28 april - Klosterorlunda, rapport från en gammal trädgård

Lars har flera gånger berättat för oss andra i "tisdagsklubben" om gården Klosterorlunda på Östgötaslätten söder om Vadstena och öster om Tåkern; om hur en av Linnés lärjungar, Mathias Wallberg, någon gång under åren från 1740 och framåt här anlade en av dåtidens förnämsta trädgårdar i landet. 

Östgötaskildraren P.D.Widegren skriver 1828: "Den wackra Trädgård, der framlidne Förste Landtmätaren Mathias Wallberg, en af ortens snällaste Botanister, uppdrog så många sällsynta Wexter, underhålles ännu".

Af Pontin säger i sina samlade skrifter: "Orten hade åtminstone för 20 à 30 år sedan sin botaniska trädgård vid Kloster-Orlunda, varest den skicklige prem. Ingeniören M. Wallberg då nedlagt en rikt belönad möda".

Lars ville gärna att vi andra skulle följa med för att med gemensamma ögon försöka finna eventuellt kvarvarande spår av trädgårdens ursprungliga flora. Alltså kontaktade han nuvarande arrendatorer och ordnade en liten exkursion dit, efter positiv respons från det unga ägarparet. 

Det ska jag säga direkt, att de stora överraskningarna uteblev. Av den ursprungliga trädgårdsanläggningen fanns inte mycket, om ens något kvar. Istället såg vi en tämligen ordinär flora, där gräsmattor, utvuxna träd, små grupper av buskar och rosor samt rabatter i välskött skepnad stod som huvudintryck. Men visst fanns där några små pärlor undangömda.

Där gräsmattorna inte var klippta bredde en tät bladmatta ut sig bestående av diverse liljeväxter, allt i en saftigt grön färg mestadels utan blommor. Områden med pestskråp fanns också samt ett hörn med nyplanterad bok, som förväntades bli en hett önskad bokskog. En liten damm var också på plats och vid denna stod en riktigt gammal, vitt utbredd idegran av mäktiga dimensioner.

Nog kände vi att just denna mycket väl kunde vara planterad av Mathias Wallberg själv. Idag var den "ett perfekt klätterträd för gårdens fyra pojkar".

En gammal avenbok berättar också historien om den ursprungliga trädgården.

Lika gamla som idegranen tycktes några andra gårdsträd också vara, bland annat det nya rotskottet av en vindfälld robinia, en vackert formad naverlönn samt ett par rejält medtagna och grånade avenbokar.

Vildtulpan, Tulipa sylvestris

Men det var när vi kom till gruset framför gårdens flygel som framför allt Karin riktigt hajade till. Där växte hennes "älsklingsblomma", den gula vildtulpanen. Först då förstod vi att alla dessa blågrå blad överallt i oklippta gräsmattor nog var det vegetativa resultatet av just denna vackra blomma.

Bladmassan av förmodade vildtulpaner är verkligen massiv. Notera att det emellertid är en svalört som blommar lurigt mitt i bilden och inte en tulpan.

Ännu mer överraskade blev vi av att hos de blommande vildtulpanerna vid flygelväggen finna en för oss en obekant "stjärna". Vi letade i våra floror och fann dess namn:

Skymningsstjärna, Ornithogalum boucheanum.

I floran är denna växt, ursprunglig från västra Asien, endast noterad i Skåne men säkerligen finns den inplanterad i trädgårdar på fler platser i vårt land. Intressant är dock, att Emma på gården, berättar att den här "växer spontant och är inte planterad av oss". 

- Här borta någonstans har jag tidigare funnit en gul nunneört, säger Lars.

Vi finner den och även något mer; en nunneört som vi kommer att fundera över. Runt omkring oss ser vi arten smånunneört, men just här, i ett frodigt och mullrikt parti i närheten av den stora idegranen och den gula nunneörten, växer några exemplar som är högre och gängligare samt tycks ha mer rundade blad. 

- De liknar "Gotlandsnunneört", säger Sverker när han kollar i floran. Vi andra håller med och noterar att det i så fall handlar om en hybrid mellan stor nunneört och smånunneört, beskriven 1991 och funnen på Gotland.

Detta måste kollas upp förstås. En expert måste rådfrågas. Ergo - jag ber att få återkomma i ärendet! Se nedan!

Vi avslutar vårt besök i lä i magasinshallen med en kopp kaffe och ger oss sen iväg hemåt över slätten till ackompanjemang av Klosterorlundas tutande skogsduvor. Ulla och jag tar vägen över Orlunda för att titta till "Slättens katedral". Den är alltid värd ett besök.

Nu har jag fått svar från Torbjörn Tyler i Lund som kort och gott svarar att det är smånunneört, Corydalis intermedia. Så var det alltså med den saken. Utseendet ligger uppenbarligen inom artens normala variation och troligen är det så, att de här individerna stod i mera bördig jord och i skyddande halvskugga. Tack till min hjälpare!

25 april - Ett vackert bi som följetong

Jag äter ett äpple och går runt på gräsmattan vid ateljén för att lufta mina nerver en stund under det pilliga jobb jag håller på med.

Hona av glödsandbi mitt i bilden.

Men! Ett gulrött lite ullnystan far runt tätt över gräset och jag ser ju direkt att jag härmed har sett det första glödsandbiet för i år. 

Det har blivit en vacker historia, till en följetong om ett vildbi som började en aprildag 2017 i Isberga naturreservat vid Heda norr om Ödeshög. Det var där nämligen som upptäckten gjordes för första gången i Östergötland. Glödsandbiet blev med ens innevånare också i vårt vackra landskap och jag fick stå för fiolerna. Det var stort!

Glödsandbi fotograferat den 2 maj 2018.

Ulla kommer förbi ateljén lite senare och hon är sedan tidigare mycket intresserad av detta vackra bi och tillsammans går vi ut för att se om vi kan återfinna det. Efter lite sökande ser Ulla biet och menar att hon nog har hittat platsen där det verkar bo.

- Det kröp ner precis här, säger hon och pekar.

Bohål av glödsandbi.

Vi finner bogången mitt i gräsmattan, alldeles under en liten kvist. Små "tuggor" av uppkastad jord kantar hålet och biet är kvar för arbete där nere medan jag fotograferar. Så fick vi då veta hur detta nya bi också bygger sitt bo. Intressant är det att veta att glödsandbiet inte är så kinkigt med boval utan kan utse en trivial allmän gräsmatta för ändamålet. Det ökar ju förutsättningen för en fortsatt god etablering och spridning.

24 april - Det kan alltid vara värre

Solen värmer i lä men nordanvinden biter en smula runt hörnet i skuggan. Det är som det ska. Våren trampar vidare. Jag har referenser att gå på.

Från den 12 april 2012 till exempel.

24 april - Mistelbad

Ofta, säkert varje vecka, går jag bort till äppelträden och mina mistlar. Jag sticker in näsan i busken och följer dem närgånget genom livets olika skeden, noterar skillnaden mellan kön och gläds åt tillväxten. 

Jag tar ett mistelbad kort sagt. 

Är det bara slump att den här flugan finns just i misteln?

Ofta finner jag också att något nytt händer, t ex att en intressant fluga landar på ett blad eller, att en grodd från förra året plötsligt inte finns kvar, att apeln tydligen har lyckats försvara sig mot parasiten. Och alla dessa andra små tvåvingar, fjädermyggor och småflugor, som sitter på nästan varje liten blomma. Dricker de nektar? Hjälper de till med befruktningen så att misteln kanske är mer än bara vindpollinerad? 

Inte vet vi allt! och lite nördighet kan vara pur glädje.

22 april - Fikapaus

Det var fullt hus på Senioruniversitetet i Jönköping igår då jag presenterade min föreläsning "Fåglar på mitt sätt".

Här kopplar vi alla av en stund med fikapaus mitt i programmet.

21 april - En doldis bland Ombergsblomster

Nu och någon vecka framåt är den vackraste tiden på Omberg, tycker jag. Blåsipporna står kvar men döljs efterhand alltmer av vitsippsmattan. Här och där lyser lungörten bland uppstickande tandrot och skogsbingel, en vacker doldis i sammanhanget. Och snart slår bokarna ut! Bättre än så blir aldrig våren.

Lungörten blommar.

Alldeles snart åker jag till Jönköping för att hålla min föreläsning "Fåglar på mitt sätt". Jag är laddad.

20 april - Tåkern idag

Jag hade en föreläsning i Eksjö SPF igår och imorgon far jag till Senioruniversitetet i Jönköping. Två olika program är det men oavsett så, knaprar allt sådant mycket förberedelsetid. När allt till slut är färdigt, passar jag på att slita mig fri för andas genom att fara ner till Stugan vid Tåkern en stund. 

Två fina snokar springer jag på, en har hunnit hela vägen ner till vattnet vid båtplatsen och en ringlar iväg över fjolårsgräset genom betet. Detta är nu ingenting mot det vi upplevde i snokväg under helgen vid Naturum. I området noterade vi alla tillsammans, vuxna och barn, minst trettio olika individer; somliga i riktiga parningshien och de flesta alldeles oförskämt orädda, eller kanske snarare upptagna. En fantastisk upplevelse blev det för oss. Den kommer vi att tala om länge!

Det som avgjorde mitt beslut idag att ta en liten paus vid tåkernstranden var att jag hörde om årets första lövsångare från Sättuna vid Roxen igår. Jag tänkte, att finns de där så finns de säkert här. 

Lövsångare i knoppande hägg.

Mycket riktigt, i al och häggkratt vid kanalen, faktiskt redan från Stugan, hörde jag nu årets första - den bästa - som mestadels höll till högt uppe i en stor blommande sälg men alltemellanåt närmade sig grönskande häggbuskar. Stor lycka förstås, ett vackert steg på vägen!

Jag satte mig på kanoten en stund. Vinden snåldrog från nordost men i lä av vassen en liten bit ut, tänkte jag, kan jag nog ta en försiktig sväng, inte så långt, bara några paddeltag. Det är lite tradition.

Jag hade snart sällskap i kanadensaren av flera små svartbruna jordlöpare. Jag kände igen dem som vasskärrlöpare, Agonum thoreyi; en art som är mycket allmän i den fuktiga och dunkla miljön på Tåkerns vassbotten.

Här och där längs vassbården finner jag flytande men förankrade och insnärjda jordstammar av växten sprängört, redo att sätta fart på växandet. De påminner en del om selleri och är också släkt. Men pass på - sprängört är en av våra giftigaste svenska växter. Den förorsakar en del kreatursdöd på blöta beten, då djuren utan vilja trampar sönder växten, varvid omgivande vatten blir farligt att inmundiga.

Videbuskagen som alltmer tar över delar av den tidigare så uniforma Renstadvassen börjar blomma så smått och lockar förutom en sjungande sävsparvhane i nästan varje buske, även bin och humlor, så att luften blir till surrande flöjtdiskant över rördrommarnas alla bastubor.

Till slut noterar jag att åren lunkar på. De små alarna som slog rot någon gång i början av 70-talet vid kanalbanken har vuxit ut till rejäla träd. De börjar bli gamla; så ock jag.

18 april - "Den lille på berget"

Många härliga vårdagar tillsammans i familjens hägn har vi haft. Vi har njutit av våra barn och barnbarn under en ljuvligt skön och upplevelserik långhelg. 

En av våra promenader gick förstås runt Höje på Omberg. Blåsippornas blom har snart kulminerat och då är vitsipporna snara med att ta över.  Då vi gick där längs grusvägen i blomdoften hörde vi plötsligt ett försynt men idogt trummande i en utdragen och jämn taktvirvel, ibland med studs. 

- Det är en mindre hackspett, meddelade jag, varefter alla började spana efter fågeln. Till slut hittade vi den på en grenknota högt uppe i en ask. Den trummade frenetiskt, flera gånger i minuten och vi kunde tydligt se hur huvudet vibrerade kraftigt när den spände näbben mot den torra tickan som fungerade som resonansbotten.

