.
Idag är det skärtorsdag och igår var det fullmåne så det stämmer väl. Nu är det faktiskt påsk och en väldigt tidig sådan eftersom fullmånen var på uppgång redan snart efter vårdagjämningen den 20 mars.
Påskdagen infaller nämligen den första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämning. Så fiffigt han man inkluderat det religiösa temat i den profana kalendern.
Skärtorsdag står för renhet och begreppet är rent religiöst och hänvisar till Jesu tvagande av lärjungars fötter.
Hur som helst önskar jag er alla en angenäm helg!
Gebbe
torsdag 28 mars 2013
onsdag 27 mars 2013
27 mars - Förunderliga Vättern
.
Det är verkligt nära nu att Vättern lägger sig. Nattgammal nyis är på väg att golva det öppna vattnets sista blåvattrade refuger. Det måtte väl i så fall bli någon form av rekord, jag menar, det är ju ändå nästan april och på tok för sent för dylika vinterhändelser, även om vi, som bor vid Vättern, mycket väl vet att om, och i så fall inte oftare än vart sjunde år i snitt, Vättern ämnar lägga sig, så blir det aldrig före februari månads utgång. Så lång tid tar det nämligen för denna djupa sötvattensreservoar att bli tillräckligt nedkyld.
Och oftare än detta sker vill vi inte heller, även om man ibland längtar efter en ny isvandring till Ombergs grottor, ty då blir våren bara senare i trakten. Alltså önskar jag vind; vind i natt, för att bryta upp isbojan innan det är för sent, ett par köldnätter till i stiltje kan nämligen räcka för att hela sjön ska bli istäckt och oåtkomlig för vinddrift
Men idag i den lätta brisen krasar det och gnisslar, gnäller och knäpper. Jag står uppe i det nya fina utsiktstornet vid Västra Väggar och spanar ner över sjön. Ensam. Det är ingen fart alls på Ombergs besökare ännu, med total brist på sippor och sånt som lockar och drar, menar jag. Än är det vinterväglag på Sjövägen och tjockt med snö och is.
Mot söder ser jag i den krispiga luften ända ner till Taberg i Småland, minst åtta mil bort. Visingsö ligger som en låg höjd mitt i sjön och Ombergs uddar sticker rakt ut i solgasset och skapar mörka mjuka former medan smala blå råkar vattrar sig i brisen. Några skrakar rastar just där, i de sista, och en och annan mås ser jag också. Allt är lugnt och väldigt fridfullt.
Vätterns vatten är grönt och kristallklart. Genom den glasklara nyisen ligger bottnen öppen för total inblick. Stenarna går att räkna. Vilken sjö! Jag upphör aldrig att förundras och glädjas åt denna jordens gåva till människan.
Att bo nära en sådan plats är ett privilegium utöver det vanliga.
Men att hoten tätnar kring Vättern känner också många till idag:
1. Utökad stridsflygverksamhet med intensifierad målskjutning planeras
2. Provborrning efter frackad naturgas i alunskifferlagren är tänkt att påbörjas
3. Gruvbrytning efter jordartsmetaller hotar vid stranden av sjön mellan Gränna och Ödeshög.
4. Förhandsprospektering av järnmalmsbrytning på stort djup under Jönköping och Visingsö är påbörjad.
Inget av detta får ske!
Läs under "Rädda Vättern" i spalten till höger. Ta in den samlade kunskap som finns i alla dessa ideella krafter, reagera och agera. Hjälp till att Rädda Vättern.
Det är livsviktigt!
Det är verkligt nära nu att Vättern lägger sig. Nattgammal nyis är på väg att golva det öppna vattnets sista blåvattrade refuger. Det måtte väl i så fall bli någon form av rekord, jag menar, det är ju ändå nästan april och på tok för sent för dylika vinterhändelser, även om vi, som bor vid Vättern, mycket väl vet att om, och i så fall inte oftare än vart sjunde år i snitt, Vättern ämnar lägga sig, så blir det aldrig före februari månads utgång. Så lång tid tar det nämligen för denna djupa sötvattensreservoar att bli tillräckligt nedkyld.
Och oftare än detta sker vill vi inte heller, även om man ibland längtar efter en ny isvandring till Ombergs grottor, ty då blir våren bara senare i trakten. Alltså önskar jag vind; vind i natt, för att bryta upp isbojan innan det är för sent, ett par köldnätter till i stiltje kan nämligen räcka för att hela sjön ska bli istäckt och oåtkomlig för vinddrift
Men idag i den lätta brisen krasar det och gnisslar, gnäller och knäpper. Jag står uppe i det nya fina utsiktstornet vid Västra Väggar och spanar ner över sjön. Ensam. Det är ingen fart alls på Ombergs besökare ännu, med total brist på sippor och sånt som lockar och drar, menar jag. Än är det vinterväglag på Sjövägen och tjockt med snö och is.
Mot söder ser jag i den krispiga luften ända ner till Taberg i Småland, minst åtta mil bort. Visingsö ligger som en låg höjd mitt i sjön och Ombergs uddar sticker rakt ut i solgasset och skapar mörka mjuka former medan smala blå råkar vattrar sig i brisen. Några skrakar rastar just där, i de sista, och en och annan mås ser jag också. Allt är lugnt och väldigt fridfullt.
Vätterns vatten är grönt och kristallklart. Genom den glasklara nyisen ligger bottnen öppen för total inblick. Stenarna går att räkna. Vilken sjö! Jag upphör aldrig att förundras och glädjas åt denna jordens gåva till människan.
Att bo nära en sådan plats är ett privilegium utöver det vanliga.
Men att hoten tätnar kring Vättern känner också många till idag:
1. Utökad stridsflygverksamhet med intensifierad målskjutning planeras
2. Provborrning efter frackad naturgas i alunskifferlagren är tänkt att påbörjas
3. Gruvbrytning efter jordartsmetaller hotar vid stranden av sjön mellan Gränna och Ödeshög.
4. Förhandsprospektering av järnmalmsbrytning på stort djup under Jönköping och Visingsö är påbörjad.
Inget av detta får ske!
Läs under "Rädda Vättern" i spalten till höger. Ta in den samlade kunskap som finns i alla dessa ideella krafter, reagera och agera. Hjälp till att Rädda Vättern.
Det är livsviktigt!
Etiketter:
Kultur - miljö,
Natur - vatten,
Natur - väder
tisdag 26 mars 2013
26 mars - Reptilerna är på hugget
.
Jag känner med handryggen. Det är varmt och mjukt som i kroppsvärmt nymornat sänglinne.
Två huggormar gömmer sig däri, bland torrgräs och gråbruna löv vid bergskärningen; en gråbrun stor och tjock hona och en mindre svart. Bergväggen är het i solen trots minusgrader i skuggan där is och snö ännu ligger natthård.
- Dom är framme nu, meddelade Johan då han nyss ringde precis som utlovat. Två stycken och jag väntar tills du kommer. Du har på dig till kl 1, då går solen bakom krönet men nu är här varmt och gott.
- Jag kommer svarar jag och Lars är med också.
Johan har monterat upp sin filmkamera vid dikeskanten och sitter stilla på pass och väntar
- Jag fick faktiskt med ljudet av prassel när hon gned runt i löven, säger han, och den andra är där borta, pekar han. Om du går fram lite så kan du sen den. Den är svart och har gömt sig i gräset högre upp på berget.
En stor och vacker huggormshona smyger längs klippkantens värme ...
... och en mindre svart, troligen hane, har gömt sig i torrgräset.
- Nyss kom de ut från husen där borta och frågade vad jag höll på med, berättar Johan vidare, så jag sa som det va att jag bara filmar.
De ville kontrollera att jag var aktsam om ormarna. De värnade om dem och berättade att de ofta hade besök av dem också i sin trädgård och därför blivit varnade av släkt och vänner men aldrig någonsin blivit bitna.
Nu var huggormarna ett slags skyddsobjekt för dem. Visst är det härligt och lite ovanligt.
Själv lägger jag mig på knä och går in i närbild.
Jag känner med handryggen. Det är varmt och mjukt som i kroppsvärmt nymornat sänglinne.
Två huggormar gömmer sig däri, bland torrgräs och gråbruna löv vid bergskärningen; en gråbrun stor och tjock hona och en mindre svart. Bergväggen är het i solen trots minusgrader i skuggan där is och snö ännu ligger natthård.
- Dom är framme nu, meddelade Johan då han nyss ringde precis som utlovat. Två stycken och jag väntar tills du kommer. Du har på dig till kl 1, då går solen bakom krönet men nu är här varmt och gott.
- Jag kommer svarar jag och Lars är med också.
Johan har monterat upp sin filmkamera vid dikeskanten och sitter stilla på pass och väntar
- Jag fick faktiskt med ljudet av prassel när hon gned runt i löven, säger han, och den andra är där borta, pekar han. Om du går fram lite så kan du sen den. Den är svart och har gömt sig i gräset högre upp på berget.
En stor och vacker huggormshona smyger längs klippkantens värme ...
... och en mindre svart, troligen hane, har gömt sig i torrgräset.
- Nyss kom de ut från husen där borta och frågade vad jag höll på med, berättar Johan vidare, så jag sa som det va att jag bara filmar.
De ville kontrollera att jag var aktsam om ormarna. De värnade om dem och berättade att de ofta hade besök av dem också i sin trädgård och därför blivit varnade av släkt och vänner men aldrig någonsin blivit bitna.
Nu var huggormarna ett slags skyddsobjekt för dem. Visst är det härligt och lite ovanligt.
Själv lägger jag mig på knä och går in i närbild.
26 mars - Svanedans
.
Inte är den väl i närheten av Trandansens berömmelse men nog är Svandansen minst lika vacker och dessutom så musikaliskt sjungande.
Mjuka bugningar, synkroniserande huvudnickningar, utbredda vingfamningar, pas-de-deux-danssteg samt trumpetande halssträckning ingår i mönstret.
Platsen för fotot är det övergivna veteskiftet framför Stugan jag har vid Tåkern och de tolv sångsvanarna har rastat där någon vecka nu och de är mycket scenvana och orädda. Många är de bilar med passerande som stannar till som åskådare.
Det finns förutom dansen även andra likheter mellan sångsvan och trana. Båda arterna är stora, spektakulära och högljudda, de samlas gärna till gruppspel under sträcket på speciella platser såsom vid Hornborgasjön, Tåkern eller Tysslingen och de har, från att tidigare ha varit sällsynta ödemarksfåglar, efter lång tids fredning, ökat våldsamt i antal och blivit alltmer orädda och spridda över hela landet.
(Se diskussion om ökningen under kommentarer nedan)
Tjajkovskij hade uppenbarligen full kläm på företeelsen . Utan tvekan var det just sångsvanens dans han hade i åtanke när han skrev baletten Svansjön.
Ut och njut!
Inte är den väl i närheten av Trandansens berömmelse men nog är Svandansen minst lika vacker och dessutom så musikaliskt sjungande.
Mjuka bugningar, synkroniserande huvudnickningar, utbredda vingfamningar, pas-de-deux-danssteg samt trumpetande halssträckning ingår i mönstret.
Platsen för fotot är det övergivna veteskiftet framför Stugan jag har vid Tåkern och de tolv sångsvanarna har rastat där någon vecka nu och de är mycket scenvana och orädda. Många är de bilar med passerande som stannar till som åskådare.
Det finns förutom dansen även andra likheter mellan sångsvan och trana. Båda arterna är stora, spektakulära och högljudda, de samlas gärna till gruppspel under sträcket på speciella platser såsom vid Hornborgasjön, Tåkern eller Tysslingen och de har, från att tidigare ha varit sällsynta ödemarksfåglar, efter lång tids fredning, ökat våldsamt i antal och blivit alltmer orädda och spridda över hela landet.
(Se diskussion om ökningen under kommentarer nedan)
Tjajkovskij hade uppenbarligen full kläm på företeelsen . Utan tvekan var det just sångsvanens dans han hade i åtanke när han skrev baletten Svansjön.
Ut och njut!
måndag 25 mars 2013
25 mars - Lite boule-kultur
.
Igår avgjordes inomhussäsongen i boule för veteraner i division II i Sydöstra distriktet: Östergötland, Småland och Gotland. Det var alltså den sista sammandragningen innan utomhussäsongen tar vid och spelplats var Jönköpingsklubbens "Istanboule" magnifika arena i Hovslätt.
Göran, Olle, Gebbe, Mariana, Kurt och BG. Saknas för tillfället gör Bengt. (foto: Jan-Åke Gustavsson)
Vi var sju i laget Club de Boule från Gränna (CDB) och vi vann dagens alla tre möten och faktiskt hela säsongen och kommer att gå upp i division I Veteran till nästa vintersäsong. Mycket lyckat alltså!
Om det är någon idrott som är kultur så är det boule. Det är verkligen en oerhört trevlig och social idrott på alla tänkbara nivåer från elit till sällskapsspel, med endast nålpengar i potten även för "proffsen", och som har allt av teknik, rutin, taktik, psykologi, jämställdhet och spänning samt faktiskt kondition (även om några kanske inte kan tro det) i beredskap och som dessutom kan spelas nästan var som helst. Det är en idrott jag således varmt rekommenderar!
Börja boula!
Igår avgjordes inomhussäsongen i boule för veteraner i division II i Sydöstra distriktet: Östergötland, Småland och Gotland. Det var alltså den sista sammandragningen innan utomhussäsongen tar vid och spelplats var Jönköpingsklubbens "Istanboule" magnifika arena i Hovslätt.
Göran, Olle, Gebbe, Mariana, Kurt och BG. Saknas för tillfället gör Bengt. (foto: Jan-Åke Gustavsson)
Vi var sju i laget Club de Boule från Gränna (CDB) och vi vann dagens alla tre möten och faktiskt hela säsongen och kommer att gå upp i division I Veteran till nästa vintersäsong. Mycket lyckat alltså!
Om det är någon idrott som är kultur så är det boule. Det är verkligen en oerhört trevlig och social idrott på alla tänkbara nivåer från elit till sällskapsspel, med endast nålpengar i potten även för "proffsen", och som har allt av teknik, rutin, taktik, psykologi, jämställdhet och spänning samt faktiskt kondition (även om några kanske inte kan tro det) i beredskap och som dessutom kan spelas nästan var som helst. Det är en idrott jag således varmt rekommenderar!
Börja boula!
lördag 23 mars 2013
23 mars - Illustrationsarbete
.
Jag har alltmer "renodlat mig" i riktning mot den "fria konsten". Tidigare i min verksamhet har det blivit oerhört mycket illustrationsarbete till bland annat tidningar, tidskrifter och myndigheter; sammanlagt rör det sig om tusentals teckningar och akvareller under årens lopp.
Förra året tog jag emellertid ett aktivt beslut när Länsstyrelsen hörde av sig med förfrågan om att göra nya skyltar och informationstavlor till Tåkerns naturreservat; ett mångårigt projekt för framtiden, som jag trots viss lust ändå tackade nej till. Detta hade förstås ekonomiskt tryggat en del av mitt fortsatta liv, men jag känner att jag nog är färdig, på riktigt.
Nu vill jag ägna mig på heltid åt konstskapande. Jag har kanske tjugo möjliga år framför mig, om det vill sig väl och går mig i händer, att måla oljor och akvareller. Där vill jag utvecklas. Där vill jag lägga min själ och empiriska kunskap.
Illustration till artikel i kommande nummer av Vingspegeln, tidskriften för Östergötlands Ornitologer..
Små undantag kommer att ske. Som nu till exempel, när Adam som är redaktör för tidskriften Vingspegeln, hör av sig och vänligen ber mig om en illustration till en liten artikel av min vän Göran - "Stuten, korpen och höken - en kort historia om rundgång".
Jovisst! svarar jag. Sånt gör jag gärna. Det är ett helt och hållet ideellt arbete.
Nu är den klar. Jag har precis sänt över den via datorn. Jag hoppas att du får lust att ta del av artikeln, i nästa nummer av Vingspegeln.
Jag har alltmer "renodlat mig" i riktning mot den "fria konsten". Tidigare i min verksamhet har det blivit oerhört mycket illustrationsarbete till bland annat tidningar, tidskrifter och myndigheter; sammanlagt rör det sig om tusentals teckningar och akvareller under årens lopp.
Förra året tog jag emellertid ett aktivt beslut när Länsstyrelsen hörde av sig med förfrågan om att göra nya skyltar och informationstavlor till Tåkerns naturreservat; ett mångårigt projekt för framtiden, som jag trots viss lust ändå tackade nej till. Detta hade förstås ekonomiskt tryggat en del av mitt fortsatta liv, men jag känner att jag nog är färdig, på riktigt.
Nu vill jag ägna mig på heltid åt konstskapande. Jag har kanske tjugo möjliga år framför mig, om det vill sig väl och går mig i händer, att måla oljor och akvareller. Där vill jag utvecklas. Där vill jag lägga min själ och empiriska kunskap.
Illustration till artikel i kommande nummer av Vingspegeln, tidskriften för Östergötlands Ornitologer..
Små undantag kommer att ske. Som nu till exempel, när Adam som är redaktör för tidskriften Vingspegeln, hör av sig och vänligen ber mig om en illustration till en liten artikel av min vän Göran - "Stuten, korpen och höken - en kort historia om rundgång".
Jovisst! svarar jag. Sånt gör jag gärna. Det är ett helt och hållet ideellt arbete.
Nu är den klar. Jag har precis sänt över den via datorn. Jag hoppas att du får lust att ta del av artikeln, i nästa nummer av Vingspegeln.
Etiketter:
Kultur - illustration,
Kultur - konst,
Natur - fåglar
torsdag 21 mars 2013
21 mars - Isdygn och blåsippor
.
Jaha, så har man då lärt sig ett nytt ord - isdygn.
Enligt meteorologen är det beteckningen för ett tillstånd med minusgrader över hela landet under ett dygn.
Isdygn hör högvintern till och när vi kommer fram mot vårdagjämning blir fenomenet förstås sällsynt; så sällsynt att vi är nära ett nytt rekord just nu. Hela veckan ut finns nämligen chansen, eller skulle jag snarare vilja säga risken, för att det faktiskt blir så.
Huvaligen! Inget rekord att längta efter tycker jag och gräver stel om fingrarna efter den första blåsippan i lövmattan vid Turisthotellet på Ombergs södra sluttning istället.
Jag har gett mig den på att åtminstone försöka, ty just här lutar backen 45 grader rakt mot söder och det är lä för nordanvinden och bitvis snöfritt och finns någon blåsippa tillstädes så finns den precis här.
Jag märker att någon gått före mig, petat med fingrarna och föst undan pinnar och vissenlöv och skrapat fram mörk fuktig jord runt vinterbrända blåsippsblad. Spåren leder mig rätt och snart ser jag den där förunderliga blå färgen som är liksom obeskrivligt självlysande av ultraviolett lyster.
Det är verkligen inte mycket att hitta, bara en aning blått, och jag måste böja mig ner ända till backen för att kunna se det lilla som ändå är. Men blommande blåsippa är det likväl, i sin småttighet.
Kortskaftad och anspråkslös är årets första blåsippa. Men efterlängtad så det värker.
Det är något visst med årets första blåsippa. Den förkroppsligar all längtan av egentlig vår som jag bär inom mig. Det är just blåsippan och nässelfjärilen och humlan och sädesärlan som är mera tillförlitliga i sammanhanget, betydligt bättre än tofsvipa och sånglärka som ofta flyr från sina löften.
Jag hämtar akvarellpappret jag har med mig, ur bilens baksäte, ett 600 gram grängat arches-papper med råkant. Jag håller det i handen och med en mjuk blyerts drar jag upp linjerna snabbt och enkelt och börjar sen lägga på färgen i stråk, linjer och stänk, med den gråskala som blir av guldockra i ljus och ultramarinblått i skuggor.
I detta läge återvänder jag emellertid hem till ateljén för att fortsätta eftersom fingrarna trotsar min vilja.
Nu, ligger akvarellpapperet där på arbetsbordet och lockar.
Henning Mankells "Minnet av en smutsing ängel" med Angela Kovács som uppläsare, cd nr 5, snurrar i disken och jag fortsätter att måla ut min längtan och kärlek.
Får se om det kommer att hålla hela vägen. Det vet man aldrig förrän efteråt men det är en lovande början, tycks det mig.
Jaha, så har man då lärt sig ett nytt ord - isdygn.
Enligt meteorologen är det beteckningen för ett tillstånd med minusgrader över hela landet under ett dygn.
Isdygn hör högvintern till och när vi kommer fram mot vårdagjämning blir fenomenet förstås sällsynt; så sällsynt att vi är nära ett nytt rekord just nu. Hela veckan ut finns nämligen chansen, eller skulle jag snarare vilja säga risken, för att det faktiskt blir så.
Huvaligen! Inget rekord att längta efter tycker jag och gräver stel om fingrarna efter den första blåsippan i lövmattan vid Turisthotellet på Ombergs södra sluttning istället.
Jag har gett mig den på att åtminstone försöka, ty just här lutar backen 45 grader rakt mot söder och det är lä för nordanvinden och bitvis snöfritt och finns någon blåsippa tillstädes så finns den precis här.
Jag märker att någon gått före mig, petat med fingrarna och föst undan pinnar och vissenlöv och skrapat fram mörk fuktig jord runt vinterbrända blåsippsblad. Spåren leder mig rätt och snart ser jag den där förunderliga blå färgen som är liksom obeskrivligt självlysande av ultraviolett lyster.
Det är verkligen inte mycket att hitta, bara en aning blått, och jag måste böja mig ner ända till backen för att kunna se det lilla som ändå är. Men blommande blåsippa är det likväl, i sin småttighet.
Kortskaftad och anspråkslös är årets första blåsippa. Men efterlängtad så det värker.
Det är något visst med årets första blåsippa. Den förkroppsligar all längtan av egentlig vår som jag bär inom mig. Det är just blåsippan och nässelfjärilen och humlan och sädesärlan som är mera tillförlitliga i sammanhanget, betydligt bättre än tofsvipa och sånglärka som ofta flyr från sina löften.
Jag hämtar akvarellpappret jag har med mig, ur bilens baksäte, ett 600 gram grängat arches-papper med råkant. Jag håller det i handen och med en mjuk blyerts drar jag upp linjerna snabbt och enkelt och börjar sen lägga på färgen i stråk, linjer och stänk, med den gråskala som blir av guldockra i ljus och ultramarinblått i skuggor.
I detta läge återvänder jag emellertid hem till ateljén för att fortsätta eftersom fingrarna trotsar min vilja.
Nu, ligger akvarellpapperet där på arbetsbordet och lockar.
Henning Mankells "Minnet av en smutsing ängel" med Angela Kovács som uppläsare, cd nr 5, snurrar i disken och jag fortsätter att måla ut min längtan och kärlek.
Får se om det kommer att hålla hela vägen. Det vet man aldrig förrän efteråt men det är en lovande början, tycks det mig.
Etiketter:
Konst - akvarell,
Kultur - konst,
Natur - väder,
Natur - växter
onsdag 20 mars 2013
20 mars - Vårdagjämning med mycket blandade känslor
.
Jag läser i tidningen på morgonen.
"Gubbafika kl 0930 i Västra Tollstad gamla församlingshem - Välkomna!"
Varför inte, tänker jag. Gubbe är jag ju och en fika är aldrig fel.
Där vid kaffet får jag reda på eldsvådan som har varit under natten någonstans nere vid Tåkern; i en villa på sjöns södra sida.
Inte för att jag befarar att det är min stuga som drabbats, där är tomt och stängt, och om så hade varit, hade jag säkert fått ett bud redan.
Men, lite oroligt nyfiken blir jag ju och bestämmer mig för att åka en runda och se efter i alla fall.
Kompletterande foto från senare samma dag, som visar besvärande snödrev och drivbildning även på större vägar.
Det är bistert kallt i den snåla nordostvinden och snöfnyk yr över slätten och bildar svårforcerade drivor men jag tänker chansa.
Jag kommer inte längre än hundra meter iväg så dyker två pilgrimsfalkar upp på låg höjd alldeles framför bilen innan jag ens kommit ut på riksvägen; sakta glider de förbi, bitvis nästan stillastående, i motvinden. De är mycket nära mig och jag förbannar min oberedskap i att varken ha kamera eller rejäl kikare på plats - detta var ju tänkt endast som en fikarast.
Falkparet landar på plöjet en bit ut och jag fotar med min mobil - tre suddiga och distanserade bilder som visar sig vara totalt oandvändbara och numera är raderade. När jag kämpar med detta lyfter falkarna, tar höjd och försvinner i snödiset söderut mot Ödeshög.
Jag följer efter och snart kommer en av fåglarna tillbaka i hasorna på ett par skräckslagna änder och jaktsällskapet försvinner bort mot Ombergshållet till.
Jag måste ge upp. Jag vänder på vägen. Än en gång.
Vid Väversunda, ungefär vid Vävergården, kommer en stor rovfågel fram över berget. Det är en kungsörn. Den ligger och vrider i vinden och åter får jag ångra att kameran inte är med. Som tur är har jag ändå en minikikare i handskfacket, alltid. Med den ser jag att det inte är samma fågel som jag såg häromdagen vid Alvastra. Denna kungsörn har mindre med vitt på vingarna. Det är alltså en något äldre fågel än den förra, kanske 3-4 år gammal. När jag åter försöker mig på med ett mobilfoto försvinner den bortom granridån.
Kompletterande foto på kungsörnen, som ännu/återigen hovrade på samma plats som tidigare över Omberg vid Väversunda. Jag återvände med kameran. Tätnande snöfall gör bilden oskarp men tecknen tyder på att detta är en annan kungsörn än den jag såg häromdagen vid Alvastra.
Två fantastiska möten är det, men alla mina medtrafikanter passerar strutseende okunnigt och stressat förbi och säkert även helt obekymrade om vad de missar, tänker jag. Så olika är vi människor.
Hur var det nu med eldsvådan?
Jo, mycket värre än jag befarat. Det var nämligen Holmen som brunnit ner, själva bostadshuset, så gott som granne till mitt lilla kyffe endast någon kilometer bort.
Det ryker ännu ur ruinerna och personal från brandbilden som är på plats ger mig irriterade blickar när jag så sakteliga och bekymrat gloende puttrar förbi.
Jag känner mig dock inte gamig. Här på gården är jag bekant med människorna och varje gång jag passerar brukar jag stanna till och ta en liten pratstund med Hans eller hans fru.
Arma öde. Jag sänder djupt medkännande tankar, men vad hjälper sådana i sammanhanget; bränder är som andra olyckor, orättvisa och oförutsägbara.
Lyckligtvis vad jag förstår har ingen person kommit till skada. Jag måste och vill ta personlig kontakt med familjen med det snaraste.
Det blir sammantaget en dag med mycket blandade känslor.
(På tal om blandade känslor, läs eufori och dysfori - en kommentar av Thord Wiman nedan)
Jag läser i tidningen på morgonen.
"Gubbafika kl 0930 i Västra Tollstad gamla församlingshem - Välkomna!"
Varför inte, tänker jag. Gubbe är jag ju och en fika är aldrig fel.
Där vid kaffet får jag reda på eldsvådan som har varit under natten någonstans nere vid Tåkern; i en villa på sjöns södra sida.
Inte för att jag befarar att det är min stuga som drabbats, där är tomt och stängt, och om så hade varit, hade jag säkert fått ett bud redan.
Men, lite oroligt nyfiken blir jag ju och bestämmer mig för att åka en runda och se efter i alla fall.
Kompletterande foto från senare samma dag, som visar besvärande snödrev och drivbildning även på större vägar.
Det är bistert kallt i den snåla nordostvinden och snöfnyk yr över slätten och bildar svårforcerade drivor men jag tänker chansa.
Jag kommer inte längre än hundra meter iväg så dyker två pilgrimsfalkar upp på låg höjd alldeles framför bilen innan jag ens kommit ut på riksvägen; sakta glider de förbi, bitvis nästan stillastående, i motvinden. De är mycket nära mig och jag förbannar min oberedskap i att varken ha kamera eller rejäl kikare på plats - detta var ju tänkt endast som en fikarast.
Falkparet landar på plöjet en bit ut och jag fotar med min mobil - tre suddiga och distanserade bilder som visar sig vara totalt oandvändbara och numera är raderade. När jag kämpar med detta lyfter falkarna, tar höjd och försvinner i snödiset söderut mot Ödeshög.
Jag följer efter och snart kommer en av fåglarna tillbaka i hasorna på ett par skräckslagna änder och jaktsällskapet försvinner bort mot Ombergshållet till.
Jag måste ge upp. Jag vänder på vägen. Än en gång.
Vid Väversunda, ungefär vid Vävergården, kommer en stor rovfågel fram över berget. Det är en kungsörn. Den ligger och vrider i vinden och åter får jag ångra att kameran inte är med. Som tur är har jag ändå en minikikare i handskfacket, alltid. Med den ser jag att det inte är samma fågel som jag såg häromdagen vid Alvastra. Denna kungsörn har mindre med vitt på vingarna. Det är alltså en något äldre fågel än den förra, kanske 3-4 år gammal. När jag åter försöker mig på med ett mobilfoto försvinner den bortom granridån.
Kompletterande foto på kungsörnen, som ännu/återigen hovrade på samma plats som tidigare över Omberg vid Väversunda. Jag återvände med kameran. Tätnande snöfall gör bilden oskarp men tecknen tyder på att detta är en annan kungsörn än den jag såg häromdagen vid Alvastra.
Två fantastiska möten är det, men alla mina medtrafikanter passerar strutseende okunnigt och stressat förbi och säkert även helt obekymrade om vad de missar, tänker jag. Så olika är vi människor.
Hur var det nu med eldsvådan?
Jo, mycket värre än jag befarat. Det var nämligen Holmen som brunnit ner, själva bostadshuset, så gott som granne till mitt lilla kyffe endast någon kilometer bort.
Det ryker ännu ur ruinerna och personal från brandbilden som är på plats ger mig irriterade blickar när jag så sakteliga och bekymrat gloende puttrar förbi.
Jag känner mig dock inte gamig. Här på gården är jag bekant med människorna och varje gång jag passerar brukar jag stanna till och ta en liten pratstund med Hans eller hans fru.
Arma öde. Jag sänder djupt medkännande tankar, men vad hjälper sådana i sammanhanget; bränder är som andra olyckor, orättvisa och oförutsägbara.
Lyckligtvis vad jag förstår har ingen person kommit till skada. Jag måste och vill ta personlig kontakt med familjen med det snaraste.
Det blir sammantaget en dag med mycket blandade känslor.
(På tal om blandade känslor, läs eufori och dysfori - en kommentar av Thord Wiman nedan)
Etiketter:
Natur - fåglar,
Socialt - allmänt,
Socialt - olyckor
tisdag 19 mars 2013
19 mars - Sveket
De är inte endast ett svek.
- Det känns faktiskt brottsligt, säger min vän Sven då vi talade om det hela i min ateljé häromdagen.
"Brott mot mänskligheten närmare bestämt. Mot dagens och framtidens", kompletterar Sven i en kommentar nedan (19/3).
Att det stora verket om svensk natur och artkunskap - Nationalnyckeln - var hotat, fick vi prenumeranter besked om för över ett år sedan. Regeringen hade nämligen tillsatt en utredare som helt enkelt föreslog nedläggning och om detta har jag skrivit tidigare här i min Naturliga Dagbok.
länk 1
länk 2
En proteststorm utbröt förstås vid tillkännagivandet, bland det relativa fåtal av Sveriges befolkning, som är engagerade i detta fantastiska och unika projekt. Namnlistorna omfattade till slut ändå tusentals protesterande som alla krävde fortsatt utgivning, långsiktighet och utlovat åtagande.
Men att lägga ner Nationalnyckeln var uppenbarligen ingen stor grej för regeringen; knappast en väljarfråga om man så säger, så nu verkar beslutet vara definitivt. En liten trycksak damp nämligen ner i lådan för någon vecka sedan med "Prenumerationsinformation våren 2013"
Allt är över. Nationalnyckeln går från att vara ett svenskt nationalepos till att bli digital rådata i en informatonsbank.
Man anar tårarna och ilskan mellan raderna i informationsbrevet och jag gråter öppet av både ilska och besvikelse. Det är förskräckligt det som har hänt!
Tyvärr verkar det hela också ske tämligen obemärkt. Det så kallade stora svenska naturintresset visar sig vara en lätt slaktad papperstiger för en cynisk och ointresserad regering. I detta nu handlar det om 10 miljoner kronor - en struntsumma i Sveriges totala budget. Ett enda JAS-plan kostar t ex 580 miljoner kronor. (Länk)
Projektet startade för flera år sedan med miljöpartiet som pådrivare i en socialdemokratisk regering. (Det är andra tider nu).
Att i en vacker bokform presentera alla Sveriges arter - växter och djur - under ett långsiktigt och unikt åtagande väckte berättigad uppmärksamhet i vår omvärld.
Mängder av författare och illustratörer kontrakterades för medverkan under kommande år och tusentals prenumeranter anslöt sig till projektet. Jag är en av dessa!
Det är ett svek mot alla inblandade det som nu hänt - och jag håller med Sven om att det nästan är att betrakta som rent brottsligt att göra så här.
Hittills har fjorton fantastiska band kommit ut. Dessa är helt enastående i sitt slag - konstverk helt enkelt - med en inneboende kunskapsbank av stort mått tillika mycket essentiella för vetenskapen.
Jag vägrar se ett slut på historien. Något måste göras. Jag hoppas på en förändring allra senast till nästa höst. Som så mycket annat handlar nämligen resursfördelning och handlande till sist också om politik.
måndag 18 mars 2013
18 mars - Förbaskat kall vår
.
Det blev mycket skrivet utan illustrationer igår. Men idag kan jag kompensera för detta.
Jag sitter nämligen i bilen på väg till ett galleri i Motala då jag alldeles under Ombergs Stora klint vid Alvastra ser Peter stå parkerad vid dikeskanten med tuben riktat upp mot berget.
"Ah, förstås! I den hårdnande ostan leker örnar i uppvinden över Omberg", hinner jag tänka och stannar omedelbart bums.
Två fåglar glider runt däruppe över klippkanten på breda vingflak. Nästan lika stora är de men ändå väldigt olika. Kungsörn överst och havsörn nedanför.
- Ja, det är verkligen olika jizz, säger Peter, mellan kungsörn och havsörn.
... och jag håller med.
Kungsörnen seglar ut över oss och slätten i riktning mot Heda. Den lutar på skrå i den hårda ostvinden. En ganska ung fågel tycks det mig på de ljusa teckningarna. Troligen en fjolåring.
De seglar runt tätt ett tag men delar på sig strax och kungsörnen seglar över oss ut över slätten mot Heda men försvinner samtidigt i det bländande soldiset.
Havsörnen sveper ner längs Ombergs sydkant och försvinner i riktning mot Hästholmen. Jag hinner med att ta några flyktiga bilder.
- Jag såg 7 sånglärkor också, vid Hästholmen, meddelar jag. Mina första för i år.
- Har du kollat i Svalan? undrar Peter. Jag noterade nämligen minst 150 vid Ramstad igår. Det riktigt kryllade av dem.
- Och riktigt jobbigt blir det också, för lärkorna i morgon, säger jag och tänker på den väntade snöstormen som möjligen redan känns vara på gång med häftiga byar av snö i förtåg.
Det är en förbaskat kall vår!
Det blev mycket skrivet utan illustrationer igår. Men idag kan jag kompensera för detta.
Jag sitter nämligen i bilen på väg till ett galleri i Motala då jag alldeles under Ombergs Stora klint vid Alvastra ser Peter stå parkerad vid dikeskanten med tuben riktat upp mot berget.
"Ah, förstås! I den hårdnande ostan leker örnar i uppvinden över Omberg", hinner jag tänka och stannar omedelbart bums.
Två fåglar glider runt däruppe över klippkanten på breda vingflak. Nästan lika stora är de men ändå väldigt olika. Kungsörn överst och havsörn nedanför.
- Ja, det är verkligen olika jizz, säger Peter, mellan kungsörn och havsörn.
... och jag håller med.
Kungsörnen seglar ut över oss och slätten i riktning mot Heda. Den lutar på skrå i den hårda ostvinden. En ganska ung fågel tycks det mig på de ljusa teckningarna. Troligen en fjolåring.
De seglar runt tätt ett tag men delar på sig strax och kungsörnen seglar över oss ut över slätten mot Heda men försvinner samtidigt i det bländande soldiset.
Havsörnen sveper ner längs Ombergs sydkant och försvinner i riktning mot Hästholmen. Jag hinner med att ta några flyktiga bilder.
- Jag såg 7 sånglärkor också, vid Hästholmen, meddelar jag. Mina första för i år.
- Har du kollat i Svalan? undrar Peter. Jag noterade nämligen minst 150 vid Ramstad igår. Det riktigt kryllade av dem.
- Och riktigt jobbigt blir det också, för lärkorna i morgon, säger jag och tänker på den väntade snöstormen som möjligen redan känns vara på gång med häftiga byar av snö i förtåg.
Det är en förbaskat kall vår!
söndag 17 mars 2013
17 mars - En vanlig bilfärd
.
Jag är hemma igen efter en mycket vårdammig bilresa på E4:an från Stockholm.
Jag har under helgen haft privilegiet att kunna vara sjuka barn och barnbarn behjälpliga med min närvaro. Sånt är faktiskt det som förgyller ett morfarsliv, tycker jag, och slutvinket i fönstret snörper ännu mitt hjärta.
Jag brukar säga att man knappt kan åka E4 mellan Stockholm och Ödeshög utan att se havsörn och i fredags på vägen upp slogs ett nytt rekord för mig med fem individer samtidigt i luften alldeles över vägen i närheten av avfarten till Tystberga, tre unga och två ordentligt gamla fåglar.
Sen idag på hemvägen ännu en havsörn strax efter Sillekrog. Tänk, jag tycker att det är alldeles fantastiskt att få uppleva detta eftersom jag minns en tid för inte alls länge sedan, då havsörn var bland det sällsyntaste som fanns att knappast kunna se.
Annars gick färden idag som sagt i vårdammets tecken. Vinterns ansamlade salter och torrbuljong på allehanda föroreningar bildade veritabla moln bakom långtradarna och då jag närmade mig dem stängde jag av ventilationen varje gång. Jag kunde nästan känna hur astman annars låg på lut. Isch och tvi!
Rådjur såg jag längs vägen förstås, flera stycken, några trafikdödade harar, en död mård och en lika drabbade uggla hörde också till liksom ett par levande ormvråkar och fjällvråkar och förstås korpparen i flyktlekar längs horisontens skogsbård och kråkorna på viltstängslens stolpar.
Solljuset var solglasögonstarkt och detta samtidigt som Nina Björk i radion kåserade om fem månaders segvinter och brist på värme med knappt tröstande vårljusökning som ända hopp. Det stämde märkvärdigt väl just då.
Jag satt och filosoferade om detta, då olyckan slog till på vägen; alltid lika egendomligt oförberett från undanstoppad visshet. Jag var nära men ändå inte riktigt där som tur var.
En personbil hade kört in i sidan på en långtradare och kastat in i vägmittens vajerräcke, tumlat runt och stod bakofram, ännu "färskt rykande". Räddningstjänsten var på plats liksom en väntande ambulans medan polisen var sysselsatt med att sätta ut skyltar och varningsljus.
En drabbad person satt ännu i förarsätet, tröstande insvept i en tjock päls medan man höll på med "fritagning". Allt såg komplicerat och farligt ut.
Jag svalde och suckade lättad över att även denna gång ha undkommit ett fullt möjligt alternativ och körde därefter vidare något långsammare kanske, åtminstone en stund, tills tankarna snurrat färdigt och allt återgick till den nästan normala, rutinen.
Ja, nog var resan, på det hela taget, ändå en alldeles vanlig bilfärd, en av flera möjliga, och en lyckosam sådan, åtminstone för mig.
Jag är hemma igen efter en mycket vårdammig bilresa på E4:an från Stockholm.
Jag har under helgen haft privilegiet att kunna vara sjuka barn och barnbarn behjälpliga med min närvaro. Sånt är faktiskt det som förgyller ett morfarsliv, tycker jag, och slutvinket i fönstret snörper ännu mitt hjärta.
*
Jag brukar säga att man knappt kan åka E4 mellan Stockholm och Ödeshög utan att se havsörn och i fredags på vägen upp slogs ett nytt rekord för mig med fem individer samtidigt i luften alldeles över vägen i närheten av avfarten till Tystberga, tre unga och två ordentligt gamla fåglar.
Sen idag på hemvägen ännu en havsörn strax efter Sillekrog. Tänk, jag tycker att det är alldeles fantastiskt att få uppleva detta eftersom jag minns en tid för inte alls länge sedan, då havsörn var bland det sällsyntaste som fanns att knappast kunna se.
Annars gick färden idag som sagt i vårdammets tecken. Vinterns ansamlade salter och torrbuljong på allehanda föroreningar bildade veritabla moln bakom långtradarna och då jag närmade mig dem stängde jag av ventilationen varje gång. Jag kunde nästan känna hur astman annars låg på lut. Isch och tvi!
Rådjur såg jag längs vägen förstås, flera stycken, några trafikdödade harar, en död mård och en lika drabbade uggla hörde också till liksom ett par levande ormvråkar och fjällvråkar och förstås korpparen i flyktlekar längs horisontens skogsbård och kråkorna på viltstängslens stolpar.
Solljuset var solglasögonstarkt och detta samtidigt som Nina Björk i radion kåserade om fem månaders segvinter och brist på värme med knappt tröstande vårljusökning som ända hopp. Det stämde märkvärdigt väl just då.
Jag satt och filosoferade om detta, då olyckan slog till på vägen; alltid lika egendomligt oförberett från undanstoppad visshet. Jag var nära men ändå inte riktigt där som tur var.
En personbil hade kört in i sidan på en långtradare och kastat in i vägmittens vajerräcke, tumlat runt och stod bakofram, ännu "färskt rykande". Räddningstjänsten var på plats liksom en väntande ambulans medan polisen var sysselsatt med att sätta ut skyltar och varningsljus.
En drabbad person satt ännu i förarsätet, tröstande insvept i en tjock päls medan man höll på med "fritagning". Allt såg komplicerat och farligt ut.
Jag svalde och suckade lättad över att även denna gång ha undkommit ett fullt möjligt alternativ och körde därefter vidare något långsammare kanske, åtminstone en stund, tills tankarna snurrat färdigt och allt återgick till den nästan normala, rutinen.
Ja, nog var resan, på det hela taget, ändå en alldeles vanlig bilfärd, en av flera möjliga, och en lyckosam sådan, åtminstone för mig.
Etiketter:
Kultur - kommunikation,
Natur - fåglar,
Natur - väder
torsdag 14 mars 2013
14 mars - Änglar finns tydligen
.
Det är hård vinter igen. Våren har tagit ett steg tillbaka.
Nattemperaturen går ner mot femton minusgrader och till och med lägre än så och jag väntar med att hämta tidningen tills solen värmer. Klockan halv sju är det "bara" minus tio och jag passar på att även skotta fram under fågelbordet från de centimetrar nysnö som har fallit.
Där i snön är spåret - som av en ängel. Det är ett fulländat avtryck. Vågar du dig på en gissning?
Det är hård vinter igen. Våren har tagit ett steg tillbaka.
Nattemperaturen går ner mot femton minusgrader och till och med lägre än så och jag väntar med att hämta tidningen tills solen värmer. Klockan halv sju är det "bara" minus tio och jag passar på att även skotta fram under fågelbordet från de centimetrar nysnö som har fallit.
Där i snön är spåret - som av en ängel. Det är ett fulländat avtryck. Vågar du dig på en gissning?
tisdag 12 mars 2013
12 mars - Att rädda de gamla diabilderna för eftervärlden
.
- Det är inget nytt, säger min vän, fotografen Christer. Det fanns även under den analoga kamerans tid, att man med ett speciellt objektiv påskruvat kunde fotografera av sina diabilder istället för att scanna in dem.
Fördelen är tiden. Jag har provat med min flatbäddsscanner med plats för fyra diafoton i en ram. Det går så långsamt med hela processen, att man tröttnar nästan innan man börjat.
Med kameran är allt gjort snabbt och enkelt. Bilderna går rakt in i kamerans minneskort och sen enkelt vidare med överföring till datorn, för eventuell bildbehandling.
Nackdelen är väl möjligen kvaliteten. Men, jag vet faktiskt inte säkert om det egentligen blir sämre. Med de gamla diabildernas kvalitet i botten är det tämligen egalt.
Före och efter bildbehandling i datorn. Jag har slarvat med centrering vid fotograferingen. Det är inte alltid så lätt att hitta rätt i objektivet men det hela åtgärdas som synes lätt i datorn.
Med de gamla diabildernas ibland förskräckliga rödstick och eventuella blekning, måste man jobba mera. Resultatet kan bli överraskande bra trots en första förfärlig anblick. Där finns ofta mer i originalbilden än vad man först kan befara.
(Min mor och mina systrar på besök hos farmor och farfar i Lindesberg. Jag står själv längst till höger förresten. Året är 1959).
Det finns säkert flera märken av påskruvbara objektiv för diabildsfotografering. Jag köpte detta som med frakt kostade 1 694 kr på Scandinavian Photo.
Efter mycket sökande, funderande och efter rekommendation från fotofirma i Bankeryd köpte jag till slut ett objektiv för diabildsfotografering för ett par veckor sedan och jag har redan, efter knappt tre dagars arbete, fått in allt i min dator och då talar jag om ungefär 400 bilder i olika sorters ramar.
Med en scanner hade allt garanterat tagit mycket längre tid och de nyaste automatiska diabildsscannrarna för hela magasin, vilka jag trots det höga priset länge var intresserad av, är enligt uppgift ännu inte att lita på mekaniskt eftersom de hakar upp sig hela tiden och ändå måste passas.
Med kameran krävs det god belysning. Jag har faktiskt riktat det mattade objektivfönstret rakt mot solen. Då blev det bäst resultat eftersom många av originaldiorna var ganska mörka. Man ställer in kameran på manuell fotografering, M på kamerahuset, och ställer in lång tid och ganska öppen bländare.
Lycka till nu! Det är en troligen en god kulturgärning att se till de gamla diabilderna innan de försvinner i framtidens brus. Men spara för allt i världen även originalen för kommande behov.
- Det är inget nytt, säger min vän, fotografen Christer. Det fanns även under den analoga kamerans tid, att man med ett speciellt objektiv påskruvat kunde fotografera av sina diabilder istället för att scanna in dem.
Fördelen är tiden. Jag har provat med min flatbäddsscanner med plats för fyra diafoton i en ram. Det går så långsamt med hela processen, att man tröttnar nästan innan man börjat.
Med kameran är allt gjort snabbt och enkelt. Bilderna går rakt in i kamerans minneskort och sen enkelt vidare med överföring till datorn, för eventuell bildbehandling.
Nackdelen är väl möjligen kvaliteten. Men, jag vet faktiskt inte säkert om det egentligen blir sämre. Med de gamla diabildernas kvalitet i botten är det tämligen egalt.
Före och efter bildbehandling i datorn. Jag har slarvat med centrering vid fotograferingen. Det är inte alltid så lätt att hitta rätt i objektivet men det hela åtgärdas som synes lätt i datorn.
Med de gamla diabildernas ibland förskräckliga rödstick och eventuella blekning, måste man jobba mera. Resultatet kan bli överraskande bra trots en första förfärlig anblick. Där finns ofta mer i originalbilden än vad man först kan befara.
(Min mor och mina systrar på besök hos farmor och farfar i Lindesberg. Jag står själv längst till höger förresten. Året är 1959).
Det finns säkert flera märken av påskruvbara objektiv för diabildsfotografering. Jag köpte detta som med frakt kostade 1 694 kr på Scandinavian Photo.
Efter mycket sökande, funderande och efter rekommendation från fotofirma i Bankeryd köpte jag till slut ett objektiv för diabildsfotografering för ett par veckor sedan och jag har redan, efter knappt tre dagars arbete, fått in allt i min dator och då talar jag om ungefär 400 bilder i olika sorters ramar.
Med en scanner hade allt garanterat tagit mycket längre tid och de nyaste automatiska diabildsscannrarna för hela magasin, vilka jag trots det höga priset länge var intresserad av, är enligt uppgift ännu inte att lita på mekaniskt eftersom de hakar upp sig hela tiden och ändå måste passas.
Med kameran krävs det god belysning. Jag har faktiskt riktat det mattade objektivfönstret rakt mot solen. Då blev det bäst resultat eftersom många av originaldiorna var ganska mörka. Man ställer in kameran på manuell fotografering, M på kamerahuset, och ställer in lång tid och ganska öppen bländare.
Lycka till nu! Det är en troligen en god kulturgärning att se till de gamla diabilderna innan de försvinner i framtidens brus. Men spara för allt i världen även originalen för kommande behov.
måndag 11 mars 2013
11 mars - Dagens ros
.
Jag blev upplyst om att jag tilldelats en Dagens ros. Inte sitter jag och letar efter sådana men nu har det hänt.
Tack så väldigt mycket!
Jag blev upplyst om att jag tilldelats en Dagens ros. Inte sitter jag och letar efter sådana men nu har det hänt.
Tack så väldigt mycket!
söndag 10 mars 2013
10 mars - Nostalgi I
.
Bakslag. En isande kall nordostan sveper in över bygden med byar av vass snö. Kinderna rodnar och näsan blir blå. Koltrastarna samsas återigen vid matlådorna. Trots det kan Ulla och jag sitta på altanen och dricka kaffe. Solen gör skillnad.
Jag vänder mig inåt.
För några veckor sedan fick jag hem en stor kartong från min far och mor, full med dialådor från 1959 till och med 1983. Det var under så lång tid min pappa dokumenterade det mest "värdefulla", inte mer, med diafilm i kameran.
Nu har jag inhandlat ett specialobjektiv och kan överföra alltihop till digitalt foto. Det går betydligt fortare med den metoden än att scannna in varje enskild bild.
Det blir mycket nostalgi när jag sitter och bläddrar i materialet.
Nu har det ju i och för sig varit mest arbete hittills, men när allt är klart och jag börjar kika på resultatet kommer tankarna och minnena.
Så fort det har gått hit, tänker jag, nästan ett helt liv.
En bil på en bild men inte min första. Den första var svart men också en "folkvagn" förstås, som jag hade endast ett halvår innan hjullagren fram skar ihop efter att ha kärvat mer och mer. Det fanns en sökarlampa på taket med ett handtag inne i bilen så att jag kunde vrida runt och söka, redan då olagligt men ack så spännande. Det gällde att se upp med polisen dock.
En grön sedan, lite som tidig metallic faktiskt, även den "folkvagn" förstås, det var ju vad kassan klarade av - kanske kostade den 800 kr allt som allt. Jag tror det.
Men den här på bilden ovan var beige. Den var bäst och den hade jag under många år. Med den blev det en stor känsla av frihet; nästan kärlek till slut. Vi hade nämligen varsin sån Göran, Christer och jag; nästan identiska faktiskt och med dessa baggar for vi runt i bygden och exkurerade och ringmärkte fåglar med 4 nätstänger var, fästa i bakre kofångarens horn och i ett snurrband i luftgallret under bakrutan.
Vi var ganska vilda, tror jag att jag förstår; tog ut svängarna rejält. Jag tänker på det nu, när jag ibland irriterar mig på dagens unga och deras buskörningar. Vi var till och med ute och körde på Tåkerns is, aja baja!
Minnet kan vara kort när man önskar, men allt kommer tillbaka när jag ser fotografiet på min bil. Pappa tog det genom köksfönstret på min syster Gunnels bröllopsdag, åtminstone ligger diat i den lådan.
Men innan dess, alla bilderna från min student. Det var en jobbig tid. Inte alls så lycklig som jag skulle vilja. Jag gick om ett år, 2:a ring, för att klara av matten och fysiken bättre. Det var bra för mig det. Jag fick nya kompisar utan förbehåll, Vincent, Folke och Bengt med flera.
Här sitter jag i skrindan som Bengt ordnade, han på bilden bredvid mig. Han var en verkligt bra vän.
På andra sidan, fast ännu inte med på bilden skulle Anette komma att sitta. Henne gillade jag i smyg.
Vi var alltså tre där, bland alla blommorna. Vad visste vi om framtiden? - Ingenting!
Jag ser så ung och omogen ut. Och så var det verkligen också och det var just det som var så jobbigt att alltid vara minst och senmognast. Det var skönt att komma ut ur skolvärlden.
Nu väntade nya öppningar och möjligheter i lumpen som stod för dörren.
Ty nästan direkt efter studenten kallades jag in till militärtjänst för femton månaders underofficersutbildning på A7 på Gotland. Jag ville dit och var en av få som tidigare under mönstringen i Mjölby Folkets hus sa att jag var beredd på Gotland som så många andra östgötar bara jag slapp P18.
Det blev så och Gotland hägrade naturmässigt och här var alla nya människor som blanka vita papper.
Jag minns dagen då jag for iväg som en bra dag. En sommardag, vacker och spännande.
På perrongen på väg till tåget till Nynäshamn och färjan var jag nyfiken och förväntansfull. Som synes var det inte mycket packning med. Allt skulle bli nytt och militäriskt. Lämna det civila bakom dig var utmaningen.
Lumpen på Gotland var en god tid för mig. Jag växte och mognade. Fick lära mig att ta hand om saker och ting såsom skoputs, sängbäddning och att stryka skjortor med mera samt emellanåt "leka lite krig", ty det var nog så vi ungdomar ändå såg på det hela.
Men för alla högre befäl verkade det vara allvar och vi fattade inte varför rysskräcken var så ständigt närvarande. Hela vår utbildning handlade om ett invasionsförsvar mot hotet från öster även om det aldrig sades rent ut. Vi unga skämtade och sa att vi bara drar ur proppen och sticker om ryssen kommer.
Och det är först nu i tidens backspegel som jag får klart för mig att de två åren med militärtjänst på Gotland inte var mer än tjugo år avlägsnade från 2:a världskrigets slut och låg mitt i det "kalla krigets" era.
Tjugo år bakåt i tiden idag till år 1993 är ju som "igår", tänker jag, och får med ens större förståelse för dåtidens sammanhang.
Under två somrar och en vinter var jag på plats. Vi hade allt som allt endast fyra fria resor hem plus tre som vi fick betala själva. En av dem försvann i en epidemisk hjärnhinneinflammation som grasserade på regementet. En annan utnyttjade jag till att lifta iväg hela vägen till Lysekil, fram och tillbaka, anledningen kallades "Mallo", som jag hade träffat under två somrar tidigare då jag sommarjobbade som diskare på Hotell Lysekil.
Vi fick inte använda civila kläder ens under fritiden det första året, därav klädseln på bilden ovan, man var ju vicekorpral gubevars! Å andra sidan gick det lätt att lifta i uniformen, men den där resan till Lysekil höll ändå på att sluta i ofrivillig bondpermis.
Bakslag. En isande kall nordostan sveper in över bygden med byar av vass snö. Kinderna rodnar och näsan blir blå. Koltrastarna samsas återigen vid matlådorna. Trots det kan Ulla och jag sitta på altanen och dricka kaffe. Solen gör skillnad.
Jag vänder mig inåt.
För några veckor sedan fick jag hem en stor kartong från min far och mor, full med dialådor från 1959 till och med 1983. Det var under så lång tid min pappa dokumenterade det mest "värdefulla", inte mer, med diafilm i kameran.
Nu har jag inhandlat ett specialobjektiv och kan överföra alltihop till digitalt foto. Det går betydligt fortare med den metoden än att scannna in varje enskild bild.
Det blir mycket nostalgi när jag sitter och bläddrar i materialet.
Nu har det ju i och för sig varit mest arbete hittills, men när allt är klart och jag börjar kika på resultatet kommer tankarna och minnena.
Så fort det har gått hit, tänker jag, nästan ett helt liv.
En bil på en bild men inte min första. Den första var svart men också en "folkvagn" förstås, som jag hade endast ett halvår innan hjullagren fram skar ihop efter att ha kärvat mer och mer. Det fanns en sökarlampa på taket med ett handtag inne i bilen så att jag kunde vrida runt och söka, redan då olagligt men ack så spännande. Det gällde att se upp med polisen dock.
En grön sedan, lite som tidig metallic faktiskt, även den "folkvagn" förstås, det var ju vad kassan klarade av - kanske kostade den 800 kr allt som allt. Jag tror det.
Men den här på bilden ovan var beige. Den var bäst och den hade jag under många år. Med den blev det en stor känsla av frihet; nästan kärlek till slut. Vi hade nämligen varsin sån Göran, Christer och jag; nästan identiska faktiskt och med dessa baggar for vi runt i bygden och exkurerade och ringmärkte fåglar med 4 nätstänger var, fästa i bakre kofångarens horn och i ett snurrband i luftgallret under bakrutan.
Vi var ganska vilda, tror jag att jag förstår; tog ut svängarna rejält. Jag tänker på det nu, när jag ibland irriterar mig på dagens unga och deras buskörningar. Vi var till och med ute och körde på Tåkerns is, aja baja!
Minnet kan vara kort när man önskar, men allt kommer tillbaka när jag ser fotografiet på min bil. Pappa tog det genom köksfönstret på min syster Gunnels bröllopsdag, åtminstone ligger diat i den lådan.
Men innan dess, alla bilderna från min student. Det var en jobbig tid. Inte alls så lycklig som jag skulle vilja. Jag gick om ett år, 2:a ring, för att klara av matten och fysiken bättre. Det var bra för mig det. Jag fick nya kompisar utan förbehåll, Vincent, Folke och Bengt med flera.
Här sitter jag i skrindan som Bengt ordnade, han på bilden bredvid mig. Han var en verkligt bra vän.
På andra sidan, fast ännu inte med på bilden skulle Anette komma att sitta. Henne gillade jag i smyg.
Vi var alltså tre där, bland alla blommorna. Vad visste vi om framtiden? - Ingenting!
Jag ser så ung och omogen ut. Och så var det verkligen också och det var just det som var så jobbigt att alltid vara minst och senmognast. Det var skönt att komma ut ur skolvärlden.
Nu väntade nya öppningar och möjligheter i lumpen som stod för dörren.
Ty nästan direkt efter studenten kallades jag in till militärtjänst för femton månaders underofficersutbildning på A7 på Gotland. Jag ville dit och var en av få som tidigare under mönstringen i Mjölby Folkets hus sa att jag var beredd på Gotland som så många andra östgötar bara jag slapp P18.
Det blev så och Gotland hägrade naturmässigt och här var alla nya människor som blanka vita papper.
Jag minns dagen då jag for iväg som en bra dag. En sommardag, vacker och spännande.
På perrongen på väg till tåget till Nynäshamn och färjan var jag nyfiken och förväntansfull. Som synes var det inte mycket packning med. Allt skulle bli nytt och militäriskt. Lämna det civila bakom dig var utmaningen.
Lumpen på Gotland var en god tid för mig. Jag växte och mognade. Fick lära mig att ta hand om saker och ting såsom skoputs, sängbäddning och att stryka skjortor med mera samt emellanåt "leka lite krig", ty det var nog så vi ungdomar ändå såg på det hela.
Men för alla högre befäl verkade det vara allvar och vi fattade inte varför rysskräcken var så ständigt närvarande. Hela vår utbildning handlade om ett invasionsförsvar mot hotet från öster även om det aldrig sades rent ut. Vi unga skämtade och sa att vi bara drar ur proppen och sticker om ryssen kommer.
Och det är först nu i tidens backspegel som jag får klart för mig att de två åren med militärtjänst på Gotland inte var mer än tjugo år avlägsnade från 2:a världskrigets slut och låg mitt i det "kalla krigets" era.
Tjugo år bakåt i tiden idag till år 1993 är ju som "igår", tänker jag, och får med ens större förståelse för dåtidens sammanhang.
Under två somrar och en vinter var jag på plats. Vi hade allt som allt endast fyra fria resor hem plus tre som vi fick betala själva. En av dem försvann i en epidemisk hjärnhinneinflammation som grasserade på regementet. En annan utnyttjade jag till att lifta iväg hela vägen till Lysekil, fram och tillbaka, anledningen kallades "Mallo", som jag hade träffat under två somrar tidigare då jag sommarjobbade som diskare på Hotell Lysekil.
Vi fick inte använda civila kläder ens under fritiden det första året, därav klädseln på bilden ovan, man var ju vicekorpral gubevars! Å andra sidan gick det lätt att lifta i uniformen, men den där resan till Lysekil höll ändå på att sluta i ofrivillig bondpermis.
Etiketter:
socialt - barndom,
Socialt - nostalgi,
socialt - ungdom
onsdag 6 mars 2013
6 mars - Vår både ute och inne
.
Det är märkligt hur fort våren fyller på när proppen väl har gått. Det startade med följande meddelande som jag fick från Sven i lördags:
"En runda i Tåkernbygden gav idag både grågäss och skogsduvor.
Det är märkligt hur fort våren fyller på när proppen väl har gått. Det startade med följande meddelande som jag fick från Sven i lördags:
"En runda i Tåkernbygden gav idag både grågäss och skogsduvor.
Äntligen händer det något".
Sven var således först på plats med upptäckten.
Under helgen var jag och hustrun på barndop i Stockholm och när vi återvände mot Östergötland noterade vi att snön hade smält undan fort på slätten. Allt kändes plötsligt förberett för vårens första flyttfåglar.
Så äntligen, i måndags kunde jag själv komma ut för att hälsa välkommen till "mina" första vårtecken. Det hände söder om Tåkern där jag såg ett tjugotal gäss av vardera sorten: grågås, sädgås och kanadagås.
Dagen därpå, i tisdags, träffades vi på fiket i Väderstad, Lars, Stefan, Morgan och jag och bestämde oss för en liten gemensam vårodyssé i Tåkernbygden.
Från gårdagens fåtal hade gässen formligen vällt in och de fortsatte att komma i flock på flock medan vi var på plats. Vid Ramstadbron kunde vi räkna till hundratals och vi var helt eniga om den lyckokänsla som finns i att vara på plats när det verkligen händer; just när våren pågår.
Idag onsdag, gör Sven och jag samma resa igen. Nu är det fråga om ett tusental gäss sammantaget, ormvråkar är på plats överallt, starar, björktrastar och sävsparvar har anlänt och minsann ser vi också tre tofsvipor - vårens första. Av med hatten - bildligt talat!
Det är alltså just nu det sker. Med brusande frenesi skjuvar sig våren norrut över landet. Förändringen är stor och i högsta grad märkbar från dag till dag.
Här nedan lägger jag in ett antal bilder från dessa två dagars vårresor i södra Tåkernbygden samt ett par från min ateljé. Några av bilderna har fotografen Stefan Rosengren generöst bjudit på i Naturlig dagboksform. Tack för detta Stefan!
Det blir en vårodyssé i bilder från både inne och ute:
När jag öppnar dörren till ateljén möter mig en blomdoft så stark som parfym, att man kan tro att man kliver in i en blomsterbutik. Trädet är fullt av både blommor och ännu gröna citroner. Vårljuset driver på genom fönstren.
Idag på morgonen överraskar vännen Hans mig med en bunke nyplockade vårägg från Åsbohönsen som familjen har därhemma. Också detta är ett säkert vårtecken. Tack så mycket!
Mitt övervintrande solanumträd skjuter enorma skott i det växande ljuset. Snart når de ända upp till taket och ramar också vackert in mitt vintriga konstverk. Årstider som möts i min ateljé.
Vintergäcken som blommar här i en solvänd backe vid Kyleberg, sällskapar i blomsterkraft med både krokus och snödroppar vid värmeläckande söderväggar.
Här står vi på Ramstadbron vid Tåkern och njuter av insträcket av hundratals gäss som kommer i vågor längs horisonten mellan torrbackarna vid Heda och Ombergs sydspets.(foto Stefan Rosengren)
Ur det iskalla diket på kanten av Dags mosse skjuter gräset krypven upp färska vårblad från köldens grepp. Det blir ett märkligt möte av vit snö och skir grönska.(foto Stefan Rosengren)
Gässen sträcker in över vårhimlen. Kacklet är euforiskt och ljudligt.(foto Stefan Rosengren)
Etiketter:
Natur - fåglar,
Natur - väder,
Natur - växter,
Socialt - vänner
6 mars - Nedslag i Skåne III - Glador
.
Det var för en dryg månad sedan som den ägde rum, Skåneresan. Närmare bestämt två dagar i månadsskiftet januari - februari, och under den andra dagen blev det ett väder som verkligen gick i stormens tecken.
Av de tvåhundra kornsparvar som nyligen observerats vid Hammar på Österlen, alldeles under Ales stenar vid Kåseberga, syntes tyvärr inte ett spår i den pressande vinden och det är klart, lite besvikna över detta faktum blev vi allt, Morgan och jag. Inte heller blev det någon jaktfalk längs sydkusten (men denna fadäs reparerade jag ju lyckligtvis senare på hemmaplan, se länk).
Som tröst för oss båda var det gott om övervintrande gäss av flera arter, både havsörn och kungsörn samt förstås mängder av råkor men eljest av önskade vårfåglar såsom tofsvipa och sånglärka blev det absolut noll.
Men av röda glador var det desto mer. Nästan ett hundratal sammanlagt. Otroligt! Och här följer några suddiga foton som jag tog i vinden. En vind som gladorna tycktes älska.
Alldeles nyss ändrade Club 300 sitt larmsystem och som förväntat blev det mängder av inkörningsproblem i mobilerna. Ja, jag berörs förstås inte av det hela eftersom jag inte är ansluten. Jag nöjer mig med Svalans efterhandsrapporter på nätet, där kan jag söka önskad information när jag själv vill.
Jag skulle nog bli nervvrak på alla direktarm i mobilen och intresset för denna typ av fågeljakt är mig faktiskt ganska fjärran.
Och bland dem som är anslutna verkar några redan ha närmat sig psykets sjukliga gränsland.
"Hjälp mig! Hur kan jag stoppa alla larm på glada i Skåne?"
Eller ännu mer extremt: "Nu vill jag inte ha fler larm på hökuggla i Uppland".
Den personen som önskade filter för glador i Skåne kan jag förstå, ty Morgan och jag såg sådana under hela Skåneresan alldeles överallt, den första redan vid Örkeljunga och flest förstås i gladornas egen kommun Tomelilla, där gladan t o m ingår i kommunens "vapen".
Övriga reportage från Skåneresan som Morgan och jag gjorde den 31 januari och 1 februari finner du här:
Nedslag i Skåne I - Bärnsten
Nedslag i Skåne II - I sångens tecken
12 februari - Skeppsmask
Det var för en dryg månad sedan som den ägde rum, Skåneresan. Närmare bestämt två dagar i månadsskiftet januari - februari, och under den andra dagen blev det ett väder som verkligen gick i stormens tecken.
Av de tvåhundra kornsparvar som nyligen observerats vid Hammar på Österlen, alldeles under Ales stenar vid Kåseberga, syntes tyvärr inte ett spår i den pressande vinden och det är klart, lite besvikna över detta faktum blev vi allt, Morgan och jag. Inte heller blev det någon jaktfalk längs sydkusten (men denna fadäs reparerade jag ju lyckligtvis senare på hemmaplan, se länk).
Som tröst för oss båda var det gott om övervintrande gäss av flera arter, både havsörn och kungsörn samt förstås mängder av råkor men eljest av önskade vårfåglar såsom tofsvipa och sånglärka blev det absolut noll.
Men av röda glador var det desto mer. Nästan ett hundratal sammanlagt. Otroligt! Och här följer några suddiga foton som jag tog i vinden. En vind som gladorna tycktes älska.
Alldeles nyss ändrade Club 300 sitt larmsystem och som förväntat blev det mängder av inkörningsproblem i mobilerna. Ja, jag berörs förstås inte av det hela eftersom jag inte är ansluten. Jag nöjer mig med Svalans efterhandsrapporter på nätet, där kan jag söka önskad information när jag själv vill.
Jag skulle nog bli nervvrak på alla direktarm i mobilen och intresset för denna typ av fågeljakt är mig faktiskt ganska fjärran.
Och bland dem som är anslutna verkar några redan ha närmat sig psykets sjukliga gränsland.
"Hjälp mig! Hur kan jag stoppa alla larm på glada i Skåne?"
Eller ännu mer extremt: "Nu vill jag inte ha fler larm på hökuggla i Uppland".
Den personen som önskade filter för glador i Skåne kan jag förstå, ty Morgan och jag såg sådana under hela Skåneresan alldeles överallt, den första redan vid Örkeljunga och flest förstås i gladornas egen kommun Tomelilla, där gladan t o m ingår i kommunens "vapen".
Övriga reportage från Skåneresan som Morgan och jag gjorde den 31 januari och 1 februari finner du här:
Nedslag i Skåne I - Bärnsten
Nedslag i Skåne II - I sångens tecken
12 februari - Skeppsmask
Etiketter:
Kultur - resor; Natur - resor,
Natur - fåglar
tisdag 5 mars 2013
5 mars - En bofink låter faktiskt inte hur som helst
.
Historien om "bofinken som verkar kunna se ut hur som helst" är klassisk.
Den tänker jag på idag på morgonen när jag lyssnar till "Tankar för dagen" i Sveriges Radio P1 kl 06:50, med Svenska kyrkans nya kultursekreterare Erika Hedenström.
Hon håller ett mycket trevligt kåseri med utgångspunkt i barnets vinterkräksjuka. Jag blir varm och mjuk där jag ligger i sängen och lyssnar till hennes avspända röst och humanistiska ton. Men mitt i detta varma sköna studsar jag till när hon säger ungefär så här:
"Jag öppnar fönstret för att släppa in frisk luft till sjuksängen. Det doftar av tö och vårväder och utanför sjunger bofinken sitt: "sitt - sitt - sitt".
Jo, jag studsar verkligen till, om man nu kan studsa liggande i en säng, ty bofinken sjunger absolut inte "sitt - sitt - sitt" och knappast i månadsskiftet februari mars heller.
Det må av många säkert betraktas som nördigt och inskränkt om man reagerar negativt på en sådan liten detalj; ett fågelpip är väl bara ett fågelpip, eller som min tidigare granne hemma brukar säga: "Ja, nu är det vår och det kvittrar i buskarna ...", då jag berättade för honom om sjungande mesar och grönfinkar, " ... och det kvittar väl lika vad det är för nå´t".
Men är man som Erika Hedenström ute i offentlighetens radio, och meddelar att bofinken sjunger "sitt - sitt - sitt" i början på mars, så är man ute och sneseglar en aning och då är det kanske bättre att lämna den typen av information därhän eller åtminstone låta den vara mera allmänt hållen, ty det finns en risk för att lyssnare fortsättningsvis faktiskt tror att bofinken sjunger "sitt - sitt - sitt" under senvintern.
Så här ser en bofinkhane ut när den sjunger i slutet av mars och i april. Sveriges näst allmännaste fågelart efter lövsångaren.
Naturkunskapen är viktig! Det är avgörande att en bofink är en bofink och en talgoxe, som kanske var den fågel som Erika Hedenström avsåg, är en talgoxe. Om kunskapen om natur förringas eller tas alltför lättsamt på, eller i värsta fall betraktas som pur nördighet, kan hela grunden för nödvändiga åtgärder och skydd av natur och miljö lättare ses över axeln. (Det finns t ex inte bara 1 slags hackspett i Sverige - det finns 8 olika arter som alla ska värnas och tas hänsyn till).
Nu är det ju förstås inte speciellt allvarligt det med "bofinken" idag. Det är en liten ovidkommande detalj bara, som jag hänger upp det här skriveriet på och jag är absolut inte ute efter att misskreditera Erika Hedenström. Det är förstås en liten pekpinne, men ändå, jag lovar, i all välmening.
Här nedan följer länken till radioutsändningen idag:
http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=Tankar+f%C3%B6r+dagen+5+mars
Och via den här länken kan du lyssna till hur bofinken faktiskt sjunger:
http://www.youtube.com/watch?v=_4GCOXW6GNo
I övrigt kommer jag självklart fortsättningsvis med stor glädje och nyfikenhet att lyssna vidare på trevliga kåserier från Erika Hedenström men då helst med riktiga bofinkar inblandade.
Historien om "bofinken som verkar kunna se ut hur som helst" är klassisk.
Den tänker jag på idag på morgonen när jag lyssnar till "Tankar för dagen" i Sveriges Radio P1 kl 06:50, med Svenska kyrkans nya kultursekreterare Erika Hedenström.
Hon håller ett mycket trevligt kåseri med utgångspunkt i barnets vinterkräksjuka. Jag blir varm och mjuk där jag ligger i sängen och lyssnar till hennes avspända röst och humanistiska ton. Men mitt i detta varma sköna studsar jag till när hon säger ungefär så här:
"Jag öppnar fönstret för att släppa in frisk luft till sjuksängen. Det doftar av tö och vårväder och utanför sjunger bofinken sitt: "sitt - sitt - sitt".
Jo, jag studsar verkligen till, om man nu kan studsa liggande i en säng, ty bofinken sjunger absolut inte "sitt - sitt - sitt" och knappast i månadsskiftet februari mars heller.
Det må av många säkert betraktas som nördigt och inskränkt om man reagerar negativt på en sådan liten detalj; ett fågelpip är väl bara ett fågelpip, eller som min tidigare granne hemma brukar säga: "Ja, nu är det vår och det kvittrar i buskarna ...", då jag berättade för honom om sjungande mesar och grönfinkar, " ... och det kvittar väl lika vad det är för nå´t".
Men är man som Erika Hedenström ute i offentlighetens radio, och meddelar att bofinken sjunger "sitt - sitt - sitt" i början på mars, så är man ute och sneseglar en aning och då är det kanske bättre att lämna den typen av information därhän eller åtminstone låta den vara mera allmänt hållen, ty det finns en risk för att lyssnare fortsättningsvis faktiskt tror att bofinken sjunger "sitt - sitt - sitt" under senvintern.
Så här ser en bofinkhane ut när den sjunger i slutet av mars och i april. Sveriges näst allmännaste fågelart efter lövsångaren.
Naturkunskapen är viktig! Det är avgörande att en bofink är en bofink och en talgoxe, som kanske var den fågel som Erika Hedenström avsåg, är en talgoxe. Om kunskapen om natur förringas eller tas alltför lättsamt på, eller i värsta fall betraktas som pur nördighet, kan hela grunden för nödvändiga åtgärder och skydd av natur och miljö lättare ses över axeln. (Det finns t ex inte bara 1 slags hackspett i Sverige - det finns 8 olika arter som alla ska värnas och tas hänsyn till).
Nu är det ju förstås inte speciellt allvarligt det med "bofinken" idag. Det är en liten ovidkommande detalj bara, som jag hänger upp det här skriveriet på och jag är absolut inte ute efter att misskreditera Erika Hedenström. Det är förstås en liten pekpinne, men ändå, jag lovar, i all välmening.
Här nedan följer länken till radioutsändningen idag:
http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=Tankar+f%C3%B6r+dagen+5+mars
Och via den här länken kan du lyssna till hur bofinken faktiskt sjunger:
http://www.youtube.com/watch?v=_4GCOXW6GNo
I övrigt kommer jag självklart fortsättningsvis med stor glädje och nyfikenhet att lyssna vidare på trevliga kåserier från Erika Hedenström men då helst med riktiga bofinkar inblandade.
Etiketter:
Kultur - media,
Natur - allmänt,
Natur - fåglar,
natur - media
måndag 4 mars 2013
4 mars - När våren tar ett skutt
.
En flock sädgäss har redan anlänt, överraskande samtidigt med grågässen som annars brukar vara ensamma först på plan. ( Det hade varit en riktigt trevlig bild utan kraftledningen i bakgrunden!)
Tre arter gäss ser jag idag vid min lilla Tåkernsväng.
Grågäss både vid Väversunda och på Renstads åkrar och då jag står på bron över Disan vid Gottorp och spanar kommer ytterligare ett femtiotal individer insträckande från söder. Tjugotre kanadagäss står vid Renstad, och mellan Gottorp och Kälkestad överraskar mig en flock tidiga sädgäss.
Våren har därmed tagit ett första rejält skutt framåt. Våren skuttar på lite som "Jänka" - ett skutt bakåt och sen tre framåt.
Jag möter Stefan som så många gånger tidigare på åkervägen mellan Gottorp och Dags Mosse. Han är på väg ut med en ny laddning "örnmat"; denna gång ett trafikmassakrerat rådjur. Utan Stefan vore bygden mycket fattigare på örnar och vråkar. Han har nämligen ett omfattande kontaktnät för att ta hand om och "förädla" trafikdödat vilt. Ja, Stefan är verkligen värd en eloge för sitt viktiga ideella arbete.
Och som tidigare ser jag också en havsörn där Stefan lägger ut sina byten. Denna gång en ung fågel, kanske kläckt förra året.
En flock sädgäss har redan anlänt, överraskande samtidigt med grågässen som annars brukar vara ensamma först på plan. ( Det hade varit en riktigt trevlig bild utan kraftledningen i bakgrunden!)
Tre arter gäss ser jag idag vid min lilla Tåkernsväng.
Grågäss både vid Väversunda och på Renstads åkrar och då jag står på bron över Disan vid Gottorp och spanar kommer ytterligare ett femtiotal individer insträckande från söder. Tjugotre kanadagäss står vid Renstad, och mellan Gottorp och Kälkestad överraskar mig en flock tidiga sädgäss.
Våren har därmed tagit ett första rejält skutt framåt. Våren skuttar på lite som "Jänka" - ett skutt bakåt och sen tre framåt.
Jag möter Stefan som så många gånger tidigare på åkervägen mellan Gottorp och Dags Mosse. Han är på väg ut med en ny laddning "örnmat"; denna gång ett trafikmassakrerat rådjur. Utan Stefan vore bygden mycket fattigare på örnar och vråkar. Han har nämligen ett omfattande kontaktnät för att ta hand om och "förädla" trafikdödat vilt. Ja, Stefan är verkligen värd en eloge för sitt viktiga ideella arbete.
Och som tidigare ser jag också en havsörn där Stefan lägger ut sina byten. Denna gång en ung fågel, kanske kläckt förra året.
Etiketter:
Natur - fåglar,
Natur - miljö,
Natur - väder
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)