2 - 4 juni - Resan till Öland

Idag den 2 juni påbörjar jag en liten resa till Öland och jag vänder tillbaka hemåt på torsdag. Knappa tre dagar, inklusive resdagar låter intensivt. Jo, så har jag också tänkt. Jag har bokat rum på Ottenby vandrarhem vid Ås och kommer att ägna mig åt naturstudier på både papper och duk. Avsikten är att rapportera löpande i min Naturliga dagbok. 

Nu är det kväll den första dagen och min fina idé om att presentera en direkt reserapport ger jag upp innan jag knappt har börjat p g a dålig kompatibilitet mellan mig och tekniken. Framför allt är det överföringen av bilder från mobil och kamera som "skiter sig". Det är ju fasen också, att jag tvingas skrinlägga mitt eleganta projekt. Jag får återkomma någon gång efter hemkomsten.

Idag är det den 7 juni och ytterligare ett par dagar har passerat. Det är kväll nu, vi är åter hemma från en kort visit hos dotter med familj i Stockholm och  det är hög tid att börja lägga ut min utlovade rapport trots att jag är lite trött i huvudet. Så här var det ungefär - resan till Öland:

Tisdag 2 juni

Jag är framme på Öland vid lunchtid och kör den gamla vägen från Färjestaden söderut. Redan vid Smedby får jag kontakt med de första ängshökarna. 

En hona med ljust ansikte dyker upp vid sidan av vägen men försvinner lika snabbt i grönskan. Jag stannar till vid vägkanten för att möjligen få en chans till. Ljuset är starkt, nästan bländande. 

En liten grusväg leder ner vid sidan av ett blommande rapsfält, ända ner till det glittrande havet. Jag upptäcker en ängshökshane som svävar omkring ute över fältet, så där fjäderlätt som bara nattskärror och ängshökar kan sväva, helt tyngdlösa liksom. Det var ju ett vackert mottagande, tänker jag och skissar ner upplevelsen på plats, så gott det går.

Sen fortsätter jag ut över Alvaret till Möckelmossen, har tagit av vid Resmo och keramikverkstaden som ligger där i hörnet. Hjärtat bultar.

På plats strosar jag runt under tre timmar i gassande sol. Jag har parkerat en bit ifrån själva besöksanläggningen, eftersom jag vill undvika färdiga lösningar och andra besökare. Jag önskar vara ensam med mig själv och Alvaret. Det känns absolut bäst så.

Alvaret står i vacker blomning. En gnutta regnvatten ligger kvar som tunn väta i några svackor och allt är ovanligt friskt och frodigt. 

Den vackra och för öländsk och gotländsk karsk-terräng så typiska blå bergskrabban fångar jag både som foto och akvarell. Arten finns bara här!

Kattfot.

Orkidén Johannesnycklar, ibland hjälmnycklar kallad, växer i de frodigaste partierna.

Den egendomliga masklaven, som är en märkvärdig klenod, nästan overklig i sin skepnad, finns däremot bara i de mest, av sol och hetta, utsatta partierna av alvaret.

Fältsippan har gått i frukt med vackert lackröda, fina strån i fruktpenseln.

Och den endemiska ölandssolvändan förstås. Detta år i oerhört riklig blomning. Liten som den är, måste den ändå anses var en liten men perenn miniatyrbuske. 

Överallt på alvaret runt Möckelmossen, i den magra och spridda vegetationen, kryper fjärilslarver omkring. På vissa ställen i så rikligt mängd att jag troligen, dock oavsiktligt, trampar ihjäl några nästan vid varje steg. 

Larver av nattfjärilen ängsringspinnare.

De är alla arten ängsringspinnare, som imago (vuxen) en liten oansenlig brungrå-färgad nattfjäril, vilken vissa år massuppträder i denna karga miljö. I år är ett sådant år!

Jag noterar att de flesta larverna huserar i anslutning till partier där fältvedeln blommar rikligast. Riktiga klasar av larver kalasar på den fina ärtväxtens blommor och blad, nästan ner till kalätning. 

Historien om ängsringspinnarens massuppträdande, under sommaren 2026 slutar emellertid inte här. Den har bara börjat och jag tänker återkomma till ämnet redan i morgon, då jag åter kommer att vara på plats på Alvaret under några timmar. Jag lämnar alltså en liten "cliffhanger".

Onsdagen den 3 juni.

Jag tar tidig morgon. Redan vid soluppgången är jag färdig för dagens möjligheter. Allt börjar lite ledsamt med en trafikdödad kattuggla vid vägkanten. Jag kontrollerar eventuell ringmärkning och lägger den därefter åt sidan i diket för gladorna. 

Jag tar vägen ner mot Ottenby, men stannar på besöksparkeringen vid Södra Lunden, där jag tar mina stavar och kikaren för att vandra in mot lövgrönskan. 

Om än inte lika mättad som för några veckor sedan, möter fågelsången vackert. Härmsångarna allra först, vid parkeringen och därefter tillsammans med hämplingar, bofinkar, koltrastar, törnsångare och trädgårdssångare.

I Ottenby lund är det hagtornets tid. I stora sjok och i sirliga girlanger lyser de vita blomklasarna upp dunklet.  

Jag vandrar runt långsamt, nästan ensam och njuter av växtligheten, ljusets tilltagande och lövverkets rassel i den lätta brisen.

Solstrålarna sipprar in från Schäferiängens öppna yta ut mot havet. Där ute ifrån hör jag måsfåglarna, tärnorna, gravänderna, småskrakarna, strandskatorna, grågässen och rödbenorna på lagom avstånd. 

Jag hör en fågelstämma, som jag först tvekar om en aning, men strax känner mig bekant med. Det var ett par år sedan jag hörde den på Omberg; nu dyker den upp här i lunden. Jag sätter mig till ro på en vitnad almstock och lutar mig bakåt. Orörlig och tyst. Jag är inte den förste att sitta just där, marken under trädstammen är tilltrampad och uppsparkad. Fler njutare än jag har tagit rast här för att också försöka få ögonen på den skulkande sångaren högt däruppe i lövträdskronan.

Jag ser den, den Mindre flugsnapparen, men mest som en mörk siluett mot den ljusa himlen, då den lättar från en gren till en annan och sjunger sin enkla visa av droppande toner. Jag anar den gulröda strupen, men måste medge att den akvarell jag gör på plats, helt visst blir en smula tillrättalagd. Allt för att jag redan vet och kan. Det är måhända sånt man kan kalla "konstnärlig frihet".

Innan jag fortsätter min planerade resa på Öland svänger jag ner mot södra udden och Långe Jan. Det är likväl ett måste, tänker jag, när man ändå är här. Men mer än så blir det faktiskt inte. Någon riktigt hängiven fågelskådare är jag inte längre. Det stadiet lämnade jag för många år sedan. Livet och naturen är vidare än så. Och den där översomrande skärsnäppan nere vid strandkanten man pratar om, får gå ifred för mig. Jag vänder uppåt och far iväg till mitt favoritställe - Sandby borg istället.

Jag har ju planerat för lite friluftsmåleri. Fältstaffli, pannåer, färg och penslar är med i bilen. Jag tänker sätta mig någonstans där i Sandby ängs- och betesmarker, nära havet, bland orkidéer och stenmurar och måla olja.

Omgivningen är jungfrulig. Vitgrå kalkstensmurar vandrar över det låglänta landskapet som lutar ner mot havet i öster. 

Mellan murarna finns ängar och betesmarker blandat med grödor av stråsäd, raps och vallodling. Lotterna är småskaliga oftast i form av långsmala tegar omgärdade av dessa vackra murar, buskrader och solitära småträd av oxel och hagtorn. 

Allt så radikalt olika det storskaliga, monokulturella odlingslandskap som finns hemma i västra Östergötland.

Här Öland är allt mera småskaligt och naturnära och jag tänker att så här ville jag ha även Östgötaslätten. Varför skulle det inte vara möjligt.

Rikedomen i detta öländska landskap är fantastisk. Överallt runt omkring mig spelar storspovar och rödbenor, sånglärkorna står tätt som duggregn över himmelskupan, gravänderna tar hela tiden gnäggande svängar upp över kor, får och hästar.

Jag sitter vid den vitkalkiga grusvägen som vindlar ner mot havet. Jag är omgiven av en oerhört rik flora av högsta kvalitet. Överallt blommar orkidéer som snart överblommade Johannesnycklar, knoppiga brudsporrar, frodiga ängsnycklar och framför allt små men oerhört läckra krutbrännare i hundratals och mer. 

Jag sitter i paradiset och målar.

Reportaget fortsätter efterhand. Jag fyller på med mera snart igen.

31 maj - Akvarellstudier av kärrsångare

Under några kvällspass vid Broby, Alvastra pålbyggnad, mellan Ödeshög och Tåkern, ett välkänt nattsångartillhåll, har jag ägnat mig åt att smyga in till närheten av sjungande kärrsångare. Det är inte så lätt att få ögonen på dem. De är lättrörliga och tät vegetation och grönska står emellan. Men man får göra så gott man kan och då passar tecknade små studier av det flyktiga väldigt bra. 

Jag fyllde ett par sidor i min skissbok häromkvällen och nu har jag efteråt lagt lite färg på alstren.

Sjungande kärrsångare, akvarellstudie.

Du får ta dem som de är. Flyktiga och skissartade. Men, jag tycker att jag har fångat själva känslan med det öppna brandgula gapet och den vibrerande vita strupen.

30 maj - Kort visit i Dalarna

Tillsammans med goda vänner for vi till Dalarna för tre dagars rekreation och konststudium. Det som lockade, framför allt mig, var att besöka Carl och Karin Larsson hem Lilla Hyttnäs i Sundborn samt att ännu en gång i livet få besöka Anders Zorns museum och gård i Mora.

Vi bodde flott och bekvämt till överraskande rimligt pris på hotell i Tällberg, med storartad utsikt över Siljan. Luften var kall och frisk med hårda nordvästliga vindar under hela resan.

Guiden Susanna tar emot oss.

Resans första dag gick till Sundborn utanför Falun, där guiden Susanna tog emot oss, för en hårt reglerad vandring genom muséet, ännu ett hem för släkten. Vi studerade konst och inredning och imponerades, såsom de flesta, när man besöker denna berömda plats.

Inomhus råder fotoförbud men exteriören är nästan lika fin den, att få ta del av.

Dagen därpå for vi så vidare till Mora, men passade på att stanna till vid Dalahästtillverkning i Nusnäs. Utanför de två konkurrerande turistbutikerna fascinerades jag av den pampiga kyrkbåten, som där stod uppställd. Som en sentida kopia, från mitten av 1800-talet, av en drakbåt från vikingatid, var skeppet alldeles underbart att se och känna på. 

Tyvärr såg jag dock, att nästan alla turister vände båten ryggen, för att istället ägna full tid åt massproducerat turisttingeltangel.

I Mora blev det Anders Zorn för hela slanten, men tyvärr var Zorngården fullbokad, så allt tid ägnades själv muséet. 

Anders Zorn. Självporträtt - "Jag i vargskinnspäls".

Jag lovar att jag lusläste varenda bild in i detalj. Inte minst alla underbara akvareller som muséet är så rikt av.

Berikad till både kropp och själ, i högsta grad stimulerad och inspirerad, fick jag mitt lystmäte av denne ikoniske förebild tillfredsställt, ännu en gång i livet. 

Dagen därpå vändes resan åter hemåt.

24 maj - Ute hos nattsångarna

Igår kväll tog jag en sväng runt Omberg -Tåkern för att lyssna efter nattsångare; alltså fåglar som sjunger när det börjar mörkna.

Jag stannade en bra stund vid Brobysänkan vid Alvastra, som är en bra plats för dylika eskapader. Innan ljuset sinade helt fäste jag landskapet med en snabbskiss i boken. Det blev väl så där på fri hand, men jag lovar, att det var mäktigt att uppleva hur små nästan självlysande molnrester seglade upp över Ombergs kam, tonades bort och bara försvann.

Näktergalarna, endast några få, smattrade bland lövet, en gräshoppsångare ringde, men den hörde jag bara genom att använda Merlin i mobilen. Mest var jag ute efter säsongens första kärrsångare. De brukar anlända i månadsskiftet maj/juni. De var redan här!

Lite överraskad blev jag av att jag hörde hela tre stycken inom en ganska snävt område. Jag dristade mig till att försöka spela in två kärrsångare som satt bara 20 meter från varandra och tävlade i sångkonst. man måste sätta volymen på max och lägga örat intill. Om den nu inte är på plats nedan återkommer jag lite senare med ett nytt försök. Jag har nämligen lite bråttom. Jag ska till Rökstenen och berätta dess historia samt en sväng till Tåkern, för ett litet gäng kvinnor runt min syster Eva. 

Jag får återkomma till videon senare.

Senare tillägg:

Jag struntar i videon. Det blev för dålig kvalitet, knappt hörbart. Istället lägger jag in ett par akvarellskisser ytterligare; jag var nämligen på plats vid solnedgången igår, den 29 maj; satte mig tillrätta i bagageluckan ett par timmar och följde ljusets bortflykt över Omberg medan näktergalarna och kärrsångarna sjöng för mig. Myggen blev en aning besvärliga och är det nu så att mina skisser ser en aning vilda ut, kan det ju bero på mitt ständiga viftande av hand och pensel.

23 maj - Min alpklematis "Ulla"

Vi har en egen variant av en växt hemma. Den har uppstått spontant som hybrid mellan vår en gång inköpta blå alpklematis och någon annan sort någonstans ifrån. Den dök plötsligt upp för ett par år sedan och i början var den tunn och skör. Men efter att åren har gått har den acklimatiserat sig väl som halvt vildväxande i trädgården och nu blommar den ganska rikligt och mycket vackert bredvid den gamla blå alldeles intill vår eftersatta lilla damm. Blommorna är vita med en svagt skär ton och är en aning mer utbredda i växtsättet än den blå. En gång försökte jag få tag i rotskottet för att flytta den, men det ville sig inte och nu har jag bestämt, att den får stå kvar där den en gång blev till.

Jag har döpt den till Ulla, efter min kära hustru.

22 maj - När vi räknade Sankt Pers nycklar på Omberg

Från Brottsledet på Ombergs norra spets leder Vallgatan uppför en brant grusbacke. Platsen som ligger vid backens slut har vi besökt många gånger, Lars och jag. Han fick vetskap om den genom Inga Svensson en gång för länge sedan. Hon hade koll på både de finaste växtplatserna och sin make Per Emil, som då var jägmästare på berget, att han under sitt arbete var extra försiktig och tolerant mot sköna och sällsynta växter och dit räknade Inga självklart orkidéerna.

Här uppe växer nämligen ett fint men spritt bestånd av orkidén Sankt Pers Nycklar och vi är där för att kolla hur det står till med dem och hur många vi kan finna. Antalet brukar variera avsevärt mellan åren och Lars vet att berätta om tusentals ibland på Ingas tid ner mot dagens hundratal.

Lars leder tåget in i de tättväxande markerna. Notera tandroten i förgrunden. Den är rikt förekommande här.

Förr fanns en stor och grov granskog här uppe, blandad med gläntor av öppen mark, där jorden är som tunnast, och uppväxande lövsly. Idag är det mesta av barret borta och ung lövskog, hassel och kratt tränger på och minskar de öppna ytorna. 

Vi strosar runt över det ibland svårbemästrade området och räknar så gott det går. Sammanlagt höstar vi in runt 150 exemplar av spridda Sankt Persnycklar denna dag och med det är vi ganska nöjda, även om det tidigare bästa stället, där man oftast kunde räkna hundratals på en liten öppen yta, numera är spolierat av hela tiden återkommande vildsvin, vilket vi noterade för mer än tio år sedan.

Sankt Persnycklarna på Omberg varierar ganska mycket, precis som de brukar göra. En del är små och glesblommande, nästan som göknycklar i utseende, andra är frodiga som hyacinter. Några är mörkt kadmiumröda och andra mera rosa. Men vita, som också finns sällsynt, har vi aldrig skådat här. En del har fläckiga blad, andra är ofläckade och däremellan finns alla varianter. Jag lägger in några individer från besöket så att ni förstår vad jag menar:

Det som alla Sankt Persnycklar emellertid har gemensamt är den "Beck-i-Bölja-struktur" som bladen uppvisar, vilken är artkaraktäristisk så att man inte blandar bort korten med en annan frekvent Ombergsart, nämligen fläcknycklar, som i och för sig kommer senare på säsongen.

Men jag har mer att berätta. Det hände sig nämligen, att vår gemensamme vän i sällskapet, entomologen och botanikern Kjell, numera också är nyvunnen som fågelintresserad. Han har installerat den häftiga "Merlin Bird ID app"  från Cornell Lab. och använder den flitigt i mobilen när vi numera vandrar omkring för att lära sig om och hålla koll på vilka fågelarter vi hör.

Kjell kollationerar ofta uppgifterna med mig, vill höra om mina rön och tankar. Ibland blir jag först, ibland appen om att lyssna in en ny art: gransångare, rödstjärt eller svarthätta till exempel. Det är viktigt att vara noggrann och ha tålamod. Man kan inte lita på förslaget från appen till hundra procent, säger jag. Enstaka läten kan missuppfattas och bli fel.

Just när Kjell och jag talar om detta, kommer han över med mobilen till mig och visar.

- Har du sett, säger han, nu får du visst vatten på din kvarn.

På listan över hörda arter kommer sommargylling upp

- Så intressant, svarar jag något upphetsat. Det är absolut inte omöjligt.

Men hur vi än lyssnar vidare hör varken vi eller mobilen något mera och sommargyllingen får blott förbli en spännande möjlighet.

När Kjell senare på dagen frågar mig om den trädgårdsträdkrypare hemma vid torpet på Dags Mosse, som mobilen registrerat, svarar jag dock med ett klart och bestämt NEJ!

21 maj - Tornseglarna är äntligen här

Jo, så är det alltså, hänvisande till gårdagen, att tornseglarna äntligen är här igen efter en något sen och kall maj månad. 

Det var hemma hos "Slåttergubben", Janne Wester vid Roxentrakten nära Linköping det skedde.

Vi gick runt i hans slåtterängsprojekt och studerade växter och utveckling. Det var mycket intressant ska ni veta.

I himlens blå flikar över den vita mangårdsbyggnaden flög ett tornseglarpar runt och skrek så där somrigt som bara tornseglare gör. Nu är faktiskt sommaren här. Tre månader nästan exakt har de på sig tornseglarna att ro sina två ungar i säker hamn, innan de vänder tillbaka till sitt urhem i Afrika och sommaren börjar ta slut. Men dit är det låångt, eller?

20 maj - Glimtar från Brokind

Vi var hos barnbarnen i Brokind igår, när dotter Karin och Mickes familj behövde viss assistans. En hel dag och en natt dessförinnan med många små härliga upplevelser.

