Det har blåst småspik under sydvästen ett drygt dygn, riktigt dånat runt knutarna och knakat i väggarna och idag slås väl något slags rekord kan tänkas när det nu är 10 grader varmt ute.
Ändå, märkligt nog, känns det kallare idag jämfört med slängen av skön vinter som vi njöt av i förrgår.
Då vaknade vi nämligen med klar himmel och rosa moln liggandes som väljäst limpdeg längs Vätterns hela sträckning. Vättermoln. Vättersnö.
Dagern hade ljusnat betydligt genom den snö som fallit under nattens sovtimmar och luften var ren och frisk och lockande.
Snabbt bestämdes att vi skulle åka upp till Omberg. Fanns det lite snö här hemma fanns det nog ännu något mer av vitvaran uppe på berget. Så tänkte vi.
Och mycket riktigt. Vid Höje äng var snödjupet, imponerande för denna märkliga vinter så här långt, hela tre centimeter; tillräckligt för härliga nedfärder med pulkor och kälkar i backarna och med kaffe i termos och blandade bullar blev allt efterlängtad snölekslycka.
Men, det var då det. Nu regnar det som sagt igen och är mer vår, eller höst, än vinter.
2020 står för dörren. Lite skrämmande och avgörande på något sätt, känner jag och många med mig. Vi får väl se först hur det blir med vintern som hittills inte velat vara med och sen vidare ett steg i taget in i en ovissare framtid.
Vi får önska varandra ett Gott 2020 men då måste vi också verkligen börja antränga oss med ordna det så, inte bara prata tomme. 2020 måste bli året då vi börjar vända allt till det bättre.
måndag 30 december 2019
måndag 23 december 2019
söndag 22 december 2019
22 december - Kärlig antagonism
.
Ja! Nu har det vänt, ljuset alltså. I morse kl 0519 tippade det åter över mot ljusare tider. Inte för att man kan märka av det, men själva vetskapen räcker nog.
Sociala nätverk är, rätt använda, alldeles fantasiska. Igår hade jag besök av min "nye" facebook-vän Ulf från Boxholm. Han hade köpt sig en tavla och därvid satt vi en god stund men en kopp kaffe och samtalade om allt mellan himmel och jord, om konst och fotografi (Ulf är en utomordentlig fotograf och dokumentator), om vårt nya samhälles orättvisor och om den ibland uteblivna respekten för varandra, om skolan och lärarrollen samt om den kärliga antagonismen grannorter emellan.
Det var just detta, om den kärliga gamla antgonismen, som jag vill citera Ulf. Han hade nämligen två små historier som speglar förhållandet som mest tidigare rådde mellan storebror Mjölby på kanten av slätten och lillebror Boxholm, bruksorten i skogen.
Men av Boxholms bruk finns inte mycket kvar idag, säger Ulf. Det är bara ett lager som även det ligger risigt till, skulle jag tro. Allting förändras.
- Vet du förresten vad vi kallade den spik som av misstag fick huvudet bortklippt när klippspiken tillverkades. Mjölbybor förstås.
- Men å andra sidan kunde ju också Mjölby, fortsätter Ulf. I en annons med inbjudan till danskväll i Mjölby Folkets hus påpekades att träskor på inga villkor var välkomna på dansgolvet.
Hänvisningen till träskofolket från brukets Boxhom "klamparna", var därmed alldeles glasklar för alla initierade.
Så här dagen efter, när Ulf från sin sida har berättat om vårt möte i facebook, ser jag med glädje att vårt möte i sin tur har gett upphov till nya andra möten människor emellan. Livet kan verkligen vara härligt!
Ja! Nu har det vänt, ljuset alltså. I morse kl 0519 tippade det åter över mot ljusare tider. Inte för att man kan märka av det, men själva vetskapen räcker nog.
Sociala nätverk är, rätt använda, alldeles fantasiska. Igår hade jag besök av min "nye" facebook-vän Ulf från Boxholm. Han hade köpt sig en tavla och därvid satt vi en god stund men en kopp kaffe och samtalade om allt mellan himmel och jord, om konst och fotografi (Ulf är en utomordentlig fotograf och dokumentator), om vårt nya samhälles orättvisor och om den ibland uteblivna respekten för varandra, om skolan och lärarrollen samt om den kärliga antagonismen grannorter emellan.
Det var just detta, om den kärliga gamla antgonismen, som jag vill citera Ulf. Han hade nämligen två små historier som speglar förhållandet som mest tidigare rådde mellan storebror Mjölby på kanten av slätten och lillebror Boxholm, bruksorten i skogen.
Men av Boxholms bruk finns inte mycket kvar idag, säger Ulf. Det är bara ett lager som även det ligger risigt till, skulle jag tro. Allting förändras.
- Vet du förresten vad vi kallade den spik som av misstag fick huvudet bortklippt när klippspiken tillverkades. Mjölbybor förstås.
- Men å andra sidan kunde ju också Mjölby, fortsätter Ulf. I en annons med inbjudan till danskväll i Mjölby Folkets hus påpekades att träskor på inga villkor var välkomna på dansgolvet.
Hänvisningen till träskofolket från brukets Boxhom "klamparna", var därmed alldeles glasklar för alla initierade.
Så här dagen efter, när Ulf från sin sida har berättat om vårt möte i facebook, ser jag med glädje att vårt möte i sin tur har gett upphov till nya andra möten människor emellan. Livet kan verkligen vara härligt!
torsdag 19 december 2019
19 december - Avgöranden
.
Min ateljé har gjort sig känd inte bara för sin konst utan också för de fantastiska växter som jag vårdar och älskar.
Jag har flera gånger redovisat en del av detta här i min blogg och jag berömmer mig själv av att ha gröna fingrar och stort intresse i ämnet. Stora träd som sommartid prunkar i vår trädgård vinterförvarar jag i ateljén, liksom avblommade fönsterblommor som orkidéer och kornettblommor vilka jag gärna ger nya chanser.
Ibland står man dock inför avgöranden som kan vara lite bittra. Så till exempel kände jag till slut att mitt fantastiska kameliaträd, nästan två meter högt, som jag fick i 70-årspresent av goda vänner, inte längre trivdes hos mig. Trädet var i stort behov av bättre utrymme, ljus och klimat och alla de 200 - 300 stycken knoppar (jag överdriver faktiskt inte) som var på gång efter sommarens utomhustillstånd allteftersom bara torkade bort och föll.
Min vackra kamelia är ledsen och hundratals knoppar bara torkar och faller av.
Jag tog ett snabbt beslut att ge kamelian en ny chans i ett vinterhus hos goda vänner där knopparna som kvarstår nu äntligen slår ut under trivsel. Där kommer den att få bo fortsättningsvis.
Beslutet blev lättare att fatta då Bo i Hästholmen, han som är pappa till alla dessa kamelior, med stor generositet, bjussade mig på ett nytt exemplar av lättare dimensioner.
Min nya kamelia blommar vackert i ateljén med lagom mängd blommor.
Crassulan i knopp.
Vännerna som erbjöd ny miljö för kamelian fick på köpet även ta över min tjugofem år gamla Crassula, som också den började visa tecken på trötthet över min ateljés bestående begränsningar. Trots att den en meter höga och vida växten precis satte knopp bestämde jag mig i hastigt mod för att låta den få ett nytt liv på annan plats och sålunda få gå med i transporten som avgick.
Jag har en ny Crassula, en stickling från moderplantan, på gång och jag förväntar mig blomning om något år.
Citronträdet trivs dock fortsättningsvis väl i min ateljé under vintern och bär ett tjugotal vackra frukter som just börjar mogna till förväntad skörd.
Mitt Solanum-träd trivs också fortsättningsvis och sätter blommor på de nya skott som väller fram i ateljévärmen.
På tal om vinterblomning passar jag slutligen på att visa upp vad Sverker hade med sig till vårt sociala tisdagsfika senast.
Kejsarolvon, så gott doftande och så skönt beskriven av Sverker att alla damer runt omkring vårt bord på konditoriet omedelbart lade in om beställning till våren.
Min ateljé har gjort sig känd inte bara för sin konst utan också för de fantastiska växter som jag vårdar och älskar.
Jag har flera gånger redovisat en del av detta här i min blogg och jag berömmer mig själv av att ha gröna fingrar och stort intresse i ämnet. Stora träd som sommartid prunkar i vår trädgård vinterförvarar jag i ateljén, liksom avblommade fönsterblommor som orkidéer och kornettblommor vilka jag gärna ger nya chanser.
Ibland står man dock inför avgöranden som kan vara lite bittra. Så till exempel kände jag till slut att mitt fantastiska kameliaträd, nästan två meter högt, som jag fick i 70-årspresent av goda vänner, inte längre trivdes hos mig. Trädet var i stort behov av bättre utrymme, ljus och klimat och alla de 200 - 300 stycken knoppar (jag överdriver faktiskt inte) som var på gång efter sommarens utomhustillstånd allteftersom bara torkade bort och föll.
Min vackra kamelia är ledsen och hundratals knoppar bara torkar och faller av.
Jag tog ett snabbt beslut att ge kamelian en ny chans i ett vinterhus hos goda vänner där knopparna som kvarstår nu äntligen slår ut under trivsel. Där kommer den att få bo fortsättningsvis.
Beslutet blev lättare att fatta då Bo i Hästholmen, han som är pappa till alla dessa kamelior, med stor generositet, bjussade mig på ett nytt exemplar av lättare dimensioner.
Min gamla Crassula börjar visa tecken på vantrivsel.
Crassulan i knopp.
Vännerna som erbjöd ny miljö för kamelian fick på köpet även ta över min tjugofem år gamla Crassula, som också den började visa tecken på trötthet över min ateljés bestående begränsningar. Trots att den en meter höga och vida växten precis satte knopp bestämde jag mig i hastigt mod för att låta den få ett nytt liv på annan plats och sålunda få gå med i transporten som avgick.
Jag har en ny Crassula, en stickling från moderplantan, på gång och jag förväntar mig blomning om något år.
Citronträdet trivs dock fortsättningsvis väl i min ateljé under vintern och bär ett tjugotal vackra frukter som just börjar mogna till förväntad skörd.
Mitt Solanum-träd trivs också fortsättningsvis och sätter blommor på de nya skott som väller fram i ateljévärmen.
På tal om vinterblomning passar jag slutligen på att visa upp vad Sverker hade med sig till vårt sociala tisdagsfika senast.
Kejsarolvon, så gott doftande och så skönt beskriven av Sverker att alla damer runt omkring vårt bord på konditoriet omedelbart lade in om beställning till våren.
onsdag 18 december 2019
18 december - Potential
.
Julen nalkas snabbt men höstvädret består.
Även om man inte ska blanda ihop väder med klimat känner jag ända in i hjärta och hjärna att det är fel det som sker med en "vinter" som aldrig vill ta sig. Plusgrader och regn står som spön i backen och vindarna vräker in från sydväst - hela tiden; inte underligt med den stora klimatoro som råder, vi känner ju av den redan runt knuten.
Min julsalong är historia. Somliga hittade hit trots julstök och skitväder och för det är jag tacksam och glad. En trogen skara har jag alltså bakom ryggen och sånt känns tryggt och skönt när tiderna ändå är lite svåra ur ekonomisk aspekt. (Det är få förunnat att bli rik på konstskapande).
Under gåsfesten med Tåkerns fältstation tidigare i höstas hade Arne i Svanegården med sig en spännande ask som jag tänkte presentera för er.
Det har talats en hel del om Sveriges beslut att förbjuda plastartiklar och lägga skatt på plastpåsar. Några har jag hört raljera om besluten och för dem har jag intet förtroende eftersom jag menar att alla möjligheter måste prövas att förändra vår livsstil och dess konsekvenser.
- Sugrör av vass, visst är det en fantastisk idé! säger Arne och visar innehållet. Jag har prövat att tillverka själv, fortsätter han. Man klipper av strån i lämplig längd och kokar dem mjuka under flera timmar för att sedan rensa och putsa.
Det här är ju jätteintressant, tycker jag. Vilket förnämligt sätt att tillverka en artikel utan plast. Vassugröret är återanvändningsbart och stabilt och är skönt att använda och vackert att se på. Allt i ett!
Potential finns väl också så det räcker, tänker jag. Ungefär en kvadratkilometer vintervass avverkas varje år i Tåkern för taktäckningsändamål och en del av denna skörd kunde gott bli sugrör med en förädlingsgrad utan sin like, är min åsikt, bara man sparar tillräckligt för att värna vassrikets skäggmesar.
Vill man nu inte tillverka själv finns färdig produkt att köpa via länk nedan:
Julen nalkas snabbt men höstvädret består.
Även om man inte ska blanda ihop väder med klimat känner jag ända in i hjärta och hjärna att det är fel det som sker med en "vinter" som aldrig vill ta sig. Plusgrader och regn står som spön i backen och vindarna vräker in från sydväst - hela tiden; inte underligt med den stora klimatoro som råder, vi känner ju av den redan runt knuten.
Min julsalong är historia. Somliga hittade hit trots julstök och skitväder och för det är jag tacksam och glad. En trogen skara har jag alltså bakom ryggen och sånt känns tryggt och skönt när tiderna ändå är lite svåra ur ekonomisk aspekt. (Det är få förunnat att bli rik på konstskapande).
Under gåsfesten med Tåkerns fältstation tidigare i höstas hade Arne i Svanegården med sig en spännande ask som jag tänkte presentera för er.
Det har talats en hel del om Sveriges beslut att förbjuda plastartiklar och lägga skatt på plastpåsar. Några har jag hört raljera om besluten och för dem har jag intet förtroende eftersom jag menar att alla möjligheter måste prövas att förändra vår livsstil och dess konsekvenser.
- Sugrör av vass, visst är det en fantastisk idé! säger Arne och visar innehållet. Jag har prövat att tillverka själv, fortsätter han. Man klipper av strån i lämplig längd och kokar dem mjuka under flera timmar för att sedan rensa och putsa.
Det här är ju jätteintressant, tycker jag. Vilket förnämligt sätt att tillverka en artikel utan plast. Vassugröret är återanvändningsbart och stabilt och är skönt att använda och vackert att se på. Allt i ett!
Potential finns väl också så det räcker, tänker jag. Ungefär en kvadratkilometer vintervass avverkas varje år i Tåkern för taktäckningsändamål och en del av denna skörd kunde gott bli sugrör med en förädlingsgrad utan sin like, är min åsikt, bara man sparar tillräckligt för att värna vassrikets skäggmesar.
Vill man nu inte tillverka själv finns färdig produkt att köpa via länk nedan:
fredag 6 december 2019
6 december - Välkomna!
.
Nu är allt ordnat och klart, färdigmålat, städat, uppackat och buntat. Vi har jobbat hårt ett par dagar Ulla och jag för att det ska bli trivsamt och intressant för er att besöka oss under helgen.
Glöggen och kaffet värmer vi på imorgon och då sätter jag till sist ut välkomstskyltar och flaggor på väggen.
Hoppas att ni tar chansen. Vi ses! Kl. 11 - 17 gäller under både lördag och söndag
hälsningar från Gebbe och Ulla
Nu är allt ordnat och klart, färdigmålat, städat, uppackat och buntat. Vi har jobbat hårt ett par dagar Ulla och jag för att det ska bli trivsamt och intressant för er att besöka oss under helgen.
Glöggen och kaffet värmer vi på imorgon och då sätter jag till sist ut välkomstskyltar och flaggor på väggen.
Hoppas att ni tar chansen. Vi ses! Kl. 11 - 17 gäller under både lördag och söndag
hälsningar från Gebbe och Ulla
tisdag 3 december 2019
3 december - Ödeshög på kartan!
.
Östgötasonen, konstnären och tecknaren Ulf Lundkvist levererar häftiga serier och råa bilder. Ibland händer det att han utnyttjar sin kunskap om Östergötlands geografi genom att harangera mindre lokala orter i ett nytt och spännande sammanhang.
Faksimil ur DN. Ulf Lundkvist.
Nu hamnade min egen metropol Ödeshög i centrum. Häftigt!
Tack Ulf!
Östgötasonen, konstnären och tecknaren Ulf Lundkvist levererar häftiga serier och råa bilder. Ibland händer det att han utnyttjar sin kunskap om Östergötlands geografi genom att harangera mindre lokala orter i ett nytt och spännande sammanhang.
Faksimil ur DN. Ulf Lundkvist.
Nu hamnade min egen metropol Ödeshög i centrum. Häftigt!
Tack Ulf!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)