måndag 24 oktober 2016

24 oktober - Vernissage

.
Äsch! 
Jag tog lite bilder med kameran under lördagens vernissage på min Tranåsutställning, men jag får inte över dem till datorn just nu, efter att ha snubblat på kabeln. Tydligen blev någonting stukat. 
Men helt strandsatt är jag inte eftersom dotter Karin har sänt mig ett mejl, där jag bland andra finner en beskrivande bild som hon tog inför den publika tillströmningen; ett ganska illustrativt foto av en trött verkmästare.



fredag 21 oktober 2016

21 oktober - Välhängt

.
Utställningen på Galleri Konstgården i Tranås är nu väl hängd. Allt är klappat och klart och jag kan inte göra mer.
Imorgon kl 11.00 slår portarna upp. 



Varmt välkomna!


Imlnigen

tisdag 18 oktober 2016

18 oktober - Utställningen närmar sig

.
På lördag är det efterlängtad vernissage på galleri Konstgården i Tranås; efterlängtad åtminstone för mig själv, som ser fram emot ett avslut på ett långt åtagande och en krävande insats.
Det var definitivt enklare förr. 
Jag menar, jag minns mina första utställningar, då det mest var eufori och förväntan i sinnet. Skaparlusten var barnsligt trygg och förankrad och jag var lycklig över möjligheten att få verka och åtminstone i förväg nästan alltid nöjd med mina verk.

Efter ett långt konstnärsliv, snart fyrtio år, har mina egenkrav skärpts rejält och självförtroendet får sig ständiga knäppar under resans gång. I mitt huvud finns idag hela tiden känslan av att "mina verk måste bli bättre på alla sätt varje ny gång". 
Så är det bara! Det går inte känslomässigt att kohandla i ämnet. Själv är "bästa" kritiker.

Jag känner att jag ännu utvecklas. Det står inte still och det går inte bakåt, ännu. Det är bra. Det är t o m nödvändigt för att kunna fortsätta.
Huruvida det konstaterandet stämmer överens med andras upplevelse av min konst är däremot inte självklart korrelerat. Men jag kan bara svara upp mot mig själv.

Jojo ...

På lördag kl 11 öppnar utställningen. Jag har idag skrivit rålistan färdigt och den omfattar 50 verk, akvareller och oljor samt några teckningar ur boken "Pilfink". Vad som kommer att visas av detta får vi se när fredagskvällen är kommen, då är det nämligen färdighängt.

Hoppas att ni känner för att komma. Det är värdefullt för mig! 
Allt om tider och sånt finns i bilden nedan.
Välkomna!



fredag 14 oktober 2016

14 oktober - Nu tar jag helg

.
Efter ett oerhört intensivt och enträget oljemåleri, först hela sommaren vid Stugan och därefter, den senaste månaden, inomhus i ateljén, tar jag långpaus nu ... tror jag. Fast på måndag är jag möjligen på det igen, så där petigt, men jag ska verkligen försöka låta bli. Jag är färdig, det blir inte bättre. Alla motiven gick inte i hamn förstås, precis som det brukar vara, men så långt som jag orkat är det färdigmålat, så nu är det dags att dra ett streck för den här gången.



Nu tar jag helgledigt och därefter kommer jag att ägna början av nästa vecka åt förberedande arbete inför utställningen med vernissage nästa lördag såsom att skriva listor, måla dukkanter, göra upphängningsanordningar m m.

Vi ses, hoppas jag, på Galleri Konstgården i Tranås nästa lördag på vernissagen. Då får ni se mitt verk "Hommage à Monet" live.
Kan de va nåt?!



Välkomna!

torsdag 13 oktober 2016

13 oktober - Mitt i hösten

.
Lika överraskande varje år är det hur fort hösten framskrider när den väl har börjat. Det är bara exakt en månad sedan som jag badade i ett behagligt varmt Vättern en alldeles ljummen och vindstilla sommarkväll.



Detta har jag faktiskt svårt att föreställa mig idag, när det är ordinarie höstruskväder ute. Och sen det svåra mörkret på det. 

Tre frostmorgnar har vi haft redan i Ödeshög och kylan tränger in i kroppen idag igen när jag hämtar tidningen. 
Men, längs förrådsväggen blommar det samtidigt väldigt vackert.
Det är en art av "småspritig" solros som vi har växande där. Växten tar god tid på sig och varje år brukar det bli knappt med själva blomningen eftersom blommorna slår ut först i oktober trots sin frostkänslighet.



Men i år drev den milda förhösten på ordentligt och i god tid och knopparna utvecklades snabbt och lyckosamt. När jag traskar ut till postlådan för tunt klädd och i träskor lyser de upp mitt sinne och vårt prång likt hundra små minisolar. Nog blir man glad av sånt!

Glad blir säkert också min närmaste granne Anders om han händelsevis skulle slinka in i min Naturliga Dagbok. Han är nämligen stadigt förankrad HV71-fan. Det gäller alltså ishockey om någon undrar. Vi brukar ha våra ordduster han och jag, eftersom jag som f d Linköpingsbo känner att jag måste hålla till där, även om jag tar det hela med mera jämnmod än jag tror Anders gör på sin kant.

Den gåva jag fick av honom för en sommar sedan, en luvtröja med HV-71-insignier, han hade väl växt ur den själv och ville uppmuntra mig till lagbyte kantänka, har kommit till god användning i min målarutstyrsel. 
Se själva hur väl den passar vid staffliet.



Man får stå ut med somligt!

onsdag 12 oktober 2016

12 oktober - Sparat för framtiden

.
Lördagen den 1 oktober, under Ödeshögs konstförenings kulturhelg i Hästholmen, samtalade konstnärerna Lasse Frisk, Olle Schmidt och undertecknad om konst inför publik under suverän ledning av Moa Frisk från Kulturskolan. Elin Redin som också var inbjuden konstnär kunde tyvärr ej medverka under samtalet.
Den initierade, tjoget stora publiken tycktes nöjd och intresserad och vi fick gott om frågor under tiden och rika applåder efteråt.
Själva var vi, ganska överraskande, också mycket nöjda över hur det hela gick. Det blev, tyckte vi, ett givande samtal om konst, konstnärskap, skapandets glädje och vånda och konstnärens villkor.



Allt dokumenterades av vår egen "Gustaf Danielsson", den nyutbildade filmfotografen Anders Magnusson från Hästholmen.
Han har lovat att redigera materialet till hanterbart format för presentation.

Och tänk, jag insåg just nu att med denna lilla "happening" lördagen den 1 oktober i Hästholmen, skapades historia i någon form. Så bra att allt blir kvar; sparat för framtiden.

måndag 10 oktober 2016

10 oktober - Nära kan också kännas häftigt

.
Jag läser på morgonen kåseriet i Västmanlands Läns Tidning av Per-Ola Holm om skogsmarken norr om Västerås, hur  älgjakten påverkar skogspromenaden, och i blickfånget tronar en lappuggla, i ett foto av Roland Löfdahl.


Faksimil ur VLT - en artikel av Per-Ola Holm.

Vi är på besök hos Ullas mor Brith som firar 95-årig födelsedag och jag funderar efter läsningen på att försöka slita mig till lite egentid i skogen.

För tre veckor när vi också var på besök i Västerås träffade jag ornitologen Bernt vid den numera rekonstruerande Frövisjön utanför Skultuna, en fågellokal som med tiden har blivit "min egen" under alla besök här uppe i Bergslagens södra skogsbygder i Ullas barndomsmarker tillika min fars, i Skultuna respektive Ramnäs, två små grannorter.
Nåväl. Bernt frågade till slut om jag möjligen hade varit och tittat på lappugglorna i skogen.

"De har jag inte. Men jag känner till historien," svarar jag, "men jag vet förstås inte riktig var den äger rum".

"Känner du till Slagårda?" säger Bernt

"Mycket väl", svarar jag. "Där har jag varit på besök flera gånger hos Elsy och Arne, mina svärföräldrars allra bästa vänner".

"I den trakten är det ", säger Bernt och förklarar sen lite närmare eftersom han uppenbarligen har kommit att lita på mig.

Jag tar vara på det lilla fönstret av tid. Inte för att jag tror att jag så här mitt på dagen och under ett kort besök verkligen ska ha en chans på lappuggla, men mera för rekognonserings skull, för framtiden.


Så nu sitter jag där vid vägbommen. Vädret är grått och regnet faller stilla i lä. Spillkråkan ropar, talltitan varnar och nötskrikorna far i skytteltrafik över skogen. Bakom mig leder en nyanlagd skogsväg rakt in genom granmuren. Skogsvägarna är många i trakten men skogen däremellan är ganska folktom, jämfört med skogarna hemma i Östergötland. Här finns plats för vildmark, ett vargrevisr till exempel, men också för en hiskelig mängd stora fula kalhyggen.


Det finns en klar Norrlandskänsla här uppe i vissa av Bergslagens skogar. Snön kommer tidigt och faller djupare än hemmavid och granarna är smalare, undervegetationen mellan de talrika stenblocken är nästan bara mossgröngrå och ofta blomsterfattig.


Du kan spana ut över de igenlagda åkermarkerna på andra sidan vägen, har Bernt sagt till mig. Ibland har jag stått där i timtal, fortsätter han, och så plötsligt har det hänt. Det är fina jaktmarker för lappuggla.

Men jag har förstås inga timmar på mig och dagen är säkert för ljus, men spanar gör jag.
Kikarfältet glider fram och tillbaka över terrängen. Inget mera händer men spänningen kryper i skinnet. Ibland kan det räcka med detta. Närheten till möjliga upplevelser kan ibland vara nog.

Hemfärden går över skogen bort till Bovallen och mina ögon spanar intensivt efter vargar som jag vet finns här i trakten.

fredag 7 oktober 2016

7 oktober - Oljemåleri i ateljén

.
Den senaste veckans intensiva nordanvind gjorde det till slut omöjligt för mig att stå på min målaraltan vid Stugan och måla. Dukarna fladdrade och mina händer stelnade och efter någon dags enträget försökande gav jag upp.
Jag kontaktade entreprenören för renoveringen av ateljén och bad om en paus i återställningsarbetet som faktiskt efter tre månader börjar närma sig slutet. Målarna som skulle återkomma under dagen fick återbud fjorton dagar framåt. 

- Ni är välkomna tillbaka efter den 24 oktober. Jag är i akut behov av min ateljé. Jag måste själv få disponera den för att ha en chans att avsluta mitt viktiga arbete inför min utställningen, meddelade jag när jag till slut insåg att det ändå var jag som hade beslutanderätt i ärendet.



Från en dag till en annan löste sig knuten; vilken tur att galleridelen i ateljén ändå var användbar, t o m ljusare, renare och för ändamålet bättre skaffad än brukligt. Skaparusten infann sig direkt.



Så nu sitter jag här, instängd för en gångs skull i mitt oljemåleri, men lycklig över att vara igång. Ångorna från oljemåleriet som jag egentligen inte tål får jag stå ut med en tid men jag har ventilationen igång på manuellt högvarv hela dygnet.



Och istället för på stugväggen hänger mina pågående verk på galleriväggen. Nu kör jag!

söndag 2 oktober 2016

2 oktober - Flyttväder

.
Så tog den stenhårda sydvästen slut och ersattes av ett betydligt lugnare drag från norr. Det är sånt väder som passar tranor perfekt den här tiden på året och nu går plogarna fram däruppe i himlen stadigt och snabbt.


Transträck idag över Ödeshög.

Överallt brusar det också av starflockar. De far mellan stubbåkrarna och trädgårdarna på jakt efter både animaliskt och vegetabiliskt.


Mycket mat finns att hämta i äppelträden som dignar av frukt och samma sak gäller både rönnbär och fläderbär. Fläderbuskarna är riktigt svarta av fruktställningar.


För något år sedan provade jag att käka några såna där fläderbär men jag gör inte om det. Jag tänkte att kan svarthättor och ärtsångare, björktrastar, koltrastar och starar så kan väl jag. Men, jag blev illamående och lite yr faktiskt och idag vet jag bättre.
Fläderbären innehåller nämligen blåsyra och är ätliga först efter kokning i ungefär 20 minuter, då cyaniden dunstar bort all världens väg. Sen är det ok att göra smaklig saft och sylt.

Jag tog en sväng ner till Stugan även idag, utan ambitioner att måla. Ibland känns det nödvändigt att bara studera mina verk helt torrt och idag var just en sån dag.
Och då kunde jag förstås inte hålla mig från att ta en sväng ner till vassarna vid kanalbanken för att se till skäggmesarnas högflykt.


Skäggmesar var det tämligen gott om. Jag stötte på tre rejäla flockar på en sträcka av tvåhundra meter. Men det var lugnt på flygfronten, högflykten verkar inte ha kommit igång ordentligt ännu efter den osedvanligt milda hösten. Men snart så! Det verkar ladda upp rejält.

Vid båtplatsen kom jag rakt in i ett tätt meståg. Där fanns stjärmesar, blåmesar, talgoxar, trädkrypare och flera gransångare men hur jag än lyssnade fann jag ingen efterlängtad taigasångare. Det hade suttit fint annars denna taigasångarhöst utan sin like. Men än är jag inte bönhörd i det ärendet hemmavid.