tisdag 30 juni 2020

30 juni - Bladskärande insekt


Nästan alla i vårt land av idag är bekanta med bladskärande myror från tropiska länder via TV:s alla fina naturfilmer. Mindre känt är att vi i vårt land också har bladskärande insekter, men från en helt annan familj inom stekelvärlden - nämligen ett släkte av vildbin som kallas tapetserarbin eller bladskärarbin, Megachile.

När jag gick med näsan mot backen i min nydanade miniäng i trädgården i veckan, inte mer än femtio kvadratmeter stor, såg jag ett litet vildbi landa vid fötterna och börja gnaga på bladrosetter av luktviol. Jag blev naturligtvis intresserad av det centimeterlånga lilla livet som skar ut en halvmånformad bladskiva som bars bort förankrad mellan käkarna. Biet återkom efter en kvart och började om processen och jag noterade av bladens utseende att den varit där många gånger redan.


Jag tog några foton av arbetet. Biet skar ut en lagom bit under en minut, försvann och återkom efter ungefär en kvart.

Jag tog reda på lite mer om denna lilla insekt och fann att vi i Sverige har tolv arter varav tre är sällsynta. De är ofta knutna till olika arter värdväxter, för att hämta material till sitt bobyggande och framför allt pollen av rätt kvalitet till larvmat.
Det är alltså så, att av bladbitarna bygger  bihonan celler som hon fyller med pollen. Därefter lägger hon ett ägg i varje cell och försluter denna så att larven kan utvecklas där i förhoppningsvis godan ro med mat inom räckhåll.

Av ett märkligt och härligt sammanträffande fick jag någon dag senare se en fråga dyka upp i ett insektsnätverket på Facebook.


- Vad är detta? skiver Anna.

Uppropet kom från en god vän, Anna Renstad Harrius, som dessutom är närmaste granne till mig i Stugan, så här kan man tala om "att gå över ån efter vatten".

Jag hade ju spörsmålet väldigt aktuellt, kunde genast ge ett adekvat svar och samtidigt be om lov att få presentera ett par av Annas bilder i min blogg för att berätta om historien. 

Stort tack från mig till dig Anna!

- Jag fann dess konstiga gröna kokonger när jag planterade om de två krukor som vi har på grindstolparna vid gården. Det såg ut att komma från samma växt i dem alla och de fanns rikligt i båda krukorna, skriver Anna vidare.


foto: Anna Renstad Harrius.

En vacker "kokong", egentligen cell som limmats ihop av honan. Hos några arter samarbetar flera honor för att kunna stävja envetna besök av parasiterande bin. Olika arter väljer olika underlag för sina cellbyggen. Själv har jag till exempel funnit en rad celler i springan under ett fönster på huset men bon placeras väldigt olika beroende på art.
Honorna hos tapetserarbin har kraftiga skärande käkar och sitter gärna med bakkroppen uppböjd i vinkel, vilket kan ses/anas på min första bild.


foto: Anna Renstad Harrius.

Honorna samlar pollen av ofta artspecifika växter genom att gnida bukens kraftiga behåring mot pollenknapparna. Varje färdig cell fylls med pollen och ett ägg läggs. I den här bilden av en öppnad cell ses bilarven "simma omkring mitt i maten".


måndag 29 juni 2020

29 juni - Välkommen till Ateljé Gebbe

.
Trots bistra och tråkiga Coronatider är Ateljé Gebbe, mitt i Ödeshög, och konstnären själv i full verksamhet. Jag hälsar alla välkomna hit för ansvarsfulla besök.
Jag målar för fullt och kan förutom konstverk i olja och akvarell erbjuda intressanta möten och samtal, muggar, brickor, kort och en hel del annat; kanske en kopp kaffe också om det kniper i den tarmen.

Välkomna hit men ring först för säkerhets skull  070-6781721


Här några alldeles nya akvareller, stillfullt inramade med reflexfritt glas. Två hann knappt upp på väggen innan de fann köpare.

Vi ses!

fredag 26 juni 2020

26 juni - Sommarnattens mystik

.
Solen har gått ner och jag sitter vid Stugan med Tåkern och den solvarma väggen bakom ryggen. Grågässen kommer från alla håll, skränande men myggen börjar hitta mina bara smalben och då blir det dags att dra sig hemåt.

Jag tar vägen över åkrarna. I bil men med öppna rutor kör jag mycket långsamt för att undvika damm och för att kunna lyssna bättre.
Enstaka näktergalar skallrar från dungar och buskridåer men sången är sen någon vecka över. I övrigt är det tyst. Sommarnatten är påtagligt mycket tystare än för bara någon vecka sedan.

Vid bron över Disan strax efter Gottorp stannar jag och kliver ur. Jag sätter händerna bakom öronen vrider mitt huvud fram och tillbaka och blundar, allt för att ge min hörsel bästa förutsättning för det jag föväntar mig, just här.



"Bytt, bytt-bytt .... kommer vaktelslaget emot mig ... upprepat sju gånger och sen igen repris efter en halv minuts paus, gång efter gång, hela sommarnatten igenom, så länge jag orkar.

Två vakteltuppar ropar från harakrarna runt Kälkestad gård. Efter att ha lyssnat en god stund noterar jag med ens att den närmaste tuppens spel blandas med ett annat ropande läte. Det är hönan som svarar på tuppens rop insmuget och synkroniserat.

Den ljusa sommarnattens mystik är tät. Den ger mig rysningar av välbehag och kryddan i anrättningen är det märkliga vaktelslaget.

torsdag 25 juni 2020

25 juni - Tillfälligheter

.
Livet är fullt av tillfälligheter. Stora och små.

Vi valde en annan väg hem idag efter att ha besökt goda vänner i Skänninge. En ljuvlig kaffestund under syrenerna i vännernas koloniträdgård vid Hattestad ackompanjerades av en strävsam gärdsmyg, kacklande gröngölingsungar och en sprött sjungande koltrast och avrundades med att jag varnades för utfarten bakom häckens skymmande sikt. Jag valde ändå färden i den riktningen, mot Axstad och Hogstad, en väg jag for flera gånger under min ungdom men ytterst sällan sedan dess och alltså var lite sugen på.

Det visade sig vara ett lyckans val, ty alldeles utanför stadsgränsen dansade en ängshök omkring över lysande åkrar nära vägen, en grann "fjäderlätt" hane. Det är minsann inte ofta man ser ängshök i min hembygd och glädjen blev stor. Den flög inte mer än tjugofem meter bort alldeles framför en liten gård och det kändes som att den på något sätt var hemma där. Det var jakt på gång nämligen, en pedantisk jakt med svängar, lyft och sänken och med seglingssekvenser såsom hos en papperssvala.



Utan kamera blir skissblocket användbart.

Jag har förstås anmält på Artportalen men också till Länsstyrelsen i Östergötland för fortsatt bevakning så att ett möjligt bo med ungar inte går till spillo under kommande slåtter, vilket tyvärr ofta händer denna vackra fågelart.

onsdag 24 juni 2020

24 juni - Koltrastakvarell

.

För kunds räkning - en koltrast

tisdag 23 juni 2020

23 juni - En svensk soldat

.
-Vi försökte länge, säger Karin, verkligen kämpade genom att plantera in den om och om igen. Till slut lyckades vi.

Vi står i Karin och Sverkers överdådigt rika trädgård söder om Ödeshög, med växter av alla de sorter från hela vår vida värld, och tittar ut över ett gulblått hav av sköna blomster i en frodig, skapad äng.



Det är lundkovall vi talar om. 

Inte långt härifrån, vid Kråkeryds naturreservat vid Vättern, finns vilda bestånd av denna vackra blomma, en växt med många lokala namn: "Natt och Dag" och "Den svenska soldaten" är ett par exempel därpå.



Det är den fantastiska färgkombinationen med gula kronblad och blålila högblad som är slående och som fått oss att associera till det svenska, karolinerna och fanan.



Karta ur den "Virtuella Floran". Notera att förekomsten som jag berättar om vid Vätterns kust, faktiskt inte är på plats. Lundkovallen har en klart östlig utbredning utom i sydligaste delen av vårt land.
I Stockholomsområdet är den allmän överallt.



Människan försöker hela tiden förändra och anpassa sin omgivning. Full av upptäckarlusta och experimentiver är avsikten att skapa något eget och unikt. Så stretar man på med sina olika projekt i livet. Ibland blir resultaten inte så bra eller som man avsett. Ibland går allt över förväntan eller till och med över styr.
Det kan bli som att proppen går ur, en ketchupeffekt, tänker jag. 
Lundkovallens utveckling i Karin och Sverkers sköna trädgård är en sådan syn för sägen, och vacker dessutom.

måndag 22 juni 2020

22 juni - Ödeshög drog regn

.
Det är inte det normala att Ödeshögs tätort drar regn, men det hände idag. Från ungefär kl 04 i morse till sextontiden på eftermiddagen var himlen ogenomträngligt grå av tätt regn. Jag själv vaknade på morgonen av suset utanför rutan och undrade.

- Det vräker ner, sa Ulla.

Det välkända och mycket lokala himmelsblå molnhålet över bygden, "Gläntan" som normalt medför  låg nederbördsnivå, ca 500 mm per år, var utfyllt av tung fuktig luft, vilket resulterade i efterlängtad rotblöta till fromma både för vår trädgård och åkerjorden runt om.

Men det var lokalt uppenbarligen, ty i Mjölby tre mil österut kom endast hälften, i Boxholm tre mil sydostut knussliga 8 mm och i Linköping blott en ringa bottenskyla i regntunnan. Allt enligt mina egna lokala rapportörer: Lena, Ulf och Lars med flera.

Gertrud i Varnhem i Västergötland rapporterar 64 mm regn idag. Där har vi alltså svaret på Ödeshögs, den västligaste utposten i Östergötland, resultat med hela 34 mm. Vi har ett känt väderläge nära Västergötlands med undantaget av betydligt mindre mängd nederbörd än där, beroende på Hökensås urmjölkning,Vätterns plana yta och Ödeshögs låga Vätterkust.

Se rapporterna här.

Vi hade barnbarnen från Stockholm hemma så vi trotsade regnet, drog på allt vad regnplagg heter och for iväg till Omberg för att besöka Västra Väggar i avsikt att lyssna efter pilgrimsfalkarna som häckar där. Dessa låg dock förståeligt lågt och tryckte i oåtkomligt lä på bergväggen.


Vi såg fiskgjusen i det gamla tallboet långt där nere, stoiskt stående med ryggen mot regn för att skydda sina små liv. (Den kan med god vilja anas på bilden ovan)


Och vi förvånades över de subtila och vackra mönster som regn, ström och vind sammantaget etsade på Vätterns vatten.

Även vi var stoiska i vätan men fick ändå nog till slut och vände hemåt mellan regntunga lövhängen längs blöta vägar.

söndag 21 juni 2020

21 juni - Midsommartid i Ombergsbygd

.
Foton från midsommartid i hembygdens Omberg- och Tåkernlandskap. Det är allt jag förmår att presentera idag. Sparsmakat men vackert och snart skriver jag igen.



På obesprutade ekojordar bestämmer kornvallmon landskapets färgskala.


Den rara orkidén honungsblomster blommar sällsynt på Svanshals äng.


Östgötaslättens linåkrar för ner himlen till marknivå.


Hybriden mellan Nejlikrot och Humleblomster dyker upp allt oftare för mina ögon, vilket förstås mest beror på mig själv. Jag har bestämt mig för att se efter mera noggrant numera.


En ung larv av fjärilen gaffelsvans,


Orkidén grönvit nattviol.


Larvsamling av fjärilen påfågelsöga.


En rödfransad björnspinnare gömmer sig i gräset.


I Tåkerns strandskog prunkar den vackra vitpyrolan och lurar mången besökare om orkidémöte.

tisdag 16 juni 2020

16 juni - Otillbörligt foto?

.
Vi vandrade längs stigen österut från p-platsen vid Viggeby Sand vid Järnlunden söder om Linköping och var på väg till den lilla rastplatsen på berghällen med utsikt över det sommarfagra sjölandskapet för att njuta medhavd matsäck. Dotter Karin med Hannes och Micke och hans föräldrar samt Ulla och jag var ett precis lagom litet släktgäng för utomhus umgänge dessa vanskliga tider.

Bordet blev dukat, med  rutiga sommardukar förstås. Allt var på plats, äggmackorna med kaviar och ost, klämmor, bullar och sockerkaka och vi var sugna.
Karin behövde bara ta en kort liten sväng först.

Jag hörde drillsnäpporna hela tiden, men tänkte inte vidare på detta. De varnade nerifrån strandkanten någonstans, säkert trettio meter bort och också femton meter lägre eftersom rastbordet stod på en berghäll i skuggan av en pampig ek.

Då ropade Karin:

- Pappa kom hit, kvickt. Det är något här.

Bara tio meter från rastbordet, mitt på en solstekt berghäll, bland torra strån av gräs och bergsyra, kröp något omkring. Vi stirrade båda två en kort stund innan jag förstod att vi såg rakt ner i ett fågelbo.
I en grund liten grop i gräset syntes äggskal och där låg en liten "kyckling" flämtande med öppen näbb i hettan och bredvid den kravlade ytterligare två grå dunbollar omkring

Drillsnäppornas ivriga varningar där nere vid sjön fick med ens sin förklaring. Vi hade kommit att  hamna väldigt nära ett rede med alldeles nykläckta drillsnäppeungar; inte hade jag kunnat ana en i mitt tycke så märklig placering, långt från strandlinjen och på en solhet och torr berghäll.



Jag tog ett snabbt foto av ungen i redet och sen fick vi bråttom att packa ihop allt från bordet och dra oss undan. De små ungarna behövde skugga och omedelbar omsorg.

Att fotografera fågelbon med ägg och ungar räknas som otillbörligt idag; helt enkelt inte tillåtet och resulterande foton ratas dessutom av all seriös media för publicering. Detta är bra och har räddat många känsliga arter från exploatering och minskat onödig död och lidande bland alla fågelarter.

Jag gör som ni ser emellertid ett undantag nu. Jag har förvisso tvekat, men försvarar mitt beteende genom att jag samtidigt berättar om händelseförloppet och förklarar de gällande reglerna. Det kan även vara pedagogiskt och intressant att få reda på naturens känslighet även i besökstäta områden. (Vi varnade flera besökare efter oss). 
Att naturen kan dölja sina hemligheter så väl genom mimicry som så här är också mycket avslöjande att presentera och gör kanske mitt tilltag något förlåtet.

måndag 15 juni 2020

15 juni - En bemärkelsedag

.
Det var några år sedan sist som jag tog mig tid till att vara med om ringmärkning av pilgrimsfalkar.

2003, för sjutton år sedan, hände det vid Västra Väggar på Omberg, då pilgrimsfalkar efter mer än ett halvt sekels frånvaro äntligen återkom till berget med honan JP19 och hennes olika makar som pionjärer. Henne skrevs det tidningsartiklar om och hon kallades till slut för "den gamla damen".



"Den gamla damen" - JP 19

Men allt som jag utöver fotot ovan fångade och dokumenterade med kameran den gången är tyvärr borta idag, förstört på grund av alltför uselt lagringsmaterial. De tidiga storpacken av CD-skivor höll inte måttet mer än ett par år och om jag försöker öppna filerna, blir det mest gråa fält tvärsöver, med enstaka pixlar intakta i bästa fall. 
Hopplöst förbi är det helt enkelt, så jag ger upp nu, med att försöka fiska upp något mer från förr till det här skriveriet.



Bättre att satsa nytt istället, på det som hände i lördags, den 13 juni 2020. 
Då var vi ett gäng som hälsade på hos Eva och Krister vid Vätterkusten söder om Ödeshög  för att genomföra "Expedition pilgrimsfalk".

Det blev först efter fem år som Eva och Krister, till vänster här på fotot, fick uppleva lyckan att se sin upptäckt fullkomnas.
År 2015 anmälde de nämligen häckande pilgrimsfalk i närheten av sin stuga, men först i år blev det läge för att  kunna genomföra den första ringmärkningen. Deras lycka var inte att ta fel på när det nu äntligen blev av.



Nedgången till hänget över stupen var besvärlig och alla kunde inte fullfölja färden genom riviga buskage, halkiga branter och smala prång men till slut kom några av oss fram till den tall som var lämplig att fästa repet i och som tidigare hade rekats och markerats av Krister.



foto - Krister Thörnow.

Rakt ovanför bohyllan låg ett klippblock på kant och genom att krypa längst ut på detta kunde jag se rakt ner över stupet till bohyllan där två ungar kunde siktas. 


Jo, det kittlade i magen men chansen kanske aldrig kommer igen. Jag var bara tvungen.



Repet fästes stadigt och den utbildade bergsklättraren Torbjörn kunde fira sig ner resterande 15 meter till boplatsen, där han stoppade de två ungarna i en ryggsäck och tog sig tillbaka upp för mätning och märkning.



En orolig pilgrimsfalk fångad genom lövverket.

Under tiden flög föräldraparet oroligt runt, häftigt skrikande. Men den vane ringmärkaren Gerza kunde lugna oss alla med att hittills i historien hade ett pilgrimsfalkspar aldrig övergivet boet under ringmärkning någonstans i hela världen. "Det finns inte på kartan!"



En sammanbiten Gerza märker koncentrerat. De nya stålringarna för Projekt Pilgrimsfalks räkning har styrka och spänst. Polygrip är ett måste idag.

Märkningen av de två ca två-tre veckor gamla ungarna, en hane och en hona, går vant och noggrant till; Gerza har gjort det många gånger tidigare. Och han kan samtidigt, mellan för ändamålet sammanbitna tänder, meddela att det kommer att bli rekord i år vad avser antalet ungar hittills med de här två, 22 stycken mot tidigare 15 för hela Östergötland. Och fler kommer det att bli säger han för i eftermiddag blir det Omberg och i morgon Sommen.



Y9 - hane. Blå ring för ringmärkt i Sverige på vänster ben och samt individuell kombination på höger tars. Allt är tänkt att kunna vara avläsningsbart i fält med kikare.

Ringmärkning, mätningar, vägning samt fotografering ingår i processen som tar ca 15 minuter i anspråk per unge. Samtidigt berättar Gerza om verksamheten med det europeiska Projekt Pilgrimsfalk, om könsskillnader i storlek, vikt och tarstjocklek för oss alla vetgiriga.



foto - Eva Thörnow.

 - Vill ni hålla var sin unge? frågar han sedan Eva och Krister. 



Lyckan och stoltheten lyser ur Kristers och Evas ögon när de varsamt greppar var sin unge. Eva får ta hand om hanen och Krister honan i ett slags familjeporträtt. Därefter stoppas de två ungarna tillbaka i var sin påse i ryggsäcken för prompt nedfärd till bohyllan för att allt ska komma till god ordning igen efter vårt intrång.
Och redan när vi är på väg tillbaka upp för branterna tystnar det oroliga föräldraparet.

- De är snart tillbaka hos ungarna, säger Gerza.



Och vi alla som var med om det hela blir sedan inbjudna till Eva och Kristers veranda med utsikt över ett blått Vättervatten där Tåkerns fältstation bjuder på stor frukost denna fullkomnade dag.

tisdag 9 juni 2020

9 juni - Glada tankar

.
Min hembygds nyaste rovfågel röd glada är på plats på allvar nu i Östergötland. Allt oftare ser jag den också tätortsnära hemma hos mig och även om jag själv inte känner till något om häckning eller ej, är jag förvissad om att några par häckar också i Ödeshögs kommun nu för tiden.
Efter en lite trög start har det alltså tagit fart ordentligt med etableringen, till stor glädje för mig och andra naturälskare och förhoppningsvis också för alla andra, ty en så pampig, vacker och gammelsvensk rovfågel vill man gärna älska, eller hur?

För två dagar sedan kom en glada över vägen vid Järnstad en halvmil öster om samhället. Den hade mat i klorna och var på väg in i skogen på södra sidan av E4. Och där, tänker jag, väntade ungarna på mat. Det kändes så rätt.



Under en färt till Kindabygden för en vecka såg Ulla och jag hur ett par ormvråkar över sin häckningsdunge tävlade om reviret med ett par glador. Det var kamp på allvar och fåglarna tumlade om varandra i kamp om herraväldet. Nya tider kan komma även i fåglarnas värld. 

För några månader sedan ropade Ulla, som var i trädgården, på mig att komma till fönstret omedelbart. Jag har berättat om detta tidigare i mitt skriveri, att där var en glada helt nära och alldeles rakt över vår egen trädgård.



För ett par dagar sedan hände det igen i Ödeshög. En glada låg lojt seglande rakt över kyrkan mitt i samhället, skruvade i vindarna runt tornet, svängde av och försvann långsamt bort. 
Det var inte bara jag som såg just den. 
Per-Åke kom att berätta för mig att han sett en stor rovfågel med kluven stjärt samma dag. Vi är fler som är observanta.

Medn dagens händelse tar nog första priset.
När jag stod och pratade men en god vän nära torget för bara ett par timmar sedan, blev det plötsligt ett förskräckligt liv på både kajor och skator; så där hysteriskt skrikigt. Ja, ni vet.



Upp från en gårdsplan mitt i byns centrum lyfte en glada med en kajunge i klorna. Med en svans av kajor efter sig kom den sen lugnt och majestätiskt precis över huvudet på oss och flög iväg bort över Lysingsskolans tak. 
Gladorna är nära nu och det väcker många glada tankar.

måndag 8 juni 2020

8 juni - Kärrsångare, sångfåglarnas virtuos

.
Nu dyker den upp med besked som en av de sista anländarna från tropiska Afrika - kärrsångaren - fågelsångens mästare med en repertoar som är full av härmade fågelarters röster.
Lite överallt i tåkernbygden kommer de den närmaste veckan att slå sig ner bland hundkäx, salix och bladvass för att berika området med musik.
Lyssnar på man på en sjungande kärrsångare kan man få exempel på ett femtiotal skilda fågelröster både från sommarvistet i Sverige såväl som från vintervistet i Zaire; så spännande!



En sjöng igår till och med dagtid, vilket är annorlunda för denna skymningssångare, ur en tät syrénhäck vid husknuten hos Agneta i Svanshals; märklig plats för en sån, men så var det ändå.

Igår kväll passade jag också på att stanna till vid vägkröken vid Väversunda för att ta del av en eventuell busksångare som också rapporterats under dagens lopp. Den är en nära släkting som kan vara svår att särskilja, den härmar nämligen också friskt men inte lika hetsigt och omväxlande som kärrsångaren, utan mera kontemplativt, eftertänksamt och långsamt trevande, om nu detta fågelskådarnördiga fikonspråk kan förstås.

Nu vill jag inte riktigt hålla med om bestämningen av den där möjliga busksångaren. Jag saknade hackandet och visslingarna som de brukar ha och tyckte nog att det mera lät som en ouppvärmd och trög kärrsångare. Men, jag kan mycket väl ha fel i frågan och får väl ta vägen dit igen någon gång när andan faller på -  för oss båda.

söndag 7 juni 2020

7 juni - Resa i Holavedsbygd

.
Endast 25 minuter per bil söder om mitt eget samhälle Ödeshög, ligger turistmagneten Gränna. Det är inte bara en annan slags ort, den ligger dessutom i ett annat landskap och hyser en helt annan och egen dialekt även om den lokala Ödeshögsdialekten knappast heller är östgötsk, fastän mer än blandning av både västgötska, småländska och östgötska.

Någonstans mitt emellan orterna, ungefär vid länsgränsens Girabäck, byter också landskapet skepnad.Vätterkusten höjer sig söderöver och ovanför Uppgränna reser den sig till väldiga branter med Brahehus som känd utsiktpost. Borgen ligger 270 meter över havet och dryga hundrafemtio meter högre än Ödeshög och därför regnar och snöar där dubbelt så mycket per år.

Grevskapet kallar Grännaborna sitt landskap för att särskilja sig från Jönköping som nog inte alltid är det allmänt mest omtyckta eller accepterade kommunala centrat vid Vätterns sydliga ända. Per Brahes grevskap omfattade även Ödeshög mot norr; en gränssten i en park utanför ateljén berättar om detta historiska skede.

Holaveden, "den stora mörka skogen" på gränsen mellan de två landskapen är egentligen en utlöpare norrut av det småländska höglandet med vattendrag som Disevidån, Svartån och Stångån som löper mot norr. Det var förr ett farligt område för resande. Här gick kungens Eriksgata, på skumpigt slingrande färdvägar gick fororna med Linnés följe och på trånga hålvägar genom smala rövarpassager, som vid Stavreberg och Holkaberg kom ryttarsällskap med andan i halsen. Här utkämpade Nils Dackes folk sin kamp för ett annat lands räkning mot den svenske kungen.
Här tågade också den danske fältherrer Ranzau fram, plundrade och brände kyrkor.
I de mest avlägsna trakterna i skogsbygden bor människor alltjämt ibland lite på undantag, i små gårdar, som inte längre bär sig och som därför löpande säljs bort till sommarlängtande stockholmares våta dröm om ett torp i Småland, även om det ofta ligger i Östergötland.

Det är med andra ord ett fantastiskt landskap jag bor i, så rikt på spännande upplevelser, sköna nejder och rik natur och kultur och jag har det alldeles utanför knuten, således även åt andra hållet om jag nu vänder ryggen mot mitt älskade Tåkern och Omberg.

Gränna om sommaren undviker jag gärna. Det är turistiskt, trångt och bullrigt och "äkta" polkagrisar kan jag köpa hemmavid. 
Så när vi gjorde resan dit häromdagen för att utomhus träffa goda vänner för att inmundiga den nästan obligatoriska räkmackan på Grännaberget, följde vi Skiftesvägen söderut genom staden bort till Röttles oskiftade gamla kvarnby vid den rytande forsen "Röttle" alldeles söder om staden och under den medeltidslika, men tämligen nybyggda borgen Gyllene Uttern.



Längs ån vid Röttle by finns rester av många  kvarnar och smedjor. Här häckar både forsärla och stundtals strömstare.

I Röttle finns förstås också turister men de är av en annan sort. De vandrar, njuter natur och kultur och tar del av det ursprungliga och lite gammeldagsliga.



Ravinen genom byn ner mot Vättern är magnifik och mycket spännande att bevandra. Ner vid sjön finns en sandstrand för bad i mindre omfattning och en vacker liten hamn. När vi är där spelar drillsnäppan och en drös av sädesärlor fångar bäcksländor och flugor över åvattnet.
Under försommaren går harren upp för lek och under senhösten gör öringen detsamma.

Rosenfinken finns också på plats. Den sjunger för fullt osedd från högt uppe i en stor lönn. Detta påminde mig om upplevelserna från 1980-talet,då Röttle by "var full av" häckande och sjungande rosenfinkar.



Backen upp mot byn Kleven.

Några kilometer söder om länsgränsen tar en liten grusväg av till vänster uppför en brant backe. Man måste vara observant på avtaget då man kommer norrifrån eftersom det kommer tvärt och nästan bakåt mot färdriktningen.



Klevens by heter hussamlingen i backen, Kleven av ordet klyfta. Högst uppe på lidet, med oskärmad utsikt över Vättern, Visingsö och Västergötland ligger en röd tvåvånings mangårdsbyggnad med flera uthus och dansloge. Här finner du numera Klevens Café, som bjuder in till en stunds avkoppling i underbar omgivning.
Har du inte varit här förut är det dags! 



Stor parkeringsplats vittnar om många besök. Pepparrot och skuggnäva blommar där ...



... och runt husknuten finner jag rikligt blommande men låg skär kattost, en malvaart som fått sitt namn av att frukten ser ut som en miniatyr av en ostrundel.



Vi prövade ostkaka med kaffe till och kunde därvid återigen höra en rosenfink sjunga från de terrasserade betesmarkerna ner mot sjön.



Efteråt vandrade vi ut genom grinden där vinden friskade i från sydväst över fantastiska sluttningar. Vi fick minnesvibbar av besök både i sydliga alper och från backarna runt Loch Ness i Skottland.
Kleven är helt enkelt en exotisk plats trots att vi faktiskt kan se ända hem till Ödeshög.

Återresans få mil gick på de smala, tidigare omtalade gamla huvudvägarna genom skogen. Några fina naturreservat med skogsbete och hagmarker bjuder in till rast och vandring.
Vi stannade för att plocka några stänglar härligt doftande liljekonvaljer till vardagsrummet hemma och jag passade på att göra även några andra botaniska fynd, som följer nedan.



Gåsörten har hittat en alldeles egen växtplats mitt på den gamla kungsleden.




Den bevarandevärda klasefibblan påträffade jag i en skogsdunge, indikerande gammalt skogsbete.


Svinroten, nära släkt med trädgårdsarten svartrot syns tydligt i landskapets ängsmarker och  orörda dikeskanter,


... men den lilla oansenliga växten vildlin får man anstränga sig lite mer för om man vill se.