I den intensiva hettan, trettio grader och bleke över sjön, kröp vi iväg på Omberg, Lars och jag, åkte längs Sjövägen i saktaste mak, med ständiga pauser vid vägkanten för att studera något närmare, eller såsom oftast, för att nödgas släppa förbi en lång radda av ivriga och frustrerade Ombergsturister, som fattat nada av varken bergets själ och mening eller vår långsamhet. De lägger sig tätt bakom och stressar, stirrögt fokuserade i färdens riktning mot nästa mål, vilket det nu kan vara, Västra väggars utsikt troligen, eller blott för att snabbt komma vidare så fort som det går mot nästa upplevelse, efter att man markerat sin närvaro vid turistmålet Omberg, på plats fastän utan djupare mening eller förståelse.
Vi, Lars och jag, är irritationens fokus, nördarna som vet att njuta av detaljer. Spenörtens enorma blomsterflak, nu i sitt sista stadium innan frukt till exempel ...
Den vackra, ovanligt rosafärgade skogsknipproten vid dikesrenen ...
Bergets första kartfjäril för i år, av sommargenerationen förstås ...
Hampflockelns bedårande blomning.
Och - just det. Det hade jag nästan glömt. Från skissboken:
En orädd grävlingunge på vift mitt på blanka förmiddan och helt utan tillsyn! Aja baja!
Allt detta gick de flesta i Sjövägens bilrace förbi. Det är i de små detaljerna Omberg bör upplevas. Tänk vad mycket som missas.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar