torsdag 6 december 2018

6 december - Ett litet bidrag till upplysningen

.
Jag fick frågan för några månader sedan av entomologen Bertil Andrén om jag kunde tänka mig att medverka med en illustration till en regional tidskrift vid namn Aromia.



Absolut var mitt självklara svar och jag gör det gratis.
Min idé är nämligen att jag gärna vill hjälpa till i den mån jag kan när det gäller ideell upplysningsverksamhet om t ex natur & miljö eller andra angelägna ämnen.
Det här med idealitét är en viktig form av mänsklig verksamhet som jag tycker har blivit alltmer sällsynt och eftersatt och eftersom varje litet bidrag räknas och Bertil hade hittat en bild av en tvestjärt i etern som jag var pappa till, ville jag gärna hjälpa till.
Nu var "tvestjärten" emellertid sedan länge såld och borta och jag erbjöd mig istället att göra en ny illustration.



Häromdagen kom ett brev från Bertil med bifogad tidskrift och här fínns nu artikeln om Tvestjärtar, där även min får en egen plats. Det blev bra tycker jag. Artikeln är viktig och läsvärd och jag känner mig stolt över att få vara representerad.
Och tänk er bara det , temat: Tvestjärten i konsten.



Sid 13 i artikeln om Tvestjärtar i tidskriften Aromia nr 3 2018 av Bertil Andrén.



Originalet

tisdag 4 december 2018

4 december - Kompletterande arbete

.
Efter 2018 års många utställningar runt om i landet har jag lovat att ställa upp för ett par kunder som önskade mer eller missade helt vid ordinarie tillfälle.
Sålunda har jag på gång två oljor mot Linköping, där en person blev besviken över att de båda motiv hen hade "utsett för egen räkning" visade sig vara sålda då hen hade funderat färdigt, bestämt sig och återkommit.
De står ännu på staffliet här i min ateljé men jag har lovat att försöka ha dem färdiga innan årets slut. Det är lite emot mina principer att göra beställningsarbete med konst, men ibland kan man väl vara generös och rucka på detta. Anledningen är inte oginhet utan svårigheten att jag på beställning ska kunna tillfredsställa någon annans inre bild och önskemål samt brist på skapande frihet.


Akvarellen av hägern som såldes på Galleri Kraftverk i Mjölby.

Just nu  har jag också avslutat en stor akvarell, som skall bli komplement, en pendang, till den akvarell av hägern i bild ovan, som jag sålde på Galleri Kraftverk i Mjölby.
De ville så gärna ha ytterligare ett verk som kunde passa i ett tänkt par och sådant engagemang och fokus kan jag faktiskt smälta för, så nu har jag gjort en akvarell av en storlom i samma skala och med passande komposition.
Nu får jag hoppas bara att den blir till belåtenhet och att akvarellerna kommer att sitta fint tillsammans på väggen.



Att fånga själen är det jag främst eftersträvar.

Det här en en beskuren bild av usel fotokvalitet. Men på ett ungefär så här ser den alltså ut. Nu ska jag se till att få den ramad ... därefter går jag vidare med de två oljemålningarna som står på kö. 

torsdag 29 november 2018

29 november - Då och nu

.
Svanshals station då:



Svanshals station idag:



Mer om detta kommer senare.

Senare kommentar och länkförslag i detta ärende har inkommit från min före detta elev vid Röks skola, Anna Renstad Harrius, för vilket jag är mycket tacksam.


tisdag 27 november 2018

27 november - Vinteraning

.
Nästan tio grader kallt på morgonen och frosten gnistrar i morgonsolen när jag drar upp rullgardinen. Dimmolnen över Vättern är rosa och fluffiga. Det verkar åter bli en fin vinterdag.


Från en liten resa igår över slätten ner mot Tåkern vilar i mitt medvetande en skön känsla av friskhet och att andningen var så lätt och välgörande.


På Kälkestads svarta åkrar vandrade ett par hundra sädgäss och letade rester från potatisskörden. När de alla plötsligt skränande lyfte och drog bort över Dags mosses mörka tallridå tänkte jag att jag kommit för nära. Men det var inte alls så.


En ung duvhök svepte nämligen in i blickfånget, en stor och kraftig hona. Hon for över gässen i en vild sväng och efter att ha testat gåsflockens alla eventuella undantag stallade hon upp mot en av gårdsinfartens krukade granar och började speja horisonten runt innan hon åter vingburen fortsatte sitt idoga utforskande av vinterslättens möjligheter.
Hon var vacker i sin resliga profil mot himlens låga palettljus.
Som alltid vid möte med duvhök frapperades jag av kraften och tyngden. En stor hona står inte långt efter kungsörn i intensitet, tycker jag.


Mot Gottorps faluröda lada förvandlade solen mig till en tanigt utdragen långskugga. Det är endast tre veckor kvar till vintersolstånd och solen är låg och stickande sval.


På vägen vid Ombergsgolf satt en ung fjällvråk och spanade efter sork från en vägskylt. Den satt kvar ännu efter två timmar när ljuset åter dunklades. Magen hade nästan samma varmsvarta ton som på en utfärgad fjällpiparhonas mage. Kanske förstår du hur jag menar.
Huvudet är stort och runt hos fjällvråken och det svarta ögat i ansiktet narras vänlighet.


Över Vättern låg mot kvällen kondensmolnen purpurfärgade som en lång korv i landskapet, ett välkänt fenomen för sjöns grannar och ett skvaller om vinter och köld.
Ett gäng kanadagäss kom över himlen från Hästholmen för att som alltid flyga till Visjöns lugnvatten för natten. Sträcket kommer att pågå ända tills isen har lagt sig även där. Därefter återstår bara att invänta vårens återtåg.

27 november - Utpressning.

.
Så har då även jag drabbats av ett sånt där lömskt utpressningshot som som florerat i etern en tid.
Det är skönt att ha rent mjöl i påsen. Och inte någon webbkamera heller, så det så!
Men så jäkla trist att det finns så mycket skit överallt i nätvärlden. Finns det någonsin en möjlighet att allt ska ordnas till det bättre? Nej, tyvärr tror jag inte det.

Här är mejlet jag har fått:

"Hej!
Jag är en hacker som knäckte din e-post och enhet för några månader sedan.
Du har skrivit ett lösenord på en av de webbplatser du besökte, och jag avlyssnade det.

Jag laddade upp skadlig kod till ditt operativsystem.
Jag har sparat alla dina kontakter med vänner, kollegor, släktingar och en fullständig historia av besök på internetresurserna.
Jag installerade också en trojan på din enhet och lång tid spionering för dig.
Du är inte mitt enda offer, jag brukar låsa datorer och fråga om ett lösenmedel.
Men jag blev slagen av webbplatser med intimt innehåll som du ofta besöker.
Jag är chockad av dina fantasier! Jag har aldrig sett något så här!
Så när du hade kul på pittoreska platser (du vet vad jag menar!)
Jag gjorde skärmdump med att använda mitt program från din kamera på din enhet.
Därefter kombinerade jag dem med innehållet på den aktuella webbplatsen.
Det kommer skratta när jag skickar dessa bilder till dina kontakter!
Men jag är säker på att du inte vill ha det.
Därför förväntar jag mig betalning för min tystnad.
Jag tror att 800 EUR är ett acceptabelt pr is för det!
Betala med Bitcoin.
Min BTC-plånbok: 1Ax3aRcMHM35jx4dVXfVfFPGz3wQ9QVg6n
Om du inte vet hur man gör det här - skriv in Google "hur man överför pengar till en bitcoin plånbok". Det är inte svårt.
Efter att ha mottagit den angivna summen kommer alla dina data att förstöras automatiskt. Mitt virus kommer också att ta bort sig från ditt operativsystem.
Min Trojan har automatisk varning, efter det att detta e-postmeddelande har läst, kommer jag att veta det!
Jag ger dig 1 dagar (24 timmar) för att göra en betalning.
Om detta inte händer - kommer alla dina kontakter att bli galna bilder från ditt mörka hemliga liv!
Och så att du inte hindrar din enhet att blockeras (även efter 24 timmar)
Var inte dum!
Polisen eller vänner hjälper dig inte säkert ...
P.S. Jag kan ge dig råd för framtiden. Ange inte dina lösenord på osäkra webbplatser.
Jag hoppas på din försiktighet.
Farväl."

fredag 23 november 2018

23 november - Nu är ljuset en bristvara

.
Det stora mörkret infaller nu, mot slutet av november alldeles innan den första snön faller och advenstsljusen tänds.
Ögonen längtar, tallkottkörteln förtvinar och hela kroppen suckar efter ett ljus som inte finns.
Nu gäller det att härda ut, dra sig inåt, ha tålamod och hålla depressionen stången.




Landskapet runt mig kan visst vara skönt i snålljuset. Det är mera kroppen, det inre, det handlar om

torsdag 22 november 2018

22 november - Sent besök av stork

.
Jag är precis återkommen från ett intressant besök på Väderstad industri, störst i landet på jordbruksredskap, när det ringer på ateljédörren.
Där står Thomas Halle och undrar över en fågel han just har sett. Han visar mig bilder och video i mobilen.

- Det är en stork, säger jag.
- Ja, jag trodde det, svarar han, men för säkerhets skull ville jag att du skulle få se.
- Jag åker dit direkt och kollar, säger jag, tar med mig kameran, låser ateljén och konstaterar att jag visst är utan bil.
- Äh, vi kan åka tillbaka en sväng igen, i min bil, erbjuder Tomas. Det tar inte så lång tid.



Vid Rök spetar storken fortfarande omkring på några höstsådda vetefält. 
Vi kör in på en liten grusväg och kommer den ganska nära då den tämligen obekymrat födosöker med  stor koncentration.


Ideligen finner den något ätbart, som fångas med näbben, kastas upp i luften och sväljs med en liten knyck på huvudet.
Jag förstår att det är daggmask, som ännu är uppe vid markytan i stor mängd tack vare novembers bestående mildväder, som den käkar med god aptit.

- Än så länge går det säkert bra för den här ungstorken även om den är ensam, berättar jag, men med vinterkylan kommer nog problemen att bli oöverstigliga och den går troligen döden till mötes när maten så småningom sinar och flyttningsdriften är ett sen länge passerat stadium.

Jag tror mig förstå att det här är den individ som alltsedan september månad råkade bli ensam kvar ur den drygt 100 exemplar stora ungfågelsflock som släpptes från avelsanläggningen vid Höör i Skåne och som först sträckte norrut mot Sörmland och Östergötland innan näbbarna slutligen vändes i rätt riktning mot söder.
Den har setts traska omkring lite här och där i östgötabygden, och den är tidigare fotograferad och dokumenterad i trakterna av både Linköping och Mjölby. 

Den är en riktig följetong, säger jag och tackar Thomas för både information och kommunikation.

tisdag 20 november 2018

10 november - Passionerad frukt med efterverkningar

.
Jag kör väl vidare med några koncentrerade minnen från resan till Indonesien 2007 när jag ändå är på gång.

Vi lämnade vulkanen Gunung Kerinci på Sumatra och körde ner mot kusten igen, till hamnstaden Padang. Under färden, vid ett "nödstopp", noterade jag att några mopedburna ungdomar strax intill plundrade ett vilt fruktträd som jag inte blev riktigt klok på. Det var något som slingrande uppe i en trädkrona som bar tennisbollsstora gröna frukter.
Strax därpå glimtade ett svar på undringen, då vi mötte den första av flera små liknande affärsbodar vid vägkanten.



Handelsstånd med frukt på rad.
foto - Bengt Grandin.

På rad under tak hängde nämligen de där frukterna jag funderade över och jag bad därför chauffören om ett stopp för inhandling och test.



Foto - Laqrs Gezelius.

Jag köpte ett par "girlander" med frukt men när jag försökte öppna en av dem med kniven på mitt sätt visade ägaren, mannen med "Sukarno-kepan", hur jag skulle göra.

Han tog frukten i handen och skar av ett runt lock på blomsidan och visade sen att jag skulle suga ur innehållet.
Jag provade. Aha passionsfrukt! Åh så gott och vilket härligt sätt att äta. 
De var verkligen ljuvligt goda, söta och saftiga och inte alls så där segt torrtråkiga som de skrynkliga passionsfrukterna från butiken hemmavid. Så här skulle det naturligtvis vara.

Vi delade på flera omgångar frukt och själv åt jag säkert fem, sex stycken och njöt verkligen där i solen och värmen medan ett gäng vithandsgibboner sjöng från träden i skogsbrynet uppe på berget intill. Allt blev ett minne som sitter stadigt än idag.

Det blev emellertid några extra stopp på den resterande vägen ner mot kusten. Fem färska passionsfrukter blev visst i mesta laget och det tryckte på rejält neråt från magen. 
Även den laxerande effekten av för många färska passionsfrukter sitter således stadigt i mitt minne!

måndag 19 november 2018

19 november - När Jamil lärde mig en läxa

.
Nu har jag drabbats av nostalgikänslor och passar på att förmedla ytterligare en liten minnesbild från den oerhört spännande resan till Indonesien som jag var med om år 2007. 



Jag är på spaning efter tigerspår längs Tapan Road på Sumatra
foto: Karl-Martin Axelsson.

Under vandringar på och i närheten av vulkanen Gunung Kerinci ungefär mitt på ön Sumatra fick jag ett levande exempel på att lek kan bli allvar och att "ont ska med ont fördrivas".
Som den lekfulle person jag är fick jag nämligen för mig att arrangera en något barnslig idé, där jag skulle leka "hängning" med hjälp av en lång tanig lian som hängde ner från träden vid vägkanten.
Tänkt och gjort; jag lindade lianen runt halsen och bad Karl-Martin dokumentera det hela.



"Hang man", foto Karl-Martin Axelsson.

Så långt var allt väl men strax började problemen.
Efter bara några sekunder började det klia och svida alldeles förskräckligt runt halsen och svedan övergick snabbt i svullnad, rodnad och värk och jag började känna mig yr och olustig varför en av våra guider snabbt tillkallades.

Guiden Jamil såg på mig oroligt och bad mig visa vilken växt jag hade använt till min "lek"

"It is very poisonous", sa han.



Snabbt började Jamil gräva upp rötterna på en liten buske i närheten. Han skalade och krossade dem med kniven och gned in min hals med saften .

- Det här är rötterna från den giftiga växten, sa han. Den är emellertid ung och med hjälp av den kan vi bota det onda som finns i den vuxna växtens gröna delar. De är varandras motsats. 

"Ont ska med ont fördrivas".



Jamil, ursprunglig från Sulawesi, vilket han mycket stolt berättade om och visade med sin T-shirt, sa att jag säkert skulle ha kvar problemen under resten av dagen men att allt mot kvällen förhoppningsvis skulle lugna ner sig och att dagen därpå troligen skulle bli symptomfri igen.

Dagen därpå var allt mycket riktigt bra igen.
Jamil blev därefter en trogen följeslagare till mig och blev även till en god vän under resten av resan, mycket intresserad av mitt skissarbete och skapande verksamhet. 
Och han lärde mig en viktig läxa.

Hela resan till Indonesien finner du här. Bläddra ner till resa nr 23.

 LÄNK

söndag 18 november 2018

18 november - Ett minne från Indonesien

.

Vid dikeskanten längs Tapan Road på Sumatra för jag anteckningar i min skissbok år 2007. 
foto Tommy Ek.

Ulla och jag satt och tittade på en naturfilm från Indonesien igår kväll. Det var nog på Kunskapskanalen, den "bästa" kanalen, som man visade en film om en engagerad fransmans arbete med att återföra djur från fångenskap till frihet, den här gången framför allt sorgligt burhållna "Malajbjörnar".

Det var en stark film med mycket sorgkant som visade problemet med den snabba naturförstörelsen i form av nedhuggen regnskog och artutdöende.
Om filmen var från Borneo eller Sumatra missade jag men en av dessa platser var det, eftersom orangutanger fanns på plats.



Så här ser regnskogsskövlingen ut på Borneo och på Sumatra är det nästan än värre. Det har gått och går fortsatt fruktansvärt snabbt utför. Vad är det vi människor håller på med egentligen!?

I samband med filmen bestämde vi oss, Ulla och jag, för att på allvar ta ett eget ansvar för det här med palmoljeproblemet, som är den största orsaken till skogsskövlingen i Indonesien just nu. Fortsättningsvis gäller det att titta på varuetiketter för att så gott som möjligt undvika vårt bidrag till eländet. 
Alltså, redan till kaffet kollade vi de nyinköpta pepparkakorna och fann glädjande nog detta:



Ett grönt litet märke på burken - "Nu utan palmolja!" 
Hurra va bra! Det börjar uppenbarligen hända lite nu, och vi kunde med bättre samvete och smak fortsätta vårt njutande. Tänk på det här  - du också!

Nåväl. Det där med minnet då? Jo det gäller just björnarna och så här var det:

Under vårt besök 2007 vid Way Kambas på Sydöstra Sumatra åkte vi hem till campen från en dag i djungeln, i två fordon längs en smal grusväg i mörkret. Jag satt i den bakre bilen när den framför stannade tvärt och blev stående nästan fem minuter. Vi fick order av vår guide att bli kvar sittande. 
När vi kom hem undrade vi förstås vad som hänt och med nästan lite skamkänsla i blicken berättade vännerna i den främre bilen att en "Sun Bear", malajbjörn, en hona med unge, stod mitt på vägen och blockerade framfarten. Hon hade t o m gått fram till bilen och börjat tugga på kofångaren.
Vi där bak fick aldrig någon chans att uppleva detta i beckmörkret. Vi missade hela grejen, till en otröstlig grämelse.



I den skildring av resan till Indonesien som jag gjorde för min hemsida, länk (bläddra ner till resa nr 23), dristade jag mig ändå till att göra en akvarell av en "Sun Bear", som jag alltså aldrig såg. Än idag sitter den missade upplevelsen som en liten tagg i mitt hjärta och den började värka igen igår kväll av förståeliga skäl.

torsdag 15 november 2018

15 november - I monokulturens paradis

.
Det är skrämmande enformigt på vissa partier av min Östgötaslätt, ett monokulturens paradis utan ett enda träd, dike, häck eller buske i blickfånget.
Här borde man göra flera förändringar för mångformighet och mångfald. Varenda litet steg åt rätt håll skulle vara viktigt och riktigt. Ett återöppnat dike, en nyplanterad häck, obrukade remsor och "lärkrutor", en buskrad eller några träd samt ökad variation av odlingsytornas storlek och sammansättning skulle kunna göra underverk för den biologiska mångfalden.



Östgötskt premierings-jordbruk. Vari ligger skillnaden om man jämför detta med Borneos så omdiskuterade oljepalmsplantager kan man med rätta fråga sig.

Rationalisering har alltid setts som nödvändig och viktig i omställningen av svenskt jordbruk för ökad produktion och konsumtion men har väl ändå ibland nått vägs ände i ett landskap som ovan. Här finns inte plats för något alternativt liv och enligt modernt vetenskapligt kunnande är detta väldigt hotande även för vår egen, mänsklighetens, framtid.

Jag tror inte på tesen som menar att vi ska rationalisera maximalt i områden med bäst förutsättningar och låta andra, mindre optimala jordar stå för mångfalden. Det är den metod som idag förespråkas både av dagens moderna jord- och skogsbruk både politiskt och tjänstmannamässigt. 
Vi behöver ett nytt synsätt, menar jag, där vi underlättar för den biologiska mångfalden så mycket som möjligt överallt.

"Om man vill förändra världen måste man börja med sig själv". Nu är det dags att ta tag också i Östgötaslätten innan den sista lärkan sjungit färdigt för gott.

onsdag 14 november 2018

14 november - Den officiella bilden

.
Här är den riktiga, officiella bilden av mitt konstverk i Ödeshögs gravkapell, fotograferad enligt konstens alla regler. 

"En stund på jorden"



"En stund på jorden", oljemålning 160 x 200 cm.
foto: mästaren - Peter Östergrens

fredag 9 november 2018

9 november - Novemberbetraktelse

.
Det är en riktigt grå novemberdag. Vind finns inte, dimma och duggregn ligger tätt mot backen och endast knaperljus silar ner genom det täta molntäcket till mörka jordar och umbrafärgad vegetation.
Jag färdas genom Tåkernlandskapet med blå säckar i bilen, fyllda med pinnar från körsbär, plommon och buskar från trädgården. Detta blir till kompost för snokar och min hög där nere växer till för varje säsong.



Mellan Gottorp och Stugan går en ensam gås. Den vaggar bort från mig ansträngt och långsamt och jag tänker att den säkert är skadskjuten. Jag studerar den i kikaren och finner att det är en ung bläsgås och då känns det hela ännu mera ledsamt eftersom bläsgäss utgör undantag i den här bygdens gåsflockar och dessutom är fredade från jakt.



Från Ramstads åkrar kör Bo in lass efter lass med skördade rotfrukter. Här på stora arealer av svart jord odlar han mängder av rödbetor, morötter och potatis men den här gången tror jag bestämt att det är palsternackor, en hel vagnslast full. Lite mer än från egen täppa.



Hans på Holmen är ute och går i betet ner mot sjön. Han spanar hela tiden nedåt men stannar upp och kommer fram till staketet.

- Vad gör du? undrar jag.

- Letar efter hästskor, svarar han. Jag har hittat ett par så här små skor tidigare, måttar han, och den äldsta var nog en fyrahundra år gammal, du vet från "Djurgårdstiden", hägnaden gick ju just här, ja, du vet väl att vi står på själva banken, fortsätter han.
Fast egentligen är jag just nu ute efter några rostiga gamla märlor som jag kan använda till det hela. Det ska bli en present nämligen, till mitt hästtokiga flickebarnbarn. Jag har sågat till fina björkplankor att fästa allt i och så småningom kommer hon nog att förstå att uppskatta mitt hantverksförsök.



En varfågel lyfter ur Väversunda mad. Skönt, tänker jag, du är tillbaka igen. Välkommen, vi ses igen!



På vägen hemåt börjar eftermiddagen mörkna redan kl 15 och Omberg reser sig som en sepiagrå mur längs min högra sida.
Det ska bli skönt att komma hem. Det är en av fördelarna med månaden, att kunna kura inomhus.


torsdag 8 november 2018

8 november - En kulturgärning?

.
Ibland är det nödvändigt att slänga skräp. För drygt ett år sedan städade jag undan mängder av potentiell skit ur en något vattenskadad ateljé (länk till skriveri). Med viss bävan den gången men mest med befriande lättnad passade jag också på att då göra mig av med gamla osålda och ur minnet förträngda verk genom att knacka glas, bryta sönder ramar samt sätta kniven i dukar och papper vid återvinningens containrar, där många passerande undrade vad i hela friden jag gjorde med min konst.

"Det är bara gammalt skräp", var mitt svar.

Nu är det dags igen men inte hos mig den här gången.

Vi är ett gäng kompisar som påbörjat en tung och omfattande sanering av ett dödsbo som Tåkerns fältstation fått ta hand. Bland all bråte och smuts finns också tavlor och böcker och under det tämligen osmakliga arbetet tar jag hand om just detta genom att fylla på brasan som brinner på gårdsplanen med omöjliga verk  av "konst och litteratur"



Som tröst kan jag med fog säga att det inte finns något värde alls i det som går upp i rök, endast gammal  hederlig så kallad hötorgskonst av känd sort och böcker som varje loppisbod har mer än nog av. Jo, jag har noga kollat allt!



Jag kanske till och med kan utmana genom att säga att jag faktiskt utför en kulturgärning där vid brasan i skymningen. Lågorna är vackra och elden värmer i kvällens gråa fukt.
Livet är förgängligt, ibland även kultur.

tisdag 6 november 2018

6 november - Naturlig återkoppling

.
Jag läser igenkännande artikeln, två helsidor i går i Corren, författad av naturvetaren Roland Johansson för multipublicering i dagspressen över hela landet, om ett av klimatförändringens följdproblem; det om att stigande temperaturer driver jordens arter mot sina extremer, eller "mot stupet" som rubriken lyder.


Läs gärna hela artikeln genom att förstora bilden ovan. (Faksimil ur Corren 5 november 2018).

Artikeln handlar mera precist om artsammansättningen av fåglar i höjdled i Sydamerika, den som kan upplevas också i svensk fjällvärld, men ändå mera tydligt ses i tropiska trakter.


Tommy Ek under vår lilla lunchutflykt i djungeln vid Way Kambas på Sumatra. Vi passade på när de andra i gänget tog en siesta.
Notera för övrigt de fantastiska s k plankrötterna på detta mäktiga djungelträd. (Liknande stora katedralers strävpelare, för stadgans skull.)

Jag minns mitt besök i Indonesien för några år sedan, hur Tommy Ek och jag efter en vandring första dagen i låglandsterrängen vid Way Kambas på sydöstra Sumatra, väldigt osäkra förstås över alla fåglar vi upplevde för första gången i våra liv, ändå rapporterade en observation av Long-tailed Sibia vid kvällens artsammanställning.


Under siestan.

Men Göran Petersson, som var vår ledare sade bestämt ifrån.

"Omöjligt. Den arten finns inte på den här höjden".

Och så berättade han om den för tropiska trakter så typiska fördelningen av arter kopplad till höjden över havet, en företeelse som jag då inte hade någon större erfarenhet av.

"Vi kommer att få se Long-tailed Sibia senare", sa Göran, "på högre höjd. Skillnaderna i biotop och artsammansättning kan nämligen vara betydliga med endast hundra meters mellanrum eller ibland t o m på tiotals meter när. Ni får snart se", lovade han.


Och mycket riktigt. Vi fick se Long-tailed Sibia senare och jag lärde mig något nytt.


Long-tailed Sibia, akvarell av undertecknad.

Den naturliga återkoppling jag erfar när jag läser artikeln i dagens Corren känns mycket tillfredställande. Jag vet och förstår och inser samtidigt kanske mer än de flesta också allvaret i situationen som beskrivs.

söndag 4 november 2018

4 november - En stor dag

.
Det var en stor dag igår för mig personligen och för några andra också, både vet jag och hoppas jag.

Kl 14 började invigningen och avtäckningen av mitt konstverk, den stora oljemålningen "En stund på jorden" i Ödeshögs gravkapell.




Vi i vår "storfamilj" var där i god tid men redan så var nästan alla sittplatser upptagna. Fram till starten fylldes rummet på med så mycket folk, att många fick nöja sig med ståplats längs väggarna och i portgången eller helt enkelt stanna utanför och lyssna in genom den öppna dörren.
Det blev ett fantastiskt gensvar helt enkelt och jag kände mig helt överväldigad av uppståndelsen.



Församlingherde Gerhard Paping  berättade om förutsättningarna för det hela, planeringen och tanken. Beatrice Paping stod för musiken på orgel och sjöng också Lalehs underbara sång "En stund på jorden" som inspirerat mig till titeln på mitt konstverk. Kyrkoherde Fredrik Lennman avtäckte därefter verket medan jag presenterade mina idéer kring tavlan.



Mottagandet blev mäktigt. Jag gratulerades, omfamnades  med kärlek och fick mängder av vänliga omdömen från alla församlade. Det var verkligen ett stort ögonblick i mitt konstnärsliv.
Tack alla!



Innan kaffet, när rummet åter var nästan tomt, stannade vi kvar och det blev en stilla stund för pappa och mig att tända var sitt ljus för mamma som i våra tankar, och därför helt och fullt, var med i kapellet denna stora dag.

3 november - Med barnbarnen

.
Tänk att en sagostig, "Prinsessan Estelles Sagostig vid Tåkern", kan locka barn till så mycket skratt och lek.


Upprepningens glädje är tydlig. Jag vet inte hur många gånger vi har vandrat längs grusstigen vid Naturum Tåkern tillsammans och det är lika fantastiskt varje gång i alla väder. Barnen springer alltid i förväg med upptäckarglädjen bubblande.

- Vänta vid traktorn, säger jag.

Och vid traktorn är de. Lekande för fullt.


Självklart klättrar de upp i ugglestubben, där behövs jag ännu som stöd. Nästa hållplats blir bäverhyddan, innan vi går ut till sjökanten och skaffar oss var sitt långt vasstrå att "fiska" med.


Barnen i ugglestubben.

Därefter blir det idag en aning bråttom hem. Vi ska ju hinna äta och klä om oss innan invigningen av mitt verk "En stund på jorden" ska äga rum i Ödeshögs gravkapell. Men jag har njutit för fullt av en den här utflykten med barnbarnen i naturen. Mitt sinne är nu helt rent, lugnt och öppet.
Jag är redo.