.
Idag är det sju grader varmt och luften är ganska klar om än lite lätt skyad emellanåt. Samma sak igår. Lika dant föregående dagar och hela veckor bakåt så långt jag ser. Var det för en månad sedan det bet till med minusgrader och snöstorm? Det är i så fall nästan glömt!
Ibland har det varit lite lätt regn och ofta ganska mycket vind från söder och väster och graderna däremellan. Atlantvinter av Nordsjökvalitet är vad det är och gränsen för skidåkning har försvunnit norr över alltmer definitivt.
Tåkern är full av svanar, knölsvanar mest, men långt därute ljuder även sångsvanesång.
För några dagar sedan räknades nästan två och ett halv tusen svanar in ute på den nu återigen helt öppna sjön. Det är märkligt och jag undrar vad som sker. Jag menar, det är inte mer än drygt tusen färre än vad som rastade i höstas när det var som mest. De flesta svanarna har alltså stannat kvar ännu in mot årets slut.
Detta är nytt. Vi talade om det idag Christer och jag, hur det var förr, då på 70- och 80-talen. Det hände då också, framför allt de första fem åren på 70-talet att vintern var mild och Tåkern isfri. Men, och här kommer det märkliga, då fanns inte en fågel kvar på vattnet. Alla hade lämnat för vintern; svanarna, gässen, änderna och sothönsen. Det var helt tomt och då undrade vi tvärtom - "Nu när det är så milt varför finns inga simfåglar kvar på sjön?"
Det har hänt något. Inte bara med klimatet. Och det är om detta vi resonerade en stund Christer och jag. Det måste till andra förklaringar också, andra än klimatförändringens lättköpta.
Är svaret helt enkelt att Tåkern just nu är så mycket bättre som rastplats för simfåglar än då. Det tror vi båda. Det avspeglas, menar vi, också i de enorma mängder änder, svanar, gäss och sothöns som ansluter, rastar och ökar under sensommaren med toppresultat om hösten i oktober, då mer än 100 000 simfåglar prickar sjöns yta.
Det är gynnsamma betingelser just nu i Tåkern för sjöfågel och det är slättsjöns balans som är god, balansen mellan näring, vegetation och vattenklarhet. Då på 70- och 80-talen blev det fel på något sätt, sjön grumlades och undervattensvegetationen minskade och till och med försvann från stora bottenpartier.
Det här är sånt som händer i grunda lerslättsjöar som Tåkern. Helt plötsligt går det fel, balansen vippar och sjön blir fattig på simfåglar. Det har hänt flera gånger under den cirka 150 år korta fågelsjöhistorien och det kommer säkerligen att hända igen ... och igen.
Nu är även det vintriga Tåkern ett eldorado för fåglar.
Jag har tagit vägen förbi Omberg ner mot Väversunda.
Över Stora Klints kant hänger en ung havsörn. Detta är inget ovanligt alls utan nästan förväntat. Jag kommer under min lilla vända att räkna in 7 havsörnar och då har jag ändå inte stigit upp i fågeltornet vid Glänås, varifrån man ibland kan räkna in ett par dussin havsörnar eller ändå fler. Och det är svanarna som i sin tur är förutsättningen för havsörnarna. Svanarna utgör nämligen maten.
På en vägskylt vid Väversunda sitter en varfågel och spanar efter sork och möss. Jag parkerar bilen och då flyger den vidare men jag vänder blicken ut mot vassarna och målar av kanalen som leder vatten från Ombergslidens orkidékärr ut i Tåkern. Här finns ingen tillstymmelse till vinterkänsla. Allt är fritt från snö och is.
Akvarellpapperet är upptejpat på en enkel kartongpannå som jag håller i knäet medan jag målar snabbt och skissartad. Det blir som en vårakvarell, som från mars eller april ungefär och genom det öppna sidofönstret skulle lärksång kännas nästan naturlig och det doftar faktiskt vår, från jord och ockravass.
Fyrahundra björtrastar rastar intill mig på maden och ett par starar finns med i flocken. Det känns lite som vår det också.
Tvåhundra gulsparvar räknar jag ihop i ett par björktoppar på Dags Mosse och jag ser en fjällvråk och fyra ormvråkar dessutom samt någon havsörn ytterligare.
Till slut noterar jag faktiskt även ett litet vintertecken. Baksols slånhäcken vid Gottorps dike finns en bländvit snölega.
Så går vi mot årsslut och det blir spännande att se vart vädret tar vägen på det nya året 2014 tycker jag. Extremer är intressanta och samtidigt lite skrämmande och nog känns december 2014 som en sådan!
måndag 30 december 2013
måndag 23 december 2013
23 december - Rekordvarm jul?
.
Vid ateljén pågår arbete även denna dag. Nu har man hittat ett tidigare okänt oljefat där en ny avloppsledningen förberetts. Olika problem har travat sig på varandra och arbetet drar iväg väldeliga och jag tackar återigen mitt lyckliga beslut för några år sedan om att tacka nej till köp. Det är skönt att ta ledig tid just nu och slippa se och höra allt detta.
Allt är förberett hemma för att ta emot barnen med familjer. De första anländer om någon timme och jag är här i ateljén endast en kort stund för att vattna blommor och vinterställda plantor ...
... ja och så passar jag på, för att jag inte kan låta bli, att lägga in en liten blänkare här i min blogg om den otroligt milda vintern.
Idag är det fyra grader varmt och frisk sydväst och för morgondagen läser jag i Yr.no att det ska bli åtminstone nio grader varmt och ännu friskare sydväst. Det är faktiskt inte klokt. Det måst nog vara ett värmerekord för julafton här i bygden.
I förrgår var Ulla och jag i Linköping för julbesök hos mina härliga gamla föräldrar varvid vi också passade på att greja de sista julklapparna och det jag vill komma fram till är, att jag därvid noterade att råkorna var på plats i boträden vid Järnvägsparken och att det var full fart på flyktspelet. Otroligt!
Vid ateljén pågår arbete även denna dag. Nu har man hittat ett tidigare okänt oljefat där en ny avloppsledningen förberetts. Olika problem har travat sig på varandra och arbetet drar iväg väldeliga och jag tackar återigen mitt lyckliga beslut för några år sedan om att tacka nej till köp. Det är skönt att ta ledig tid just nu och slippa se och höra allt detta.
Allt är förberett hemma för att ta emot barnen med familjer. De första anländer om någon timme och jag är här i ateljén endast en kort stund för att vattna blommor och vinterställda plantor ...
... ja och så passar jag på, för att jag inte kan låta bli, att lägga in en liten blänkare här i min blogg om den otroligt milda vintern.
Idag är det fyra grader varmt och frisk sydväst och för morgondagen läser jag i Yr.no att det ska bli åtminstone nio grader varmt och ännu friskare sydväst. Det är faktiskt inte klokt. Det måst nog vara ett värmerekord för julafton här i bygden.
I förrgår var Ulla och jag i Linköping för julbesök hos mina härliga gamla föräldrar varvid vi också passade på att greja de sista julklapparna och det jag vill komma fram till är, att jag därvid noterade att råkorna var på plats i boträden vid Järnvägsparken och att det var full fart på flyktspelet. Otroligt!
Etiketter:
Natur - fåglar,
Natur - väder,
Socialt - allmänt
fredag 20 december 2013
20 december - Ljusvändningen
.
Ateljén är kringskuren av grävningsarbeten och lera.
Jag flyr fältet och tänker mig till Röks Lanthandel för en paus. På vägen stoppar jag årets sista faktura på brevlådan, drar ur proppen och bestämmer mig för långledigt resten av året.
Solen orkar knappt masa sig ur horisontens buskage. Klockan är redan nio om morgonen när det sker.
Jag gläds över ljusvändningen och önskar alla ...
Ateljén är kringskuren av grävningsarbeten och lera.
Jag flyr fältet och tänker mig till Röks Lanthandel för en paus. På vägen stoppar jag årets sista faktura på brevlådan, drar ur proppen och bestämmer mig för långledigt resten av året.
Solen orkar knappt masa sig ur horisontens buskage. Klockan är redan nio om morgonen när det sker.
Jag gläds över ljusvändningen och önskar alla ...
God Jul och Gott Nytt År!
torsdag 19 december 2013
19 december - "Överraskningar hela tiden"
.
"Det är överraskningar hela tiden", säger en av killarna som jobbar runt ateljéhuset, avloppsstammar som går kors och tvärs och många gånger är igensatta, primitiva kullerstensgrunder, farligt ruttna elledningar, vattensjuk mark och rostiga vattenrör.
Idag grävs en vacker emaljerad skylt fram. Den ligger långt nere i jordmassorna under mitt kontorsfönster intill husväggen. Jag tar hand om den, tvättar och putsar.
Det är en reklamskylt för ett gammalt försäkringsbolag: "Svenska Veritas".
Jag söker på nätet och finner att detta försäkringsföretag existerade åren 1921 - 1937 varefter det tydligen försvann för gott.
Möjligen kunde jag således inte hela historien om ateljéhuset, jag trodde nog så, men kanske har här funnits även ett försäkringskontor några av åren under mellankrigstid, i så fall ytterligare en av många olika branscher i detta besynnerligt mångsidiga hus.
Skylten hade uppenbarligen gjort sitt, företaget upphörde eller flyttade och den kastades i gropen av någon. Idag, ett knappt sekel senare, kommer den åter upp i dagsljus. Det är en vacker och "påkostad" skylt, bukig och av tjock plåt och den är emaljerad i vitt och blått.
Den får med värme plats som ett monument i min ateljé. Historien har bara tagit en liten paus.
"Det är överraskningar hela tiden", säger en av killarna som jobbar runt ateljéhuset, avloppsstammar som går kors och tvärs och många gånger är igensatta, primitiva kullerstensgrunder, farligt ruttna elledningar, vattensjuk mark och rostiga vattenrör.
Idag grävs en vacker emaljerad skylt fram. Den ligger långt nere i jordmassorna under mitt kontorsfönster intill husväggen. Jag tar hand om den, tvättar och putsar.
Det är en reklamskylt för ett gammalt försäkringsbolag: "Svenska Veritas".
Jag söker på nätet och finner att detta försäkringsföretag existerade åren 1921 - 1937 varefter det tydligen försvann för gott.
Möjligen kunde jag således inte hela historien om ateljéhuset, jag trodde nog så, men kanske har här funnits även ett försäkringskontor några av åren under mellankrigstid, i så fall ytterligare en av många olika branscher i detta besynnerligt mångsidiga hus.
Skylten hade uppenbarligen gjort sitt, företaget upphörde eller flyttade och den kastades i gropen av någon. Idag, ett knappt sekel senare, kommer den åter upp i dagsljus. Det är en vacker och "påkostad" skylt, bukig och av tjock plåt och den är emaljerad i vitt och blått.
Den får med värme plats som ett monument i min ateljé. Historien har bara tagit en liten paus.
onsdag 18 december 2013
18 december - Mörkertid
.
Jäklar så mörkt det är. Blir klarhimlen blott en aning skyad är det dunkelt redan vid tvåtiden, eller förresten, nästan inte ljust alls under hela dagen.
Solen höjer sig trögt över horisonten och försvinner snart igen i ett ljust spår bortom svärtade landskap och siluetta träddungar. Decembertid är mörkertid och snön saknas åtminstone som ljusbärare. Man får stå ut ytterligare en liten tid.
Jäklar så mörkt det är. Blir klarhimlen blott en aning skyad är det dunkelt redan vid tvåtiden, eller förresten, nästan inte ljust alls under hela dagen.
Solen höjer sig trögt över horisonten och försvinner snart igen i ett ljust spår bortom svärtade landskap och siluetta träddungar. Decembertid är mörkertid och snön saknas åtminstone som ljusbärare. Man får stå ut ytterligare en liten tid.
18 december - Bök och stök vid ateljén
.