Jag fick även tid att teckna lite. Det blev bland annat några revor av den frodiga lilla blomman trådveronika som färgade gräsmattan i en lätt himmelsblå lyster under äppelträden. Sen badade jag i Lilla Rengen och överraskades av att sjön var avsevärt varmare än förväntat. Under tiden, ute på spegelytan ritade skäggdoppingarna släpspår i vindstråken och göken ropade från andra sidan. Det ekade sommarvackert mellan skogar och berg.

I kvällsljuset målade jag därefter en detalj ur den stora magnolian - en bedagad skönhet. Hela tiden med den liksom surrande sången från en rödstjärt i grannens stora ek som sällskap.

Jag letade under dagen i himlen efter de första tornseglarna. Men de kommer nog imorgon, tänkte jag, och så blev det faktiskt, men till det återkommer jag troligen imorgon.

19 maj - Vederkvickt och myggbiten

Jag svängde ner till Tåkern igår när Konstrundan var överstökad; vandrade ut på spången från Naturum Tåkern mot Svanshalsängen, där trastsångarna ackompanjerade min vandring. Jag stannade vid ingången till storängen och gick bort till en liten talldunge där jag brukar se årets första honungsblomster.

Ängen var full av majvivor, rosettjungfrulin och strandmaskrosor.

Jag satte mig ner på den fuktiga marken och bjöd in årets första små bruna myggor till måltid, grävde materialet ur ryggsäcken och började teckna från gräsrotsperspektiv.

Jag tecknar av en strandmaskros. Den lysande saffransgula färgen får du emellertid tänka ut själv. Den finns knappast i min färgask.

Först ut var de riktigt saffransgula strandmaskrosorna, självfertila (apomiktiska) arter med smala blad och röda stjälkar, som böjer sig lågt ut från bladrosetten och vänder upp sina korgar, ofta singelvis, till insekterna. Foderbladen är typiskt uppblåsta, vilket utgör ett gott kännetecken för gruppen som omfattar knappt tjugo svårligen åtskilda arter. Och vilken av dessa det är, som växer så fint på Tåkerns fuktigaste strandängar vet inte jag och jag undrar om det hela verkligen är ordentligt kartlagt.

Sen kom turen till majvivorna, de vackra små skära blomstren i våra kalkkärr, något släkt med gullvivor, som på hederligt gammalt östgötamål kallas för "hästapiss" på grund av doften. 

Jag fångar majvivor i min skissbok.

Honungsblomstren, de små gulgröna orkidéerna, var endast i sin första tunna bladrosett, medan ängsnycklarna här och där började sätta knopp.

Det känns befriande långt till nästa konstrunda. Jag åker hem vederkvickt och myggbiten. Sommaren är här!

18 maj - Konstrundan 2026 är överstånden

Nu är jag trött i mina ben och sliten efter allt arbete före och under konstrundan "Konst runt Omberg", som precis har avslutats Det har gått väldigt bra och nu vill jag koppla av och njuta en stund. Besökarna har varit många, dock inte som det var i början av 2000-talet, då begreppet var nytt och konstrundorna få. Idag har nästan varje ort sin egen runda och "konkurrensen är hård. 

Med hjälp av hög kvalitet, alla våra medverkande är till stor del yrkesverksamma, hävdar vi vår ställning väl i sammanhanget och själv hade jag glädjen att möta ungefär 1 400 gäster och jag hoppas och tror att alla våra deltagare är nöjde med sin del.

Många möten blir det; spännande möten med människor från olika sammanhang och i år hade jag faktiskt tid att samtala med nästan alla under de fyra dagar som utställningen pågick, tror jag. Det var så trevligt!

Jag lägger till sist ut några "skruttiga" bilder på en del av de verk som försvann från mig i år . De har fått nytt liv i annan omgivning och jag vill önska lycka till!