söndag 21 december 2014

21 december - Vändpunkten

.
Det har varit en mörk höst och absolut renons på vinter.
Men nu vänder det, åtminstone ljuset, tillbaka.
Imorgon är dagen i princip något längre än idag, men det är bäst att uttrycka sig så vagt eftersom det här med horisonter, anomalier och ojämnheter kan göra att det kan tyckas stå still eller t o m ta ett ministeg bakåt så här de första dygnen efter vintersolståndet.
Men still står det aldrig. Det gör ingenting inom astronomin eller i naturen i sin helhet och allt är ju förresten relativt. Jordaxelns lutning i förhållande till solen är allt som är. Så lite kan göra så mycket; alla årstider. Märkligt!



Även idag har det varit mera höstkänsla eller t o m vårkänsla än vinterkänsla. Solen har strålat in från låg höjd och skuggorna har blivit långa och ryggen ljummen. Men mot aftonen, ungefär kl 15.00 alltså, seglade en ny mulenfront in från väster och till slut slocknade även Jupiters nålstick i öster. Och nu sitter jag här vid datorn i ateljén och rekapitulerar årets "mörkaste"dag.


Vid Stugan har ännu en alm börjat ge sig. En stor gren med vitrötad ved och kolsvart kärllager har under de senaste veckornas stormvindar knäckts och rasat rakt ner mot Kvarnstugans kökstrappa, dock utan husskador som tur är. Jäkla almsplintborre och det smittsamma virus den bär har jag lust att säga. Viruset som följer denna lilla bagge håller helt och hållet på att förändra ekologin och skogen. Finns en väg tillbaka för almen eller kommer allt som är kvar till slut bara vara busk och kratt?!
2015 kanske blir den sista sommaren med levande jättealmar vid Stugan. Detta sörjer jag i så fall redan.



Innanför ytterdörrens glas sitter en stor husfluga under övervintring. De är liksom så platta, de här vinterflugorna, och vingarna ligger tätt sammanfogade och tryckta mot kroppen.
I motljuset lyser fötternas fästblåsor alldeles vita.

Nu väntar jag på snön, nu får den gärna komma. Men prognoserna för den närmaste tiden lovar inget av den varan.
Hemma, inomhus, är allt julstädat och klart. Nu får ni alla komma hit.
Välkommen jul och hela släkten!

lördag 20 december 2014

20 december - Kalas med goda vänner

.
När decembermörkret står tätt kring knutarna känns det som en lämplig tid för att gå inomhus och njuta av en tallrik enkel men tämligen exklusiv mat i goda vänners lag.
Av en av alla mina vänner, Göran, hade jag nämligen fått ett par laddningar nyfångad "Sommaströmming", som han i sin tur emottagit av sjön Sommens premiumfiskare, Göran Hector. Han "vare lovad" i sammanhanget, ty jag hade länge under hösten sökt förmå några andra fiskande vänner att ge sig ut på Vättern för att söka fånga denna vackra lilla laxfisk, (i nämnda sjö rätt och slätt kallad för vad den är nämligen siklöja) men utan lyckad hörsamhet i ögonblicket.




Två påsar, sammanlagt tre kilo alldeles pinfärskt nyfångad"Sommaströmming", fick jag alltså som gåva från "Göranarna" för någon vecka sedan och för enkelhetens skull blev det temporärt frysen för senare behandling.
Ett och ett halvt kilo upptinad siklöja blir alldeles för mycket fisk för oss två hemmavarande i hushållet, så mitt förslag kom spontant upp under ett socialt tisdagsfika för en vecka sedan till tre andra vänner runt kaffebordet, att de nästa vecka skulle känna sig välkomna till min ateljé för en stunds samvaro runt ett stort fat nystekt "Sommaströmming".
I tisdags blev detta mycket nyfiket emotsedda kalas av, och det blev väldigt lyckat, vad jag förstår, eftersom allt tog slut och inte en minsta smul blev kvar till något som helst förfång.

Förberedelserna och tillagningen var som följer.



Siklöjorna fick tina i kylskåpet under ett dygn, då blir de lättare att rensa och jag gör som med vanlig strömming, bryter av huvudet och rensar ur buken med tummen varefter jag plattar ut fisken så att mittbenet lossnar och enkelt kan lyftas ur varvid också stjärtfenan naturligt följer med. De båda beniga bukfenorna nyper jag bort liksom jag gör med ryggfenan. Därefter är fiskfiléerna färdiga för stekning. Det tog nog en dryg halvtimma att rensa de cirka trettio fiskarna, ty sjön Sommens siklöjor är små, nästan bara halva storleken mot Vätterns, 

Då jag i förväg genom bukens rundning anade att det var en hona med rom, använde jag saxen för att klippa upp bukhålan och försiktigt lyfta ur romsäckarna. Dessa tvättade jag i en tät sil, lyfte bort alla hinnor varefter jag la rommen i en glasburk, saltade och ställde i kylskåpet.
Detta blev efter en dags mognad till ett par små snittar med exklusiv löjrom - alltså samma sort som den märkesskyddade Kalixvarianten, men i detta fall min egen och minst lika njutbara.

Löjfiléerna vände jag i kryddsaltat ströbröd blandat med vetemjöl och en aning peppar och la dem sedan tätt tillsammans omgångsvis i en stor stekpanna med rejäla smörklickar. Siklöja ska stekas hett och kort, och vändas en gång, nästan så som man gör med  strömmingens "sotare" och stekytan ska bli knastrig och vara mörkt bärnstensfärgad.

Därefter är det dags för moset.




Jag bryner, i smör förstås, två decimeter skivad purjolök och ställer undan denna medan jag skalar 2½ kg mosig potatis som kokas mjuk.






I potatiskoket får en bit putsad rotselleri gå med

Jag mosar koket med en manuell potatisstomp med kokvattnet som enda vätska, men slattar till sist ändå i en skvätt grädde och en smörklump och bearbetar purén till önskad konsistens, smakar av med salt, peppar och muskot, vippar i den brynta purjolöken och strör över nyklippt persilja på toppen i bunken.

Allt serverades varmt och direkt. 
Rårivna morötter och rårörd lingonsylt är ett måste och flingsalt är bra att ha på bordet för egna initiativ.
Jag serverade lokalt producerad äppelmust till min gourmetmiddag. 
Det blev till mums för män. Ett riktigt kalas!

torsdag 18 december 2014

13 december - Stjärnefall

.

På E-fyran, just efter Mjölbyterassens högsta punkt, där utsikten från bilen över slätten mot Omberg tar vid, "faller stjärnan" och ritar ett kraftigt lysande meteorspår tvärs över den blåsvarta kvällshimlen i söder.
Det är Geminidernas afton som börjar så magnifikt. Nästan två sekunder varar blosset och det blir nattens vackraste.

måndag 15 december 2014

15 december - Fyra små akvarellstudier

v.
Jag bjuder på en sen möjlighet inför julen att komma över en liten fågelstudie i akvarellteknik till ett mycket överkomligt pris. Lämplig julklapp!
Bilderna är stilfullt men enkelt inramade i storleken 26,5 x 20,5 cm.
Priset är 1 000 kr exklusive eventuell frakt. Passa på!.

Obs att färgåtergivning inte är perfekt, verkligheten är bättre!


Blåmes 1 000:- Såld


Domherre 1 000:- Såld


Rödhake 1 000:- Såld


Sädesärla 1 000:- Såld

Intresset var stort. Alla fyra akvarellerna såldes inom någon timma efter presentationen.

torsdag 11 december 2014

11 december - Språklig förbistring

.
Snöblandat regn och blåst dunkar på rutorna och det ska bli etter värre med den varan imorgon är det utlovat; orkanvindar på västkusten och kuling runt alla våra s k farvatten. Inte så mycket Luciakänsla alltså, så här långt.


En bottennotering i rubriksättande klippte jag ur Corren igår. Jag lade ut faksimilen på nätverket "Anonyma språkpoliser" där den gjort "succé" och fått väldig spridning med många spetsiga kommentarer.
Härmed har nog Corren befäst sin tidigare eventuella ställning i anka-världen.

Tidningens chefredaktör har tillsammans med nyhetsredaktören gått ut på nätet och bett om ursäkt för fadäsen som man ser allvarligt på.
Men bakom detta finns nog inte endast en möjlig lapsus i språklig behandling, utan troligare, bakomliggande djupa problem som underbemanning, kvalitetssänkning och stress.

Tidningarna är inte som de var förr och ofta känner jag faktiskt för att för gott avsluta min prenumeration på detta organ, men mest då beroende på de två radikalt nyliberala stolpskott som numera skriver tidningens ledare. Deras synpunkter om politik, människor och samhälle är det värsta som jag kan tänka mig och jag tvingas se det varje morgon.

måndag 8 december 2014

8 december - En kvistig fråga

.
En gammal apel i beteshagen hos Göran, troligen ungefär jämngammal med oss själva, är med nöd och näppe levande men ändå full av liv, ty en enorm påväxt av lavar och mossor tynger trädet så att många grenar är brutna, barken är skalad av kritter och hela trädet går en långsam död tillmötes. På något sätt är allt detta väldigt vackert men sådant är lätt att säga förstås, bara om annat än om sig själv.



Naturlig dekoration.

Jag bryter av en liten toppkvist och tar med mig hem för att dokumentera med kameran och för att försöka kolla upp vad det är för slags mossa som växer så vackert och tätt. Laven tror jag mig känna igen som slånlav.

Tillägg 1:
Men se det där med slånlav är fel, berättar Stefan Ericsson. Han noterar istället blåslav, skrynkellav till höger och möjligen också pukstockslav. 

Tillägg 2:
Två hjälpsamma mosspecialister, Henrik Weibull och Torbjörn Tyler, har pressat mig till att försöka presentera allt mer detaljerat bildmaterial så att en artbestämning av mossan på bilden ovan kan göras. Alltså har jag tagit små bitar av mossan och skannat.



För grovt.


Ändå inte tillräckligt skärpt och nära.



Mössan kvar på sporkapseln utgör problem för bestämning.


Alltför fuktigt preparat gör att sporkapseln blir uppsvälld, vilket försvårar artbestämningen.



Med denna extrema upplösning på en pytteliten sporkapsel blir resultatet ändå suddigt, tyvärr!


Undan för undan har jag skannat in detaljer med allt större upplösning. Men tyvärr är nog bilden inte tillräckligt skarp för att helt säkert kunna avgöra vilken av dessa två arter det rör sig:

Orthotrichum speciosum - trädhättemossa

Orthotrichum affine - strimhättemossa


Men jag tror, om jag jämför med bilderna på de två arterna i Nationalnyckeln: Bladmossor Anoectangium - Orthodontium, sid 236 - 238, att det nog till slut kan vara strimhättemossa, Orthotrichum affine, ty nog anar man en längsgående mörk stirmmighet på sporkapseln, som motsvaras av nationalnyckelns bild på arten

Vem har sagt att allt ska vara enkelt!

söndag 7 december 2014

7 december - Gud, låt mig aldrig bli blasé!

.
Jag är på väg till Stugan för att vattna mina kryddkrukor och stannar till vid Lövsängsborg, där Tåkerns landskap öppnar sig ut över Väversunda vass. Något borde det väl finnas att se, tänker jag, fastän allt tycks tyst och tomt.
Jag sätter kikaren till ögonen.

"Gud, låt mig aldrig bli blasé på detta!"


Fem havsörnar glider omkring därute över ett vatten som jag visserligen inte ser, dolt av kilometervassen, men som jag vet ligger lockande bräddfyllt av fjädrat liv som en evig källa att ösa ur.

Men så har det inte alltid varit och så kommer det tyvärr säkert inte alltid att vara. Under 85 % av mitt hittillsvarande liv vid fågelsjön har havsörnar varit en sällsynt bristvara, nästan aldrig upplevda. Men idag kan man en ordinär dag i stort sett när som helst på året knappast besöka Tåkern utan ett eller många möten med denna vår största rovfågel.
Inte underligt att Naturum Tåkern, just idag, den 7 december,  har kallat publik till "Örnarnas dag". Sånt kan man utlova med hundraprocentig garanti.

Aldrig hade man väl kunnat tro eller hoppas på något sådant för ett par decennier sedan. Märkligt är livet och ibland också skönt!

torsdag 4 december 2014

4 december - Att spegla sig i korpens öga

.

Att spegla sig
i korpens öga
känns oväntat stort.
Integritet blir samhörighet
av ovanlig sort,
man mäter och mäts med delad stock.

tisdag 2 december 2014

2 december - På banan igen

.
Det får bli en jättekortis bara för att berätta att jag är på banan igen efter en halv veckas intensiv vinterkräksjuka.
Det finns en del att svara på och redogöra för. Jag återkommer.

onsdag 26 november 2014

26 november - Annorlunda gråsparv

.
- Det är otroligt så många gråsparvar det är vid fågelbordet idag, säger jag till Ulla vid frukostbordet. Säkert närmare hundra stycken och så då det vanliga tiotalet pilfinkar och till det några enstaka grönfinkar och så mesarna förstås.
Men, titta där, en ensam bergfink också.

Detta är vad jag först tror.
Men det är ingen bergfink. Den kritvita övergumpen lurar mig ett ögonblick.
Det är en annorlunda tecknad gråsparvshane som jag ser, och jag har inte sett den här fågeln tidigare någon gång. Den är alltså nyanländ vilket visar att det hela tiden sker förändringar bland de övervintrande sparvarna, ankomster och små flyttningar.



Gråsparvshanen har klara leucistiska drag, d v s inslag av vita fjädrar, med helt vit övergump och enstaka vita fjädrar på ryggens övre del samt har breda vita spetsar på tertialerna.

Leucism är ett slag av mutation vilken inträffar hela tiden i naturen men som också oftast regleras genom ökad predation på alltför utstickande fåglar.
Det man har noterat det senaste årtiondena är en ökning av vita inslag bland t ex koltrastar där alltfler lyckas med övervintring i landet och således, antagligen genom närhet till människan, lyckas klara överlevnadsprocessen bättre trots det leucistiska inslaget. Man kanske kan säga att det är ett slags domesticeringsprocess.

Nu kommer jag att hålla koll på den här gråsparven. Det blir spännande att se om den fortsättningsvis kommer att lyckas överleva och bli kvar.


tisdag 25 november 2014

25 november - En vårlik novemberdag vid Tåkern

.
Jag sitter uppflugen på en plattform vid kanalen, på en enkel träställning, nåbar endast per hala pinnsteg, i en al nära Stugan vid Tåkerns strand. 
Det är så fantastiskt väder att jag nästan saknar ord för beskrivning. En "vacker aprildag" är väl det epitet som kommer närmast i känsla.



Jag har åkt ut till Stugan en sväng för att bland annat vattna mina kryddväxtkrukor satta till vinterförvaring innanför skyddande fönster i en i övrigt kallställd miljö och unnar mig därefter en vandring längs kanalen med solglitter som blixtrar i vatten och vegetation.

Nedanför mig finns ett arbetsbord med bänkar där Tåkerns fältstation brukar utföra sin standardiserade vassringmärkning, men där är nu tomt och tyst, säsongen är över. 
Vassen finns kvar förstås och dess liv också om än i något begränsad omfattning. 
En blå kärrhökhane ser jag till exempel sväva i måsvit siluett mot Svanshals strandskog långt borta mot öster och strax därpå kommer ännu en blåhök flygande förbi över vassfälten på närmare håll. Det är en ungfågel som lyser vackert varmbeige i novembersolen. Den har en bländvit övergump som blixtrar till då och då och avslöjar dess position.



