Endast 25 minuter per bil söder om mitt eget samhälle Ödeshög, ligger turistmagneten Gränna. Det är inte bara en annan slags ort, den ligger dessutom i ett annat landskap och hyser en helt annan och egen dialekt även om den lokala Ödeshögsdialekten knappast heller är östgötsk, fastän mer än blandning av både västgötska, småländska och östgötska.
Någonstans mitt emellan orterna, ungefär vid länsgränsens Girabäck, byter också landskapet skepnad.Vätterkusten höjer sig söderöver och ovanför Uppgränna reser den sig till väldiga branter med Brahehus som känd utsiktpost. Borgen ligger 270 meter över havet och dryga hundrafemtio meter högre än Ödeshög och därför regnar och snöar där dubbelt så mycket per år.
Grevskapet kallar Grännaborna sitt landskap för att särskilja sig från Jönköping som nog inte alltid är det allmänt mest omtyckta eller accepterade kommunala centrat vid Vätterns sydliga ända. Per Brahes grevskap omfattade även Ödeshög mot norr; en gränssten i en park utanför ateljén berättar om detta historiska skede.
Holaveden, "den stora mörka skogen" på gränsen mellan de två landskapen är egentligen en utlöpare norrut av det småländska höglandet med vattendrag som Disevidån, Svartån och Stångån som löper mot norr. Det var förr ett farligt område för resande. Här gick kungens Eriksgata, på skumpigt slingrande färdvägar gick fororna med Linnés följe och på trånga hålvägar genom smala rövarpassager, som vid Stavreberg och Holkaberg kom ryttarsällskap med andan i halsen. Här utkämpade Nils Dackes folk sin kamp för ett annat lands räkning mot den svenske kungen.
Här tågade också den danske fältherrer Ranzau fram, plundrade och brände kyrkor.
I de mest avlägsna trakterna i skogsbygden bor människor alltjämt ibland lite på undantag, i små gårdar, som inte längre bär sig och som därför löpande säljs bort till sommarlängtande stockholmares våta dröm om ett torp i Småland, även om det ofta ligger i Östergötland.
Det är med andra ord ett fantastiskt landskap jag bor i, så rikt på spännande upplevelser, sköna nejder och rik natur och kultur och jag har det alldeles utanför knuten, således även åt andra hållet om jag nu vänder ryggen mot mitt älskade Tåkern och Omberg.
Gränna om sommaren undviker jag gärna. Det är turistiskt, trångt och bullrigt och "äkta" polkagrisar kan jag köpa hemmavid.
Så när vi gjorde resan dit häromdagen för att utomhus träffa goda vänner för att inmundiga den nästan obligatoriska räkmackan på Grännaberget, följde vi Skiftesvägen söderut genom staden bort till Röttles oskiftade gamla kvarnby vid den rytande forsen "Röttle" alldeles söder om staden och under den medeltidslika, men tämligen nybyggda borgen Gyllene Uttern.
Längs ån vid Röttle by finns rester av många kvarnar och smedjor. Här häckar både forsärla och stundtals strömstare.
I Röttle finns förstås också turister men de är av en annan sort. De vandrar, njuter natur och kultur och tar del av det ursprungliga och lite gammeldagsliga.
Ravinen genom byn ner mot Vättern är magnifik och mycket spännande att bevandra. Ner vid sjön finns en sandstrand för bad i mindre omfattning och en vacker liten hamn. När vi är där spelar drillsnäppan och en drös av sädesärlor fångar bäcksländor och flugor över åvattnet.
Under försommaren går harren upp för lek och under senhösten gör öringen detsamma.
Rosenfinken finns också på plats. Den sjunger för fullt osedd från högt uppe i en stor lönn. Detta påminde mig om upplevelserna från 1980-talet,då Röttle by "var full av" häckande och sjungande rosenfinkar.
Backen upp mot byn Kleven.
Några kilometer söder om länsgränsen tar en liten grusväg av till vänster uppför en brant backe. Man måste vara observant på avtaget då man kommer norrifrån eftersom det kommer tvärt och nästan bakåt mot färdriktningen.
Klevens by heter hussamlingen i backen, Kleven av ordet klyfta. Högst uppe på lidet, med oskärmad utsikt över Vättern, Visingsö och Västergötland ligger en röd tvåvånings mangårdsbyggnad med flera uthus och dansloge. Här finner du numera Klevens Café, som bjuder in till en stunds avkoppling i underbar omgivning.
Har du inte varit här förut är det dags!
Stor parkeringsplats vittnar om många besök. Pepparrot och skuggnäva blommar där ...
... och runt husknuten finner jag rikligt blommande men låg skär kattost, en malvaart som fått sitt namn av att frukten ser ut som en miniatyr av en ostrundel.
Vi prövade ostkaka med kaffe till och kunde därvid återigen höra en rosenfink sjunga från de terrasserade betesmarkerna ner mot sjön.
Efteråt vandrade vi ut genom grinden där vinden friskade i från sydväst över fantastiska sluttningar. Vi fick minnesvibbar av besök både i sydliga alper och från backarna runt Loch Ness i Skottland.
Kleven är helt enkelt en exotisk plats trots att vi faktiskt kan se ända hem till Ödeshög.
Återresans få mil gick på de smala, tidigare omtalade gamla huvudvägarna genom skogen. Några fina naturreservat med skogsbete och hagmarker bjuder in till rast och vandring.
Vi stannade för att plocka några stänglar härligt doftande liljekonvaljer till vardagsrummet hemma och jag passade på att göra även några andra botaniska fynd, som följer nedan.
Gåsörten har hittat en alldeles egen växtplats mitt på den gamla kungsleden.
Den bevarandevärda klasefibblan påträffade jag i en skogsdunge, indikerande gammalt skogsbete.
Svinroten, nära släkt med trädgårdsarten svartrot syns tydligt i landskapets ängsmarker och orörda dikeskanter,
... men den lilla oansenliga växten vildlin får man anstränga sig lite mer för om man vill se.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar