.
- Kolla där, säger Janne.
Jag vänder huvudet uppåt och spanar mellan jättekarnas kronor och får syn på den mäktiga segelytan av en stor rovfågel.
- Det är en kungsörn, säger jag.
Fågeln kommer på skrå längs berget, glider allt närmare och börjar sedan ta höjd i termiken och uppvindarna alldeles över oss.
Jag följer den med kameran, men svär, kanske inte bara helt tyst, över att skärpeautomatiken hela tiden fokuserar om på ekgrenarna i förgrunden.
- Ja men kör manuellt då, säger Janne. Men jag svarar att jag inte hinner ställa om nu.
Ändå får jag korn på fågeln i gluggarna några gånger och ett tiotal bilder blir riktigt bra.
- Där är en till, pekar Janne, medan jag kämpar med kamerans fokus.
-Var, var?
Ytterligare en kungsörn, en hona uppenbarligen eftersom hon är påtagligt större, dyker upp på lägre höjd över skogsbrynet.
Hon seglar snabbt upp mot hanen och de möts, men på distans, i lufthavet, sedan vänder hon snabbt ner igen och försvinner bakom klippkantens tallar utan att jag får bra korn på henne i min kamera.
Hanen däremot, seglar upp till högre höjd, makligt och stillsamt och försvinner även han bortom skogskanten söderut längs berget.
Detta är två fåglar som ännu har "fönster" i vingarna och hemma i ateljén igen bedömer jag hanen till att vara minst tre år gammal åtminstone inte född förra året, alltså ännu en ung fågel.
(På nätverket Svalan har jag fått synpunkten att denna kungsörnshane med anledning av ruggningsschemat torde var 4 år gammal).
Det är spännande det här med örnarna på Omberg. Både havsörn och kungsörn ses varje år och vi väntar alla på den dag då någon av dessa pampiga fågelarter kan konstateras häcka på vårt eget berg.
Börjar vi månne närma oss den dagen nu? Hoppas det!
onsdag 29 februari 2012
29 februari - Ett par vårtecken på Omberg
.
- Kan vi inte åka upp till Omberg i morgon och se om vi hittar några utslagna blåsippor, sa Janne igår då han ringde.
Självklart!
Så gör vi alltså idag; bilar iväg till bästa stället för att leta efter de första blåsipporna som jag vet.
Jag tror ändå att det kan vara någon dag för tidigt, men det kommer att visa sig att jag bara får nästan rätt.
I skärningen till den lilla och sen länge igenlagda åkerlappen vid vägen strax bortom Ombergs turisthotell, alldeles under de idag tyvärr döende jättekarna som står vid kanten av den vackra slukrännans lilla änddelta, letar vi bland löv och gräs.
I lä och i starkt lutande friytor under rötterna på de små buskarna som står där, finnner vi faktiskt de allra första små, blått ädelstenslysande punkterna, glimma mot det mörka. Det är blåsippor!
Blommorna är inte riktigt färdiga ändå, men egentligen är det bara skillnad på timmar, inte dagar, därav mitt tidigare påstående om att jag bara delvis fick rätt.
När vi var där, på förmiddagen, lyste solen mest med sin frånvaro och när jag skriver detta senare samma eftermiddag, förstår jag att de där små nästan skaftlösa knopparna säkert är utslagna i solvärmen som kommit under dagens lopp.
Tänk att det är så dags, redan i februari, även om det nu råkar vara just på februari månads extradag.
En nyckelpiga är också ett vårtecken. Här är den första som har klättrat upp på gammelekens solsida för att värma sina stela leder.
- Kan vi inte åka upp till Omberg i morgon och se om vi hittar några utslagna blåsippor, sa Janne igår då han ringde.
Självklart!
Så gör vi alltså idag; bilar iväg till bästa stället för att leta efter de första blåsipporna som jag vet.
Jag tror ändå att det kan vara någon dag för tidigt, men det kommer att visa sig att jag bara får nästan rätt.
I skärningen till den lilla och sen länge igenlagda åkerlappen vid vägen strax bortom Ombergs turisthotell, alldeles under de idag tyvärr döende jättekarna som står vid kanten av den vackra slukrännans lilla änddelta, letar vi bland löv och gräs.
I lä och i starkt lutande friytor under rötterna på de små buskarna som står där, finnner vi faktiskt de allra första små, blått ädelstenslysande punkterna, glimma mot det mörka. Det är blåsippor!
Blommorna är inte riktigt färdiga ändå, men egentligen är det bara skillnad på timmar, inte dagar, därav mitt tidigare påstående om att jag bara delvis fick rätt.
När vi var där, på förmiddagen, lyste solen mest med sin frånvaro och när jag skriver detta senare samma eftermiddag, förstår jag att de där små nästan skaftlösa knopparna säkert är utslagna i solvärmen som kommit under dagens lopp.
Tänk att det är så dags, redan i februari, även om det nu råkar vara just på februari månads extradag.
En nyckelpiga är också ett vårtecken. Här är den första som har klättrat upp på gammelekens solsida för att värma sina stela leder.
Etiketter:
Natur - insekter,
Natur - väder,
Natur - växter
söndag 26 februari 2012
26 februari - Besök hos barndomen
.
Häromveckan var jag på beök i mitt barndoms Mjölby, min uppväxts stad, där jag bodde från 7 års ålder ända tills jag slutade gymnasiet och flyttade bort för militärtjänst på Gotland och därefter bebodde endast sporadiskt.
Jag ägnade ett besök åt nostalgin.
Det var ett typiskt HSB-hus från 50-talet på Västra Hargsvägen nr 16 som vi flyttade till från födelsestaden Linköping; som jag önskade besöka; en plats fylld av tusentals minnen av upplevelser.
Från början flyttade vi in i en liten lägenhet i trappuppgång 16 C men snart blev det istället mellanvåningen i andra änden, nr 16 A, som var något större och ljusare med sitt stora burspråksfönster i köket som vette ut mot Ringvägens backe ner från Vattugatan, som livet kom att kretsa kring.
Så småningom flyttade familjen vidare till andra sidan staden, till Mårtensgatan 14, ett då helt nybyggt område. Men det är en annan historia.
Bakom andra våningens utbyggda köksfönster fanns mitt hem.Det var här på Hargsvägen 16 som min barndom präglades. Mina minnen av alla barnen där, friheten, tryggheten och närheten till naturen är ett väsentligt fundament för den jag är idag.
Den stora linden utanför minns jag som ett liten vek, tre meter hög tana.
Jag kliver in genom porten.
Jag har barndomens doft i min näsa, och ekot av mina steg från trappan i öronen. Men även här, i det lilla intima, är allt förändrat.
Trapporna är nya, väggarna är målade och alla dörrar är utbytta.
Inget är sig likt, inte heller den trygga doften i mitt minne.
Utanför ligger den väldiga och branta tallbacken med tallar som är exakt lika stora idag som igår, ty där är tidsskalan en annan. Men själva backen har krympt ihop rejält i längd och höjd.
Alla cykelställen är borta, inga nya stjärtkanor och skidhopp är på plats och framför allt saknas alla barnen: Bertil, Lars-Gunnar, Nils, Eva, Kennet, Lars-Olov, Gisela, Gunnel, Håkan, Christer, Kristian, Ann-Katrin, Marianne, Birgitta, Leif, Lone, Yvonne, Violet, Kerstin,Tomas, Rolf, Ann, Arne, Stig, Jörgen, Göran, Sonja och Lisbeth m fl.
Häromveckan var jag på beök i mitt barndoms Mjölby, min uppväxts stad, där jag bodde från 7 års ålder ända tills jag slutade gymnasiet och flyttade bort för militärtjänst på Gotland och därefter bebodde endast sporadiskt.
Jag ägnade ett besök åt nostalgin.
Det var ett typiskt HSB-hus från 50-talet på Västra Hargsvägen nr 16 som vi flyttade till från födelsestaden Linköping; som jag önskade besöka; en plats fylld av tusentals minnen av upplevelser.
Från början flyttade vi in i en liten lägenhet i trappuppgång 16 C men snart blev det istället mellanvåningen i andra änden, nr 16 A, som var något större och ljusare med sitt stora burspråksfönster i köket som vette ut mot Ringvägens backe ner från Vattugatan, som livet kom att kretsa kring.
Så småningom flyttade familjen vidare till andra sidan staden, till Mårtensgatan 14, ett då helt nybyggt område. Men det är en annan historia.
Bakom andra våningens utbyggda köksfönster fanns mitt hem.Det var här på Hargsvägen 16 som min barndom präglades. Mina minnen av alla barnen där, friheten, tryggheten och närheten till naturen är ett väsentligt fundament för den jag är idag.
Den stora linden utanför minns jag som ett liten vek, tre meter hög tana.
Jag kliver in genom porten.
Jag har barndomens doft i min näsa, och ekot av mina steg från trappan i öronen. Men även här, i det lilla intima, är allt förändrat.
Trapporna är nya, väggarna är målade och alla dörrar är utbytta.
Inget är sig likt, inte heller den trygga doften i mitt minne.
Utanför ligger den väldiga och branta tallbacken med tallar som är exakt lika stora idag som igår, ty där är tidsskalan en annan. Men själva backen har krympt ihop rejält i längd och höjd.
Alla cykelställen är borta, inga nya stjärtkanor och skidhopp är på plats och framför allt saknas alla barnen: Bertil, Lars-Gunnar, Nils, Eva, Kennet, Lars-Olov, Gisela, Gunnel, Håkan, Christer, Kristian, Ann-Katrin, Marianne, Birgitta, Leif, Lone, Yvonne, Violet, Kerstin,Tomas, Rolf, Ann, Arne, Stig, Jörgen, Göran, Sonja och Lisbeth m fl.
Innan jag åker härifrån tar jag svängen upp mot Måndalen via det vi kallade Lilla Måndalen.
Den äng jag minns med en kådigt spretig bertall på sidan är numera asfalterad och bredvid den ligger ett par hus som inte ens de är särskilt nya längre.
Här i lilla Måndalen, bara ett par steg från våra barnrikehus, spelade vi enkel fotboll bland tuvor och småbuskar. Det känns så avlägset.
Det var en annan tid och den var så bra.
Det var en annan tid och den var så bra.
Vi barn, i hundratals runt om i hyreshusområdena, lekte alltid ute hela dagarna alla dagar på året och in gick vi bara under protest när alla mammor nästan samtidigt öppnade fönstret och ropade in oss till middag eller sängläggning.
Papporna? Dom fanns om kvällen.
Papporna? Dom fanns om kvällen.
.
Etiketter:
kultur - historia,
Socialt - familj,
socialt - människor
lördag 25 februari 2012
25 februari - Himlaspel
.
Igår kväll fick jag idén då jag såg det mäktiga ljusspel som den nya Månskäran med först Venus ovanför och därefter Jupiter bildade i sned riktning rakt upp från solnedgången mot zenit; att, i den kväll som nu är, åka iväg upp till Västra Väggar på Omberg för att försöka dokumentera det hela.
Alltså står jag nu i det lätta motdraget framför det branta bergstupet som störtar rakt ner i den mörkblå sjön alldeles under mig och betraktar solen som sakta vandrar ner mot horisonten. Det är en pampig utsikt, mycket rofyllt i ensamheten och himlen är ... klar ... nästan.
Det ligger förstås några retligt låga moln över Västergötland exakt där dit solen är på väg att försvinna.
Så synd, jag hade ju hoppats på att få en skymt av Merkurius också, jag tror nämligen att det åtminstone börjar närma sig ett läge för bra observationsmöjligheter av denna den närmsta solgrannen av planeterna. Den ligger snart på helt rätt sida i snurren runt solen för oss att kunna ses från vår jord.
Men, där går den planen om intet. Solen försvinner mycket riktigt i små förargliga moln som täcker Merkurius om den nu redan skulle vara på plats. I början av mars månad ökar emellerid förutsättningarna ytterligare om vädret också ställer upp.
Igår kväll pressade sig nymånen upp mellan solen och Venus, men ikväll har den vandrat upp en bit ytterligare och lagt sig vid sidan om. Trots att den "räta" linjen från igår kväll är bruten är också detta vackert.
Det har blivit en så kallad konjugation mellan de två.
Och, inte långt snett ovanför ligger förstås ännu Jupiter kvar och glänser nästan lika starkt som aftonstjärnan Venus.
Jag gör vad jag kan för att kunna fotografera detta. Men det är verkligen inte lätt. Jag har stativ med mig och riggar upp utrustningen noga och låser alla klampar och skruvar ordentligt men trots detta blir bilden blurrig och vet du varför?
Jo, det beror på att himlakropparna rör på sig. Slutartiden är nästan 5 sekunder, märker jag, och trots att det inte går att uppfatta med ögat under en så kort tid så registrerar kameran att kropparna rört sig en liten bit ner mot höger.
Ja, ja det var värt försöket och upplevelsen i alla fall. Till på köpet får jag del av ännu en planetupplevelse då jag vänder hemåt. Alledeles över horisonten i öster går nämligen Mars upp; med orangeröd lyster.
Vilken kväll!
Igår kväll fick jag idén då jag såg det mäktiga ljusspel som den nya Månskäran med först Venus ovanför och därefter Jupiter bildade i sned riktning rakt upp från solnedgången mot zenit; att, i den kväll som nu är, åka iväg upp till Västra Väggar på Omberg för att försöka dokumentera det hela.
Alltså står jag nu i det lätta motdraget framför det branta bergstupet som störtar rakt ner i den mörkblå sjön alldeles under mig och betraktar solen som sakta vandrar ner mot horisonten. Det är en pampig utsikt, mycket rofyllt i ensamheten och himlen är ... klar ... nästan.
Det ligger förstås några retligt låga moln över Västergötland exakt där dit solen är på väg att försvinna.
Så synd, jag hade ju hoppats på att få en skymt av Merkurius också, jag tror nämligen att det åtminstone börjar närma sig ett läge för bra observationsmöjligheter av denna den närmsta solgrannen av planeterna. Den ligger snart på helt rätt sida i snurren runt solen för oss att kunna ses från vår jord.
Men, där går den planen om intet. Solen försvinner mycket riktigt i små förargliga moln som täcker Merkurius om den nu redan skulle vara på plats. I början av mars månad ökar emellerid förutsättningarna ytterligare om vädret också ställer upp.
Igår kväll pressade sig nymånen upp mellan solen och Venus, men ikväll har den vandrat upp en bit ytterligare och lagt sig vid sidan om. Trots att den "räta" linjen från igår kväll är bruten är också detta vackert.
Det har blivit en så kallad konjugation mellan de två.
Och, inte långt snett ovanför ligger förstås ännu Jupiter kvar och glänser nästan lika starkt som aftonstjärnan Venus.
Jag gör vad jag kan för att kunna fotografera detta. Men det är verkligen inte lätt. Jag har stativ med mig och riggar upp utrustningen noga och låser alla klampar och skruvar ordentligt men trots detta blir bilden blurrig och vet du varför?
Jo, det beror på att himlakropparna rör på sig. Slutartiden är nästan 5 sekunder, märker jag, och trots att det inte går att uppfatta med ögat under en så kort tid så registrerar kameran att kropparna rört sig en liten bit ner mot höger.
Ja, ja det var värt försöket och upplevelsen i alla fall. Till på köpet får jag del av ännu en planetupplevelse då jag vänder hemåt. Alledeles över horisonten i öster går nämligen Mars upp; med orangeröd lyster.
Vilken kväll!
25 februari - Viporna
.
Här är de på bild - vårens första vipor.
Idag ser jag alltså ytterligare tio stycken. Dessa rastar vid några smältvattenspölar på Jeannebergs svarta potatisjordar alldeles intill Ödeshögs samhälle, men endast några minuter för att dricka, sedan lyfter de åter och drar vidare mot norr.
Jag kunde alltså inte låta bli att åka ut en sväng till för att njuta av vädret och söka efter nyheterna och möjligen blir det ännu en vända. Våren söker och drar.
Däremot blir det inget av med skridskoåkandet.
Jag har lastat in skridskorna i bilen och tagit mig till Lundtorpskanalen norr om Väversunda men där är det överraskande stopp.
Den tjocka isen är vattentäckt med en överfryst och besvärlig nyisskorpa i skuggorna. Här och där är också kraftiga fräthål på väg uppåt genom isen.
Nog skulle det väl gå att ta sig ut men snubbel- och jumpningsrisken känns för utmanande.
Vid Alvastra kommer en blå kärrhök längs med ett dike. Den glider sakta i motvinden från nordväst, på jakt efter sork. Jag har inte sett någon blåhök själv sedan sent i höstas. Möjligen är även denna nyanländ och på väg upp genom landet.
Här är de på bild - vårens första vipor.
Idag ser jag alltså ytterligare tio stycken. Dessa rastar vid några smältvattenspölar på Jeannebergs svarta potatisjordar alldeles intill Ödeshögs samhälle, men endast några minuter för att dricka, sedan lyfter de åter och drar vidare mot norr.
Jag kunde alltså inte låta bli att åka ut en sväng till för att njuta av vädret och söka efter nyheterna och möjligen blir det ännu en vända. Våren söker och drar.
Däremot blir det inget av med skridskoåkandet.
Jag har lastat in skridskorna i bilen och tagit mig till Lundtorpskanalen norr om Väversunda men där är det överraskande stopp.
Den tjocka isen är vattentäckt med en överfryst och besvärlig nyisskorpa i skuggorna. Här och där är också kraftiga fräthål på väg uppåt genom isen.
Nog skulle det väl gå att ta sig ut men snubbel- och jumpningsrisken känns för utmanande.
Vid Alvastra kommer en blå kärrhök längs med ett dike. Den glider sakta i motvinden från nordväst, på jakt efter sork. Jag har inte sett någon blåhök själv sedan sent i höstas. Möjligen är även denna nyanländ och på väg upp genom landet.
25 februari - Vass skörd
.
Danskarna är på plats igen. Skördetröskan ställdes i ordning i går vid Berzeligården i Väversunda och idag går första repan ut till det väldiga vassområdet i västra Tåkern.
En knapp kvadratkilometer står till buds och i år kommer säkert allt att gå på export söderut efter att under två säsonger ha använts till täckning av det nya Naturum Tåkern och dess fågeltorn vid Glänås.
Du kan läsa mer om vad jag har skrivit om Tåkerns vass, skörden och bearbetningen om du skriver in vass i sökrutan till höger. Där finns mycket att hämta.
Det hela är väl inte alldeles okontroversiellt. I Tåkern är det fråga om en kompromiss mellan nyttjande och naturvård som resulterat i att högst 1 km² av inalles 12 km² vass får lova att skördas varje vinter. Det gäller naturligtvis att spara på biotopen för de vasshäckande fåglarna rördrom, vattenrall, skäggmes och brun kärrhök med flera, som alla är beroende av gammal vass i bobyggnadsskedet.
Samtidigt finns det även fåglar som bättre älskar lite mer öppna ytor och kantzoner i vassbältet, vilka skapas av vasskörd. Exempel på sådana arter är änder, gäss, doppingar och måsar.
När skötselplanerna för Tåkern skrevs i mitten av 70-talet fanns aldrig efterfrågan på vintervass i agendan och biotopen blev aldrig reglerad i bestämmelserna. I stället har man alltså hittat en samrådslösning i efterhand och denna fungerar väl tämligen bra nu, menar även undertecknad.
.
Danskarna är på plats igen. Skördetröskan ställdes i ordning i går vid Berzeligården i Väversunda och idag går första repan ut till det väldiga vassområdet i västra Tåkern.
En knapp kvadratkilometer står till buds och i år kommer säkert allt att gå på export söderut efter att under två säsonger ha använts till täckning av det nya Naturum Tåkern och dess fågeltorn vid Glänås.
Du kan läsa mer om vad jag har skrivit om Tåkerns vass, skörden och bearbetningen om du skriver in vass i sökrutan till höger. Där finns mycket att hämta.
Det hela är väl inte alldeles okontroversiellt. I Tåkern är det fråga om en kompromiss mellan nyttjande och naturvård som resulterat i att högst 1 km² av inalles 12 km² vass får lova att skördas varje vinter. Det gäller naturligtvis att spara på biotopen för de vasshäckande fåglarna rördrom, vattenrall, skäggmes och brun kärrhök med flera, som alla är beroende av gammal vass i bobyggnadsskedet.
Samtidigt finns det även fåglar som bättre älskar lite mer öppna ytor och kantzoner i vassbältet, vilka skapas av vasskörd. Exempel på sådana arter är änder, gäss, doppingar och måsar.
När skötselplanerna för Tåkern skrevs i mitten av 70-talet fanns aldrig efterfrågan på vintervass i agendan och biotopen blev aldrig reglerad i bestämmelserna. I stället har man alltså hittat en samrådslösning i efterhand och denna fungerar väl tämligen bra nu, menar även undertecknad.
.
fredag 24 februari 2012
24 februari - Pionjärerna
.
Snön försvann i ett nafs och slätten är helt fri från vitt förtryck. Det överraskar mig varje år hur fort det kan gå.
Temperaturen idag visar sex grader och jag åker ut på min första vårrunda i bygden runt Vättern och västra Tåkern för att spana efter tecknen.
En frisk sydväst blåser över landskapet och vindsnurrorna brusar mäktigt.
Kajorna njuter av bad i åkerlandskapets smältvattenspölar.
Redan har den eländiga grusvägen över Dags mosse fått sina första tjälskottsproblem och är gropig som en husfasad i krigets Sarajevo.
Att smyga fram där är nödvändigt men hjälper ändå föga mot smuts och skump men har fördelen med sig att man tvingas lägga gott om tid också på kringstudierna.
Vid Stora Lund letar jag förtvivlat efter årets första tofsvipor. Just här vid kanten av Vättern brukar de landa. Men inte ännu.
Snön försvann i ett nafs och slätten är helt fri från vitt förtryck. Det överraskar mig varje år hur fort det kan gå.
Temperaturen idag visar sex grader och jag åker ut på min första vårrunda i bygden runt Vättern och västra Tåkern för att spana efter tecknen.
En frisk sydväst blåser över landskapet och vindsnurrorna brusar mäktigt.
Kajorna njuter av bad i åkerlandskapets smältvattenspölar.
Redan har den eländiga grusvägen över Dags mosse fått sina första tjälskottsproblem och är gropig som en husfasad i krigets Sarajevo.
Att smyga fram där är nödvändigt men hjälper ändå föga mot smuts och skump men har fördelen med sig att man tvingas lägga gott om tid också på kringstudierna.
Vid Stora Lund letar jag förtvivlat efter årets första tofsvipor. Just här vid kanten av Vättern brukar de landa. Men inte ännu.
En ensam ringduva ser jag flyga över förstås, ändå ett vårtecken så gott som något och därmed tänker jag följande:
Det är ganska typiskt det där med de allra allra första vårfåglarna, att de kommer så väldigt enstaka och ensamt. Strax därefter brukar efterföljarna välla in men först ändå kommer ett slags pionjärer, spanare (även om jag nu inte tror att det fungerar så). Det gäller t ex tofsvipor, gäss, tranor och annat.
Det är klart att någon måste ligga först i vågen men ibland, som med tranor t ex ligger pionjärerna ofta flera veckor före i almanackan. Och ibland undrar jag faktiskt hur de kan smyga in så där obemärkt och överraskande.
Någon trana ser jag inte idag. Det är för tidigt. Men jag ser, och märk nu väl, en ensam tofsvipa flyga över vid Rök. Det ger kraft åt min beskrivning.
Ännu ett exempel. Jag noterar två par grågäss. De första insträckarna för året.
Nu när pionjärerna är på plats kommer proppen, om vädret vill, att gå under den närmaste veckan och öppna för en ny fas av fågelåret. Den ständiga upprepningen, den efterlängtade, har börjat. Igen.
.
24 februari - Tranorna har lyft
.
Det upprepade, oundvikliga och mycket efterlängtade sker just nu. Våren är på väg. Detta manifestesteras genom många olika tecken inte minst genom ljusets återkomst.
Ändå är det under de här dagarna i slutet av februari ännu väldigt subtilt och känsligt. Det känns som att det kan räcka med att tala om våren för att vintern ska slå tillbaka brutalt och bestämt.
Själv tänker jag njuta när det pågår och åka ner till min stuga vid Tåkern i eftermiddag. Kanske tar jag med mig skridskorna. De senaste dagarnas värme har nämligen smält bort sjösnön och polerat den tjocka isen alldeles blank och genomskinlig och bättre än så blir aldrig ett skridskoföre någonstans.
Längs riksvägen mot Omberg tänker jag då spana efter den allra första vårfågeln att återvända - skogsduvan - den som jag brukar uppleva just här vid vägrenen i slutet av februari nästan varje vårvinter.
Med en veckas ytterligare värme kommer de första blåsipporna att slå ut och redan i mitten av mars kan det första tranparet vara på plats. Det är faktiskt så nära nu.
De har redan lämnat sitt vinterkvarter i södra Spanien.
Jag var där för några år sedan i slutet av februari, i La Serena i Andalusien och såg hur mäktiga tranflockar i hundratals, lättade från ekslätterna, höjde sig över landskapet och påbörjade resan mot norr för att två till tre veckor senare landa i vårt längtande landskap.
Det upprepade, oundvikliga och mycket efterlängtade sker just nu. Våren är på väg. Detta manifestesteras genom många olika tecken inte minst genom ljusets återkomst.
Ändå är det under de här dagarna i slutet av februari ännu väldigt subtilt och känsligt. Det känns som att det kan räcka med att tala om våren för att vintern ska slå tillbaka brutalt och bestämt.
Själv tänker jag njuta när det pågår och åka ner till min stuga vid Tåkern i eftermiddag. Kanske tar jag med mig skridskorna. De senaste dagarnas värme har nämligen smält bort sjösnön och polerat den tjocka isen alldeles blank och genomskinlig och bättre än så blir aldrig ett skridskoföre någonstans.
Längs riksvägen mot Omberg tänker jag då spana efter den allra första vårfågeln att återvända - skogsduvan - den som jag brukar uppleva just här vid vägrenen i slutet av februari nästan varje vårvinter.
Med en veckas ytterligare värme kommer de första blåsipporna att slå ut och redan i mitten av mars kan det första tranparet vara på plats. Det är faktiskt så nära nu.
De har redan lämnat sitt vinterkvarter i södra Spanien.
Jag var där för några år sedan i slutet av februari, i La Serena i Andalusien och såg hur mäktiga tranflockar i hundratals, lättade från ekslätterna, höjde sig över landskapet och påbörjade resan mot norr för att två till tre veckor senare landa i vårt längtande landskap.
torsdag 23 februari 2012
23 februari - Vårkänslor av olika slag
.
Det har vädermässigt varit en varierande vecka som för varje dag tagit stadiga steg från vinter mot vår.
Idag har det t ex varit 8 grader varmt och strålande sol, vilket gjorde att vi med stor behållning kunde inviga altansäsongen, den inglasade alltså. Där blev det lunch i det halvfria tillsammans med barn och barnbarn. Vilken lycka.
Därifrån kunde vi notera att skatorna intensivt bygger ett bo ovanpå fjolårets i sembratallen.
I början av veckan var Ulla och jag i Stockholm, också hos barn och barnbarn. Det blev också en heldag museibesök - Moderna, Nationalmuseum och slutligen Konstnärshuset; en medioker konstrunda i mina ögon, lite off så att säga.
Mest spännande var att en havsörn kom rakt över oss på bron till Skeppsholmen. Massor av människor flanerade i vårsolen men ingen mer än vi två förstod finessen eller tycktes bry sig. Märkligt tycker jag att naturen väcker så föga uppmärksamhet. Och skrämmande!
Örnen drev förskrämda flockar av gräsänder och viggar in under bron och fortsatte sedan mot Slottet på hög höjd där den slutligen åts upp av distansen.
Tänk ändå en havsörn mitt över Stockholms innerstad och Slottet. Ville den möjligen förannonsera en snar kunglig händelse?
.
Etiketter:
Kultur - utställningar,
Natur - fåglar,
Socialt - familj
torsdag 16 februari 2012
16 februari - Ny folder om Tåkern
.
Jag har nu accepterat att illustrera en ny folder om Tåkern som ska vara färdig till invigningen av Naturum Tåkern den 27 maj.
Jan Måreby håller i layout och text medan jag står för allt bildmaterial och det är som vanligt Länsstyrelsen i Östergötland som står som uppdragsgivare.
En del "gamla" bilder går att återanvända. Sålunda har jag idag på tryckeri låtit plotta ut en svartvit kopia från den tidigare foldern. Den har jag nu börjat färglägga och jag använder mig därvid av färgpennor och stomp för att få ett mjukare resultat på det ganska tunna utskriftpappret.
Alla kartor är klara sen förut och återstår gör då, förutom ovanstående uppslagsbild, ett antal vinjetter och ett nytt omslag.
Allt ska vara färdigt för tryck till den 1 april. Nu har jag ett par veckors arbete ordnat.
.
Jag har nu accepterat att illustrera en ny folder om Tåkern som ska vara färdig till invigningen av Naturum Tåkern den 27 maj.
Jan Måreby håller i layout och text medan jag står för allt bildmaterial och det är som vanligt Länsstyrelsen i Östergötland som står som uppdragsgivare.
En del "gamla" bilder går att återanvända. Sålunda har jag idag på tryckeri låtit plotta ut en svartvit kopia från den tidigare foldern. Den har jag nu börjat färglägga och jag använder mig därvid av färgpennor och stomp för att få ett mjukare resultat på det ganska tunna utskriftpappret.
Alla kartor är klara sen förut och återstår gör då, förutom ovanstående uppslagsbild, ett antal vinjetter och ett nytt omslag.
Allt ska vara färdigt för tryck till den 1 april. Nu har jag ett par veckors arbete ordnat.
.
onsdag 15 februari 2012
15 februari - Bilden i mitt huvud
.
En pilgrimsfalk, en av Ombergs falkar, en gammal individ och med hänvisning till den skarpa teckningen och litenheten, antagligen en hane, satt uppflugen på en torrpinne vid Tåkerns strand nära Holmen igår då jag passerade.
Den satt där och vred på huvudet och balanserade i vindstötarna, på spaning efter mat förstås. Jag la tuben mot den nedvevade sidorutan och studerade den noga; präntade in detaljerna av den sköna upplevelsen.
Hemma i ateljén plockar jag fram den suddiga och distanserade bilden från kameran till datorn. Inte mycket till fågelfoto att ha egentligen mera än som dokumentation, ser jag, trots att jag använde 300-telet, ty avståndet var långt.
Jag skärmar av fotot, ljusar och ökar kontrasten och plussar på med lite digital skärpa. Men ingenting blir förstås bättre än vad underlaget medger. En medioker bild av en pilgrimsfalk helt enkelt.
En pilgrimsfalk, en av Ombergs falkar, en gammal individ och med hänvisning till den skarpa teckningen och litenheten, antagligen en hane, satt uppflugen på en torrpinne vid Tåkerns strand nära Holmen igår då jag passerade.
Den satt där och vred på huvudet och balanserade i vindstötarna, på spaning efter mat förstås. Jag la tuben mot den nedvevade sidorutan och studerade den noga; präntade in detaljerna av den sköna upplevelsen.
Hemma i ateljén plockar jag fram den suddiga och distanserade bilden från kameran till datorn. Inte mycket till fågelfoto att ha egentligen mera än som dokumentation, ser jag, trots att jag använde 300-telet, ty avståndet var långt.
Jag skärmar av fotot, ljusar och ökar kontrasten och plussar på med lite digital skärpa. Men ingenting blir förstås bättre än vad underlaget medger. En medioker bild av en pilgrimsfalk helt enkelt.
Men i mitt huvud har jag den där andra bilden av falken. Den jag såg genom tubkikaren. Den finns där i min egen minnesbank. Jag kan se den när jag blundar.
Nu gäller det bara att koppla bort allt tänk och låta den bilden vandra ner från min hjärna genom armen och handen, via blyertpennan och penseln med akvarellfärg, till papperet. Det behöver inte bli perfekt. Det är intuitivt.
Om jag sen tar ut svängarna med en något färggrannare himmel får sättas upp på den fria konstnärlighetens konto.
tisdag 14 februari 2012
14 februari - Fågel "on demand"
Fågelskådning är en hobby med snabba lägen. Så kommer det förstås alltid att förbli med så mobila och flyktiga varelser som fåglar är.
Förr i tiden stod emellertid extra betänketid alltid till buds efter en observation man var lite undrande över eftersom rapportvägarna var långsamma, vilket innebar att eftertänksamhet och självkritik hindrade alltför snabbt ivägsända rapporter uppåt i skådarledens organisationer, vilka man annars eventuellt skulle kunna känna stor ånger för efteråt.
Idag är det skillnad, minst sagt. Allt ska ske på plats. Här och nu gäller.
Allt förväntas bli rapporterat och bokfört med omedelbarhet, för den allmäna tillgänglighetens skull, och underlaget skall vid behov därefter till ytterligare harm och nesa nagelfaras av kommittéer och experter för att kanske returneras med stämpeln "icke godkänd". Sånt kan va tufft. Det har jag känt av!
"Gulsparv utan gult" till vänster och sen en ordinär gulsparv till höger.
Igår studerade vi en stor flock gulsparvar vid ett fält oslaget vete vid Ramstad, Lars och jag. Det var långt håll och fåglarna var rastlösa och oroliga. Mitt i den ca 150 individer stora flocken uppmärksammade vi en "gulsparv utan gult". Tuben var inte med och det var som så ofta förut snabba lägen med handjagaren innifrån bilen.
Storlek och teckning passade in på tallsparv, tyckte jag. Flocken drog emellertid iväg och fler möjligheter fick vi aldrig.
Efter en alltför kort tid hemma i ateljén beslutade jag mig efter viss vånda för att redovisa observationen som "tallsparv med ?-tecken" i rapportorganet Svalan, för att ge fler fågelskådare en större chans, varefter jag med tuben åkte tillbaka för att återuppta letande efter "vitmagen" på plats.
Jag noterar då bland alla gulsparvarna också en sävsparv.
Aha, tänker jag, kanske var det den som jag på långt håll tog för en möjlig tallsparv. Så kan det vara, svaret har jag inte, men visst känns det lite "skämsigt" och nog ångrar jag lite min impulsivitet i första läget. Nåväl, det är inte mycket att göra åt så här i efterhand mer än att sända in en ny uppdaterad rapport, att bita i det sura äpplet.
Det kan alltså vara tufft att vara fågelskådare idag när allt ska ske "on demand".
måndag 13 februari 2012
13 februari - Solvärme och råkdans
.
Idag är den första dagen på det nya året då jag känner att solen värmer.
Det gjorde den också igår säger alla som jag samtalat med under dagen, men då var jag inomhus i Motala boulehall och spelade seriespel och märkte aldrig något.
Jag är i Motala även idag. Det gäller arbete med en bild till den nya foldern om Tåkern som jag hämtar hem för vidare behandling efter repro.
Vid passagen genom Vadstena ser jag råkor formationsflyga i en första våryra. De spänner stråk över staden på mjukt bågande vingar. Det hela är mycket speciellt och också mycket vackert för den som har sinne för annorlunda skönhet.
Det är lite av balett över det hela och jag är faktiskt ganska "avundsjuk" över att vi saknar detta i mitt eget samhälle Ödeshög.
Det är dock inte alla vadstenabor som delar min uppfattning om råkdansens skönhet.
Men, som så mycket annat handlar sånt förstås mest om okunskap.
Idag är den första dagen på det nya året då jag känner att solen värmer.
Det gjorde den också igår säger alla som jag samtalat med under dagen, men då var jag inomhus i Motala boulehall och spelade seriespel och märkte aldrig något.
Jag är i Motala även idag. Det gäller arbete med en bild till den nya foldern om Tåkern som jag hämtar hem för vidare behandling efter repro.
Vid passagen genom Vadstena ser jag råkor formationsflyga i en första våryra. De spänner stråk över staden på mjukt bågande vingar. Det hela är mycket speciellt och också mycket vackert för den som har sinne för annorlunda skönhet.
Det är lite av balett över det hela och jag är faktiskt ganska "avundsjuk" över att vi saknar detta i mitt eget samhälle Ödeshög.
Det är dock inte alla vadstenabor som delar min uppfattning om råkdansens skönhet.
Men, som så mycket annat handlar sånt förstås mest om okunskap.
fredag 10 februari 2012
torsdag 9 februari 2012
9 februari - Tåkernvassen
Tåkerns vass är unik.
Lika stort sammanhängande vassfält finns bara på en handfull platser i Europa och är störst i landet med ca 12 km².
Provytor i Tåkerns vass genomfördes under början av 80-talet i Tåkerns fältstation som visade att ...
1. Det finns ca 365 vasstrån per m².
2. Medelhöjden är 224 cm med högsta höjd av drygt 4 meter.
Vassröret i bilden nedan är 4,195 m högt, avkapat vid isens nivå som är ca 30 - 40 cm över rotfilten. Vasstrået är således ungefär 4,5 m högt. Nytt svenskt rekord?
Upp till knappt 10% av Tåkerns vass skördas varje vinter för taktäckningsändamål. Bl a är det nya Naturum Tåkern täckt med vass från sjön. Annars går det mesta på export till Danmark.
Ett väl lagt vasstak håller lika länge som ett tegeltak.
Förr skördades vassen även grön som "hackelse" och användes som hästfoder. Senast det hände var under 2:a världskriget, då gott om beväringar var förlagda vid sjön under sommaren.
En m² vintervass ger ca 1 kg i torrvikt och innehåller samma energimängd som 1/2 l brännolja.
1 m² sommarvass innehåller ca 3,0 g klorofyll och kan producera ca 4,0 g syre/h vilket ger ungefär 48 ton syre/soltimme i Tåkern.
Vassen tillväxer framför allt vegetativt via många meter långa rizomer som vandrar över dybottnarna. En individ bildar därmed en klon som kan bli mycket gammal. Olika vassindivider är väldigt olika och man kan med blotta ögat lätt se hur de breder ut sig, samverkar och motarbetar varandra i vasshavet.
För fröspridning kräver vassen öppen dybotten. Detta har hänt ibland vid Tåkern varmed vassen då plötsligt kan lägga under sig nya domäner.
Vassen bär vippor med vindburna frön som är mycket små och väger endast 0,001 mg. Men det finns per vippa minst 1 000 frön, vilket ger, om man interpolerar över hela ytan, en "skörd" av sammanlagt ca 460 ton vassfrö/år för hela Tåkern.
Vassfröet är skäggmesens enda vinterföda och arten anpassar sig därefter genom att förstärka sin muskelmage vintertid. För att överleva måste skäggmesen äta sig igenom vintern utan rast.
Skäggmesens näbb är minutiöst anpassad för att skala ur det lilla vassfröet. Den har en liten kink i näbben som tröskar fram kärnan. Se bilden ovan.
När vintern ser ut så här (2010) blir det kärvt för skäggmesen att överleva. Två mycket besvärliga vintrar har gjort att arten är mycket sparsam i Tåkern just nu.
.
onsdag 8 februari 2012
8 februari - Skyldig till en kattugglas död.
.
Just då vi har passerat motell Vida Vättern längs gamla Riksettan, på väg hem i tidig natt mot Ödeshög, efter bouleträningen i Jönköping, händer det.
Vi ser den i billjuset som en hastigt uppdykande ljus skepnad i vänstra ögonvrån. En kattuggla.
Innan jag hinner reagera smäller den in i övre delen av vindrutan. Den kraftiga dunsen och det liksom metalliska ljudet av klor och näbb mot glas ekar i öronen när jag bromsar in och backar tillbaka.
Jag letar i mörkret längs vägrenen med helljuset påslaget; går fram och tillbaka och spanar. Men jag hittar ingenting.
Idag på morgonen är jag tillbaka. Jag parkerar och vandrar länge och letar. Mesarna sjunger, en hackspett knackar i torrvirket och ett korppar dansar skränande runt över branterna. Så söker jag resultatlöst i kratt och håligheter ända in ett tjugotal meter från vägbanan.
Flera färska rävspår löper över snötäcket. Kattugglan om den trots allt inte klarade sig har förstås redan blivit rävmat.
Det är en klen tröst. Aldrig trodde jag väl att jag skulle orsaka en kattugglas onödiga död. Inte heller jag är utan skuld.
.
Just då vi har passerat motell Vida Vättern längs gamla Riksettan, på väg hem i tidig natt mot Ödeshög, efter bouleträningen i Jönköping, händer det.
Vi ser den i billjuset som en hastigt uppdykande ljus skepnad i vänstra ögonvrån. En kattuggla.
Innan jag hinner reagera smäller den in i övre delen av vindrutan. Den kraftiga dunsen och det liksom metalliska ljudet av klor och näbb mot glas ekar i öronen när jag bromsar in och backar tillbaka.
Jag letar i mörkret längs vägrenen med helljuset påslaget; går fram och tillbaka och spanar. Men jag hittar ingenting.
Idag på morgonen är jag tillbaka. Jag parkerar och vandrar länge och letar. Mesarna sjunger, en hackspett knackar i torrvirket och ett korppar dansar skränande runt över branterna. Så söker jag resultatlöst i kratt och håligheter ända in ett tjugotal meter från vägbanan.
Flera färska rävspår löper över snötäcket. Kattugglan om den trots allt inte klarade sig har förstås redan blivit rävmat.
Det är en klen tröst. Aldrig trodde jag väl att jag skulle orsaka en kattugglas onödiga död. Inte heller jag är utan skuld.
.
måndag 6 februari 2012
6 februari - Bilbus på Tåkern
.
Knappt har Tåkern lagt sig, även om isen därefter tjocknar snabbt i den grunda sjön, förrän vildmarkens naturfrid med havsörnar, tysta vassvidder, långfärdsskridskoåkare och pimpelfiskare avlöses av bilbuset.
"Team BMW" har tagit över scenen!
Över isflaket dånar bilarna fram med full gas.
Fyra fordon är på plats utanför Väversundavassen, fullastade av leklystna ynglingar.
Snömolnen och motorbullret lägrar sig över idyllen.
Jag förstår att det är jätteroligt - en stor vit isyta som lockar - men nu är det dags att sätta stopp för företaget. Detta är inte platsen för motorlek. Detta är ett naturreservat även vintertid.
.
Knappt har Tåkern lagt sig, även om isen därefter tjocknar snabbt i den grunda sjön, förrän vildmarkens naturfrid med havsörnar, tysta vassvidder, långfärdsskridskoåkare och pimpelfiskare avlöses av bilbuset.
"Team BMW" har tagit över scenen!
Över isflaket dånar bilarna fram med full gas.
Fyra fordon är på plats utanför Väversundavassen, fullastade av leklystna ynglingar.
Snömolnen och motorbullret lägrar sig över idyllen.
Jag förstår att det är jätteroligt - en stor vit isyta som lockar - men nu är det dags att sätta stopp för företaget. Detta är inte platsen för motorlek. Detta är ett naturreservat även vintertid.
.
6 februari - Blåmesen stannar i bygden
.
Nu har jag förrättat dragningen på den lilla blåmesstudien (se 3 februari). Jag numrerade små lappar, lika många som antalet personer som lämnat en hälsning i anslutning till 50 000-jubileet. Dessa lade jag i en stor kasse och sen blundade jag och drog och räknade ut i inkorgen vem som fanns på just den platsen, så jag vill mena att det hela gick rätt och riktigt till.
Blåmesen önskade uppenbarligen bli kvar i bygden. Den hamnade i närheten av Ödeshög faktiskt, hos Paul i Bankaby. Där tror jag helt visst att den kommer att trivas.
Nu har jag förrättat dragningen på den lilla blåmesstudien (se 3 februari). Jag numrerade små lappar, lika många som antalet personer som lämnat en hälsning i anslutning till 50 000-jubileet. Dessa lade jag i en stor kasse och sen blundade jag och drog och räknade ut i inkorgen vem som fanns på just den platsen, så jag vill mena att det hela gick rätt och riktigt till.
Blåmesen önskade uppenbarligen bli kvar i bygden. Den hamnade i närheten av Ödeshög faktiskt, hos Paul i Bankaby. Där tror jag helt visst att den kommer att trivas.
söndag 5 februari 2012
5 februari - På jakt efter Tåkerns skäggmesar
.
Jag står på den gamla strandvallen vid Lundtorp och spanar ut över Väversunda vassland i Tåkern.
Här är vassbältet nästan 2 km brett och glest genomskuret av smala kanaler, färre nu än för femtio år sedan eller mera, när markägarna ännu var företagsamma i fiske och fågeljakt.
Vassområdet i västra delen av sjön är ett av Europas största sammanhängande och på 70-talet var jag ofta här i jakten på skäggmesar. Då var det ringmärkning som gällde; dokumentation och undersökning av en av Sveriges nyaste fågelarter, och just där några år innan fimbulvintrarna drabbade i slutet av 70-talet och början av 80-talet vimlade det verkligen av skäggmesar i vassarna.
Lundtorps kanal är en av de vasskanaler som ännu hålls efter, rensas och muddras. Här är det ännu lätt att ta sig fram i tåkerneka, kanot eller på isen.
Men det var då det. Visserligen är skäggmesen oerhört produktiv och kan under ett normalår nästan tiodubbla sitt bestånd men de senaste två vintrarnas iskyla och snömängd har reducerat populationen avsevärt.
Jag hörde ett par skäggmesar i höstas men har ännu inte sett någon på nästan ett år, så idag tänker jag ge mig själv en större chans.
Jag vandrar ut på Lundtorpskanalen som går rakt och brett genom vassen. Efter knappt femhundra meter genar jag söderöver in i Sjönkanalen, där jag vid X ser två skäggmesar, varefter jag fortsätter ut mot den öppna sjön för att sedan vandra tillbaka hem genom Lundtorpskanalen.
Sjönkanalens igenvuxna gamla spår skär genom tätvassen.
Redan då, på 70-talet, var Sjönkanalen smal och svårpaddlad men idag är det knappast inget kvar av den. Visste jag inte bättre kunde jag egentligen inte veta.
Men här stretar jag nu med treochenhalvmetersvassen skrapande tätt efter sidorna, följer den lilla öppningen som löper framför mig, den som jag kommer ihåg från förr.
Jag överraskar en räv. Det är sällan det sker, ty normalt hör räven mig långt innan jag får chansen. Nu ser vi varandra samtidigt och räven far iväg in i vassen så in i vassen med svansen i vädret.
Sen möter jag en flock blåmesar. Jag stannar och lyssnar extra noga efter skäggmesar, eftersom de vintertid ofta går ihop, men jag finner inga.
Överallt tar jag steg in i öppningar och gläntor mot vasskloner med tungt frömatade vippor, lyssnar, visslar och knäpper i vassen.
Ytterligare en blåmesflock knastrar bland rören. Jag gör mig mera tålmodig; stannar länge och följer flocken en bit på avstånd.
Jag lyssnar så intensivt efter skäggmeslock att jag till slut tycker mig höra, men vet inte säkert, kanske är det min egen andning som piper, eller är det vassrörens egna småklockor som klämtar. Det blir till slut så att tystnaden skapar sina egna önskade ljud.
Äntligen ger min tålmodighet resultat. Jag har prövat skäggmesens lågmälda kontaktläte, "tu tui tui tju" knappt ljudbart, samtidigt som jag med den nakna högerhanden rasslat försiktigt och flipprat bland vipporna med fingrarna.
Jag får svar. Ett skäggmespar närmar sig nyfiket men försiktigt, vassen spritter och sprätter, bågnar och rasslar. Paret klättrar upp i vassvippehöjd och noterar min närvaro varefter de omedelbart försvinner ner igen, bort genom vasshavet.
Två skäggmesar, det blev allt på denna femkilometersvandring genom landets mesta skäggmesvass. Det är verkligen riktigt dåligt! Men än finns det åtminstone hopp om fortsättning. Skäggmesen är kvar. Förhoppningsvis för alltid.
Jag står på den gamla strandvallen vid Lundtorp och spanar ut över Väversunda vassland i Tåkern.
Här är vassbältet nästan 2 km brett och glest genomskuret av smala kanaler, färre nu än för femtio år sedan eller mera, när markägarna ännu var företagsamma i fiske och fågeljakt.
Vassområdet i västra delen av sjön är ett av Europas största sammanhängande och på 70-talet var jag ofta här i jakten på skäggmesar. Då var det ringmärkning som gällde; dokumentation och undersökning av en av Sveriges nyaste fågelarter, och just där några år innan fimbulvintrarna drabbade i slutet av 70-talet och början av 80-talet vimlade det verkligen av skäggmesar i vassarna.
Lundtorps kanal är en av de vasskanaler som ännu hålls efter, rensas och muddras. Här är det ännu lätt att ta sig fram i tåkerneka, kanot eller på isen.
Men det var då det. Visserligen är skäggmesen oerhört produktiv och kan under ett normalår nästan tiodubbla sitt bestånd men de senaste två vintrarnas iskyla och snömängd har reducerat populationen avsevärt.
Jag hörde ett par skäggmesar i höstas men har ännu inte sett någon på nästan ett år, så idag tänker jag ge mig själv en större chans.
Jag vandrar ut på Lundtorpskanalen som går rakt och brett genom vassen. Efter knappt femhundra meter genar jag söderöver in i Sjönkanalen, där jag vid X ser två skäggmesar, varefter jag fortsätter ut mot den öppna sjön för att sedan vandra tillbaka hem genom Lundtorpskanalen.
Sjönkanalens igenvuxna gamla spår skär genom tätvassen.
Redan då, på 70-talet, var Sjönkanalen smal och svårpaddlad men idag är det knappast inget kvar av den. Visste jag inte bättre kunde jag egentligen inte veta.
Men här stretar jag nu med treochenhalvmetersvassen skrapande tätt efter sidorna, följer den lilla öppningen som löper framför mig, den som jag kommer ihåg från förr.
Jag överraskar en räv. Det är sällan det sker, ty normalt hör räven mig långt innan jag får chansen. Nu ser vi varandra samtidigt och räven far iväg in i vassen så in i vassen med svansen i vädret.
Sen möter jag en flock blåmesar. Jag stannar och lyssnar extra noga efter skäggmesar, eftersom de vintertid ofta går ihop, men jag finner inga.
Överallt tar jag steg in i öppningar och gläntor mot vasskloner med tungt frömatade vippor, lyssnar, visslar och knäpper i vassen.
Ytterligare en blåmesflock knastrar bland rören. Jag gör mig mera tålmodig; stannar länge och följer flocken en bit på avstånd.
Jag lyssnar så intensivt efter skäggmeslock att jag till slut tycker mig höra, men vet inte säkert, kanske är det min egen andning som piper, eller är det vassrörens egna småklockor som klämtar. Det blir till slut så att tystnaden skapar sina egna önskade ljud.
Äntligen ger min tålmodighet resultat. Jag har prövat skäggmesens lågmälda kontaktläte, "tu tui tui tju" knappt ljudbart, samtidigt som jag med den nakna högerhanden rasslat försiktigt och flipprat bland vipporna med fingrarna.
Jag får svar. Ett skäggmespar närmar sig nyfiket men försiktigt, vassen spritter och sprätter, bågnar och rasslar. Paret klättrar upp i vassvippehöjd och noterar min närvaro varefter de omedelbart försvinner ner igen, bort genom vasshavet.
Två skäggmesar, det blev allt på denna femkilometersvandring genom landets mesta skäggmesvass. Det är verkligen riktigt dåligt! Men än finns det åtminstone hopp om fortsättning. Skäggmesen är kvar. Förhoppningsvis för alltid.
fredag 3 februari 2012
3 februari - 50 000 besökare
.
Under den kommande helgen voltar besöksantalet till min "Naturliga dagbok" över gränsen 50 000, sedan den 23 mars 2009.
Det vill jag fira, eftersom det är alldeles fantastiskt, genom att lotta ut den lilla akvarellen på en sjungande blåmes.
Det är en illustration till en liten dikt jag skrev häromdagen i bloggen. (se 30 januari).
Skicka en hälsning till mig angående detta jubileum via mejl med namn och adress inkluderat. På söndag natt kl 24 "stänger jag butiken" och på måndag får du reda på om du vunnit.
Lycka till!
Under den kommande helgen voltar besöksantalet till min "Naturliga dagbok" över gränsen 50 000, sedan den 23 mars 2009.
Det vill jag fira, eftersom det är alldeles fantastiskt, genom att lotta ut den lilla akvarellen på en sjungande blåmes.
Det är en illustration till en liten dikt jag skrev häromdagen i bloggen. (se 30 januari).
Skicka en hälsning till mig angående detta jubileum via mejl med namn och adress inkluderat. På söndag natt kl 24 "stänger jag butiken" och på måndag får du reda på om du vunnit.
Lycka till!
3 februari - Bistervinter
.
Fjorton grader minus visar termometern vid köksfönstret.
Jag går ut i träskor och smular tre talgbollar till kolstrasten som hackar förtvivlat i stenfrusna äpplen under fågelbordet.
Från himlen som är disig faller snön som glittrande små stjärnor och jag vänder mig om och ser mot Vättern hur en stor molnbulle med solgul topp valkar upp sig över horisonten. Slöjor av högdimma latar sig ut över slätten. Det är därur de fjunlätta iskristallerna faller.
Öninge hamn med begynnande isläggning.
- Jag åker ner till Öninge, säger jag till Ulla. Jag vill se när Vättern ryker.
- Gör det, svarar hon, så har jag kaffe klart när du kommer hem.
Vinden börjar blåsa från öster igen. Det vindstilla läget drar långsamt västerut, mot Västergötland, och sveper efterhand bort kondensmolnen med sjöröken som släpande kjol.
Ett tak öppnar sig över sjön, en blå himmel tar över, och solen, som idag ändå inte rår på kylan.
Fjorton grader minus visar termometern vid köksfönstret.
Jag går ut i träskor och smular tre talgbollar till kolstrasten som hackar förtvivlat i stenfrusna äpplen under fågelbordet.
Från himlen som är disig faller snön som glittrande små stjärnor och jag vänder mig om och ser mot Vättern hur en stor molnbulle med solgul topp valkar upp sig över horisonten. Slöjor av högdimma latar sig ut över slätten. Det är därur de fjunlätta iskristallerna faller.
Öninge hamn med begynnande isläggning.
- Jag åker ner till Öninge, säger jag till Ulla. Jag vill se när Vättern ryker.
- Gör det, svarar hon, så har jag kaffe klart när du kommer hem.
Vinden börjar blåsa från öster igen. Det vindstilla läget drar långsamt västerut, mot Västergötland, och sveper efterhand bort kondensmolnen med sjöröken som släpande kjol.
Ett tak öppnar sig över sjön, en blå himmel tar över, och solen, som idag ändå inte rår på kylan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)