Vi har parkerat vid vägkanten på Omberg. Jag har lovat att visa Sverker "mina" exemplar av kal tallört eftersom han just har berättat om sina; ett gytter, som han säger, hemma hos sig.
Innifrån skogen hörs ett ideligt upprepat, långdraget, sugande och i tonhöjd fallande "piiiiuuuuu".
Bivråk ligger närmast till hands, ungfågel säkert, och vi har förresten strax innan sett en som kom flygande över bilen. Det är deras tid nu när populationerna av getingar och humlor kulminerar strax innan sammanbrottet och med bara två veckor kvar till bortflyttningen mot Afrika, den som kan beskådas i Falsterbo den 30 augusti till 1 september i år, just så koncentrerat.
En ståtligt högväxt och mörkt rosafärgad skogsknipprot står vid dikeskanten.
Någon kal tallört finner vi faktiskt inte men runt omkring oss står ett rikt men lite glest bestånd av skogsknipprot i alla olika storlekar och färg.
En ensam tornseglare kommer seglande på hög höjd mot söder över himlen, vilket föranleder ett litet samtal också om detta mitt i alltihop, alltihop det som jag nu slutligen arbetat mig fram till.
När ögonen väl öppnas ... När man väl har sett den där första kantarellen finner man lättare de andra i mossan, liksom hjortronen på myrflaken, spridda myrsnäppor bland tusen kärrsnäppor och årsplantan av skogslind invid dikeskanten i allt det gröna.
-Nog kan väl det här vara en frösådd lind, säger Sverker och pekar på en knapp halvmeter hög särställd buske av arten.
En några år gammal planta av skogslind.
Detta föranleder oss att kika närmare i gräset och bland löven.
Vi finner många små, kanske två-treåriga plantor av lind både här och där och till slut även ett par årsgroddar med fingrade hjärtblad och allt.
Vi blir lite tagna av av uppplevelsen. Jag menar, det är inte mer än en dryg vecka sedan som jag skrev om företeelsen för första gången som något nytt och nästan sensationellt med anledning av ett besök hemma hos Sverker och Karin baserat på upptäckten av detta med frösådd lind.
Se länk.
Här igen alltså, inte underligt om vi blir upphetsade och fundersamma. Något har hänt och så väldigt fort dessutom. Det som har gällt förut gäller uppenbarligen inte längre. Skogslindens så långsamt och sent mognande nötter hinner med numera, klarar sig hela vägen till grobarhet och frösådd.
Med de senaste årens snabba klimatuppvärmning av varma och långa somrar och höstar verkar vi plötsligt vara tillbaka 3 500 år i tiden, till bronsåldern, då vi hade värmeperiod och lindarna frodades. Under lång tid sedan dess har de mestadels levt vegetativt, förvisso uthålligt och bra så. Men nu, nu tycks det hastigt gå mot en en ny era för lind i vårt land.
En skön detalj i problematiken är detta och så passande dessutom nu när almarna så sorgligt snabbt lämnar in.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar