26 november - Det kvillrar i epifysen

.
Innan jag sätter mig att betala räkningar och innan jag åter tar tag i mitt designarbete, som bör vara i stort sett färdigt mot slutet av denna vecka, känner jag att jag bara måste komma ner till Tåkernbygden, åtminstone en liten sväng. Jag längtar!

Luften är kristallklar och termometern visar minus två grader och ovanligt nog känner jag knappast ingen vind fastän jag vet att den finns "runt hörnet".

Akvarell av Gebbe Björkman

Solen går precis upp över horisonten i öster, Jupiter är ett vitt nålstick i den första rosa himmelsfärgen i väster och medan ljuset söker sig fram genom färgskalan över varmrött, till orange och slutligen saffransgult blir Omberg alldeles rött. 

För att få den lätta blå dimman över de svarta åkrarna upp mot Alvastra Kungsgård lägger jag en tunn hinna stompad färgkrita över akvarellens flyt. Men det gör jag först senare, hemma i ateljén, då jag funderar över teknikaliteterna.

Mina nya dubbfria vinterdäck är mjuka och profilen djup. Det får gruset att spruta som confetti runt bilen när jag sakta tar mig fram över åkervägen mellan Dags mosse och Gottorp. Vattenpölarna är vitfrusna och frosten ger vetestubben en mjuk lyster, buskarna vid vägen därborta prunkar i solen. 

Akvarell av Gebbe Björkman

Jag sitter som ofta i bilen med sidorutan nedvevad och tar emot alla intryck av ljud och ljus med pannån i knäet och penseln i hand och akvarellen tar form just som ett band av gäss kommer in tvärs över motivet från sjön där bortom buskarna. Så lämpligt!

Två timmar ger jag mig själv ute idag. Och med en stark och låg sol rakt in i ögonen kör jag sen hemåt igen, till alla mina måsten, och jag struntar i solglasögonen i handskfacket, jag tänker att det här sparsamma ljuset kan vara bra att samla på och ha med sig in i vinterns mörker och jag riktigt känner hur det omvandlas till hormoner och energi i mina ögons bottnar och blir till kviller i epifysens dolda gömme.