En hane av mindre hackspett sitter i en ask och trummar ivrigt.

Vi ansträngde oss väldigt för att försöka fotografera hanen i sin blodröda keps, men avståndet gjorde tyvärr alla våra foton suddiga.

Akvarellstudie av den trummande mindre hackspetten.

Gott då att hemma kunna ta till akvarellen för att höja upplevelsen till sin rätta nivå.

Jo så hittade vi också bland mycket annat årets första utslagna gullvivor. 

13 april - När maskrosor blommar

Maj månad kläder sig i gult. Gödslade gräsmattor och betesvallar täcks av en matta av ogräsmaskrosor. Jo, de kan kallas så, ogräsmaskrosor, så gräsligt. 

Någon art av ogräsmaskros blommar redan i stugknutens södervärme.

Tro bara inte, att alla dessa maskrosor är av en och samma sort. Icke! Av maskrosor finns det nästan 1 000 arter i Sverige i cirka 15 olika sektioner. Många är allmänna, andra sällsynta, en del extremt ovanliga, t o m så att man bara har hittat ett enda exemplar i landet,  många är hotade och en del utgångna. Maskrosor finns dessutom över hela världen med ett stort antal arter.

Man kan bli specialist på maskrosor, bli professor i ämnet om näring och ekonomi finns tillstädes, ägna hela livet åt komplexet och ständigt få lära om och lära nytt. Inget står nämligen still taxonomiskt! Från ett år till ett annat har man ändrat något.

Jag kände Carl-Fredrik Lundevall. Vi gjorde en flora tillsammans för ett antal år sedan, han var den som kunde och skrev medan jag målade. Mer än tre år höll vi på med arbetet och jag gick på knäna ekonomiskt. Men, jag lärde mig mycket och intresset blev väckt. Carl-Fredrik var nämligen en av dessa maskrosspecialister. Han samlade och pressade och odlade även maskrosor i sina trädgårdar vid Heby och Lidingö och han kunde konsten att berätta för mig, som då visste föga, ännu mindre än idag alltså.

En art av sandmaskros.

Varför berättar jag om maskrosor nu i april? Jo! för de blommar redan. Fotot överst är från grannhusets södervägg idag och redan för en vecka sedan slog små rara sandmaskrosor ut under asken på baksidan av ateljén; en av dessa 60 arter som finns av sandmaskrosor, s k rödfruktiga maskrosor. De är nog sötast tycker jag. Oftast är de små blomhuvudena vitgula i färgen och arterna har finflikiga blad tätt tryckta mot sandig och varm jordmån. Där trivs de bäst.

Nu hoppas jag att jag något har väckt ditt intresse för maskrosor. En ny spännande värld!

11 april - Årets första sädesärla

Den satt plötsligt där på tegeltaket vid Stugan. Och som så ofta var det att jag hörde den, som det första; det där vårligt fina ärlekvittret, väldigt typiskt. Jag vände mig bort från björkarna där jag höll på att klippa ris till påsk, spanade mot ljudet och sökte med ögonen efter årets första sädesärla.

Sädesärlan har anlänt, i år en vecka försenad.

Den satt i solen vid nockkanten och putsade sig på bröstet, sen spanade den runt lite och fortsatte därefter med bestyren, då och då lätt "zirpande", som för att berätta att den tänkte bli kvar vid sin tilltänkta boplats.

Alltid lika förväntad och efterlängtad, som ett första säkert vårtecken, ger sädesärlan också besked om att ännu ett år har gått, ett år med min ständiga trängtan efter upprepningens tjusning i form av dess skepnad på tegeltaket.

Tillägg några timmar senare:

Det diskuteras just nu i nätverken för fågelskådare vad som är vad, av datumflyttare kontra väderflyttare, som om naturen skulle vara så kategorisk. Ibland snor åsikter in sig i sig själva, menar jag, ty det finns förstås ingen klar gräns mellan dessa två ordningar, alla fåglar är både ock!

