11 september - Vendelsjön, en bit av Uppland I

Som gäster hos min andrekusin Jan och hans Kerstin i Rickebasta norr om Mälarens vikar, fick vi nyligen uppleva nya delar av det rika landskapet Uppland under ett par dagar. Vi hade verklig tur och landade mellan två bastanta regnväder och detta gjorde att vi kunde vandra genom naturmarker och besöka kultursevärdheter i promenadskor och lätt klädda. Det blev två härliga dagar, som vi är väldigt tacksamma för och vi känner oss nu både rikare och kunnigare efter perfekt guidning.

Ulla flankeras av värdarna Jan och Kerstin, i ett fågeltorn vid Vendelsjön i Uppland.

Höjdpunkten, som jag ser det, andra må tycka annorlunda, var exkursionen till Vendelsjön ett par mil norr om Uppsala. Sjön ligger tämligen smalt utsträckt någon mil i en sänka, som går i nord-sydlig riktning, just där den enformigt öppna och leriga Uppsalaslätten börjar anta en annan karaktär med insprängda skogsdungar, kärrdrag och betesmarker. (Många hästgårdar!).

Informationstavlan vid Vendelsjön är sannerligen i behov av en upprustning. 

Man blir lätt förtjust i Vendelsjön. Som en spegel i landskapet, likt många andra fågelsjöar, ligger den där med flortunt vattentäcke, fylld av vassar och sjöväxter och ett fantastiskt fågelliv. Vid stranden på en höjd, Vargkullen kallad, ligger fågeltornet perfekt med solen i ryggen och en stig leder dit genom stensprängda betesmarker översållade av ögontröst och höstfibbla. 

En finlemmad och väldigt röd ögontröst, Euphrasia sp. växer rikligt på de torraste partierna längs stigen till tornet vid Vendelsjön. Jag måste kolla upp vad det är för art och återkomma.

Det kan knappast bli bättre. Jag borde ha varit beredd på upplevelsen men jag blev överrumplad likväl.

På en kulle ligger fågeltornet vid Vendelsjön, Med ljuset i ryggen har man därifrån en fantastiskt fin överblick över fågellivet.

Det är så, nämligen, att Vendelsjön kom jag indirekt i kontakt med redan på 1970-talet när jag arbetade som intensivast med skäggmesarna i Tåkern. Det var en av de första och även mest avlägsna platserna i vårt land som juvelerna från Tåkern hittade till, strax efter sin etablering i landet. Redan efter ett par år dök de upp där och jag funderade på hur de kunde hitta denna "nål i höstacken". Namnet satte sig förstås, utan att jag hade någon riktig uppfattning om sjön själv. Jag blev, måste jag erkänna, förvånad över hur liten Vendelsjön var i verkligheten när jag nu äntligen var på plats; så liten men så rik.

Jag sätter mig som vanligt en stund för mig själv och skissar. Bredvid mig syns det som kallas "varggropen".

Tusentals gäss, grågäss mest, men även enstaka flockar av nyanlända sädgäss, steg upp ur vattnet när två havsörnar flög över och ett tjugotal tranor tog till schappen mera konsekvent och försvann. 

Nära nog ett hundratal brushanar och tofsvipor samt andra vadare traskade runt på bankarna, kustpipare visslade, gräsänder, bläsänder, krickor och stjärtänder prickade vattenytan och blå- och brun kärrhök gled över vassarna medan ormvråkar steg mot den blå himlen med den lyftande termiken. Allt var en fröjd för oss fågelhjärtan.

Ulla följer intensivt en havsörn högt där uppe i det himmelshöga.

Och så här blev resultatet av min snabba skiss från Vendelsjön. Färglagd blev den först hemmavid alldeles nyss.

Ett stycke II om Vendelsjön kommer senare och då handlar det om kultur.

7 september - Besök vid Brandalsund i Sörmland.

Gårdagen blev troligen en av de sista riktigt varma sommardagarna. Dotter Hanna, vars familj vi var på besök hos, hade av en arbetskollega fått tips om ett fint utflyktsmål söder om Södertälje. Där finns en liten trång vik av Östersjön, ni vet den som går hela vägen upp till Södertäljes segelbåtshamn, som man passerar när man kör inte under stambanans väldiga bropelare. Kan det vara nåt att besöka?

Brandalsund Säteri ligger fint i landskapet med sin pampigt långa lindallé kantande vägen.

En mil ner längs den viken ligger godset Brandalsund Säteri med anor från 1600-tal. Landskap och natur är oftast extra intressanta runt stora ägor, då där har funnits resurser att spara undan något för framtiden. Allting brukar förvisso vara ansat och välskött, men samtidigt med utrymme för gamla träd och undantag för det som är av det vildare slaget t ex längs hagmarker och stränder. Brandalsund är inget undantag, det blev vi varse.

Idag är området vid stranden ner mot Östersjön avsatt till naturreservat. Det är ett både socialt och biologiskt intressant reservat med informationsskyltar och lättgångna vandringsleder. Allt är i utmärkt skick och även denna sensommardag är platsen mycket välbesökt.

Området betas av kor och får ända ner till vattenlinjen, varför allmänt bad inte rekommenderas utan sker på egen risk med anledning av möjlig smittorisk.

Men, vi tar chansen och det visar sig vara rätt. Det är ljuvligt skönt!

 På uddens hela bredd växer tallskog och det är minsann inte någon "pinnskog".

foto - Hanna Björkman.

Det är istället frågan om gamla tallar, sådana med väldiga kronor och krokodilbark och jag bedömer att vissa av träden är upp emot fyra hundra år gamla, kanske mer, vilket i så fall stämmer överens också med godsets ålder. Pampigt och vackert så det förslår.

Efter badet och fikastunden går vi runt udden. Längst ut har erosionen tagit hårt på den låglänta stranden. Den tunna grässvålen välter ner i havet och man kan notera att även många gamla träd följer med. Jordlagret är tunt och skört och redan på en halvmeters djup kommer blåleran upp i ljuset. Glaciärtiden ligger nära. Problemen är svårlösta.

Erosionsstrand och blålera.

Foto - Ulla Björkman

Jag har med mig skissbok och pennfordral, längtar efter egen tid och smiter därför lite före de andra och får en stund på mage bland de sist blommande triftplantorna och vissnande, gulblekt kustarun och några snälla, betande stutar. Pyttemaskrosen, som botanisten Hans Rydberg visar en bild på (läs på en av reservatsskyltarna) är överblommad och står inte att finna.

Det blir till slut en enkel akvarell ut över viken mot Västerhaningelandet på andra sidan och några sent blommande, väldigt långskaftade triftståndare i förgrunden. Lättsamt och vackert. En bit av sommaren som lever kvar.

31 augusti - Nostalgin nyper till

Efter att Ulla rensat sitt skrivbord inför den interna flytten, som vi nu har företagit oss i huset, kom hon till mig med några foton, som hon tänkte var för papperskorgen. Jag reagerade direkt. De vill jag spara.

Det var papperskopior hon hade i handen, från ett av de tidiga åren vid min målarstuga vid Tåkern, som hon eller kanske någon av våra döttrar hade tagit en sommardag år 2007, enligt en anteckning baktill på fotot. Hustrun gjorde ett besök hos konstnären, mitt i arbetet. 

Konstnären.

Kära minnen bubblar upp när jag ser dessa foton tagna för nästan tjugo år sedan. Det var väl den tiden, tänker jag, som jag, åtminstone på ett sätt, var som mest uppe i mitt konstnärsskap. Jag hade flera utställningar på gallerier runt om i landet varje år och var liksom alltid på jobbet, i ateljén i Ödeshög eller som oftast nere vid Tåkerns strand. Målande, målande, målande.

Stugan hyrde jag av Renstad gård, kontraktet signerades av Britt-Marie Renstad, var det 2000 jämt möjligen, varefter ägandet, efter ett par år, togs över av sonen Carl.  

Jag målade här nere vid Stugan, som jag alltid kallat den, hela året, ute i det fria i landskapet runt sjön eller på den norrvända altanen och nästan alltid under sommartid med kor som nära åskådare. Som jag trivdes.

Konstnären med fru och en kopp kaffe.

Men allt har en ände. 2023 var det definitivt över efter några stökiga år. Jag kan inte säga att jag idag längtar tillbaka. Jo, i tanken men inte på riktigt. Men tårarna rinner nästan när jag ser dessa bilder som andas sådan lycka och framgång. Och, så unga vi var!

31 augusti - En snabbis i bilen

Jag fick lite Tåkernabstinens i morse, stal till mig en dryg timme, innan färd mot Linköping till min käre gamle far och landade vid Holmen, där ett par tusen grågäss dominerade totalt och artfattigt förutom knölsvanparet med sina fem stora ungar, som förtvivlat försökte jaga iväg två ovälkomna sångsvanar, då jag i bortre, västra änden av dammen, plötsligt såg två smådoppingar dyka efter mat bland sävståndare och smalkaveldun.

Smådoppingstudie.

Det blev en snabbis i bilen, en akvarellstudie alltså; mycket schematiskt och impulsivt anlagd, bara så där, ni vet. Kanske för enkel att lägga ut, men jag gör det ändå. Smådoppingar kan väl vara värda att åka och kika på för den som så vill och här ligger de bra till.

28 augusti - En slumpens petitess

Häromdagen, då jag pratade med min vän Göran Bergengren frågade han mig om jag hade sett någon svingelgräsfjäril den senaste tiden på hemmaplan. Han hade gjort det nämligen, den första för Åsbodalen, menade han. 

- Den fanns inte i vår hembygd när vi var unga, sa han. Den är ny här. Den sprider sig med klimatet.

- Nej, det har jag inte, svarade jag. Svingelgräsfjärilen är väl mera av en kustart, eller hur och jag har sett den flera gånger på Öland tidigare. Den är väldigt vacker!

- Du får spana, sa han. Det kan vara något på gång.

Igår var det bad i Vättern vid Hästholmen, precis som varje dag den senaste tiden.

Foto - Hanna Björkman.

Vattnet, någonstans mellan 16 - 18 grader och en milt värmande sol, gjorde att man kunde njuta i fulla drag. Kanske blir detta det sista badet den här sommaren, tänkte jag. Åtminstone av det behagliga slaget och på min födelsedag till och med.

Sen satt vi en stund, Ulla och jag och pokulerade med andra badare, när en orangefärgad fjäril virvlade förbi. Den liknade en nässelfjäril men upplevdes som mindre och ljusare färgad. Snabb var den också, flykten var absolut inte nässelfjärilens. Den försvann fermt längs staketet innan jag hann med.

Svingelgräsfjäril. Foto - Daniel Liljegren.

Plötsligt var den tillbaka och landade framför oss i en maskrosblomma mitt i grästorkan. Det är en svingelgräsfjäril, berättar jag upphetsat. Är det någon som kan ta ett foto? Jag har tyvärr min mobil i bilen.

- Jag försöker, sa Daniel och lyckades därmed fånga fjärilen i fyra bilder. Mot honom är jag numera väldigt tacksam. Dokumentationen är klar och otvetydig. Den duger gott för både mig och Artportalen.

Göran och jag talade alltså om svingelgräsfjäril någon dag innan detta hände. Slumpen, eller ödet för den som vill, gjorde att allt kom att sammanträffa inom ett par dagar och att jag därmed var vaksam och beredd över själva möjligheten, även omedvetet

Svingelgräsfjäril, Puccinia festucae. Akvarell av Gebbe Björkman

Den första svingelgräsfjärilen i Ödeshögs kommun (tror jag) blev härmed dokumenterad och uppmärksammad. Det är en slumpens skörd och kanske en petitess för många, men inte för mig och alla andra som noterar naturens förändringar. Det blev också en väldigt fin födelsedagspresent.

25 augusti - Öninge hamn

På vägen ner, vid Öninge Korpralsgård ungefär, lyfter två gamla havsörnar från åkern. Deras stjärtar lyser kritvita mot mörka kroppar; ljuset är skarpt. Vi  följer dem i kikaren när de drar iväg bort mot Omberghållet och försvinner. Är det månne ett av våra etablerade par, nu nyblivet barnlösa, spekulerar vi i bilen. Det är ju den tiden nu, att ungarna får klara sig själva.

