8 februari - Skyldig till en kattugglas död.

.
Just då vi har passerat motell Vida Vättern längs gamla Riksettan, på väg hem i tidig natt mot Ödeshög, efter bouleträningen i Jönköping, händer det.
Vi ser den i billjuset som en hastigt uppdykande ljus skepnad i vänstra ögonvrån. En kattuggla.
Innan jag hinner reagera smäller den in i övre delen av vindrutan. Den kraftiga dunsen och det liksom metalliska ljudet av klor och näbb mot glas ekar i öronen när jag bromsar in och backar tillbaka.



Jag letar i mörkret längs vägrenen med helljuset påslaget; går fram och tillbaka och spanar. Men jag hittar ingenting.


Idag på morgonen är jag tillbaka. Jag parkerar och vandrar länge och letar. Mesarna sjunger, en hackspett knackar i torrvirket och ett korppar dansar skränande runt över branterna. Så söker jag resultatlöst i kratt och håligheter ända in ett tjugotal meter från vägbanan.

Flera färska rävspår löper över snötäcket. Kattugglan om den trots allt inte klarade sig har förstås redan blivit rävmat.
Det är en klen tröst. Aldrig trodde jag väl att jag skulle orsaka en kattugglas onödiga död. Inte heller jag är utan skuld.
.