8 augusti - Om ärtsångaren.

.
Jag tar en kopp kaffe under äppelträden. Det prasslar hela tiden i buskarna runt omkring mig. Gråsparvarna är där förstås, lite överallt, men insektsplockande på gräsmattan mest. Jag hör också det veka tutet från en ung lövsångare och så det där typiska, lite tunna smacket som tränger fram om man lyssnar lite bättre.

Ung ärtsångare.

Sätter man tungspetsen mot gommen strax bakom framtänderna, fyller området med saliv och öppnar tungan hastigt men smått för att släppa in luft i mellanrummet får man fram det där lätet nästan exakt. Faktiskt så bra, att fågeln plötsligt tittar fram mellan grenarna för att kolla in en möjlig "kompis". 
Men sätter man tungspetsen för långt bak i gommen så tjocknar ljudet och liknar då mer en trädgårdssångare. Bara så ni vet!

Det är en ärtsångare som jag ser, en ung fågel som ännu är gul runt mungipan. Den är lite otydligt mjukt tecknad men benen är mörka som de artenligt och särskiljande ska vara.
Ärtsångaren är en av trädgårdens doldisar, numera allmän men tämligen okänd för de flesta, tog den för några decennier sedan steget från enbuskmarkerna in till samhällets villaträdgårdar och tomthäckar. Den finns allmänt i min närhet, med sin skramlande sång om våren och smacket under hösten.
Ungfågeln samlar energi bland bärbuskarna. Den är på väg bort nu, söderut, eller snarare mot sydost, eftersom arten övervintrar mest runt östra Medelhavet och vidare ner i Östafrika. 
Det stora och spännande uttåget mot söder har påbörjats.