Två gamla havsörnar gläder oss.

Vid Öninge hamn träffar vi Stig Andersson och jag passar på att informera mig om eventuella aktualiteter.

Stig Andersson framför den skyddade viken där båhusen ligger i lä bakom mäktiga klippor och under korrugerat plåttak.

Stig berättar för mig att här finns en förening som äger och förvaltar hamnen. Sexton medlemmar ingår, mest närboende, och många av dem har båtar på plats i båthusen. Stig är pensionär och bor alldeles intill. Han fiskar kräftor och röding på fritiden, men jag ser att plastboxen just idag ännu är tom.

Här ser man Öningeviken och båthusen från klipporna ovanför, akvarellskiss,

Stig berättar vidare om platsens historia som Ödeshögs gamla officiella badplats, med simskola och allt under 1940 till 1980-talet. Här fanns omklädningsrum, trampoliner och någon form av brygga. Barnen simmade därute mellan uddarna under sträng hållning av läraren Roland Hagberg. Stig var med!

Här mellan klippor och stenblock lärde sig Ödeshögsbarnen sig att simma förr i tiden, även om vattnet ofta var kallt.

När vi själva kom till Ödeshög i början av 1970-talet, var det ännu hit vi åkte för att njuta Vätternbad. Stora Lund var ännu ett skjutfält med tillträdesförbud och Hästholmens hamn var avsedd för annan verksamhet. Vid Öninge var det fullt varma somamrdagar. Än idag kommer ungdomar hit för att bada och fiska, berättar Stig, men inte är det som förr.

Graniten är vass och skarp. Numera känner jag min begränsning.

Ute på klipporna vid Öninge bokade man in sin egen hylla i god tid innan det blev fullt. Man hade sina favoriter. Sen kunde man njuta av friska klippbad hela dagen, simma ut och kika ner i brådjupet utanför klippväggen; 75 meter brant har jag alltid sagt, men Stig rättar mig med att det är en 45 m brant undervattensvägg. Men, den räcker väl för den som vill ha spänning eller utöva fridyk, vilket är mycket vanligt på platsen. 

Här är nästan alltid en blå flagga hissad och ur vattnet stiger kaskader av bubblor

Öninge är en undanskymd vrå i Vätterlandskapet. Så annorlunda och spännande. Här samsas naturens motsatser i form av blodnäva, småskrake, hasselsnok och gråal (arre).

23 augusti - En favoritplats

Så här sitter jag ofta kvällstid när mörkret kommer. Filosoferande och väldigt avkopplande tar jag en paus i livet, för mig själv på vår inglasade veranda. Jag har nästan alltid sällskap av olika slags musik, våra växter från vänster till höger: just nu överblommad afrikansk klätterlilja, min mors gamla Mårbacka - pelargon, vårt fantasiska fikonträd fullt med frukter samt där utanför glaset några av tomaterna, (som jag redan har berättat om). Ett glas vin eller en whisky kommer gärna till. Så blir kvällen fulländad och själen laddad.

22 augusti - Skogskonsert

Under lördagskvällen, den 22 augusti, bjöds vi på en underbar tillställning vid Ombergs Hjässatorg. Östgötamusiken levererade levande musik tillsammans med arrangören Hästholmens bygdegård i ett blandat program, rakt av ute i naturen på allra bästa Omberg. 

Kvällen började mycket vän, alldeles vindstilla och andaktsfull, med solen blänkande i de väldiga grantopparna och övergick sedan i tilltagande mörker och fallande temperatur. 

Vi var många som var där, Camilla berättade för mig, att minst 250 personer var på plats, med stolar, matsäck och filtar; alla mycket förväntansfulla.

Vilken fin kväll det var. Musikerna var indelade i tre grupper: Östgötabandet, Östgöta Brasskvintett respektive Crusellkvintetten. I upplysta små gläntor presenterades musik av olika karaktär och sort. Underbart!

Här, genom vindskyddet, glimtar delar av Östgötabandet fram under sitt framförande av verket "Tutu" av George Duk och Marcus Miller.

Efter detta är man väsentligt mycket rikare!

24 augusti - Tomater

Av min vän och boulekompis Staffan har jag fått fröer i födelsedagspresent till några spännande tomatsorter, vilka nu ger härlig skörd i vår trädgård. 

Här är tomaten Green Russian som ger omfångsrika, något platta bifftomater i gulgrön färg som mogna. De är väldigt goda i tunna skivor på leverpastejmackan

Följande exotiska tomat heter Sergeant Pepper. Den är hjärtformad, nästan svartlila med orangea inslag; mycket god och vi använder den framför allt i sallader tillsammans med egen rödlök.

Den här nedan heter Artisan Blush Tiger. Det är en busktomat som vi aldrig har tjuvat. Den ger en riklig skörd av ovala, ca 7 - 8 cm långa tomater med lite spetsig topp. Färgen är vackert orange med röda strimmor och smaken är mycket rik.

Den fjärde tomaten, som vi fick frö av från Staffan heter Lille Lise och det är en körsbärstomat som redan är ett uppätet kapitel. Den gav massor av ett par centimeter stora, klotrunda tomater i orangeröd färg; väldigt söta och goda.

Tomater kan lätt bli en passion. Flera väl kända exempel finns som ni säkert vet. Vi håller oss till en låg men kärleksfull nivå. Att sköta tomater kräver nämligen sin tid, inte minst vattningen en torrsommar som denna. 

23 augusti - Allt är inte alltid vatten som blänker

Jag letar bakåt och finner att jag den 15 juni skrev under rubriken "Regn och rusk". Sedan dess ungefär har det varit torrt här i Ombergsbygden. Jag är inte riktigt bombsäker, men tror faktiskt, att det inte har kommit någon nederbörd sedan midsommartid ungefär och fram till för två dagar sedan.

Då, om aftonen, stod jag vid sovrumsfönstret och njöt av dropparna som plötsligt strilade ner över vår kruttorra bygd. Det blev inte mycket dessvärre, två korta regnskurar har dragit över med 4 + 3 = 7 mm sammanlagt. Det är allt vi har fått på två hela månader. 

Snacka om efterläntat regn. Och vi behöver mycket mer.

*

Innan regnskurarna passerade, passade jag på att ta ett foto under lindarna utanför ateljén. Det går knappast att förstå, att den väta, som riktigt rinner där över asfalten, inte är vatten.

Knappast kan man fatta mängden av all bladlusbajs som droppat ner under lindarna och vätt backen till "en blänkande vattenyta". Men det är verkligen INTE vatten.

Det är bladlusdagg som väter backen, sötsliskig och klibbig bajsvätska helt enkelt. Skulle man mot sitt vetande parkera ett fordon här, skulle det bli helt förstört. Naturen kan verkligen ställa till med oväntade problem.

20 augusti - Kattfoten vid Vätterkusten

- Ser ni vid mina fötter, vad som dominerar markskiktet här, säger Sverker finurligt leende.

Jag som först tänkte, att det väl måste vara förtorkade blad av gråfibbla eller nåt liknande, hämtar andan när han svarar:

- Det är kattfot, alltihop!

Javisst är det så. Kattfoten, den annars ofta så hotade i våra hagar och ängsmarker, frodas här i en alldeles ursrpunglig miljö långt från mänsklig påverkan. Här har arten säkerligen sin urgamla, sanna hemvist, i ett naturligt hedlandskap, i miniatyr visserligen mellan stenar och klippor, format av Vätterkustens utsatthet från hårt väder, kraftig solinstrålning och extrem torka. 

Nu är den överblommad, om den ens har förmått sig till det tidigare detta torrår och de silverhårigt ludna bladen ligger tätt ryckta tätt mot backen, vridna och förtorkade, men ändå med nyanser av färskt gulgrönt längst därinne trots vattenbristen. Helt optimalt anpassad är den alltså, kattfoten, till den här typen av biotop; här är den hemma och växer i sällsynt skådad mängd.

Vi vandrar en liten bit mot söder, längs Östgötaleden vid Vättern under Omberg, från Stora Lunds naturreservat. Det kostar på en smula för oss som är mest halta och kraftlösa att traska över klippor och sten, längs diken och små kärrdrag, men vi grejar det naturligtvis, värre är det inte. Naturen här är unik och slående. Det känns som vore vi vid havet och det är just av den anledningen som jag alltid säger "Vätterkust" istället för strand. Vyerna imponerar och det friska vattnet lyser knallblått. Luften är sval och lätt att andas.

Men det är torrt, knastertorrt; här har inte kommit regn på månader. Allt det som varslats av regn-appar och SMHI-prognoser, några gånger tidigare i sommar t o m som gul varning för skyfall, har hittills alltid dunstat bort under passagen över vattnet; skingrats och blåst iväg. Någon mil inåt land har det ändå fallit något, men just här, vid Vätterkusten, inte en enda svalkande droppe. Lokalt är detta en av vårt lands torraste och soligaste platser med officiell nederbördsstatus av bara 450 mm/år. Varför finns inte här en ordentlig väderstation. Karlstad kan slänga sig i väggen! Vi kan ta upp kampen med Öland.

Och kattfoten tål förutsättningen som gives. Den trivs här, i sitt unika livsrum vid Vätterkusten sen tusendes år tillbaka och vi fick äran att hälsa på idag, även om jag fick fuska till det med blomning i form av en akvarell. Det är väl vackert så.

17 augusti - Är det möjligen en svart rödstjärt

Varenda morgon ser jag under dessa dagar rödstjärtar i vår trädgård. Jag har berättat om dem tidigare här i min naturliga dagbok. Det verkar komma nya fåglar hela tiden, genomströmningen är stor och flyttningen pågår med oförminskad styrka. Alltmer verkar det nu också vara nyruggade årsungar. De ligger steget efter föräldragenerationen, som troligen har hunnit en bit längre mot söder.

Det känns som att rödstjärten har haft ett mycket lyckat häckningsår 2026. Arten har av hävd alltid legat högt i listan över Sveriges allmänna fågelarter, men jag drar det hela ett steg längre och dristar mig till att påstå att arten numera har passerat lövsångaren. Men den pseudovetenskapliga analysen ska man förstås ta med en stor nypa salt; vad jag noterar i min trädgård blir sanning bara här och nu.

Igår morse igen, när jag drog upp rullgardinen, såg jag två nya rödstjärtar, ungfåglar, i trädgården. Jo, jag vet, att åtminstone en av dem faktiskt var ny. Den var väldigt mörkt tecknad nämligen och hela fågeln var askgrå mot den roströda stjärten,som därmed lyste i kontrast. Eftersom det var två fåglar kunde jag också jämföra dem med varandra. Den normalteckande, var påtagligt mycket ljusare om strupe, bröst och mage mot den mörka.

Jag vet att det kan vara vanskligt, men den här gången känns det befogat, att benämna den mörka individen som tillhörande arten svart rödtjärt. Rödstjärt och svart rödstjärt är tvillingarter och den senare är en fågel, som först under de senaste femtio åren har nått vårt land från kontinenten. Ursprungligen var svart rödstjärt en bergsfågel från Alperna, men när den nu, efterhand, har intagit städernas lodräta livsrum som sitt alplandskap har den spritt sig mot norr och nått ändå upp till Mellansverige.

När den troliga svarta rödstjärten nu sätter sig på klädvindan med tvätt, säger jag till Ulla, att om det blir fågelskit på de rena lakanen, får vi trösta oss med att det kommer från en ganska ovanlig fågelart.

- Hrm!

16 augusti - Vätternbad

Jag ville bara säga detta, att jag badar i Vättern i stort sett varje dag. Vi har en underbart skön sensommar just nu och temperaturen i vattnet ligger ganska stadigt alldeles under tjugo grader. I denna fantastiska sjö blir jag alltid verderkvickt och får nya oanade krafter. Något annat badalternativ finns knappast längre.

Den molnfria Gläntan ligger som ett stort, runt, öppet hål över oss i det omgivande molntäcket. Det enda som kärvar därmed är att varenda regn som tycks närma sig från Västergötland tar andra vägar. Landskapet är kruttorrt!

Igår kom jag ner till Hästholmen alldeles efter en tysk familj. På bilen stod det HH och jag visste därmed att de var från Hamburgområdet. En kvinna, en man och ett litet barn vandrade ner mot stranden framför mig. Det var mot kvällen, solen stod redan lågt över "Wissmans udde" och luften kändes sval.

Kvinnan stannade i steget, slog hänfört ut med armarna i en stor suck av välbehag vid åsynen av sjöläget. Sen slängde hon på sig baddräkten och rusade ner i vattnet fortare än snabbt. Vi möttes strax, där nere i vattnet, hon och jag, annars alldeles ensamma. Hon log mot mig och ansiktet strålade av lycka när hon vadade ut över sandbottnen genom det kristallklara vattnet och simmade iväg.

Vi är nära paradiset och kvinnan från Hamburg för första gången. 

14 august - Besök hos läderbaggar på Omberg

- Här finns de sannolikt, säger Kjell och tar en grabbnäve mulm från den håliga gamla eken. Det är skönt att den är hålig ända ner, här behöver man ju inte anstränga sig över hövan.

Med nävar av mulm i handflatorna undersöker vi resultatet. Vi letar efter spår av läderbagge, Osmoderma eremita, en sällsynt och storvuxen skalbagge som har sin hemvist i södra Sveriges gammelekar; det är en värmekrävande art som har Omberg kärt.

Här, säger Kjell och pekar, har vi en något rektangulär och typisk spilling av läderbagge. Men den här är så liten,att den nog kommer från en ettårig eller möjligen tvåårig larv. Vid tre år, innan larven går till förpuppning, att kläckas till imago om våren, är spillningen upp emot centimetern lång.

Det måste finnas gamla ekar för att läderbaggen ska trivas. Minst ett par hundra år ska de vara och fulla av sprickor och håligheter. Dessutom måste trädet stå varmt och solbelyst. Alla de förutsättningarna gäller på Omberg, där ekarna vid Älvarum är runt 600 år gamla och t o m en bit över det. Här har läderbaggarna ett ursprungligt livsrum. Eftersom gammelekar, trehundra år och äldre, är sällsynta och glest ställda, beroende på skövling när eken förlorade sitt kungliga regalieskydd, som oersättligt skeppsvirke till den svenska marinen, (om den nu hette så på den tiden), är även faunan, som följer med i bagaget, hotad och spröd.

Rester av död läderbagge ...

...här tillsammans med en lika död bålgeting. Så kan man jämföra storlekar.

Vi letade träget vid flera storekar men hittade inga levande läderbaggar. Däremot fann vi rester av döda exemplar på två olika ekar och med detta nöjde vi oss så gärna.

När vi nu ändå var på plats kunde vi njuta även av många amiraler, vackra fjärilar av en inhemsk sommargeneration, som dock kommer att ge sig iväg söderut när frosten är här. De svärmade dels i hampflockelns blommor efter nektar och vid gammelekarnas savflöden.

Vi hittade på ett  begränsat område, kanske tio kvadratmeter stort, blåsippsplantorna som hade en vacker bladstruktur. Den känner jag igen från den odlade variant, som finns i vår egen trädgård, men här växte de alltså naturligt.

Karin, Sverker och Kjell på plats.

Jag tror att det kan vara en eldsopp, säger Karin.

På plats hemma i ateljén gör jag rekonstruktion av "läderbagge in action". En akvarell ur egen fatabur. Så nu ser ni något bättre vad jag har berättat om.

Läderbagge, Osmoderma eremita, kallas så för att de enskilda individerna kan leva hela sitt liv som eremiter i en och samma hålighet i en lämplig ek. Åtminstone kan detta gälla honorna, medan hanarna med sitt starka doftferomon, kan ge sig iväg på "långa" utflykter mellan två träd, på hundra meters avstånd. Snabb spridning är läderbaggen alltså inte känd för, tvärtom, har den i dagens moderna värld och trånga natur, behov av att få mänsklig hjälp, med s k mulmholkar, för att kunna överbrygga de distanshinder, som finns p g a gammelekarnas stora sällsynthet och glesa förekomst.

Om detta skulle min vän, entomologen och forskaren Nicklas Jansson kunna berätta massor. Det är han som uppfann de där mulmholkarna och forskar i ämnet. Läs vidare under länken nedan och bli klokare!

länk