- Det är vanskligt eller nog fel att använda begreppet urskog, men en kontinuitetskog är det i varje fall, säger Christer, och jag klassar den som ett mycket värdefullt stycke opåverkad skog av sällsynt slag i bygden.
Christer på plats i skogen.
Christer "fann" skogen under Riksskogstaxering för ungefär femton år sedan och lyckades då också något justera gränserna för en blivande avverkning i närheten.
Nu har området åter kommit upp på agendan i och med att Ödeshögs kommun ser över sin Naturvårdsplan och har anställt biologen Mikael Hagström som inventerare. Området finns inte alls med i tidigare planer så Christer och Mikael var på plats häromveckan för att kontrollera och uppdatera.
Detta berättade Christer för mig och Lars förra tisdagen när vi satt på konditoriet under gängse tisdagsfika, och därmed var mitt intresse oundvikligt väckt.
"Dit vill jag följa med", sa jag till Christer. Och så igår, tisdagen en vecka senare och mitt i regnrusket, var vi på väg.
Vid Renemokärrets södra spets ligger en liten gård. Den är inte längre regelbundet bebodd.
Uthus och bodar är grånade och slitna. Detta är en bit Gammeldagssverige, inte alls långt från samhället Ödeshög, men väldigt avlägset i tid och rum från allt det moderna av idag.
Även landskapet runt den gamla gården är tillbakavänt med plåttriga slåttermarker, igenväxta åkrar, odlingsrösen, plockskog, stensträngar, rester av grindstolpar och gärdsgårdar och knappt anade fästigar längs den uppdämda södra delen av Renemokärret. Här fanns också, berättar "guldgruvan" Åke på fiket, för länge sedan en kvarn och gården har fått sitt namn därav, åtminstone i folkmun - Kvarntorp.
Den skog vi är på väg till ligger nära och är en del av fastigheten, uppvisar samma ålderdomliga uttryck och öppnar sig framför oss under det numera femtonåriga hygget på höjden.
Allt är ursprungligt och opåverkat, med undantag av något enstaka uttag av vindfälle.
Vi har tagit av från grusvägen som leder upp till en vildsvinsglänta med automatisk matanordning och skyttekoja och svängt nerför en liten sluttning. Långsmalt i en terrängsvacka sträcker sig ett skogsbevuxet kärr norrut ett par hundra meter, större är det inte, något hektar bara.
Grön vitmossa tuvar sig mellan vattenstråken och det plaskar om våra stövlar när vi traskar in i området, Missnens vintergröna stammar ormar sig fram i blänket mellan bruna allöv och jag väntar mig när som helst att få en skymt av järpen som bara måste bo här.
Gul rottryffel - Scleroderma citrinum
- Det var den här svampen som väckte Mikaels biolognäsa direkt, säger Christer och pekar. Den är en bra indikatorart för orörda skogar och den heter rottryffel, gul rotryffel, tror jag, fortsätter Christer.
Mitt i området reser sig mäktiga urtallar.
- Detta är verkligt resliga örntallar, säger jag, och kramar grånad krokodilbark och skådar upp mot högt satta kronor och grenar tjocka som anakondor.
-Vilka träd! Såna här ser man sällan i dagens skog, eller hur?
Något örnbo finner vi emellertid inte.
Skogen är tillbakalutat tyst i det strilande regnet. Allt som hörs är en kungsfågels tunna lock, en knackande hackspett samt en korp som ropar klangfullt ödsligt.
Några döda och döende granar står i en liten grupp för sig. Barkborrarna har hittat en inkörsport i området och troligen är det en stormfälld gran som varit först att drabbas. För hackspetten blir sånt viktigt.
- Jo, det var tur att en provyta hamnade just här, säger Christer och visar på de röda markeringarna i barken runt omkring oss. Med tio meters radie runt en nedgrävd och osynlig aluminiumten under hans fötter har allt i trädväg räknats och artbestämts.
- Den här tallen, markerar Christer, bjuder på en väldigt stor överraskning. Den är nämligen hela 365 år gammal och är därmed en av de absolut äldsta jag har sett i Sydsverige, och jag har sett mycket skog under årens alla inventeringar ska du veta.
Möjligen är detta den äldsta tallen i Ödeshögs kommun och den är alltså nyupptäckt och inte tidigare registrerad.
Man kan inte alltid bedöma rätt av utseendet, fortsätter han. Den här grova tallen bredvid, visar han, som ser minst lika gammal ut, är ändå drygt hundra år yngre. Men det är klart, 250 år är även det en ansenlig ålder för tallar i dagens moderna skog.
Och det är just detta faktum, menar Christer, att man finner tillsynes jämnstora träd med stor åldersmässig spännvidd och även träd med stor diversitet, som gör att skogen uppfyller kriterierna för kontinuitetskog.
Och jag personligen, jag som inte är expert, jag skulle hellre vilja säga urskog om denna sköna plats.
Jag är överrumplad och lycklig och hemma igen värmer jag mig först med en skön dusch från kylan som krupit in under kragen och därefter forskar jag efter fakta, skriver detta och ser fram emot fler kommande besök. (Jag har inte alls gett upp om järpen och tänker att jag nog kommer hit redan kommande helg då ett "fågelrally" är på tapeten. Då gäller det att kommunvis se flest arter i Östergötland och ett besök här kan bli mitt värdefulla bidrag till laget och arrangemanget).
En levande 365-åring, ännu i god form!
Jo, nog finns det mycket nytt att upptäcka och ta till sig, även från egen känd ficka. Och att jag nyss har kramat en 365-åring ger mig nytt perspektiv på mig själv och själva livet.
En tillbakablick i historien ger oss följande:
Året är 1648, känt för alla skolelever av min generation såsom året för den Westfaliska freden. Sverige blev en stormakt i Europa, freden efter det Trettioåriga kriget var säkrad, Gustav II Adolf, vars dag en del nyss har firat, åtminstone med bakelse, har dött och hans dotter, drottning Kristina regerar ännu ett par år innan sin abdikering.
Hur länge sedan känns väl allt sådant?
Betänk då därvid, att den här tallen, som vi nyss har besökt, "föddes" det året! Nog fylls man av stor vördnad.
Och jag kan heller inte låta bli att tänka gott om det par, jag vet vilka de är, och flera generationer före dem, som genom sin livsstil har räddat allt detta åt oss och för framtiden; en oas av vild natur mitt i allt det produktivitetsinriktade
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar