Ungefär vartannat år ger vårt opalplommonträd så riklig skörd att det nästan är tragiskt. Tragiskt för att vi aldrig hinner med mer än en bråkdel av erbjudandet, resten dråsar ner i backen under loppet av några dagar. Sen blir det till att räfsa ihop och kånka iväg till komposten. Ett år blev det nästan 100 kg som därmed gick i putten.
Putten föresten? Allt går ju inte till spillo förstås.
Nu i dagarna försigår nämligen en veritabel ätorgie på gräsmattan under trädet och det var om detta jag tänkte berätta.
Amiralfjäril solar sig på plommonträdets stam.
Först på plats är alltid amiralerna. Dessa vackra höstfjärilar nosar sig till sötsakerna tidigt och på långt håll. Redan för två veckor sedan var de här och inspekterade de första insektsangripna och brådmogna frukter som rasat ner och igår räknade jag till knappa tjugo stycken samtidigt.
De är snabba och lite flyktiga, far runt i vida svängar om man kommer för fort fram men landar igen i lugn och ro. Alla är fräscha och fina, nykläckta som de är, en sommargeneration.
Enligt vetenskapen klarar amiralen inte övervintring i våra delar av landet. Men jag undrar jag, om inte detta faktum numera är en "fake news". Jag är övertygad om att många amiraler klarar hibernationen hos oss tack vare värmande klimatförändringar.. Tidiga observationer som man gör allt oftare om våren talar för denna eventuella förändring.
Om nu amiralen är en flyktig fjäril så måste jag säga att nästa besökare som presenteras här, en sorgmantel, är ännu mera skygg, och dessutom mera sparsam.
Endast ett exemplar gästar oss nämligen varje dag och den är så omöjlig att komma nära att jag måst dokumentera den med en snabbskiss i akvarell.
En inte alltför tjusig snabbskiss av sorgmantel får väl duga i sammanhanget.
Sorgmanteln är garanterat en övervintrare. I våras såg jag rekordmånga individer längs en grusväg på Omberg. Se bifogad länk:
Länk
Igår jagade en bålgeting över plommanmattan. Hon försökte sig på amiraler som emellertid elegant viftade bort henne med vingarna, flugorna missades hela tiden men alla honungsbin låg däremot mycket illa till.
Bålgetingen lågsniffade över jästa frukter och kastade sig över varje mörk fläck eller misstänkt föremål. Honungsbin är lite tröga och dem tog hon överaskande lättvindigt. Med käkarna bet hon ihjäl bina och använde nog också gadden mot vitala delar i mellankroppen,. Med ett fermt käkgrepp om ryggen bar det så direkt hem till boet med den ordnade larvfödan. Men redan efter en liten stund var hon tillbaka på jakt igen.
Igelkotten är en regelbunden besökare. Mitt på dagen, vilket annars inte är så vanligt, finns den där bland plommonen, frenetiskt ätande av de söta och kanske lite jästa frukterna.
Inför en möjligt seg och sträng vinter är det nödvändigt för igelkottarna att äta sig riktigt feta för att klara persen. Dvala går de in i förvisso men fett måste brännas hela tiden, även i sparlågan, om inte insomningen skall bli för evigt.
Björnar lägger på sig ett bastant fettlager och om detta har man forskat. Resultatet av forskningen visar att det är fruktsockret, fruktosen, i bären som skapar nästan allt livsnödvändigt gult fett.
Jag saxar ur ett dokument från finska Diabetesförbundet:
Fruktos – den värsta av alla sockerarter
Diabetes 8/2012
MARJATTA KARVINEN
Man blir fet av allt socker men fruktos ökar också risken för många sjukdomar i artärerna.
Det är väldigt viktigt för igelkotten att äta sig fullständigt proppfet på plommonen i vår trädgård. Det handlar om vinteröverlevnad.
Varje dag är den där, kanske flera "kottar" ibland, jag vet just inte så noga. Den/de äter och äter och äter.
Så slutsatsen är alltså att denna övermåttan mängd plommon vi har, faktiskt kommer till nytta och glädje för många av våra grannar.
Och nu väntar vi snart på att viktoriaplommonen skall ta vid där opalen slutar. Det går för runt hela tiden och jag har renset kvar att göra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar