Håll ut - år 2020 är slut ...
och vid horisonten finns förhoppningen om ett nytt ljus.
Jag fick ett e-brev på själva julafton, som gladde mig mycket. En extra julklapp!
Jag hade blivit utvald till årets Bouleprofil 2019 men eftersom Coronan begränsat det mesta av verksamhet och styrelsemöten hade inte beslutet tagits och förmedlats förrän nyligen, 2020.
Årets Boule Profil brukar utses till distriktsårsmötet varje år och delas ut då. Distriktsårsmötet 2020, när detta skulle ske i mars blev det inställt. Ett nytt försök att få till mötet, gjordes i november, men samma sak då, det blev inställt. Därför presenteras 2019 års Boule Profil på detta sätt. GRATTIS.
Brevet var underteckat av vår ordförande i Östsvenska Boueförbundet, Jan-Åke "Jågus" Gustafsson, som meddelade att det var mina stora framgångar under Boule-SM i Linköping sommaren 2019 som låg till grund för ett enhälligt beslut, vilket också inkluderade motiveringarna "gentlemannaskap och långvarigt engagemang i sporten".
Nog är jag mycket glad åt mina medaljer och framgångar i tävlingar, men jag blir faktiskt ännu gladare och framför allt väldigt stolt över att få bära epitetet årets Bouleprofil som ju innebär så mycket mer än bara vinster på banan.
Så härmed vill jag framföra mitt varma tack till styrelsen och alla hundratals medlemmar i ÖSBF, Östergötland, Småland, Öland och Gotland för att just jag får bära denna ära med tillhörande vandringspris.
Vi sitter vid köksbordet med lussekatt och saffransskorpa till kaffet, Ulla och jag, medan adventsljusen skiner över bordduken.
- Akta så du inte spiller på den, säger Ulla.
Jag lovar att vara försiktig, men tar istället en närmare titt på hantverket och reflekterar en smula. Det gör man ju inte alltid, mycket bara finns där i periferin som man borde notera mycket bättre, tänker jag. Så vacker duken är till exempel och så noggrant broderad. Trots viss slitenhet är den fortfarande, efter så många kaffefläckar och tvättar, strykningar och manglingar ännu glad i färgen och glansigt trådspänd i silket och prydligt nästad på en gammeldags, slitstark lakansväv.
Juldukar, broderier, krusade örngott, antimarkasser, bonader, vepor, handdukar, grytlappar och namnade lakan säljs numera kilovis till låga priser i secondhandbutikerna. All denna gamla skaparkraft, timmar av noggrant arbete i fotogenlampors sken eller annan sparsam belysning, vad är den värd idag?
Man måste nog ha kommit upp till minst övre medelåldern eller gamlingstiden, vår ålder, innan man vet att sätta riktigt värde på allt sånt här. Vi gör det alltmer, köper in, förvaltar och använder.
Stjälkstygn, langett, kedjesöm, efterstygn, franska knutar, plattsöm, kråkspark och korsstygn var viktiga grejer en gång i tiden. Man kunde inte sitta arbetslös under skumtimmarna. Det fanns alltid något att göra. Allt skulle tas till vara, sparas och förmedlas vidare till nästa generation. Armarna i kors var säkert en förbannelse.
Tiden att njuta tycks mera vara vår andel.
Och med detta lilla kåseri om fint gammal hantverk vill jag önska er alla, kära läsare, en riktigt God Julhälg och ett Gott Nytt År!
Jag är ute i god tid, strax efter 15.00, för att leta efter något möjligt och lämpligt hål i molntäcket som kan tänkas hamna rätt i tid. Jag åker först upp till Ombergs södra sluttning och spanar. Men därifrån är prognosen mörk. Söderut därefter, från Ödeshög kör jag en sväng ner mot Grännahållet på gamla Riksettan, men även där ligger molnen för tätt, tycker jag mig förstå. Det gäller ju att tajma in gluggarna som vandrar ner mot sydost över himlen, att hitta möjligheten mellan alla molntjok och spridda gråtrasor. Inte så lätt.
Det är den lilla gula gluggen där nere vid mörkret som jag ställer min förhoppning till.
Till slut är jag hemma igen, klockan är snart 16.00 och jag ställer mig vid Vättervallens fotbollsplan, där trädhorisonten är låg mot söder och där jag beräknar att en solgul himmelsglugg som dyker upp över Vättern förhoppningsvis kommer att vandra in mot planetkonstellationen i lagoma tid.
Placeringen är en stor chansning förstås, men jag riggar upp min tubkikare och testar fotografering på fri hand med mobilen genom ockularet och som förberedelse får månen bli min försökskanin. Det fungerar ganska gott även om nålskärpan saknas. Månens kratrar och skuggor gör sig fint. Nu kommer det förstås att bli något helt annat med planeter på så oerhört mycket längre avstånd, men nu är jag i alla fall väl förberedd.
Jag har tur. Molnskärmen vandrar snett över himlen så att den gula öppningen som jag har hoppats långsamt växer in över mig och blir till ett ljusblått himmelshål precis på rätt plats och där jag efter en stund hittar mitt mål.
Det visar sig bli en riktigt tuff uppgift att fokusera på Jupiter och Saturnus genom tubkikaren via mobilens nålsöga. Jag hade behövt en adapter med fast montering. Tuben darrar i vinden och mobilen skakar när jag letar mig fram och börjar knäppa bilder. Jag tar säkert 50 stycken och tänker att någon av dem måste väl åtminstone bli skapligt skarp. Och snart försvinner upplevelsen in i mörka moln för gott. Det är över.
Bästa bilden. Med lite fantasi kan man ana två av Jupiters fyra "se-bara" månar till vänster om planeten. Man ser också Saturnus eliptiska form som beror på att dess ringar ligger lite på snedden.
Jag lyckas dokumentera planeternas position i konjunktionen på ett fint sätt men skärpan blir inte särskilt lyckad. Med blotta ögat genom tuben ser jag emellertid ganska skapligt klart, till och med fyra av Jupiters månar som ligger snett horisontellt.
Jupiter med månarna: Calisto, Io, Ganymedes och Europa samt Saturnus med sina ringar.
Ungefär så som på bilden ovan kändes upplevelsen om jag nu idealiserar det hela, vilket lätt låter sig göras genom en målad illustration.
Slutsats. Lite missnöjd blev jag nog till sist ändå. Jag hade trott att Saturnus skulle ligga helt ens med Jupiter, men 4 gradminuter kom att skilja planeterna åt, när de var som närmast och det var mer än jag hade uppfattat innan.
Men jag var ändå med om själva resan och nu kommer det att dröja fler hundra år tills det bjuds ut nästa gång, så det så! Det gäller att passa på, skrev jag visst häoromdagen.
Jag plockar lite ute i vår vårlika trädgård denna årets kortaste dag, vilken alldeles nyss, kl 11:02, har vänt till det ljusare. Jag lägger ut överskottet av skinkans fett till skatorna vid komposten, vinterbeskär den ännu pinnsmala vindruvestocken vid vedboväggen och kollar den lilla läckan på altantaket, men går mest runt och njuter i den osannolika vintervärmen. Gräsmattan är grön och full av daggmaskhögar, gråsparvarna tjirpar från schersminen och flockar av kanadgäss flyger förbi under gläntor av blå himmel.
Just detta med blå gluggar i molntäcket utlovar en liten möjlighet till kvällens begivenhet, den med Jupiters och Saturnus konjunktion, tänker jag, just som hela kajflocken lyfter från grannens tack med ett hysteriskt, något kråklikt men lite tunnare "krrraaaa" och jag vänder mig om.
Där kommer den farande, duvhöken, runt hörnet på grannhuset. Den är inte mer än tio meter bort då den får syn på mig och bromsar med utbredda vingar och solfjädersstjärt, kastar tillbaka och försvinner i riktning över ungdomarnas fotbollslplan. Men jag hann ropa till Ulla när det hände:
- Vänd dig om snabbt!
Hon hann precis se den unga duvhöken i gulbrun färg med streckat bröst och stickande ögon försvinna bakom knuten
- Det var en hane, sa jag. Liten och smäcker för att vara duvhök. Vi har tur nu du och jag med rovisarna. Kungsörn igår och duvhök hemmavid idag. Inte så pjåkigt!
