.
En fuktig och varm Atlantluft drar upp över landet med väna sydvästliga vindar. Morgonen är därför något disig och opalsiktig och jag kan inte låta bli att åka en sväng ner mot Tåkern för att insupa vårkänslan, fast jag knappast har tid, trängd som jag är av korpar.
Det är förhoppningen om lärksång som drar och den kommer inte på skam, ty vid Kälkestads stora, platta och vinterlagda stubbfält stiger lärkorna upp ur marken, som marionettfåglar hänger de som i osynliga silkestrådar och vårsången sjuder genom luften och ut över åkrarna.
Så är det vår - oåterkalleligt, det må hända vad som hända kan; lärkorna sjunger på allvar.
lördag 28 februari 2015
fredag 27 februari 2015
27 februari - Bokomslag
.
Nu har Åke Bjurhamn sänt mig ett förslag på hur omslaget till deckaren, som han tillsammans med Kerstin Ryderstedt har skrivit, kan komma att te sig. Det ser spännande och bra ut, tycker jag. Snart blir det till att läsa om privatdetektiven Ottos vidare öden.
Och när det är dags för utgivning kommer jag att ha tillgång till en del exemplar för vidare distribution. Men ni får ge er till tåls en smula. Jag meddelar här på bloggen.
Nu har Åke Bjurhamn sänt mig ett förslag på hur omslaget till deckaren, som han tillsammans med Kerstin Ryderstedt har skrivit, kan komma att te sig. Det ser spännande och bra ut, tycker jag. Snart blir det till att läsa om privatdetektiven Ottos vidare öden.
Och när det är dags för utgivning kommer jag att ha tillgång till en del exemplar för vidare distribution. Men ni får ge er till tåls en smula. Jag meddelar här på bloggen.
27 februari - Snödroppar
.
Självklart är snödropparna på plats hemma i trädgården, fattas bara. De är dock inte många utan har gått ut från de flesta rabatter, utkonkurrerade förstås, och har blivit kvar endast i skuggan under chersminen där bara det som spirar tidigt, innan lövverket tar över, klarar sig; satta på undantag alltså men desto skönare i sin sparsmakenhet.
Imorgon är februaris sista dag och våren tar tankemässigt stormsteg framåt när man tar ordet mars i sin mun.
Det är nu det verkligen börjar hända saker; det som gör att varje vår kan upplevas stressig när man vill försöka hinna med allt överallt.
Många av mars månads vårtecken är redan på plats: blåsippa, hasselblom, sånglärka, tofsvipa, grågäss och sädgäss. Nu kommer snart mera stabilt förtroendegivande arter som bofink, trana, morkulla, hästhov, vitsippa och forsärla och innan vet ordet av så är man framme vid april ...
Nej, nu måste jag lugna ner mig lite ...
Självklart är snödropparna på plats hemma i trädgården, fattas bara. De är dock inte många utan har gått ut från de flesta rabatter, utkonkurrerade förstås, och har blivit kvar endast i skuggan under chersminen där bara det som spirar tidigt, innan lövverket tar över, klarar sig; satta på undantag alltså men desto skönare i sin sparsmakenhet.
Imorgon är februaris sista dag och våren tar tankemässigt stormsteg framåt när man tar ordet mars i sin mun.
Det är nu det verkligen börjar hända saker; det som gör att varje vår kan upplevas stressig när man vill försöka hinna med allt överallt.
Många av mars månads vårtecken är redan på plats: blåsippa, hasselblom, sånglärka, tofsvipa, grågäss och sädgäss. Nu kommer snart mera stabilt förtroendegivande arter som bofink, trana, morkulla, hästhov, vitsippa och forsärla och innan vet ordet av så är man framme vid april ...
Nej, nu måste jag lugna ner mig lite ...
Etiketter:
klimat - väder,
Kultur - växter,
Natur - väder
torsdag 26 februari 2015
26 februari - Föredrag
.
Jag kåserar fritt och troligen kommer jag även att måla publikt ikväll under ett föredrag som jag håller i samband med Ödeshögs Röda Kors årsmöte.
Vi ses kl 19:00 i lokalen Kupan vid torget i Ödeshög. Välkomna!
Jag kåserar fritt och troligen kommer jag även att måla publikt ikväll under ett föredrag som jag håller i samband med Ödeshögs Röda Kors årsmöte.
Vi ses kl 19:00 i lokalen Kupan vid torget i Ödeshög. Välkomna!
onsdag 25 februari 2015
25 februari - Omslag
.
Det är omslag på gång, men jag avser inte vädret.
Mitt i korpboksillustrerandet lägger jag in två små andra arbeten.
Jag kommer att utföra fyra omslag till tidskriften Vingspegeln 2015 och jag har gjort det förr. Jag tror att det nu gäller årgång sex eller sju för mig totalt sett alltsedan starten med den allra första årgången någon gång på 70-talet. Nu har jag fått den äran igen genom redaktören Adam Bergner.
"Skulle du ha möjlighet att illustrera omslag till Vingspegeln 2015? På förslag från ÖgOF:s styrelse skulle då följande arter pryda omslagen på respektive nummer".
1. Kungsfågel
2. Svarthuvad mås
3. Bronsibis alt. rödhuvad dykand
4. Ej bestämt ännu. Återkommer med info om detta.
Nr 1 Kungsfågel är klar för leverans.
Arbetsuppgift nummer två gäller omslag till en deckare. Min konstnärskollega Åke Bjurhamn är också författare och han har bett mig om en gök som omslag för sin kommande nya bok.
Kanske kan den här "galningen" vara nåt som passar?!
Det är omslag på gång, men jag avser inte vädret.
Mitt i korpboksillustrerandet lägger jag in två små andra arbeten.
Jag kommer att utföra fyra omslag till tidskriften Vingspegeln 2015 och jag har gjort det förr. Jag tror att det nu gäller årgång sex eller sju för mig totalt sett alltsedan starten med den allra första årgången någon gång på 70-talet. Nu har jag fått den äran igen genom redaktören Adam Bergner.
"Skulle du ha möjlighet att illustrera omslag till Vingspegeln 2015? På förslag från ÖgOF:s styrelse skulle då följande arter pryda omslagen på respektive nummer".
1. Kungsfågel
2. Svarthuvad mås
3. Bronsibis alt. rödhuvad dykand
4. Ej bestämt ännu. Återkommer med info om detta.
Nr 1 Kungsfågel är klar för leverans.
Arbetsuppgift nummer två gäller omslag till en deckare. Min konstnärskollega Åke Bjurhamn är också författare och han har bett mig om en gök som omslag för sin kommande nya bok.
Kanske kan den här "galningen" vara nåt som passar?!
Etiketter:
Konst - akvarell,
Kultur - illustration,
Natur - bokverk
tisdag 24 februari 2015
24 februari - Först men kanske inte vackrast
.
Idag fann jag årets första blommande blåsippa på Omberg; strax invid turisthotellet, i den väl kända sydsluttningen där sökande fotspår alltid leder in och trampar runt i jakt på premiärprimören vid den här tiden på vårvintern. Vi är många som vet och vill alldeles exakt. Jag tror jag blev först i år men fick leta länge och syna varje liten blotta med argusögon.
Resultatet blev två små blåsippor på knappt centimeterlånga skaft, nyss utslagna i dagens sista solstråle.
Kanske inte vackrast, men absolut först!
Idag fann jag årets första blommande blåsippa på Omberg; strax invid turisthotellet, i den väl kända sydsluttningen där sökande fotspår alltid leder in och trampar runt i jakt på premiärprimören vid den här tiden på vårvintern. Vi är många som vet och vill alldeles exakt. Jag tror jag blev först i år men fick leta länge och syna varje liten blotta med argusögon.
Resultatet blev två små blåsippor på knappt centimeterlånga skaft, nyss utslagna i dagens sista solstråle.
Kanske inte vackrast, men absolut först!
Etiketter:
Natur - fenelogi,
Natur - väder,
Natur - växter
måndag 23 februari 2015
23 februari - Mistel
.
Det finns i min släkt på fars sida ett långvarigt familjärt utbyte visavi Mälarområdet i Västmanland och Östgötabygd.
Så här är det.
Min farfars farfar var från Linköping. Hans son, min farfars far Axel Björkman bodde och var verksam i Köping och hämtade sin fru, som jag dock nu inte minns namnet på, i Linköping. Farfar Erik som föddes i Köping for till Tjustbygden, som åtminstone gränsar till Östergötland, och träffade där min blivande farmor Alva från Flatvarp, min far Acke Björkman som 1923 föddes i Ramnäs i Västmanland gjorde militärtjänst i Linköping varvid han sprang på min mor Valborg från Rystad utanför Linköping.
1968 fullbordades varvet när jag träffade min blivande fru Ulla på lärarhögskolan i Linköping. Ulla är från Skultuna, en mil norr om Västerås och närmaste granne till orten Ramnäs, där min far alltså föddes. Så det kan bli!
Nåväl, efter denna familjerapsodi tänker jag närma mig ämnet i rubriken.
Mistel
Jag har av ovanstående familjära skäl allt sedan barnsben sprungit omkring i Mälartrakten vid Västerås åtskilligt mycket, men det var först någon gång i mitten av 70-talet som jag först lade märke till den märkliga växten mistel. Det hände vid Asköviken söder om stan, när jag strövade omkring en vinter och letade efter skäggmes och havsörnar.
Där upptäckte jag en avlövad gammal vildapel, knotig och vresig, som var alldeles full av gröna buskar, och detta blev en verklig aha-upplevelse för mig.
Ärligt talat var jag inte särskilt kunnig om eller ens intresserad av växter under 70-talet. Mitt intresse för botaniken kom något senare men har å andra sidan växt till sig rejält under åren därefter och detta faktum är säkert den främsta orsaken till att växten undgick mina blickar fram till detta ögonblick och märkligt men förstås helt följdriktigt har ökat i omfattning alltsedan dess.
Det som hänt är ändå intressant, i mitt sinne eller i realiteten, nämligen att "nya" mistlar tycks dyka upp hela tiden i Mälarområdet och, som jag upplever det, i alltmer ökande tempo, så blev t ex orten Kungsör vid Mälarens västspetsen en verklig ögonöppnare, då jag noterade, när vi passerade i bil på väg till mina svärföräldrar, att mistlar var mycket allmänna i villaträdgårdarnas fruktträd och i de höga asparna i området.
Jag har under åren blivit alltmer förundrad av och fokuserad på fenomenet och finner numera mistlar lite här och där, till slut även inne i Västerås stadskärna så att jag idag ser dem alldeles överallt.
Västerås - mistlar och domkyrka.
Utan att veta helt säkert tycker jag att mistlarna således har blivit allt vanligare i trakten, från sällsynta till allmänt förekommande, och jag tror inte att det bara är att mina blickar har skärpts, det måste ha skett något radikalt med växtens utbredning och numerär, tänker jag. Det kan inte bara sitta i mitt huvud.
Och därmed till en liten fundering som jag har.
Eftersom misteln är oerhört sällsynt i Östergötland och endast finns lokalt och sporadiskt vid Östgötakustens gränstrakter till småländska Tjust hyser jag en önskan av att vilja hjälpa till.
Misteln borde kunna vara vanlig och ökande även i Östergötland, precis som i Mälarområdet tänker jag. Det milda klimatet och trädslagen för denna halvparasitiska exklusiva växt är ju på plats. Allt handlar om tillfälligheter.
Misteln sprids av fåglar, trastar mest, som torkar av näbben från det klistriga bäret mot grenar och kvistar. Fröet klarar också mycket väl av resan genom fågelns matsmältningsapparat, men det är för långt mellan Västerås och Östergötland för att fåglarna ska kunna transportera bäret hela vägen i ansiktet eller i magen. Kolmårdens djupa skogar med olämpliga barrträd och hårdare klimat bildar en svårforcerad barriär.
Jag skulle vilja hjälpa till en smula med logistiken. Det är en tanke och en idé jag har. Jag säger inte att jag verkligen kommer att göra det, men å andra sidan säger jag inte heller - inte.
Jag känner, att med de i ingressen beskrivna långtgående familjära och bilaterala förbindelserna mellan trakterna som jag bär med mig i generna torde jag ha alldeles speciella skäl, nästan som ett ansvar, att förvalta utbyten mellan Östergötland och Västmanland också fortsättningsvis.
Det finns i min släkt på fars sida ett långvarigt familjärt utbyte visavi Mälarområdet i Västmanland och Östgötabygd.
Så här är det.
Min farfars farfar var från Linköping. Hans son, min farfars far Axel Björkman bodde och var verksam i Köping och hämtade sin fru, som jag dock nu inte minns namnet på, i Linköping. Farfar Erik som föddes i Köping for till Tjustbygden, som åtminstone gränsar till Östergötland, och träffade där min blivande farmor Alva från Flatvarp, min far Acke Björkman som 1923 föddes i Ramnäs i Västmanland gjorde militärtjänst i Linköping varvid han sprang på min mor Valborg från Rystad utanför Linköping.
1968 fullbordades varvet när jag träffade min blivande fru Ulla på lärarhögskolan i Linköping. Ulla är från Skultuna, en mil norr om Västerås och närmaste granne till orten Ramnäs, där min far alltså föddes. Så det kan bli!
Nåväl, efter denna familjerapsodi tänker jag närma mig ämnet i rubriken.
Mistel
Jag har av ovanstående familjära skäl allt sedan barnsben sprungit omkring i Mälartrakten vid Västerås åtskilligt mycket, men det var först någon gång i mitten av 70-talet som jag först lade märke till den märkliga växten mistel. Det hände vid Asköviken söder om stan, när jag strövade omkring en vinter och letade efter skäggmes och havsörnar.
Där upptäckte jag en avlövad gammal vildapel, knotig och vresig, som var alldeles full av gröna buskar, och detta blev en verklig aha-upplevelse för mig.
Ärligt talat var jag inte särskilt kunnig om eller ens intresserad av växter under 70-talet. Mitt intresse för botaniken kom något senare men har å andra sidan växt till sig rejält under åren därefter och detta faktum är säkert den främsta orsaken till att växten undgick mina blickar fram till detta ögonblick och märkligt men förstås helt följdriktigt har ökat i omfattning alltsedan dess.
Det som hänt är ändå intressant, i mitt sinne eller i realiteten, nämligen att "nya" mistlar tycks dyka upp hela tiden i Mälarområdet och, som jag upplever det, i alltmer ökande tempo, så blev t ex orten Kungsör vid Mälarens västspetsen en verklig ögonöppnare, då jag noterade, när vi passerade i bil på väg till mina svärföräldrar, att mistlar var mycket allmänna i villaträdgårdarnas fruktträd och i de höga asparna i området.
Jag har under åren blivit alltmer förundrad av och fokuserad på fenomenet och finner numera mistlar lite här och där, till slut även inne i Västerås stadskärna så att jag idag ser dem alldeles överallt.
Västerås - mistlar och domkyrka.
Utan att veta helt säkert tycker jag att mistlarna således har blivit allt vanligare i trakten, från sällsynta till allmänt förekommande, och jag tror inte att det bara är att mina blickar har skärpts, det måste ha skett något radikalt med växtens utbredning och numerär, tänker jag. Det kan inte bara sitta i mitt huvud.
Och därmed till en liten fundering som jag har.
Eftersom misteln är oerhört sällsynt i Östergötland och endast finns lokalt och sporadiskt vid Östgötakustens gränstrakter till småländska Tjust hyser jag en önskan av att vilja hjälpa till.
Misteln borde kunna vara vanlig och ökande även i Östergötland, precis som i Mälarområdet tänker jag. Det milda klimatet och trädslagen för denna halvparasitiska exklusiva växt är ju på plats. Allt handlar om tillfälligheter.
Misteln sprids av fåglar, trastar mest, som torkar av näbben från det klistriga bäret mot grenar och kvistar. Fröet klarar också mycket väl av resan genom fågelns matsmältningsapparat, men det är för långt mellan Västerås och Östergötland för att fåglarna ska kunna transportera bäret hela vägen i ansiktet eller i magen. Kolmårdens djupa skogar med olämpliga barrträd och hårdare klimat bildar en svårforcerad barriär.
Jag skulle vilja hjälpa till en smula med logistiken. Det är en tanke och en idé jag har. Jag säger inte att jag verkligen kommer att göra det, men å andra sidan säger jag inte heller - inte.
Jag känner, att med de i ingressen beskrivna långtgående familjära och bilaterala förbindelserna mellan trakterna som jag bär med mig i generna torde jag ha alldeles speciella skäl, nästan som ett ansvar, att förvalta utbyten mellan Östergötland och Västmanland också fortsättningsvis.
lördag 21 februari 2015
21 februari - Vårtecken
.
En fluga surrar innanför fönstret i ateljén. Jag vet inte vad för sort men ett litet vårtecken är det i varje fall och detta lilla liv får mig att längta efter en paus i korpmåleriet och att ge mig ut i naturen, så jag åker hem till Ulla och dotter Karin, som tar helg hemma hos oss, och föreslår en vårspaningstur ner mot Tåkern.
Vädret är mycket vårlikt, inte bara milt utan nästan helt utan bygdens envisa västvindsdrag.
På Dags mosse huserar en grupp nyanlända björktrastar och när vi tittar närmare på den flocken finner vi också tio starar; ett första riktigt vårtecken är därmed på plats.
All is är borta på rättöversvägen mellan mossen och Gottorp, så nu är det betydligt lättare att köra än tidigare, men skitigare.
Ute på den framsmälta höstvetegrönskan utanför Stugan hittar vi små flockar av grågäss, alltid i täta partnerskap, och således är ett av de främsta Tåkernljuden på plats redan i februari.
Trettiotvå tofsvipor tar höjd och försvinner vidare mot norr.
Vi parkerar vid Ramstadsbron, där åvattnet strömmar friskt och skummande, för att vandra vidare ner mot Holmens vägkrök och spana efter ytterligare vårtecken.
Karin har svårt att hålla igen på promenadtakten och försvinner allt längre framför oss.
På den kolsvarta blötjorden skrämmer hon därmed upp ett gäng tofsvipor som tar höjd och försvinner vidare mot norr, så att jag nästan missar dem, men i sista stund får jag upp kameran för dokumentationens skull.
- Jag såg de vita magarna, säger Karin, då är det väl tofsvipor.
Hade hatten varit på plats hade den åkt av enligt en numera nästan sjuttioårig tradition
Från söder, alldeles under Ombergs sydspets hör vi den avlägsna klangen av sångsvanar eka över bygden. Ljuden närmar sig och svanarna passerar oss vägvandrare för fortsatt färd mot norr.
I björkraden vid Holmens dämme sitter en rovfågel som jag inte blir riktigt klok över. Det är långt avstånd och tuben är hemma, så jag kliver ur bilen och tar stöd mot biltaket för bättre stabilitet.
Jag upplever att den är för ljusbeige och lite för långstjärtad för ormvråk så min främsta kandidat är ung duvhök.
Men snart lyfter fågeln och flyger ut på jakt över höstvallen. Den visar sig bli till en ung blå kärrhök och den tvättvita signifikanta övergumpen lyser pedagogiskt i grådasket. Ingen direkt vårfågel är det förstås utan mera en övervintrare, men i vilket fall är den en fin avslutning på vår lilla vårexkursion.
Således kan jag konstatera att våren verkligen är på gång!
Nu är det kväll, klockan är 20:00 och det snöar för fullt. Aldrig kan man vara helt nöjd. Men å andra sidan fick jag just en fiskleverans som balanserar upp känslorna. Lena kom direkt från sjön, Vättern alltså, med en lax på drygt fyra kilo och en röding på 1,3 kg, allt urtaget och klart, så nu har jag tvättat fogsvansen och kapat lax i tre längder: A, för laxsoppa (framdelen med huvud) B, gravad lax ( mellandelen) samt C, bakdelen ( för lax i ugn till påsk). Det var, för att förklara, nödvändigt med sågen, en lax på över fyra kilo är stor, större än ett frysskåp, d v s cirka 80 cm.
Rödingen kommer att serveras ungstekt vid morgondagens middagsbord. Mums!
En fluga surrar innanför fönstret i ateljén. Jag vet inte vad för sort men ett litet vårtecken är det i varje fall och detta lilla liv får mig att längta efter en paus i korpmåleriet och att ge mig ut i naturen, så jag åker hem till Ulla och dotter Karin, som tar helg hemma hos oss, och föreslår en vårspaningstur ner mot Tåkern.
Vädret är mycket vårlikt, inte bara milt utan nästan helt utan bygdens envisa västvindsdrag.
På Dags mosse huserar en grupp nyanlända björktrastar och när vi tittar närmare på den flocken finner vi också tio starar; ett första riktigt vårtecken är därmed på plats.
All is är borta på rättöversvägen mellan mossen och Gottorp, så nu är det betydligt lättare att köra än tidigare, men skitigare.
Ute på den framsmälta höstvetegrönskan utanför Stugan hittar vi små flockar av grågäss, alltid i täta partnerskap, och således är ett av de främsta Tåkernljuden på plats redan i februari.
Trettiotvå tofsvipor tar höjd och försvinner vidare mot norr.
Vi parkerar vid Ramstadsbron, där åvattnet strömmar friskt och skummande, för att vandra vidare ner mot Holmens vägkrök och spana efter ytterligare vårtecken.
Karin har svårt att hålla igen på promenadtakten och försvinner allt längre framför oss.
På den kolsvarta blötjorden skrämmer hon därmed upp ett gäng tofsvipor som tar höjd och försvinner vidare mot norr, så att jag nästan missar dem, men i sista stund får jag upp kameran för dokumentationens skull.
- Jag såg de vita magarna, säger Karin, då är det väl tofsvipor.
Hade hatten varit på plats hade den åkt av enligt en numera nästan sjuttioårig tradition
Från söder, alldeles under Ombergs sydspets hör vi den avlägsna klangen av sångsvanar eka över bygden. Ljuden närmar sig och svanarna passerar oss vägvandrare för fortsatt färd mot norr.
I björkraden vid Holmens dämme sitter en rovfågel som jag inte blir riktigt klok över. Det är långt avstånd och tuben är hemma, så jag kliver ur bilen och tar stöd mot biltaket för bättre stabilitet.
Jag upplever att den är för ljusbeige och lite för långstjärtad för ormvråk så min främsta kandidat är ung duvhök.
Men snart lyfter fågeln och flyger ut på jakt över höstvallen. Den visar sig bli till en ung blå kärrhök och den tvättvita signifikanta övergumpen lyser pedagogiskt i grådasket. Ingen direkt vårfågel är det förstås utan mera en övervintrare, men i vilket fall är den en fin avslutning på vår lilla vårexkursion.
Således kan jag konstatera att våren verkligen är på gång!
*
Nu är det kväll, klockan är 20:00 och det snöar för fullt. Aldrig kan man vara helt nöjd. Men å andra sidan fick jag just en fiskleverans som balanserar upp känslorna. Lena kom direkt från sjön, Vättern alltså, med en lax på drygt fyra kilo och en röding på 1,3 kg, allt urtaget och klart, så nu har jag tvättat fogsvansen och kapat lax i tre längder: A, för laxsoppa (framdelen med huvud) B, gravad lax ( mellandelen) samt C, bakdelen ( för lax i ugn till påsk). Det var, för att förklara, nödvändigt med sågen, en lax på över fyra kilo är stor, större än ett frysskåp, d v s cirka 80 cm.
Rödingen kommer att serveras ungstekt vid morgondagens middagsbord. Mums!
Etiketter:
Natur - fiske,
Natur - fåglar,
Natur - insekter,
Socialt - familj
torsdag 19 februari 2015
19 februari - Korp, en artmonografi under arbete
.
Det blev definitivt bestämt tidigt i höstas och jag är igång på allvar med uppdraget att illustrera Göran Bergengrens nya bok med arbetsnamnet "Korp", ett åtagande jag är mycket lycklig och stolt över.
Göran har just skrivit klart alla kapitel, grundkorrekturen är gjord och jag fick manus i min hand häromdagen.
Carlssons förlag har redan börjat sätta texten men jag har våren på mig att bli färdig med bilder till drygt fyrtio kapitel.
Jag lever med och för korpar just nu, ser och hör dem överallt, antecknar, skissar, reflekterar och samlar intryck och material och lär mig oerhört mycket under resans gång. Det först tänkta och tyckta är nämligen utsatt för ständig omvärdering. Så blir det när man tränger in på djupet i ett tema.
Jag har lånat hem Görans gamla uppstoppade korp. Den hänger på väggen i ateljén, som inspiration alltid närvarande och tillsammans med klockan som tickar mot nedsläpp.
Några skisser har redan gått iväg till Stockholm, den här ovan är en av dem, men det mesta återstår och jag reviderar löpande.
Boksläpp blir det nog till hösten.
Jag njuter av arbetet och trivs med livet.
Det blev definitivt bestämt tidigt i höstas och jag är igång på allvar med uppdraget att illustrera Göran Bergengrens nya bok med arbetsnamnet "Korp", ett åtagande jag är mycket lycklig och stolt över.
Göran har just skrivit klart alla kapitel, grundkorrekturen är gjord och jag fick manus i min hand häromdagen.
Carlssons förlag har redan börjat sätta texten men jag har våren på mig att bli färdig med bilder till drygt fyrtio kapitel.
Jag lever med och för korpar just nu, ser och hör dem överallt, antecknar, skissar, reflekterar och samlar intryck och material och lär mig oerhört mycket under resans gång. Det först tänkta och tyckta är nämligen utsatt för ständig omvärdering. Så blir det när man tränger in på djupet i ett tema.
Jag har lånat hem Görans gamla uppstoppade korp. Den hänger på väggen i ateljén, som inspiration alltid närvarande och tillsammans med klockan som tickar mot nedsläpp.
Några skisser har redan gått iväg till Stockholm, den här ovan är en av dem, men det mesta återstår och jag reviderar löpande.
Boksläpp blir det nog till hösten.
Jag njuter av arbetet och trivs med livet.
Etiketter:
Kultur - fåglar,
Natur - bokverk,
Natur - fåglar
torsdag 12 februari 2015
12 februari - Återblick, bröllopsresa till skäggmesarnas Neusiedler See
.
Ulla rensar skrivbordslådor och hittar gamla brev och kuvert med frimärken bland mycket annat, vilka jag förresten nu har erbjudit som gåva via Facebook och redan fått positiv respons på. Således sänder jag just iväg ett par omgångar spännande kuvert per post till förhoppningsvis förväntansfulla mottagare.
Bland alla andra grejer hittar Ulla också en folder, som hon undrar om jag har något vidare intresse av att bevara, vilket jag egentligen inte har, men ändå beslutar mig för att presentera bakgrunden till, innan det går i "putten".
Det är en folder om Pension Wende i Neusiedl am See i Burgenland i sydöstra Österrike. Dit gick nämligen vår bröllopsresa i juni 1973 och det blev en spännande färd genom Europa i en gammal röd Amazon med registreringsnummer BRO 540.
Ulla var vid den tiden något "tyskinfluerad" och jag ville gärna uppleva ny och okänd natur så kombinationen från våra olika utgångspunkter var perfekt.
Jag var och är förstås fortfarande alldeles Tåkernfrälst, det torde väl vid det här laget inte vara någon stor överraskning, så ett besök vid den välkända fågelsjön Neusiedler See var en dröm som gick i uppfyllelse och det började ju nästan för bra...
Första morgonen var jag nämligen tidigt uppe, i soluppgången, och körde från hotellet ut mot sjön på en asfalterad väg kantad av enorma vassområden på båda sidor.
Mitt på vägen låg en trafikdödad fågel.
Jag stannade. Det var en skäggmes, en hane, som var alldeles nydöd, varm och mjuk.
Jag var de där åren på sjuttiotalet oerhört aktiv med studier och ringmärkning av denna från år 1972 alldeles färska invandrare till Tåkern. Och, det var nog detta, att få besöka en av skäggmesarnas "ursprungsmiljöer", som mest bidrog till min stora längtan hit ner,
Jag plockade upp skäggmeshanen i handen och åkte exalterad omedelbart tillbaka till hotellet. Hur skulle jag gå vidare? Är skäggmesen fredad i Österrike tänkte jag.
Mannen i receptionen kunde förstås inte hjälpa mig mera än att ge en rekommendation om att ta kontakt med en "uppstoppare", en konservator, som brukade hjälpa hotellets gäster med "upphittade" fåglar eller annat som man ville bevara. Redan så borde jag förstås ha blivit aningen misstänksam.
Det blev också en verklig chock för mig att inträda i detta mausoleum, ty överallt på väggarna hängde uppstoppade fåglar: biätare, blåkråkor, hägrar av många sorter, änder, storkar, örnar och glador. På golvet stod leoparder, lejon och strutsar. Jag häpnade och våndades. Hur kunde detta vara möjligt?! Vilken fruktansvärd kommers med fredade djur!
Nu fanns förvisso ingen återvändo trots att jag egentligen redan ångrat mig.
Jag visade skäggmesen och undrade.
"Ganz klar", sade den mörkhyade konservatorn. "Das mache ich gerne".
En vecka senare hämtade jag den preparerade skäggmesen som blivit till en bananformad och strakbent före detta skäggmes med sparvugglestora glosiga glasögon, sittande på en trädgren. Allt var så fel som det bara kunde bli.
Jag suckade och betalade glad att komma därifrån och tog med mig eländet hem till Sverige, där det åkte ner i en kartong som blivit stående ända tills idag.
Nu har jag alltså letat reda på den där kartongen och plockat fram skräckmesen. Jag måste uppenbarligen ha pillat med den i alla fall och misshandlat den ordentligt och jag tror att fjäderdräkten är full av torkade tårar.
Nu låg den där "naken" i kartongen, utan sittpinne och utan näbb. Jag vet inte sjutton vad som har hänt under de här fyrtio åren som har gått. Det är väl bara entropi i vardagen. Och vet ni vad, jag är lika glad för det. Jag har nämligen skämts och känt mig aningen olustig inför den här episoden i mitt liv. Nu slänger jag eländet tillsammans med foldern.
Det är äntligen över!
Ulla rensar skrivbordslådor och hittar gamla brev och kuvert med frimärken bland mycket annat, vilka jag förresten nu har erbjudit som gåva via Facebook och redan fått positiv respons på. Således sänder jag just iväg ett par omgångar spännande kuvert per post till förhoppningsvis förväntansfulla mottagare.
Bland alla andra grejer hittar Ulla också en folder, som hon undrar om jag har något vidare intresse av att bevara, vilket jag egentligen inte har, men ändå beslutar mig för att presentera bakgrunden till, innan det går i "putten".
Det är en folder om Pension Wende i Neusiedl am See i Burgenland i sydöstra Österrike. Dit gick nämligen vår bröllopsresa i juni 1973 och det blev en spännande färd genom Europa i en gammal röd Amazon med registreringsnummer BRO 540.
Ulla var vid den tiden något "tyskinfluerad" och jag ville gärna uppleva ny och okänd natur så kombinationen från våra olika utgångspunkter var perfekt.
Jag var och är förstås fortfarande alldeles Tåkernfrälst, det torde väl vid det här laget inte vara någon stor överraskning, så ett besök vid den välkända fågelsjön Neusiedler See var en dröm som gick i uppfyllelse och det började ju nästan för bra...
Första morgonen var jag nämligen tidigt uppe, i soluppgången, och körde från hotellet ut mot sjön på en asfalterad väg kantad av enorma vassområden på båda sidor.
Mitt på vägen låg en trafikdödad fågel.
Jag stannade. Det var en skäggmes, en hane, som var alldeles nydöd, varm och mjuk.
Jag var de där åren på sjuttiotalet oerhört aktiv med studier och ringmärkning av denna från år 1972 alldeles färska invandrare till Tåkern. Och, det var nog detta, att få besöka en av skäggmesarnas "ursprungsmiljöer", som mest bidrog till min stora längtan hit ner,
Jag plockade upp skäggmeshanen i handen och åkte exalterad omedelbart tillbaka till hotellet. Hur skulle jag gå vidare? Är skäggmesen fredad i Österrike tänkte jag.
Mannen i receptionen kunde förstås inte hjälpa mig mera än att ge en rekommendation om att ta kontakt med en "uppstoppare", en konservator, som brukade hjälpa hotellets gäster med "upphittade" fåglar eller annat som man ville bevara. Redan så borde jag förstås ha blivit aningen misstänksam.
Det blev också en verklig chock för mig att inträda i detta mausoleum, ty överallt på väggarna hängde uppstoppade fåglar: biätare, blåkråkor, hägrar av många sorter, änder, storkar, örnar och glador. På golvet stod leoparder, lejon och strutsar. Jag häpnade och våndades. Hur kunde detta vara möjligt?! Vilken fruktansvärd kommers med fredade djur!
Nu fanns förvisso ingen återvändo trots att jag egentligen redan ångrat mig.
Jag visade skäggmesen och undrade.
"Ganz klar", sade den mörkhyade konservatorn. "Das mache ich gerne".
En vecka senare hämtade jag den preparerade skäggmesen som blivit till en bananformad och strakbent före detta skäggmes med sparvugglestora glosiga glasögon, sittande på en trädgren. Allt var så fel som det bara kunde bli.
Jag suckade och betalade glad att komma därifrån och tog med mig eländet hem till Sverige, där det åkte ner i en kartong som blivit stående ända tills idag.
Nu har jag alltså letat reda på den där kartongen och plockat fram skräckmesen. Jag måste uppenbarligen ha pillat med den i alla fall och misshandlat den ordentligt och jag tror att fjäderdräkten är full av torkade tårar.
Nu låg den där "naken" i kartongen, utan sittpinne och utan näbb. Jag vet inte sjutton vad som har hänt under de här fyrtio åren som har gått. Det är väl bara entropi i vardagen. Och vet ni vad, jag är lika glad för det. Jag har nämligen skämts och känt mig aningen olustig inför den här episoden i mitt liv. Nu slänger jag eländet tillsammans med foldern.
Det är äntligen över!
Etiketter:
Kultur - fåglar,
Kultur - resor,
Natur - fåglar,
Natur - resor,
Socialt - familj
tisdag 10 februari 2015
10 februari - Tidigt vårtecken
.
Rapport om tofsvipor i Skåne och lärksträck mot norr över Skagen. Av erfarenhet vet jag att det då aldrig dröjer mer än någon dag eller så tills vårtecknen dyker ner från himlen också i Tåkernbygden.
Men idag får vi nöja oss med grågässens tidiga ankomst. Långt ute över Väversunda vass, där skördemaskinen vankar fram, kommer ett gäng insträckande från söder.
Det är redan så dags!
Rapport om tofsvipor i Skåne och lärksträck mot norr över Skagen. Av erfarenhet vet jag att det då aldrig dröjer mer än någon dag eller så tills vårtecknen dyker ner från himlen också i Tåkernbygden.
Men idag får vi nöja oss med grågässens tidiga ankomst. Långt ute över Väversunda vass, där skördemaskinen vankar fram, kommer ett gäng insträckande från söder.
Det är redan så dags!
måndag 9 februari 2015
9 februari - På jakt efter tidiga vårtecken
.
Eftersom jag känner mig något förkyld igen, för fjärde gången sen oktober, så hoppar jag över simningen i Vadstena, släpper bara av Ulla och kör istället hela varvet runt Tåkern.
Det är en underbar förvårsdag så det känns omöjligt att låta bli att passa på att njuta av tillfället. I lä för västvinden mellan Dags mosse och Omberg går temperaturen upp till imponerande + sju grader och på slätten sjunker snön ihop så att man faktiskt ser det från timma till timma.
Jag ska spana efter tidiga vårtecken har jag tänkt mig, skogsduvor längs vägkanten, en kungsörn i spelflykt över Stora klint eller vårens första grågäss vid Väversunda.
Jag kör medsols och stannar först vid Hovs fågeltorn, där jag vandrar ner över den isiga stigen och kliver upp på översta plattformen.
Isen ligger grå över hela sjön och jag ser inte något spännande. Rävarnas spår löper över skarsnön och försvinner ut över sjöisen.
En familj med många barn kommer ner med skridskor och spark för en tur på sjön.
Både blåmes och talgoxe sjunger.
Nästa stopp gör jag där Lorbyån passerar under vägen, alldeles innan Kylebergs mäktiga lindallé som välver sig över mig som en gotisk katedral.
Ån går öppen och solen glittrar förföriskt och starkt. En kråka bugar vid vägkanten och slår ut med stjärten i sin trestaviga kråksång. Jag ser inte några spår av utter vid åkanten.
Vid Ramstad stannar jag på bron och spejar längs vägen ner mot Holmen efter berglärkan som jag såg häromdagen. I Artportalen är den rapporterad så sent som igår men idag hittar jag den inte.
Jag kör vidare västerut.
Väversundamaden är öppen och solbelyst. Tuvor av gult gräs sticker nu upp ur snösmältorna och bäcken från Omberg är öppen och blåglittrig. Jag spanar efter grågäss men än är här tomt och inte en endaste varfågel har jag sett denna milda vinter sitta i videbuskagen.
Ute över vasslanden ser jag skördaren vagga fram och uppe vid gården ligger stukor av nyskördad vass som ska bli till tak i Danmark.
Snart är jag varvet runt utan några anmärkningsvärda vårtecken, så ännu dröjer det uppenbarligen någon dag ytterligare men knappast så mycket mer, skulle jag tro, ty hela veckan har utlovats att bli mycket mild.
På storåkern under Skedet sitter två havsörnar. En ljushuvad gammal individ med guldgul näbb och en ungfågel, mörk och blånäbbad.
Alltid något, tänker jag tyst! Så får man inte tänka! Inte när det gäller örnar, men nu har jag ju inte bara tänkt utan till och med satt det på pränt. Så märkvärdigt det har blivit.
Eftersom jag känner mig något förkyld igen, för fjärde gången sen oktober, så hoppar jag över simningen i Vadstena, släpper bara av Ulla och kör istället hela varvet runt Tåkern.
Det är en underbar förvårsdag så det känns omöjligt att låta bli att passa på att njuta av tillfället. I lä för västvinden mellan Dags mosse och Omberg går temperaturen upp till imponerande + sju grader och på slätten sjunker snön ihop så att man faktiskt ser det från timma till timma.
Jag ska spana efter tidiga vårtecken har jag tänkt mig, skogsduvor längs vägkanten, en kungsörn i spelflykt över Stora klint eller vårens första grågäss vid Väversunda.
Jag kör medsols och stannar först vid Hovs fågeltorn, där jag vandrar ner över den isiga stigen och kliver upp på översta plattformen.
Isen ligger grå över hela sjön och jag ser inte något spännande. Rävarnas spår löper över skarsnön och försvinner ut över sjöisen.
En familj med många barn kommer ner med skridskor och spark för en tur på sjön.
Både blåmes och talgoxe sjunger.
Nästa stopp gör jag där Lorbyån passerar under vägen, alldeles innan Kylebergs mäktiga lindallé som välver sig över mig som en gotisk katedral.
Ån går öppen och solen glittrar förföriskt och starkt. En kråka bugar vid vägkanten och slår ut med stjärten i sin trestaviga kråksång. Jag ser inte några spår av utter vid åkanten.
Vid Ramstad stannar jag på bron och spejar längs vägen ner mot Holmen efter berglärkan som jag såg häromdagen. I Artportalen är den rapporterad så sent som igår men idag hittar jag den inte.
Jag kör vidare västerut.
Väversundamaden är öppen och solbelyst. Tuvor av gult gräs sticker nu upp ur snösmältorna och bäcken från Omberg är öppen och blåglittrig. Jag spanar efter grågäss men än är här tomt och inte en endaste varfågel har jag sett denna milda vinter sitta i videbuskagen.
Ute över vasslanden ser jag skördaren vagga fram och uppe vid gården ligger stukor av nyskördad vass som ska bli till tak i Danmark.
Snart är jag varvet runt utan några anmärkningsvärda vårtecken, så ännu dröjer det uppenbarligen någon dag ytterligare men knappast så mycket mer, skulle jag tro, ty hela veckan har utlovats att bli mycket mild.
På storåkern under Skedet sitter två havsörnar. En ljushuvad gammal individ med guldgul näbb och en ungfågel, mörk och blånäbbad.
Alltid något, tänker jag tyst! Så får man inte tänka! Inte när det gäller örnar, men nu har jag ju inte bara tänkt utan till och med satt det på pränt. Så märkvärdigt det har blivit.
fredag 6 februari 2015
6 februari - Besök av berglärka
.
En av vårt lands allra mest sällsynta häckfåglar är berglärkan, som enligt Svensk fågelatlas, 1999 påträffades säkert häckande i endast elva "Atlasrutor" under den inventering som föregick publiceringen.
Berglärkan häckar i högfjällsmiljö och är troligen en under sent 1700-tal invandrad fågelart från nordöst. Den har liksom många andra högarktiska arter en cirkumpolär utbredning, d v s häckar överallt i ett band runt hela nordpolen och kanske är dess ursprungsområde egentligen Nordamerika.
Läser man i Rendahls, Fågelboken från 1957, finner man att berglärkan troligen var allmännare under 1800-talet och i början av 1900-talet och att artens kraftiga tillbakagång kulminerade under 1960-talet:
"Då vintern nalkas, drager berglärkan mot söder; hennes flyttningsvägar gå genom vårt land, och hon visar sig under dessa tider ej sällsynt på slätterna i södra och mellersta Sverige."
Idag är berglärkan dock en sällsynt övervintrare i Sverige.
Jag har ändå sett den några gånger i små sällskap längs landets södra kuster, där den överlever bland tångbankarna och i havsnära blötmarker, men inlandets slättbygder är inte längre en vinterplats för berglärkor såsom förr.
Att den västra Tåkernbygden då och då härbärgerar övervintrande berglärkor är därför en överraskning för många ornitologer idag. Det har hänt några gånger nu det senaste decenniet.
Tre gånger har jag således haft nöjet att kunna studera denna vackra och exotiska varelse i närheten av min Stuga och den senaste gången blev idag, när Ulla och jag åkte ner för att göra lite vintrig tillsyn.
Berglärkan knatade på med raska steg över snötäcket.
En brun fågel lyfte framför bilen vid Holmens krök, flög ut över åkrarna och landade därefter återigen på vägbanken bakom bilen. Jag tänkte nog först att det var en gulsparv men uppfattade den som aningen för stor och alldeles för ensam, och så flög den märkvärdigt lärklikt.
Så jag stannade bilen för säkerhets skull och såg direkt med kikaren för ögonen trots långt håll att detta var en berglärka, en utfärgad fågel med mycket gult i ansiktet och svarta horn, en hane alltså.
Dagens scoop var därmed grejat och den vaga anledningen till den halkiga färden, att se till Stugan, blev med ens mycket meningsfylld och värdefull.
En av vårt lands allra mest sällsynta häckfåglar är berglärkan, som enligt Svensk fågelatlas, 1999 påträffades säkert häckande i endast elva "Atlasrutor" under den inventering som föregick publiceringen.
Berglärkan häckar i högfjällsmiljö och är troligen en under sent 1700-tal invandrad fågelart från nordöst. Den har liksom många andra högarktiska arter en cirkumpolär utbredning, d v s häckar överallt i ett band runt hela nordpolen och kanske är dess ursprungsområde egentligen Nordamerika.
Läser man i Rendahls, Fågelboken från 1957, finner man att berglärkan troligen var allmännare under 1800-talet och i början av 1900-talet och att artens kraftiga tillbakagång kulminerade under 1960-talet:
"Då vintern nalkas, drager berglärkan mot söder; hennes flyttningsvägar gå genom vårt land, och hon visar sig under dessa tider ej sällsynt på slätterna i södra och mellersta Sverige."
Idag är berglärkan dock en sällsynt övervintrare i Sverige.
Jag har ändå sett den några gånger i små sällskap längs landets södra kuster, där den överlever bland tångbankarna och i havsnära blötmarker, men inlandets slättbygder är inte längre en vinterplats för berglärkor såsom förr.
Att den västra Tåkernbygden då och då härbärgerar övervintrande berglärkor är därför en överraskning för många ornitologer idag. Det har hänt några gånger nu det senaste decenniet.
Tre gånger har jag således haft nöjet att kunna studera denna vackra och exotiska varelse i närheten av min Stuga och den senaste gången blev idag, när Ulla och jag åkte ner för att göra lite vintrig tillsyn.
Berglärkan knatade på med raska steg över snötäcket.
En brun fågel lyfte framför bilen vid Holmens krök, flög ut över åkrarna och landade därefter återigen på vägbanken bakom bilen. Jag tänkte nog först att det var en gulsparv men uppfattade den som aningen för stor och alldeles för ensam, och så flög den märkvärdigt lärklikt.
Så jag stannade bilen för säkerhets skull och såg direkt med kikaren för ögonen trots långt håll att detta var en berglärka, en utfärgad fågel med mycket gult i ansiktet och svarta horn, en hane alltså.
Dagens scoop var därmed grejat och den vaga anledningen till den halkiga färden, att se till Stugan, blev med ens mycket meningsfylld och värdefull.
söndag 1 februari 2015
1 februari - Ett litet minne dök upp
.
Tommy fyller år idag läser jag på Facebook. Han är en vän som jobbar på länsstyrelsen i Linköping och som jag egentligen endast håller tämligen gles kontakt med numera, men pliktskyldigast, som man gör med sina nätvänner, sänder jag honom en grattishälsning.
Men det är då ett minne plötsligt dyker upp, från en resa till Indien som vi gjorde tillsammans fyra kompisar för att skåda fågel. Året var 2004 och resan ställdes till Goa på västkusten och vi for också upp i bergskedjan Västra Ghats där vi lodgade tre dygn i Backwoods för att komma det vilda livet mera inpå livet.
Det finns mycket att berätta om denna resa som var alldeles fantastisk och som öppnade mina ögon för exotismen.
Tommy fyllde år just där och då, men var alltså elva år yngre än idag, jag också förresten! Han öppnade en flaska rödvin och vi satt i det sparsamt möblerade rummet och njöt av livet och mängder av nya kryssarter och upplevelser.
Eftersom vi samsades om rummet Tommy och jag kom vi varandra nära och hann samtala även om själva livet.
Indian Blue Robin
En kväll när vi kom tillbaka från en spännande exkursion där vi letat efter den oerhört svårsedda fågeln Indian Blue Robin, en övervintrare från Himalaya, och slutligen också lyckats få se den efter en hel dags ansträngningar, där vi satt timtal i vegetationen på backen, såg Tommy väldigt hemlighetsfull ut men mest ändå sammanbiten och orolig.
- Gebbe, sa han till slut efter att ha repat mod en timme. Om jag tar av mig byxor och kalsingar, kan du då ta och titta på min rumpa. Det känns som att det är något där som inte ska vara där. Det kliar och känns konstigt.
Så blev det. Tommy lade sig på magen i sängen och jag studerade honom noga.
Han var full av fästingar; små rackarns fästingar av knappnålshuvudens storlek, från låren och upp mot ryggen och på skinkorna fanns flest.
- Ser du något? frågade Tommy.
- Du är alldeles prickig av små fästingar, svarade jag. Jag hämtar en pincett och plockar. Ligg still bara!
Hela kvällen gick åt till det där, och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag plockade bort hundra små elaka parasiter.
Men det hela gick bra till slut! Eller hur Tommy? Ytterligare elva år av liv har vi ju plussat på med.
Tommy fyller år idag läser jag på Facebook. Han är en vän som jobbar på länsstyrelsen i Linköping och som jag egentligen endast håller tämligen gles kontakt med numera, men pliktskyldigast, som man gör med sina nätvänner, sänder jag honom en grattishälsning.
Men det är då ett minne plötsligt dyker upp, från en resa till Indien som vi gjorde tillsammans fyra kompisar för att skåda fågel. Året var 2004 och resan ställdes till Goa på västkusten och vi for också upp i bergskedjan Västra Ghats där vi lodgade tre dygn i Backwoods för att komma det vilda livet mera inpå livet.
Det finns mycket att berätta om denna resa som var alldeles fantastisk och som öppnade mina ögon för exotismen.
Tommy fyllde år just där och då, men var alltså elva år yngre än idag, jag också förresten! Han öppnade en flaska rödvin och vi satt i det sparsamt möblerade rummet och njöt av livet och mängder av nya kryssarter och upplevelser.
Eftersom vi samsades om rummet Tommy och jag kom vi varandra nära och hann samtala även om själva livet.
Indian Blue Robin
En kväll när vi kom tillbaka från en spännande exkursion där vi letat efter den oerhört svårsedda fågeln Indian Blue Robin, en övervintrare från Himalaya, och slutligen också lyckats få se den efter en hel dags ansträngningar, där vi satt timtal i vegetationen på backen, såg Tommy väldigt hemlighetsfull ut men mest ändå sammanbiten och orolig.
- Gebbe, sa han till slut efter att ha repat mod en timme. Om jag tar av mig byxor och kalsingar, kan du då ta och titta på min rumpa. Det känns som att det är något där som inte ska vara där. Det kliar och känns konstigt.
Så blev det. Tommy lade sig på magen i sängen och jag studerade honom noga.
Han var full av fästingar; små rackarns fästingar av knappnålshuvudens storlek, från låren och upp mot ryggen och på skinkorna fanns flest.
- Ser du något? frågade Tommy.
- Du är alldeles prickig av små fästingar, svarade jag. Jag hämtar en pincett och plockar. Ligg still bara!
Hela kvällen gick åt till det där, och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag plockade bort hundra små elaka parasiter.
Men det hela gick bra till slut! Eller hur Tommy? Ytterligare elva år av liv har vi ju plussat på med.
Etiketter:
Natur - fåglar,
Natur - parasiter,
Natur - resor,
Socialt - vänner
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)