måndag 18 mars 2024

18 mars - Längs vägen

Jag åkte till Motala idag för att köpa akvarellblock och träffa vännerna Claes och Lena som jag inte sett på tjugo år. Det fick bli en fika på Ubbes och samtal om livet som varit och passerat. Om framtiden visste vi inte att sia, men lovade varandra att ses lite oftare.

På vägen hem talade jag med Sven i mobilen. Han lovade vara till hands efter stormen om det skulle bli för långtråkigt i säng och rullstol, vilket nog ligger nära till hands. Vänner är väldigt bra att ha.

När jag kom till utsikten över Tåkern kunde jag förstås inte låta bli. I väster över Omberg och Vättern höjde sig en opak molnskärm, men sjön låg som en spegel och över Väversunda strandmad var himlen ännu blå och luftig. Jag svängde ner.

Det fick bli en akvarell på stående fot och när den var på pränt stannade jag till och sa hej till Ganno som firade sin systers födelsedag med fågelstudier vid Holmens dämme. Isen hade släppt och flera arter av änder var på plats. Sedan sist hade ett stort antal viggar anlänt och vid kanten borta vid skogen i solskenet blev jag förevisad nio kritvita ägretthägrar. Det där var ungefär allt och väl inte så pjåkigt heller. 

Ägretthägrar - en akvarellskiss.


18 mars - Oljemåleriet

Jag har ytterligare någon dag på mig att försöka avsluta någon av de oljor som jag arbetar med, innan det blir dags för operation av fot och långvarig vila och rehab. Rullstol väntar de första tre veckorna, vilket gör det svårt att kunna arbeta vidare i ateljén. 

Jag lägger upp en svit på en oljemålning som jag har dokumenterat i några olika stadier så att ni får ett hum om hur jag går till väga den här gången. Motivet kallar jag "Vårvatten", "Översvämning" eller något liknande och är fri fantasi från Tåkern med sina typiska flatbottnade ekor. Väl bekomme! 





Märk väl att en hel del arbete kvarstår. Båtarna är inte klara och inte heller speglingen från träden i vattnet samt lite finlir här och där; det där som till sist "gör det".


söndag 17 mars 2024

17 mars - Ett dolt budskap

Vintern är tillbaka en sväng. Lite snö, ungefär två centimeter, föll i natt; inte så mycket att tala om, men snöfallet fick mig att reflektera över just den vinter som snart är förbi.

Jag hade med en oljemålning på min senaste utställning i Linköping kallad "Lugnt flyter ån". Den såldes och lever numera ett eget liv med ett hemligt budskap som jag vill berätta om, eller åtminstone en dold händelse inbakad.

Ytligt ser ju motivet verkligen lugnt och rofyllt ut, men spanar man lite kan man se att ett djur har passerat förbi alarna och sneddat rakt ner i ån. Och ser man noga efter kan man upptäcka att skvalp och vattenringar ännu ligger kvar på ytan.

Det är ytterligare en liten berättelse om djuret utter som så länge gäckade mig, trots att jag så många gånger varit nära ibland bara en huvudvridning bort. Jag har berättat om detta tidigare och också illustrerat med några verk.

I vintras fick jag emellertid till sist se en utter, kanske inte som jag hade tänkt mig, men ändå. Den kom springande över riksvägen framför bilen när jag lämnade Motala och vi var långt från vatten. Men det var likväl en utter, min första.


torsdag 14 mars 2024

14 mars - Några vårblomster hemmavid

Våren tågar på, ännu ganska kylig och till helgen kan det komma lite snö igen. Men det är precis som det ska vara. 

Idag noterade Ulla och jag vår första hästhov på "stället" och på södersidan av huset blommade våra blåsippor och krokusar för fullt.

Som sagt, våren tågar på.


onsdag 13 mars 2024

13 mars - Nu även på Omberg

Hemkommen efter inskrivning till operation i Motala, en jobbig dag, fick jag tröst och glädje av detta meddelande i mobilen:

"Hej Gebbe,

Hoppas det är fint med dig! Vi fick en ny granne i går (se bifogad bild). Lite osäker, men visst är det en lappuggla? Vänligen Sabina Mansfield."

"Tror du det är en hona eller hane? Har fler bilder och en kort film. Såg den i måndags ungefär 7 på morgonen."

Jag har nyss tagit en sväng över Omberg, där Sabina bor med sin familj. Jag såg ingen uggla, men stolpen stod kvar, alldeles utanför huset. 

Lappugglorna verkar stå som spön i backen! Nu även på Omberg! Det är anmält till Artportalen och rapport har även gått iväg till Länsstyrelsen förstås. 

tisdag 12 mars 2024

12 mars - Aktuellt oljemåleri

Jag är igång igen med mitt oljemåleri som legat i träda sedan i höstas. Då var det aktuellt inför den separatutställning som jag hade på Galleri R i Linköping i november och nu närmar sig Konstrundan Konst runt Omberg med stormsteg. 

Det känns mer stressat än önskvärt eftersom jag precis har fått tid för en ny operation av min trasiga vänsterfot. Det förra ingreppet gjordes hösten 2022 men misslyckades. Ett drygt år av konvalescens, problem och smärta ändade i att det blivit dags igen. Jag måste ju kunna gå. Den 21 mars ligger jag således åter på operationsbänken, sen blir det veckor med gips, ortos och långsam rehabilitering, igen!

Nog om detta.

Tillbaka till det trevligare ämnet - oljemåleri och Konstrunda. Jag försöker hinna med så mycket som går just nu och avsluta det som är möjligt innan inläggningen. Jag hoppas verkligen att vara med i arrangemanget, på något sätt ska det kunna gå, tänker jag.

Jag avslutar med att visa några verk som är på gång i olika stadium. Sen får vi alltså se. Varsågoda!




Upplägget ...


... och lite senare.


söndag 10 mars 2024

9 mars - Lappuggla i egen bygd

Nu har lappuggla åter setts i närheten av Ödeshög. Den 2 mars noterade Adam Hermansson en individ som satt i en al på en fuktig öppning/röjning vid sidan av vägen i skogsbygden någon mil söder om samhället.


Lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög den 2/3-24. Foto - Adam Hermansson.

Adam var vänlig nog att meddela mig om fyndet och senare samma dag såg han åter ugglan i området men eftersom jag var bortrest blev det inte av för mig att besöka platsen förrän någon dag senare.


Lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög den 2/3-24. Foto - Adam Hermansson.

*

Så sent som på 1980-talet var lappugglan en mycket ovanlig fågel i Sverige. Man visste inte mycket om artens häckningsbiologi och utbredning. I verket "Våra svenska fåglar i färg" från 1962 ansågs den inte ens vara årsviss som häckfågel i vårt land.

"Lappuggla" illustration B. Hallberg i Våra svenska fåglar i färg från 1962.

Min bokförfattarkompis Carl-Fredrik Lundevall och jag hyste på 1980-talet långt gångna planer på att sätta oss på ett tåg upp till fågelmålaren Mats-Åke Bergström. Med honom hade han ett samarbete genom  boken "Våra Vanligaste Fåglar" och Mats-Åke var just den person som visste hur man kunde lyckas få se den mytiska och rara lappugglan - "Den store grå i skogen". Men vi kom aldrig dit, andra ting kom emellan och snart nog blev Carl-Fredrik med ålderns rätt allt mera skröplig tills han en dag fann för gott att lämna livet och följaktligen allt det där med drömmar och upplevelser också. 

Ända in i dessa dagar tänker jag på Carl-Fredrik och hans hustru Elsie och på de drömmar om lappuggla som vi bar men som aldrig kom att uppfyllas. Så överraskad han skulle vara om han hade fått leva vidare in i dessa dagar. 


Noterbart är att lappugglan aldrig kom med i boken Våra Vanligaste Vilda Fåglar som Carl Fredrik och Mats-Åke arbetade med. Fågeln var nämligen så sent som 1988, då boken kom ut, ännu en väldigt ovanlig art i vårt land.

Något hände emellertid under 2000-talen, väldigt svårförklarligt men ändå så typiskt när det kommer till natur, där ingenting verkar vilja stå stilla. Från att ha varit en unik Norrlandsfågel, med en cirkumpolär utbredning i Tajgazonen, hos oss från Ryssland till norra Skandinavien, började den från 2000-talet dyka upp allt oftare söderut i vårt land. 

Utvecklingen har gått fort och idag finns häckningar av lappuggla i hela vårt avlånga land och för varje år upptäcks allt fler individer och häckningar, ända nere i Skåne och Halland.

Även Östergötland har fått del av lappugglornas uppdykande. Så minns jag t ex den överraskning som den trafikdödade ugglan utanför Skänninge skapade bland oss fågelkunniga för ungefär 15 år sedan. Andra individer noterades efterhand, bland annat vid en valltork, mitt på slätten utanför Motala. 

Den 24 april 2019 ringde Ronald Lillevars om en lappuggla som plötsligt satt på en stängselstolpe alldeles nära huset han besökte. Den berättelsen är värd sin egen historia och den har du här i en länk som finns under bilden på den lappuggla som Ronald fotograferade vid tillfället.


Ronald Lillevars bild av lappuggla i skogsbygden söder om Ödeshög 2019.

Efter mina senaste besök i området har ryktet spritt sig och igår fick jag ännu en uppdatering om lappuggla berättat för mig. Jag har ännu inte kollat upp meddelandet dock, att lappuggla sågs av ett par lokalboende också under 2023 i området.

Med alla dessa observationer under en följd av 5 år inom ett väldigt begränsat område är jag idag mycket benägen att tro att lappugglorna faktiskt häckar där någonstans. Täta granskogar finns det gott om, hyggen och öppna inägor samt fuktiga sankmarker dessutom. Allt ser ut att kunna passa perfekt för ett häckande lappugglepar.

Jag har lagt in observationerna i Artportalen och kommer att försök följa upp med fler besök. 


Lappuggla, akvarell av undertecknad.

Själv såg jag min första och hittills enda lappuggla i Västmanland norr om Skultuna där ett par häckade under åren efter 2015. Lyckan var fulländad. Jag hade kameran med den gången år 2017 men avståndet till fågeln var långt och bilden blev i stort sett oanvändbar, så jag fick göra den här akvarellen istället, en möjlighet jag har som konstnär.


lördag 9 mars 2024

9 mars - Min gamle far

Jag måste bara visa ett reportage i Corren om min gamle far och hans kortspelarkompisar.

Faksimil ur Corren den 9 mars 2024. Reporter Lina Gillman 

Min far, Acke Björkman, fyller 101 år den 17 maj och är i otroligt god form. Han läser ett par böcker i veckan, om historia mest men även biografier om intressanta personer. Han hänger med i världens nyheter, går dagliga promenader till affär och bibliotek, bor själv i en två i servicehuset Aspen i Linköping, där han har tillgång till mat vid behov men klarar allt annat helt utan hjälp.

Det här reportaget i dagens Corren berättar om kortspelarkompisarna, som träffas varje vecka för ett par omgångar. Min far Acke Björkman är äldst men ändå kanske piggast i gänget. 

tisdag 5 mars 2024

5 mars - Vid annan sjö

Jag står på plattformen vid Askövikens inre del i norra Mälaren och spanar ut över vass och röjda vattenytor. Jag är inte ensam. Ett tjugotal naturspanare är här. De har, väl klädda med kikare på magen och tubar över axeln till skillnad från mig som är uselt rustad med endast "fältjagare" och utan mössa och vantar men med nödvändig silverkrycka i näven, vandrat längs grusstigen mellan veketågstuvor och stängselstolpar, förbi översköljda strandängar, ut till gömslen bakom byggda palissader i vasslandet. Där kan måhända väntas överraskningar. 

Små samtal hör jag runt omkring mig hela tiden om allt som händer och inte händer: om grågässen, om varfågeln i sälgen där borta och om den ensamma bläsgåsen. Till och med "min egen sjö" kommer in i sammanhanget:

- Det där Tåkern, är det värt ett besök?

- Jo, absolut, svarar kvinnan framför mig, men vänta helst tills i mitten av april. (Så rätt tänkt)


Varfågeln i videt lyser som en fyr i ljuset.

- Var är tofsviporna? Inga änder än, så konstigt och ingen gärdsmyg som smattrar i diket. Kommer ni ihåg mongolpiplärkan i höstas. Oh, så härligt det är idag när lärksången stiger till väders. Det är sånt jag får till dels genom att luften är fuktig och kommunikativ.

Rickard och Bengt, lokala skådare, står tillsammans med mig och letar vårtecken. Rickard berättar om allt som finns att se och uppleva här. Han är uppvuxen på andra sidan, där borta i diset vid Fullerö, granne med Gunilla Wetterling förresten, säger han. Henne känner du väl

- Självklart! Och därmed kommer vi förstås in en sväng även på begreppet lodjursjakt, som Gunilla och jag, med många flera, djupt har engagerat oss mot.

- Det finns en spelande berguv där borta på berget, viskar han när vi har kommit tillräckligt långt i förtroendeutbyte, när jag har informerat om mitt gedigna Tåkernliv och en sista gräns därmed blir bruten. Den lever visst av kaniner.

Åt andra hållet, in mot land och Löfsta gård, vaknar solen till liv och sprider värme när grådiset lättar. Jag vänder mig om när jag hör typisk sädgåsklang ur luften, en Tåkernrelaterad reflex, inte helt rotad hos mina kompisar på plattformen varför jag nöds påpeka:

Hörrni gubbar, det är sädgäss på gång, och så pekar jag mot ett par plogar som drar snabbt över skogsbrynet. De försvinner över landskapet i riktning mot Västerås och trolig resa vidare norröver, kanske mot Tämnaren i Uppland. Varför så bråttom? undrar jag.

Klockan är 12.00 mitt på dagen. Möjligen har de här flockarna lyft från Tåkern på morgonen efter ett snabbt morgonmål vid Ramstads åkrar och bestämt sig för att det var dags att dra vidare mot norr. Tre timmar är väl ungefär vad det borde ta att förflytta sig de 20 milen fågelväg med en hastighet på 80-90 km/h. Så tänker jag och gläds åt naturens förmåga att knyta ihop landskap.

Färdvägen för sädgässen, på väg till tajgazonen i framför allt Ryssland, är inlärd och traditionsbunden. Rastplatserna är inprickade och etapperna planerade men ändå flexibla med hänsyn tagen till väder och vind. Idag finns uppenbarligen inte behov av rast vid Asköviken. Vädret lättar och vinden är gynnsam. Plogarna som passerar tangerar bara den i förväg kända och möjliga hållplatsen och flytten går rakt förbi till nästa etappmål istället.

Visst är sådant spännande att fundera över, tänker jag och släpper härmed ut icke helt underbyggda idéer i etern.


torsdag 29 februari 2024

29 februari - Jag hann aldrig ringa till Janne.

Rullgardinen åker upp, sängvärmen har gjort sitt och jag tittar ut över trädgården. Ingen snö är kvar. I rabatten där nere anar jag gult från vintergäck och snödropparnas små ruggar, som blänker mot bar jord. Pilfinkarnas tjatter från schersminen hörs genom rutan. Det är tidig vår - två veckor före normaltid, den alldeles nya normaltiden, säger Åsa på SMHI.

- Det blåser rejält idag, säger jag till Ulla, men det är nästan lite solljus mellan molnen.

En grå fågel med vita vingband glider snabbt förbi på stela vingar. Den kommer från grannens trädgårdslönn och försvinner in i äppelträdets mörka ris. Med sömnens ännu omornade ögon förstår jag först inte vad det är. Fågeln är ju större än trädgårdens sparvar. När den breder ut stjärten vid landning, lyser det knallgult i änden. Aha!

Blicken löper bakåt, upp till lönnens grenverk. Där sitter svaret i form av ett gäng sidensvansar. Jag har inte sett några sedan förra året, någon gång i november eller december och blir därför överraskad.

- Det sitter sidensvansar i grannens träd, meddelar jag hustrun, ännu i sängen. Så märkligtMaten är ju slut, inga äpplen, inga rönnbär, inga häckoxbär ... ingenting finns väl att äta.

Snart dalar de ned mot vårt äppleträd, den ene efter den andre. Allesammans försvinner till slut in i apelns grenkratt där de bökar runt efter något.

Då förstår jag äntligen. Det är mina mistlar som lockar. De är ute efter mistelbären. Men hur har de kunnat finna dem. Så ynka, lokalt och så dolt som varan erbjuds.


Mistelhonan blommar, och möjligen får misteln hjälp med pollineringen av små flugor som svärmar runt blommorna i mängd. I så fall är fenomenet nog nyupptäckt, eftersom misteln sägs vara vindpollinerad. Jag har berättat om detta tidigare i Naturlig dagbok.

De senaste åren har de två största exemplaren av mina insådda mistlar blommat. De två råkar vara en hane och en hona och de sitter på var sin sida i astrakanen. I år lyckades de med pollineringen och mistelhonan satte mycket frukt.


Mistelhonan bär gott om kart i augusti månad.

För några veckor sedan pulsade jag ut genom snön till äppelträdet, för att kolla läget. Många bär hade mognat och var opakt pärlvita och mjuka. Jag klämde sönder några stycken och smetade av kärnorna på nya grenar i ett annat träd.

Jag hade ju tänkt ringa till Janne eftersom jag lovat honom att komma och ta för sig av bären till sin trädgård i Vadstena. 
Men nu blev läget plötsligt annorlunda. Eftersom jag aldrig ringde medan tid fanns hann sidensvansarna före! Inte ett ynka bär finns kvar - renrakat!
Janne får vänta tills nästa år. Det vilda fick förtur denna gång.

söndag 25 februari 2024

24 februari - Våren är bra på att gömma sig

Jag spanar länge efter fler vårtecken; Tåkerns första trana till exempel. Jag har stannat vid Väversundakrökarna och njuter av vädret. Jag hör några sånglärkors knottriga drillar över åkrarna och grågässen skränar överallt. Jag såg en tofsvipa här för några dagar sedan, det borde ha kommit fler, tänker jag och sveper runt med kikaren.

Jomen, på andra sidan madväten, väl dolda mot starrbården, står ett gäng tofsvipor tysta och dröjande. Våren är bra på att gömma sig. Man måste hålla ögon och öron väl öppna för de första subtila tecknen.


torsdag 22 februari 2024

22 februari - Kanarietallen, diktator Franco och blåfinken

Efter hemkomsten från två veckors avkoppling på ön Teneriffa på Kanarieöarna, känner jag att jag vill förmedla mina intryck och min erfarenhet till omvärlden och mina medmänniskor. 

På bussen till los Gigantes.

Flygskammen finns där, men resandet är viktigt och utvecklande och jag sätter en ära i att på ett respektfullt sätt redogöra för de erfarenheter och kunskaper som resandet ger; ett sätt att betala tillbaka.

I Teneriffas centrum ligger vulkanen Tejde med 3 518 meter i höjd. Det är högsta berget idag på Kanarieöarna, men en gång i tiden, för några miljoner år sedan när ögruppen på allvar blev till, antas att högsta toppen strävade upp till dryga 6 000 meter över havet. Den gamla vulkantoppen rasade emellertid ihop under sin egen tyngd varvid Teneriffas nuvarande form skapades. Tejde är av senare slag och den har inte haft något större utbrott sedan ungefär 1 000 år tillbaka.

För ungefär 100 år sedan var Teneriffa i stort sett helt avskogat på grund av långa tiders misskötsel och misshushållning i form av överetablerad odling och slukande veduttag. Om diktatorn Franco brukar inte mycket positivt framhållas. Men i ett fall åtminstone, gjorde han en positiv insats. Jag återkommer till detta.

Kanarietallskog med bortbränd undervegetation av framför allt cistrosor.

Den endemiska barrträdsarten Kanarietall, Pinus canariensis, är ett vackert kandelaberartat träd med rak stam och uppåtriktade grenar. Det kan nå ända upp till 40 meters höjd. Färgen på de nästan två decimeter långa barren, som sitter tre och tre är ljusgröna som mogna och ljust turkosgröna som unga. Arten är extremt anpassad till Kanarieöarnas klimat och topografi. Trädet är därför mycket tork-  och värmetåligt, men icke köldtåligt, klarar sig med tvåhundra mm nederbörd per år, oftast bara i form av kondens och dimma som avsätts på de tunna, långa barren och sen droppar ner i förnan Kanarietallen har efter många miljoner års anpassning till vulkanism "lärt sig" att uthärda både eld och extrem hetta. Barken är tjock och kraftigt längsräfflad. I kanarietallskogen, som börjar på ungefär 1 200 meters höjd ligger ofta molnen tätt under eftermiddagen. Luften är fuktig och syremättad och träden är insvepta i enorm påväxt av skägglavar.

Kanarietall med typisk påväxt av skägglavar.

Undervegetationen i tallskogen är bland annat flera arter av cistrosor och trädljung. Jag fann även flera arter av svampar, bl a en kremla, som smakade bittert.

Trädljung.

Hur var det nu med general Franco. Jo, han beslutade att sätta igång en rejäl återbeskogning av framför allt Teneriffa. Ön skulle få tillbaka sin gamla tallskog så som den ursprungligen var. Projektet blev mycket lyckat! Teneriffas berg från 1 200 meter upp till 2 000 meter, högre upp är det för kallt, är idag återbeskogade med inhemsk Kanarietall, importerad Montereytall och med några Cedrar jämväl. Detta måste vi alltså räkna den gamle hatade diktatorn till godo.

Överallt där vi reste i bergen var eldsvådorna från sommaren 2023 synliga. Notera hur de svårt sargade ungtallarna i många fall lyckats skjuta nödskott direkt från stammen, en fantastisk anpassning.

Under sensommaren 2023 startade våldsamma skogsbränder på Teneriffa. Sommaren hade varit extremt varm och jorden var mer uttorkad än normalt och enligt berättelser jag fick till del hade det inte regnat rejält på flera år. Enorma arealer av kanarietallskogen på Teneriffa fattade eld och spred sig ohejdat. Lutningen på bergen medförde att elden spred sig uppför sluttningarna som under en blåslampa. 

Dessvärre konstaterades att det var pyromaner som satte fyr på skogen. Alltför sent vaknade myndigheterna på Teneriffa och  förstärkning från fastlandet uteblev; skadan var redan skedd och oåterkallelig. De omfattande bränderna på Teneriffa sommaren 2023 drunknade i mängden av katastroflarm från omvärlden; liknande larm från Australien, Kanada, USA, spanska fastlandet och Portugal var det som nådde vårt land genom bruset.

Ett omfattande röjnings- och återplanteringsarbete äger nu rum överallt i Teneriffas tallskogar. Väldigt många vandringsleder är idag avstängda p g a risken för ras.

Kanarietallens anpassning till vulkanismen har alltså gjort den oerhört tålig. Överallt i den brandhärjade skogen noterade jag hur till döds brandskadade träd ändå lyckades skjuta nödskott, på liknande sätt som en en skogsödla kan ersätta sin förlorade svans.

Så stark är kanarietallens regenereringsförmåga att den t o m kan ersätta en helt nedhuggen stam med en bukett av nya skott.

*

En fågel är direkt anpassad till kanarietallsbiotopen. Det är den vackra Blåfinken, Fringilla teydea. Arten är endemisk på de två största av Kanarieöarna, Gran Canaria och Teneriffa. Den lever på hög höjd i tallskogarna där den livnär sig på fröna i de hårdfjälliga kottarna och till det arbetet behövs en extra stark, lång och spetsig näbb. Idag lutar det åt att man kan komma att splitta den i två arter: Grancanariablåfink och Teneriffablåfink, beroende på skilda läten. Vi får väl se varåt det bär hän och här nöjer jag mig med bara kalla den för blåfink.

Jag lyckades till slut tränga mig fram genom högen av omedvetna "dussinturister" för att få ett snabbt foto av blåfinkhanen som bevis, innan den lika snabbt skrämdes iväg. Sen gick bussen! 

Blåfinken har jag letat efter tidigare under resor på de båda öarna men misslyckats med att finna. Under en bussresa upp till Tejde lyckades det mig dock den här gången att äntligen få se fågeln under ett restaurangbesök på 2 500 meters höjd i närheten av Tejdes topp. Ett fat med fågelmat var utställt av personalen och där minsann, bland turister av minst sagt olika slag, dök fågeln helt plötsligt upp, alldeles innan vår avresa från platsen. 

Fördelen är att med en konstnärs möjligheter kunna avbilda den vackra blåfinken i form av en akvarell. Så här vacker är den faktiskt!


måndag 19 februari 2024

19 februari - Det första vårtecknet

Jag har precis hunnit landa, men längtan drar mig ut. Trots gråväder av "värsta" sort med blötsnöglopp, dis och underkylt regn far jag ner över gärdena mot Tåkerns sydvästra hörn för att spana efter vårtecken. Jag vet nämligen att de första tofsviporna och lärkornaredan är siktade. Det har jag läst om nyligen under besök på Teneriffa, i en rapport från Tåkerns fältstation via min Ipad.

Sen dess är det förstås det där med snön och isbarken som kom för några dagar sedan, det kan ju ha ändrat det mesta. Men ändå!

Det är otroligt mättat med vatten överallt. Molnen hänger tunga ner över halva Omberg, vilket innebär att det är mindre än femtio meter upp till molnbasen. Under dessa dimmiga moln ligger marknära fuktdis och slöjar horisonten och därpå kommer vätan liggande som stråk av silver över den mörkaste av jordar, med pölar och is samt smärre sjöar där sjöar inte brukar finnas.

Vid Gottorp, där Disevidån en gång i tiden fick ett nytt lopp grävt  för färd ut genom sträckt kanal till sjön, brusar det bräddfullt mellan granittunga stenväggar och stadig betongbro. Strömmen gröper ur, välter och skingrar. För varje år rasar alltmer av bygget samman. Vattnet är sepiafärgat med aning av gult inslag, skummet är gulvitt och rikligt och ljudet öronbedövande.

Längre ner i loppet, svämmar bräddarna över och fyller ut det urtida Tåkern med näringsrikt svämbvatten över tänkt torrlagda mader. Som naturtokig ser jag med glädje på detta i motsats till alla dem som brukar marken, för dem är allt detta hotande och förskräckligt. I dagens Corren läser jag om vanmakten man känner inför de översvämningar som nu hotar vid sjön Roxen vid Linköping, där  torrlagda sjöbottnar efter stora sänkningar just nu tas tillbaka av  otämjda naturkrafter. Det är något nytt som sker och alltmer så. Uppskattat av somliga skräckfyllt för andra.


Faksimil ur Corren, 17/2-24. Claes Nilsson.

Men hur är det då med vårtecken? Rubriken ställer ju krav eller hur.

Inga tranor än vid Tåkern, men gäss finns kvar även om de flesta av sädgässen som var här för några veckor sedan uppenbarligen farit vidare, eller snarare tillbaka. Även grågässen är färre men på gärdena utanför Stugan går en flock om fyrtio bläsgäss tillsammans med kanadagäss.

Men lärkor hör jag inga, inte heller Tommy, som jag möter, har sett några. Inte heller skogsduvor står att finna egendomligt nog. Men, "sikten är ju bedrövlig för fågelsök", säger Tommy som möjlig förklaring och han har ju ändå höstat in en liten flock nyanlända ljungpipare.

Länge står jag sedan spanande vid Väversunda krökar och mader. Här om någonstans bör jag väl ändå kunna finna något av intresse. Varenda bit av starrmaderna granskades i handkikaren. Mödan ger resultat till slut. 

Min första tofsvipa för år 2024.

Jag finner en tofsvipa, på långt håll visserligen, men hatten om jag nu hade haft en, skulle ha åkt av. Välkommen du efterlängtade vår!


söndag 18 februari 2024

18 februari - Hemkomst

Ett väldigt kort inlägg:

Vi är just hemkomna från tolv dagars resa till Teneriffa. Många upplevelser men mest ro och vila i ett tacksamt klimat har vi med oss tillbaka.

Några väldigt snabba skisser av en blåfinkhane hann jag fästa i mitt block mitt i allt stök från folk och fä. Som jag har letat tidigare under besök i Kanarietallskogen både den här gången och förut. Nu blev det äntligen dags!

Blåfinkhanen ställde vänligt upp under ett besök på ett outback-café på dryga 2000 meters höjd på väg upp till vulkanen Tejde. Personalen i restaurangen hade placerat ett fat med bröd i anslutning till uteserveringen och trots trängsel och oförstående turister som hela tiden störde både mig och fåglarna lyckades jag fånga något av den fina upplevelsen i mitt skissblock. Men lätt var det inte! (Förbaskade dussinturister!)

Blåfinken var inte ensam där. Flera "Koboltmesar" och en handfull kanariesiskor var också med. 

När jag är mer hemma än nu, ber jag att få återkomma med fler upplevelser.


söndag 4 februari 2024

4 februari - Ett med landskapet

Jag stannar vid Sverkerstenen, minnesmärket efter kung Sverker d ä, som blev mördad här den 25 december 1156 på väg hem efter jultotta. Han blev dräpt av sina egna eller av västgötar, vem vet säkert idag? Man lurade på honom vid vadstället över Alebäcken (Ålebäcken) alldeles bakom mig, det gamla utloppet i Vättern från Forntåkern några kilometer norrut. 

När jag kikar framför mig, upp över sluttningen mot Omberg, anar jag det gamla strandhaket från Yolidahavet, skapat för ungefär 11 000 år sedan i en tid långt, långt före kung Sverker, tillbaka i en urtid med knappt fattbar tidsskala där varken Vättern eller Tåkern fanns.

Idag är sluttningen, den urgamla stranden, en mjukt avrundad och eroderad långsträckt bulle som vindlar bort mot nordost i landskapet. Den har cirka femtio meters djup och är märkbar endast för den som förstår eller önskar veta, genom de mängder av strödda, vattenslipade stenar av granit och kalk som ligger skingrade av plog och harv i det som är åker idag, men strand då.

Där blir jag stående. Jag grips av en känsla av tidlöshet. Eoner  försvinner och jag står vid stranden av det gamla havet och kikar upp mot den mörka, nästan kala horsten, nyslipad och blank. Havet svallar runt mina fötter och vinden viner kall över sand, sten och grus. Den kommer från istäcket, den grönskimrande höga väggen som reser sig bortom horisonten i norr. 

Jag är ensam och jag känner att jag blivit ett med mitt landskap. Ett landskap av stora linjer och ytor. Ett urtidslandskap fritt från vegetation och mänsklig påverkan. 

Jag for helt visst igenom ett maskhål.

lördag 3 februari 2024

3 februari - Efter redovisning

Kanske kan det här bli något, tänker jag och lägger upp en akvarell från Tåkern vintertid, så där som det var för bara tio dagar sedan när snön ännu täckte isen och många var ute på vandring över vidderna.


Lite vilsen är jag just nu i mitt arbete och trött efter ett par dagars bokföringsarbete med momsredovisning. Jag kopplar av en stund med färg och pensel, allt är klart och lämnat till Ann, färdig i tid i år igen.
Skönt då att skingra tankarna.