13 november - Jag fick mejl om en buskmus igår.

.
Det kom ett mejl igår, med en fråga om en liten gnagare som observerats av Inga-Britt Nilsson i Kilsbergen.

"Hej!

Läste en artikel på internet om brandmus. Jag hittade den när jag letade efter bilder på en mus jag såg och ville identifiera den. Fick en bild på den, inte så bra men den typiska över ryggen syns.Detta var i Kilsbergen i Närke, Tomasboda. Bilden är tagen våren 2015. Kan det vara en brandmus?"

Hälsningar

Inga-Britt Nilsson 

foto: Inga-Britt Nilsson

Fotot bekräftar att det är frågan om en buskmus, en sällsynt liten mus som finns i en isolerad förekomst just i Bergslagen. Den skiljs från brandmusen genom sin ovanligt långa svans. Den svarta strimman en s k "ål" på ryggen har annars arterna gemensamt.

Buskmus ville jag väldigt gärna se själv också.

7 oktober - Sommarens sista dag

.
I morse var det frost för andra gången hittills i höst och idag kändes det som på riktig. 
Hans på fiket säger att det var minus 1,5 grader vid soluppgången och också hans gräsmatta var alldeles vit.

Sommarens sista utomhusbad är just genomfört, den 30 september i Flugebosjön.

Det får mig att tänka tillbaka en vecka. Den 30 september var nog den sista dagen med sommarkänsla för i år och jag badade faktiskt. Det är sant. Se bilden. Och, jag har vittnen - Janne och Sven var på plats.

Vi letade upp en spännande plats för vår utflykt och den gick till Bo Wastholms minutiöst skötta lövskog på stranden till Flugebosjön alldeles nära Smålandsgränsen i Ödeshögs sydligaste skogsbygd.
Det finns mycket att säga om denna pärla men jag gör det enkelt för mig nu genom att lägga in länken till ett tidigare skriveri här i min Naturliga dagbok, där jag berättar en historia som är bland det mest läsvärda jag gjort, enligt eget tycke. Hoppas att du tar dig tid.

http://naturligdagbok.blogspot.com/2012/11/22-november-bosses-skog.html

Vi är ute på sedvanlig "krypjakt", alltså letandes efter baggar och andra insekter i murkna trädstubbar, i multen lövförna och i varma solgläntor mellan alla hasselsnärjen, på en för Sven och Janne alldeles ny plats varvid såll och handkratta kommer flitigt till bruks.

Ostronmussling. 

Vi finner en hel del annat intressant i denna udda skogsbiotop, exempelvis flera spännande svampar och en hel del insekter av skilda slag. Bokspinnarens vackra larv kryper över vägen. Den är en kuriöst tecknad gynnare som hamnar i min fotosamling

Bokspinnarlarv.

Tjäderspillning.

På vägen upp till Boos skog vandrar vi in i ett utvuxet skogsparti vid Tranåsvägen. Området omfattar bara en knapp hektar men det räcker till för att finna färsk tjäderspillning, baserad på blåbärsdiet, 

... och på vägen finner vi även en trafikdödad mård.

Hemvägen går ner över Småland och där gränsen går mot Östergötland har östgötarna satt upp en informationsskylt av gammalt värde och slag. Det gällde uppenbarligen att hålla koll på de fattignupna grannarna i söder så att de inte tog med sig oknytt och ofog in till den rikare grannen i norr, och det inte för så länge sedan! 

1 oktober - Fladdermuskväll

.
För några år sedan upptäckte jag att Nordens största fladdermus, den som också heter Större Fladdermus, stannade till under sin höstflyttning söderut över landet i stort antal i området runt min Stuga vid Tåkern.
Jag såg drygt tio individer som samtidigt höll jaktrevir i luftrummet över strandskogen mellan Stugan och Renstad gård och upplevelsen av dessa rejäla flygande däggdjur var mäktig. Dessförinnan hade jag nämligen endast sett arten några få gånger.

Den Större fladdermusen, Nyctalus noctula, har en vingbredd på upp emot 45 cm, en rejäl sak alltså och den flyger tidigt på kvällen, även i ljus eftermiddag, på hög höjd, där den fångar dykarbaggar, nattsländor och nattflyn. Flykten är drivande aktiv och målmedveten med rejäla dyk och kast och går runt över stora områden i landskapet. Om man inte är uppmärksam kan man ta den för en spelande enkelbeckasin.

Arten finns i stora delar av landet, men det är känt att den sträcker söderut under senhösten och till och med försvinner ut över Östersjön; en sträckande däggdjursart alltså.

I förrgår var det dags igen. Kvällen var klar och vindstilla och jag liksom kände på mig att det kunde vara något på gång så jag for ner för att njuta av tranor och annat från min stol vid väggen.
Jag följde med en tranflock ner över betet och då ...

... två stora fladdermöss for runt över blåhimlen. Det blev en magnifik upplevelse som jag verkligen unnar andra att uppleva och förstå, så passa på nu, alldeles vid solnedgången gäller och jag kan tänka mig att fler individer kommer att ansluta efter hand om hösten fortsätter så här vänt. Jag hoppas och tror att det är bara början.

Senare, när mörkret föll, kom fler arter fram. Utan fladdermusdetektor är jag inte kunnig nog att avgöra arttillhörighet men nog såg jag flera små Dvärgfladdermöss under almarna och över betet vid
Kvarnstugans bod flög flera medelstora fladdermöss runt: Nordisk fladdermus eller Mustaschfladdermus kanske jag kan gissa.
Sen blev det svart och jag blev blind.

7 augusti - Linderödsgrisen avancerar

.
Jag har ägnat en dag åt fortsatt bearbetning på det beställda omslaget av en Linderödsgris.
Den första skissen presenterade jag både här i min blogg och för beställaren den 31 juli och fick i princip godkänt för att gå vidare med idén.

Ett möjligt omslag kan se ut så här, men det kräver en aning bildbehandling för att få rätt vitbalans i bakgrunden. Jag har skickat en lågupplöst kopia per mejl och avvaktar nu grisens vidare öden.

31 juli - En första skiss ...

.
Ett möjligt bokomslag på gång ...

... en glad gris - Linderödssvin.

Indien - 2. Vackrast av renhållningshjonen

.

Över Taj Mahal vid Agra i Indien svävar en smutsgam. 
Den seglar fram och tillbaka över området, söker uppvindar vid tornen och murarna, svävar  fram obekymrat och liksom tyngdlöst, landar en stund på en kupol, lyfter igen och söker sig framåt. Letande. Efter vad?

Den är inte ensam bland smutsgamar här. Åtminstone två till ser jag, mörkare av ungdomlighet. Men, det är den här, den som är vitast, kontrastrikast, vackrast och äldst som jag njuter av mest. Den har ett lysande knallgult ansikte. Jag återkommer till det.

Taj Mahal är rent och fint. Det utmärker sig på ett högst annorlunda och påtagligt sätt från den allmänrådande smutsen i övriga Indien.
Själva mausoleet är nyligen tvättat skinande vitt och putsat från all koleldssvärta och koblajssot. 

I dammarna går en man och städar. Han sveper med långa tag en lång mopp i knädjupt spegelvatten för att hålla alger och smuts borta. Allt ska vara fint och vackert vid detta världens underverk

På de välklippta gräsmattorna, bland bländande rabatter av dahlior, lejongap och krassing, håller kohägrarna till. De spatserar runt på sina styltor och plockar i sig av allehanda småskräp och flugor. De är vana vid folk och är helt obekymrade om närgångna fotografer. Kohägrarna gör sin allmännytta noga och enträget, men av egna skäl.

Och över allt detta finns de bruna gladorna, ibland i hundratal, svävande över hela Indien och naturligtvis också här, vid Taj Mahal. De är generalister, renhållningshjon av rang, och de äter av det mesta från sophögarna vilka det finns så gott om överallt.

Men med Indiens övriga stora gamar, de som det fanns så många av för några decennier sedan, är det numera skralt, eller för att tala klarspråk, nästan helt kört. På vår resa till exempel såg vi inte en enda White-rumped Vulture, Longbilled Vulture, Gåsgam,Cinereous Griffon eller Red-headed Vulture. De är alla nästan helt borta. Utrotade av miljögifter. Så otroligt ledsamt!