Med solen i ryggen spanar jag ut över Tåkerns vasshav från en uppflugen position på en plattform i ett alträd. Därute flyger just en ung blå kärrhök förbi, men inte ens vid senare förstoring går det att återfinna den i fotot.

Det är framför allt småfågeljakt som blåhökarna ägnar sig åt. De sniffar lågt över vassvipporna och griper blixtsnabbt med ett utsträckt ben, långa tår och sylvassa små klor de fåglar som inte förstår att kasta sig ner i skydd utan försöker undkomma uppåt. Jag har sett det ske flera gånger med både sparvar, lärkor och mesar.
Jag hör spröda blåmesläten och "vinande" ljud från skäggmesar överallt ute i vasshavet. De måste se upp.



När jag i kikaren spanar vidare in mot de allra yttersta träden i pilraden längs Ramstadkanalen ser jag ett par stora fåglar sitta staty. Är det möjligen ...?

Långt därute ser jag i den igenväxta Ramstadkanalens yttersta gamla pilträd ett par mörka klumpar. I kikaren kan jag med nöd och näppe konstatera att det är havsörnar eftersom jag anar vita stjärtar och möjligen gula fötter och näbbar. Är de två? Jag zoomar in med kameran så gott det går, knäpper av och tänker mig en analys senare hemma i ateljén.



Där är tre havsörnar på plats i pilen, två gamla med gula näbbar och vita stjärtar, sannolikt ett par, med den mindre hanen till vänster och honan strax nedanför till höger om honom. Men där finns alltså ytterligare en havsörn, en ungfågel lite högre upp i trädet men den ser jag först nu vid redigering av fotot.



Här kommer ännu en havsörn flygande över himlen ganska nära mig. Jag uppskattar dess ålder till tre eller fyra år.

Ytterligare en havsörn kommer flygande på skrå över himlen, ganska nära och på väg ner mot Dags mosse och ännu en örn anar jag långt ute över sjön, nästan på andra sidan, som en mörk men lättartad blaffa.
Fem havsörnar totalt noterar jag således idag. Det är så att man kan bli bortskämd.

Det mullrar över Tåkern idag.
Tunga vågor av ljud väller in över bygden från Kråks skjutfält på andra sidan Vättern. Det känns i bröstet och hjärtat mer än det hörs via öronen.
Men nedanför mig, från bryggfästet där kanoterna ligger uppdragna i gräset, hör jag andra dunkande ljud. 
Jag förstår vad där är. Jag har sett det förut när jag vänt kanoter. Det finns en mink därunder som lever "rövare" en stund.



Under kanoternas skydd lever en mink "rövare" så att det dunkar som från en trumma.

När jag klivit ner ur trädet och går ut över bryggan plaskar det till i vattnet bredvid mig. Jag sjunker ner på huk och väntar med kameran beredd.


Plötsligt dyker ett litet mörk huvud upp bara ett par meter ifrån mig men redan då jag lyfter kameran är huvudet åter borta. Minken kände min närvaro.



Jag kan följa det band av bubblor som stiger till ytan men minken ser jag inte mer, och alla de tusentals små mörtar som stod och lapade sol så fridfullt i ytvattnets värme blixtrar till och skvätter iväg så att jag lätt kan följa minkens försvinnande väg genom det osiktiga vattnet.



Sollapande mörtar vilar tusenfalt i kanalens varma selvatten.

måndag 24 november 2014

24 november - Julen närmar sig

.
En månad kvar. Hösten rusar vidare i snabb takt mot vinter och jul. En händelse av många som Ulla och jag har att se fram emot är nu inbokad.





lördag 22 november 2014

22 november - Personligt om Gebbe i Vingspegeln

.
Solen lyser fullkomligt strålande idag och alla talar om det eller skriver suckande rapporter nätet. Alltså går jag bara vidare och njuter av det hela, vidare till ett personligt porträtt av undertecknad signerat Adam Bergner i Tidskriften Vingspegeln.



Det fina omslaget, en akvarell med två gråhakedoppingar är signerat Fredrick Lindmark

Det var någon gång i somrigt augusti som Adam tittade förbi vid Stugan, då jag som intensivast målade på min kommande utställning i Linköping.
Det skulle bli ett "skådarporträtt" i östgötaornitologernas egen tidning, meddelade Adam.
Så blev det också och nu har alstret anlänt i postlådan.

När det är dags för dylika artiklar har man kanske kommit en bit i livet, eller snarare bör, och det har jag ju gjort. Det mesta av naturskådandet är redan bakom mig men jag tror ändå att jag har det bästa kvar trots allt.

Nu lägger jag in reportaget här nedan sida för sida för den som vill veta mer. 
Varsågoda! och tack Adam för att du skriver så personligt och trevligt om mig och ett tack också till min vän Chritster Elderud som har ett ofantligt bildförråd från en tid som var, och som bjudsamt alltid levererar ur detta värdefulla arkiv vid behov.

Bilderna är klickbara för bättre läsning.







Gebbe Björkman


fredag 21 november 2014

21 november - Kyrkklockorna i Ödeshög ringer av sorg

.
Jag sitter i min ateljé med tårar i ögonen.
Just nu klämtar kyrkklockorna på andra sidan gatan.
De ringer för Klas Ingesson.


På grusgången står representanter för media, en handfull personer i svarta rockar med kamerorna beredda att dokumentera personer i sorg. Här finns nämligen ett stort allmänintresse att dokumentera och förvalta mitt i den personliga tragedin.


I samma stund som portarna öppnas, fast åt andra hållet i sydväst, över hustaken, lyser den sista solstrålen in mot kyrkan över molnkanten. Idag för första gången på nära tre veckor önskar även solen vara med. Det känns som ett slags budskap.


onsdag 19 november 2014

19 november - "Det gula ögat"

.

Jag har tidigare alltid tänkt att Hilding Mikelssons klassiska omslagsbild till den postumt utkomna boken "Det gula ögat" av vår store naturberättare Hans Lidman är ett porträtt av en duvhök.
Men, jag har haft fel hela tiden, det ser jag först nu när jag lägger in den vältummade boken i skannern. Fotot visar nämligen en sparvhök och det förstår jag av bröstets tvära och glesa band, där den unga duvhöken istället har längsgående streck. Och även om nu en gammal duvhök faktiskt också är tvärbandad så är dess streck mycket distinktare svarta och betydligt tätare ansatta. 
Och så är det en sak ytterligare, som jag vet idag. Den unga duvhökens från början så gula öga drar med åren över mot orange eller t o m nästan rött.
Jo då, något har jag allt snappat upp i kunnande sedan jag senast läste boken och gula ögon ger mig möjligen något annorlunda associationer.

Men från det ena till det andra. Det dök oväntat upp idag igen, det där gula ögat, när jag var på besök hos vännen Göran. Därav denna inledning.

- Jag hade besök av en ung duvhökshona för tre dagar sedan och hon slog en av mina hönor inne i hönsgården, berättar han. Det är därför som det står en grävlingsfälla gillrad med sagda höna ifall du nu skulle undra. 
Kanske kommer hon tillbaka och då ska jag minsann sätta en ring om foten på henne.



Fällan är tom på hök när jag anländer och tom hela tiden som jag är där, men just när vi ska skiljas åt på gårdsplanen går blickarna åter till hönsgårdens fälla. Något rör sig där inne.
Där är en hök. Hon är tillbaka på sitt välmörade byte, den unga duvhökshonan.



Vi bär in fällan med innehåll till garaget, tar handskarna på, duvhökens starka fötter och skarpa klor är nämligen  inget att leka, och tar sen gemensamt ut henne försiktigt ur fällan.



- 92 ska hon ha, säger Göran, ett nummer större än hanen, varefter han lägger fågeln på rygg i knäet och med en tång kniper åt Riksmuséets ring om tarsen allt medan jag fotograferar.



- Så där, säger han. Du är ringmärkt och klar. Nu går du nog aldrig mer i den här fällan. Och krävan din står ut som en boll av allt kött du har ätit. Nu ska du väl kunna klara dig åtminstone till vinterns svältdagar.

Så släpper han fågeln utanför garaget och hon far genast, lågt över backen, rakt upp mot skogen på andra sidan vägen, medan korpen som sitter i hagens björk lyfter och tyst och följer efter, men på säkert avstånd. 



En duvhök är inte att leka med heller för en korp.


Tillägg den 22 november: I kommentarerna nedan berättar min trogne läsare Thord Wiman om ett möte med Hilding Mickelsson personligen, ett mycket läsvärt inlägg.

Gebbe


tisdag 18 november 2014

18 november - Korpstudier

.
Inför ett troligt större arbetsuppdrag har jag sedan några dagar tillbaka börjat skissa korpar. Jag är i startgroparna men inte så mycket längre i ett just påbörjat långlopp och målet jag har i det här arbetet tänker jag mig som svartvita bilder byggda på en ganska fri blyertsteckning med tusch som förstärkning av korpens svärta vid behov och av olika grad.


I det första skedet där jag nu befinner mig gäller det att släppa låsningar och "fördomar". Det finns mängder av foton på korpar att studera, både egna och andras men jag planerar också direkta studier på levande fåglar i hägn.
Allt detta kommer att utgöra en stabil bas, en " stensatt torpargrund", så att jag som konstnär kan ta projektet ett steg längre än till det redan givna och förtänkta.
Alltså försöker jag nu lära mig allt om fågelns anatomi och formspråk upp till en trygghetsnivå där jag känner mig hemma att experimentera i allt vidare cirklar och förhoppningsvis slutgiltigt finna ett alldeles eget uttryck som ska genomsyra hela den kommande sviten av korpbilder.


Det är ett spännande uppdrag och jag känner ett sug och en lust av utmaningen och denna fantastiska fågel är självklart värd all ansträngning.

måndag 17 november 2014

17 november - Stolt och glad idag

.
Tommy Karlsson från länsstyrelsens gröna avdelning är på besök i Ödeshög idag. Han går igenom ett antal restaureringsobjekt med grävare "Leif i Vantekullen" då det finns naturvårdsåtgärder att utföra både vid Heda och Uttersbergs torrängsbiotoper men även i min egen absoluta närhet.

Stolt och glad känner jag mig således idag, då jag är lite av en "whistleblower" i sammanhanget. Det är nämligen så att det var jag som i somras upptäckte både en maffig bivargskoloni och andra ovanliga steklar som t ex guldsandbi i ett sandigt ruderatområde vid Dalgatan i Ödeshögs norra utkant, där jag sedan tidigare även kände till en mycket fin torrängsflora med rara arter såsom fältvädd, grusviva och toppjungfrulin.



Larm slogs av både mig och vännen Kjell Antonsson, som jag kontaktade, till länsstyrelse och kommun, vilka nu i samförstånd medelst EU-bidrag har inlett åtgärder för att förvalta och förbättra området i avseende på den fina floran och insektsfaunan.



En informationsskylt om åtgärderna, gjord av vännen, naturvårdsentreprenören Christer Wiking, är nyligen uppsatt i området och tippning av trädgårdsrens från villaområdet är från och med nu, vid vite förbjudet.



Idag togs ytterligare steg när Tommy och jag tillsammans gick igenom området och markerade ytor där Leif ska schakta bort grässvål för att på så sätt skapa nya öppna och sandiga ytor i områdets söderlägen. Även viss röjning av småträd och buskar kommer att utföras under de närmaste veckorna.

Ni förstår nog min glädje över allt detta som har skett så frejdigt och snabbt och ni förstår säkert också min nyfikenhet inför kommande vår och sommar. Här kommer jag nog att hänga en del! Den redan så naturrika kommunen Ödeshög har ytterligare uppgraderats och kompletterats!