.
Tidigare än någonsin förut hörde jag idag en talgoxe sjunga medvetet, klart och tveklöst. Det var under ett besök i Linköping, just när vi höll på att lasta ut prylar ur bilen till min fars nya lägenhet som det hände och det överraskade mig totalt.
Det normala är ju att möta messången runt den 10 januari och då utförd av antingen talgoxe eller blåmes en av de första vackra dagarna när solen passerat sin lägsta nivå och är på noterbar uppgång. Aldrig trodde jag väl att detta första "vårtecken" skulle bjudas mig redan i december månad, även om dagen vädermässigt faktiskt anades lite vårkänsla rent klimatiskt.
Så var det överståndet alltså - det första "vårtecknet" är inhöstat redan i december.
lördag 29 december 2018
söndag 23 december 2018
23 december - Kungsörnar på Omberg
.
Under en tur längs Sjövägen på Omberg under förmiddagen såg jag två stora rovfåglar skymta genom skogen ner mot sjökanten. Två korpar mobbade fåglarna och därvid noterade jag en väsentlig storleksskillnad som gjorde att jag kunde konstatera begreppet "örn".
Jag klev ur bilen och följde de två örnarna i kikaren genom tätt grenverk som skymde sikten och hindrade fotografering. Korparna varnade intensivt men örnarna brydde sig föga. De svängde runt i lufthavet och "lekte" med varandra. Jag såg att det var två kungsörnar, gamla fåglar med inget lysande vitt på stjärten, men den ena hade en smal ljus strimma längs basen av pennorna.
Jag väntade ut fåglarna när de passerade i utrymmet över vägen, men sekundsnabbt svepte de över gläntan och försvann på långt håll bakom skogen upp mot Hjässan, ännu tumlande om varandra i luften.
Jag fick därför endast en kort chans till foto. Kvaliteten på bilden blev därefter.
Det är inte första gången jag ser kungsörn på Omberg. Flera gånger under de senaste två decennierna har jag och andra observatörer varit med om kvalitativa möten med dessa spännande rovfåglar i bygden.
Idag liksom tidigare har jag dessutom sett gamla fåglar, presumtiva par, leka över Ombergs branter, vilket får mig att ånyo fundera över observationens eventuella värde.
Jag börjar faktiskt på allvar tro att det kan finnas häckande kungsörnar på Omberg redan eller åtminstone är något på gång.
Det återstår att se. Och detta har jag sagt tidigare också.
Under en tur längs Sjövägen på Omberg under förmiddagen såg jag två stora rovfåglar skymta genom skogen ner mot sjökanten. Två korpar mobbade fåglarna och därvid noterade jag en väsentlig storleksskillnad som gjorde att jag kunde konstatera begreppet "örn".
Jag klev ur bilen och följde de två örnarna i kikaren genom tätt grenverk som skymde sikten och hindrade fotografering. Korparna varnade intensivt men örnarna brydde sig föga. De svängde runt i lufthavet och "lekte" med varandra. Jag såg att det var två kungsörnar, gamla fåglar med inget lysande vitt på stjärten, men den ena hade en smal ljus strimma längs basen av pennorna.
Jag väntade ut fåglarna när de passerade i utrymmet över vägen, men sekundsnabbt svepte de över gläntan och försvann på långt håll bakom skogen upp mot Hjässan, ännu tumlande om varandra i luften.
Jag fick därför endast en kort chans till foto. Kvaliteten på bilden blev därefter.
Det är inte första gången jag ser kungsörn på Omberg. Flera gånger under de senaste två decennierna har jag och andra observatörer varit med om kvalitativa möten med dessa spännande rovfåglar i bygden.
Idag liksom tidigare har jag dessutom sett gamla fåglar, presumtiva par, leka över Ombergs branter, vilket får mig att ånyo fundera över observationens eventuella värde.
Jag börjar faktiskt på allvar tro att det kan finnas häckande kungsörnar på Omberg redan eller åtminstone är något på gång.
Det återstår att se. Och detta har jag sagt tidigare också.
fredag 21 december 2018
21 december - En God Jul och ett Gott Nytt År!
.
Vad passar bättre denna mörkrets maxade dag än att önska Er alla, mina läsare, riktigt goda helger framöver. Vi ses igen när det ljusnar.
Vad passar bättre denna mörkrets maxade dag än att önska Er alla, mina läsare, riktigt goda helger framöver. Vi ses igen när det ljusnar.
torsdag 20 december 2018
20 december - Vid juletid
.
Ett av de ting man må göra innan jul är att städa huset. Ulla tar merparten av ansvaret för den sysslan men en av mina uppgifter varje år är att göra en grundlig genomgång av pannrum/grovkök och då gäller det inte bara ytligt fast mer uppe på alla rör, i diskbänkens trånga avlopp, under och bakom tvättmaskin, våttorkning av tak, väggar och skåpluckor samt fönster förstås.
Det tog mig i år nästan en hel arbetsdag men då lovar jag att det blev ordentligt till min och framför allt hustruns stora förtjusning.
Den här söta dammråttan bodde under tvättmaskinen. Den fick lite liv innan den gick i putten.
En vårserenad.
Jag har målat färdigt en av de små oljor jag utlovat före nyår. "En vårserenad", lämplig att tänka på dessa mörkrets dagar. Men, imorgon kl 23.23 vänder det. Tänk så! Och som alltid - redan omkring den 10 januari, snart nog alltså, märker man tydligt av det tillsammans med talgoxar och blåmesar som då börjar sjunga.
Ett av de ting man må göra innan jul är att städa huset. Ulla tar merparten av ansvaret för den sysslan men en av mina uppgifter varje år är att göra en grundlig genomgång av pannrum/grovkök och då gäller det inte bara ytligt fast mer uppe på alla rör, i diskbänkens trånga avlopp, under och bakom tvättmaskin, våttorkning av tak, väggar och skåpluckor samt fönster förstås.
Det tog mig i år nästan en hel arbetsdag men då lovar jag att det blev ordentligt till min och framför allt hustruns stora förtjusning.
Den här söta dammråttan bodde under tvättmaskinen. Den fick lite liv innan den gick i putten.
En vårserenad.
Jag har målat färdigt en av de små oljor jag utlovat före nyår. "En vårserenad", lämplig att tänka på dessa mörkrets dagar. Men, imorgon kl 23.23 vänder det. Tänk så! Och som alltid - redan omkring den 10 januari, snart nog alltså, märker man tydligt av det tillsammans med talgoxar och blåmesar som då börjar sjunga.
onsdag 19 december 2018
fredag 14 december 2018
14 december - Köttbullar
.
Idag har köttbullar trillats i hemmet. Ett och ett halvt kg blandfärs blev 125 st små trevliga stycken enligt ett något anpassat eget recept som bygger på min mors grund, vems annars?
Fläskfärsen har sålunda bytts ut mot blandfärs och jag använder ströbröd istället för kokt gaffelmosad potatis plus scharlottenlök den här gången för omväxlings skull. Men jag skulle nog vilja påstå att mina bullar smakar mammas ändå.
Jag provsteker en utplattad bulle innan för att smaka av kryddningen. Mor testade rå smet direkt ur bunken. Det gör alltså inte jag.
Jag trillar 24 ganska små bullar åt gången eftersom jag vill använda en inte alltför stor panna för att få jämnare värme. Pannan får heller inte bli för het, lagom är bäst, och det måste vara smör förstås..
Historien berättar att köttbullarna kan ha sitt ursprung i Turkiet och visst finns de där, egentligen nästan överallt i världen med tusentals regionala recept. Men hypotesen bestrids av mathistorikern Richard Tengström som menar att det inte finns belägg för den historien.(Wikipedia).
Köttbullen är nog ett allmänt antropogent tilltag men Turkiet kan säkert vara troligt ursprungsland ändå eftersom människan har sin bofasthet och sin jordbrukskunskap härstammande därifrån.
Jag steker alltså långsamt vilket dessutom minskar oset rejält. Efter varje omgång skrapar jag ur pannan från "skovor" och tillsätter en ny smörklick.
Efter att både Ulla och jag har undantagit knappa tio små läckerbitar, sånt är nämligen svårt att låta bli när aromen sprider sig i huset, så blir till slut bunken ändå rågad. Det behövs, i morgon kommer nämligen alla barn och barnbarn hem och jag tror inte det kommer att bli en smul kvar, precis som det ska vara och brukar bli.
En försmak av jul.
Idag har köttbullar trillats i hemmet. Ett och ett halvt kg blandfärs blev 125 st små trevliga stycken enligt ett något anpassat eget recept som bygger på min mors grund, vems annars?
Fläskfärsen har sålunda bytts ut mot blandfärs och jag använder ströbröd istället för kokt gaffelmosad potatis plus scharlottenlök den här gången för omväxlings skull. Men jag skulle nog vilja påstå att mina bullar smakar mammas ändå.
Jag provsteker en utplattad bulle innan för att smaka av kryddningen. Mor testade rå smet direkt ur bunken. Det gör alltså inte jag.
Jag trillar 24 ganska små bullar åt gången eftersom jag vill använda en inte alltför stor panna för att få jämnare värme. Pannan får heller inte bli för het, lagom är bäst, och det måste vara smör förstås..
Historien berättar att köttbullarna kan ha sitt ursprung i Turkiet och visst finns de där, egentligen nästan överallt i världen med tusentals regionala recept. Men hypotesen bestrids av mathistorikern Richard Tengström som menar att det inte finns belägg för den historien.(Wikipedia).
Köttbullen är nog ett allmänt antropogent tilltag men Turkiet kan säkert vara troligt ursprungsland ändå eftersom människan har sin bofasthet och sin jordbrukskunskap härstammande därifrån.
Jag steker alltså långsamt vilket dessutom minskar oset rejält. Efter varje omgång skrapar jag ur pannan från "skovor" och tillsätter en ny smörklick.
Efter att både Ulla och jag har undantagit knappa tio små läckerbitar, sånt är nämligen svårt att låta bli när aromen sprider sig i huset, så blir till slut bunken ändå rågad. Det behövs, i morgon kommer nämligen alla barn och barnbarn hem och jag tror inte det kommer att bli en smul kvar, precis som det ska vara och brukar bli.
En försmak av jul.
torsdag 13 december 2018
13 december - Till minne av en hatad mur
.
Jag hittar en liten plastpåse med "skräp" som ska kastas ut från förrådet, men så vänder jag på den en gång till och ser innehållet, några färggranna betongbitar samt informationsmaterial.
Aha! det är ett gammalt minne från svunnen tid - från 1989, året då Berlinmuren störtades.
Jag har ingen aning om hur jag har fått påsen en gång i tiden och det börjar bli länge sedan även om det ibland fortfarande känns nära på något sätt, det här med Berlinmurens fall.
Jag minns hur det var på den där gråa tiden under kalla kriget när Ulla och jag var där, i Berlin. Det blev ett par gånger faktiskt och vi gjorde också det obligatoriska besöket in i Östberlin genom Checkpoint Charlie. Allt var främmande, dystert och kusligt. Jag tror året var 1974 den första gången.
Det som nu, när jag skriver detta, plötsligt slår mig med full kraft är tidsperspektivens gåta.
1974 var ju inte mer än 29 år efter II Världskrigets slut. Att det bara var en så kort tid insåg jag aldrig då, som fortfarande ung. Numera, som åldring, upplever jag fläkten av flydda årtionden på helt annat sätt, som väldigt närvarande fastän ännu längre tillbaka.
Vi gjorde en färd i buss längs muren bort till en liten plattform med utsikt in från Väst mot Öst, där Berlins nav en gång låg med riksdagshuset i centrum, men allt där var ju redan rivet förstås och helt öde, med vakter på post, kulsprutetorn, skällande hundar, taggtråd och minerade öppna ytor.
Så fruktansvärt att skåda och sorgligt att uppleva.
I plastpåsen finns tre målade betongstenar, förmodade skärvor av en hatad mur, ganska annorlunda och vackra faktiskt.
Det blev mycket business med artefakter från länderna bakom järnridån efter Östeuropas kollaps, gamla armékepsar, märkesnålar, och krigsmaterial såldes i handelsstånd lite överallt.
Betongflisor från Berlinmuren var speciellt tacksamma minnen, väldigt gångbara och till slut så frekventa i affärsverksamheten att om man lade ihop alla bitar som blev saluförda skulle man kanske ha fått en mur som sträckte sig ända till månen och tillbaka, som man brukar säga.
Nu kanske just min tre skärvor ändå är äkta. Där finns nämligen också ett slags kvalitetsdokument med i påsen, med stämplar och allt.
Sånt övertygar, eller hur?!
Frågan är om jag nu ska lämpa påsen vidare till tippen eller lägga undan den för kommande tiders behov och förundran. Har du nån synpunkt på det?
Jag hittar en liten plastpåse med "skräp" som ska kastas ut från förrådet, men så vänder jag på den en gång till och ser innehållet, några färggranna betongbitar samt informationsmaterial.
Aha! det är ett gammalt minne från svunnen tid - från 1989, året då Berlinmuren störtades.
Jag har ingen aning om hur jag har fått påsen en gång i tiden och det börjar bli länge sedan även om det ibland fortfarande känns nära på något sätt, det här med Berlinmurens fall.
Jag minns hur det var på den där gråa tiden under kalla kriget när Ulla och jag var där, i Berlin. Det blev ett par gånger faktiskt och vi gjorde också det obligatoriska besöket in i Östberlin genom Checkpoint Charlie. Allt var främmande, dystert och kusligt. Jag tror året var 1974 den första gången.
Det som nu, när jag skriver detta, plötsligt slår mig med full kraft är tidsperspektivens gåta.
1974 var ju inte mer än 29 år efter II Världskrigets slut. Att det bara var en så kort tid insåg jag aldrig då, som fortfarande ung. Numera, som åldring, upplever jag fläkten av flydda årtionden på helt annat sätt, som väldigt närvarande fastän ännu längre tillbaka.
Vi gjorde en färd i buss längs muren bort till en liten plattform med utsikt in från Väst mot Öst, där Berlins nav en gång låg med riksdagshuset i centrum, men allt där var ju redan rivet förstås och helt öde, med vakter på post, kulsprutetorn, skällande hundar, taggtråd och minerade öppna ytor.
Så fruktansvärt att skåda och sorgligt att uppleva.
I plastpåsen finns tre målade betongstenar, förmodade skärvor av en hatad mur, ganska annorlunda och vackra faktiskt.
Det blev mycket business med artefakter från länderna bakom järnridån efter Östeuropas kollaps, gamla armékepsar, märkesnålar, och krigsmaterial såldes i handelsstånd lite överallt.
Betongflisor från Berlinmuren var speciellt tacksamma minnen, väldigt gångbara och till slut så frekventa i affärsverksamheten att om man lade ihop alla bitar som blev saluförda skulle man kanske ha fått en mur som sträckte sig ända till månen och tillbaka, som man brukar säga.
Nu kanske just min tre skärvor ändå är äkta. Där finns nämligen också ett slags kvalitetsdokument med i påsen, med stämplar och allt.
Sånt övertygar, eller hur?!
Frågan är om jag nu ska lämpa påsen vidare till tippen eller lägga undan den för kommande tiders behov och förundran. Har du nån synpunkt på det?
onsdag 12 december 2018
12 december - Överraskande besök
.
Jag har inte hört något om det i etern eller bland nätverken på internet, att det skulle kunna vara något på gång med arten hökuggla nu, men å andra sidan är jag ganska dålig med kollen på till exempel artportalen.
Således blev vi väldigt överraskade Ulla och jag när vi under hemfärden från Motala plötsligt fick se denna vackra uggla sitta på en vägskylt vid dikeskanten bredvid Sjöstorpkärret alldeles innan vi kom fram till Ödeshög, helt hemmavid alltså.
Jag såg fågeln så där i ögonvrån och tänkte kort och gott kråka. Men precis vid passagen såg jag vad det egentligen var, skrek ut "hökuggla", tvärnitade och svängde tillbaka över vägen.
Vi fick några minuter på oss att studera den vackra fågeln. Tyvärr var jag utan kamera och i bilen hade jag bara min knappt användbara "minikikare". Så typiskt.
Med mobilen tog jag några kort - suddigt resultat förstås - men den som vet och kan ser ändå att jag är rätt ute med artbestämningen.
En liten glimt av ansiktet fick jag till slut in i det blurriga kikarfältet innan hökugglan lyfte och flög bort över kärret och landade högt i en björk. Där satt den kvar när vi fortsatte hemåt och när jag efter en stund återvände med kikare och rejäl kamera återfann jag inte fågeln.
Ungefär så här kändes det men den där lilla glimten jag fick av det typiska ansiktet i min miserabla kikare, bara så att ni vet och förstår.
Det är säkert 15 år sedan senast jag såg hökuggla i hembygden. Det var dags nu och jag hoppas att det inte blir min sista. Man vet ju aldrig.
Jag har inte hört något om det i etern eller bland nätverken på internet, att det skulle kunna vara något på gång med arten hökuggla nu, men å andra sidan är jag ganska dålig med kollen på till exempel artportalen.
Således blev vi väldigt överraskade Ulla och jag när vi under hemfärden från Motala plötsligt fick se denna vackra uggla sitta på en vägskylt vid dikeskanten bredvid Sjöstorpkärret alldeles innan vi kom fram till Ödeshög, helt hemmavid alltså.
Jag såg fågeln så där i ögonvrån och tänkte kort och gott kråka. Men precis vid passagen såg jag vad det egentligen var, skrek ut "hökuggla", tvärnitade och svängde tillbaka över vägen.
Vi fick några minuter på oss att studera den vackra fågeln. Tyvärr var jag utan kamera och i bilen hade jag bara min knappt användbara "minikikare". Så typiskt.
Med mobilen tog jag några kort - suddigt resultat förstås - men den som vet och kan ser ändå att jag är rätt ute med artbestämningen.
En liten glimt av ansiktet fick jag till slut in i det blurriga kikarfältet innan hökugglan lyfte och flög bort över kärret och landade högt i en björk. Där satt den kvar när vi fortsatte hemåt och när jag efter en stund återvände med kikare och rejäl kamera återfann jag inte fågeln.
Ungefär så här kändes det men den där lilla glimten jag fick av det typiska ansiktet i min miserabla kikare, bara så att ni vet och förstår.
Det är säkert 15 år sedan senast jag såg hökuggla i hembygden. Det var dags nu och jag hoppas att det inte blir min sista. Man vet ju aldrig.
måndag 10 december 2018
10 december - Lite oljemåleri
.
Jag har några små oljemålningar på gång. De ligger över mig lite, staplade i höjd. Jag har nämligen lovat att ha åtminstone två stycken färdiga för kund innan årets slut.
Jag får väl se hur det går. Det tar emot lite nu när mörkret har lagt sig över bygden och ingenting av detta är väl värre än att det går att rucka på.
Det är ju ingen ko på isen liksom. Motivmässigt i alla fall!
Jag har några små oljemålningar på gång. De ligger över mig lite, staplade i höjd. Jag har nämligen lovat att ha åtminstone två stycken färdiga för kund innan årets slut.
Jag får väl se hur det går. Det tar emot lite nu när mörkret har lagt sig över bygden och ingenting av detta är väl värre än att det går att rucka på.
Det är ju ingen ko på isen liksom. Motivmässigt i alla fall!
10 december - Varför ha bråttom med kaffe?
.
Kaffestunden på förmiddagen efter frukost är alldeles speciell. Att läsa tidningen, resonera om det som hänt och om dagens kommande bestyr med hustrun, kanske lösa ett korsord, tända ett stearinljus och lyssna till puttret från bryggaren, är bland det mest avkopplande jag vet.
Det är förstås en av pensionärslivets sköna sidor, att kunna ta det lite lugnare på morgonen och jag vet verkligen att det inte är alla förunnat. Men nu är vi faktiskt där - Ulla och jag.
Det är just det, puttret från bryggaren, jag vill samtala om, det och doften som sprider sig i köket samtidigt.
För visst är det en fantastisk upplevelse av hemtrevnad i den gedigna processen.
Visst kan man väl njuta av kaffe på olika sätt och jag vet att många, allt fler, går över till pulverkaffe. Lyss till det: pulverkaffe/snabbkaffe.
Aldrig att det kan komma i närheten av kaffe bryggt med Perculator, Melitta, Don Pedro eller på liknande sätt. Pulverkaffe är bara ett torftigt surrogat till riktigt kaffe, tycker jag och jag har svårt att på allvar tro att det finns folk som föredrar hett vatten och pulver, även om det sägs så. Aldrig i livet!
Ska man nu dricka kaffe ska man göra det på riktigt och gjort på något av dessa riktiga vis blir kaffestunden den bästa på hela dagen.
Kom igen nu! Skippa snabbvarianten. Varför ha bråttom med kaffe?
Kaffestunden på förmiddagen efter frukost är alldeles speciell. Att läsa tidningen, resonera om det som hänt och om dagens kommande bestyr med hustrun, kanske lösa ett korsord, tända ett stearinljus och lyssna till puttret från bryggaren, är bland det mest avkopplande jag vet.
Det är förstås en av pensionärslivets sköna sidor, att kunna ta det lite lugnare på morgonen och jag vet verkligen att det inte är alla förunnat. Men nu är vi faktiskt där - Ulla och jag.
Det är just det, puttret från bryggaren, jag vill samtala om, det och doften som sprider sig i köket samtidigt.
För visst är det en fantastisk upplevelse av hemtrevnad i den gedigna processen.
Visst kan man väl njuta av kaffe på olika sätt och jag vet att många, allt fler, går över till pulverkaffe. Lyss till det: pulverkaffe/snabbkaffe.
Aldrig att det kan komma i närheten av kaffe bryggt med Perculator, Melitta, Don Pedro eller på liknande sätt. Pulverkaffe är bara ett torftigt surrogat till riktigt kaffe, tycker jag och jag har svårt att på allvar tro att det finns folk som föredrar hett vatten och pulver, även om det sägs så. Aldrig i livet!
Ska man nu dricka kaffe ska man göra det på riktigt och gjort på något av dessa riktiga vis blir kaffestunden den bästa på hela dagen.
Kom igen nu! Skippa snabbvarianten. Varför ha bråttom med kaffe?
torsdag 6 december 2018
6 december - Ett litet bidrag till upplysningen
.
Jag fick frågan för några månader sedan av entomologen Bertil Andrén om jag kunde tänka mig att medverka med en illustration till en regional tidskrift vid namn Aromia.
Absolut var mitt självklara svar och jag gör det gratis.
Min idé är nämligen att jag gärna vill hjälpa till i den mån jag kan när det gäller ideell upplysningsverksamhet om t ex natur & miljö eller andra angelägna ämnen.
Det här med idealitét är en viktig form av mänsklig verksamhet som jag tycker har blivit alltmer sällsynt och eftersatt och eftersom varje litet bidrag räknas och Bertil hade hittat en bild av en tvestjärt i etern som jag var pappa till, ville jag gärna hjälpa till.
Nu var "tvestjärten" emellertid sedan länge såld och borta och jag erbjöd mig istället att göra en ny illustration.
Häromdagen kom ett brev från Bertil med bifogad tidskrift och här fínns nu artikeln om Tvestjärtar, där även min får en egen plats. Det blev bra tycker jag. Artikeln är viktig och läsvärd och jag känner mig stolt över att få vara representerad.
Och tänk er bara det , temat: Tvestjärten i konsten.
Sid 13 i artikeln om Tvestjärtar i tidskriften Aromia nr 3 2018 av Bertil Andrén.
Originalet
Jag fick frågan för några månader sedan av entomologen Bertil Andrén om jag kunde tänka mig att medverka med en illustration till en regional tidskrift vid namn Aromia.
Absolut var mitt självklara svar och jag gör det gratis.
Min idé är nämligen att jag gärna vill hjälpa till i den mån jag kan när det gäller ideell upplysningsverksamhet om t ex natur & miljö eller andra angelägna ämnen.
Det här med idealitét är en viktig form av mänsklig verksamhet som jag tycker har blivit alltmer sällsynt och eftersatt och eftersom varje litet bidrag räknas och Bertil hade hittat en bild av en tvestjärt i etern som jag var pappa till, ville jag gärna hjälpa till.
Nu var "tvestjärten" emellertid sedan länge såld och borta och jag erbjöd mig istället att göra en ny illustration.
Häromdagen kom ett brev från Bertil med bifogad tidskrift och här fínns nu artikeln om Tvestjärtar, där även min får en egen plats. Det blev bra tycker jag. Artikeln är viktig och läsvärd och jag känner mig stolt över att få vara representerad.
Och tänk er bara det , temat: Tvestjärten i konsten.
Sid 13 i artikeln om Tvestjärtar i tidskriften Aromia nr 3 2018 av Bertil Andrén.
Originalet
tisdag 4 december 2018
4 december - Kompletterande arbete
.
Efter 2018 års många utställningar runt om i landet har jag lovat att ställa upp för ett par kunder som önskade mer eller missade helt vid ordinarie tillfälle.
Sålunda har jag på gång två oljor mot Linköping, där en person blev besviken över att de båda motiv hen hade "utsett för egen räkning" visade sig vara sålda då hen hade funderat färdigt, bestämt sig och återkommit.
De står ännu på staffliet här i min ateljé men jag har lovat att försöka ha dem färdiga innan årets slut. Det är lite emot mina principer att göra beställningsarbete med konst, men ibland kan man väl vara generös och rucka på detta. Anledningen är inte oginhet utan svårigheten att jag på beställning ska kunna tillfredsställa någon annans inre bild och önskemål samt brist på skapande frihet.
Akvarellen av hägern som såldes på Galleri Kraftverk i Mjölby.
Just nu har jag också avslutat en stor akvarell, som skall bli komplement, en pendang, till den akvarell av hägern i bild ovan, som jag sålde på Galleri Kraftverk i Mjölby.
De ville så gärna ha ytterligare ett verk som kunde passa i ett tänkt par och sådant engagemang och fokus kan jag faktiskt smälta för, så nu har jag gjort en akvarell av en storlom i samma skala och med passande komposition.
Nu får jag hoppas bara att den blir till belåtenhet och att akvarellerna kommer att sitta fint tillsammans på väggen.
Att fånga själen är det jag främst eftersträvar.
Det här en en beskuren bild av usel fotokvalitet. Men på ett ungefär så här ser den alltså ut. Nu ska jag se till att få den ramad ... därefter går jag vidare med de två oljemålningarna som står på kö.
Efter 2018 års många utställningar runt om i landet har jag lovat att ställa upp för ett par kunder som önskade mer eller missade helt vid ordinarie tillfälle.
Sålunda har jag på gång två oljor mot Linköping, där en person blev besviken över att de båda motiv hen hade "utsett för egen räkning" visade sig vara sålda då hen hade funderat färdigt, bestämt sig och återkommit.
De står ännu på staffliet här i min ateljé men jag har lovat att försöka ha dem färdiga innan årets slut. Det är lite emot mina principer att göra beställningsarbete med konst, men ibland kan man väl vara generös och rucka på detta. Anledningen är inte oginhet utan svårigheten att jag på beställning ska kunna tillfredsställa någon annans inre bild och önskemål samt brist på skapande frihet.
Akvarellen av hägern som såldes på Galleri Kraftverk i Mjölby.
Just nu har jag också avslutat en stor akvarell, som skall bli komplement, en pendang, till den akvarell av hägern i bild ovan, som jag sålde på Galleri Kraftverk i Mjölby.
De ville så gärna ha ytterligare ett verk som kunde passa i ett tänkt par och sådant engagemang och fokus kan jag faktiskt smälta för, så nu har jag gjort en akvarell av en storlom i samma skala och med passande komposition.
Nu får jag hoppas bara att den blir till belåtenhet och att akvarellerna kommer att sitta fint tillsammans på väggen.
Att fånga själen är det jag främst eftersträvar.
Det här en en beskuren bild av usel fotokvalitet. Men på ett ungefär så här ser den alltså ut. Nu ska jag se till att få den ramad ... därefter går jag vidare med de två oljemålningarna som står på kö.
torsdag 29 november 2018
29 november - Då och nu
.
Svanshals station då:
Svanshals station idag:
Mer om detta kommer senare.
Senare kommentar och länkförslag i detta ärende har inkommit från min före detta elev vid Röks skola, Anna Renstad Harrius, för vilket jag är mycket tacksam.
Svanshals station då:
Svanshals station idag:
Mer om detta kommer senare.
Senare kommentar och länkförslag i detta ärende har inkommit från min före detta elev vid Röks skola, Anna Renstad Harrius, för vilket jag är mycket tacksam.
tisdag 27 november 2018
27 november - Vinteraning
.
Nästan tio grader kallt på morgonen och frosten gnistrar i morgonsolen när jag drar upp rullgardinen. Dimmolnen över Vättern är rosa och fluffiga. Det verkar åter bli en fin vinterdag.
Från en liten resa igår över slätten ner mot Tåkern vilar i mitt medvetande en skön känsla av friskhet och att andningen var så lätt och välgörande.
På Kälkestads svarta åkrar vandrade ett par hundra sädgäss och letade rester från potatisskörden. När de alla plötsligt skränande lyfte och drog bort över Dags mosses mörka tallridå tänkte jag att jag kommit för nära. Men det var inte alls så.
En ung duvhök svepte nämligen in i blickfånget, en stor och kraftig hona. Hon for över gässen i en vild sväng och efter att ha testat gåsflockens alla eventuella undantag stallade hon upp mot en av gårdsinfartens krukade granar och började speja horisonten runt innan hon åter vingburen fortsatte sitt idoga utforskande av vinterslättens möjligheter.
Hon var vacker i sin resliga profil mot himlens låga palettljus.
Som alltid vid möte med duvhök frapperades jag av kraften och tyngden. En stor hona står inte långt efter kungsörn i intensitet, tycker jag.
Mot Gottorps faluröda lada förvandlade solen mig till en tanigt utdragen långskugga. Det är endast tre veckor kvar till vintersolstånd och solen är låg och stickande sval.
På vägen vid Ombergsgolf satt en ung fjällvråk och spanade efter sork från en vägskylt. Den satt kvar ännu efter två timmar när ljuset åter dunklades. Magen hade nästan samma varmsvarta ton som på en utfärgad fjällpiparhonas mage. Kanske förstår du hur jag menar.
Huvudet är stort och runt hos fjällvråken och det svarta ögat i ansiktet narras vänlighet.
Över Vättern låg mot kvällen kondensmolnen purpurfärgade som en lång korv i landskapet, ett välkänt fenomen för sjöns grannar och ett skvaller om vinter och köld.
Ett gäng kanadagäss kom över himlen från Hästholmen för att som alltid flyga till Visjöns lugnvatten för natten. Sträcket kommer att pågå ända tills isen har lagt sig även där. Därefter återstår bara att invänta vårens återtåg.
Nästan tio grader kallt på morgonen och frosten gnistrar i morgonsolen när jag drar upp rullgardinen. Dimmolnen över Vättern är rosa och fluffiga. Det verkar åter bli en fin vinterdag.
Från en liten resa igår över slätten ner mot Tåkern vilar i mitt medvetande en skön känsla av friskhet och att andningen var så lätt och välgörande.
På Kälkestads svarta åkrar vandrade ett par hundra sädgäss och letade rester från potatisskörden. När de alla plötsligt skränande lyfte och drog bort över Dags mosses mörka tallridå tänkte jag att jag kommit för nära. Men det var inte alls så.
En ung duvhök svepte nämligen in i blickfånget, en stor och kraftig hona. Hon for över gässen i en vild sväng och efter att ha testat gåsflockens alla eventuella undantag stallade hon upp mot en av gårdsinfartens krukade granar och började speja horisonten runt innan hon åter vingburen fortsatte sitt idoga utforskande av vinterslättens möjligheter.
Hon var vacker i sin resliga profil mot himlens låga palettljus.
Som alltid vid möte med duvhök frapperades jag av kraften och tyngden. En stor hona står inte långt efter kungsörn i intensitet, tycker jag.
Mot Gottorps faluröda lada förvandlade solen mig till en tanigt utdragen långskugga. Det är endast tre veckor kvar till vintersolstånd och solen är låg och stickande sval.
På vägen vid Ombergsgolf satt en ung fjällvråk och spanade efter sork från en vägskylt. Den satt kvar ännu efter två timmar när ljuset åter dunklades. Magen hade nästan samma varmsvarta ton som på en utfärgad fjällpiparhonas mage. Kanske förstår du hur jag menar.
Huvudet är stort och runt hos fjällvråken och det svarta ögat i ansiktet narras vänlighet.
Över Vättern låg mot kvällen kondensmolnen purpurfärgade som en lång korv i landskapet, ett välkänt fenomen för sjöns grannar och ett skvaller om vinter och köld.
Ett gäng kanadagäss kom över himlen från Hästholmen för att som alltid flyga till Visjöns lugnvatten för natten. Sträcket kommer att pågå ända tills isen har lagt sig även där. Därefter återstår bara att invänta vårens återtåg.
27 november - Utpressning.
.
Så har då även jag drabbats av ett sånt där lömskt utpressningshot som som florerat i etern en tid.
Det är skönt att ha rent mjöl i påsen. Och inte någon webbkamera heller, så det så!
Men så jäkla trist att det finns så mycket skit överallt i nätvärlden. Finns det någonsin en möjlighet att allt ska ordnas till det bättre? Nej, tyvärr tror jag inte det.
Här är mejlet jag har fått:
"Hej!
Så har då även jag drabbats av ett sånt där lömskt utpressningshot som som florerat i etern en tid.
Det är skönt att ha rent mjöl i påsen. Och inte någon webbkamera heller, så det så!
Men så jäkla trist att det finns så mycket skit överallt i nätvärlden. Finns det någonsin en möjlighet att allt ska ordnas till det bättre? Nej, tyvärr tror jag inte det.
Här är mejlet jag har fått:
"Hej!
Jag är en hacker som knäckte din e-post och enhet för några
månader sedan.
Du har skrivit ett lösenord på en av de webbplatser du
besökte, och jag avlyssnade det.
Jag laddade upp skadlig kod till ditt operativsystem.
Jag har sparat alla dina kontakter med vänner, kollegor,
släktingar och en fullständig historia av besök på internetresurserna.
Jag installerade också en trojan på din enhet och lång tid
spionering för dig.
Du är inte mitt enda offer, jag brukar låsa datorer och
fråga om ett lösenmedel.
Men jag blev slagen av webbplatser med intimt innehåll som
du ofta besöker.
Jag är chockad av dina fantasier! Jag har aldrig sett något
så här!
Så när du hade kul på pittoreska platser (du vet vad jag
menar!)
Jag gjorde skärmdump med att använda mitt program från din
kamera på din enhet.
Därefter kombinerade jag dem med innehållet på den aktuella
webbplatsen.
Det kommer skratta när jag skickar dessa bilder till dina
kontakter!
Men jag är säker på att du inte vill ha det.
Därför förväntar jag mig betalning för min tystnad.
Jag tror att 800 EUR är ett acceptabelt pr is för det!
Betala med Bitcoin.
Min BTC-plånbok: 1Ax3aRcMHM35jx4dVXfVfFPGz3wQ9QVg6n
Om du inte vet hur man gör det här - skriv in Google
"hur man överför pengar till en bitcoin plånbok". Det är inte svårt.
Efter att ha mottagit den angivna summen kommer alla dina
data att förstöras automatiskt. Mitt virus kommer också att ta bort sig från
ditt operativsystem.
Min Trojan har automatisk varning, efter det att detta
e-postmeddelande har läst, kommer jag att veta det!
Jag ger dig 1 dagar (24 timmar) för att göra en betalning.
Om detta inte händer - kommer alla dina kontakter att bli
galna bilder från ditt mörka hemliga liv!
Och så att du inte hindrar din enhet att blockeras (även
efter 24 timmar)
Var inte dum!
Polisen eller vänner hjälper dig inte säkert ...
P.S. Jag kan ge dig råd för framtiden. Ange inte dina
lösenord på osäkra webbplatser.
Jag hoppas på din försiktighet.
Farväl."
fredag 23 november 2018
23 november - Nu är ljuset en bristvara
.
Det stora mörkret infaller nu, mot slutet av november alldeles innan den första snön faller och advenstsljusen tänds.
Ögonen längtar, tallkottkörteln förtvinar och hela kroppen suckar efter ett ljus som inte finns.
Nu gäller det att härda ut, dra sig inåt, ha tålamod och hålla depressionen stången.
Landskapet runt mig kan visst vara skönt i snålljuset. Det är mera kroppen, det inre, det handlar om
Det stora mörkret infaller nu, mot slutet av november alldeles innan den första snön faller och advenstsljusen tänds.
Ögonen längtar, tallkottkörteln förtvinar och hela kroppen suckar efter ett ljus som inte finns.
Nu gäller det att härda ut, dra sig inåt, ha tålamod och hålla depressionen stången.
Landskapet runt mig kan visst vara skönt i snålljuset. Det är mera kroppen, det inre, det handlar om
torsdag 22 november 2018
22 november - Sent besök av stork
.
Jag är precis återkommen från ett intressant besök på Väderstad industri, störst i landet på jordbruksredskap, när det ringer på ateljédörren.
Där står Thomas Halle och undrar över en fågel han just har sett. Han visar mig bilder och video i mobilen.
- Det är en stork, säger jag.
- Ja, jag trodde det, svarar han, men för säkerhets skull ville jag att du skulle få se.
- Jag åker dit direkt och kollar, säger jag, tar med mig kameran, låser ateljén och konstaterar att jag visst är utan bil.
- Äh, vi kan åka tillbaka en sväng igen, i min bil, erbjuder Tomas. Det tar inte så lång tid.
Vid Rök spetar storken fortfarande omkring på några höstsådda vetefält.
Vi kör in på en liten grusväg och kommer den ganska nära då den tämligen obekymrat födosöker med stor koncentration.
Ideligen finner den något ätbart, som fångas med näbben, kastas upp i luften och sväljs med en liten knyck på huvudet.
Jag förstår att det är daggmask, som ännu är uppe vid markytan i stor mängd tack vare novembers bestående mildväder, som den käkar med god aptit.
- Än så länge går det säkert bra för den här ungstorken även om den är ensam, berättar jag, men med vinterkylan kommer nog problemen att bli oöverstigliga och den går troligen döden till mötes när maten så småningom sinar och flyttningsdriften är ett sen länge passerat stadium.
Jag tror mig förstå att det här är den individ som alltsedan september månad råkade bli ensam kvar ur den drygt 100 exemplar stora ungfågelsflock som släpptes från avelsanläggningen vid Höör i Skåne och som först sträckte norrut mot Sörmland och Östergötland innan näbbarna slutligen vändes i rätt riktning mot söder.
Den har setts traska omkring lite här och där i östgötabygden, och den är tidigare fotograferad och dokumenterad i trakterna av både Linköping och Mjölby.
Den är en riktig följetong, säger jag och tackar Thomas för både information och kommunikation.
Jag är precis återkommen från ett intressant besök på Väderstad industri, störst i landet på jordbruksredskap, när det ringer på ateljédörren.
Där står Thomas Halle och undrar över en fågel han just har sett. Han visar mig bilder och video i mobilen.
- Det är en stork, säger jag.
- Ja, jag trodde det, svarar han, men för säkerhets skull ville jag att du skulle få se.
- Jag åker dit direkt och kollar, säger jag, tar med mig kameran, låser ateljén och konstaterar att jag visst är utan bil.
- Äh, vi kan åka tillbaka en sväng igen, i min bil, erbjuder Tomas. Det tar inte så lång tid.
Vid Rök spetar storken fortfarande omkring på några höstsådda vetefält.
Vi kör in på en liten grusväg och kommer den ganska nära då den tämligen obekymrat födosöker med stor koncentration.
Ideligen finner den något ätbart, som fångas med näbben, kastas upp i luften och sväljs med en liten knyck på huvudet.
Jag förstår att det är daggmask, som ännu är uppe vid markytan i stor mängd tack vare novembers bestående mildväder, som den käkar med god aptit.
- Än så länge går det säkert bra för den här ungstorken även om den är ensam, berättar jag, men med vinterkylan kommer nog problemen att bli oöverstigliga och den går troligen döden till mötes när maten så småningom sinar och flyttningsdriften är ett sen länge passerat stadium.
Jag tror mig förstå att det här är den individ som alltsedan september månad råkade bli ensam kvar ur den drygt 100 exemplar stora ungfågelsflock som släpptes från avelsanläggningen vid Höör i Skåne och som först sträckte norrut mot Sörmland och Östergötland innan näbbarna slutligen vändes i rätt riktning mot söder.
Den har setts traska omkring lite här och där i östgötabygden, och den är tidigare fotograferad och dokumenterad i trakterna av både Linköping och Mjölby.
Den är en riktig följetong, säger jag och tackar Thomas för både information och kommunikation.
tisdag 20 november 2018
10 november - Passionerad frukt med efterverkningar
.
Jag kör väl vidare med några koncentrerade minnen från resan till Indonesien 2007 när jag ändå är på gång.
Vi lämnade vulkanen Gunung Kerinci på Sumatra och körde ner mot kusten igen, till hamnstaden Padang. Under färden, vid ett "nödstopp", noterade jag att några mopedburna ungdomar strax intill plundrade ett vilt fruktträd som jag inte blev riktigt klok på. Det var något som slingrande uppe i en trädkrona som bar tennisbollsstora gröna frukter.
Strax därpå glimtade ett svar på undringen, då vi mötte den första av flera små liknande affärsbodar vid vägkanten.
Handelsstånd med frukt på rad.
foto - Bengt Grandin.
På rad under tak hängde nämligen de där frukterna jag funderade över och jag bad därför chauffören om ett stopp för inhandling och test.
Foto - Laqrs Gezelius.
Jag köpte ett par "girlander" med frukt men när jag försökte öppna en av dem med kniven på mitt sätt visade ägaren, mannen med "Sukarno-kepan", hur jag skulle göra.
Han tog frukten i handen och skar av ett runt lock på blomsidan och visade sen att jag skulle suga ur innehållet.
Jag provade. Aha passionsfrukt! Åh så gott och vilket härligt sätt att äta.
De var verkligen ljuvligt goda, söta och saftiga och inte alls så där segt torrtråkiga som de skrynkliga passionsfrukterna från butiken hemmavid. Så här skulle det naturligtvis vara.
Vi delade på flera omgångar frukt och själv åt jag säkert fem, sex stycken och njöt verkligen där i solen och värmen medan ett gäng vithandsgibboner sjöng från träden i skogsbrynet uppe på berget intill. Allt blev ett minne som sitter stadigt än idag.
Det blev emellertid några extra stopp på den resterande vägen ner mot kusten. Fem färska passionsfrukter blev visst i mesta laget och det tryckte på rejält neråt från magen.
Även den laxerande effekten av för många färska passionsfrukter sitter således stadigt i mitt minne!
Jag kör väl vidare med några koncentrerade minnen från resan till Indonesien 2007 när jag ändå är på gång.
Vi lämnade vulkanen Gunung Kerinci på Sumatra och körde ner mot kusten igen, till hamnstaden Padang. Under färden, vid ett "nödstopp", noterade jag att några mopedburna ungdomar strax intill plundrade ett vilt fruktträd som jag inte blev riktigt klok på. Det var något som slingrande uppe i en trädkrona som bar tennisbollsstora gröna frukter.
Strax därpå glimtade ett svar på undringen, då vi mötte den första av flera små liknande affärsbodar vid vägkanten.
Handelsstånd med frukt på rad.
foto - Bengt Grandin.
På rad under tak hängde nämligen de där frukterna jag funderade över och jag bad därför chauffören om ett stopp för inhandling och test.
Foto - Laqrs Gezelius.
Jag köpte ett par "girlander" med frukt men när jag försökte öppna en av dem med kniven på mitt sätt visade ägaren, mannen med "Sukarno-kepan", hur jag skulle göra.
Han tog frukten i handen och skar av ett runt lock på blomsidan och visade sen att jag skulle suga ur innehållet.
Jag provade. Aha passionsfrukt! Åh så gott och vilket härligt sätt att äta.
De var verkligen ljuvligt goda, söta och saftiga och inte alls så där segt torrtråkiga som de skrynkliga passionsfrukterna från butiken hemmavid. Så här skulle det naturligtvis vara.
Vi delade på flera omgångar frukt och själv åt jag säkert fem, sex stycken och njöt verkligen där i solen och värmen medan ett gäng vithandsgibboner sjöng från träden i skogsbrynet uppe på berget intill. Allt blev ett minne som sitter stadigt än idag.
Det blev emellertid några extra stopp på den resterande vägen ner mot kusten. Fem färska passionsfrukter blev visst i mesta laget och det tryckte på rejält neråt från magen.
Även den laxerande effekten av för många färska passionsfrukter sitter således stadigt i mitt minne!
måndag 19 november 2018
19 november - När Jamil lärde mig en läxa
.
Nu har jag drabbats av nostalgikänslor och passar på att förmedla ytterligare en liten minnesbild från den oerhört spännande resan till Indonesien som jag var med om år 2007.
Jag är på spaning efter tigerspår längs Tapan Road på Sumatra
foto: Karl-Martin Axelsson.
Under vandringar på och i närheten av vulkanen Gunung Kerinci ungefär mitt på ön Sumatra fick jag ett levande exempel på att lek kan bli allvar och att "ont ska med ont fördrivas".
Som den lekfulle person jag är fick jag nämligen för mig att arrangera en något barnslig idé, där jag skulle leka "hängning" med hjälp av en lång tanig lian som hängde ner från träden vid vägkanten.
Tänkt och gjort; jag lindade lianen runt halsen och bad Karl-Martin dokumentera det hela.
"Hang man", foto Karl-Martin Axelsson.
Så långt var allt väl men strax började problemen.
Efter bara några sekunder började det klia och svida alldeles förskräckligt runt halsen och svedan övergick snabbt i svullnad, rodnad och värk och jag började känna mig yr och olustig varför en av våra guider snabbt tillkallades.
Guiden Jamil såg på mig oroligt och bad mig visa vilken växt jag hade använt till min "lek"
"It is very poisonous", sa han.
Snabbt började Jamil gräva upp rötterna på en liten buske i närheten. Han skalade och krossade dem med kniven och gned in min hals med saften .
- Det här är rötterna från den giftiga växten, sa han. Den är emellertid ung och med hjälp av den kan vi bota det onda som finns i den vuxna växtens gröna delar. De är varandras motsats.
"Ont ska med ont fördrivas".
Jamil, ursprunglig från Sulawesi, vilket han mycket stolt berättade om och visade med sin T-shirt, sa att jag säkert skulle ha kvar problemen under resten av dagen men att allt mot kvällen förhoppningsvis skulle lugna ner sig och att dagen därpå troligen skulle bli symptomfri igen.
Dagen därpå var allt mycket riktigt bra igen.
Jamil blev därefter en trogen följeslagare till mig och blev även till en god vän under resten av resan, mycket intresserad av mitt skissarbete och skapande verksamhet.
Och han lärde mig en viktig läxa.
Hela resan till Indonesien finner du här. Bläddra ner till resa nr 23.
LÄNK
Nu har jag drabbats av nostalgikänslor och passar på att förmedla ytterligare en liten minnesbild från den oerhört spännande resan till Indonesien som jag var med om år 2007.
Jag är på spaning efter tigerspår längs Tapan Road på Sumatra
foto: Karl-Martin Axelsson.