Av Indiens alla sopätare är det emellertid smutsgamen som jag tänker på just nu. Den är effektiv i sin städiver och den har en egen preferens vad gäller födan, vilket den är alldeles ensam om.
Smutsgamen äter nämligen skit, bajs alltså, vilket förstås namnet syftar på. Den drar nytta av alla exkrementhögar som man måste stiga åt sidan för när man fotvandrar i Indien. Många av dessa skitkorvar kommer ur hundar. 
Även inom Taj Mahals muromgärdade område finns de lösa hundarna, kanske inte lika många som utanför, men ändå högst påtagligt. Sammantaget blir det något ton hundskitar på ett år på gräsmattorna i parken.

Nästan alla Indiens hundar lever fritt, utan ägare. De är loppbitna, halta och trasiga. Ofta tittar de på en med bedjande ögon. De blir till eländesdjur för oss västerlänningar som ser hunden som vår bästa vän, ty här har de faktiskt lägre rang än råttor, och sådana finns det väldigt gott om.

Smutsgamen lever inte enbart av fekalier förstås. Den är väl lika mycket opportunist som alla andra kadaver-&skräpätare och tar för sig av vad som bjuds. Men för smutsgamen är ändå exkrementätandet extra betydelsefullt.
I bajs finns nämligen gott om restprodukter från förbrukade röda blodkroppar. Däri finns ett gult färgämne, det som ger gallan dess färg. 
Detta färgämne tar smutsgamen upp i sin ämnesomsättning och återanvänder. Den skaffar sig ett ornament, en prålighet, genom att färga sitt ansikte knallgult.
Den mest lyckosamma smutsgamen är den som äter flest skitar från till exempel hundar. Den individen blir vackrast och framgångsrikast av sin art. 

25 november - En vårlik novemberdag vid Tåkern

.
Jag sitter uppflugen på en plattform vid kanalen, på en enkel träställning, nåbar endast per hala pinnsteg, i en al nära Stugan vid Tåkerns strand. 
Det är så fantastiskt väder att jag nästan saknar ord för beskrivning. En "vacker aprildag" är väl det epitet som kommer närmast i känsla.

Jag har åkt ut till Stugan en sväng för att bland annat vattna mina kryddväxtkrukor satta till vinterförvaring innanför skyddande fönster i en i övrigt kallställd miljö och unnar mig därefter en vandring längs kanalen med solglitter som blixtrar i vatten och vegetation.

Nedanför mig finns ett arbetsbord med bänkar där Tåkerns fältstation brukar utföra sin standardiserade vassringmärkning, men där är nu tomt och tyst, säsongen är över. 
Vassen finns kvar förstås och dess liv också om än i något begränsad omfattning. 
En blå kärrhökhane ser jag till exempel sväva i måsvit siluett mot Svanshals strandskog långt borta mot öster och strax därpå kommer ännu en blåhök flygande förbi över vassfälten på närmare håll. Det är en ungfågel som lyser vackert varmbeige i novembersolen. Den har en bländvit övergump som blixtrar till då och då och avslöjar dess position.

Med solen i ryggen spanar jag ut över Tåkerns vasshav från en uppflugen position på en plattform i ett alträd. Därute flyger just en ung blå kärrhök förbi, men inte ens vid senare förstoring går det att återfinna den i fotot.

Det är framför allt småfågeljakt som blåhökarna ägnar sig åt. De sniffar lågt över vassvipporna och griper blixtsnabbt med ett utsträckt ben, långa tår och sylvassa små klor de fåglar som inte förstår att kasta sig ner i skydd utan försöker undkomma uppåt. Jag har sett det ske flera gånger med både sparvar, lärkor och mesar.
Jag hör spröda blåmesläten och "vinande" ljud från skäggmesar överallt ute i vasshavet. De måste se upp.

När jag i kikaren spanar vidare in mot de allra yttersta träden i pilraden längs Ramstadkanalen ser jag ett par stora fåglar sitta staty. Är det möjligen ...?