Vi vände nosen till en mjuk och idyllisk julhandel idag, så skönt att undvika storköpscentra dessa tider. I skogen någon mil söder om Ödeshög, mot Tranås till, ligger Boet och där finns butiken vi sökte: "Lilla Hus Collection" med kläder och design för den medvetne; allt mycket smakfullt, vackert och intressant presenterat. Vi var ensamma på plats och flera julklappar inhandlades. Men, det är egentligen något annat jag mest vill berätta om.
Då vi klev ur bilen kom en stor rovfågel mot oss över trädtopparna från sydväst. Att det var en örn var givet och när den sen kom rakt över huvudet på oss på ca 100 meters höjd var det lika klart att det var en kungsörn.
Det var en gammal fågel som nästan helt saknade vita fält på både vingar och stjärt. Jag gick upp i varv förstås och Ulla hängde på; jag menar, det är baske mig inte ofta som jag ser kungsörn i hemmamarkerna, knappast mer än någon gång per år om ens det i snitt, och detta var till på köpet en gammal fågel. Så spännande och vackert!
Örnen flög med pumpande, jämna vingtag vidare över skogen mot nordost och försvann i horisonten.
I fredags träffade jag mina gamla kära skådarvänner Göran och Christer på fiket i Väderstad. Ett ämne som kom upp var avsaknaden på observationer av kungsörn i hembygden. Det var länge sedan sist var vi överens om. Dagens fynd känns därför extra viktigt.
Kungsörn har nämligen i motsats till havsörn inte ökat i antal de senaste decennierna. Stammen i landet pendlar mellan ungefär 150 till 250 häckande par. Det är verkligen en sällsynt, potent och mycket skyddsvärd art att värna om.
Bäst att dokumentera ikväll, tänker jag, för vem vet hur kvällen den 21 december artar sig. Århundradets konjunktion är på gång nämligen och det är ungefär 400 hundra år sedan sist.
På aftonhimlen den 21 december kommer storplaneterna Jupiter, närmast, och Saturnus, bortom, att ligga i rät linje betraktat från jorden, vilket innebär att de tillsammans bildar en extra starkt lysande "stjärna " på söderhimlen en så kallad "Great conjunction".
Just nu närmar sig planterna varandra allt mer och idag, när alla moln var bortsopade, såg jag dem tillsammans med endast en minimal gradskillnad och med Saturnus bakom Jupiter kl 11. Om två dygn händer det, de "smälter ihop".
Storplaneterna Saturnus och Jupiter är nära varandra nu. Här fångade över Ödeshögs samhälle kl 16:30 den 19/12-2020. Mobilkamera i mörker är förstås ingen god optisk beväpning, så skärpa och klarhet får man tänka sig.
Jag vill förstås se händelsen med egna ögon men nu är jag i varje fall något garderad mot eventuellt återkommande gråväder som skulle kunna spoliera den unika möjligheten. Bättre så här än inget.
Jag köpte lutfisk i Fiskboden på torget i Ödeshög och tillagade den till lunch idag. Jag fick njuta den ensam eftersom det är inte Ullas favoritmat. Två rejäla portioner räckte förpackningen till men då fick jag förstås stoppa in lite extra. En måltid har jag kvar i frysen - hoppas det fungerar.
Det var en väldans fin lutfisk må jag säga; en av de bästa jag har ätit. Ibland när man köper en bit blir det knappast någonting kvar i kastrullen, mest vätska och lite slamsor bara, men den här var verkligen matig, smakrik och stabil.
Jag läser på förpackningen att det handlar om krokfiskad långa, försvarligt fiskad och förvaltad. Så bra! Sånt smakar extra gott.
Jag följde receptet med microtillagning. Detta tog femtorn minuter på högsta effekt och under tiden kokade jag mjölig potatis och en rejäl bytta bejamelsås. Resultatet sammantaget blev alldeles utmärkt.
Anrättningen täckte jag ordentligt med krämig bejamelsås och uppe på detta strödde jag handstött kryddpeppar, vitpeppar, flingsalt och en doft av nymald kryddnejlika. Det sista är min egen idé. Rekommenderas! Ett glas svagdricka till är också ett gammalt måste!
Mums ...
Igårkväll när vi åkte hem i skymningen efter en tur runt Östgötaslätten öppnade sig plötsligt molnen och vi siktade solens indirekta ljus. Vi blev så glada att Ulla tog en bild genom bilrutan mitt i farten längs gamla Riksettan i trakten av Rök. Inte blev det väl bästa kvalitet på det fotot, det törs jag säga, trots att det inte är mitt, men känslan var euforisk och efterlängtad.
Törs jag säga att "Gläntan" bjuder? "Gläntan", är flygets gamla namn på hålet i molntäcket som så ofta ligger just över Ödeshögs kommun och levererar ljus, blå himmel och sol. Ska återseendet börja någonstans är det väl just där, tänker jag, solljus på exakt rätt plats. Man tackar!
Dagen idag, den 14 december, följs upp med ungefär en timmes strålande sol under eftermiddagen. Det är stort! Vi vandrar på Omberg och njuter av ljuset och jag konstaterar att hasselns hanhängen på några sydvända platser redan har svällt och mjuknat. Det är tidigt det!.
I ljusblå heltäckt plastkostym och med ansiktet täckt av både visir och munskydd försvinner sjuksköterskan in i trapphuset. Grannhuset nära min ateljé har fått ovälkommet besök och jag känner ett hugg av oro och sorgsenhet i mitt hjärta. Detta svåra år, må det få ett slut snart.
En månad utan en enda timme sol, det är data som SMHI just har sammanställt och presenterat för södra och mellersta Sverige. En trist och tät molnskärm gör att man längtar efter en strimma ljus eller blå flik om än aldrig så liten.
Tur att man har sina nätverk att trösta sig med. Vi träffas, ett par vänner, varje tisdag förmiddag, färre än åtta personer, försiktigt och ansvarsfullt och om möjligt mestadels utomhus, för att ventilera aktuella ämnen i kultur & natur till en kopp kaffe med dopp. Detta är ett andningshål för trötta själar, viktigare idag än någonsin.
Senast blev det hemma hos Karin och Sverker. Färsk och nyklyvd ved låg på kaffebordet bland koppar och nybakat surdegsbröd med ost och hyvel utan spade. Det doftade äske när man satte näsan till träet. Nå? sa Sverker: Vad säger ni om gnaget och om Houdinis mysterium?
Vi bad honom berätta. Så delade han det symmetriskt fyrkluvna vedträet och undrade om vi kunde lösa gåtan med den stora mörka larvgången utan vare sig ingångshål eller utgångshål.
Det kunde vi nu inte. Jo, ingångshålet var förstås minimalt och naturligt svårfunnet, men det där andra, det ut, det som faktiskt inte fanns, kunde vi inte förklara hur vi än undersökte vedstyckena.
Det är nog larvgång av en större träfjäril, Cossus cossus, var mitt bidrag i diskussionen. Men den kryper ut från veden under sommaren och förpuppar sig i backen, så det blir ändå ingen bra lösning på mysteriet i fråga.
Den här askgrenen då? frågade Sverker och visade upp ett ganska kraftigt grenstycke med ytan alldeles söndergnagd i täta, intrikata mönster
Askbastborrars larvgnag.
Att det var någon av de ca åttio arterna i familjen "Barkborrar" var vi överens om, men här var det ju frågan om ask, så det där med granbarkborrar kunde vi lämna därhän.
Jag har redan kollat, meddelade Sverker. Det är en av arterna askbastborrar. Det finns två allmänna i landet, den fläckiga askbastborren, som lever på tunnare grenar och den svarta askbastborren på kraftigare. och jag tror att det här kan vara den senare. Båda arterna går på död eller döende ved och betraktas inte som skadedjur.
Går det att säga svart askbastborre tio gånger i snabb följd utan att kvista till det, undrar jag pinkäckt.
En kort promenad i Karin och Sverkers imponerande trädgård leder till ett litet träd med spärrväxta grenar. Längst ut på varje sitter gulbruna frukter av en kastanjs storlek. Det är en mispel, Mespilus germanica, meddelar Karin och efter vad hon har hört, är det ett måsteträd i varje ungersk trädgård. Hon berättar att de märkvärdiga frukterna plockas hårda och garvsyrerika för att sen fås att mogna till ätbarhet inomhus fram mot vintern.
- Men man måste vänta ordentligt, tills de är nästan svarta till färgen och "halvruttet" mjuka i fruktköttet. De ska finnas på plats lagom till jul i många länder sydöstut i Europa.
En av dessa dunkla dagar tog jag mig ut till ljuset över Vättern. Det var grått där också förstås men ändå en aning lättare att andas.
Vätterkust är ett sammansatt begrepp som varierar längs hela linjen från sandstränder, över klippor och branter till skog och träsk. Just vid Ödeshög är zonen väldigt okänd och mycket dramatisk. När jag flyttade hit för snart femtio år sedan visste jag inte särskilt mycket; området var verkligen något helt nytt att upptäcka och utforska. En nära vildmark helt enkelt.
Jag minns att jag för många år sedan fick tillstånd att besöka skjutplatsen vid Stora Lund mellan Ödeshög och Hästholmen, då förbjuden mark för obehöriga, och att jag baxnade över landskapets vildhet och ursprunglighet (trots varande ett militärt övningsområde). En verklig pärla.
Nu är platsen öppnad för turism genom golfbana, iordningställt bad och vandringsleder. Storheten i landskapet finns kvar men naturen börjar deppa ihop, klipporna börjar bli helt nedslitna av tusentals badgäster, golfare och vandrare som funnit sin oas. Jag vill inte missunna någon upplevelsen, men själv söker jag mig idag hellre till mindre exploaterade områden i närheten. De finns nämligen, även om än i begränsad omfattning vad gäller tillgänglighet.
Till en av mina egna oaser tog jag mig häromdagen. Det var en grå dag men med aningar av ljus, så lung, stilla och tyst, att hjärtat växlade tempo. Där satte jag mig på isslipade kala klippor och skissade direkt på medförda akvarellpannåer. Vilken tröst och lycka under blytung adventshimmel.
Bilderna visar alltså Vätterkust och inte havsnära skär såsom man kan tro, men jag brukar ju också mestadels säga just kust, som synes, istället för strand när det gäller Vättern och detta känns helt riktigt och rätt.
Det är väl så där en två veckor sedan som jag hade en gärdsmyg vid komposten. Det händer ibland under höststräcket men sällan under vintern. Detta är både överraskande och inte, jag menar, med de allt mildare vintrarna är det inte annat att vänta, att allt fler arter väljer att stanna kvar för att vara först på plats med reviret när våren närmar sig. Jag tänker på rödhake, trastar, järnsparv och svarthätta men fler arter än dessa är på gång med detta nya beteende. Vår sverigevinter blir alltmer lik den engelska. Jag vet hur det känns att vandra omkring där i frostigt landskap följd av skön fåglalåt hela vintern igenom och att den tiden numera också är här, inte helt och fullt än, men på mycket god väg.
I morse hörde jag krafigt ljudande revirsång mellan husen hemma och jag spanade efter orsak och ursprung. Ljudet kom från grannens häck, där två gärdsmygar var inblandade i en hetsig batalj om herraväldet med sång och jakt runt grenar och tovor.
Det känns lite märkligt men samtidigt härligt, att kunna avnjuta gedigen fågelsång vintertid även vid egen torva. Ett nytt läge.
Min gamla Nikon ungefär tio år gammal, lade definitivt av för några månader sedan och jag har känt stor vånda över hur jag ska gå vidare. Någon stor fotograf har jag aldrig tänkt bli, mitt målande är tillräckligt nog, men möjligheten att kunna dokumentera mer än bara genom skisser och mobilkamera är bra att ha med när man är ute i spenaten i olika väder och sammanhang.
När jag var i stan igår smet jag in i en fotoaffär och gjorde som jag oftast gör i affärer, slog impulsivt till direkt. En ny utrustning som verkade vara mycket prisvärd och lovande för knappa 6 000 kr erbjöds och rekommenderades. Bort med bekymmer om dyra grejer, tunga teleobjektiv och jobbiga byten. Jag köpte en smidig och lätt kamera istället, med allt inbyggt, zoomobjektiv med spännvidden 25 - 600 och ljusöppning nästan för nattfotografering och alla andra aktuella digitala finesser på plats, förstås.
Egentligen vill jag inte göra reklam för varor, mer än min egna, men samtidigt vill jag inte undanhålla mitt alternativ nu när jag ändå berättar om det, så här är den, min nya Panasonics Lumix. Det finns naturligtvis många andra alternativ till kamera, typ "Selleri", men den här passar mig, en glad fotoamatör.
I eftermiddagens tilltagande mörker, ungefär vid halv fyratiden idag, var jag ute i landskapet runt Stugan vid Tåkern och testade. Jag tog några bilder på rörliga mål och visst blir det rörelseoskärpa och sånt, men det var faktiskt nästan mörkt vid tillfället, så jag är imponerad och väldigt nöjd över nya möjligheter.
Sångsvanar och gäss rastade i något tusental på leriga åkrar. En mäktig och kladdig syn.
Sommarminne - på beställning.
Akvarellen "humlan" levereras snart per post med sommarsurr i kuvertet! Inramad enkelt men trevligt i storleken 25 x 25 cm för 500 kr. Kan beställas.
Senare tillägg:
Lite märkligt är det ju förstås, att sitta och måla humlor mitt i vintern. Men suget efter sommarminnen är stort i svenska hjärtan, så nu är den gjord "Humlan" nr 2 och den har har fått vingar direkt och redan surrat iväg till en julklappssäck.
Under en veckas tid har en geting till och från surrat runt i min ateljé, på tok för tidigt väckt. Det är en drottning, eftersom de är de enda att förvalta artens överlevnad till kommande vår. Nu har jag lyckats få tag i henne med det klassiska "papperochglastricket".
Vilken art det är frågan om vet jag inte. Jag måste lägga ut bilderna på nätet för att fråga vidare. Det finns nämligen tolv arter bland de sociala getingarterna att välja på och där är jag novis. Jag har fotograferat henne både framifrån och bakifrån för att ge största möjliga chans till experterna att komma med korrekt svar.
Trots att det är vinter i faggorna har jag heller ingen annan möjlighet än att släppa ut henne i mildluften, kanske kan hon klara av att hitta ett bättre ställe att gå i ide på, eller inte, inne vill jag inte ha henne i vilket fall.
Jag önskar henne lycka till och återkommer med svar om jag nu får något. Vi hörs!
Svar har kommit med vändande post, nästan innan min bön om hjälp var ivägsänd. Andreas Altmark, stort tack till honom, i FB-gruppen "Vilken insekt", har svarat och bifogat en länk:
"Vespula germanica, eller som den heter på svenska, Tyskgeting. En drottning.
Jag besökte en lokal för den rödlistade och fridlysta arten väddnätfjäril i trakten av Ramnäs i Västmanland igår. Jag brukar ta en resa till området nästan varje gång vi hälsar på Ullas gamla mor i Västerås. Men det här var första gången vintertid.
Framåtlutad, och med blicken stint riktad mot marken där rosetterna av ängsvädd ännu grönskade mellan visset gräs och bruna blad, tog jag försiktigt avmätta steg i området för att inte ställa till med något oönskat; jag letade efter små larvgömmen. Det är så nämligen att väddnätfjärilens unga larver aggregerar under ett gemesamt spunnet nät som skydd under övervintringen. Det kan vara mycket svårt att se den där lilla mörka bollen under silket och att trampa på ett sånt där larvnäste skulle vara mycket olyckligt och nästan olagligt. Därav min stora försiktighet.
Det första jag fann var ett redan förstört larvgömme. Någon/något hade trampat sönder samlingen som låg lös, torr och död i gräset, så väldigt ledsamt.
Men strax intill, kanske bara en meter därifrån, ser jag nu ännu ett larvnäste som dessutom verkar vara tämligen intakt; silke saknas i ena kanten av taket, men larverna ser ut att må väl. Jag tar ett foto som dokumentation, lägger över lite gräs som skydd och drar mig därefter undan, jag känner att området är minst sagt alltför känsligt för ytterligare tramp.
Nu har jag varit där och därmed är väl jag knappast den att förebrå andra att göra detsamma, men egentligen skulle det förstås vara bäst, att faktiskt omge platsen med ett besöksförbud under larvernas övervintringstid. Det är ju ett väldigt litet och begränsat område som inte mycket påverkar vår allemansrätt och varje förstört larvgömme kan bli ett av de sista för arten på trakten.
För nu rätt många år sedan var jag inbjuden till Gotland av länsstyrelsen där, för att förfärdiga några infomationsskyltar till olika naturreservat. Uppdraget var spännande och kontakterna jag fick mycket glädjefyllda. En av skyltarna jag gjorde på Gotland handlade just om väddnätfjäril. Vi vandrade runt många timmar på spaning i området runt File hajdar och Hejnum, där arten fanns, men utan att vara lyckosamma. Det fick till slut bli lite av "torrsim" över illustrationsarbetet, men detta var ändå den första "kontakt" jag hade med arten väddnätfjäril.
Och nu har jag som synes också lärt mig att larvgömmet är svart och inte vitt som jag tecknade det längst ner i högra hörnet.
Jag har börjat måla på några mindre akvareller. Skissartat utförda och enkelt ramade, men ändå med viss kvalitet, kan de förhoppningsvis passa till julgåvor.
Att ta till vara det nära och alldagliga och göra något mer av det kan väl vara en god idé under dessa tillknäppta dagar.
Tillfälligheter gjorde att jag fann några överblivna gulbetor på åkrarna vid Stugan häromdagen och att jag därtill inköpte en burk "Farfarssill" hos Johnny igår, då jag var där för att hänga lite nya alster på väggarna i Galleri Omkultur. Rena rama impulsen alltså. Det kanske kan bli nåt, tänkte jag idag, och sa till Ulla på morgonen att jag kunde fixa lunchen hemmavid.
Sagt och gjort. Det blev en gulbetssallad att supporta sillen:
2 kokta potatisar, 1 rödlök från trädgårdslandet, ett stort äpple (Signe Tillich) samt 1 stor kokt gulbeta skars ned till småttiga kuber och blandades med kapris + vätska, gräddfil och kryddor (salt och grovmalen svartpeppar) i en bunke. Röran smakades av till belåtenhet och stjälptes upp på fat och garnerades med nyklippt persilja, också den från trädgården förstås
Sen ringde jag i matklockan och bjöd upp till dagens meny där några ägghalvor kompletterade anrättningen och inte att förglömma - en snaps - mitt i vardagen! Själv ville jag ha mjölk därtill. Det är min stora last.
Mums!
Stugan i november. Nu längtar jag efter snö och lite kyla, så där lagom, så att det får bli kvar och lysa upp det tätnande mörkret.
I samma anda som rubriken ovan har jag tidigare tecknat några små berättelser som kan lysa upp det annars så kompakta mörker som råder i november. Redan klockan fyra släpper grådagern sitt grepp om regin och natten träder in på scenen. Och ändå mörkare ska det bli, nästan en timme till om kvällen om en månad, men då hoppas jag på att snö skall ge mig ledljus.
Idag och de senaste dagarna samt de närmaste dagar vi har framför oss är det långt från sådan vinter. Höstvärme dröjer kvar och temperaturen ligger runt dryga 10 grader varför landskapet ännu pryds av grön vegetation och blommor.
Jag bjuder på en liten svit från idag. Alla blomstren är fångade vid Gottorps lada nära Stugan vid Tåkern. Kanske finner någon mer än jag tröst häri.
Med kompletteringar den 16 november, 22 november och 27 november.
Artnamnen finns i bilderna.
Tillägg den 16 november. Under dagens vandring på Omberg passade jag på att dokumentera några fler novemberblommor. Ursäkta dåligt fokus på många av dessa foton. Min gamla mobil har svårt att få till det.