Sädesärlan är inget undantag. Den är biologiskt anpassad till att komma tillbaka till våra breddgrader i perfekt tid till de första fångstbara insekterna, vindsflugor och annat. I min hembygd händer detta normalt den första veckan i april, så där runt 5:e april, men i år  med återkommande vinter fördröjdes anländandet tills förutsättningarna åter fanns på plats, runt en vecka senare. Det hela är tämligen självklart - både datumflyttare och väderflyttare!

 

10 april - Kommande föreläsningar

Den 19 april kommer jag till SPF i Eksjö för att hålla föredrag i ämnet " Tåkern, skäggmesen och jag" - en berättelse till bilder om ett liv i närhet av en sjö och en fågel. Det hela är ett internt event!

Den 21 april är jag i Jönköping i ett annat föreläsningsärende hos Senioruniversitetet. Denna gång blir det med mitt bildspel "Fåglar på mitt sätt". Också detta är ett internt uppdrag.

Till hösten blir det ytterligare besök med föredrag i föreningslivet, bl a i Tranås den 15 september. Jag fyller på men blott i begränsad omfattning.

8 april - Samtal om ett fågelbo

Imorgon får jag inte ligga och dra mig för länge. Arla klockan kvart över sex ringer teknikern Joakim på Naturmorgon för att kolla uppkopplingen i mobilen, så att jag är beredd att diskutera ett fågelbo med reportern Jenny Berntson Djurvall i dagens direktsändning.

Vem kan ha byggt detta bo? Svaret kommer i morgon lördag ungefär kl 06.30 i P1:s Naturmorgon.

Fotot har jag fått via mejl så att jag ska kunna förbereda mig att berätta och jag tror mig ha ett skapligt korrekt svar. 

Tillägg den 10 april. Här kan du lyssna på inslaget:

https://sverigesradio.se/artikel/bofinkens-valsvarvade-bokorg

5 april - Skavsår

Det är inte bara vi människor som drabbas av sjukdomar och skavanker. Sånt finns det rikligt av runtom i naturen.

Skavsår förmodar jag. Undrar om det känns.

4 april - Blöta spår

Det kändes som något alldeles nytt idag på morgonen, något friskt och luftigt var på gång. Fina stänk på fönstren berättade redan vid uppstigning att smått regn fanns i vädret.

Blöta fotspår stod kvar på golvet då jag hade hämtat in tidningen, bara det en stor nyhet efter veckor av torka. Jag läste i tidningen att Norrköping, läs Östergötland, inte har fått en enda millimeter nederbörd under hela mars månad; något slags rekord kanske och jag tror att jag aldrig någonsin har upplevt detta tidigare.

Så efterlängtat känns vårregnet idag, trots sin småttighet, att jag tar en extra sväng runt ateljén för att på något sätt dokumentera händelsen. Det blir trivialt, lite som att "koka soppa på en spik", men möjligen är det just, att storheten finns i det lilla, som ger mig sådan lycka och glädje; alla dessa efemära spår av friskt och efterlängtat regn.

Och min gamla hamlade ateljéask gläds säkert lika mycket som jag av den friska vätan som nu rinner längs grenarna.

Det var på tiden viskar den tyst i regnet!

1 april - Aprilväder, vad annars?

Under dagen tornar bymolnen upp sig över landskapet och släpar kjolar av gråblått snöfall som dock inte alltid når ner till backen. Vinden är vresigt kall och kommer med hälsning från arktis. Nätterna bär hård frost med sig och blott i solen segar sig temperaturen upp över nollan dagtid. Typiskt aprilväder alltså, skulle jag vilja säga, så där som man minns från nästan varje år att det brukar vara den här första veckan i månaden.

Mot kvällen kollapsar molnet.

Mot kvällen kollapsar molnet släpper ner sin sista fallvindskjol och suddas bort så snabbt att man kan följa skeendet med blicken. Då blir det plats för natten - gnistrande stjärnklar och kall.