Det bökas och stökas utanför min ateljé. Det har hållit på någon vecka och det sägs, vilket jag hoppas, att det ska bli färdigt till jul.
Min "Ateljé Gebbe" ligger i markplan i ett av Ödeshögs äldsta hus, det s k "Tingshuset", en byggnad troligen från 1700-tal som jag hyr av kommunens bostadsbolag.
Redan när jag kom in som hyresgäst i början av 80-talet upptäcktes vid renovering att allt är gjort av dymlat timmer med varvad halm och lera som isolering samt vassmattor och lerputs i ytterväggarna.
Tingshus heter det därför att det fungerade som utlokaliserat sådant några gånger på 1800-talet och ett häkte fanns på gården, vilket tyvärr revs när ett nytt grannhus var i behov av parkeringsplatser. Under årens lopp har här varit ett tjugotal olika verksamheter fram till det att jag gick in som hyresgäst. Sen dess råder viss stabilitet!
Jag har flera gånger fått erbjudande om att köpa fastigheten men jag har tackat nej varje gång. Gissa om jag är glad för det idag. Tre externa bostäder i våningarna ovanför mig har varit det som fått mig att avstå eftersom jag inte är intresserad av att bli hyresvärd och det som hänt det senaste året har fått mig att sucka av lättnad.
Det mesta i huset är och har varit under åtgärdande någon tid. Det började med avloppsstammar, därefter fjärrvärmeproblem, ett helt nytt yttertak och nu senast uppgrävning runt om hela grunden för att åtgärda grava fuktskador.
Mannarna som är här stöter på det ena efter det andra. Det är så med gamla hus. Halva källaren är således byggd direkt mot backen med bara bärande stenfot vid hörnen och vatten har stått i direkt kontakt med källaren.
Det bultas, bankas, borras och grävs här utanför för fullt just nu och jag flyr fältet när jag kan.
Nu är det dags igen. Det bullrar och skakas så förbaskat.
Det bökas och stökas utanför min ateljé. Det har hållit på någon vecka och det sägs, vilket jag hoppas, att det ska bli färdigt till jul.
Min "Ateljé Gebbe" ligger i markplan i ett av Ödeshögs äldsta hus, det s k "Tingshuset", en byggnad troligen från 1700-tal som jag hyr av kommunens bostadsbolag.
Redan när jag kom in som hyresgäst i början av 80-talet upptäcktes vid renovering att allt är gjort av dymlat timmer med varvad halm och lera som isolering samt vassmattor och lerputs i ytterväggarna.
Tingshus heter det därför att det fungerade som utlokaliserat sådant några gånger på 1800-talet och ett häkte fanns på gården, vilket tyvärr revs när ett nytt grannhus var i behov av parkeringsplatser. Under årens lopp har här varit ett tjugotal olika verksamheter fram till det att jag gick in som hyresgäst. Sen dess råder viss stabilitet!
Jag har flera gånger fått erbjudande om att köpa fastigheten men jag har tackat nej varje gång. Gissa om jag är glad för det idag. Tre externa bostäder i våningarna ovanför mig har varit det som fått mig att avstå eftersom jag inte är intresserad av att bli hyresvärd och det som hänt det senaste året har fått mig att sucka av lättnad.
Det mesta i huset är och har varit under åtgärdande någon tid. Det började med avloppsstammar, därefter fjärrvärmeproblem, ett helt nytt yttertak och nu senast uppgrävning runt om hela grunden för att åtgärda grava fuktskador.
Mannarna som är här stöter på det ena efter det andra. Det är så med gamla hus. Halva källaren är således byggd direkt mot backen med bara bärande stenfot vid hörnen och vatten har stått i direkt kontakt med källaren.
Det bultas, bankas, borras och grävs här utanför för fullt just nu och jag flyr fältet när jag kan.
Nu är det dags igen. Det bullrar och skakas så förbaskat.
måndag 16 december 2013
16 december - Cirkus blåhök och annat
.
På en stubbåker vid Väversunda rastar en stor flock björktrastar. De sista flyger fram främst, över de andra, och landar, varvid de bakersta kontinuerligt upprepar proceduren, så att flocken hela tiden rör sig långsamt framåt över landskapet. Det sker i motvind, i en alltmer hårdnande sydväst, återigen!
Jag tittar på varje fågel och försöker hitta det oväntade. Allt som blir är tio sladdande starar, inget märkvärdigare, men även detta är ändå lite ovanligt, ty starar i slutet av december har inte varit standard i vår del av landet någon längre tid, först de senaste åren.
Vid Charlottenborgs rabarberodling intill Tåkerns madland lättar en flock små bruna fåglar ur svärtan och länge tror jag mig ha hittat en flock vinterhämplingar, men icke, de blir till gråsiskor.
De är emellertid egendomligt bruna, ja nästan gulbruna i färgen, saknar det typiskt gråaktiga helt och hållet och jag förstår snart att det är fåglar av rasen brunsiska som jag har framför mig.
Brunsiskan är en nykomling i Sverige. Den har ett sydvästligt ursprung, från Nordsjökustens bergtallsmiljöer och ljunghedar och arten vandrade in över vårt lands sydvästra delar för några decennier sedan och sprider sig nu allt längre mot norr och har på så sätt fyllt igen den tomma luckan i gråsiskans svenska utbredning.
En ensam gammal sångsvan rastar tillsammans med sex ungfåglar i en lerig vattenpöl ute på åkern vid Ramstad. Jag undrar om de är att betrakta som en familj? Jag tror nog så.
Nästan hemma igen. Över stubbåkern som gränsar till Sjöstorpkärret lyfter en vit ande och vore jag inte fågelkunnig skulle jag säkert häpna av upplevelsens kontrast.
Det är en riktigt utfärgad gammal hane av blå kärrhök som jagar sorkar och möss. Han är alldeles måsvit med bländvit akterspegel och kolsvarta vingspetsar, som doppade i tusch. Han svajar fram och tillbaka, tätt över halmen, i den hårda vinden; vänder hela tiden ryggen snett åt mitt håll och försvinner allt längre bort och försvinner slutligen bakom dungarna vid Orrnäs.
Jag har gjort några enkla skisser av denna eleganta och ibland otroligt spensliga uppenbarelse!
På en stubbåker vid Väversunda rastar en stor flock björktrastar. De sista flyger fram främst, över de andra, och landar, varvid de bakersta kontinuerligt upprepar proceduren, så att flocken hela tiden rör sig långsamt framåt över landskapet. Det sker i motvind, i en alltmer hårdnande sydväst, återigen!
Jag tittar på varje fågel och försöker hitta det oväntade. Allt som blir är tio sladdande starar, inget märkvärdigare, men även detta är ändå lite ovanligt, ty starar i slutet av december har inte varit standard i vår del av landet någon längre tid, först de senaste åren.
Vid Charlottenborgs rabarberodling intill Tåkerns madland lättar en flock små bruna fåglar ur svärtan och länge tror jag mig ha hittat en flock vinterhämplingar, men icke, de blir till gråsiskor.
De är emellertid egendomligt bruna, ja nästan gulbruna i färgen, saknar det typiskt gråaktiga helt och hållet och jag förstår snart att det är fåglar av rasen brunsiska som jag har framför mig.
Brunsiskan är en nykomling i Sverige. Den har ett sydvästligt ursprung, från Nordsjökustens bergtallsmiljöer och ljunghedar och arten vandrade in över vårt lands sydvästra delar för några decennier sedan och sprider sig nu allt längre mot norr och har på så sätt fyllt igen den tomma luckan i gråsiskans svenska utbredning.
En ensam gammal sångsvan rastar tillsammans med sex ungfåglar i en lerig vattenpöl ute på åkern vid Ramstad. Jag undrar om de är att betrakta som en familj? Jag tror nog så.
Nästan hemma igen. Över stubbåkern som gränsar till Sjöstorpkärret lyfter en vit ande och vore jag inte fågelkunnig skulle jag säkert häpna av upplevelsens kontrast.
Det är en riktigt utfärgad gammal hane av blå kärrhök som jagar sorkar och möss. Han är alldeles måsvit med bländvit akterspegel och kolsvarta vingspetsar, som doppade i tusch. Han svajar fram och tillbaka, tätt över halmen, i den hårda vinden; vänder hela tiden ryggen snett åt mitt håll och försvinner allt längre bort och försvinner slutligen bakom dungarna vid Orrnäs.
Jag har gjort några enkla skisser av denna eleganta och ibland otroligt spensliga uppenbarelse!
fredag 13 december 2013
13 december - Vad vore vintern utan talgoxen
.
Så trist och grå vintern vore utan talgoxens gula färg. Den och blåmesen lyser upp årsslutets mörka tillvaro och ger en aning av den ljusare framtid som snart kommer.
Tills jordaxeln från vårt håll mätt åter börjar luta in mot solen är det bara en vecka och om inte mer än en månad penetrerar talgoxens första sång vinterkylans hårda pansar.
Så trist och grå vintern vore utan talgoxens gula färg. Den och blåmesen lyser upp årsslutets mörka tillvaro och ger en aning av den ljusare framtid som snart kommer.
Tills jordaxeln från vårt håll mätt åter börjar luta in mot solen är det bara en vecka och om inte mer än en månad penetrerar talgoxens första sång vinterkylans hårda pansar.
Etiketter:
Natur - astronomi,
Natur - fåglar,
Natur - väder
onsdag 11 december 2013
11 december - Havsörnar vid Tåkern
.
I söndags under örnens dag räknades samtidigt 32 stycken havsörnar på Tåkerns is. Det är den näst högsta siffran någonsin slagen endast av de 47 som räknades in en dag förra vintern. Men än finns utrymme för ytterligare ökning eftersom råkarna ute på sjön ännu är till brädden fyllda av kvardröjande svanar. Rekordet från förra året kan mycket väl ännu slås.
Efter mildluftens inbrott smälter snön snabbt, sjöisen är grå och luften disig och långt därute bland svanarna står havsörnarna på enskild parad. Uppe från tornet i lä för den vassa sydvästen gör jag ett svep med kikaren och ser sjutton mörka klumpar. Nog är detta fantastiskt!
Plötsligt är det något som lockar örnarna, ett par av dem bråkar om någonting på isen och alltfler kommer glidande från olika håll och ansluter till gruppen. Till slut är där sju örnar i flock, fem unga fåglar och två gamla vitsjtärtade. Alla dansar runt i en riktig örndans. Tänk att få vara med om sådant. Det trodde man aldrig för några decennier sedan när havsörnen var en akut hotad art i landet.
I söndags under örnens dag räknades samtidigt 32 stycken havsörnar på Tåkerns is. Det är den näst högsta siffran någonsin slagen endast av de 47 som räknades in en dag förra vintern. Men än finns utrymme för ytterligare ökning eftersom råkarna ute på sjön ännu är till brädden fyllda av kvardröjande svanar. Rekordet från förra året kan mycket väl ännu slås.
Efter mildluftens inbrott smälter snön snabbt, sjöisen är grå och luften disig och långt därute bland svanarna står havsörnarna på enskild parad. Uppe från tornet i lä för den vassa sydvästen gör jag ett svep med kikaren och ser sjutton mörka klumpar. Nog är detta fantastiskt!
Plötsligt är det något som lockar örnarna, ett par av dem bråkar om någonting på isen och alltfler kommer glidande från olika håll och ansluter till gruppen. Till slut är där sju örnar i flock, fem unga fåglar och två gamla vitsjtärtade. Alla dansar runt i en riktig örndans. Tänk att få vara med om sådant. Det trodde man aldrig för några decennier sedan när havsörnen var en akut hotad art i landet.
11 december - Utställning med Lars Lerin
.
Igår ledde jag en bussresa till Karlstad. Vi var ett antal personer från OM-kultur som tillsammans med inbjudna vänner, sammanlagt 37 deltagare, åkte till Lars Lerins fasta utställning på Museum Sandgrund.
Resan finansierades av nettointäkterna från lotteriet som Ombergsbygdens Kulturarbetarförenings vänförening arrangerar under Konstrundan och inbjudna gäster fick följa med till självkostnadspris.
Kl 8 om morgonen drog vi iväg och strax efter kl 11 var vi framme i Karlstad.
Uppställning efter ankomst.
Sandgrund är ett gammalt danspalats av hög kändisklass. Här spelade Sven-Invars och Vikingarna med flera kända dansband, men uppenbarligen har det dansanta livet spelat ut sin roll och 2012 övertog Karlstad kommun anläggningen för att efter viss kommunal diskussion hyra ut den till konstnären Lars Lerin för en, på årsbasis, fast utställning av hans verk, samt enligt kontrakt, en annan, inbjuden konstnär i ett av alla utrymmen.
Guiden Karin underhåller oss med personlig stil.
Logistiken fungerade perfekt under hela dagen.
Den underbara guiden Karin tog emot oss med värme, kunskap och espri och berättade historien om Sandgrund och konstnären Lars Lerin som hon är personlig god vän till, varefter vi fick egen tid innan det var dags för beställd lunch på Värmlands museum som ligger som nära granne.
Karin hade med sig en liten korg med personliga måleriverktyg från Lars Lerins ateljé.
Därfter gick vi tilllbaka till Sandgrunds museum för att fortsätta våra studier av utställningen tills stängningsdags kl 4, då bussen vände tillbaka mot Ombergsbygden för att anlända hem vid åttatiden efter en fantastisk heldag.
Jag tänker inte gå in på ämnet Lars Lerin och hans konst utan hänvisar till andra medier och kanaler. Det finns så mycket att berätta om både personen och de fantastiska akvarellerna att jag inte vill slå in redan öppna dörrar här i min Naturliga dagbok.
Jag upplever att museet i sig kändes som en paradox: Det gamla danspalatsets karaktär stod i konstrast till alla fantastiska akvareller. Dessa hänger ofta helt öppet och även oglasade utan närmare tillsyn. Man undrar hur detta kommer att gå på lång sikt. Tänk er bara en "Mr Beankopia" på besök.
Hela museiprojektet gav mig personligen en känsla av någon slags dagsländekaraktär. Sålunda fungerade kaffeserveringen mycket dåligt och personalen gav ett lite halvslappt intryck och guiden Karins berättelse inkluderade också information om vissa andra problem.
Allt sådant kompenseras dock med råge av själva utställningens inre kvalitet samt av den gränslöst tillitsfulla tillgängligheten till konstverken samt, som jag tidigare har sagt, den suveräna guiden Karin. Hon kunde verkligen konsten att förmedla både det lilla och stora med personligt engagemang, kunskap, humor och värme och detta höjde oss väsentligt till nya upplevelsenivåer.
Igår ledde jag en bussresa till Karlstad. Vi var ett antal personer från OM-kultur som tillsammans med inbjudna vänner, sammanlagt 37 deltagare, åkte till Lars Lerins fasta utställning på Museum Sandgrund.
Resan finansierades av nettointäkterna från lotteriet som Ombergsbygdens Kulturarbetarförenings vänförening arrangerar under Konstrundan och inbjudna gäster fick följa med till självkostnadspris.
Kl 8 om morgonen drog vi iväg och strax efter kl 11 var vi framme i Karlstad.
Uppställning efter ankomst.
Sandgrund är ett gammalt danspalats av hög kändisklass. Här spelade Sven-Invars och Vikingarna med flera kända dansband, men uppenbarligen har det dansanta livet spelat ut sin roll och 2012 övertog Karlstad kommun anläggningen för att efter viss kommunal diskussion hyra ut den till konstnären Lars Lerin för en, på årsbasis, fast utställning av hans verk, samt enligt kontrakt, en annan, inbjuden konstnär i ett av alla utrymmen.
Guiden Karin underhåller oss med personlig stil.
Logistiken fungerade perfekt under hela dagen.
Den underbara guiden Karin tog emot oss med värme, kunskap och espri och berättade historien om Sandgrund och konstnären Lars Lerin som hon är personlig god vän till, varefter vi fick egen tid innan det var dags för beställd lunch på Värmlands museum som ligger som nära granne.
Karin hade med sig en liten korg med personliga måleriverktyg från Lars Lerins ateljé.
Därfter gick vi tilllbaka till Sandgrunds museum för att fortsätta våra studier av utställningen tills stängningsdags kl 4, då bussen vände tillbaka mot Ombergsbygden för att anlända hem vid åttatiden efter en fantastisk heldag.
Jag tänker inte gå in på ämnet Lars Lerin och hans konst utan hänvisar till andra medier och kanaler. Det finns så mycket att berätta om både personen och de fantastiska akvarellerna att jag inte vill slå in redan öppna dörrar här i min Naturliga dagbok.
Jag upplever att museet i sig kändes som en paradox: Det gamla danspalatsets karaktär stod i konstrast till alla fantastiska akvareller. Dessa hänger ofta helt öppet och även oglasade utan närmare tillsyn. Man undrar hur detta kommer att gå på lång sikt. Tänk er bara en "Mr Beankopia" på besök.
Hela museiprojektet gav mig personligen en känsla av någon slags dagsländekaraktär. Sålunda fungerade kaffeserveringen mycket dåligt och personalen gav ett lite halvslappt intryck och guiden Karins berättelse inkluderade också information om vissa andra problem.
Allt sådant kompenseras dock med råge av själva utställningens inre kvalitet samt av den gränslöst tillitsfulla tillgängligheten till konstverken samt, som jag tidigare har sagt, den suveräna guiden Karin. Hon kunde verkligen konsten att förmedla både det lilla och stora med personligt engagemang, kunskap, humor och värme och detta höjde oss väsentligt till nya upplevelsenivåer.
måndag 9 december 2013
Uppföljning från 2 december - Tyfonens offer
Vi var många, fler än 60, konstnärer som deltog i den stora insamling som konstkollektivet Alka i Linköping uppmanade till.
"Lördagens utställning på Alka i Linköping samlade in 50 000 kronor till det katastrofdrabbade Filippinerna.
Alla Östgötakonstnärerna hade skänkt verk som sedan såldes till besökarna för 800 kronor. Hela behållningen gick till Röda korsets insamling.
– Helt makalöst, det var kö när det öppnade, säger en glad Thord Söderlund, insamlingsansvarig för Linköpings Rödakorskrets.
– Allting såldes och vi är oerhört tacksamma för den givmildhet konstnärer visat."
9 december - Uppdragshantering
.
Jag gnölade lite igår då jag beklagade mig på Facebook att jag var på arbete i ateljén redan kl 4 fyra på söndagsmorgonen.
Gnäll ska man inte ha mycket för. I mitt fall var det specifika uppdraget självvalt, slött eftersatt och skralt planerat, det måste jag erkänna.
Jag visste ju sen tidigare att jag hade en deadline på mitt designarbete just till idag, måndag den 9 december, och med posthantering inkluderad var jag tvungen att vara färdig till lunch igår för att "varan" skulle vara på plats idag.
Det är faktiskt så att jag arbetar bäst, eller snarare får det vederbörligt gjort, när jag har "kniven på strupen". Det gick vägen den här gången också och jag känner att jag till slut också var nöjd med mitt arbete. Ofta är det så med den här typen av jobb att det faktiskt måste till både "svett och tårar" för ett propert resultat och till slut kände jag att det lossnade, dock först efter hundratals skisser.
Nu hoppas jag förstås också att beställarna får brevet idag som förväntat, att de är nöjda med resultatet och att det blir en fortsättning på projektet. Inget av detta är i skrivande stund kristallklart eller ens utlovat. Jag får avvakta och se.
Vad jag vet är att jag postade brevet igår i laga tid och att om posten nu sköter sitt är projektet åtminstone en liten bit på väg.
Jag gnölade lite igår då jag beklagade mig på Facebook att jag var på arbete i ateljén redan kl 4 fyra på söndagsmorgonen.
Gnäll ska man inte ha mycket för. I mitt fall var det specifika uppdraget självvalt, slött eftersatt och skralt planerat, det måste jag erkänna.
Jag visste ju sen tidigare att jag hade en deadline på mitt designarbete just till idag, måndag den 9 december, och med posthantering inkluderad var jag tvungen att vara färdig till lunch igår för att "varan" skulle vara på plats idag.
Det är faktiskt så att jag arbetar bäst, eller snarare får det vederbörligt gjort, när jag har "kniven på strupen". Det gick vägen den här gången också och jag känner att jag till slut också var nöjd med mitt arbete. Ofta är det så med den här typen av jobb att det faktiskt måste till både "svett och tårar" för ett propert resultat och till slut kände jag att det lossnade, dock först efter hundratals skisser.
Nu hoppas jag förstås också att beställarna får brevet idag som förväntat, att de är nöjda med resultatet och att det blir en fortsättning på projektet. Inget av detta är i skrivande stund kristallklart eller ens utlovat. Jag får avvakta och se.
Vad jag vet är att jag postade brevet igår i laga tid och att om posten nu sköter sitt är projektet åtminstone en liten bit på väg.
lördag 7 december 2013
7 december - Tuffa tider kräver tuffa fåglar
.
Det var mäktigt, så där som väder kan vara. Man blir liten som människa. Och ändå kom vi tämligen lindrigt undan här i västra Östergötland eftersom vi hamnade i stormens öga. Gårdagens morgon var ganska lugn, för att vara storm vill säga, och först i ett senare läge, mot middagstid, när lågtrycket passerat ut över Östersjön, blev det fri passage för nordanvinden att vräka sig ner över oss med kaskader av virvlande isnålar och vasst snöpuder.
Jag har varit ute och skottat undan vid fågelbordet idag. Jag har kokt min specialblandning av margarin, druvsocker, ägg och havregryn, fyllt på gröten i äggkartonger och har nu ställt ut denna extra energirika föda.
En minut tog det så var skatorna på plats och också den första koltrasten.
Med skatorna vet jag att det är trädgårdens eget par men med koltrasten förstår jag att det måste vara en av alla dem som jag matade och klarade förra vintern. Han, det var nu en gammal hane, hade varit med om min menybjudning från tidigare, det syntes direkt och av sådant blir man glad ända in i själen.
Alldels "nybakad" akvarell från igår - blåmes.
akvarell av Gebbe Björkman
Annars är det mest gråsparvar på plats vid mitt nya fågelbord, ett sjuttiotal, men också enstaka pilfinkar och några grönfinkar. Fler kommer så småningom, det vet jag sen tidigare.
Både taloxar och blåmesar är naturligtvis redan med.
Blåmesen är en favorit. Trots sin litenhet är den en riktig tuffing och det krävs tuffa fåglar för för tuffa tider.
Det var mäktigt, så där som väder kan vara. Man blir liten som människa. Och ändå kom vi tämligen lindrigt undan här i västra Östergötland eftersom vi hamnade i stormens öga. Gårdagens morgon var ganska lugn, för att vara storm vill säga, och först i ett senare läge, mot middagstid, när lågtrycket passerat ut över Östersjön, blev det fri passage för nordanvinden att vräka sig ner över oss med kaskader av virvlande isnålar och vasst snöpuder.
Jag har varit ute och skottat undan vid fågelbordet idag. Jag har kokt min specialblandning av margarin, druvsocker, ägg och havregryn, fyllt på gröten i äggkartonger och har nu ställt ut denna extra energirika föda.
En minut tog det så var skatorna på plats och också den första koltrasten.
Med skatorna vet jag att det är trädgårdens eget par men med koltrasten förstår jag att det måste vara en av alla dem som jag matade och klarade förra vintern. Han, det var nu en gammal hane, hade varit med om min menybjudning från tidigare, det syntes direkt och av sådant blir man glad ända in i själen.
Alldels "nybakad" akvarell från igår - blåmes.
akvarell av Gebbe Björkman
Annars är det mest gråsparvar på plats vid mitt nya fågelbord, ett sjuttiotal, men också enstaka pilfinkar och några grönfinkar. Fler kommer så småningom, det vet jag sen tidigare.
Både taloxar och blåmesar är naturligtvis redan med.
Blåmesen är en favorit. Trots sin litenhet är den en riktig tuffing och det krävs tuffa fåglar för för tuffa tider.
fredag 6 december 2013
6 december - Snöstorm och sorg
.
Mitt i stormen Sven, som går mera runt omkring än rakt över min hembygd, nås världen av budet om Nelson Mandelas död.
Det är en sorgens dag.
Det är mycket fokus på denna händelse i alla medier och en del är kanske efterklokt och aningen konstruerat men det mesta självklart välment beundrande och känslosamt ärligt.
Och skulle det nu vara så att forna antagonister till Mandela och hans framsynta idéer, negativister, bakåtsträvare och tvivlare från gårdagen, apartheidsystems trogna fanbärare samt gamla motståndare av dåtidens frihetskamp, idag vid Mandelas bortgång skulle göra helt om och lyfta en beundrande bägare, så får man inte glömma att även detta vore exakt i Mandelas egen anda. Sånt tål att reflektera över och inte glömma bort.
Mandela var och är en väldig person. En slags frälsargestalt som kommer att leva i all framtid. Hur kan en person som varit med om det han utsattes för fortsätta vara så energiskt positiv, skämtsam, förlåtande och framåtseende. Det är för de flesta, för mig, troligen för alla, helt ofattbart.
Att ha fått leva i samma tid som denna profet och obegränsade altruist är ett privilegium och en uppmaning till att åtminstone så gott det går försöka att tänka som han och anstränga sig att följa i fotspåren.
Samma dag, idag den 6 december, nås jag dessutom av budet om två gamla vänners död - Inga och Ebbe - jag gläds över att ha lärt känna också er.
Det är förvisso en sorgens dag denna stormiga snödag i december. Nu ska jag dra ner mössan långt över öronen och vandra hemåt.
Mitt i stormen Sven, som går mera runt omkring än rakt över min hembygd, nås världen av budet om Nelson Mandelas död.
Det är en sorgens dag.
Det är mycket fokus på denna händelse i alla medier och en del är kanske efterklokt och aningen konstruerat men det mesta självklart välment beundrande och känslosamt ärligt.
Och skulle det nu vara så att forna antagonister till Mandela och hans framsynta idéer, negativister, bakåtsträvare och tvivlare från gårdagen, apartheidsystems trogna fanbärare samt gamla motståndare av dåtidens frihetskamp, idag vid Mandelas bortgång skulle göra helt om och lyfta en beundrande bägare, så får man inte glömma att även detta vore exakt i Mandelas egen anda. Sånt tål att reflektera över och inte glömma bort.
Mandela var och är en väldig person. En slags frälsargestalt som kommer att leva i all framtid. Hur kan en person som varit med om det han utsattes för fortsätta vara så energiskt positiv, skämtsam, förlåtande och framåtseende. Det är för de flesta, för mig, troligen för alla, helt ofattbart.
Att ha fått leva i samma tid som denna profet och obegränsade altruist är ett privilegium och en uppmaning till att åtminstone så gott det går försöka att tänka som han och anstränga sig att följa i fotspåren.
Samma dag, idag den 6 december, nås jag dessutom av budet om två gamla vänners död - Inga och Ebbe - jag gläds över att ha lärt känna också er.
Det är förvisso en sorgens dag denna stormiga snödag i december. Nu ska jag dra ner mössan långt över öronen och vandra hemåt.
6 december - En introvert Gebbe
.
Kallsvetten bryter fram i pannan och kväljningarna krampar hela kroppen.
- Andas med lugna tag bara, säger läkaren, vi är snart nere.
Både hon och sjuksköterskan har vita plastförkläden och gummihandskar på sig som skydd mot alla eventualiteter. Jag har fått bedövningsspray i halsen och har svalt ett glidmedel som nästan smakar lite såpa. Slangen matas in genom en hård plastdysa som jag biter hårt i. Jag stirrar envist koncentrerat på monitorn som visar den långsamma vandringen i mitt inre.
Jag är på den gastroskopiska avdelningen på Motala Lasarett för en "magtitt".
- Nu är vi i matstrupen, den har som du ser en vitaktig slemhinna, och nu närmar vi oss den övre magmunnen, informerar läkaren pedagogiskt avledande.
- Och ... jaha, här har vi ett bråck som har pressats upp över diafragman. Där har vi ditt problem. Som du ser är magmunnen väldigt flikig, liksom svullen och rodnande. Så ska det inte vara, då sluter den inte tätt och du får magsaftläckage upp genom matstrupen, halsbränna, fortsätter läkaren malande lugnt.
- Jag tar ett foto av det här så att vi får en dokumentation.
- Nu ska vi vidare in i magsäcken, säger läkaren.
Här ser det slätt och fint ut. Slemhinnan här inne verkar vara frisk och fin.
Jag tar och vänder slangen nu och kikar på magmunnen nerifrån bara.
Jag känner hur den svarta slangen vrider sig som en orm där nere i magtrakten. Det gör inte ont, det är bara märkligt obehagligt och underligt.
Mitt i alltihop tänker jag plötsligt på tvångsmatning. Det är så här det känns fast förstås mycket värre ändå, när kroppen och viljan gör starkt motstånd.
Det finns överallt i vår värld, även i Sverige, människor som utsätts för en sån här behandling mot sin vilja varje dag, tänker jag. Står man ut? Har man ett val? Vänjer man sig? Detta är ju inte endast förnedrande, det är dessutom i högsta grad mycket obehagligt och sånt kan vara bra att ha kunskap om.
- Nu ska vi ner genom den nedre magmunnen, Pylorus, till tolvfingertarmen, fortsätter läkaren.
Den ser fin ut. Här verkar det inte finnas några problem. Längre än så här kommer vi inte i ditt inre. Vi drar tillbaka nu, lugnt och fint.
Hela munnen och svalget fylls av slem som följer med slangen upp genom matstrupen. Sköterskan torkar mig med rejäla sjok hushållspapper, jag spottar och fräser och drar en väldigt stor suck av lättnad.
Resan i mitt inre har inte tagit mer än tio minuter. Det är över. Så skönt.
Nu har jag fått förklaring till mitt problem. Det är inget ovanligt med bråck i övre magmunnen eller fickor på matstrupen har läkaren berättat för mig. Det går förvisso att operera genom titthål, det gjorde man oftare tidigare, men numera alltmer sällan eftersom kräkreflexen därmed försvinner.
Den vill jag behålla. Den är värdefull för mig.
(Bilderna är minnesbilder av mitt inre och mitt idoga stirrande på monitorn och alltså inte en direkt avbildning)
Kallsvetten bryter fram i pannan och kväljningarna krampar hela kroppen.
- Andas med lugna tag bara, säger läkaren, vi är snart nere.
Både hon och sjuksköterskan har vita plastförkläden och gummihandskar på sig som skydd mot alla eventualiteter. Jag har fått bedövningsspray i halsen och har svalt ett glidmedel som nästan smakar lite såpa. Slangen matas in genom en hård plastdysa som jag biter hårt i. Jag stirrar envist koncentrerat på monitorn som visar den långsamma vandringen i mitt inre.
Jag är på den gastroskopiska avdelningen på Motala Lasarett för en "magtitt".
- Nu är vi i matstrupen, den har som du ser en vitaktig slemhinna, och nu närmar vi oss den övre magmunnen, informerar läkaren pedagogiskt avledande.
- Och ... jaha, här har vi ett bråck som har pressats upp över diafragman. Där har vi ditt problem. Som du ser är magmunnen väldigt flikig, liksom svullen och rodnande. Så ska det inte vara, då sluter den inte tätt och du får magsaftläckage upp genom matstrupen, halsbränna, fortsätter läkaren malande lugnt.
- Jag tar ett foto av det här så att vi får en dokumentation.
- Nu ska vi vidare in i magsäcken, säger läkaren.
Här ser det slätt och fint ut. Slemhinnan här inne verkar vara frisk och fin.
Jag tar och vänder slangen nu och kikar på magmunnen nerifrån bara.
Jag känner hur den svarta slangen vrider sig som en orm där nere i magtrakten. Det gör inte ont, det är bara märkligt obehagligt och underligt.
Mitt i alltihop tänker jag plötsligt på tvångsmatning. Det är så här det känns fast förstås mycket värre ändå, när kroppen och viljan gör starkt motstånd.
Det finns överallt i vår värld, även i Sverige, människor som utsätts för en sån här behandling mot sin vilja varje dag, tänker jag. Står man ut? Har man ett val? Vänjer man sig? Detta är ju inte endast förnedrande, det är dessutom i högsta grad mycket obehagligt och sånt kan vara bra att ha kunskap om.
- Nu ska vi ner genom den nedre magmunnen, Pylorus, till tolvfingertarmen, fortsätter läkaren.
Den ser fin ut. Här verkar det inte finnas några problem. Längre än så här kommer vi inte i ditt inre. Vi drar tillbaka nu, lugnt och fint.
Hela munnen och svalget fylls av slem som följer med slangen upp genom matstrupen. Sköterskan torkar mig med rejäla sjok hushållspapper, jag spottar och fräser och drar en väldigt stor suck av lättnad.
Resan i mitt inre har inte tagit mer än tio minuter. Det är över. Så skönt.
Nu har jag fått förklaring till mitt problem. Det är inget ovanligt med bråck i övre magmunnen eller fickor på matstrupen har läkaren berättat för mig. Det går förvisso att operera genom titthål, det gjorde man oftare tidigare, men numera alltmer sällan eftersom kräkreflexen därmed försvinner.
Den vill jag behålla. Den är värdefull för mig.
(Bilderna är minnesbilder av mitt inre och mitt idoga stirrande på monitorn och alltså inte en direkt avbildning)
Etiketter:
natur - biologi,
natur - kirurgi,
natur - medicin
torsdag 5 december 2013
5 december - Saab och Dags Mosse, en märklig tankebrygga
.
Hörde i nyheterna häromdagen att de kinesiska ägarna nu har återupptagit produktionen av Saab 9:3 i Trollhättan. Det måste väl betraktas som ett glädjande besked för svenskt näringsliv och alla Saabägare som väntat, undrat och längtat.
Själv har jag haft en Saab en gång i tiden. Det var 70-tal och jag köpte en sån där tvåtaktare av Sture i Mjölby. Den var grön och såg rätt fräsch ut, vad jag kommer ihåg, men med driften var det skralt.
Länge körde jag omkring med en tioliters hink fylld med vatten i baksätet eftersom kylaren läckte så förbaskat. Det blev till att fylla på systemet var femte mil ungefär.
Än värre var det med motorkapaciteten.
Jag minns när jag åkte hem en kväll från Eskilstuna, där jag uppvaktade min nuvarande fru Ulla som jobbade på Fröslunda skola, att det tog mig halva natten att komma åter till Ödeshög. Motorn sotade igen så förtvivlat att jag var tvungen att stanna och putsa på tändstiften varannan mil.
Frihjulet hjälpte förstås lite i nedförsbackarna genom Kolmården, men när jag kom ut på den plana Östgötaslätten var det helt kört.
Jag stannade till vid en mack med verkstad som faktiskt var öppen, sånt finns inte längre, mitt i natten. Det var vid Stångebro, ungefär där Cloettahallen med favoritlaget LHC ligger idag.
Killen var där och mekade med egen bil så jag undrade om han kunde hjälpa mig.
"Visst", sa han.
Jag körde upp på smörjbryggan och mekanikern skruvade och hamrade samt fixade nya tändstift och sa:
"Nu du, nu är den som ny. Den kommer att gå som en klocka. Ge mig tvåhundra kronor".
Det funkade till andra sidan av Linköping, ungefär vid Jägarvallen - detta var på den tid när Riksettan låg kvar på plats och var enda trafikled.
Klockan landade på småtimmarna då jag äntligen var hemma, strax innan det var dags att åter kliva upp för en ny skoldag, jag var lärare på den tiden, i Röks skola nära min längtans Tåkern.
Denna Saab blev både min första och sista och jag lovade mig själv - aldrig mer! och det löftet har jag hållit utan problem och ånger.
Det finns många skräpiga och eftersatta ställen på Dags Mosse. Hela området är ett undantag från det rådande moderna och platsen borde egentligen i sig vara skäl nog för en ordentlig studie. Här finns nämligen en mycket intressant "kvarblivenhet", vilken jag själv egentligen är mest positiv till, men det är nu inte alla människor i bygden eller inom det kommunala, skulle jag vilja tro eller till och med veta. När till exempel den nya Riksväg 50 skulle dras genom området, såg myndigheter sin chans att passa på att rensa den tänkta nya vägkorridoren från skräp och rucklig bebyggelse.
Nu tog ju emellertid riksväg 50 en annan väg till slut, till mångas, inte minst min, lycka och glädje och andras förtvivlan; jag tänker nog skriva om denna kamp snart igen förresten, och så är det också idag att allt står kvar på Dags Mosse ungefär som tidigare.
Akvarell av Gebbe Björkman
Längs mossens grusade huvudväg finns ett hus man knappt tror är bebott, ett av flera egentligen. Men, det är nog så ändå att någon faktiskt bor här, åtminstone ibland har jag sett det ryka ur skorstenen. Vid sidan om detta hus, i det högt gräsbevuxna krattet, står en handfull gamla rostiga och gravt förfallna tvåtaktsSaab:ar. De påminner mig om min gamla bil. De här rullar dock ännu sämre eller egentligen inte alls förstås.
Allt har blivit till ett monument, vilket jag härmed också gjort bildkonst av.
Kanske är det så, att allt som resterar till det slutliga tenderar att bli vackert, nästan till konstverk i sig.
Gör ett besök och se med egna ögon!
Hörde i nyheterna häromdagen att de kinesiska ägarna nu har återupptagit produktionen av Saab 9:3 i Trollhättan. Det måste väl betraktas som ett glädjande besked för svenskt näringsliv och alla Saabägare som väntat, undrat och längtat.
Själv har jag haft en Saab en gång i tiden. Det var 70-tal och jag köpte en sån där tvåtaktare av Sture i Mjölby. Den var grön och såg rätt fräsch ut, vad jag kommer ihåg, men med driften var det skralt.
Länge körde jag omkring med en tioliters hink fylld med vatten i baksätet eftersom kylaren läckte så förbaskat. Det blev till att fylla på systemet var femte mil ungefär.
Än värre var det med motorkapaciteten.
Jag minns när jag åkte hem en kväll från Eskilstuna, där jag uppvaktade min nuvarande fru Ulla som jobbade på Fröslunda skola, att det tog mig halva natten att komma åter till Ödeshög. Motorn sotade igen så förtvivlat att jag var tvungen att stanna och putsa på tändstiften varannan mil.
Frihjulet hjälpte förstås lite i nedförsbackarna genom Kolmården, men när jag kom ut på den plana Östgötaslätten var det helt kört.
Jag stannade till vid en mack med verkstad som faktiskt var öppen, sånt finns inte längre, mitt i natten. Det var vid Stångebro, ungefär där Cloettahallen med favoritlaget LHC ligger idag.
Killen var där och mekade med egen bil så jag undrade om han kunde hjälpa mig.
"Visst", sa han.
Jag körde upp på smörjbryggan och mekanikern skruvade och hamrade samt fixade nya tändstift och sa:
"Nu du, nu är den som ny. Den kommer att gå som en klocka. Ge mig tvåhundra kronor".
Det funkade till andra sidan av Linköping, ungefär vid Jägarvallen - detta var på den tid när Riksettan låg kvar på plats och var enda trafikled.
Klockan landade på småtimmarna då jag äntligen var hemma, strax innan det var dags att åter kliva upp för en ny skoldag, jag var lärare på den tiden, i Röks skola nära min längtans Tåkern.
Denna Saab blev både min första och sista och jag lovade mig själv - aldrig mer! och det löftet har jag hållit utan problem och ånger.
*
Det finns många skräpiga och eftersatta ställen på Dags Mosse. Hela området är ett undantag från det rådande moderna och platsen borde egentligen i sig vara skäl nog för en ordentlig studie. Här finns nämligen en mycket intressant "kvarblivenhet", vilken jag själv egentligen är mest positiv till, men det är nu inte alla människor i bygden eller inom det kommunala, skulle jag vilja tro eller till och med veta. När till exempel den nya Riksväg 50 skulle dras genom området, såg myndigheter sin chans att passa på att rensa den tänkta nya vägkorridoren från skräp och rucklig bebyggelse.
Nu tog ju emellertid riksväg 50 en annan väg till slut, till mångas, inte minst min, lycka och glädje och andras förtvivlan; jag tänker nog skriva om denna kamp snart igen förresten, och så är det också idag att allt står kvar på Dags Mosse ungefär som tidigare.
Akvarell av Gebbe Björkman
Längs mossens grusade huvudväg finns ett hus man knappt tror är bebott, ett av flera egentligen. Men, det är nog så ändå att någon faktiskt bor här, åtminstone ibland har jag sett det ryka ur skorstenen. Vid sidan om detta hus, i det högt gräsbevuxna krattet, står en handfull gamla rostiga och gravt förfallna tvåtaktsSaab:ar. De påminner mig om min gamla bil. De här rullar dock ännu sämre eller egentligen inte alls förstås.
Allt har blivit till ett monument, vilket jag härmed också gjort bildkonst av.
Kanske är det så, att allt som resterar till det slutliga tenderar att bli vackert, nästan till konstverk i sig.
Gör ett besök och se med egna ögon!
onsdag 4 december 2013
4 december - Besök i ateljén
.
Det händer ibland, det där oväntade, en händelse, ett besök.
Det knackar på porten och jag öppnar för två unga besökare.
- Vi heter Mattias och Marius. Oj, en konstnärsateljé, va härligt! Kan vi ställa cyklarna här utanför? Får vi komma in?
- Visst, kom in! Välkomna! Vill ni ha en kopp kaffe.
Jag får ett sugande norrländskt "sjjjj" till svar
- När du nu frågar, så hellre thé.
Så sitter vi där vid mitt vackra trädgårdsbord i värmen inomhus, under tavlorna, och pratar en timme om trons betydelse, det mänskliga mötet och om resandets konst.
- Jag är en kristen nomad, säger Mattias. Det här är en slags pilgrimsresa och vi håller oss nära den riktiga Pilgrimsleden.
Jag lever från dag till dag med min cykel. Det är mitt hem, det som blir och sker och det är aldrig enformigt.
Marius och jag träffade varandra för sex veckor sedan och vi tänker oss åtminstone Frankrike som mål och därefter kan jag personligen tänka mig att ta hyra på en båt i Barcelona för fortsatt färd till Sydamerika.
Så här kan jag även se mig i en familj i framtiden, fortsätter Mattias.
- Då är det bra att du gör allt det här nu, svarar jag. Man stelnar nämligen med åldern. Det är ofrånkomligt, det kommer nog också du att märka.
Marius ler lite osäkert och jag frågar om det inte är ovanligt att en norrlänning som Mattias, från Jockmock, är mer talför än en mas från Dala-Järna.
- Jo, jag lyssnar mera, svarar Marius blygt, nöjer mig med att svara på frågor liksom. Och jag vet inte än, säger han, hur långt jag följer med, men till Frankrike blir det säkert.
Mattias fortsätter att berätta, skrattar bullrigt, spelar och sjunger.
De tänkte sig att sova hos nunnorna vid Mariadöttrarnas kloster vid Väversunda natten som var, men där var det helt upptaget av nya noviser, så det fick bli hos en gästfri granne, i dennes pannrum, istället. Men där samtalade de å andra sidan långt in på småtimmarna och badade minsann jaccuzi.
- Nu åker vi bort till Handelshuset som vi har hört talas om. Vi är nämligen på jakt efter vinterdäck till cyklarna. Det ska ju komma snö imorgon sägs det. Tror du att han har sånt? frågar Mattias.
- Om inte Niklas har det, så finns det inte, svarar jag, så lycka till.
Så packar Marius och Mattias sina cyklar fulla med allt, gitarr, trummor och sovsäckar, sätter sig upp, vinkar och fortsätter sin resa. Sitt äventyr.
Och jag, jag minns min egen ungdom. Den känns mycket avlägsen just nu.
Det händer ibland, det där oväntade, en händelse, ett besök.
Det knackar på porten och jag öppnar för två unga besökare.
- Vi heter Mattias och Marius. Oj, en konstnärsateljé, va härligt! Kan vi ställa cyklarna här utanför? Får vi komma in?
- Visst, kom in! Välkomna! Vill ni ha en kopp kaffe.
Jag får ett sugande norrländskt "sjjjj" till svar
- När du nu frågar, så hellre thé.
Så sitter vi där vid mitt vackra trädgårdsbord i värmen inomhus, under tavlorna, och pratar en timme om trons betydelse, det mänskliga mötet och om resandets konst.
Jag lever från dag till dag med min cykel. Det är mitt hem, det som blir och sker och det är aldrig enformigt.
Marius och jag träffade varandra för sex veckor sedan och vi tänker oss åtminstone Frankrike som mål och därefter kan jag personligen tänka mig att ta hyra på en båt i Barcelona för fortsatt färd till Sydamerika.
Så här kan jag även se mig i en familj i framtiden, fortsätter Mattias.
- Då är det bra att du gör allt det här nu, svarar jag. Man stelnar nämligen med åldern. Det är ofrånkomligt, det kommer nog också du att märka.
Marius ler lite osäkert och jag frågar om det inte är ovanligt att en norrlänning som Mattias, från Jockmock, är mer talför än en mas från Dala-Järna.
- Jo, jag lyssnar mera, svarar Marius blygt, nöjer mig med att svara på frågor liksom. Och jag vet inte än, säger han, hur långt jag följer med, men till Frankrike blir det säkert.
Mattias fortsätter att berätta, skrattar bullrigt, spelar och sjunger.
De tänkte sig att sova hos nunnorna vid Mariadöttrarnas kloster vid Väversunda natten som var, men där var det helt upptaget av nya noviser, så det fick bli hos en gästfri granne, i dennes pannrum, istället. Men där samtalade de å andra sidan långt in på småtimmarna och badade minsann jaccuzi.
- Nu åker vi bort till Handelshuset som vi har hört talas om. Vi är nämligen på jakt efter vinterdäck till cyklarna. Det ska ju komma snö imorgon sägs det. Tror du att han har sånt? frågar Mattias.
- Om inte Niklas har det, så finns det inte, svarar jag, så lycka till.
Så packar Marius och Mattias sina cyklar fulla med allt, gitarr, trummor och sovsäckar, sätter sig upp, vinkar och fortsätter sin resa. Sitt äventyr.
Och jag, jag minns min egen ungdom. Den känns mycket avlägsen just nu.
4 december - I väntan på vinter
.
De säger det i radion, och det upprepas varje hel timma, att snön kommer med storm, imorgon.
Idag är det ännu fuktmättad luft efter en regnig natt som gäller. Det är bra det. Vatten behövs inför vinterns tjäle och frost, mycket vatten.
Denna dag är - lugnet före stormen - har man hört det förut.
Jag åkte över mossen häromkvällen, om man nu kan kalla det kväll redan klockan tre på eftermiddagen, då solen stod lågt över Omberg och de sista strålarna som bar över berget lyste som en strålkastare över björkdungens kant och färgade trädens lövlösa toppar till blodrött, i skarp kontrast till skogbottnens mörkt ultramarinsvarta skugga.
Akvarell av Gebbe Björkman.
Återigen noterar jag alltså hur naturen tar ut svängarna mycket mer än man ofta vågar som konstnär. Problemet, det välkända, är hur man kan göra detta ändå, med självförtroendet i behåll.
Äsch! Jag försöker och vågar. Det är nog viktigt.
De säger det i radion, och det upprepas varje hel timma, att snön kommer med storm, imorgon.
Idag är det ännu fuktmättad luft efter en regnig natt som gäller. Det är bra det. Vatten behövs inför vinterns tjäle och frost, mycket vatten.
Denna dag är - lugnet före stormen - har man hört det förut.
Jag åkte över mossen häromkvällen, om man nu kan kalla det kväll redan klockan tre på eftermiddagen, då solen stod lågt över Omberg och de sista strålarna som bar över berget lyste som en strålkastare över björkdungens kant och färgade trädens lövlösa toppar till blodrött, i skarp kontrast till skogbottnens mörkt ultramarinsvarta skugga.
Akvarell av Gebbe Björkman.
Återigen noterar jag alltså hur naturen tar ut svängarna mycket mer än man ofta vågar som konstnär. Problemet, det välkända, är hur man kan göra detta ändå, med självförtroendet i behåll.
Äsch! Jag försöker och vågar. Det är nog viktigt.
måndag 2 december 2013
2 december - För tyfonens offer
.
Det kom ett upprop från konstnärskollektivet ALKA i Linköping om att skänka ett konstverk till insamling åt tyfonens offer i Filippinerna häromdagen. Alla verken ska ropas ut för 800 kr och intäkterna kommer oavkortat att gå till hjälpverksamheten där borta. Försäljningen äger rum nu till helgen.
Så bra! Klart man är med! Det är skönt att kunna bidra med något.
Ikväll samlar vi ihop verk från oss kulturarbetare i Ombergsbygdens kulturarbetarförening och tar med dem gemensamt till Linköping i morgon.
Jag letar i mina "samlingar". Det är inte så lätt att välja men till slut hittar jag en liten ramad akvarell med knoppande guckusko. Den är både lite vacker och samtidigt vemodig på något sätt. Så får det bli. Den passar.
Det kom ett upprop från konstnärskollektivet ALKA i Linköping om att skänka ett konstverk till insamling åt tyfonens offer i Filippinerna häromdagen. Alla verken ska ropas ut för 800 kr och intäkterna kommer oavkortat att gå till hjälpverksamheten där borta. Försäljningen äger rum nu till helgen.
Så bra! Klart man är med! Det är skönt att kunna bidra med något.
Ikväll samlar vi ihop verk från oss kulturarbetare i Ombergsbygdens kulturarbetarförening och tar med dem gemensamt till Linköping i morgon.
Jag letar i mina "samlingar". Det är inte så lätt att välja men till slut hittar jag en liten ramad akvarell med knoppande guckusko. Den är både lite vacker och samtidigt vemodig på något sätt. Så får det bli. Den passar.
tisdag 26 november 2013
26 november - Det kvillrar i epifysen
.
Innan jag sätter mig att betala räkningar och innan jag åter tar tag i mitt designarbete, som bör vara i stort sett färdigt mot slutet av denna vecka, känner jag att jag bara måste komma ner till Tåkernbygden, åtminstone en liten sväng. Jag längtar!
Luften är kristallklar och termometern visar minus två grader och ovanligt nog känner jag knappast ingen vind fastän jag vet att den finns "runt hörnet".
Akvarell av Gebbe Björkman
Solen går precis upp över horisonten i öster, Jupiter är ett vitt nålstick i den första rosa himmelsfärgen i väster och medan ljuset söker sig fram genom färgskalan över varmrött, till orange och slutligen saffransgult blir Omberg alldeles rött.
För att få den lätta blå dimman över de svarta åkrarna upp mot Alvastra Kungsgård lägger jag en tunn hinna stompad färgkrita över akvarellens flyt. Men det gör jag först senare, hemma i ateljén, då jag funderar över teknikaliteterna.
Mina nya dubbfria vinterdäck är mjuka och profilen djup. Det får gruset att spruta som confetti runt bilen när jag sakta tar mig fram över åkervägen mellan Dags mosse och Gottorp. Vattenpölarna är vitfrusna och frosten ger vetestubben en mjuk lyster, buskarna vid vägen därborta prunkar i solen.
Akvarell av Gebbe Björkman
Jag sitter som ofta i bilen med sidorutan nedvevad och tar emot alla intryck av ljud och ljus med pannån i knäet och penseln i hand och akvarellen tar form just som ett band av gäss kommer in tvärs över motivet från sjön där bortom buskarna. Så lämpligt!
Två timmar ger jag mig själv ute idag. Och med en stark och låg sol rakt in i ögonen kör jag sen hemåt igen, till alla mina måsten, och jag struntar i solglasögonen i handskfacket, jag tänker att det här sparsamma ljuset kan vara bra att samla på och ha med sig in i vinterns mörker och jag riktigt känner hur det omvandlas till hormoner och energi i mina ögons bottnar och blir till kviller i epifysens dolda gömme.
Innan jag sätter mig att betala räkningar och innan jag åter tar tag i mitt designarbete, som bör vara i stort sett färdigt mot slutet av denna vecka, känner jag att jag bara måste komma ner till Tåkernbygden, åtminstone en liten sväng. Jag längtar!
Luften är kristallklar och termometern visar minus två grader och ovanligt nog känner jag knappast ingen vind fastän jag vet att den finns "runt hörnet".
Akvarell av Gebbe Björkman
Solen går precis upp över horisonten i öster, Jupiter är ett vitt nålstick i den första rosa himmelsfärgen i väster och medan ljuset söker sig fram genom färgskalan över varmrött, till orange och slutligen saffransgult blir Omberg alldeles rött.
För att få den lätta blå dimman över de svarta åkrarna upp mot Alvastra Kungsgård lägger jag en tunn hinna stompad färgkrita över akvarellens flyt. Men det gör jag först senare, hemma i ateljén, då jag funderar över teknikaliteterna.
Mina nya dubbfria vinterdäck är mjuka och profilen djup. Det får gruset att spruta som confetti runt bilen när jag sakta tar mig fram över åkervägen mellan Dags mosse och Gottorp. Vattenpölarna är vitfrusna och frosten ger vetestubben en mjuk lyster, buskarna vid vägen därborta prunkar i solen.
Akvarell av Gebbe Björkman
Jag sitter som ofta i bilen med sidorutan nedvevad och tar emot alla intryck av ljud och ljus med pannån i knäet och penseln i hand och akvarellen tar form just som ett band av gäss kommer in tvärs över motivet från sjön där bortom buskarna. Så lämpligt!
Två timmar ger jag mig själv ute idag. Och med en stark och låg sol rakt in i ögonen kör jag sen hemåt igen, till alla mina måsten, och jag struntar i solglasögonen i handskfacket, jag tänker att det här sparsamma ljuset kan vara bra att samla på och ha med sig in i vinterns mörker och jag riktigt känner hur det omvandlas till hormoner och energi i mina ögons bottnar och blir till kviller i epifysens dolda gömme.
torsdag 21 november 2013
21 november - Uppdrag "Design"
.
Jag har ett trevligt uppdrag på gång.
Det handlar om illustrationer eller mera rätt, designarbete, och som så ofta med den här typen av åtaganden är allting väldigt tidspressat.
Med alla viljor som är med och vill styra processen är jag långt ifrån att få bestämma själv. Mycket är utanför min kontroll och egentligen blir jag mest en "simpel" uppdragstagare i sammanhanget - fast då kanske jag kverulerar lite för mycket, det är ju ändå jag som står för målandet. Men, det känns så här när stressen kryper tätt intill.
Arbetet blir ett väldigt letande i minne och djupdykning i erfarenhet samt ett ständigt skissande. I flera dagar nu har jag försökt hitta det uttryck som jag önskar. Det har blivit mängder med små misslyckanden hela tiden, precis som det ska vara, tröstar jag mig med, och mejlen går varm med alla förslag och synpunkter som bollas mellan mig och min beställare.
Kanske känner jag idag möjligen lite mera tillförsikt, ty helt plötsligt har jag efter allt sökande kommit på hur jag tänker göra, tror jag. Men, om detta sen vinner gehör är ju förstås en annan femma.
Livet som illustratör är en kompromiss mellan konstnärskap och svett och uthållighet.
Jag har ett trevligt uppdrag på gång.
Det handlar om illustrationer eller mera rätt, designarbete, och som så ofta med den här typen av åtaganden är allting väldigt tidspressat.
Med alla viljor som är med och vill styra processen är jag långt ifrån att få bestämma själv. Mycket är utanför min kontroll och egentligen blir jag mest en "simpel" uppdragstagare i sammanhanget - fast då kanske jag kverulerar lite för mycket, det är ju ändå jag som står för målandet. Men, det känns så här när stressen kryper tätt intill.
Arbetet blir ett väldigt letande i minne och djupdykning i erfarenhet samt ett ständigt skissande. I flera dagar nu har jag försökt hitta det uttryck som jag önskar. Det har blivit mängder med små misslyckanden hela tiden, precis som det ska vara, tröstar jag mig med, och mejlen går varm med alla förslag och synpunkter som bollas mellan mig och min beställare.
Kanske känner jag idag möjligen lite mera tillförsikt, ty helt plötsligt har jag efter allt sökande kommit på hur jag tänker göra, tror jag. Men, om detta sen vinner gehör är ju förstås en annan femma.
Livet som illustratör är en kompromiss mellan konstnärskap och svett och uthållighet.
Etiketter:
Konst - akvarell,
Kultur - design,
Kultur - illustration
tisdag 19 november 2013
19 november - En dag på jobbet
.
Ett kraftigt sugande akvarellblad har jag tejpat fast på en kartongpannå, ett Tumba 300 grams grafikpapper, som jag inhandlade av min "gamle" grafiktryckare Johnne i Nacka för fler år sedan.
Nu drar jag upp huvuddragen av motivet med tunn blyerts, väter min pensel och blandar till en färg.
Jag satt i bilen, det var under en nödvändig paus i fågelletandet i helgen, och lade upp en skiss över landskapet vid kanalen vid Ramstad bron söder om Tåkern och funderade samtidigt på hur min dag på jobbet kan vara.
Jag menar, tänk bara att kunna sitta ute i naturen med penseln i hand, och hävda att man faktiskt är just på jobbet. Sånt är nog ganska få förunnat. Det kanske man bör berätta om, hur det liksom går till.
Jag börjar med den horisontella skogsbården överst på papperet i Paynes grey som jag sticker i lite Ultramarin i och fortsätter sen med de två diagonala och divergerande fälten som ska bli kanalbankarna, där jag använder Terra di Sienna rå med mörkare inslag av den brända varianten av detta pigment.
Ute på de mullsvarta fälten vandrade gässen omkring i mäktiga sällskap medan jag mest ändå koncentrerade mig på motivet - den svinnande triangeln av vatten mitt i centralperspektivet. Det är ett välbekant motiv men jag vet mig aldrig har målat det tidigare. Vädret var soligt och vårvarmt med en egendomligt frisk grönska över vetefälten för att vara i mitten av november, och tofsviporna gick ännu kvar därute. De blir kvar längre och längre för varje höst verkar det.
Det är gudomligt skönt att kunna sitta så här och måla, inne i bilen visserligen, med sätet tillbakaskjutet så långt som det går och med sidorutan helt nedvevad, men i själva verkligheten.
En finare pensel fyller jag nu med Bränd umbra och förstärker texturen i det gulbruna gräset och den mörka vassen som väller ut till vänster i motivet. Vattnet måste vara lätt och speglande och det får flyta ut väldigt rinnigt neråt och mörkna i färg från Winsor blue green shade över mot Ultramarin som jag spetsar med Magenta nedtill.
Jag försöker vara ute så mycket som möjligt numera. Jag brukar säga till den som frågar, att jag tillbringar halva tiden i naturen och halva inne i ateljén. Bäst känns det att anlägga motivet direkt på duk eller pannå på plats, eller åtminstone från ett skissblock.
Men visst använder jag mig av kameran också. Det blir enkelt så med dokumentation, ibland, och jag hinner med mera framför allt om man är på längre eller kortare resa. På plats i ateljén använder jag i så fall bara fotografiet som ett skissunderlag, ty så måste det bli, så känns det bra.
Den här dagen var det skönast att vara på plats, och här satt jag nu vid vägkanten intill brofästet och kikade längs kanalen mot söder, målande.
Jag lägger på alltmera färg. Blandar Winsor blue med Ljus kadmiumgul och får till en bra grön för fälten under horisonten. Med kadmiumfärg i penseln får man hålla munnen i styr, inte slicka på penseln till exempel.
Ungefär så långt kommen tar jag med mig akvarellpannån hem till ateljén. De sista detaljerna och effekterna gör jag nämligen bäst vid bordet i arbetsrummet, med glasögon på näsan och finare blick.
Så växer mitt motiv fram och tar slutlig form.
Det här var en arbetsdag, eller åtminstone en del därav, lite typisk kanske men endast ett exempel av en väldigt varierande tillvaro, så visst är jag lycklig och privilegierad, i min skapande syssla som innebär så mycket frihet under ansvar.
Så här blev det, motivet med Ramstad kanal vid Tåkern, en ordinär akvarell målad huvudsakligen på plats en vacker höstdag i november.
Nu till sist återstår att skära loss målningen från kartongen och sen, tänker jag nog, riva kanten. Det blir snyggt och bra om man ramar den "i låda" med svart bakpapp. Det ni!
Ett kraftigt sugande akvarellblad har jag tejpat fast på en kartongpannå, ett Tumba 300 grams grafikpapper, som jag inhandlade av min "gamle" grafiktryckare Johnne i Nacka för fler år sedan.
Nu drar jag upp huvuddragen av motivet med tunn blyerts, väter min pensel och blandar till en färg.
Jag satt i bilen, det var under en nödvändig paus i fågelletandet i helgen, och lade upp en skiss över landskapet vid kanalen vid Ramstad bron söder om Tåkern och funderade samtidigt på hur min dag på jobbet kan vara.
Jag menar, tänk bara att kunna sitta ute i naturen med penseln i hand, och hävda att man faktiskt är just på jobbet. Sånt är nog ganska få förunnat. Det kanske man bör berätta om, hur det liksom går till.
Jag börjar med den horisontella skogsbården överst på papperet i Paynes grey som jag sticker i lite Ultramarin i och fortsätter sen med de två diagonala och divergerande fälten som ska bli kanalbankarna, där jag använder Terra di Sienna rå med mörkare inslag av den brända varianten av detta pigment.
Ute på de mullsvarta fälten vandrade gässen omkring i mäktiga sällskap medan jag mest ändå koncentrerade mig på motivet - den svinnande triangeln av vatten mitt i centralperspektivet. Det är ett välbekant motiv men jag vet mig aldrig har målat det tidigare. Vädret var soligt och vårvarmt med en egendomligt frisk grönska över vetefälten för att vara i mitten av november, och tofsviporna gick ännu kvar därute. De blir kvar längre och längre för varje höst verkar det.
Det är gudomligt skönt att kunna sitta så här och måla, inne i bilen visserligen, med sätet tillbakaskjutet så långt som det går och med sidorutan helt nedvevad, men i själva verkligheten.
En finare pensel fyller jag nu med Bränd umbra och förstärker texturen i det gulbruna gräset och den mörka vassen som väller ut till vänster i motivet. Vattnet måste vara lätt och speglande och det får flyta ut väldigt rinnigt neråt och mörkna i färg från Winsor blue green shade över mot Ultramarin som jag spetsar med Magenta nedtill.
Jag försöker vara ute så mycket som möjligt numera. Jag brukar säga till den som frågar, att jag tillbringar halva tiden i naturen och halva inne i ateljén. Bäst känns det att anlägga motivet direkt på duk eller pannå på plats, eller åtminstone från ett skissblock.
Men visst använder jag mig av kameran också. Det blir enkelt så med dokumentation, ibland, och jag hinner med mera framför allt om man är på längre eller kortare resa. På plats i ateljén använder jag i så fall bara fotografiet som ett skissunderlag, ty så måste det bli, så känns det bra.
Den här dagen var det skönast att vara på plats, och här satt jag nu vid vägkanten intill brofästet och kikade längs kanalen mot söder, målande.
Jag lägger på alltmera färg. Blandar Winsor blue med Ljus kadmiumgul och får till en bra grön för fälten under horisonten. Med kadmiumfärg i penseln får man hålla munnen i styr, inte slicka på penseln till exempel.
Ungefär så långt kommen tar jag med mig akvarellpannån hem till ateljén. De sista detaljerna och effekterna gör jag nämligen bäst vid bordet i arbetsrummet, med glasögon på näsan och finare blick.
Så växer mitt motiv fram och tar slutlig form.
Det här var en arbetsdag, eller åtminstone en del därav, lite typisk kanske men endast ett exempel av en väldigt varierande tillvaro, så visst är jag lycklig och privilegierad, i min skapande syssla som innebär så mycket frihet under ansvar.
Så här blev det, motivet med Ramstad kanal vid Tåkern, en ordinär akvarell målad huvudsakligen på plats en vacker höstdag i november.
Nu till sist återstår att skära loss målningen från kartongen och sen, tänker jag nog, riva kanten. Det blir snyggt och bra om man ramar den "i låda" med svart bakpapp. Det ni!
måndag 18 november 2013
18 november - Fågelrally i Östergötland
.
Under helgen har det räknats fåglar i länet. Det regionala fågelrallyt har ägt rum där lag av fågelskådare, ett för varje kommun, har "jagat runt" och kryssat in så många fågelarter som möjligt under två dygn.
Jag har förstås deltagit i lag Ödeshög, bestående av sammanlagt en dryg handfull personer, som parvis eller enskilt tog på oss olika uppgifter för att täcka in så mycket som möjligt av hela området.
Själv valde jag i huvudsak Ödeshögs skogsbygd som mitt beting. Det blev ganska många mil längs grusvägar i tysta och mörka skogar; inte så upphetsande kanske, men nödvändigt för att få in, inte alltid så givna arter.
Det var hård vind i helgen och det påverkade säkert resultatet negativt ändå lyckades vi i Ödeshög få ihop hela 90 fågelarter totalt och med det kom vi på tredje plats i Östergötland. Med det resultatet är vi alla inblandade väldigt nöjda.
Förutom alla mera "triviala" vardagsarter lyckades vi kryssa t ex bändelkorsnäbb, pilgrimsfalk och kungsörn.
För min del bidrog jag med t ex kattuggla, spillkråka, stenknäck och nötkråka.
Nötkråkan var en art som många av oss "jagade" hårt efter och det blev den allra sista på listan att komma med och märkligt nog hände det när jag till slut kopplade av med en promenad längs Ödeshögs motionsspår vid Skönatorpet tillsammans med Ulla strax innan solen gick ner.
Något hade jag väl ändå tänkt tanken att detta kunde vara sista chansen på nötkråka, varvid den alldeles i rappet dyker upp som av en märklig slump till lycka för mig och vår Ödeshögslag.
Ulla tog fram kameran och fångade fågeln med sexton bilder då den hoppade omkring framför oss plockade i sig av smått ätbart.
Jag fick intrycket att den var av rasen tjocknäbbad nötkråka, alltså inte smalnäbbad som jag har noterat ett par gånger tidigare under hösten.
Den här hade nämligen kraftig näbb och smalt vitt ändband på stjärten.
Fågeln var ändå mycket orädd och vi stod som närmast inte mer än 8 meter ifrån den och det överraskar, eftersom vår "egen tjocknäbbade" brukar var mycket skygg.
Under helgen har det räknats fåglar i länet. Det regionala fågelrallyt har ägt rum där lag av fågelskådare, ett för varje kommun, har "jagat runt" och kryssat in så många fågelarter som möjligt under två dygn.
Jag har förstås deltagit i lag Ödeshög, bestående av sammanlagt en dryg handfull personer, som parvis eller enskilt tog på oss olika uppgifter för att täcka in så mycket som möjligt av hela området.
Själv valde jag i huvudsak Ödeshögs skogsbygd som mitt beting. Det blev ganska många mil längs grusvägar i tysta och mörka skogar; inte så upphetsande kanske, men nödvändigt för att få in, inte alltid så givna arter.
Det var hård vind i helgen och det påverkade säkert resultatet negativt ändå lyckades vi i Ödeshög få ihop hela 90 fågelarter totalt och med det kom vi på tredje plats i Östergötland. Med det resultatet är vi alla inblandade väldigt nöjda.
Förutom alla mera "triviala" vardagsarter lyckades vi kryssa t ex bändelkorsnäbb, pilgrimsfalk och kungsörn.
För min del bidrog jag med t ex kattuggla, spillkråka, stenknäck och nötkråka.
Nötkråkan var en art som många av oss "jagade" hårt efter och det blev den allra sista på listan att komma med och märkligt nog hände det när jag till slut kopplade av med en promenad längs Ödeshögs motionsspår vid Skönatorpet tillsammans med Ulla strax innan solen gick ner.
Något hade jag väl ändå tänkt tanken att detta kunde vara sista chansen på nötkråka, varvid den alldeles i rappet dyker upp som av en märklig slump till lycka för mig och vår Ödeshögslag.
Ulla tog fram kameran och fångade fågeln med sexton bilder då den hoppade omkring framför oss plockade i sig av smått ätbart.
Jag fick intrycket att den var av rasen tjocknäbbad nötkråka, alltså inte smalnäbbad som jag har noterat ett par gånger tidigare under hösten.
Den här hade nämligen kraftig näbb och smalt vitt ändband på stjärten.
Fågeln var ändå mycket orädd och vi stod som närmast inte mer än 8 meter ifrån den och det överraskar, eftersom vår "egen tjocknäbbade" brukar var mycket skygg.
torsdag 14 november 2013
14 november - Novemberljus
.
Det känns som vår den här hösten. Visst har det varit regniga dagar precis som det ska vara i november. Men så kommer den, dagen som idag, helt underbar och jag hörde att gråsparvarna i häcken tycker exakt som jag. Det blev ett fantastiskt ljus över Vättern söder om Omberg när solen gick ner bortom Västergötland. Buskarna och träden lyfte sig ur det kolsvarta markmörkret och glödde mot himlen.
Det känns som vår den här hösten. Visst har det varit regniga dagar precis som det ska vara i november. Men så kommer den, dagen som idag, helt underbar och jag hörde att gråsparvarna i häcken tycker exakt som jag. Det blev ett fantastiskt ljus över Vättern söder om Omberg när solen gick ner bortom Västergötland. Buskarna och träden lyfte sig ur det kolsvarta markmörkret och glödde mot himlen.
onsdag 13 november 2013
12 november - Besök hos en gamling i nära urskog
.
- Det är vanskligt eller nog fel att använda begreppet urskog, men en kontinuitetskog är det i varje fall, säger Christer, och jag klassar den som ett mycket värdefullt stycke opåverkad skog av sällsynt slag i bygden.
Christer på plats i skogen.
Christer "fann" skogen under Riksskogstaxering för ungefär femton år sedan och lyckades då också något justera gränserna för en blivande avverkning i närheten.
Nu har området åter kommit upp på agendan i och med att Ödeshögs kommun ser över sin Naturvårdsplan och har anställt biologen Mikael Hagström som inventerare. Området finns inte alls med i tidigare planer så Christer och Mikael var på plats häromveckan för att kontrollera och uppdatera.
Detta berättade Christer för mig och Lars förra tisdagen när vi satt på konditoriet under gängse tisdagsfika, och därmed var mitt intresse oundvikligt väckt.
"Dit vill jag följa med", sa jag till Christer. Och så igår, tisdagen en vecka senare och mitt i regnrusket, var vi på väg.
Vid Renemokärrets södra spets ligger en liten gård. Den är inte längre regelbundet bebodd.
Uthus och bodar är grånade och slitna. Detta är en bit Gammeldagssverige, inte alls långt från samhället Ödeshög, men väldigt avlägset i tid och rum från allt det moderna av idag.
Även landskapet runt den gamla gården är tillbakavänt med plåttriga slåttermarker, igenväxta åkrar, odlingsrösen, plockskog, stensträngar, rester av grindstolpar och gärdsgårdar och knappt anade fästigar längs den uppdämda södra delen av Renemokärret. Här fanns också, berättar "guldgruvan" Åke på fiket, för länge sedan en kvarn och gården har fått sitt namn därav, åtminstone i folkmun - Kvarntorp.
Den skog vi är på väg till ligger nära och är en del av fastigheten, uppvisar samma ålderdomliga uttryck och öppnar sig framför oss under det numera femtonåriga hygget på höjden.
Allt är ursprungligt och opåverkat, med undantag av något enstaka uttag av vindfälle.
Vi har tagit av från grusvägen som leder upp till en vildsvinsglänta med automatisk matanordning och skyttekoja och svängt nerför en liten sluttning. Långsmalt i en terrängsvacka sträcker sig ett skogsbevuxet kärr norrut ett par hundra meter, större är det inte, något hektar bara.
Grön vitmossa tuvar sig mellan vattenstråken och det plaskar om våra stövlar när vi traskar in i området, Missnens vintergröna stammar ormar sig fram i blänket mellan bruna allöv och jag väntar mig när som helst att få en skymt av järpen som bara måste bo här.
Gul rottryffel - Scleroderma citrinum
- Det var den här svampen som väckte Mikaels biolognäsa direkt, säger Christer och pekar. Den är en bra indikatorart för orörda skogar och den heter rottryffel, gul rotryffel, tror jag, fortsätter Christer.
Mitt i området reser sig mäktiga urtallar.
- Detta är verkligt resliga örntallar, säger jag, och kramar grånad krokodilbark och skådar upp mot högt satta kronor och grenar tjocka som anakondor.
-Vilka träd! Såna här ser man sällan i dagens skog, eller hur?
Något örnbo finner vi emellertid inte.
Skogen är tillbakalutat tyst i det strilande regnet. Allt som hörs är en kungsfågels tunna lock, en knackande hackspett samt en korp som ropar klangfullt ödsligt.
Några döda och döende granar står i en liten grupp för sig. Barkborrarna har hittat en inkörsport i området och troligen är det en stormfälld gran som varit först att drabbas. För hackspetten blir sånt viktigt.
- Jo, det var tur att en provyta hamnade just här, säger Christer och visar på de röda markeringarna i barken runt omkring oss. Med tio meters radie runt en nedgrävd och osynlig aluminiumten under hans fötter har allt i trädväg räknats och artbestämts.
- Den här tallen, markerar Christer, bjuder på en väldigt stor överraskning. Den är nämligen hela 365 år gammal och är därmed en av de absolut äldsta jag har sett i Sydsverige, och jag har sett mycket skog under årens alla inventeringar ska du veta.
Möjligen är detta den äldsta tallen i Ödeshögs kommun och den är alltså nyupptäckt och inte tidigare registrerad.
Man kan inte alltid bedöma rätt av utseendet, fortsätter han. Den här grova tallen bredvid, visar han, som ser minst lika gammal ut, är ändå drygt hundra år yngre. Men det är klart, 250 år är även det en ansenlig ålder för tallar i dagens moderna skog.
Och det är just detta faktum, menar Christer, att man finner tillsynes jämnstora träd med stor åldersmässig spännvidd och även träd med stor diversitet, som gör att skogen uppfyller kriterierna för kontinuitetskog.
Och jag personligen, jag som inte är expert, jag skulle hellre vilja säga urskog om denna sköna plats.
Jag är överrumplad och lycklig och hemma igen värmer jag mig först med en skön dusch från kylan som krupit in under kragen och därefter forskar jag efter fakta, skriver detta och ser fram emot fler kommande besök. (Jag har inte alls gett upp om järpen och tänker att jag nog kommer hit redan kommande helg då ett "fågelrally" är på tapeten. Då gäller det att kommunvis se flest arter i Östergötland och ett besök här kan bli mitt värdefulla bidrag till laget och arrangemanget).
En levande 365-åring, ännu i god form!
Jo, nog finns det mycket nytt att upptäcka och ta till sig, även från egen känd ficka. Och att jag nyss har kramat en 365-åring ger mig nytt perspektiv på mig själv och själva livet.
En tillbakablick i historien ger oss följande:
Året är 1648, känt för alla skolelever av min generation såsom året för den Westfaliska freden. Sverige blev en stormakt i Europa, freden efter det Trettioåriga kriget var säkrad, Gustav II Adolf, vars dag en del nyss har firat, åtminstone med bakelse, har dött och hans dotter, drottning Kristina regerar ännu ett par år innan sin abdikering.
Hur länge sedan känns väl allt sådant?
Betänk då därvid, att den här tallen, som vi nyss har besökt, "föddes" det året! Nog fylls man av stor vördnad.
Och jag kan heller inte låta bli att tänka gott om det par, jag vet vilka de är, och flera generationer före dem, som genom sin livsstil har räddat allt detta åt oss och för framtiden; en oas av vild natur mitt i allt det produktivitetsinriktade
- Det är vanskligt eller nog fel att använda begreppet urskog, men en kontinuitetskog är det i varje fall, säger Christer, och jag klassar den som ett mycket värdefullt stycke opåverkad skog av sällsynt slag i bygden.
Christer på plats i skogen.
Christer "fann" skogen under Riksskogstaxering för ungefär femton år sedan och lyckades då också något justera gränserna för en blivande avverkning i närheten.
Nu har området åter kommit upp på agendan i och med att Ödeshögs kommun ser över sin Naturvårdsplan och har anställt biologen Mikael Hagström som inventerare. Området finns inte alls med i tidigare planer så Christer och Mikael var på plats häromveckan för att kontrollera och uppdatera.
Detta berättade Christer för mig och Lars förra tisdagen när vi satt på konditoriet under gängse tisdagsfika, och därmed var mitt intresse oundvikligt väckt.
"Dit vill jag följa med", sa jag till Christer. Och så igår, tisdagen en vecka senare och mitt i regnrusket, var vi på väg.
Vid Renemokärrets södra spets ligger en liten gård. Den är inte längre regelbundet bebodd.
Uthus och bodar är grånade och slitna. Detta är en bit Gammeldagssverige, inte alls långt från samhället Ödeshög, men väldigt avlägset i tid och rum från allt det moderna av idag.
Även landskapet runt den gamla gården är tillbakavänt med plåttriga slåttermarker, igenväxta åkrar, odlingsrösen, plockskog, stensträngar, rester av grindstolpar och gärdsgårdar och knappt anade fästigar längs den uppdämda södra delen av Renemokärret. Här fanns också, berättar "guldgruvan" Åke på fiket, för länge sedan en kvarn och gården har fått sitt namn därav, åtminstone i folkmun - Kvarntorp.
Den skog vi är på väg till ligger nära och är en del av fastigheten, uppvisar samma ålderdomliga uttryck och öppnar sig framför oss under det numera femtonåriga hygget på höjden.
Allt är ursprungligt och opåverkat, med undantag av något enstaka uttag av vindfälle.
Vi har tagit av från grusvägen som leder upp till en vildsvinsglänta med automatisk matanordning och skyttekoja och svängt nerför en liten sluttning. Långsmalt i en terrängsvacka sträcker sig ett skogsbevuxet kärr norrut ett par hundra meter, större är det inte, något hektar bara.
Grön vitmossa tuvar sig mellan vattenstråken och det plaskar om våra stövlar när vi traskar in i området, Missnens vintergröna stammar ormar sig fram i blänket mellan bruna allöv och jag väntar mig när som helst att få en skymt av järpen som bara måste bo här.
Gul rottryffel - Scleroderma citrinum
- Det var den här svampen som väckte Mikaels biolognäsa direkt, säger Christer och pekar. Den är en bra indikatorart för orörda skogar och den heter rottryffel, gul rotryffel, tror jag, fortsätter Christer.
Mitt i området reser sig mäktiga urtallar.
- Detta är verkligt resliga örntallar, säger jag, och kramar grånad krokodilbark och skådar upp mot högt satta kronor och grenar tjocka som anakondor.
-Vilka träd! Såna här ser man sällan i dagens skog, eller hur?
Något örnbo finner vi emellertid inte.
Skogen är tillbakalutat tyst i det strilande regnet. Allt som hörs är en kungsfågels tunna lock, en knackande hackspett samt en korp som ropar klangfullt ödsligt.
Några döda och döende granar står i en liten grupp för sig. Barkborrarna har hittat en inkörsport i området och troligen är det en stormfälld gran som varit först att drabbas. För hackspetten blir sånt viktigt.
- Jo, det var tur att en provyta hamnade just här, säger Christer och visar på de röda markeringarna i barken runt omkring oss. Med tio meters radie runt en nedgrävd och osynlig aluminiumten under hans fötter har allt i trädväg räknats och artbestämts.
- Den här tallen, markerar Christer, bjuder på en väldigt stor överraskning. Den är nämligen hela 365 år gammal och är därmed en av de absolut äldsta jag har sett i Sydsverige, och jag har sett mycket skog under årens alla inventeringar ska du veta.
Möjligen är detta den äldsta tallen i Ödeshögs kommun och den är alltså nyupptäckt och inte tidigare registrerad.
Man kan inte alltid bedöma rätt av utseendet, fortsätter han. Den här grova tallen bredvid, visar han, som ser minst lika gammal ut, är ändå drygt hundra år yngre. Men det är klart, 250 år är även det en ansenlig ålder för tallar i dagens moderna skog.
Och det är just detta faktum, menar Christer, att man finner tillsynes jämnstora träd med stor åldersmässig spännvidd och även träd med stor diversitet, som gör att skogen uppfyller kriterierna för kontinuitetskog.
Och jag personligen, jag som inte är expert, jag skulle hellre vilja säga urskog om denna sköna plats.
Jag är överrumplad och lycklig och hemma igen värmer jag mig först med en skön dusch från kylan som krupit in under kragen och därefter forskar jag efter fakta, skriver detta och ser fram emot fler kommande besök. (Jag har inte alls gett upp om järpen och tänker att jag nog kommer hit redan kommande helg då ett "fågelrally" är på tapeten. Då gäller det att kommunvis se flest arter i Östergötland och ett besök här kan bli mitt värdefulla bidrag till laget och arrangemanget).
En levande 365-åring, ännu i god form!
Jo, nog finns det mycket nytt att upptäcka och ta till sig, även från egen känd ficka. Och att jag nyss har kramat en 365-åring ger mig nytt perspektiv på mig själv och själva livet.
En tillbakablick i historien ger oss följande:
Året är 1648, känt för alla skolelever av min generation såsom året för den Westfaliska freden. Sverige blev en stormakt i Europa, freden efter det Trettioåriga kriget var säkrad, Gustav II Adolf, vars dag en del nyss har firat, åtminstone med bakelse, har dött och hans dotter, drottning Kristina regerar ännu ett par år innan sin abdikering.
Hur länge sedan känns väl allt sådant?
Betänk då därvid, att den här tallen, som vi nyss har besökt, "föddes" det året! Nog fylls man av stor vördnad.
Och jag kan heller inte låta bli att tänka gott om det par, jag vet vilka de är, och flera generationer före dem, som genom sin livsstil har räddat allt detta åt oss och för framtiden; en oas av vild natur mitt i allt det produktivitetsinriktade
Etiketter:
Kultur - allmänt,
Natur - fåglar,
Natur - svampar,
natur - träd,
Natur - väder
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)