den vackra, stora och nästan guldglittrande jordlöparen. I brist på eget material fick det bli så här:
Ett intensivt forskningsarbete pågår på Ölands alvar i år. Man undersöker just nu hur statusen är för denna oerhört sällsynta och akut hotade art. Alvarlarvmördaren finns idag bara på Öland i vårt land och den är alltså oerhört sällsynt även här. Genom att placera ut fällor för levandefångst och följande märkning vill man utröna hur stor populationen är och hur spridd skalbaggen är på öns Alvar.
Tyvärr har man samtidigt gjort en väldigt obehaglig upptäckt; att någon/några illvilliga personer har satt ut egna fällor i samma områden för dödlig fångst av skalbaggen. Vi människor är ju så korkat funtade att djur och växter i naturen får ett pris, ett ekonomiskt samlarvärde i relation till sin sällsynthet. Illegalt insamlande och kommers av natur är så omfattande att det gott kan jämföras med handeln av narkotika.
Sen gjorde jag natt.
Sista dagen, den 4 juni och jag har att lämna vandrarhemmet kl. 10.00. Alltså packar jag allt i bilen medan regnet, som började under småtimmarna, sakta upphör. Det var verkligen efterlängtat, säger man i huset; inte mer än ca 20 mm har kommit tidigare och nu gläds lantbrukarna, som perfekt i tid hann bärga vallskörden innan vätan kom. Lika glada är alla hemmaodlare och inte minst mängder av hussvalor och ladusvalor som hämtar lera i pölarna på gården. Och rödstjärten, han sjunger också denna morgon, möjligen ännu mera upplivad.
Vid Gräsgård har ett par väldiga vattenreservoarer byggts. Det sitter en halvstor fågel i ett torrträd invid och jag stannar bilen och lyssnar. Jag har en aning.
Jo då, det är en kornsparv som sitter där och sjunger sin enkla, knirkande visa. Jag sitter kvar i bilen, får fram mitt skissblock och ritar snabbt. Näbben är gulaktig men svalget köttfärgat; huvudet är platt och stort, kroppen känns tung och stjärten ganska lång. Fågeln är enkelt tecknad i grått, beigt och brunt med mörka spolstreck koncentrerade runt strupe och ner på bröstet. Benen är ljust köttfärgade och tårna hänger slappt ner från foten. Fem minuter tillsammans med kornsparven får jag sen flyger den iväg.
Hemma igen, gör jag denna version, något mera tillrättalagd.
Jag kör vidare upp längs östra kusten och hamnar vid Gårdby café idag igen. Egendomligt. Men innan dess ägnar jag en timme åt att vänta ut ett par ängshökar som häckar nära Hulterstad. Jo, egentligen finns där två par, nära varandra, så där som ängshökar ibland plägar bete sig och boplatsen är inte svårfunnen.
En rugge oslagen vall, inte mer än dryga tio meter i diameter och stängslad med nät står kvar mitt i ett slaget fält, alls inte långt från hus och folk. Här göms ett bo av ängshök.
Här har "Projekt ängshök" gjort en insats och räddat ännu en häckning från massaker. Sammanlagt har man hittills i år påträffat och klarat närmare trettiofem boplatser och man räknar med att finna ytterligare ett tiotal, som förhoppningsvis klarat sig genom att ligga i stråsäd som skördas senare, när ungarna mestadels är flygga. Projektet samarbetar på ett positiv sätt med markägarna och allt genomförs mestadels med volontärer och bidrag från BirdLife Sweden med flera. Varje presumtiv häckning kräver åtskilliga timmar av arbete och väntan och genom denna, mycket lovvärda insats, har stammen av ängshök i vårt land kommit att öka avsevärt. Från Öland har arten också spridit sig in över t ex Östergötland och Västmanland.
Jag sitter kvar i bilen vid vägkanten och väntar mer än en timme innan något händer.
Då upptäcker jag något som rör sig på kalkstensmuren bortom häckningsruggen. I kikaren ser jag att det är en hane som just har landat. Han sträcker på sig och lägger vingarna tillrätta och sitter sedan en stund och gosar i solvärmen. Det är så jag tecknar honom. det är långt håll och få detaljer men benen lyser nästan orangea - det noterar jag.
Därefter blir det lite flyktstudier av både hanen och honan i boken.
Jag kör ut över alvaret igen, tecknar en sista bild i boken och går, kanske någon timme, och letar resultatlöst efter den där gäckande skalbaggen Alvarlarvmördare. Sen mitt, på dagen, lämnar jag Öland och kör hemåt genom de ganska enahanda Smålandsskogarna och är hemma mot kvällen, både trött och glad samt även mätt och belåten efter en burk Ravioli intagen så där direkt, vid Lenhovda.
Inlägg
