tisdag 27 september 2022

27 september - PAUS!

Jag tar nu en paus i bloggen eftersom jag ska operera min fot imorgon och kommer att vara ganska orörlig konvalescent i flera veckor framåt. Om du får abstinens vill jag rekommendera dig att gå bakåt i kalendariet längst ner i högerspalten. Där finns hur mycket som helst att ta del av. Titta in här igen om tre veckor och kolla läget; förhoppningsvis är jag då tillbaka i någorlunda god form.

Gebbe Björkman

27 september - Att lida i sin ensamhet

- Vad är det här för ett taggigt träd, frågar Rolf från kommunens parkpatrull då han ansar fram en mera hanterbar form. Förra hösten var det alldeles fullt av besvärliga fruktskal på backen och det var svårt att få bort allt.

- Det är en äkta kastanj, svarar jag. En sån som har ätbara frukter och inte någon hästkastanj. Det är ett Syd- och Mellaneuropeiskt träd som trivs allt bättre längre norrut nu när klimatet förändras

Trädet står planterat på infarten från Vadstena från norr, där även några andra exotiska träd sattes en gång i någon slags ambition att möjligen ge Ödeshög lite internationell touch!


Den äkta kastanjen vid Ödeshögs norra infart får många att undra.

Ambitionen var väl god nog den gången men ändå lite löjligt okunnig. Eftersom den äkta kastanjen är skildkönad, d v s arten har honor och hanar på separata träd, kan det inte att bli något mer, om ni förstår hur jag menar. Det här honträdet kommer aldrig att ge några ätliga kastanjer att rosta i ugnen till jul, hon får lida i sin ensamhet. Om en hane hade planterats bredvid då det begav sig, så hade det ju ändå varit något bevänt med projektet istället för att som idag endast ge upphov till undringar och besvärligt städande.

Kan inte du prata med Per, han som har hand om det, säger jag till Rolf. Kanske kan han tänka sig att åtgärda det hela genom att plantera en manlig vän.

- Jo, men han vet väl inget om sånt här och jag får väl se om jag kommer ihåg, svarar Rolf.

*

Jag kan förresten berätta att en ambitiös fuktodlare norr om Ödeshög redan har tänkt tanken fullt ut och planterat ett gäng äkta kastanjer, både hanar och honor, på sin äga uppe på Omberg. Han är en entreprenör före sin tid, tänker jag, med avsikt och kunskap om att kunna sälja ätbara kastanjer till hugade julfirare inom en snar framtid.


söndag 25 september 2022

25 september - Sen häckning av turkduva

Tre unga tjejer kom till ateljén igår med ett fynd i famnen.

- Vi vill komma till dig med en fågelunge. Den är lite grå med uppburrade fjädrar och vi har räddat den från en katt, sa de i mobilen.

Det var en turkduva som flickorna kom med, en ännu inte riktigt flygg unge som hade blivit av med hela stjärten och som hade lätta bitsår på gumpen.

- Den kan få svårt att överleva, sa jag. Kattrivna fåglar brukar oftast bli infekterade. Vad vi kan göra är att gå tillbaka med den till den plats där ni fann den. Förhoppningsvis kan vi placera den i ett träd så att katten inte kommer åt den igen och kanske kan förädrarna återfinna sin unge.

Så gick vi dit, ett kvarter bort från min ateljé. Där inne, på en gård, fanns fyndplatsen.

- När vi kom släppte katten den ur munnen och då hoppade den in i den där busken och gömde sig, sa tjejerna.

Några stora träd fanns runt omkring men med grenverket så högt upp att jag inte kunde nå dit. På taket till ett fristående garage i närheten kunde jag istället tänka mig att sätta ut ungen och så blev det. Jag kastade upp den på taket och där satt den kvar då vi drog oss undan. Inga vuxna turkduvor syntes till, men ändå var det rätt att göra just så som vi gjorde; man får ju inte ta hand om vilda djur hur som helst, inte ens om de är skadade.

Det tråkiga är att vi fann en unge till, det andra syskonet i kullen, (duvor lägger blott två ägg). Av den fanns dock bara rester kvar efter kattens måltid och nu var getingar på väg att ta hand om det sista.

Turkduvan är en fågel med en senkommen historia i vårt land. På 1950-talet sågs de första i Sydsverige och under 1960 - 1970-talen ökade den snabbt och spred sig över vårt lands södra delar. På 1980-talet var den så allmän här i Ödeshög, att det då och då kom krav från allmänheten på önskad avskjutning. Man "stördes" av dess tutande trestaviga, sång från träd och TV-antenner under tidiga sommarmorgnar.

Under 2000-talet minskade stammen av turkduva markant och den försvann från många orter där den tidigare varit allmän, så även i Ödeshög. Numera är turkduvan sporadiskt uppträdande i samhället, knappast ens årsviss, men jag brukar ändå höra eller se något par under sommaren, oftast sent på säsongen.

Fyndet av ungarna igår är ett bevis på att turkduvan ofta häckar långt in på hösten och antagligen är det ett ungt par som har anlänt hit under sensommaren som har satt dem till världen. Nu gick det inte så bra och det är nog tyvärr ett ganska vanligt resultat. Men turkduvan lägger många kullar även om jag tror att det räcker för i år för just det här paret.

