måndag 24 februari 2020

24 februari - Glansveronikan blommar redan

.
Det ska bli kallt säger SMHI. Med början idag är nattfrosten på plats och i morgon kan snö möjligen förväntas för att senare under veckan ge plats åt bistervinterns inträde på scenen med kanske minus tio.
Det visste man ju, att den här vinterns frånvaro inte skulle kunna vara säsongen ut. Men meteorologiskt kommer det att vara vår nu hur vintern än beter sig framöver. Så det så! Man får väl förlika sig med ödet, bara det nu inte blir alltför kallt när våren redan har kommit med blommor och vårfåglar.



Tänkte att jag skulle passa på då att visa på en liten växt som redan har börjat blomma, innan vintern kopplar greppet och snön lägger sig över marken. 
Det är arten glansveronika, Veronica polita, en sällsynt miniraring som jag fann redan förra året  i ateljéträdgårdens gräsmatta. Den är annuell och blommar i april - september, enlig floran.


Nu har jag hittat den igen, blommande redan i februari, men det krävdes tidigare vetskap och noggrann granskning på knä över en redan känd ståndort. Så liten och svårsedd är den.

24 februari - Ett brev

.
Det händer att jag får små trevliga gåvor eller brev ibland. Kontakten med mina följare i sociala nätverk, på min bloggsida "Naturlig dagbok" och hemsidan gebbe.se blir kvitton på att mitt arbete i datorn fyller en funktion. Det behöver naturligtvis inte alls vara något stort eller påkostat.Underskatta inte glädjen jag känner över responsen i form också av små varma kommentarer och intressanta gensvar. Utan allt detta vore min insats inte värd ett dyft. Jag tar inget i livet för givet.



Så tack Ewa-Britt, du trogna vän i livet och på nätet för den kärlek du förmedlar och förlåt mig mitt slarv och min ständiga glömska.

lördag 22 februari 2020

22 februari - Vintern utan vinter

.
Mitt i den andra stormen av tre annonserade, denna innevarande helg, så jobbigt och egendomligt, kom beskedet från SMHI att Ombergsbygden, min egen hembygd, aldrig fick någon meteorologisk vinter 2019-2020. Stora delar av södra Sverige och Östersjökusten ändå upp mot Stockholmskärgårdens öar samt bygderna runt Vänern och Vättern hade höst ända fram till den 15 februari och därefter en bufferttid på sju dagar, tills idag alltså, för att se vartåt det lutade. Men, så säker var man från SMHI att man faktiskt redan innan respitens utgång gick ut med meddelandet att " Stora delar av södra Sverige inte har haft vinter i år".

Vädret oroar mig och borde väl oroa alla sunda själar. Detta säger jag fast jag vet skillnaden på väder och klimat, ty visst känns det alltmer mysko och oroande, det som sker mitt i våra liv och runt omkring i världen.

Storm idag igen och regn, inte så mycket hos oss i Östergötland, fast mer i sydligaste och västra delarna av landet där åar och böljor går "klasstvåvarningshöga".

Senare uppdatering: SMHI har utfärdat klasstrevarning för områden i Halland och Småland. Besvärliga översvämningar.


*

Jag tyar inte alla dessa evigt vinnande norrmän och norskor i skidspåren så trots busvädret jag tar en sväng ut i landskapet, mot den upprörda sjön och för möjligheten att denna blåsiga dag kunna finna  någon inblåst havsfågel, typ tretåig mås samt för lyckan att njuta frisk luft förstås.



Vädret sliter i håret när jag sticker upp huvudet över Hästholmens pir. Ögonen tåras i vinden och kikarockularet immar igen och där finns inget havsnära att se mera än bränninngarna över klipporna därute. 



Jo förresten! I våglandskapet hittar jag till sist en stor flock med småskrakar, en av de största jag någonsin har noterat i Vättern. Det är problem att räkna dem i vattenröran men jag uppskattar antalet till minst trettio stycken. 
I flocken simmar också en vinterhakad skäggdopping omkring, skägglös med andra ord.



Ändå ute under vindtrycket tittar jag till Stugan vid Tåkern och på vägen dit skrämmer jag som alltid iväg några rådjur från grönbetet. Det är gott om dem ute på slätten numera.
Leran sprätter om klövarna när de far iväg över höstveteåkern, men som alltid stannar de vid brynet och vänder sig om för att utvärdera resultatet av den korta flykten.



På vägen mellan Holmen och Väversunda har vildsvinen tagit över helt. När de för några år sedan nådde Tåkerns strandängar och vassar tycks stammen efter några års långsammare utveckling till sist  ha exploderat i storlek. De verkar älska att böka längs vägrenar och sidlänta vallar och från Dags Mosses skydd går upptrampade "autostrador" ner mot sjömarkernas rikedom på rötter, knölar, mask och insekter samt senare på säsongen - vadarfåglarnas ägg och ungar.



I diket från Höje på Omberg ut över mossmarkerna spirar nu pestskråpen rikligt och vackert. Växten beter sig annorlunda denna varma så kallade vinter mot en mera normal en.
Rikedomen av tämligen små späda blad som sticker upp ett par deecimeter högt över vattenytor och tuvor överallt från växtens rhizomer och rötter är något nytt för mig. Normalt, efter kyla och snö, anläggs blomknopparna först, mognar och slår ut för att senare följas av bladen. 



Späda blad av pestskråp på höga stänglar som kommer upp i riklig mängd, innan blomknopparna visar sig, tycks mig vara en anpassning till mildvädret. Jag har inte sett det här under ett normalvinterår. Finns möjligen någon botaniker här, som är beredd att hålla med mig om den här iakttagelsens tolkning?

onsdag 19 februari 2020

19 februari - Vi åker dit där solen skiner

.
Vi hade tänkt oss en promenad på Omberg idag men duggregnet hängde tätt över Hjässan och dämpade lusten en smula. Dock inte mer än att Ulla kom med ett nytt förslag.

- Vi fortsätter mot solen, sa hon, följ vägen tills vi kommer in under den där vackra blå himmelsgläntan.

- Då blir det Väversunda, svarade jag.

Och vi fann mycket riktigt solen under öppningen mellan molntussarna vid Tåkerns strand och strax vandrade vi lyckliga vägen fram med kackel från hundratals gäss som sällskap. Solen sken skönt och värmde våra tallkottkörtlar.



Vid kröken närmast Charlottenborg fann vi efter ett tips en flock nyanlända lärkor. De for runt tätt över backen, jagade varandra, tog höjd och sjöng så där gudomligt som bara den allra första lärksången kan upplevas.


En stund senare, vid Ramstadbron bland sångsvanar och gäss på morotslanden, såg vi en flock vipor lyfta från svartjorden. 

- 16 stycken är det , sa vår vän tipsaren. Jag grejar rapport till Artportalen.

Och därmed blev målet för dagen mer än väl uppfyllt.



Under promenaden dokumenterade jag ett vackert uppslag av blommande snödroppar, ett så kallat utkast och vid Gottorps lada blommade årets första nagelört. 



Nu känns våren irreversibel. Suck!

tisdag 18 februari 2020

18 februari - Även ett litet ingrepp kan bli tungt att bära.

.
Dikesrenen vid huvuduppfarten till Omberg hyser ett av de vackraste och rikaste bestånden av orkidén Skogsknipprot. Dessutom har vi där också påträffat flera årgångar vildsådda plantor av skogslind - en unik och tidigare nästan okänd företeelse i våra delar av landet.
Platsen är således speciell och skyddsvärd även om skogsknipprot inte är någon sällsynthet på berget.



Skogsknipprot i full prakt vid dikesrenen på Omberg..


Årsplanta av vildsådd skogslind är en sällsynthet.

Vi var där i somras Sverker och jag varvid jag skrev om besöket i Naturlig dagbok där du kan läsa mer via länken nedan.

länk

Idag passerade jag platsen igen och kunde konstatera att allt ovan dokumenterat numera var spolierat, lindplantor och skogsknipprot var bortgrävda i ett pågående kabelarbete, för bredband kanske.
Det kändes väldigt ledsamt. Platsen var så fin och nära åtkomlig, något för alla. 

Gräv först och fråga sen har man ju hört om och lite får jag väl stå mitt kast när jag inte har rapporterat vederbörligt. Kanske att jag tidigare i höstas t o m såg några färglada träbitar längs diket utan att reflektera ordentligt. Så typiskt, man vaknar för sent.



Allt kommer nog tillbaka när det har "satt sig" om några år eller så, hoppas jag. Skogsknipprot är ju en överlevare och linden får väl ta nya tag.



Detta är ju en vardagsgrej bara, ett nödvändigt steg att ta på framtidens offeraltare, en händelse som inte betyder särskilt mycket i de stora sammanhangen, så menar nog de flesta. 
Men för mig som kände platsens värde blir det hela avgörande och sorgligt. 

Ibland är kunskap och kännedom ett tungt ok att bära.

18 februari - Då vintern möter våren

.
För igår ett år sedan såg jag överraskande tidigt mina första tofsvipor för säsongen vid Tåkerns mader. Överraskande för att det då kändes mera som vinter än vår. 
Mycket riktigt, någon dag senare var det åter tomt på vårtecken eftersom vintern kopplade en kvävande halvmara om vårkänslan.
Alltså, tänker jag, att idag borde det vara fullt rimligt att se det här årets första tofsvipor och med det sagt kan jag erkänna att, Malin vid Naturum Tåkern, såg den första redan för två veckor sedan, men den är ju förstås inte min.

Nu blir det inga vipor under dagens utflykt genom ett duggregnigt Tåkernlandskap men en kanske ännu större överraskning i form av årets första trana.



I bilen finns papper och kulspetspenna. Det kan också duga för att dokumentera årets första trana.

Det är en ensam trana som kommer insträckande från Ombergs sydspets på ganska hög över sädgäss, grågäss, varav en leucisistiskt gulvit samt sex bläsgäss. (Nu fick jag med alla dem). Den försvinner över Tåkern bortom videbuskar och Holmsören; landar troligen därute i vasslandet.
Jag anar förresten att en personlig katastrof ligger bakom detta tidiga och solokvista uppdykande, om nu en fågel kan betraktas som personligt lagd.



Varfågeln, vintergästen, spanar efter sork och mes. Tur att bilens egna skrivdon finns på plats.

Den ensamma tranan möter kvardröjande vinter, i form av en fjällvråk och en varfågel som sitter på spaning i videbuskar runt sjökanten.



Naturligtvis blommar de första blåsipporna på Omberg, det visste jag redan efter alla lokala rapporter och hästhov såg jag häromdagen i utkanten av Linköping.



Och Scillan blommar i ateljéträdgården.

Vinterns möte med våren är i full gång.

måndag 17 februari 2020

17 februari - Stormiga dagar

.
Vinden vräker in över bygden. Den är varm och fuktig av Atlantvatten från Azorerna som sprider salt över bygden. Efter en rejäl storm har vi faktiskt saltfilm ibland på våra västerfönster, men så våldsamt är det inte idag, dock tillräckligt för att det känns skönast inomhus även om markisen som ska skydda mig från direkt sol över akvarellarbetet slår itaket.



När vinden drar in över mitt landskap förvandlas Vättern till kust mer än insjöstrand.

onsdag 12 februari 2020

12 februari - Lemunda sandsten

.
Jag hade aldrig hört talas om det förut och än mindre varit där, när Sverker vid fikabordet häromveckan föreslog en exkursion till Lemunda sandstensbrott vid Vättern norr om Motala; så nära och ändå så okänt för åtminstone Lars och mig. 
Så blev det att vi till slut genomförde ett givande besök igår när vinden från stormen Ciara mojnat en smula och solen ville visa sig mellan blåstslitna molntappar. Peppade med kartor, varma kläder och bastant äggmacksfika drog vi iväg över slätten till Djurkällaplatåns isälvsområde och en vindpinad stenig strand som endast Sverker gästat tidigare.

Vi parkerade vid Lemunda gård, eftersom ägaren där så vänligt bjudit in oss till ett annars nästan oåtkomligt landskap av förbjudna småvägar, privata strandtomter och allmän ogästvänlighet. Ja ack dessa äldre tiders privata strandexploatering som nu återigen tycks bli aktuell i en ny politisk skepnad.



Genom knähögt blåbärsris och vintergröna skvattrambuskar vandrar vi in i området med näsorna mot Vätterns brus.

Tack vare enskilt hederlig bjudsamhet kunde vi nu änåd vandra iväg genom allén av gårdens vårdträd med lind och bok, ner mot Vätterns brus, i en tallskog av delvis hög kvalitet. Vi hade inte förväntat oss just detta landskap, Lars och jag. Det kändes som att komma till ett annat slags Sverige och vi fick associationer både till fjällurskog och tallmoar på Gotska Sandön.



Samtal "under" blåbärsriset!

Tallskogen närmast stranddzonen var oerhört vacker. Gamla grånade stammar med "krokodilbark" vittnade om god och långsiktig naturkvalitet. Ingen av oss hade någonsin sett så högvuxet blåbärsris som här då vi vadade fram genom huvudhögt odonris, midjehögt blåbärs- och skvattramris och lågmält kråkris. 



Vi njöt av tystnaden och jungfruligheten i en för tillfället helt tyst skog men kunde likväl tänka oss in i vårens konsert av rödstjärt, lärkfalk, grå flugsnappare och nattskärra samt de svavelgula höfjärilarnas dans i sommarens solgator.



Jag har aldrig sett skvattram växa så här, säger Sverker. Direkt på sandstenen utan tillsymmelse till myrmark. Detta måste vara unikt.



Kråkbärsris.

Vinden låg på från sydväst. Vättern var grågrön med toppar av vitt skum och bränningarna slog in över strandstenarnas mörka speglar. Tvärs över sjön låg Västergötland i dis men mellan oss låg ön Röknen likt ett lågt hissat långsegel och längre norrut Medevis egen övärld samt Aspa bruk med sitt ständigt bolmande av svavelrök vid horisonten.



Vätterns strand under frisk vind.

Vi kom hit för sandstenens skull och för dess förädlingsprodukter av handbearbetad sten. Längs en cirka 600 meter lång sträcka vid stranden fanns resterna av en intensiv gammal verkssamhet - stenhuggarnas 



Vattnet och området en bit in över land var översållade av artefakter i form av kvarnstenar i alla tänkbara stadier av tillverkningsprocessen med start vid uthuggningsklipporna branter till gropar, varphögar samt huggna, påbörjade, kratsade halva och hela stenar i olika format i hundratals. 



Blottlagda sandstenklippor där råämnet bröts.



Vi finner gamla skrotstenshögar, varphögar, möjligen så gamla som drygt 400 år, som de ter sig av lavpåväxten att döma.



Gamla brottytor och varphögar.

Så omfattande och så abrupt avbrutet kändes alltihop att jag känner mig tvungen att leta vidare om fenomenet. Så här säger Wikipedia:

"Brytning av vätternsandsten för kvarnstenar och slipstenar skedde i Lemunda från 1600-talet på Näs udde i dåvarande Västra Ny socken vid Vättern. Under slutet av 1800-talet vidgades verksamheten av Anders Petter Olofsson (död 1899), som startade brytning vid mitten av 1800-talet på Lemunda gårds mark. År 1870, när AB Lemunda Sandstensbrott bildades, var ett 50-tal personer sysselsatta i verksamheten. Bolagets första fartyg S/S Lemunda fraktade kvarn- och slipsten till bland annat på export till Finland och Ryssland, och Lemunda Sandstensbrott hade senare en egen flotta på tre fartyg.
Senare producerade sandstensbrottet specialsand för industriellt ändamål.
Lemundasandsten tillhör Visingsögruppens sandstenar och utgör dess äldre del. Längre söderut är Visingsögruppen yngre och har en annan sammansättning och utseende. På Visingsö och vid Gränna och Jönköping är den mer fältspatsförande, ibland rödaktig gul och förhållandevis okonsoliderad sandsten, som lätt vittrar och missfärgas. Lemundastenen är ren kvartssand med kvartskorn som binds samman av sekundär kvarts och är mindre porös. Lemundasandsten är ljusgrå, men gulnar med tiden med gula ränder av oxiderade järnföreningar och tenderar också att svärtas. Den är mer vittringsbeständig än annan motsvarande sandsten."

Många byggnader i trakten t ex G:a rådhuset i Jönköping har Lemundasandsten som byggmaterial och Lemunda gård där vi parkerade vår bil har sandsten i bl a trappor och hushörn.

Ett troligt byggelement vi också fann bland alla kvarnstenar.

Även om Visingsösandsten dominerar området totalt fann vi naturligtvis även stenar av annat mineral. Som det ovan, ett vackert rundat flyttblock av granit, hitsläpat och släppt av inlandsisen.
Utan tvekan känns det som om den långa epoken av kvarnstenstillverkning här vi Lemundas Vätterstrand avbröts hastigt, och mitt i verksamheten. Allt blev omodernt förstås när ny teknik introducerades och allt släpptes "mitt i språnget".

Hel och halv färdighuggen sten.
Innan jag visar en bildsvit med några av alla hundratals gamla kvarnstenar, tänkte jag försöka mig på en förklaring till att man finner även sluthuggna halva stenar, så här:
Verkmästarn: " Ta ut så mycket som går, helst hel sten men halv går ju också bra, så får vi järnsko den till en hel sten senare".

Vågig sidenmossa, Plagiothecium undulatum.

En sak till. För egen, Sverkers och Lars räkning har jag med hjälp av kunniga botaniker fått fram vilken art av mossa det var som vi fann under blåbärsriset. Aimon Niklasson och Torbjörn Tyler har var för sig lämnat samma svar, se ovan. 
Tack för den hjälpen!

Ett sista tillägg:
Jag tog med en av områdets rekordresliga blåbärsbuskar hem för kontrollmätning, inte den allra största som måste har varit över metern hög, men jämväl en lämplig representant för populationen. 
Så här ter busken sig upphängd på väggen i min ateljé tillsammans med en antik tumstock av 59,5 cm totallängd.

"Min" blåbärsbuske är exakt 103 cm hög och stammen har som tjockast en omkrets av 6 cm och då är den ändå inte kapad allra längst ner mot jorden. Fantastiskt!
Och nedan följer nu såsom utlovat en fotosvit av kvarnstenar från Lemunda sandstensbrott . Varsågoda.









onsdag 5 februari 2020

5 februari - Kom till mig! Gör ett besök!

.
Från musikmaskinen strömmar Bachs musik ut ur högtalarna just nu; min aboluta favorit alla kategorier och jag ömson drömmer, gråter och gläds.
Utanför ateljéfönstren bländar nysnön som föll igår kväll och inatt mina vintertrötta ögon när solen strålar in genom dammiga rutor.
Jag sitter vid det stora arbetsbordet i Verkstaden och målar på två skrotbilsakvareller och njuter av tillvaron. (En icke försumbar anledning till min förnöjelse är att jag precis har sorterat färdigt alla fakturor och kvitton och äntligen är klar för min årliga momsdeklarering till min revisors glädje och suckan).



Interiör över Verkstaden.

I Stora Galleriet grönskar mina vinterställda träd magnifikt. Solanum, penningträd, citron och kamelia tävlar om min gunst men jag likar dem alla.


Interiör över Stora Galleriet.

Inte går det att ställa någon före den andra av citron och potatisblomma.



Jag tänker att det vore trevligt att se dig här som gäst, du som läser det här. Vi kan ta en kopp kaffe eller te under grönskan och samtala om livet och lusten. Du kan kika på mina alster och kanske finna något du önskar.
Kom hit! Gör ett besök!

070 - 678 17 21



Välkommen!