torsdag 31 januari 2019

31 januari - Föredrag om hackspettar på Rotary i Ödeshög

.
Jag är strax på väg till Rotarylunchen i Ödeshög.

Med anledning av att det vid förra mötet informerades om GRANBARKBORRENS angrepp i bygdens skogar av en representant för skogsbolaget SÖDRA, tänker jag bygga på med djupare information om situationen för landets hackspettar.
Hackpettar nämndes nämligen av föredragshållaren som en av barkborrens presumtiva fiender och sånt kan ju vara spännande att koppla på när intresset är väckt.

Det blir således ett litet miniföredrag av mig idag om hackspetten som begrepp och de nio ursprungliga arternas skiftande situation, utseende och livsmönster.


Mindre hackspett


Större hackspett


Tretåig hackspett

torsdag 24 januari 2019

24 januari - Spår på Tåkerns is

.

En kort eftermiddagspromenad längs Renstadkanalen på Tåkern idag i vackert vinterväder gav en del spår att följa:



Före mig i kanalen hade skridskoåkare tagit för sig. Skären lyste guldglänsande i den låga vintersolen och längs vasskanterna trixade mängder av spår från rävar, harar, rådjur och minkar.



Här har räven tagit rejäl fart varvid klorna har kommit till god användning.



Men för det mesta gick rävarnas trajande gång längs isen i mjukt tempo och med många efterföljare i spåren.



Minkens typiska fyrsprång syntes här och där.



Spår av småvessla överraskade mig fullständigt. Sprången liknar minkens men stämplarna är förstås betydligt mindre.



Två ihopmonterade bilder som visar skillnaden mellan mössens hoppteknik, ofta längs korta sträckor mellan två hål samt näbbmössens knatande vandring över lite längre avstånd i födosökande avsikt.



Jag hittade även undangömda partier med jungfrulig snöis, alltså utan ett enda spår. Sånt är vackert det också.



Tillbaka vid Stugan igen överraskade jag tre skogsduvor som smällande lyfte ur de döda almkronorna. Vårens första!

Tillägg 29 januari efter att det kommit ca 6 cm snö

Ulla och jag vandrar ut på Renstad kanal och noterar spårteckan av ytterligare några arter.


Vildsvinen har efter några års alltmer ökande frekvens slutligen och definitivt hittat till Tåkerns sjömarker.


Ett litet-medelstort däggdjur har sprungit här, bredbent som en liten stridsvagn och jag kommer inte på något annat än att det måste vara spår av vattensork.

24 januari - Himmelsk kalligrafi

.
Idag blir himlen över Ödeshögsbygden till ett kinesiskt rispapper som fångar upp tecken från tre stridsflygplan som i ett par timmar ritar cirklar och bågar av kondens i en slags himmelsk kalligrafi.



Vad ska man säga om detta? Vackert är det kanske på något vis men fenomenet bär på mycket mörka undertoner.



Dånet från de tre stridsflygplanen högt däruppe sänker sig stundtals ner över samhället och jag vänder ögonen mot skyn och följer spjutens kamp.


Mot kvällen när solen går ner är himlen alldeles blodröd av konstgjorda moln som ligger som ett sjok över bygden.

fredag 18 januari 2019

18 januari - Mammas kamera

.
Jag har inte fattat det, att min mamma inte finns i livet längre. Ett halvår har gått sedan dess och sorgen kommer över mig, helt plötsligt, med oerhörd tyngd och smärta.
Det är precis som det ska vara men däri ligger ingen tröst, bara stor saknad.



Jag sitter med hennes kamera framför mig och spelar Händels Ombra Mai Fu (Det har aldrig funnits någon skugga) medan tårarna rinner.

https://open.spotify.com/track/1pwe2zL0qMq42sOkDQMiq0?si=w-gunrSlTiaLDbW4iD_nXQ

Kameran "räddades" ur spillrorna, sparades från loppis och soptunna och Ulla gick till fotobutiken och framkallade filmen som satt i. Den visade sig innehålla kort från säkert tre - fyra år tillbaka. Det blev aldrig många tagna vid slutet av livet men de som finns där är mammas. Det känns viktigt att förvalta dem och ta dem till sig.

Några av dem vill jag visa här:



Mamma och pappa till vänster och till höger är Ullas mor Brith med.



Tre av mammas barnbarnsbarn Naemi, Elliot och Alva har lockats att skratta in i kameran.



En fin bild på min syster Gunnel tillsammans med mamma.

Det är väldigt tomt på jorden men i mitt hjärta lever du mamma.

tisdag 8 januari 2019

8 januari - Sorgen över en förlorad skog

.
Överallt nedan där jag berättar om den lilla fina vita barrskogsorkidén skall ni veta att den heter knärot och inget annat. Jag ändrar inte originaltexten eftersom jag tycker att det är ett intressant och lite skrämmande fenomen, det där med hur hjärnan fungerar, eller inte. Självklart vet jag ju vad växten heter men hur kan det bli så här? Har det med ålder att göra?

Jag visste ju att den dagen skulle komma. Dagen då allt skulle förändras, oåterkalleligt. Jag äger ju kunskapen om skogens förgänglighet ur ett produktionstekniskt perspektiv och även om jag i mitt innersta har burit med mig en förhoppning om motsatsen fanns hotet alltid med. Varför har jag skjutit det hela framför mig, blundat för insikten och bara låtit tiden gå mot det kommande oundvikliga slutet utan att reagera och protestera tillräckligt kraftfullt. Kunde jag ha gjort mer?


Redan under 1970-talet, när barnen ännu var små och till och med innan så, hittade vi hit, Ulla och jag, under våra strövtåg i nya och okända marker. Vi fann en nära skog där mossan var mjuk och träden ståtliga. En vanlig svensk skog som ännu var något undantagen från det helt moderna. Under alla åren sedan dess har den skogen alltmer blivit vår egen; förstås inte juridiskt eller ekonomiskt, men fastmer i känslor och kunskap. Varenda mossig sten, varje barrig stig och kådig gran, varje fuktigt svampställe, smällande tjäderflog och nystegat älgtramp har vi känt som vårt. Vistelsen där har gett oss bräddade mått av värdefulla upplevelser och oändliga möjligheter. 



Hanna med barnen. 

Här har vi grillat korv runt gammeltänd brasa, gömt vår hemliga skatt, lagt spännande spår, undersökt stenskramlens gömda vrår, byggt kojor och lekt kurragömma bakom laviga träd. I alla väder och under alla årstider har vi bjudits in till rik omväxling och äventyr. 



Korvgrillning.

Redan på håll anade vi förändringens hot, bortom grusvägens nästa krök. Där fanns ett oroande nytt och öppet ljus, snett över januaridagens grånad.



Stenen som var vårt nav i området.

Vår skog var borta, åtminstone större delen av den. Längs den lilla stigen rakt in i området gick nu en skarp gräns mellan det som var och det som ännu kvarstod. På högra sidan bredde ett fult hygge ut sig och vid kanten till vår gamla skog hade vinden fått fritt spelrum med vindfällda träd på tvärs.
Vi fick leta länge efter den stora stenen, det mossiga flyttblock som varit vårt nav i området och när vi till slut fann platsen var bumlingen, det ståtliga flyttblocket, nästan helt kalt från mossa och stendött. 
Våra ögon fylldes av tårar när vi därunder grävde fram skatten, den vackra stenen som vi en gång för länge sedan tog med hem från Gotska Sandön och gömde för framtiden under en stenflisa. 



Hanna med skatten.

Det var ju bara en vanlig skog kanske du tänker. Jo visst, men det var vår skog som från en dag till en annan bara försvann.
Jag är klart medveten om att det som hänt inte på något sätt är unikt utan ses som en oundviklig konsekvens för nästan alla skogar. Någon gång kommer skogen att huggas ner, så är det bara och detta regleras strängt av skogsnäringens och politikens paragrafer, näringslivets behov och skogsägarnas enskilda rätt.
Det är sant och jag vet, ibland såsom nu med bitterhet, att skogar förintas men att nya skogar växer upp och bjuder in till kommande äventyr och möjligheter, att hela livet går runt varv efter varv, kommer och går precis som när människor lever och dör. Visst måste också detta gälla skogar, något annat vore utopiskt, åtminstone inom rimliga gränser.
Men hela skeendet med landskapets allt snabbare förändringar är oftast förknippat med mycken sorg; sorgen över allt som går förlorat. På det personliga planet är det baksidan av förändringens mynt. 
Alla med skog i sinnet vet exakt vad jag talar om. Vi känner alla till den, sorgen över det som försvinner inför våra ögon.



Stenen där knäroten växte så rikligt i mossan är numera helt kal och stendöd.

Mitt i allt detta tunga tänker jag ändå mest på knäroten, barrskogens egen orkidé, en fridlyst och oändligt vacker varelse. 
Den växte så rikligt i vår lilla skog. Dess mattor av ådrade blad gömde sig överallt i mossans täcke och de skira, vita små blompärlorna blommade till och med i flyttblockens mossiga hättor. Var den skönheten inte värd att bättre försvara? Blev inte gränsen för en skyddsvärd skog överskriden också enligt etablerade skyddsnormer. Begicks här inte ett stort misstag? Så tänker jag.



I vår skog blommade knärot i enorm riklighet också uppe på stora flyttblock

Jag som människa har möjligheten att glömma, förtränga, gå vidare och hitta nya alternativ, men för knärot och och många andra arter saknas den möjligheten. De kräver tid för att leva och överleva, mångårig barrskog är ofta ett måste. Med dagens skogstänk, där skog betraktas som "gammal" och avverkningsmogen redan som åttioårig såsom det står att läsa om i skogsnäringens egna faktablad och t o m i barns skolböcker, blir den informationen bara förvillande nonsens. Skog är nämligen inte ens medelålders så dags i livet och för knäroten blir situationen helt ny och förödande. All skog där knärot växer idag är tillkommen och uppvuxen i en tid då hyggesbruk inte fanns varken i tanken eller på kartan och där succession och naturnära skogsskötsel var allenarådande och skogen ännu var rik på biologisk mångfald. Den typen av skog är satt på allmänt undantag och snabbt försvinnande.



Så ser vår skog ut idag.

Jag sörjer, men för knäroten är det mer än bara sorg. Dess existens är hotad. Den behöver hjälp med att försvara sig och nu har jag äntligen bestämt mig för att agera. Jag vill försöka rädda återstoden av vår skog och tänker börja nu. 


Senare tillägg:
En hel del redigerad men ändå samma artikel publiceras i mars 2019 i tidkskriften Fauna&flora. se vidare länk:

Fauna och flora

söndag 6 januari 2019

6 januari - Gustav II Adolf gillade uppenbarligen Rehnvin

.
Världen är liten säger min vän Heiner från Vohenstrauss i Tyskland via ett meddelande som jag mottog igår.
Och visst, världen, både i tid och rum, är oftast mycket närmare än man förstår det ser man av det kuriösa fynd som Heiner i en studiecirkel i historia av en händelse kom över:


"Dear Friends,

enclosed you will find an old kind of security-letter from your former King Gustav Adolf II.
I found it by searching several things for our Historical work-circle just accidentally - and thought at once to you.
It is about the transportation of wine in the 30year-war.
What we often say: The world is just a village!

Have a nice weekend,
Heiner"


Inte är det så lätt att läsa och förstå detta gamla dokument, så jag är tacksam över att Heiner också bifogar en transkription till mera modern tyska.


Kontentan av dokumentet är en affärsuppgörelse under  "Det trettioåriga kriget" 1600-talet, där Kung Gustaf II Adolf beställer 100 fat rhenskt vin, att styrka sig själv och mannarna med under det segdragna kriget på främmande mark.
Intressant är att dokumentet är daterat anno 1632, alltså samma år som konungen föll vid Lützen,
(Tack Frank för hjälpen med tyskt ü)

Tack Heiner för att du tänkte på mig, på oss. Och på det här sättet har jag bidragit till spridande och kännedom om en liten men troligen viktig detalj i ett i övrigt bedrövligt gammalt krig.

lördag 5 januari 2019

5 januari - Mistel i Ödeshög

.
Under ett besök i Västerås vintern 2015/2016 tog jag med mig ett par kvistar av mistel från ett träd inte långt från Ullas mors boende. Många kvistar, fulla av vita mistelbär, hade ramlat ner på backen under trädet, troligen efter ett besök av en kajflock som just huserade där. Jag plockade upp ett par stycken och lade dessa i en plastpåse som jag förde med hem till min trädgård i Ödeshög av det specifika skälet att försöka rädda något till nytt liv på annan plats.



Huruvida jag därvid begick ett lagbrott mot fridlysningsbestämmelser vet jag inte. Jag får väl stå mitt kast i så fall. Mina avsikter är goda och måhända räcker de till förlåtelse.

Jag skrev om mina funderingar kring mistel redan vintern 2014/2015 och senare om de planteringsförsök jag gjorde på äppelträden i trädgården under vintern 2015/2016

https://naturligdagbok.blogspot.com/2015/02/23-februari-mistel.html


https://naturligdagbok.blogspot.com/2016/05/31-maj-mistel.html




Grodd av mistel i ett av mina äppleträd, våren 2016.



Mistelgrodd i närbild, våren 2016

Vad som hände därefter var emellertid negativt. Trots att många mistelfrön lyckligen grodde dog plantorna uppenbarligen bort, till min förvåning och besvikelse och efter sommaren 2016 återfann jag aldrig någonting av mina inplanteringsförsök.


Inte förrän idag, den 5 januari 2019, tre år senare, när jag klipper mina äppelträd. Jag fattar det inte först, det där som blinkar lite grönt på en gren, men nog är det väl ...




... En mistel! 

Jag ropar till högt av glädje och rusar in till Ulla som kommer ut på direkten för att njuta av tillfället just när det händer.

- Titta! säger jag. Ser du? Och hon ser och gläds med mig.


Det har lyckats. En mistel växer i vår trädgård. Äntligen! 

Ett frö av ungefär femtio sådda har lyckats ta sig fram ända hit och gett oss årets första överraskning och stora glädje



Och när jag tittar närmare ser jag att glädjen är dubbel. På en äppelgren av röd astrakan i vår trädgård växer nu faktiskt två små fina mistelplantor. Ödeshögs första måhända?!


torsdag 3 januari 2019

3 januari - En stor fet duvhök

.
När vi hjälpte till med pappas flytt i Linköping igår, såg jag en, stor fet duvhökshona snabbt komma flygande mellan träden utanför Bennys&Björns bänk vid gamla Rally motell, i närheten av slott och domkyrka alltså.


När jag nu säger fet menar jag inget illa. Det är mera ett uttryck för att bekräfta skillnaden till sparvhökens tunnare fysionomi.
En duvhök, speciellt en stor hona är nämligen väldigt bukig och kraftig på samma sätt som en jaktfalk i storlek och väsen skiljer sig från den mindre pilgrimsfalken.
Kanske förstår du hur jag menar.

Det var en trevlig observation i vilket fall. En gammal duvhök mitt i Linköping.