Ett litet tillägg. Någon på FB:s nätverk "Fåglar" svarar apropå detta med duvungar sent på säsongen: "... duvor planerar lite korkat!". Jag håller med! Samtidigt som ringduvor, oftast de stadsnära, har ungar i boet långt in på hösten är de norrländska ringduvorna, de som ännu har skogen och vildmarken som preferens, sedan några veckor på väg söderut i stora flockar. 

Flockar av ringduvor i många hundratal rastar nu lite överallt på Östgötaslätten.

Det känns som att ringduvan som art verkligen håller på att bilda två olika populationer, de vilda och de tama, med olika strategier. På sikt kan de båda mycket väl utvecklas till skilda arter. Men detta får jag förstås aldrig veta.

lördag 24 september 2022

24 september - Hösten bjuder

När jag hämtar posten på morgonen känner jag en väldigt aromatisk doft i näsan. Jag vet var den kommer ifrån, det är höstsilveraxet som blommar i en vinterbonad kruka fem meter bort. Växten sprider skön arom även på avstånd, har mutat in hela vår stenlagda rosenrundel. 

Höstsilveraxet blommar vackert och sprider sin väldoft över trädgården.

Jag går dit och fyller huvudet med stark väldoft från blommorna som är vita med en rosa ton inuti. Axen står tätt och kommer att blomma en hel månad framöver. Silveraxet är vi stolta över.

Vid trädgårdslandet på andra sidan huset dignar höstahallonlandet av frukt i år. Stjälkarna är upp till 3,5 meter långa men har av bärens tyngd samt av vind och regn böjt sig ner och lutar här och var ända ner mot backen.

Hösthallonen dignar av frukt.

Vi plockar ett par liter var tredje dag och fyller frysen med sol och vitaminer. Och så äter vi förstås, så mycket vi orkar hela tiden. Hösthallonen är vi också stolta över.

Plantorna fick vi som små för mer än tio år sedan av våra kära vänner Gunnel och Yngve. De fanns på deras kolonilott vid Skänninge. Tiden har gått och Gunnel gick bort sorgligt snabbt för drygt ett år sedan och för endast några veckor sedan, följde Yngve efter. Jag hann hälsa på honom dagen innan det skedde och vi samtalade och kramades. Jag hade med mig en skål av de hösthallon som en gång var hans. Allt känns idag väldigt sorgligt men hallonen lever vidare och minner oss om kär och bestående vänskap.

I porten till baksidan planterade vi för tre höstar sedan en vindruvstock. Ja, en stock var det förvisso inte från början, men redan så här tidigt har stammen svällt ut rejält och busken har dragit iväg både i höjd och bredd. I våras blommade den rikligt och jag funderade på hur det skulle kunna bli mot hösten, kommer bären att mogna i tid?

Aldrig hade vi kunnat räkna med en så fin och riklig skörd, om något blivit över förväntan så är det detta. Druvorna är små, gröngula och kärnfria och de har en härlig sötma och syra, beroende på mognadsgraden. Vi äter av dem klasvis varje dag och känner oss extra stolta över en rikedom som bjuder på en känsla av varmt Medelhav.

Hösten är allt bra go´. Det gäller att njuta. Nu!

onsdag 21 september 2022

21 september - Så ledsen och besviken

Sällan har jag blivit så besviken på en aktad person i min vänkrets, som när jag igår i Corren tog del av den insändare som historikern Kalle Bäck i Trehörna i Ödeshög hade författat.

Jag lägger in den här för allmänt studium:

Faksimil ur Corren den 20/9-2022. Insändare av Kalle Bäck.

Jag har faktiskt inte tid att idag på djupet framföra mina klagomål på ett sansat och moget sätt, men jag lovar att återkomma snart igen. 

Låt mig bara kort protestera mot två uttryck i ingressen:

1. Att de många människor som kämpar för att återställa en del av alla dessa förlorade våtmarker, skulle stå för "bottenlös okunskap" är en bedrövligt elak och okunnig beskrivning.

2. Begreppet "våtmarksfundamentalister" är så reaktionärt och okänsligt att jag blir riktigt förbannad och oerhört besviken!

Tillägg den 22 septemberJag har idag författat en komplettering, vilken också går iväg till Correns insändarredaktion som svar på Kalle Bäcks inlägg.

"När en osanning eller förenklad och ensidig beskrivning kläs i vetenskaplig dräkt kallas den för en faktoid. Uttrycket myntades av Norman Mailer 1973 och presenterades i Sverige av essäisten och författaren Martin Kylhammar. En faktoid ligger nära begrepp som "Fake News" och "Konspirationsteori".

Att en känd professor emeritus i historia använder en faktoid för att beskriva ett tillstånd som sanning är anmärkningsvärt, men jag anser att det är precis vad Kalle Bäck nyligen gjorde i sin insändare om våtmarker och malaria under rubriken "Önskan att återställa våtmarker oroar".

Det är visst och sant att myggor gynnas av våtmarker så även de fyra arter av malariamyggor som finns i vårt land. Kalle Bäck har rätt i att de stora utdikningar som genomfördes under framför allt 1800-talet minskade förutsättningarna för myggors reproduktion och påverkan. Men vetenskapen är idag överens om att det framför allt var den ökande levnadsstandarden som till slut fick bukt med den besvärliga frossan i vårt land; bättre och tätare hus samt färre personer i sovrummet gjorde att smittspridningen avtog efter hand och dog ut. Härvidlag är det viktigt att förstå, att malariamyggor, som finns kvar på samma sätt som förr i vårt land, bara var bärare av parasiten malaria. Att malarian skulle komma tillbaka efter några procents återskapande av naturliga våtmarker i vårt land är minst sagt en kraftig överdrift - ett uttryck för felaktigt tänkande och biologisk okunskap.

Är det bara en tillfällighet att Kalle Bäcks politiska insändare infördes nästan samtidigt som Sveriges riksdag avslog ett EU-förslag om ett 20 % återställande av förstörd natur i vårt land, däribland våtmarkers återställande? Ett beslut som av den biologiska forskarvärlden och samtliga miljöorganisationer ses som väldigt negativt och bakåtsträvande och gör att Sverige hamnar allt längre bak i kampen för klimat, miljö och artbevarande. Jag anar en sorgesam politisk agenda som går åt helt fel håll i kampen för vår världs och hela mänsklighetens överlevnad.

Det som ytterligare gör mig ledsen och arg är att Kalle Bäck i sin insändare använder sig av klassiskt maktspråk. I ingressen förringar han sina meningsmotståndare genom uttryck som: "bottenlös okunskap" och "våtmarksfundamentalister". Att en så vetenskapligt förankrad och intelligent person faller i sådan grop, gör mig än mer bekymrad och orolig för framtiden.

Gebbe Björkman"


I en av kommentarerna nedan berättar "Monica" om den sjukdom som skördar flest offer av människor idag - Tuberkulos. Här är länken till en sida om detta:

länk


måndag 19 september 2022

19 september - Första transträcksdagen

Vid middagstid, när himlen ännu bar blåmelerat kläde, hörde jag de första tranorna. Jag spanade mot skyn men fick spana länge innan jag långt borta och högt upp såg en liten grupp fåglar som skruvade runt i en termikbubbla. De sträckte snart iväg mot söder, men strax kom nya små grupper in från norr och gjorde samma svängar under hornkonsert i samhällets termiklyft.

Under en timme mitt på dagen varade transträcket, årets första, lika härligt som alltid, men så knappt kommet, blott en ouvertyre, ett smakprov, av det stora tranlyft som sker om en knapp månad. Då blir det dagar när himlen fylls av tiotusentals tranor under fulländad symfoni av starka rop och skorr.

Hemskatan for upp i det torra grenverket i grannens hybridlönn, saxade sig uppåt till högsta kvist för att ta in skådespelet med alla sina sinnen; jo, nog såg det ut som att hon var klart intresserad. Snart hade hon emellertid fått nog, visste allt om transträck och sånt och svepte ner till trädgårdslandet igen för det mera matnyttigas skull. 

Själv svepte jag ner en sväng till Tåkern, satte mig i stolen vid Ramstadån och målade på en akvarell av kanalen söderut med alla sina gulgrönskande knäckepilar och grånande vass.

Målningen blev inte mycket att ha. Jag blev störd och tappade fokus. En blå kärrhök, en måsvit gammal hane dök nämligen upp i mitt synfält. Den for över kananlens vass och grönska och försvann i riktning mot Holmen. Jag följde efter och hittade igen den över åkrarna mot Dags mosse. 

Här fick jag mitt motiv och jag fick njuta länge av blåhöken då den jagade ängspiplärkor och gulsparvar. Den lugnt drivande flykten på någon meters höjd avbröts gång på gång av snabba kast i sidled, accelererande krafttag med vingarna eller dyk snett bakåt mot backen. Fåglarna, som skrämdes upp genom överraskning, for iväg åt alla håll men inget byte fångades under tiden som jag studerade jakten i kikaren. Men den här jakten, blåhökens specialtet, är lyckosam i långa loppet, det vet jag av tidigare studier, då jag noterat hur det gula, smala benet skjuter ut som en pistong och greppar en oförsiktig fågel i luften hur lätt som helst.

onsdag 14 september 2022

14 september - "Fåglar på mitt sätt"

I morgon drar jag iväg till SPF i Tranås för en ny portion av mitt bildspel "Fåglar på mitt sätt". Jag har ägnat några timmar de senaste dagarna åt uppdatering och nu känns allt fräscht och intressant igen. Så blir det roligare även för mig. 

Programmet är från 45 minuter långt men flexibelt upp till knappt 2 timmar för den som orkar. Det bygger på intressanta och aktuella rön om några svenska fåglar och är illustrerat av unika akvareller ur undertecknads fatabur.

Vill du boka detta bildspel i förenings regi ber jag dig kontakta mig per telefon eller mejl för överenskommelse och planering.

Välkommen med din beställning.

Gebbe Björkman

tisdag 13 september 2022

13 september - Att göra drivmedel av mat.

Ljuset krymper, dimstråken växer, regnet skvalar och ovärmen kryper in under skinnet - hösten är här alldeles obönhörligt och det är precis som det ska. Naturen och jag förbereder oss för vilan som väntar.

Jag avrundar mycket just nu, målat har jag knappast gjort sen i våras, mer än hus och staket förstås. Jag inväntar en snar operation av min trasiga fot, som inte längre bär mig då jag vill gå på naturliga stigar. Det är dags om två veckor. Jag hoppas att allt ska bli bra, ty fötter är svåra, säger min ortoped, som har gett mig rådet att välja den enklaste vägen, en stelopereration, eftersom foten är det värsta ortopedkirurger kan ge sig på framför allt med beaktande av min ålder och annat.

Alltså sitter jag mest i bilen under dagens tur över den höstliga slätten. Klockan är nästan 18 och jag lyssnar till P2:s musik under hemfärd. Det är avkopplande skönt.

Vid Holmens svämme och över åkrarna vid Väversunda svärmar ett tusental ladusvalor. De sniffar lågt över vatten och gräs och stora flockar av snatteränder, men som på en given signal stiger de alla till väders i ett naturligt samspel. Möjligen är det gladan som sveper förbi som får upp dem i höjd.

Tranorna går i stora flockar på stubbåkrarna tillsammans med horder av grågäss, borrar ner sina näbbar i svart mylla och äter rester av säd, morötter och potatis samt en och annan sork. Än är det lugnt i leden och innan resan går söderut måste ungfåglarna tränas. Kommande soliga dagar med hög luft och god termik kommer de därför att stiga familjevis till väders, ropa och pipa och åter landa. Först i oktober numera flyr de fälten för gott.

I år är i stort sett allt skördat i tid. Hösten har varit god mot bonden och rekordstora skördar av vete har bärgats. Men några fält står ännu där med lutande övermogna ax. Varför kan man undra. Förra året då företeelsen var mer frekvent frågade jag om anledningen till väntandet.

Jo ser du. Det spelar ingen större roll att stressa, vetet är redan sålt, oavsett kvalitet, till etanolfabriken i Norrköping, fick jag till svar.

Det mesta av vete på Östgötaslätten 2021 gick dit och jag tänker - dåliga tankar. Hur kan man tillåtas göra drivmedel av mat? I år är det bättre och det beror säkert på det fruktansvärda kriget i Ukraina och den bristande tillgången på matvete över världen. Ska sånt behövas för ändring av regim? då är vi illa ute.

torsdag 8 september 2022

8 september - Från en Ombergspromenad

Ni får förlåta mig, att det fortsätter att vara glest med skriverier här i Naturlig dagbok, men ibland nöds man göra andra prioriteringar och så är det just nu. Men häng kvar, ta en titt in någon gång ibland för att se om något har hänt; jag vill ju inte att du släpper greppet om min blogg och jag lovar att återkomma med mina nästan dagliga rapporter så snart jag orkar och kan.

Jag bjuder på bilder och en kort redogörelse av förra tisdagens vandring som jag och mina vänner gjorde längs Ombergs sjösida, i soligt men lite svalt väder. 


Vi fann en ny växtplats för den lite rara och krävande Äppelrosen, Rosa rubiginosa, nära Älvarums udde. Om den kan det vara roligt att veta att den är inblandad i framtagningen av alla förädlade buskrosor.
Man känner lätt igen den, även då den inte blommar, på att stammen täcks av två sorters taggar. Kan du se det?!
Senare tillägg: Naturligtvis bör jag också berätta varför just namnet "äppelros". Enkelt - bladen doftar äpple, så där starkt och framträdande såsom en ester kan göra.


Myskbocken är en långhorning av cirka fem cm längd, med antenner nästan lika långa. Den har iriserande struktur på sitt skalpansar och skimrar därför i regnbågens alla färger. Väldigt vacker är den alltså och ständigt efterfrågad i frågespalter och kuriosakabinett.
Larverna lever i gamla sälgar som kan bli helt perforerade av larvgångar. Under det angripna trädet kan man se fullt med gnagspån.


Tibasten, denna doftande vintervårsblomma på bar kvist går ofta ganska sparsamt i frukt. Men när den gör det blir kvistarna oerhört vackra med sina lysande korallröda bär. 

fredag 2 september 2022

2 september - Arkeologi i Ödeshög

Det bestämdes om en arkeologisk utgrävning i Ödeshögs centrum, där den nya vårdcentralen med annex ska byggas, och jag hade tänkt mig att hänga där en del. Men så kom den där Coronan emellan och tiden smälte bort. 

Jag gick förbi en dag utanför staketet mot slutet av utgrävningen och frågade arkeologen Jeremy, om det var möjligt att få komma in på en kort visit. 

-Nja, svarade han lite trevande. Vi får inte ta emot besökare här inne hur som helst. Men du kan ju fråga Mattias därborta vid grävskopan, han som är chef. 

Jag kände och insåg problemen med att ha folk drällande där bland schakt och artefakter, så jag avstod från att gå vidare. Men, jag bad Jeremy berätta lite för mig genom staketet och det gjorde han mer än gärna.

- Vi har inte funnit jättemycket, sa han. Du ser lagren i schaktet och där under asfalten, det översta lagret fyllt med ledningar och grus, är ett ungefär två decimeter tjockt, mörkt lager med "matjord". Det är odlad mark såsom det mesta härinne, gamla åkrar från 1800-talet och 1900-talet och de har nog tillhört gården som låg här någonstans. Jag tror den hette Brännegården. (...) Under det mörka lagret kommer efterhand olika kulturlager från tidigare, ner mot medeltid och till och med järnålder.

I det närmaste schaktet kan du se stolphål på rad som indikerar att här har legat ett hus och ett tecken på att det nog är någon form av boningshus är att mitt i finns en långhärd. Vi vet ännu inte säkert, sa Jeremy, men boningen kan vara från järnålderstid.

- Har ni hittat några trevliga artefakter, frågade jag, smycken eller kritpipor och fick svaret: "Några keramikskärvor bara."


Så var den över, utgrävningen, utan en enda användbar bild.

När jag passerade två dagar senare var inte Jeremy kvar och ingen annan heller mer än den person som med grävskopa lade igen hela utgrävningen. Så var det hela över och lite rumphuggen blev jag utan det mesta som tänkt var. Resten fick jag läsa i tidningen:


Faksimil Ur Corren. Reportage av Fredrik Sandberg

måndag 29 augusti 2022

29 augusti - På besök hos getingar

På förmiddagen innan gästerna kom den 27/8 vältade jag min boulebana så att den skulle vara användbar under dagens begivenheter. Nu kom ju regnet och hindrade allt större spel men några klot hann kastas med mågen Jakob innan de första dropparna föll. Jag sa till honom att vara försiktig i bortre hörnet, där komposten står, ty där har getingarna byggt bo. De är ännu vänliga och obesvärade, fortsatte jag, men bäst att se upp ändå.

Jag hade rensat lite växtlighet runt omkring strax innan och då upptäckt en stor blomfluga som surrade runt öppningen till getingarna. Den var klart intresserad av boet och jag upplevde det som att den egentligen ville dit in, så jag smög fram med mobilen för att ta ett kort men då surrade den naturligtvis iväg igen så fotot blev oskarpt.


Bålgetingblomfluga, Volucella inanis.

Jag hade mina aningar och nu har jag fått dem bekräftade av Christian Luth på nätet, som vänligt meddelar att det är en bålgetingblomfluga som jag har sett. Han berättar också att arten utvecklas just i getingbillor och att den här möjligen sökte en värd för sina avkomlingar, eller var nykläckt ur getingboet.

Och som alltid tycker jag det är trevligt att göra en egen variant. 

29 augusti - Firande i skyfall

Min födelsedag firades i familjens hägn. Nästan alla var på plats och de som inte var med hedrades med en extra tanke. Tack alla mina kära för den fina uppvaktningen!

Och ett stort Tack framför jag även här offentligt till alla, cirka trehundra Facebooksvänner, som också tog sig tid att gratta mig och även skänka pengar till min insamling för Operation Smile.

Vädret var spännande under den där dagen den 27 augusti. Jag hade pytsat ut 29 mm nattregn ur mätaren på morgonkvisten och hoppades att den lilla ljusning man anade på himlen under förmiddagen skulle hålla hela dagen ut. Men icke! 

Lagom till festen brakade det löst. Vädret drog in över bygden med seglen hårt spända; Tor jagade jättar så vagnshjulen mullrade utan uppehåll och blixtarna riktigt bländade vår syn. Vi satt "ute" i glasrummet med hela scenariot inför öppen ridå. Regnet smattrade så starkt mot taket att vår gemensamma sångarkraft, sång ingår alltid i våra familjemöten, nästan, men bara nästan, överröstades och från stupröret stod en vattenkaskad ut som från det värsta spygatt..


En bräddfull regnmätare.

På en halvtimme kom 39 mm regn sen lugnade det sig något men fortsatte ändå regna i dugg och i skur under ytterligare ett dygn. Idag tömde jag så en bräddfull mätare och noterar att till de 30 mm jag redan tömt hade ytterligare minst sextio millimeter tillkommit. Totalt på ett dygn dryga 90 mm regn. Och jag som brukar skryta om det solrika och regnfattiga Ödeshögs ungefärliga 550 mm regn på årsbasis, det är sanning det, kunde nu konstatera att nästan 20% av denna årsnederbörd föll på blott ett drygt dygn, den 27 - 29 augusti 2022.

Min födelsedag blev alltså döpt i skyfall men idag den 29 augusti klarnar himlen mot blått och nordanvind sveper ner över bygden. Nu känns det som höst och som så ofta blir min bemärkelsedag just det datum som markerar gränsen.

lördag 27 augusti 2022

26 augusti - Att våga bryta en konformitet

Jag är lite nedsatt efter Covid, bara så att ni vet varför det blivit lite dåligt med uppdatering av bloggen den senaste tiden, men här kommer ändock en liten notis.

Vid Tåkerns strand nära Holmen breder stora bestånd av nickskära ut sig vid vattenbrynet. Denna korgblommiga växt är värd att studera trots sin anspråkslöshet och jag kan inte heller låta bli att undra över artens strategi, den att strunta i flaggningen - "här är jag!". Det tycks nämligen som att nickskäran klarar sig gott utan att ta för sig med prålande annonsering i konkurensen om att locka pollinerande insekter fastän den ju borde ta möjligheten efter sin förmåga, kan man tycka.

Jag vadar in i det manshöga beståndet av tusentals gulbruna blomkorgar. Detta låter sig göras nu men inte om ett par veckor när växten satt frön som med hakar och hyskor fastnar i och följer med allt textilt. Leran kippar om skorna och luften surrar av bin och humlor som hittar till den stora blomstermängden mer än väl. Jag ser nämligen där inne något som lyser gult och det är dit jag är på väg.

Nickskära vid Tåkerns strand. Av tusentals blommor är det bara en enda som sticker ut med vackert höggula strålblommor runt korgen. 

Mitt i den täta växtmattan lyser en blomma upp tillvaron, en enda blomma av nickskära bland  tusentals anspråkslöst bruna prålar med vackert klargula strålblommor runt korgen. Den bryter ett mönster, en särling i konformiteten; en som vågar sticka ut. Varför? Och hur går det till?

lördag 20 augusti 2022

20 augusti - Just i nacken

Det kliar i huvudet. Jag hittar flera små irriterande bölder runt bakhuvudet ner mot halsen och plötsligt känner jag hur något kryper i de fina fjunen vid örontrakten. Jag far ut i badrummet och rufsar runt med händerna över tvättstället.

Där ligger den plötsligt, älgflugan, vinglös och platt. Den fick jag med mig hem redan igår eftermiddag och nu trodde den säkert att den hittat sin fristad i mitt hår, eftersom den redan kapat sina vingar.   

     

Jag klämmer den mot porslinet och en skvätt rött blod visar att den smakat på mig under natten. Upplevelsen delar jag med många. Att vara ute i skogen idag innebär med största sannolikhet att man angrips av minst en av dessa lusflugor, som bär det officiella namnet Lipoptena cervi, hjortfluga.

Det var emellertid inte bara hit jag ville komma, det vore att slå in öppna dörrar, nej, jag tänker på det där med älgflugans strategi - hur den alltid söker upp just nacken.

Till nacken är det svårt att komma om man är älg eller hjort. Där finns den tryggaste platsen för älgflugan att börja profitera sin värd. Märkligt att den också vet var min nacke är, tänker jag, och facineras såsom så många gånger tidigare över den där lilla vetskapen som plötsligt slår en, att älgflugan alltid har koll på var nacken är även när det handlar om människor.

onsdag 17 augusti 2022

17 augusti - Istället för att tycka synd om sig själv

Nej, nu är det nog med navelskåderi i sjukdomskläder. Jag tar mig samman och tar mig ut. Närmast till hands med speciell natur att locka mig till kraftsamling är klippängarna vid Stora Lund; de som min vän Peter Fredricson en gång "döpte till" Alviks ängar.

Jag sätter mig högst på berget med utsikt in mot Omberg rakt norrut, odlade åkrar i öster och Vätterns blåa vatten i väster. Från badplatsen nedanför mig hör jag skratt och plask och nog finns suget efter sådan svalka men där går ännu gränsen.

Istället plockar jag fram mitt akvarellmåleri ur ryggsäcken och börja skissa i de tre  nämnda riktningarna: mot Omberg, mot slättens åkrar och mot Vätterns vida vatten. Det blir tre snabba akvareller; två timmar är just vad jag orkar trots att jag sitter bekvämt och stilla. Solen börjar nämligen bryta igenom moln och soldis och luftfuktigheten efter gårdagens våldsamma åskväder ligger som ett blytungt vått ulltäcke över mig och bygden, därefter blir det hemgång till lunch med Ulla med några färdiga alster i bagaget.


... mot Vättern.


... mot Omberg.

... mot slättens ockra åkrar.

17 augusti - Segt!

Jag tog ett nytt covidtest igår. Positivt! Alltså, infektionen består. Det är väldigt segt med usel ork och hosttäppa och jag känner mest för att ligga hela tiden. Inte alls bra! Ni får vänta en stund till på lite gladare skriveri i min blogg.


Inte lika ilsket rött idag men covidinfektionen består. 

torsdag 11 augusti 2022

11 augusti - Kort uppdatering om Ombergs fjärilar

Här följer en kort uppdatering för att visa att "jag lever". Senaste veckan har jag ägnat åt virusbekämpning, om det är Covid 19, vilket jag befarar trots negativ snabbtest, eller någon annan variant, är alltså oklart. Hur som helst har jag varit rejält påverkad med hosta, influensakänsla och hög feber.

Tillägg den 12 augusti:

Kände för att testa mig ännu en gång idag på förmiddagen och den här gången blev det som förväntat - positivt. Nu vet jag vad det var som drabbade mig mitt i arbetet, precis som jag trodde.

Trots detta, vilket väl är alldeles uppåt väggarna, har jag målat huset alldeles uppåt väggarna. Två gavlar om 60 kvadratmeter upp till 8 meters höjd är nu färdiga. Jag tog hjälp av en rejäl skylift som jag och en uthyrare till slut lyckades baxa ända intill bägge sidor genom apelgård, förbi stenmurar och diverse andra hinder. Efter dessa två dagars pers är även jag färdig! Lova att inte skvallra för min husläkare. Det ska inte upprepas.

Efter förmiddagens välbehövliga vila satte jag mig i bilen idag och for upp till Sjövägen på Omberg. Jag ville bara komma ut och ta det lugnt en timme eller två samt följa upp vad som hänt på fjärilsfronten.

Där händer det saker för varje dag. Torkan får nu hampflockeln att sloka i solen, blommorna mognar snabbt och fjärilsbeståndet ändras kontinuerligt.

1. De tidigare så allmäna silverstreckade pärlemorfjärilarna börjar åldras och försvinna. Idag räknade jag till ungefär 50 exemplar. 

2. Amiralerna som fullkomligt invaderade bygden för en vecka sedan har spritt ut sig och glesnat något men nog såg jag åtminstone 200 exemplar i och runt hampflockeln.

3. De vita fjärilarna, kålfjäril, rovfjäril och rapsfjäril minskar nu snabbt.

4.  Citronfjäril, påfågelöga och nässelfjäril dokumenterades med en handfull vardera.

5. Ett vinbärsfuks sågs.

6. Årets första tistelfjärilar, 2 st, hade hittat till hampflockelbestånden.

7. Bland de glesnande pärlemorfjärilarna upptäckte jag tre stycken fräscha individer av storfläckig pärlemorfjäril. En vackert tecknad art med stora pärlemorfläckar på bakvingens undersida. Kul!

8. Ännu är inte en enda kartfjäril observerad i år!


Triss av fjärilar i en bild: överst tistelfjäril, underst amiral och däremellan storfläckig pärlemorfjäril.


Men som sagt, den storfläckiga pärlemorfjärilen görs sig bäst från undersidan.

Och med denna kärnfulla rapport vet ni alltså att jag lever, men nu åker jag hem och lägger mig igen.

lördag 6 augusti 2022

6 augusti - Alla dessa våra minsta

Lite har jag nu någon tid snöat in på dessa våra minsta i naturen. Du har säkert noterat detta, att jag berättar om fynd av både galler och småflugor. Det är en slumpens skörd, vill jag mena, ingenting jag har planerat, det har bara blivit så att jag under mina vandringar har dokumenterat företeelser, som jag har mött och undrat över.

Häromdagen till exempel, när jag letade kartfjärilar på Omberg, men inte fann några, såg jag en udda åkertistel vid vägkanten. Den hade en egendomlig svulst. nästan som en frukt, mot toppen av stjälken, så jag tog ett foto för säkerhets skull och tänkte, att nu när möjligheten ändå finns, med alla dessa hjälpsidor för artbestämning på Facebook, kan jag ju slänga iväg en undring om vad.

Jag fann en gall på en åkertistel.

Det dröjde någon timme bara, så kom svaret och det var Per Wahlen som skrev:

"Urophora cardui - bör det vara - en borrfluga".

Jag är väldigt tacksam för samarbetet och jag har nyfiket letat vidare om denna lilla borrfluga, släkt med den Anomoia purmunda, som jag fann den 28 juli och berättade om i bloggen nedan.

Resultatet av min sökningar överraskar, ty det visarsig att borrflugan Urophora cardui, antagligen aldrig tidigare har påträffats i Östergötland. Omberg blir härmed det nordligaste fyndet för arten i Sverige och jag blir "landskapsfyndare" - hoppsan!

Gallen jag fann innehåller larver som går till förpuppning i höst. Nästa vår kläcks, om allt går väl under vintern, nya små, eleganta borrflugor. Så vackra är de med sina brokiga vingar, ser jag på lånade bilder, att jag bestämmer mig för att göra en egen liten rekonstruktion. Så här:

Tillägg den 12 augusti 2022.

Sedan detta fynd gjordes har jag ytterligare ett par gånger varit på platsen för att utöka dokumentationen av denna för Östergötland antagligen nya art av borrfluga. Det visade sig att i området vid grusvägen fanns mängder av galler av arten.


Miljöbild. Det är på ungefär 100 meters sträcka, längs den soliga norra sidan av vägen som beståndet av gallbildningar finns, i ett varmt och lugnt läge med infallande sol nästan hela dagen runt.

Jag har gjort en vandring längs vägen och räknat in cirka  hundra gallbildningar, ibland upp till ett tiotal på samma åkertistel. Gallerna har varit i olika storlek och färg samt i olika lägen på värdväxten, där de största, mörkare och därmed äldsta har funnits längst ned och de yngre allt högre upp på plantan, vilket visar "angreppen" från borrflugan har fortgått under ett par veckors period.

Här följer några fler foton från lokalen.




fredag 5 augusti 2022

5 augusti - Invasion av amiralfjärilar på Omberg

Förra året vid den här tiden fanns det gott om den nyinvandrade fjärilen Kartfjäril på Omberg. Jag besökte bestånden av den rikblommande och fjärilslockande växten Hampflockel längs Sjövägen på västra Omberg många gånger för att riktigt få njuta av den vackra arten som succesivt intagit södra delarna av vårt land under de senaste tjugo åren.

Kartfjäril fotograferad i juli 2021. Klicka på bilden och du kommer till aktuellt reportage i min Naturlig dagbok.

Självklart tänkte jag att "nu har kartfjärilen kommit till Omberg för att stanna, växa till i bestånd och bestå". Men det var uppenbarligen inte riktigt så enkelt. Kanske var de många kartfjärilarna förra året bara resultatet av en övergående lokal sommarinvasion, så där som det fungerar hos t ex tistelfjäril och amiral. 

I år har jag alltså sökt igen, men fruktlöst. Hampflockeln blommar lika doftande och lockande som förra året men kartfjärilarna är inte där och hur jag än har spanat har jag tills idag inte sett en endaste individ. Jag känner förstås till dessa ständiga variationer i skiftande bestånd och utbredning i naturen, så jag är nog mera ledsen än överraskad egentligen. Fynd kan verkligen överraska åt båda håll, både negativt och positivt.

Om kartfjärilarnas frånvaro på Omberg hittills i år överraskar negativt, så låt mig då berätta om ett exempel på det motsatta.

Igår invaderades Omberg av amiralfjärilar. Det var en alldeles enastående upplevelse och jag är så precis, att jag faktiskt säger "igår", ty fram tills dess hade jag bara sett några enstaka exemplar på berget. Jag körde runt på grusvägarna på bergets södra halva, där jag har löfte om tillträde trots skyltar och annat och det började direkt längs norra kanten av Höje äng, att  mängder av amiraler lyfte framför bilen. Jag stannade bilen och tog ett foto genom vindrutan:

Drygt tjugo amiraler på tio meters vägsträcka visar på tätheten.

Överallt på grusvägarna och längs vägrenarnas blommor och substrat satt amiraler och lapade fukt och energi. 

Jag åkte kors och tvärs, från Höje längs Surmossen till Sjövägen norrut och backen vid Bramsens väg för att sen ta Vallgatan söderut tillbaka mot Höje igen. Fullt överallt, men jag kunde inte räkna dem alla. Dock är jag övertygad om att jag såg flera 1000 amiraler igår.


Hur kan man förklara något sådant? Det är ju känt att amiralen är en flyttfjäril av rang. Den kan komma redan tidigt på våren i litet antal. Dessa individer förökar sig med en sommargeneration, som lever in mot hösten och troligen, nästan alltid, dör under vintern i vårt land, eftersom de inte går i definitiv vinterdvala utan är anpassade till den milda vinterns varmare perioder med aktivt födosök. 

Samtidigt är det så, att flera immigrationsvågor av amiralfjärilar kan nå vårt land under sommaren söderifrån. Vissa år finns alltså en blandning av "inhemska" och immigrerade individer på plats under hösten. Om det även sker ett retursträck av amiraler söderut innan vintern, såsom det är känt hos tistelfjärilen, vet jag inte, men det är säkert troligt.

Jag upplevde att de amiraler som plötsligt dök upp på Omberg igår såg väldigt fräscha ut. Detta kunde ju tala för att de var nykläckta på plats, men å andra sidan vore det ju märkligt om en sådan överväldigande mängd kunde ha kommit ur sina puppor samtidigt, att jag ändå tror på invandring i stor skala och då kanske från närliggande områden söder/sydost om Sverige, varvid fräschheten ändå kunnat bestå.

Jag gör väl som jag brukar, lägger ut min upplevelse från Omberg igår på nätet för att få in synpunkter och parallella beskrivningar.

tisdag 2 augusti 2022

2 augusti - Det oväntat stora i det lilla.

Häromdagen besökte jag området runt Bjärka Säby längs Stångån, några mil söder om Linköping för lite teckningsarbete på plats. Som jag har berättat nedan, den 28 juli, satt jag vid dämmet över ån och skissade på några enkla akvareller. Vad jag emellertid inte berättade är att jag också fann en egendomlig växt, en smällglim, som hade ett väldigt ovanligt utseende.

Bilden på den egendomliga smällglimsplantan som jag presenterade i FB-gruppen "Galler".

Jag presenterade bilden i FB-nätverket "Galler", d v s växter som på grund av  angrepp från svampar, insekter eller annat, antar egendomliga skepnader som helt bryter mot det ordinarie, såsom sömntorn på nypon, galläpplen på ek m fl.

Jag stack ut hakan lite genom den bifogade texten:

"Fan tro´t, men det är faktiskt en smällglim. Vad har orsakat detta? Bjärka Säby Linköping, Ög 220727".

Svaret lät inte vänta på sig. Administratören själv, biologen Hans Rydberg, Gnesta, svarade detta:

"Brachycolus cucubali, namn på en bladlus som går på smällglim. Sällsynt och bara ett fåtal fall rapporterade från Sverige".

Jo, så kan det gå, om det nu kommer att godkännas; det första fyndet av bladlusen Brachycolus cucubali i Östergötland och det 4:e fyndet i landet enligt Artportalen, där jag nu har anmält observationen. Man kan finna det oväntat stora även i det lilla formatet!

Och liten är den ju, den lilla bladlusen som orsakat gallen. Jag har letat efter referenser och funnit att den vingade bladlusmodern är svart till färgen men annars mest ser ut som vilken vingad bladlus som helst, ungefär så här alltså:


torsdag 28 juli 2022

28 juli - Två flugor i en smäll

Nördiga jag har kollat upp två små vackra flugor, funna de senaste dagarna och härmed dokumenterade i ett par vilda akvarellskisser.


Borrflugan Anomoia purmunda.

Den första är borrflugan, Anomoia purmunda, som uppträdde i flock, dansande med sina vackert brokiga, viftande vingar och gröna ögon, på en av mina mistlar i trädgårdens äppelträd. De höll sig just där och bara där, på mistlarna, vilket får mig att undra om inte den också är en värdväxt precis som det i vetenskapslitteraturen angivna hagtornet. Vad vet vi om detta?

Den andra hade jag glömt, men minnet kom tillbaka när jag fick svar i nätverken, att det var den tvåbandade getingflugan som jag hade funnit där vid Örnslid på Omberg; minnet, att jag hos den numera bortgångne vännen Åke Lidegran läste in mig på denna blomfluga redan 2017, efter ett besök i hans Gumby äng hade grumlats av tidens tand.


Blomflugan Tvåbandad getingfluga, Chrysotoxum bisinctum

Två flugor i en smäll är väl inte så pjåkigt? och så vackra dessutom. Det finns ju några tusen tvåvingar att välja på så här har jag att göra. 

28 juli - Mount Kenya långtborta och alldeles hemmavid

Min vän och andrekusin Jan Lagerlöf anordnar sen flera år tillbaka resor till Kenya. Han gör det i egen regi med hjälp av erfarna kontakter på plats och på så sätt blir resorna både mycket prisvärda och personliga. Resorna bjuder på kultur, natur och social verksamhet i rik blandning och anpassas efter deltagarnas intresse och fysiska förmåga - ett positivt alternativ till det gängse utbudet.

Nu har han två nya resor på gång och ber mig presentera dessa, vilket jag härmed gör genom att lägga upp affischen i min blogg. Är du, liksom jag själv, intresserad så tag kontakt med Jan direkt. 


Sen kan man ju undra förstås, om det verkligen är nödvändigt att resa, när självaste Mount Kenya igår kväll plötsligt reste sig mot horisonten alldeles hemmavid, över vårt hus på Norra Vägen i Ödeshög. Hur är det nu, det där med berget och Mohammed?