Långt därute ser jag i den igenväxta Ramstadkanalens yttersta gamla pilträd ett par mörka klumpar. I kikaren kan jag med nöd och näppe konstatera att det är havsörnar eftersom jag anar vita stjärtar och möjligen gula fötter och näbbar. Är de två? Jag zoomar in med kameran så gott det går, knäpper av och tänker mig en analys senare hemma i ateljén.

Där är tre havsörnar på plats i pilen, två gamla med gula näbbar och vita stjärtar, sannolikt ett par, med den mindre hanen till vänster och honan strax nedanför till höger om honom. Men där finns alltså ytterligare en havsörn, en ungfågel lite högre upp i trädet men den ser jag först nu vid redigering av fotot.

Här kommer ännu en havsörn flygande över himlen ganska nära mig. Jag uppskattar dess ålder till tre eller fyra år.

Ytterligare en havsörn kommer flygande på skrå över himlen, ganska nära och på väg ner mot Dags mosse och ännu en örn anar jag långt ute över sjön, nästan på andra sidan, som en mörk men lättartad blaffa.
Fem havsörnar totalt noterar jag således idag. Det är så att man kan bli bortskämd.

Det mullrar över Tåkern idag.
Tunga vågor av ljud väller in över bygden från Kråks skjutfält på andra sidan Vättern. Det känns i bröstet och hjärtat mer än det hörs via öronen.
Men nedanför mig, från bryggfästet där kanoterna ligger uppdragna i gräset, hör jag andra dunkande ljud. 
Jag förstår vad där är. Jag har sett det förut när jag vänt kanoter. Det finns en mink därunder som lever "rövare" en stund.

Under kanoternas skydd lever en mink "rövare" så att det dunkar som från en trumma.

När jag klivit ner ur trädet och går ut över bryggan plaskar det till i vattnet bredvid mig. Jag sjunker ner på huk och väntar med kameran beredd.

Plötsligt dyker ett litet mörk huvud upp bara ett par meter ifrån mig men redan då jag lyfter kameran är huvudet åter borta. Minken kände min närvaro.

Jag kan följa det band av bubblor som stiger till ytan men minken ser jag inte mer, och alla de tusentals små mörtar som stod och lapade sol så fridfullt i ytvattnets värme blixtrar till och skvätter iväg så att jag lätt kan följa minkens försvinnande väg genom det osiktiga vattnet.

Sollapande mörtar vilar tusenfalt i kanalens varma selvatten.

17 november - Två överraskande möten i billjuset

.
Jag for runt på skogen i helgen, varför vår alldeles ovanligt nytvättade bil numera är tillbaka på ruta ett i tvättprotokollet igen, vilket i och för sig är ett normaltillstånd sedan många år tillbaka, ty det är verkligen skitigt på alla dessa grusvägar över "Härsmarka", mer än någonsin efter allt gråväder nu under lördag och söndag då jag for runt kors och tvärs och bland annat letade efter skogshöns, talltitor, korsnäbbar och ugglor för att bli mer än slött delaktig i jakten på fågelarter i det östgötska kommunrallyt där Ödeshög för övrigt kom fyra efter suveräna Norrköpings kommun, Linköping och Kinda.

Förra året då det begav sig hängde jag in en sent anträffad nötkråka i "montern", vilket i viss mån bidrog till att vi kom på tredje plats i länet. 
Det kändes mörkt den här gången, aldrig riktigt ljust i skogen, duggregnet gjorde dagern knapp, skogen var nästan ödsligt tyst och en viss degradering hotade alltså. 
Det det blev heller aldrig någon nötkråka i år för mig fastän jag letade länge och väl, men å andra sidan gjorde just detta inget eftersom Kim fann på en istället.

Kattuggla bidrog jag också med förra året genom att sent åka upp till specialstället på Omberg där kattugglan brukar sitta i sin hålade boek så troget som ungefär vid vartannat besök. I år hann jag aldrig så det såg inte så ljust ut för just den arten heller i protokollet. Men ändring var på väg mig ovetandes.

Jag är på väg till ett möte i skogen söder om Stora Åby. Klockan är fem på söndag eftermiddag och det är redan helt mörkt ute. Fågelrallyt känns avslutat för min del. Rapporten till Svalan är redan klar. Jag har släppt fokus.

I billjuset kommer en stor fågel utflygande över vägen vid Basliden. Den passerar rakt framför bilen som en vit skugga i det kolmörka. "Avhugget" huvud och korta och breda vingar utan skarpa kontraster berättar för mig att det är en kattuggla. Så ja! 
Så enkelt blev också den arten klar i sista rappet utan att jag hade behövt förta mig.

På hemvägen, samma sträcka, strax innan Stora Åby kyrka kommer ett annat möte som överraskar i billjuset. 
Vid vägkanten försvinner nämligen ett lågt och ganska litet djur ner i diket då vi passerar. Det rör sig en aning rultigt, ungefär som en grävling, men är alltså betydligt mindre. Magen och benen är svarta och ryggen honungsfärgad i billjuset, "i mörker är inte alla katter grå", och det känns inte alls svårt att artbestämma djuret till en iller.

- Jag har sett flera illrar tidigare på vägen från bilen, säger jag till min medpassagerare Marion, men de har alla varit döda, så det här är första gången i livet som jag ser en levande vild iller.

- Jaha du, svarar Marion, det känns verkligen egendomligt och lite privilegierat. Men det måste nog vara du själv Gebbe, som person, som drar. Tänk att få åka bil med dig en så här kort sväng på skogen och ha turen att få se både kattuggla och iller i billjuset. 

25 juni - Tankar efter midsommar samt inbjudan till Heda Marken

.
Dagarna efter midsommar känns en aning vemodiga innan man har vant sig vid och känslomässigt accepterat att ljuset långsamt försvinner bort igen. Och det känns lika märkligt, i år igen, att våren är över för den här gången, min 69 i ordning, och att högsommar råder och hösten knackar på bortom hörnet. 
Hur många vårar har jag kvar att uppleva? Hur många lärksånger, sädesärlelängtan, tofsvipespel, fjärilsfladder och blå grodlek. Det har gått fort hit och jag kan rimligen snart börja räkna resten på mina fingrar.

Häromdagen slog den första dagliljan ut. Det känns som ett litet hösttecken faktiskt. Nu kommer plantorna att blomma en månad ytterligare och därvid är vi så småningom framme i augusti. Men nu ska jag inte ta ut något i förskott. Var tid är sin egen.

Bonden på Häggestad gård är värd en guldstjärna!

Ute på åkrarna vid Häggestad står säden blomsterfylld, som alltid, och jag och många med mig ägnar en tacksamhetens tanke till bonden där på gården som inte lider av sprutmani utan låter naturen och skönheten få vara med i samspelet. Finns en överlevnad kvar för sånt till nästa generation bönder? Jag hoppas men tvivlar.

Videfuks som jag fotograferade i april 2014.

Vid Stugan har näktergalssången tystnat för i år men bofinken och gulsparven sjunger återigen för att samla ihop resurser och kraft till ett andra försök. Stararna drar runt i flock och tornseglarna skriker under takteglet.

Jag har spanat efter vidfuks varje gång jag varit där nere vid Tåkernstranden men hittills har jag kammat noll. Jag undrar jag om den där sega kallperioden i maj knäckte larvsamlingar av arten. De borde nämligen ha funnits där efter alla observationer från våren. Själv såg jag fem videfuksar under april månad - då en ny art för mig och faktiskt i stort sett också för hela landet. 
Jag läser i skrifterna att fjärilsfuksen är svårsedd under sommaren till skillnad mot om våren, då den är nästan först på plats. Under sommaren fortlever den i tysthet och kraftsamling, suger jästa saver och håller sig i skymundan inför höstens viktiga ingång till övervintring.

Vid vägarna ligger liken på parad längs renarna. Det är en förskräcklig massa djur som dödas i trafiken. Varje dag nya offer, i mängder. Många gånger har jag tänkt att man borde räkna dem alla. Längs en vägsträcka under en period. Det borde göras! 
Även i Ödeshögs samhälle finner jag dödade djur, nya mosade igelkottar dyker upp varje vecka och jag fortsätter att undra över hur någon kan "lyckas" köra på en långsam igelkott inom hastighetsbegränsade villaområden; två i år bara i vår tomts absoluta närhet.
Ute på E4:an t ex, där hastigheten är maxad till 120 km/h men snitthastigheten i verkligheten ligger upp emot 140 km/h och med spetsfart långt därutöver, kan man ha större "förståelse", men det känns som fel ord förstås, för problemet med trafikdöda djur. På sträckan mellan Ödeshög och Linköping har jag i år sett många rådjur ligga med benen stela rakt upp i luften efter att ha kommit in på fel sida av viltstängslen och dödade grävlingar och en massa andra djur är "vardagsmat".

På tal om död. 
Det är inte bara almarna, vilket jag har berättat om för någon vecka sedan, som har problem vid min Stuga.
I området runt sjön Tåkern finns många pilträd, knäckepilar mest, och de verkar alla samfällt ha drabbats av något som inte är bra för dem. Träden ser på avstånd nästan kala och gulbruna ut, inte alls så frodigt och tätt gröna som man är van vid under sommartid.

Då man tittar efter närmare ser man att många smågrenar, framför allt i nedre och inre delen av trädkronan har döda eller förkrympta blad och skott.
Uppe i topparna på träden ser jag emellertid att bladen de senaste veckorna börjar komma igen med friska gröna skott och blad.
Jag tror nog att det hela beror på att den kalla och besvärliga försommaren vilken varat in över midsommar, följde på en extremt tidig vårvärme redan i början av april. Tillväxten satte igång alltför tidigt, tror jag, och det kan komma surt efter sånt, säger moralisten i mig!

Men låt mig inte sluta så där, i moll och pessimism, sommaren har sin tjusning och sitt välbehag. 
Jag tänker faktiskt njuta lite välbehag några veckor framöfver, tänker ta lite ledigt även från det här skriveriet i min blogg. Jag har några andra åtaganden att utföra, smått arbete hemmavid och annat sånt som kallas semester alltså. 
Men jag vill gärna redan nu inbjuda Dig till ett möte. 

Lördagen den 5 juli finns jag på plats som vanligt, med mitt stånd och hela min familj, på "Heda Gammeldags Marken". 

Du finner mig vid kyrkomuren med mina målargrejor i min panamahatt och alla varor, beredd på spännande nya och "gamla" möten med min publik. Och, har du inte varit här tidigare har du en härlig överraskning framför dig. Och du som har varit där tidigare - vet redan vad jag menar! Välkomna! Vi ses!

10 juni - Möte vid en skogsväg

.
Man ska inte säga att den var orädd utan snarare ouppmärksam, väldigt ouppmärksam.

Det var igår kväll, i backen från Stocklycke i riktning mot Hjässan på Omberg som jag såg den knalla omkring vid vägkanten. Jag parkerade bilen och gick sakta och smygande allt närmare.

Den buffade och snörvlade, letade mask och sniglar bland blad och gräs och hade noll koll på vad som hände runt omkring.
Till slut var jag så nära att jag i princip kunde ha sträckt ut armen, man brukar ju säga så, och det var just då som den upptäckte mig.
Det var en grävlingunge som var ute på egen promenad. I storlek inte mycket längre än en skollinjal. 
Den hoppade till och grymtade högt, gjorde sig stor och platt och snodde runt i diket.

Men, den hade ingenstans att ta vägen och jag var så nära. Först försökte den gömma sig under kirskålens stora blad bland skogsfräken, maskros och hässlebrodd. Jag tog några steg tillbaka och stod alldeles stilla, kanske halvannan minut, och likt en igelkotts började nosen efterhand utforska omgivningen på eventuella doftspår.

Sedan kravlade grävlingungen uppför dikesslänten och försvann in mot skogen. Mötet var över. Med nya och livsviktiga erfarenheter, hoppas jag att den nu kunde gå vidare i livet.

Och med skogsnycklarnas knoppiga pyramid lätt svajande i kvällsbrisen vände även jag hemåt. Också med mera erfarenhet i bagaget.

11 maj - Målardagar vid Stugan

.
Min målarstuga vid Tåkerns södra strand är mitt paradis.
Det var visserligen kallt och rått när jag kom dit i förra veckan men jag tände i järnspisel och kakelugn så att fukt och kvarstående vinterkyla efter en dag var helt utvädrat. Mattorna skakades därefter och golvet sopades, några gamla matrester från kylskåpet slängdes men mandelkubbarna i sin påse var ännu smakliga om än något torra. 
Därefter kunde oljemåleriet på min norrvända altan äntligen påbörjas efter månader med enbart akvarellmåleri. Som jag har längtat efter att åter stå på denna altan med naturen öppen och inbjudande.

Varvat med måleri eller lugnt funderande med kaffekopp i näven hugger jag min ved direkt för brasan. Rejäla björkkubbar ligger och väntar vresigt vid stugväggen sedan drygt ett år tillbaka, nu måste armstyrkan och tekniken prövas igen. Det är lite extra skönt det där med att hugga vedklabbar endast några minuter i taget och sedan ladda direkt in i brasan. Så blir vedhuggningen avkopplande och aldrig efterhängsen enligt min åsikt.

Mindre hackspett.

Jag sitter i min vilstol på gräset tio meter från staffliet och studerar mitt måleri minst lika mycket som jag aktivt använder penseln. I början måste jag nämligen ta det extra lugnt och låta osäkerheten styra tempot.
Över mig går ljudliga grågåssträck medan ensamma tranor flyger förbi alldeles tysta. I lufthavet gnäller kärrhökarna och långt borta hör jag en fiskgjuse busvissla, rörsångare knirka och näktergalar hacka från busksnåren.
Fältharar viftar med öronen i grönskan , en räv kommer i typiskt snedtrav tvärs över åkern framför mig och rådjuren finns ju förstås alltid på plats.
Enkelbeckasinerna tickar hela tiden från kärret nere i betet och jag hör den mindre hackspetten ropa "ki-ki-ki-ki-ki" och sedan leverera sina kulspruteramsor. Det är gott att den mindre hackspetten är kvar i år också. I vintras, efter en överraskande och brutal röjning av buskar och träd i omgivningen och även inne på "min" tomt var jag verkligt orolig eftersom den gamla halvdöda aspen, spelplatsen, vid dasset också var borttagen. 

Det prasslar alldeles bakom ryggen och jag vänder mig sakta om och ser gulsparvhonan försvinna ner bland nässlor och kirskål med mat i näbben. Hon kommer att få nödgas vänja sig vid min närvaro. Hanen är mera osäker och sitter länge och "zirpar" på staketstolpen innan han vågar språnget ner till sina hungriga ungar. 
I luften ovanför mig surrar fjädermyggorna i kärleksdans. De gillar den fuktiga luften efter att regnvädret har passerat, molnen hänger ännu kvar som limmade över Omberg, men hos mig klarnar himlen och värmen kommer med besked. Jag tar av mig oljerocken och njuter i skjortärmar.

Plöstligt ropar göken. Alldeles nära, från den stora asken femtio meter ut i betet. Jag ser den fint i kikaren. då den vickar upp stjärten och gungar vingarna neråt, "ku - ko ku - ko, hohooooash, ku - ko". 
I tio minuter får jag lyssna till detta oslagbara vårläte från första parkett, sen försvinner göken lika plötsligt igen. Det är minsann inte ofta jag hör den ropa vid Tåkern numera, förra våren inte en enda gång och att som nu ha haft den på egen tomt är faktiskt en unik upplevelse.

Jag är inne och lagar mat när jag känner vibrationerna av ett tungt fordon som närmar sig. 
Det är dags för kosläpp. Det hör till, varje vår, alltid i maj. Jag brukar vara med, tala lite med djurhållaren om årets förutsättningar i sammanhanget och förstås ta en serie bilder som ser ungefär lika dana ut varje gång.
Men, i år är det bara mjölkkor, säger bonden, inga köttdjur och inga kalvar, så det kommer nog att gå ganska lugnt till, inget skuttande, eller kesande som det visst heter, och inga benbrott eller utbrytningar genom staketet.

Så där ja. Nu kommer jag att ha sällskap igen där jag står på min målaraltan och skapar.

Betet är dåligt i är, säger bonden. Det har varit torrt och kallt, men jag har hört att värmen kommer åter nästa vecka och efter den senaste veckans 50 mm regn kommer det nog att explodera då.

Jo, och så är det grågässen också, kontrar jag. Jag räknade till minst femton kullar i betet häromdagen och till det får man lägga alla unggässen som kommer i flock. De käkar en del, men det vet du förstås om, säger jag och pekar på det kortsnaggade gräset där gåsskitarna ligger tätt som i en hönsgård.

Ungfågelsällskap av grågås.

Grågåsfamilj.

Gåskitarna är nästan lika stora som hundens. Och de avleveras med otrolig frekvens. Var femte minut, har jag hört, men det verkar nog lite överdrivet förstås. Jag har dem också invid Stugan. Gässen passar på att äta av mitt smakliga gräs när jag inte är där. Man får se upp. Det gäller att inte halka eller dra dyngan inomhus.

*

Jag har fått lunchbesök. Vi sitter utomhus under solen och äter falukorv och gnocci, Janne och jag. Makaronerna gick ut i april 2013 men smakar ändå förträffligt och falukorven är nyinköpt hos "Docka" i Hejla.

Att sitta här, att vare mitt inne i och verkligen omfattas av ideliga upplevelser är fantastiskt. 
Så till exempel hör vi plötsligt ett klagande och liksom lite visslande jamande från nära inpå.
Vad är det där? ropar Janne, men jag behöver inte svara och hinner förresten inte heller eftersom
två havsörnar sveper fram över asptopparna inte mera än femtio meter över våra huvuden.

Innan jag har hunnit få ordning på kameran har havsörnarna redan tagit avsevärd höjd rakt över oss.

Det är två ungfåglar och de bråkar hela tiden med varandra, glider, voltar och slänger och försöker greppa varandra med klorna. 

De två ungörnarna tar hög höjd och seglar rakt in i solen så att våra ögon tåras av ljuset. Där får de plötsligt sällskap av en tredje havsörn som kommer fallande ner från Ombergshållet från oerhört hög höjd med ihopdragna vingar. De brusar i luften när den svänger upp bredvid ungörnarna. Det är en vuxen fågel med vit stjärt.
Högt där upp ansluter strax även en brun kärrhök som inte alls gillar närvaron av örnar i sitt revir. Modigt ger den sig i kast med örnarna, dyker och stressar. 
Men, lika plötsligt är allt över igen och jag finner det så märkligt, detta, att rovfåglar tycks dyka upp och försvinna igen som ur tomma intet.
Det var på samma sätt dagen innan. Jag hörde en fiskgjuse vissla över mig där jag satt lugnt i kanoten mitt i Renstad kanal. Denna signal väckte min beredskap och jag kikade uppåt i blåhimlen och upptäckte tre brunhökar, en havsörn, en lärkfalk och två fiskgjusar i samma skruv.

Tillbaka på land kommer förresten en duvhök flängande med två knarriga kråkor i släptåg. Vilken rovfågeldag!

Vi går en sväng ner över betet Janne och jag, passerar nyutsläppta och nyfiket närgångna kor och de ledsamma alstubbarna vid ån. Varför?
Vattnet är högt i Tåkern nu efter allt regn. Spången till ringmärkningsgatan ligger under decimeterdjupt brunslammigt vatten och vi halkar över med stor försiktighet.
En snok ser vi. Det är en stor hona som lojt ringlar iväg framför våra stövlar och dyker ner under vattnet. Jag passar på henne då hon åter kommer upp till ytan några meter längre fram och får ett tämligen bra foto. 
Det är dåligt med snokar nu vid Stugan, berättar jag. Det är inte som för några år sedan, det har hänt något.

Vi är tillbaka vid Stugan och en efterlängtad kaffetår när två tornseglare dyker upp, jagande över himlen. De är förstås årets första och de bär sommaren med sig. Våren går snabbt mot sin fullkomning. 
Tornseglarna är tillbaka och hundlokan har redan börjat blomma.