tisdag 30 november 2010

30 november - Kort visit på Omberg

.
Omberg ligger inbäddat i djup kallsnö.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.


Johan har rest hit från Gotland och vi passar på att göra ett besök på berget för att om möjligt försöka få syn på den tretåiga hackspetten jag såg häromdagen. Men fågeln uteblir tyvärr. De hack vi hör från området visar sig tillhöra mindre - respektive större hackspett.
Förutom någon enstaka mes är det i övrigt helt stilla i skogen; djupfryst skulle man kunna säga.
.
Vi ser två havsörnar på avstånd.

.

.

.

.

.

På återvägen kommer två havsörnar upp från Vättern vid Borghamn. De passerar rakt över bilen och lägger sig sen på skruv över bergets östra sida.

Tåkerns sista sångsvanar flyr vintern.

.

.

.

.

Vid Hästholmen kommer en blandad plog av sångsvan och kanadagås. Jag lägger mig alldeles under dem. De friskar på med 100 km/h i medvinden och jag kan knappast hänga med dem.

Men kolla in bilden!

Jag får ofta frågan när det gäller fågelflockar om det är en ledarfågel som tar täten i plogen. Mitt svar är nej. Det skiftar och varierar väsentligt beroende dels på tillfälligheter men också på vilken individ som känner sig mest på alerten vid tillfället. Just när jag tar fotot ovan är det faktiskt en årsung sångsvan som leder gruppen! Några ögonblick senare har det skiftat igen. Böljande rörelser fortplantar sig kontinuerligt genom fågelflocken och plötsligt spetsar en ny individ. Ingen vill ligga först och ta hela motvinden.

30 november - Anders braskar

.
Rustika gamla lador på Dags mosse.
.
Fjorton grader kallt och ännu bara november.
Venus sticker ett vasst hål i östers turkoshimmel.
Jag kliver ut i träskor för att hämta tidningen.
Det är ännu tyst vid fågelbordet.
Havregrynsgröten puttrar på spisen.
Jag bläddrar i tidningen och läser att förra året var jordens varmaste år, globalt sett, sen man började med temperaturmätningar av modernt snitt.
Det är inte lätt, i tider som dessa, att känna sig som profet för klimatsmarthet. Man får gliringar från höger och vänster.
.
"Anders braskar och julen slaskar" och lite motsägelsefullt till detta: "När stubben bär hatt i Anders natt blir det en sträng vinter" vidare: "Vättern ska ryka fem gånger innan den lägger sig" och "Det måste snöa sju gånger före jul innan vintern är här." och slutligen: "Det blir lika många yrvädersdagar i mars som solskensdagar i advent".
.
Jag är nog lite trött på alla dessa gamla uttryck som "folk" ännu sätter sin lit till. Har all gammal mossa från bondepraktikan någonsin haft ett empiriskt stöd och berättigande så är det nog kört vid det här laget. Allt verkar stå på näsan klimatiskt sett numera.
Nej , jag skiter i alltihop och låter tiden och vädret ha sin gång, en dag i taget och om tre veckor vänder ljuset åter.
.

måndag 29 november 2010

29 november - Arktisk bygd

.
En snål ostan sveper över Slätten. Det är elva grader kallt men bitvinden förstärker kyleffekten rejält.
Jag är på väg till Väderstad där jag har bestämt träff med Christer på Centralkonditoriet för en mjukstart.
Väldiga drivor kantar vägen och skrapor och skopor arbetar hårt med att röja efter flera dygns ymnigt och omöjligt snöfall.
Vinden driver en bitande dimma och slingrande ålar av iskristaller som polerar vägbanan till förrädiskt silverblänk.
..
Det är gott att kliva in i värmen med en kopp kaffe och en skiva nybakad surdegslimpa med leverpastej och smörgåsgurka.
Vi samtalar om vintern förstås, Christer och jag, det blir så ett sånt här år, då höstmånaden november har klätt sig i arktisk skrud.

- Ska vi åka ner till Hovtornet, säger jag efter en stund.

- Nej, vi tar Glänås förstås, menar Christer. Jag har inte varit där på så länge.

Kenneth har plogat körvägen ren så vi kommer ända ner. Det är tur det för annars hade åtminstone jag fått vända. Christer med sin fyrhjulsdrift klarar förstås det mesta.

- Det är nödvändigt för mig att ha den här bilen, säger han, om man bor som jag gör. I morse såg jag inte ens brevlådan.
Och sen går han bort till bordet bredvid och talar om behov och funktion med snöröjarna som just kommit in för en paus i arbetet .

Tornet är ispansrat, snödrivorna pulsiga och skuggans mörka vasshav rasslar i vinden.
Där ute över sjön drar ljuset en skarp linje.
Vi spanar efter en råk, efter svanar, efter liv men finner inget.
Aldrig tidigare har vi varit med om att hela Tåkern är isad redan i november.
- Det finns inte. Inte i mannaminne, säger Christer, samtidigt som en flock svanar flyger in och sedan vänder tillbaka igen under berget långt därborta i ljuset.
Längs hela horisonten bubblar dimmolnen från Vättern upp som bomullsremsan i mellanrummet av ett gammeldags innanfönster.

- Det är säkert inga havsörnar kvar i dag, säger jag. De har nog dragit vidare, närmast mot Vättern och sen vidare söderut.

- Ja, och snart kallar Länsstyrelsen allmänheten till en "Örndag vid Tåkern". Då får det väl bli tommeprat. Ungefär som den där om "Ormtjusaren Lindeman", fortsätter Christer.

En ensam, vilsen och utsatt skäggmes flyger helt plötsligt förbi framför tornet; stretar våldsamt i motvinden men lyckas till slut nå vassen på andra sidan udden. Det känns som en desperat utflykt; livet ställt på sin spets och ännu är vinterns slut minst tre, kanske fyra, månader avlägset.
.
Christer spårar.

Vi pulsar ut på spången genom vassen. Ingen har gått före oss. Inte ens minken. Han håller sig nämligen under plankorna; i det mörka och vindskyddade utrymme som byggts upp med snövallar som väggar.
.
.

Vid stigen, där brädningen upphör har minken tagit tio snabba språng ner under nästa utrymme. Det gäller att leva snålt och försiktigt.
.
Isen är fast men skrovlig och till största delen täckt med hårdpackade drivsnö. Skridskoisen känns avlägsen och öppen sjö kommer vi knappast att få uppleva mer denna vinter. Troligen kommer Tåkern att ligga åtminstone en bit in i mars månad.

*

- Ska vi ta Hästholmen också, säger Christer, medan vi ändå är på gång.

- Okej, säger jag, vägen över Väversunda då i så fall, så kanske vi kan spana in någon varfågel och fjällvråk på vägen.

Vättern kokar.

Knappen, eller "Sketaknölen", som ortsborna benämner klippan i gattet vid Hästholmen, simmar i ånga . Vattnet bort mot Omberg och Strands bokskog försvinner i dis. Ovanför detta finns ett skickt med klar luft men däröver tar dimmolnen vid; ett inversionsfenomen. Molnen färgas ockrarosa av solen som står lågt.

Vi vandrar runt en stund men blåsten tränger rakt genom kläder och mössor och vi känner med stor bestämdhet att det är dags att dra sig hemåt nu; vi längtar inomhus igen. Det räcker med vinter för idag, om detta är vi helt eniga. En arktisk vinterdag i november tar på krafter och psyke och ännu är vi inte helt uppdaterade.

29 november - Lite nobel uppdatering

.
Champagnesupé nästa.
.

söndag 28 november 2010

28 november - Värre vinter än önskad

.
Jag har egentligen inget som jag önskar skriva om just nu men för dokumentationens, kalenderns och vädrets skull, gör jag det ändå.

Snörosor på altanfönstren är naturligtvis vackra men kanske inte helt önskade så här i november.
.
.

.
.
.
.
.
.
Det känns som för mycket - med vintern menar jag. Det är ju ännu bara november och nu närmar vi oss halvmetern i snötäcke eftersom det ånyo vräker ner och yr i vinden. Det är kämpigt - mindre för oss välskyddade människor i landet Sverige, som kan gå in i värmen, tända ljus och mysa.
.
Ödeshögs kyrka alldeles utanför ateljén suddas nästan ut ibland av
snöstormen.

..
.
.
..
.
.
.
.
.
.

I naturen är det hårdare. Koltrastarna och björktrastarna som har valt att chansa på övervintring har gjort sig helt beroende av vår hjälpsamhet med utlagda äpplen. Men de får skynda sig. Redan efter en timme är allt fruset till sten.
Rådjuren pulsar i djup snö. Jag har sett dem stå vid viltstaketen läng motorvägen, vilsna och utsatta.

Jag hoppas på varmare väder igen. Det räcker med vinter för mig om den kommer till julen först.
.

fredag 26 november 2010

26 november - Sträng vinter

.
Ulla och jag åker ut i skogen för några tallkvistars skull. Hemma sätter vi dem torrt som adventsdekoration i ett Höganäskrus. Det är tradition i detta. Ulla har städat allrummet och jag har fejat köket. Advenststjärnor och stakar är på plats. Glöggen ångar på spisen.
Det är tio grader kallt och 35 cm snö i bygden och jag läste just att på andra sidan Vättern, vid Mullsjö, är det över halvmetern eftersom det ligger i snövinden från sjöns vatten - kondenssnö.
Jag träffar Ragnar i butiken. Han berättar om nya utterspår. Jag blir sugen på att komma ut och leta i åarna runt samhället; till helgen kanske. Men nu först - glögg.

onsdag 24 november 2010

24 november - Vilse i snöstormen

.

- Vad sjutton är det där, tänker jag, då jag kliver ur bilen hemma för att gå in i det varma köket och äta lunch.
Vinden och snöyran viner i luften. Jag har redan skottat två gånger men drivan framför porten är redan halvmeterhög igen.
- Det ser ju nästan ut som en häger eller en rödrom med de där rundade vingarna, funderar jag, för en rovfågel är det ju inte.
Fågeln vinglar i ovädret, svänger fram och tillbaka mjukt men obestämt. Det är långt håll och konturerna av den suddas ut allmer.
Sen med ens kommer jag på det.
Det är en uggla; jord- eller hornuggla. Så självklart!
- Stackars den, tänker jag, så vilse i snöstormen och kanske på svältens yttersta brant. På väg vart? Var finns överlevnaden? Det måste vara dåligt ställt när en uggla ger sig ut att flyga på dagen mitt i ett vinteroväder. Hoppas den hittar tillbaka till det försvinnande livet.

24 november - Skogsmöss och Västerbottenost

.
Större skogsmus, Apodemus flavicollis. Artens vetenskapliga namn betyder: " Musen med gul krage".

En stor och mycket alert mus som hoppar stort och klättrar suveränt.
Varmbrun ovansida och skarp gräns neråt mot den vita magen skiljer den från dess mindre släkting.
Ett gulbrunt bröstband mellan frambenen är också typiskt.

- Det verkar vara gott om större skogsmus i år, sa Lars igår vid vår fikastund.

-Jag har tagit ganska många i fällorna inomhus redan.Och det är bara större skogsmus; ingen enda mindre skogsmus eller husmus eller ängssork för den delen heller. Och inte någon näbbmus ännu i år, fortsätter han.

- Det stämmer kanske, replikerar jag, för jag har tagit en enda fångst i mina fällor i år. Och det var också en större skogsmus, i förrådet.

- Mina skogsmöss verkar föredra Västerbottensost, säger Lars. Det är det jag gillrar fällorna med och inget annat tycks fungera.

- Men hur kan du veta det. Dom har väl förkärlek för den sortens ost endast en enda gång i livet, funderar jag. För sen är det väl för sent att ångra sig, eller?

- Nej du, svarar Lars, där har du fel. Dom är duktiga på att inte fastna. Jag måste ligga på knä och justera slagarmen till yttersta gräns om jag ska lyckas. Annars är dom där och smyger iväg osten hur skickligt som helst.

- Ja jag unnar dom då verkligen några extra smakprov av den delikatessen, säger jag. Det gör kanske inget om du visar mer fördragsamhet och ger lite rabatt på justeringen.


tisdag 23 november 2010

23 november - Akrobatiska sidensvansar

.

- Vad gör sidensvansarna här, tänker jag. Det finns ju inte ett enda rönnbär kvar på hela Omberg.

En ansenlig flock sitter högst uppe i en stor sälg som lutar över kanten ut mot Vättern. Jag stannar och avvaktar.

En efter en singlar fåglarna ner till en av bergets mäktiga idegranar. De surrar runt i trädet med väldig frenesi, balanserar på vajande snötäckta grenar, hovrar som kolibrier under barrmassan och flyger sen tillbaka upp i trädtoppen för någon minuts återhämtning.

Idegranens röda frukt.
(Se nedan under kommentarer,
senare red.)
,

Det är idegranens röda bär som är orsaken.
Allt på idegranen är giftigt. Allt utom det illröda fruktköttet. Den gröna och hårda nöten inne i frukten är också giftig men den passerar obemärkt rakt genom fåglarnas hela tarmkanal och kommer ut inbakad i en slemmig spillning.
(Nu är förstås det här med giftighet ofta relativt. Det som är farligt för oss människor behöver ju inte alls vara farligt för t ex fåglar).

På så sätt sprids idegranen. Den tar bärätande fåglar till hjälp. Sidensvansen är en av dessa nödvändiga transportörer.
.
En akrobatisk sidensvans, på jakt efter idegranens läckert röda bär.

Jag förvånar mig ibland över sidensvansens smidighet. Den ser så flegmatisk och rund ut. Men skenet bedrar. Den är och måste vara akrobatisk för att kunna komma åt alla bär som hänger och dinglar.

I maj månad, när sidensvansarna återvänder från söder kan man få uppleva hur de likt grå flugsnappare sitter på spaning högt i träden för att sen kasta sig ut i lufthavet och fånga flygande insekter på ett ekvilibristiskt vis. Såna är de sidensvansarna. Också. Jag har lärt mig att skenet kan bedra.

måndag 22 november 2010

22 november - Tretåig hackspett

.
Det är ännu skum mörkerdag då jag svänger av vid Alvastra och tar vägen upp på Ombergs södra sluttning. På ospårad vinterväg kör jag längs den grå vintersjön bort till "Utsikten" där jag parkerar bilen, tar på mig utrustningen och vandrar vidare.


.
Den blöta snön fryser. Det är minus två grader och ovanligt nog lä på västsidan av berget. Spridda snöflingor dansar ner i den knappa dagern. Vätterns grå vatten smälter oskarpt in i den lika grå himlen. Det är tyst, nästan helt tyst. Endast allra högst upp i trädtopparna, där vinden från nordost lyckas komma åt, susar det något. Jag hör en nötväcka ropa och en gröngöling, en gång. Annars är det bara jag och tystnaden. Inte ens korparna finns med idag.

Jag väntade tills idag, då jag kunde komma loss tidigt på morgonen och för att få några rejäla timmar till förfogande. Jag hoppades att fågeln skulle vara kvar.

Här är det. Här går stigen ner bland mäktiga granar, döda, döende och levande. Jag slirar ner längs den branta stigen, in i Storpissans granurskogsreservat.





.





Inga spår finns kvar att gå på från lördagens besök av Peter och Ellen. Snön är ny och vit. Jag var själv här tidigare i höstas tillsammans med Magnus Wadstein och letade sällsynta trädsvampar. Och jag har också varit här flera gånger tidigare vintrar och letat efter tretåig hackspett. Men med den avsikten har jag aldrig varit lyckosam.

Men den här gången vet jag att chansen är stor, ja nästan oundviklig eftersom allt är förberett och förankrat och jag är spänd och mycket förväntansfull då jag stannar i den ännu morgonmörka vildskogen och lyssnar med händerna kupade bakom öronen.

Döda träd står på parad eller ligger i brötar kors och tvärs. Här gick höststormarna från väster hårt åt barrskogen. Barkborregangreppen var monumentala och idag är skogen ett historiskt dokument från tiden innan människosläktets stora skogspåverkan. Här har nämligen naturen inom ett mycket begränsat område fått råda fritt till båtnad för svampar, lavar, skalbaggar, tvåvingar, fågelliv och mycket annat.

Barkborren är en av dessa viktiga nyckelarter. Med denna "pionjär" i grunden finns förutsättningar för ytterligare ett hundratal arter att följa efter. En av de barkborreberoende arterna är den tretåiga hackspetten; en norrlandsfågel, taigazonens egen hackspett, med endast en ytterst liten population ner mot södra delen av vårt land. Östergötlands slätter är öken för fågeln men "arken Omberg" kan ändå locka enstaka förbisträckande individer att göra ett övervintringsförsök. I år är det så dags! Äntligen kan jag komma att få se denna norrlandsfågel i mina egna hemmamarker.

Jag hör något!

Ett dämpat hackande i en murken trädstam. Det har inte den kraftiga och nästan lite metalliska klangen som de större hackspettarterna, spillkråka, gröngöling och större hackspett bjuder på. Det här är mera åt mindre hackspett eller till och med nötväcka.


En silhuett i dunklet - tretåig hackspett.

Jag stegar långsamt och försiktigt in från stigen över granlågor och under granrishäng mot det lockande ljudet som tilltar i styrka. Och så! Jag ser en rörelse på en stor granstam framför mig. Och så äger jag då plötsligt upplevelsen av en tretåig hackspett på "mitt eget berg". Äntligen suckar jag och mitt hjärta bankar av lycka.









.





.

Endast tio meter framför mig sitter den. Inne bland grenarna på en mäktig gran som ännu bär gröna barr hela vägen mot toppen, men där barkborrarna redan har börjat sitt ännu för mänskliga ögon, nästan osynliga angrepp. Den sliter i barken, hackar och plockar.

Ögat blänker till i blixtens sken. Men fågeln bryr sig knappast.
.
Jag smyger försiktigt allt närmare...
nio, åtta, sju, sex meter...
där stannar jag för hackspetten börjar se lite orolig ut nu.
.
Jag tar skydd bakom en gran och lutar kameran mot stammen. Rackarns vad mörkt det är i skogen. Det är egentligen inte fotoljust men jag måste ju ändå försöka. .
.
Under en dryg timme står jag där hos den "tretåige", fotograferar och antecknar. Den byter position med jämna mellanrum, arbetar sig upp till åtta meters höjd, knappt synlig längre, hasar baklänges neråt mot roten igen, flyger som en mörkgrå skugga under snögrenarna till ett annat träd ett tiotal meter bort, en helt död gran, hackar tre gånger, testar förutsättningarna, kanske lyssnar efter resonans och eko och far därefter vidare till en smal aspstam, provar igen men är inte nöjd och kommer åter tillbaka, nära mig. Här finner den ro.
.
Perfekt kamouflerad, egentligen omöjlig att se om man inte vet, sätter sig den tretåiga hackspetten några meter bort i en död gran och börjar arbeta intensivt.


Ser du fågeln?
Mitt i bilden och på stammen något till vänster. Annars, klicka på bilden och kika på förstoringen och du kan se det minimala reflexblänket från kamerablixten i dess öga..

Hackspetten har funnit något intressant. Under femton minuter sitter den på samma plats i intensivt arbete.

Den börjar med att flaga loss bark med snabba hugg från sidan parallellt med stammen från bägge håll. För att komma åt vrider den kroppen utåt och sträcker på ena benet. (Kanske finns här förklaringen till den bortrationaliserade "nedflyttade" extra baktå som andra hackspettar har. Fotens vridmoment kanske underlättas med en tå mindre att ta hänsyn till).
.
Med frekventa hack, ca tjugo - trettio stycken per tio sekunder, går fågeln loss på barken. Den vassa och spetsiga näbben koncentreras på ett allt trängre hål som går in i den gulvita veden. Efter femton minuter har den uppnått sitt mål, pillar fram detta och sväljer varefter den snabbt flyttar sig vidare till en ny plats. Den vänder ut bakkroppen ett par gånger åt sidan och en låter vit liten spillningsdroppe skickas iväg. Däremellan petar den fram smått från den ytligare röda barken, antagligen barborrelarver, som sväljs upprepat och direkt. Säkert slinker även spindlar och andra kryp ner samtidigt.
.
Födosökandet är ständigt och koncentrerat. Fågeln har mutat in ett bra vinterrevir, ty här finns gott om lämpliga döende träd och bra vedförråd inom ett begränsat område. Men det slår mig ändå hur intensivt den måste arbeta för att få ihop tillräckligt av proviant. Den flyger runt, testar, hackar stort eller smått hela tiden och jag förstår efter denna upplevelse att det bara är en mycket speciell karaktär av skog som ger de optimala förutsättningarna för denna intressanta gäst hemma hos mig - den tretåiga hackspettens behov är döende gammelgranskog.
.

fredag 19 november 2010

19 november - Besökare

.
Lätt yrsnö idag. Lastar tre oljor för transport till Tranås. Jag undrar om Vagnsjön, Klinten, har lagt sig. Det visar sig snart.
.
Jo då, Vagnsjön ligger!.
.
Jag noterar att besökarantalet på denna bloggsida "Naturlig dagbok" idag kommer att passera fantastiska 25 000 sen starten, den 23 mars 2009. Vid kvällens summering blir det knappt hundra personer per dag och antalet ökar hela tiden.

Jag vet att många av er är trogna följare och jag "anstränger" mig för att hålla min Naturliga dagbok levande och intressant. Jag satsar ungefär en timme om dagen på min hemsida och blogg men detta är inget självändamål eller något onödigt arbete. Det blir en skön avkoppling från måleriet och ger mig själv många nya uppslag och idéer.

Sen kan jag också avslöja att arbetet jag har lagt ner på min hemsida och blogg blev en av de viktiga inkörsportarna till det hedervärda uppdrag som jag nu gör åt Nobelstiftelsen och Kungl. Vetenskapsakademien. Inget dåligt resultat!
..

torsdag 18 november 2010

18 november - Samlingsutställning i Tranås

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
I morgon tar jag vägen till Tranås. Dit är det inte mer än knappt två mil men det går uppför nästan hela vägen. Genom skogen och mellan sjöarna.
Jag kommer att ta med mig ett par akvareller till vår samlingsutställning. Och vi, det är Ombergsbygdens kulturarbetarförening.
.

tisdag 16 november 2010

16 november - Brevglädje


.
Tänk vad trevligt det kan vara med brev! Som dagens skörd till exempel:
Inkomster och två trevliga inbjudningar på samma gång. Kan det bli bättre?
..

16 november - En vanlig grå novemberdag

...
Dagen är grå, oerhört grå, knappast något ljus slipper genom den mörka skyn. Mitten av november kan kännas tung och lång och igår var en sådan typisk novemberdag.

Det var alltså igår.
.
Jag sätter mig i bilen och åker till min rammakare i Motala. Jag har några landskapsmålningar att ordna till och ytterligare en liten akvarell, en talgoxe, som jag har gjort till en kompis. Den är min del av en bytesaffär. Jag fick för precis ett år sedan en liten snidad talgoxe av honom och nu är det hög tid att jag sköter min del av avtalet. Jag bekostar en paspartout runt om så att det ser gediget ut.
.
Talgoxe, till en kompis.

Jag har gjort den ungefär på samma sätt som hans elegant täljda, sittande på en stubbad gren med huvudet lite bakåtböjt.
.
.
.
.

.



.

Naturligtvis tar jag vägen söder om Tåkern då jag vänder hemåt. Bara för att hålla koll på läget och låta mig lida, och njuta, av snålljuset över kullarna mot Heda.
.

En ganska stor flock sångsvanar betar tillsammans med gäss innanför vallen vid Holmen på Tåkerns södra strand.

På Holmens kornstubb går en stor flock sångsvanar tillsammans med gäss. Sammanlagt är det ungefär sjuttio svanar som sliter och drar i halmrester och boss. Det blev till slut också en skörd på denna vårvattendränkta teg. Här häckade mindre strandpipare och tofsvipor, krickorna brusade och grodorna lekte.

Fördelen med den sena sådden och vattensjukan som ännu anas är att stubben blir kvar; det är för sent och blött för plogen. Spillda korn blir lämnade åt fågellivet och jag önskar det kunde vara mycket mer av sånt "slarv" på Östgötaslättens leriga åkrar. Men inte! Redan i september/oktober är höstsådden för det mesta avklarad. Rationellt, tidsbesparande och tomt och livlöst för djurlivet.

Ja, nu är det ju ändå inte helt livlöst där ute på slätten. Under resans gång kan jag faktiskt räkna in hela fem olika rovfågelsarter och nu, hemma i ateljén igen, tar jag mig för att återskapa de ögonblickliga minnesbilderna som jag bär i mitt huvud. Det är ju så här enkelt och skissartat man faktiskt oftast upplever sin omgivning. Talgoxen här ovanför är ju mera en tillrättalagd och ofta orealistiskt uppställning, en typisk illustration. Men, det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Studie av sparvhök

.

.

.

.

.

Studie av fjällvråk

.




.

Studie av ormvråk

.








Studie av blå kärrhök

.





.

.
Studie av havsörn

måndag 15 november 2010

15 november

.
Faksimil ur Corren
14 november 2010
rep. Gunilla Rech

Fortfarande pust!

torsdag 11 november 2010

11 november - Pust

.
Nu är jag tillbaka efter sejouren i Stockholm. Mina tre konstverk till nobelprisen i kemi är lyckligt överlämnade. Allt är klart!
Nu är jag bara tom och trött - sitter vid hemmadatorn med ett glas vitt vin och kopplar av. Imorgon om jag orkar kommer jag att lägga in några bilder från träffen idag.
Tills dess tänkte jag som så, att jag kanske jag kan mäkla lite - förmedla en länk till SVT play och några filmsnuttar där jag medverkar - bl a den senaste från igår - den som handlar om ämnet Nobeldiplom.
Håll till godo och tack för all visad support!

.

onsdag 10 november 2010

10 november - Snö och TV-besök

.
Jag ägnar mig åt tung snöskottning på morgonen. En decimeter blöt och skinande vit nysnö har nästan suddat ut gårdagskvällens skottningsbedrift, då jag lassade iväg drivor som var upp till 70 cm höga framför garageporten. Det känns nästan som ett sisyfosarbete. Samma visa varje snövinter.

- Varför ska alltid just vi få dom där värsta drivorna, tänker jag och stänger öronen från grannarnas putslustiga kommentar.

Vid matplatsen väntar fåglarna på ny påfyllning..

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag skrapar fram fågelbordet och fyller på med frön. Fyra domherrar, gråsparvar, pilfinkar, grönfinkar, talgoxar, två entitor, blåmesar och två nötväckor hänger över axeln. Ja, och så skatparet förstås, men dem sjasar jag vänligt men bestämt bort, varefter de återvänder så fort jag vänder ryggen till.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Ännu finns lite kvar att klippa ner i trädgården. Vintervädrets plötsliga mäktighet har överraskat. Längs förrådsväggen slokar sönderfrusna blommor. Det är en sort som jag inte har något definitivt namn på. (När vi planterade dem sades de vara någon slags småspritiga solrosor, men jag vet inte jag). Hur som helst hinner de knappt börja blomma om hösten innan vintern slår ut dem. Det blir ett något meningslöst liv på våra breddgrader men jag nänns inte ta bort dem för gott.

I ateljén får jag besök av SVT Östnytt under förmiddagen. Reporter Anna-Stina och fotografen Johnny anländer med snö på fötterna. Jag bjuder på kaffe först för välkomstvärmens skull och sen arbetar vi ungefär en timme med reportaget som ska klippas ner till cirka två minuter.

Anna-Stina och Johnny från SVT Östnytt är på besök.

Det ska bli till ett inslag under kvällen eller kanske till i morgon kväll - osäkert vilket - om mitt ärofyllda uppdrag att måla Nobeldiplom.

Jag hoppas att det blir bra. Jag känner mig avspänd och bekväm. Det blir värre i morgon, känns det som, att åka till Kungl. Vetenskapsakademien och svara upp mot förväntningarna på mina verk inför en samlad skara. Ja, jag har gjort vad jag kan!

.

tisdag 9 november 2010

9 november - Vilken tuffing!

.
Vitgröe, Poa annua,
är en riktig tuffing i växtvärlden.
Här blommande i den första snön.

På väg tillbaka till ateljén efter den sociala fikastund vi ägnar oss åt varje tisdagförmiddag, Lars och jag, kan jag inte låta bli att förundras över det lilla gräset som blommar i snön vid husväggen.
Jag går in och hämtar kameran för att dokumentera det hela.

Det är vitgröe, Poa annua, och allt stämmer bra med flororna:
"Ettårigt gräs som blommar under februari - november".

Dess tålighet och okräsna behov gör att det används i fröblandningar för golf-greener bl a. Men i övrigt betraktas och bekämpas det väl mest som ett "ogräs" i åkerbruk och trädgårdsodlingar.
Det har gjort människan sällskap över hela jorden och påträffas idag på alla kontinenter, t o m Antarktis.

Jag gillar vissa tuffingar!

.

måndag 8 november 2010

8 november - Isläggning

.
Lunchsnacket surrar innifrån byggbaracken. Jag smyger förbi, vänder mig om och tittar in mot grundläggningen av det nya Tåkerns Naturum, på betongfundament, grushögar, avhyvlade ytor och en röd och en gul maskin som just nu står stilla och mol tysta.

Över mig sträcker tre sångsvanar mot söder. Himlen är blå, solen är lågskarp och det nyper i näsan då jag kliver uppför trapporna i tornet för att ta mig an utsikten.

Isläggningen har precis börjat. Spegelytor av nyis blänker inne i vikar och längs stränderna. Den stora sjöytan är blåkrusad och band av svanar blänker i medljuset.

Över den glatta isen åker växtdelar kana.

Vassblad slinker snabbt iväg i etapper över isvidden, vrider sig och stannar upp och fortsätter sen igen. Eftersom jag ser det på långt håll först fattar jag inte vad det är för "djur".
Men snart dyker det upp på närmre håll och jag ler åt min egen tillkortakommenhet. Då nordvästvinden tilltar ökar frekvensen av dessa ishala resor.

En gammal havsörn dyker upp

Flockar av nervösa änder far över sjön och jag vänder min blick åt det hållet och finner orsaken i en gammal havsörn som börjar sin jakt.
Jag skissar i blocket, försöker fånga karaktären då den cirklar runt över vassarna alldeles utanför tornet.
Den har kritvit stjärt och ljust huvud med kycklinggul näbb. Det skarpa ljuset gör att kontrasterna varierar våldsamt över fågelytan; ibland nästan svart; ibland nästan halmgul och ofta både det ena och andra samtidigt.
.
Örnen drar rakt förbi tornet på 300 meters håll, girar in över Svanshalsvassen och kommer ut, hängande i motvinden över den yttre vasskanten, där ett hundratal änder och kanske allra mest sothöns har sökt lä och skydd. Allt blir till kaos; ett momentant plask och skvätt.
Den vrider sig sakta runt, fixerad i vinden, dyker och slår mot något och kommer upp med hängande gula fötter och försvinner i motljuset bort mot Holmen under Ombergs horisont. Där tappar jag den ur sikte.

Allt glittrar i frostigt motljus. .

Jag vandrar spången tillbaka, kisar med ögonen för att försöka få en skymt av gärdsmygen som knirrar i vassen. Den är så spetsig i tonen att den låter påverkad av kylan. Hoppas att den får en mjukare vinter än den förra som var.
Men det förstås, är en ganska ovetenskaplig kommmentar, eftersom det inte är troligt att den här gärdsmygen är en överlevare från föregående vinter. Det är mycket mera troligt att detta är en ny och årsung individ.
Men säkert kan man ju så klart aldrig veta.
.

söndag 7 november 2010

7 november - "Nobel" närmar sig

.
Alltmer närmar sig evenemanget med Nobelprisutdelningen 2010.
Det är ju så att vi först nästa år kommer att bli bjudna på själva Nobelfesten, Ulla och jag, men redan i år verkar det vara fullt tillräckligt med "jippon" för oss att få deltaga i.

Redan på torsdag åker jag upp till Kungl. Vetenskapsakademien för att lämna över de tre originalverken som jag har gjort för årets tre nobelpristagare i kemi. Samtidigt förväntas det av mig att jag därvid för den samlade "kåren" skall berätta om mina tankar och idéer runt verken, varefter en lunch äger rum med akademiens ledamöter och ständige sekreterare.


Idag ramlade dessutom en inbjudan ner i postlådan från Kungl. Vetenskapsakademien; till en Nobelmottagning den 7 december för att hedra 2010 års Nobelpristagare - inbjudna även Ulla och Gebbe Björkman.
Det ska bli väldigt spännande att framför allt få möta de tre kemipristagarna som jag liksom har fått en personlig relation till.

Därefter är det champagne-balluns på kvällen den 9 december på Nordiska Muséet på Djurgården, denna gång i Nobelstiftelsens regi; också den naturligtvis för att hedra Nobelpristagarna. Den är jag också inbjuden till, dock utan hustru.

Vilken höst man har framför sig!

.

tisdag 2 november 2010

2 november - Politiskt testamente

.
Faksimil ur tidningen
Östgöta Correspondenten
den 28 oktober 2010
av Carl-Johan Norén.
(Läs genom att klicka på artikeln)
.

I måndags kväll var det kommunfullmäktige i Ödeshögs kommun och antagligen sista gången för mig på plats i talarstolen.
Det var 1990, två år efter valet 1988, som jag kom med i politiken för Miljöpartiet genom att några personer skrev mitt namn på tomma MP-valsedlar.
När ingen annan fanns att tillgå, halkade jag in som på ett bananskal.

Jag blev kvar några år; ända tills nu. Tjugo år alltså. .

I måndags lämnade jag det politiska engagemanget med något slags politiskt testamente genom att agera hundraprocentigt i bl a frågan och beslutet om kommunens nya ÖP - översiktsplanen.

Jag vädjade om sans och ödmjukhet och bråkade om kommunens brist på hänsyn till natur, kultur och miljö; som alltid således, under dessa gångna tjugo år. Intet nytt! Suck!

.