31 mars - En vivel äter på mina orkidéer

Någon äter på mina orkidéer

.

Under några års tid har jag noterat att det är någon som äter av mina Phalenopsis-orkidéer. Bladen är naggade i kanten och idag t ex, upptäcker jag, att det sitter en skalbagge och käkar på själva blommorna. Nu ska jag ner till botten av problemet och ställer frågan rakt ut i etern. Vad är det för en vivel, är den svensk eller införd, vanlig eller sällsynt och känner fler till ämnet?

En nio mm lång vivel är gynnaren och jag är nyfiken på svar! Som alltid.

30 mars - En kaktus blommar

Jag ville bara berätta att en av mina många kaktusar just börjar blomma. Den har vilat i svalka under vintern och stått torrt sen november och nu när jag vattnat den, svarar den med en krans av små blommar i delikat färg.

28 mars - Tranor och sångsvanar

Tåkern idag; efter den senaste vinterattacken är våren åter starkt på gång. Värmen kommer timme för timme och snön från igår smälter snabbt ihop.

.

Tranor

Jag hamlar min käckepil vid Stugan, lyssnar sen på årets första enkelbeckasiner, skrämmer upp en morkulla vid kanalen och ser årets första groda vid iskanten, allt medan jag tar en vårpromenad ner över betet och ut på sjövallen.

Överallt finns sångsvanarna och tranorna. Luften vibrerar av stora vingar och trumpetande läten. Bortom Kälkestad gård räknar jag in minst tusen tranor som går och betar på fjolårets potatisåkrar och hela tiden sträcker nya flockar in över sjön eller fortsätter vidare mot norr. Sångsvanar i hundratal rastar på höstrapsfälten och flyger fram och tillbaka över sjömarkerna.

Och långt där ute sjunger sjön.

Sångsvanar

Jag tänker så här. Tysslingen i Närke och Hornborgasjön i Västergötland är mycket berömda för sina karaktärsfåglar - sångsvan respektive trana - och där rör det sig om numerär på 4 000 respektive 10 000 individer (18 600 tranor i år - nytt rekord) under vårsträcket. Tusentals turister från hela Europa kommer dit för att betrakta skådespelen.

Men, Tåkern är inte långt efter, även vad gäller dessa fåglar och det helt utan främjande åtgärder. Jag tror att detta är mindre känt även i vårt eget land.
Skulle man satsa även vid Tåkern såsom man gör vid dessa båda andra sjöar med matning och tillrättaläggande åtgärder, skulle Tåkern snabbt kunna ta över täten. Sjön äger en väldig potential. Så håll i hatten!

Å andra sidan. Varför skulle man vilja göra så? Tja kanske för att tillföra området ytterligare status och inkomster nu när man satsar med turistanläggningar i 50-miljonersklassen. Finns möjligheten finns också suget. Var så säker!

Jag för min del njuter emellertid hellre av spontant uppträdande tranor och sångsvanar, om än i mindre antal. Hellre så här än att behöva se dessa pampiga fåglar i trängsel på iordningställda fält.
Det jag upplever vid Tåkern denna eftermiddag är fullt tillräckligt för mig för att få gåshud. Och detta hjälper naturligtvis också alla tusentals gäss till med.

27 mars - Snöstorm

Det är snöstorm på morgonen men det känns i luften att en varmfront äntligen är på väg från söder.

Trädgården är full av koltrastar, minst tolv fåglar samtidigt under fågelbordet, starar, grönfinkar, bofinkar, björktrast, kajor, skator, talgoxar, sidensvansar, blåmesar, gulsparvar, pilfinkar och gråsparvar dessutom. Det är kamp om maten och tätt mellan näbbträterierna. Jag lägger ut nya äpplen hela tiden och de är uppätna strax då jag vänt ryggen till.

Ella, Elliot och Emma är på besök och vi sitter vid köksfönstret mest hela tiden och betraktar skådespelet.

.

Alla klarar inte vinterns snåla nålsöga.

26 mars - Med TV vid Tåkern och knölsvanarna

Min opretensiösa akvarellskiss kommer till under inspelningens gång.

.

Östnytt, TV2, besöker Tåkern och jag ställer upp som berättare och staffagefigur. Jag sitter på isen i skarpa solreflexer och skissar med blyerts och akvarell medan jag drar lite historia om knölsvanar i allmänhet och Tåkerns knölsvanar i synnerhet.

.

- Nu ska vi inte gå närmare, säger jag till reportern, då flyger säkert svanparet iväg och fotografen missar dem.

.

- Oj! Kan de flyga också, säger hon.

.

Av en dryg timmes nätt regi och inspelning blir det kanske en och halv minut i morgon kväll klockan kvart över sju. Hur det kommer att låta och se ut, med hänvisning till ovanstående dialog, är naturligtvis skrivet i stjärnorna men jag håller tummarna att jag kommer att känna igen mig. Det är inte bara osäker is på Tåkern ...

Reportern Åsa och fotografen Benny från Östnytt överrumplar en besökande fågelskådare med frågor.

Ute på sjön är det full fart på fågellivet. Råkarna har ökat i omfång och de är kantade av svarta massor av änder, sothöns och gäss. Det sjunger därutifrån av alla vingar och sångsvanar och när en av havsörnarna drar över ökar vingsuset till ett riktigt dån.

Bland änderna noterar jag mängder av gräsänder förstås men också storskrakar, knipor, krickor, bläsänder och salskrak.

25 mars - Kyla, Earth Hour & Husspindel

Huva! Elva minusgrader på morgonen. Sju koltrastar väntar på äpplen under fågelbordet. Rödhaken är där och ett tiotal bofinkar gör den sällskap. Jag trampar sönder ett antal talgbollar för att erbjuda mera fett, mera tung energi. Som tur är är himlen blå och solen värmer direkt. Det ska nog gå!

Och högst upp i lindens krona sitter blåmesen och sjunger så det dånar, relativt sett, totalt obekymrad om vårvinterns alla bakslag.

Jag vet att köldknäppar i mars är regel nästan utan undantag eftersom jag skriver dagbok. Kolla själv bakåt under mars månad - där finns det antecknat i svart på vitt, 2005 eller 2006 till exempel. Men den här kylan, under tio grader, så sent i mars månad, är kanske lite ovanligare och besvärligare än vanligt.

.

På lördag är det Earth Hour. Miljöorganisationer över hela jorden har beslutat om en manifestation för att visa allvaret i energi- och klimat-krisen. Mellan klockan halv nio och halv tio på lördagskvällen den 28 mars kan du deltaga genom att släcka ner så mycket som möjligt: stänga datorer och TV-apparater, tända stearinljus istället för glödlampor och laga till kvällsvarden på stormkök.

Tyck inte att det är meningslöst. Sammantaget kommer detta att bli en fantastisk demonstration över hur lite som egentligen behövs av var och en av oss för att det ska bli oerhört kraftfullt totalt sett. Var med! Ställ upp! Informera grannar och vänner!

Husspindeln är en av våra största spindlar.

Då jag tänder ljuset på toaletten stelnar husspindeln till. Den sitter blick stilla och avvaktar utvecklingen. Jag hämtar kameran, böjer mig ner och tar ett kort från kortdistans. Är beteendet intelligent eller bara det som vi människor lättvindigt avfärdar som djurisk instinkt, tänker jag och beslutar mig för att erkänna att husspindeln visst har intellekt. Och vem skulle kunna bevisa motsatsen.

Sen smyger den iväg in i hörnet och kvar blir bara dammtussen som fanns där sen tidigare. Husspindeln hjälper mig med att hålla efter silverfiskar, gråsuggor, myror och små sorgmyggor.

24 mars - Vinter igen

Går på auktion just nu. (klicka på bilden)

Det blev inte bara ett litet bakslag för våren. Nej, en rejäl vinterattack är vad det är fråga om. Det är fyra till fem grader kallt ute, nordanvinden viner runt knuten och det har kommit en decimeter yrande nysnö då jag kliver ut i träskor för att sopa rent runt fågelbord och förstutrapp.

Koltrasten sitter och lurar på livet vid fönsterblecket och väntar på att jag skall bli färdig någon gång. Han måste dock invänta affärens öppnande först, ty jag måste inhandla mera äpplen, solrosfrön och talgbollar. Jag har bara ett äpple kvar hemma och det får koltrasten förstås. Han kommer direkt!

22 mars - Stockholm, Carl Larsson och refusering.

Vi är just hemkomna efter en visit i Stockholm. Under resan mötte snön och hemma i Ödeshög ligger nu resterna av någon centimeter kvar och det känns kallt och rått.

*

Vi hälsade på Valdemarsudde och den nya utställningen med Carl Larsson - Ulla, Hanna, Jorge och jag - fyra gäster bland många hundra andra. Det var välbesökt alltså, intresset stort och samtalen runt verken var intensiva; detta är ju en av våra stora och folkkäraste nationalmålare.

Jag har naturligtvis sett C.L:s konst flera gånger tidigare, på Sundborn bland annat, på olika utställningar och i museer samt i form av mängder av reproduktioner på kort och i böcker. Men det är alltid kul att få se en gång till, verkligen studera hur han gjorde på riktigt.

"Jag lutar mig över avspärrningarna så gott det går hela tiden med mina läsglasögon på näsan".

Utställningens höjdare, tycker jag är en akvarell som Carl Larson gjorde under sin vistelse i Paris, där han friade till Karin Bergöö 1882. Han målade ett kärleksfullt porträtt av henne i klassiskt franskt friluftsmåleriskt maner betitlat - Bruden.
.
Denna målning är aldrig visad tidigare i Sverige och den gjorde ett djupt intryck på mig och de flesta besökare; ett oerhört romantiskt måleri som knappast förekommer idag.
.
Att jag dessutom råkar komma över en bild av detta porträtt är förstås en gåta som aldrig får något svar.

Mina intryck av Carl Larssons måleri är blandade. Jag tycker att hans tidiga period, den i Frankrike är den bästa. Den är full av ljus, luft och impression. Senare blir allt liksom tillrättalagt och illustrerat - färglagda teckningar mera. Vi i vår lilla grupp är alla överens om detta.

*

Efter Carl Larssonutställningen igår åkte vi idag ut till Väsby akvarellsaolong för att bese utställningen där. Det blev en personlig besvikelse, ty mina tre verk var inte antagna och inget meddelande därom hade heller nått mig. Jag tröstar mig med att jag sannerligen inte är och aldrig har varit ensam därom.

Även själve Carl Larsson rönte samma öde. Så här skriver Torsten Gunnarsson i verket Carl Larsson, Wikens förlag 1992:
"Refuseringen (på Salongen) markerade det slutgiltiga nederlaget i Carl Larssons kamp för erkännande, lika lite framgångsrik i hemlandet som i Frankrike. Utan stipendium och utan tillträde till Salongen tycktes alla vägar stängda. Efter att ha skurit sönder sin målning i stycken, som delades ut till vännerna, insjuknade han försvagad av svält och umbäranden".

Att söka sin framgång i konsten är sannerligen en svår konst. Trots trettio mycket lyckosamma år som fri konstnär möter jag ännu hinder.
Nu är jag åter hemma i min vackra ateljé, slickar mina själsliga sår och försöker ge igen - med min, alldeles egen konst - som alltid revanschlysten.

Jag skiter väl i en liten akvarellsalong norr om Stockholm förresten. Ibland fattar jag faktiskt inte varför jag ändå envisas - det är väl den gamla självhävdelsen - igen.

20 mars - Vårdagjämning på Omberg

På Omberg - bland jätteekar och idegranar

Ungefär vid soluppgången kommer vi fram till Älvarum, Lars och jag, för vår vandring längs bergsbranten någon kilometer norrut på Omberg. Det är planerat och förberett, termosen är med och långkalsongerna på och det är tänkt att hackspettarna skall vara på alerten för vår skull.

En mäktig eklåga lagrar vintern ytterligare någon vecka.

Så blir det nu inte riktigt. Himlen är grå, temperaturen strax under noll och vinden ökar från syd och kanske är det detta väder som inte stämmer, det svårt att säga, men idag är en tvekande gröngöling allt vi hör i hackspettväg, trots att här har räknats in minst fyra mindre hackspettar, ett antal större hackspettar och spillkråka alldeles nyligen.

Granskogen är döende här. Stormen var förtruppen och insekter och svampar gör resten. Men då blir det å andra sidan plats för fler blommor, gräs och lövträd. Omberg tar några steg tillbaka i historien. Den täta granpälsens tid är förhoppningsvis överstånden på berget.

Den gamla granskogen som står här alldeles ovanför rasbraneterna ner mot Vättern har tagit mycket stryk av decenniets stormar, har fallit i knippen och ligger kvar som risiga brötar, toppbrutna torrakor och manshöga rotvältor. Den lilla rest som ännu står är märkt av insektsangrepp och skador och området är en veritabel, rödbränd barkborrerefug. Granens tid just här är utmätt och överallt tar lövet över; det och idegranen. Och ovanligt nog för svensk skog av idag är detta faktist accepterat, ty just här längs Vättern på Omberg låter Sveaskog skogen sköta sig själv. Allt är nämligen avsatt som urskogsreservat. En testyta.

En svamp förundrar oss. Den växer på en sälglåga och lyser vit som en kastad papperspåse i den mörka skogen. Vilken art det är, vet jag inte idag. Men jag skall försöka finna ut det.

Se nedan under kommentarer.

I denna svårvandrade skog får vi, Lars och jag, en aning om hur det kunde te sig i en svensk urskog för något hundratal år sedan, den vildskog som Linné noterade och i viss mån förfasade sig över bland annat under sin norrländska resa. Många mindre förstående skogsvandrare kanske tycker att skogen är vrång och ful men för biologer och naturkunniga är det precis tvärtom. Denna skog är full av liv, växter och djur, arter som idag lever på marginalen har här en fristad: svampar, snäckor, lavar, mossor, hackspettar och skalbaggar för att nämna några.

Detta hasselträd som har en meter i omkrets i brösthöjd är en gammal bjässe. Den berättar för den som har vett att fatta, om ett långt lyckligt trädliv som förunnas alltför få hasslar i dagens skogsbruk.

Viss påverkan har människan haft även här genom historien med utmarksodling och skogshuggning men mycket har människan aldrig rått på, så här finns en kontinuitet från senaste istid fram till våra dagar.

Kattugglan ser ner på oss från sin gamla ek. Just denna uggla är intressant nog av den mera värmekrävande röda färgfasen.

Vi är privilegierade vi som bor i Ombergs skugga. Att kunna kvista hit en tidig morgon när andan faller på är en rikedom att vara stolt och lycklig över. Nu fattas bara att hela Omberg slutligen blir nationalpark. Kattugglan i sin ek kikar ner på oss, lite överseende, men just i detta avseende helt överens med oss.

En liten test förresten.

Vad för växt är detta

tror du, med knopp

som ett moget

björnbär.

.

Det är en riktig

vårblomma som

förekommer

allmänt

på Omberg.

.

Klicka på bilden

så får du svaret.

18 mars - Jakten på våren går vidare

I skuggorna på Omberg finns ännu rester av snö och ur svallisen porlar, skuttar och glittrar vattnet av glädje över att komma loss. Äntligen släpper vintern sitt grepp och nu börjar tre intensiva månader. De bästa på året.

En grävling har gått

före mig i den morgonvåta

sanden med tassar

som en liten björn.

*

Visserligen ligger vinden på från nordväst idag, blåser rakt in över byn från Vättern och för med sig vattenkylt sting. Men i lä värmer solen ljuvligt och våren tar ett par raska kliv framåt. Runt husgrunderna vräker sig krokus och snödroppar upp genom brunlöv och grågräs, sparvarna far tjattrande fram i oxbärshäcken och kajorna har luftcirkus högt i himlen, där uppe där ögonen tåras av vårljus.

.

Jag sitter inom altanens glasförsegling med sydländsk aning och äter min lunch, då jag beslutar mig för att spendera någon timme ner över slätten och kanske också åka upp på Omberg för att jaga vidare efter vårtecken.

Lärksången ljuder över bygden

Jag börjar vid Heda, vid grusgropen. På avstånd hör jag lärkor skorra här och där och så plötsligt lyfter en nära framför mig, stiger rakt upp och börjar sjunga. Med frisläppt lärksång över nacken böjer jag mitt ansikte neråt och spanar efter bibaggar. Jag går längs rampen halvvägs upp från hålbottnen och synar varje steg. En hare sprätter iväg så sanden dammar. Jag ser trampet från en grävling; små björntassar med vassa och ständigt utfällda klor. Jag följer fotspåren som Lars satte här igår. Och sen får jag min belöning, nästan exakt där han noterade bibagge igår - en ensam skalbagge kryper omkring i sanden, årets första.

Bibaggen är en mycket sällsynt och hotad skalbagge.

Bibaggen, Apalus bimaculatus, har svarthårigt huvud och mellankropp och brunoranga täckvingar med en svart punkt nära spetsen samt ganska långa antenner. Den är släkt med majbaggarna och har liksom dem en förunderlig livscykel, där den nykläckta lilla larven klänger sig fast i pälsen på besökande bin av sorten vårsidenbi och följer med dem hem för att fortsätta sin utveckling i deras bo där den tjuväter pollen och nektar. Denna komplicerade parasitism, kopplad till ett ovanligt bi, samt det förhållande att biotopen öppen sand och fint grus är ett försvinnande livsrum på grund av noggrann återställning av sand- och grus-täkter, har medfört att bibaggen är utrotningshotad i landet och "rödlistad". Vill man se den måste man också vara tidigt ute om våren.

Endast ett par veckor just efter vintern finns chansen om man vet var man skall leta förstås.

Hasseln blommar knallgul mot den coelinblå vårhimlen.

Hemvägen går över Omberg. Jag är så sugen på att se om inte årets första blommande blåsippor kan vara framme. Alldeles vid rastplatsen ovanför Turisthotellet brukar de slå ut tidigt och så är det även i år. Jag behöver inte ens leta.

Blåsippans blå färg innehåller mycket av ultraviolett. Det känner man mer än ser.

Citronfjäril går bra ihop med blåsippor. Vingformeln är unik bland svenska arter.

Tibasten börjar blomma, skogsduvor och ringduvor spelar, myrorna krälar över stacken, bofinken sjunger, citronfjärilshanar blixtrar vid vägrenarna och tragiskt nog finner jag också årets första huggorm - överkörd men ännu vid liv på den varma asfalten vid Alvastra i bokskogen. Så tidigt och så ledsamt.

Årets första huggorm är ledsamt nog överkörd.

15 mars - Nu är det hög tid att tänka på fågelholkar

14 mars - Jaktmissbruk

Sju döda rävar hänger på uthusväggen vid en skogsgård i Ödeshögs kommun. Så fruktansvärt ledsamt. Tänk att jakten ännu i vår moderna tid kan se ut och skildras på detta sätt. Jag är verkligen tagen och bestört. Har vi inte kommit längre i vår syn på naturen?

.

De hänger där och bara ruttnar; till ingen nytta, bara som primitivt och själviskt skryt som tilltalas av få människor idag. Om något tagits till vara hade jag ändå kunna ha en viss förståelse för detta otidsenliga fenomen men inte ens den vackra rävpälsen är vad jag förstår värd mer en förruttnelse.

.

Detta är en kultur- och känslokrock jag knappast står ut med. Jag som kan röras till tårar över en kråkas skönhet mår illa av ett sådant meningslöst dödande.

12 mars - Stockholm och konst

Nu är jag just hemkommen från ett vintrigt Stockholm till en mera vårlik Tåkernbygd. Jag åkte till Upplands Väsby igår med tre egna akvareller och 2 x 3 akvareller från ett par konstnärskompisar i OMkultur, Eva och Morgan; det gäller en jurybedömd akvarellsalong i Väsby konsthall senare i mars och i april och snart får vi se hur det går med antagandet av våra verk.
Jag stannade natt hos dotter Hanna och hennes Jorge. De bjöd på läcker kvällsspis och trevligt mys. På morgonen idag skjutsade jag ut Hanna till hennes jobb i Solna från Enskede på andra sidan staden. Det blev nästan en timme i bilkö och jag förstår inte hur så många stockholmare väljer att sitta i bilkö varje dag två gånger när det finns så fantastisk kollektivtrafik. Det är en erfarehet att vara med om dock för en lantis som jag.

...

Jag passade på att titta in till Liljevalchs vårsalong igår eftermiddag. Jag vill hålla mig lite uppdaterad om morgondagens svenska konstliv. Min upplevelse av det hela är att det inte var några revolutionerande nya grepp. Det mesta är sig likt tycker jag - inga "inpissade tunnelbanestationer" eller "uppeldade bilar" på den här utställningen i alla fall. Skönt!

Mycket var miljöfokuserat, en hel del var broderi och blyertstecknat, några installationer fanns förstås, video, lite målat och ganska mycket blandteknik med foto och digitalt arbete inblandat, till exempel verkar det idag vara helt accepterat att jobba med vanliga färgskrivare både i original och i grafik ofta kombinerat med collage och/eller påmålning. Vaxarbete och plastgjutningar var väl representerade i de tredimensionella verken.

Publik då? Jo, något hundratal samtidigt med mig. Utställningen pågår två veckor till. Mitt nästa konstnärliga stockholmsbesök går till Valdemarsudde och utställningen med Carl Larsson.

10 mars - Årsmöte i OMkultur

Några av medlemmarna i OMkulturs förening.

Igår var det fullt hus i ateljén. Drygt tjugo medlemmar i Ombergsbygdens kulturarbetarförening - OMkultur - samlades till årsmöte. Det var min tur nu, efter att ha varit med från början, att axla ansvaret som ordförande. Det blir ett tufft föreningsår för mig framöver med flera tunga poster i ideella organisationer. "Man får göra så gott en kan!"

Efter årsmötet hade vi en nödvändig och givande genomgång av allt som måste ordnas till Konstrundan. Den kommer som alltid att gå av stapeln Kristi himmelsfärdshelgen, torsdag till lördag den 21/5 - 23/5. Vi hoppas självklart på en upprepad succé och jag vill redan nu passa på att hälsa alla välkomna. Boka in evenemanget - det är det värt!

9 mars - Hur är det med musen idag?

- Hur är det med musen idag, frågar damen i affären.

- Jo tack, säger jag, det är bra med min och hur står det till med din?

- Ja inte är den randig iallafall, säger damens make men kanske något rödaktig.

... Och så brister vi alla tre ut i skratt, ty sådana oförargliga småfräckheter håller vi oss med i Ödeshög, så det så! Men jag undrar jag om jag hade fått frågan som kvinna.

9 mars - Blå himmel och fågeltorn

Enligt SMHI är det idag mest mulet i Syd- och Mellansverige. Men inte över Ombergsbygden. Här är himlen blå som oftast. Gläntan, så kallad, lever upp till sitt epitet.

.

Blåhimmel och gäss.

Och mitt i detta blå är det fullt av fåglar. Gässen svärmar runt i landskapet, svanvingar viner, tofvipor voltar och lärkor sjunger. Det är ljuvlig och förföriskt härlig om än opålitlig vår och jag kan som vanligt inte helt hålla mig inomhus fastän jag borde på grund av min självpåtagna arbetsbörda.

Tåkerns tranor har anlänt.

Och minsann, idag ser jag mina första tranor för året. De går på maden vid Väversunda. Fyra fåglar, stora, grå och smygande tysta.
...

Min vän Frank på Öland bad mig följa fågeltornsbygget vid Glänås vid Tåkern. Således har jag även denna gång ett giltigt skäl att sätta sta´. Då jag kommer ner på vårleriga vägar och i vårsmutsig bil till parkeringsplatsen, ser jag ganska många parkerade bilar som alla tillhör arbetsstyrkan på plats. Vid bygget är allt i full gång. Om en och en halv månad är invigningen bestämd.

Tornbygget vid Gänås vid Tåkern känns enormt stort.

Den enorma och handikappvänliga rampen upp till fågeltornet är lång och hög och jag kan tänka mig att somliga kanske tröttnar efter halva vägen. Hela bygget omfattar cirka en halv hektar och eftersom buskar och träd delvis har röjts ser man faktist ner till sjön idag från vägen. Det känns stort och nästan övermäktigt van som jag är med det gamla tornets relativa lätthet.

Trots allt ser det ut som att det väldiga bygget kommer att smälta in rätt bra i miljön.

Jag går runt och fotograferar för dokumentationens skull. Från isen utanför vassruggarna märker jag ändå att byggnaden nog kommer att kunna smälta in i landskapet rätt skapligt ändå. Samtidigt tänker jag på att detta endast är det lilla delprojektet i det hela. Till nästa år skall huvudbyggnaden komma på plats. Då blir allt verkligen som jag uttryckte det från början: enormt.

Allt som ligger mörkt på vårisen smälter snabbt ner - här ett vasstrå.

Jag vänder tornet ryggen och går ut på isen som suckar och kippar. Vårsolen tar hårt nu och finns något mörkt där ute smälter det rakt ner. Isen är som jag tidigare har mätt den ungefär trettio centimeter tjock, men den kan relativt snart bli skör och pipig och vårfarlig. Det hänger på nätternas eventuella kyla. Mot strandlinjen och utanför vasskanterna smälter det snabbt och jag får faktiskt ta mig försiktigt tillbaka in mot land.

5 mars - På jakt efter vårtecken

Kåsören Ingmar Skogar i berättartagen.

.

Igår besökte naturfotografen och kåsören Ingmar Skogar Naturskyddsföreningen i Ödeshög. Minst tjugofem personer var på plats - ett lyft för vår verksamhet. Ingmar berättade om och visade sitt bildspel "Pingviner i vind"; ett sevärt och mycket uppskattat program.

Under kvällen fick jag då reda på att flera personer i veckan hade noterat tofsvipor och under dagen som varit de första tranorna.

.

Stugan på håll lyser i vårsolen och lärkorna sjunger så smått.

Alltså ger jag mig ut till Stugans omgivningar vid Tåkern på jakt efter fler vårtecken. Men inga vipor och inga tranor för mig men lärkor på många platser och tusentals gäss av många sorter, även ett tiotal bläsgäss.

4 mars - Bilder av utterspår

Spår av utter - förmodar jag.

Här är ett par bilder av de förmodade utterspår av två djur som Ragnar i Klämmestorp fotograferade häromdagen.

3 mars - Skylten "Barrskogens insekter"

Planschen "Barrskogens insekter" är färdig för datorarbete.


Nu återstår bara det digitala arbetet, att lägga in text och namn och sånt och jag får förtroendet att förädla verket vidare även i datorn.

3 mars - Besök hos Ragnar i skogsbygden.

Lars, Janne och Ragnar på vandring i solskenet.

Ragnar från Klämmestorp tittar in i ateljén och visar spår som han fotograferade med sin mobil igår hemma vid skogsgården. De ser onekligen ut att vara gjorda av två uttrar. Alltså åker vi dit, Lars, Janne och jag, efter vår sociala stund på fiket, träffar Ragnar på plats och går runt i området.

Spåren från igår är dock helt översnöade. Ragnar har anlagt kräftvatten på sin mark och vi strosar runt ett tag där och letar efter nya tecken men finner inget. Han lovar att titta in för att överföra bilderna från sin mobil till min dator så att jag kan visa dem här. Imorgon kanske.

Solen skiner på det lavklädda tegeltaket på ett av uthusen så att smältvattnet porlar. Det kluckar och suckar när våren arbetar.

Efter någon timme åker vi vidare till Markaån men kan konstatera att isen i stort sett är borta där och med den alla spår och tecken.

1 mars - Fiskafänge på Tåkerns is

Arne - Tåkerns gäddfiskare emeritus

En övervintrande rördrom har traskad fram här i snömodden. Se så tätt den har satt ner sina stora fötter.


Så är det dags för fiskafänget på Tåkerns is; det som var avtalat redan i januari. Arne i Svanegården ringde igår kväll och bjöd in till gäddfångst med saxar och vid halv elva idag ger vi oss av ut på isvidden på varsin spark med redskap och agnmört.

Arne tycker att vi ska nöja oss med åtta hål idag och till det ändamålet har han med en bensindriven machoisdrill som kräver två par händer för jobbet. Isen är ungefär trettio centimeter tjock och klar som kristall men borren äter sig ner på fem röda sekunder. Sen agnar Arne, spänner saxen och släpper ner tafsen i hålet förankrad i en liten plankstump som tvärslå. Vi arbetar oss utåt i en rak linje med höjden vid Skedet som riktmärke. Arne vill ha en rak linje nämligen för att lättare hitta igen redskapen om snön faller. Hålen gör vi med 25 - 50 meters mellanrum. Under isen mäter vi vattendjupet till ungefär 70 cm vilket är mycket och vattnet är friskt och rent.

Arne borrar hål, men ensam blir tungt.

Saxen spänns och agnas. Fingrarna blir styva och värker.

Arne drar upp första gäddan

- Vi ska ha saxera här ut iblann kransalgera, säger Arne. Här ä vattnet bäst och gäddera trivs.

Ingvar från Yxnekulla bjuder in till isfest.

Efter en halvtimma är allt klart och vi sparkar oss över mot Renstad där Ingvar från Yxnekulla bjuder in till kokkorv, pinnbröd och kaffe på isen i lä bakom en vassrugge. Han har med sig vänner och delar av släkten. Själv har han lånat en fyrhjuling av Gunnar i Egbola. Det blir således fest så in i vassen!

På hemvägen efter en knapp timma passar vi på att vittja våra hål. Det första, fast baklänges då ger direkt en gädda på nästan tre kilo, blank och romstinn. Det andra och tredje är huggna men utan fångst, det fjärde är orört, det femte har en halvkilos snipa som får gå tillbaka och de innersta hålen är tomma.

- Det är tydligen bättre utåt idag, säger Arne. Jag får ändra´t sen. Men dä tar jag i eftermidda efter målgången i Vasaloppet. Sen blir det besök varje dag men det värsta är att jag har slut på mörten så nu får jag köra me strömming för resten.

Inne i kanalen mot båtplatsen har en rördrom traskat omkring i mildsörjan från tidigare i veckan. Jag fotodokumenterar fotspåren och vi tror båda att det säkert är den fågel som Arne såg här redan i januari.

Högt däruppe i himlen anar jag två havsörnar.

Ute på sjön ligger hundratals knölsvanar tätt vid råken som varat hela vintern igenom. Grågässen drar omkring överallt nu och tre havsörnar skådar vi över sjön.

Senare vid Väversunda ser jag ytterligare två havsörnar säkert två kilometer rakt upp i himlen och sen ytterligare en mellan Tåkern och Vättern vid Herrestad.

En vacker och romstinn gädda blir min.

Gäddan fick jag med mig hem. Den är filead nu och ligger i frysen och den ser jag fram emot som ugnstekt.