Under vandringar på och i närheten av vulkanen Gunung Kerinci ungefär mitt på ön Sumatra fick jag ett levande exempel på att lek kan bli allvar och att "ont ska med ont fördrivas".
Som den lekfulle person jag är fick jag nämligen för mig att arrangera en något barnslig idé, där jag skulle leka "hängning" med hjälp av en lång tanig lian som hängde ner från träden vid vägkanten.
Tänkt och gjort; jag lindade lianen runt halsen och bad Karl-Martin dokumentera det hela.
"Hang man", foto Karl-Martin Axelsson.
Så långt var allt väl men strax började problemen.
Efter bara några sekunder började det klia och svida alldeles förskräckligt runt halsen och svedan övergick snabbt i svullnad, rodnad och värk och jag började känna mig yr och olustig varför en av våra guider snabbt tillkallades.
Guiden Jamil såg på mig oroligt och bad mig visa vilken växt jag hade använt till min "lek"
"It is very poisonous", sa han.
Snabbt började Jamil gräva upp rötterna på en liten buske i närheten. Han skalade och krossade dem med kniven och gned in min hals med saften .
- Det här är rötterna från den giftiga växten, sa han. Den är emellertid ung och med hjälp av den kan vi bota det onda som finns i den vuxna växtens gröna delar. De är varandras motsats.
"Ont ska med ont fördrivas".
Jamil, ursprunglig från Sulawesi, vilket han mycket stolt berättade om och visade med sin T-shirt, sa att jag säkert skulle ha kvar problemen under resten av dagen men att allt mot kvällen förhoppningsvis skulle lugna ner sig och att dagen därpå troligen skulle bli symptomfri igen.
Dagen därpå var allt mycket riktigt bra igen.
Jamil blev därefter en trogen följeslagare till mig och blev även till en god vän under resten av resan, mycket intresserad av mitt skissarbete och skapande verksamhet.
Och han lärde mig en viktig läxa.
Hela resan till Indonesien finner du här. Bläddra ner till resa nr 23.
LÄNK
söndag 18 november 2018
18 november - Ett minne från Indonesien
.
Vid dikeskanten längs Tapan Road på Sumatra för jag anteckningar i min skissbok år 2007.
foto Tommy Ek.
Ulla och jag satt och tittade på en naturfilm från Indonesien igår kväll. Det var nog på Kunskapskanalen, den "bästa" kanalen, som man visade en film om en engagerad fransmans arbete med att återföra djur från fångenskap till frihet, den här gången framför allt sorgligt burhållna "Malajbjörnar".
Det var en stark film med mycket sorgkant som visade problemet med den snabba naturförstörelsen i form av nedhuggen regnskog och artutdöende.
Om filmen var från Borneo eller Sumatra missade jag men en av dessa platser var det, eftersom orangutanger fanns på plats.
Så här ser regnskogsskövlingen ut på Borneo och på Sumatra är det nästan än värre. Det har gått och går fortsatt fruktansvärt snabbt utför. Vad är det vi människor håller på med egentligen!?
I samband med filmen bestämde vi oss, Ulla och jag, för att på allvar ta ett eget ansvar för det här med palmoljeproblemet, som är den största orsaken till skogsskövlingen i Indonesien just nu. Fortsättningsvis gäller det att titta på varuetiketter för att så gott som möjligt undvika vårt bidrag till eländet.
Alltså, redan till kaffet kollade vi de nyinköpta pepparkakorna och fann glädjande nog detta:
Ett grönt litet märke på burken - "Nu utan palmolja!"
Hurra va bra! Det börjar uppenbarligen hända lite nu, och vi kunde med bättre samvete och smak fortsätta vårt njutande. Tänk på det här - du också!
Nåväl. Det där med minnet då? Jo det gäller just björnarna och så här var det:
Under vårt besök 2007 vid Way Kambas på Sydöstra Sumatra åkte vi hem till campen från en dag i djungeln, i två fordon längs en smal grusväg i mörkret. Jag satt i den bakre bilen när den framför stannade tvärt och blev stående nästan fem minuter. Vi fick order av vår guide att bli kvar sittande.
När vi kom hem undrade vi förstås vad som hänt och med nästan lite skamkänsla i blicken berättade vännerna i den främre bilen att en "Sun Bear", malajbjörn, en hona med unge, stod mitt på vägen och blockerade framfarten. Hon hade t o m gått fram till bilen och börjat tugga på kofångaren.
Vi där bak fick aldrig någon chans att uppleva detta i beckmörkret. Vi missade hela grejen, till en otröstlig grämelse.
I den skildring av resan till Indonesien som jag gjorde för min hemsida, länk (bläddra ner till resa nr 23), dristade jag mig ändå till att göra en akvarell av en "Sun Bear", som jag alltså aldrig såg. Än idag sitter den missade upplevelsen som en liten tagg i mitt hjärta och den började värka igen igår kväll av förståeliga skäl.
Vid dikeskanten längs Tapan Road på Sumatra för jag anteckningar i min skissbok år 2007.
foto Tommy Ek.
Ulla och jag satt och tittade på en naturfilm från Indonesien igår kväll. Det var nog på Kunskapskanalen, den "bästa" kanalen, som man visade en film om en engagerad fransmans arbete med att återföra djur från fångenskap till frihet, den här gången framför allt sorgligt burhållna "Malajbjörnar".
Det var en stark film med mycket sorgkant som visade problemet med den snabba naturförstörelsen i form av nedhuggen regnskog och artutdöende.
Om filmen var från Borneo eller Sumatra missade jag men en av dessa platser var det, eftersom orangutanger fanns på plats.
Så här ser regnskogsskövlingen ut på Borneo och på Sumatra är det nästan än värre. Det har gått och går fortsatt fruktansvärt snabbt utför. Vad är det vi människor håller på med egentligen!?
I samband med filmen bestämde vi oss, Ulla och jag, för att på allvar ta ett eget ansvar för det här med palmoljeproblemet, som är den största orsaken till skogsskövlingen i Indonesien just nu. Fortsättningsvis gäller det att titta på varuetiketter för att så gott som möjligt undvika vårt bidrag till eländet.
Alltså, redan till kaffet kollade vi de nyinköpta pepparkakorna och fann glädjande nog detta:
Ett grönt litet märke på burken - "Nu utan palmolja!"
Hurra va bra! Det börjar uppenbarligen hända lite nu, och vi kunde med bättre samvete och smak fortsätta vårt njutande. Tänk på det här - du också!
Nåväl. Det där med minnet då? Jo det gäller just björnarna och så här var det:
Under vårt besök 2007 vid Way Kambas på Sydöstra Sumatra åkte vi hem till campen från en dag i djungeln, i två fordon längs en smal grusväg i mörkret. Jag satt i den bakre bilen när den framför stannade tvärt och blev stående nästan fem minuter. Vi fick order av vår guide att bli kvar sittande.
När vi kom hem undrade vi förstås vad som hänt och med nästan lite skamkänsla i blicken berättade vännerna i den främre bilen att en "Sun Bear", malajbjörn, en hona med unge, stod mitt på vägen och blockerade framfarten. Hon hade t o m gått fram till bilen och börjat tugga på kofångaren.
Vi där bak fick aldrig någon chans att uppleva detta i beckmörkret. Vi missade hela grejen, till en otröstlig grämelse.
I den skildring av resan till Indonesien som jag gjorde för min hemsida, länk (bläddra ner till resa nr 23), dristade jag mig ändå till att göra en akvarell av en "Sun Bear", som jag alltså aldrig såg. Än idag sitter den missade upplevelsen som en liten tagg i mitt hjärta och den började värka igen igår kväll av förståeliga skäl.
torsdag 15 november 2018
15 november - I monokulturens paradis
.
Det är skrämmande enformigt på vissa partier av min Östgötaslätt, ett monokulturens paradis utan ett enda träd, dike, häck eller buske i blickfånget.
Här borde man göra flera förändringar för mångformighet och mångfald. Varenda litet steg åt rätt håll skulle vara viktigt och riktigt. Ett återöppnat dike, en nyplanterad häck, obrukade remsor och "lärkrutor", en buskrad eller några träd samt ökad variation av odlingsytornas storlek och sammansättning skulle kunna göra underverk för den biologiska mångfalden.
Östgötskt premierings-jordbruk. Vari ligger skillnaden om man jämför detta med Borneos så omdiskuterade oljepalmsplantager kan man med rätta fråga sig.
Rationalisering har alltid setts som nödvändig och viktig i omställningen av svenskt jordbruk för ökad produktion och konsumtion men har väl ändå ibland nått vägs ände i ett landskap som ovan. Här finns inte plats för något alternativt liv och enligt modernt vetenskapligt kunnande är detta väldigt hotande även för vår egen, mänsklighetens, framtid.
Jag tror inte på tesen som menar att vi ska rationalisera maximalt i områden med bäst förutsättningar och låta andra, mindre optimala jordar stå för mångfalden. Det är den metod som idag förespråkas både av dagens moderna jord- och skogsbruk både politiskt och tjänstmannamässigt.
Vi behöver ett nytt synsätt, menar jag, där vi underlättar för den biologiska mångfalden så mycket som möjligt överallt.
"Om man vill förändra världen måste man börja med sig själv". Nu är det dags att ta tag också i Östgötaslätten innan den sista lärkan sjungit färdigt för gott.
Det är skrämmande enformigt på vissa partier av min Östgötaslätt, ett monokulturens paradis utan ett enda träd, dike, häck eller buske i blickfånget.
Här borde man göra flera förändringar för mångformighet och mångfald. Varenda litet steg åt rätt håll skulle vara viktigt och riktigt. Ett återöppnat dike, en nyplanterad häck, obrukade remsor och "lärkrutor", en buskrad eller några träd samt ökad variation av odlingsytornas storlek och sammansättning skulle kunna göra underverk för den biologiska mångfalden.
Östgötskt premierings-jordbruk. Vari ligger skillnaden om man jämför detta med Borneos så omdiskuterade oljepalmsplantager kan man med rätta fråga sig.
Rationalisering har alltid setts som nödvändig och viktig i omställningen av svenskt jordbruk för ökad produktion och konsumtion men har väl ändå ibland nått vägs ände i ett landskap som ovan. Här finns inte plats för något alternativt liv och enligt modernt vetenskapligt kunnande är detta väldigt hotande även för vår egen, mänsklighetens, framtid.
Jag tror inte på tesen som menar att vi ska rationalisera maximalt i områden med bäst förutsättningar och låta andra, mindre optimala jordar stå för mångfalden. Det är den metod som idag förespråkas både av dagens moderna jord- och skogsbruk både politiskt och tjänstmannamässigt.
Vi behöver ett nytt synsätt, menar jag, där vi underlättar för den biologiska mångfalden så mycket som möjligt överallt.
"Om man vill förändra världen måste man börja med sig själv". Nu är det dags att ta tag också i Östgötaslätten innan den sista lärkan sjungit färdigt för gott.
onsdag 14 november 2018
14 november - Den officiella bilden
.
Här är den riktiga, officiella bilden av mitt konstverk i Ödeshögs gravkapell, fotograferad enligt konstens alla regler.
"En stund på jorden"
"En stund på jorden", oljemålning 160 x 200 cm.
foto: mästaren - Peter Östergrens
Här är den riktiga, officiella bilden av mitt konstverk i Ödeshögs gravkapell, fotograferad enligt konstens alla regler.
"En stund på jorden"
"En stund på jorden", oljemålning 160 x 200 cm.
foto: mästaren - Peter Östergrens
fredag 9 november 2018
9 november - Novemberbetraktelse
.
Det är en riktigt grå novemberdag. Vind finns inte, dimma och duggregn ligger tätt mot backen och endast knaperljus silar ner genom det täta molntäcket till mörka jordar och umbrafärgad vegetation.
Jag färdas genom Tåkernlandskapet med blå säckar i bilen, fyllda med pinnar från körsbär, plommon och buskar från trädgården. Detta blir till kompost för snokar och min hög där nere växer till för varje säsong.
Mellan Gottorp och Stugan går en ensam gås. Den vaggar bort från mig ansträngt och långsamt och jag tänker att den säkert är skadskjuten. Jag studerar den i kikaren och finner att det är en ung bläsgås och då känns det hela ännu mera ledsamt eftersom bläsgäss utgör undantag i den här bygdens gåsflockar och dessutom är fredade från jakt.
Från Ramstads åkrar kör Bo in lass efter lass med skördade rotfrukter. Här på stora arealer av svart jord odlar han mängder av rödbetor, morötter och potatis men den här gången tror jag bestämt att det är palsternackor, en hel vagnslast full. Lite mer än från egen täppa.
Hans på Holmen är ute och går i betet ner mot sjön. Han spanar hela tiden nedåt men stannar upp och kommer fram till staketet.
- Vad gör du? undrar jag.
- Letar efter hästskor, svarar han. Jag har hittat ett par så här små skor tidigare, måttar han, och den äldsta var nog en fyrahundra år gammal, du vet från "Djurgårdstiden", hägnaden gick ju just här, ja, du vet väl att vi står på själva banken, fortsätter han.
Fast egentligen är jag just nu ute efter några rostiga gamla märlor som jag kan använda till det hela. Det ska bli en present nämligen, till mitt hästtokiga flickebarnbarn. Jag har sågat till fina björkplankor att fästa allt i och så småningom kommer hon nog att förstå att uppskatta mitt hantverksförsök.
En varfågel lyfter ur Väversunda mad. Skönt, tänker jag, du är tillbaka igen. Välkommen, vi ses igen!
På vägen hemåt börjar eftermiddagen mörkna redan kl 15 och Omberg reser sig som en sepiagrå mur längs min högra sida.
Det ska bli skönt att komma hem. Det är en av fördelarna med månaden, att kunna kura inomhus.
Det är en riktigt grå novemberdag. Vind finns inte, dimma och duggregn ligger tätt mot backen och endast knaperljus silar ner genom det täta molntäcket till mörka jordar och umbrafärgad vegetation.
Jag färdas genom Tåkernlandskapet med blå säckar i bilen, fyllda med pinnar från körsbär, plommon och buskar från trädgården. Detta blir till kompost för snokar och min hög där nere växer till för varje säsong.
Mellan Gottorp och Stugan går en ensam gås. Den vaggar bort från mig ansträngt och långsamt och jag tänker att den säkert är skadskjuten. Jag studerar den i kikaren och finner att det är en ung bläsgås och då känns det hela ännu mera ledsamt eftersom bläsgäss utgör undantag i den här bygdens gåsflockar och dessutom är fredade från jakt.
Från Ramstads åkrar kör Bo in lass efter lass med skördade rotfrukter. Här på stora arealer av svart jord odlar han mängder av rödbetor, morötter och potatis men den här gången tror jag bestämt att det är palsternackor, en hel vagnslast full. Lite mer än från egen täppa.
Hans på Holmen är ute och går i betet ner mot sjön. Han spanar hela tiden nedåt men stannar upp och kommer fram till staketet.
- Vad gör du? undrar jag.
- Letar efter hästskor, svarar han. Jag har hittat ett par så här små skor tidigare, måttar han, och den äldsta var nog en fyrahundra år gammal, du vet från "Djurgårdstiden", hägnaden gick ju just här, ja, du vet väl att vi står på själva banken, fortsätter han.
Fast egentligen är jag just nu ute efter några rostiga gamla märlor som jag kan använda till det hela. Det ska bli en present nämligen, till mitt hästtokiga flickebarnbarn. Jag har sågat till fina björkplankor att fästa allt i och så småningom kommer hon nog att förstå att uppskatta mitt hantverksförsök.
En varfågel lyfter ur Väversunda mad. Skönt, tänker jag, du är tillbaka igen. Välkommen, vi ses igen!
På vägen hemåt börjar eftermiddagen mörkna redan kl 15 och Omberg reser sig som en sepiagrå mur längs min högra sida.
Det ska bli skönt att komma hem. Det är en av fördelarna med månaden, att kunna kura inomhus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)