onsdag 30 oktober 2019

30 oktober - Öland mellan brunsångare och östlig kronsångare

.
Vecka 42 var det fullt hus överallt på Öland men sista dagen i den veckan, söndagen den 20 oktober och några dagar in i vecka 43, bokade vi in oss på Hotell Skansen i Färjestaden, Ulla och jag. Vi tänkte oss en kombo av både lätt spanande och njutfullt spaande.
Det blev bra, alldeles lagom enligt mitt sätt att se på det hela.

Nu slumpade det sig så, att man första dagen av vår vistelse på ön påträffade en brunsångare vid Ottenby. Den missade jag eftersom jag då säkert låg i badtunnan.
Och sista dagen vi var där upptäcktes en oerhörd raritet av några lyckliga skådare, en östlig kronsångare vid Ölands norra udde. Där var vi dagen innan men att vi skulle ha kunnat hitta den var förstås helt uteslutet.



Den mössan är berömd och berättar att Stockholms rapphönor är på plats i Ottenbys vindskydd under den huvudlösa falksilhuetten, som faktiskt är min mest spridda skapelse.

Jag har inte något larm, alltså den moj som berättar om allt som händer i fågelvärlden i realtid. Jag har valt detta medvetet; skulle nog inte stå ut med stressen och jag säger som några av mina gelikar i fågelskådarvärlden, att fåglarna får komma till mig istället. Detta innebär förstås att jag missar det mesta. Men det gör mig faktiskt inget. Jag njuter av det ordinära inom ornitologin och känner mer för att istället gå på djupet.

Vad hände då oss under dagarna mellan brunsångare och östlig kronsångare vid besöket på det höstligt vackra Öland? Jo, om det tänkte jag berätta nu.

Vi åkte om eftermiddagen första dagen upp mot Halltorps hage för att besöka Vida museum, vilket jag skulle kunna berätta mycket gott om, kanske senare, men nu tänker jag ägna mig helt åt det ornitologiska, bara så du vet vad som gäller för fortsättningen.



En sen sädesärla.

Vid Ekerumsbadet drack vi vårt medhavda kaffe i bilen. Jag satt med öppet fönster och spanade ut över Kalmarsund när en sädesärla plötsligt kom flygande mot oss rakt över bilen. Den hade lyft från strandkanten och sökte sig nu upp mot byggnaderna, antagligen för att söka skydd för natten.
Det blev en fin observation som kortar av mellantiden till aprils återkomst.



Morgonen därpå åkte vi ner till Ottenby för ett något mera inriktat skådande. Med ljuset vaknade udden och fyra kråkor började söka runt fyren Långe Jan i ideliga rundsvängar efter möjliga frånfällen. Udden var nämligen alldeles full av rastande och oroliga småfåglar som kråkorna hoppades kunna greppa i flykten. Rödhakar, kungsfåglar, gärdsmygar, grönfinkar, gulsparvar och trädkrypare levde  rastlöst och lite farligt i gryningen, för efter kråkerna väntade trutarna över havet.



Det vimlade av kungsfåglar överallt.



Ulla har fått korn på en orädd trädkrypare vid Helgolandsfällan. 

Vi satte oss i lä vid trädgårdsmuren, nära till fällor och nät om nu personalen skulle råka fånga någon raritet. Vi var beredda och längtansfullt väntande. Vi visste ju så dags om gårdagsmorgonens brunsångare och hoppades att den kanske kunde vara kvar.



Betande prutgäss.

Framför oss på Västrevet och utanför skifferstranden rastade mängder av fågel. Ett par hundra storskarvar, bläsänder, skedänder, snatteränder, stjärtänder, knipor, tofsvipor, kustpipare, trut och mås samt flera hundra vitkindade gäss. 
Men det var framför allt de orädda prutgässen som mest fångade vår uppmärksamhet. De betade fridfullt på strandängen eller låg blundande i sömn blott ett tiotal meter från oss. Komna från den arktiska tundran hade de små mörka gässen, bara något större än gräsänder, tydligen inte vett att vara rädda och de bjöd oss därmed på närgågna studier.



Tre unga havsörnar håller sams.

På stenarna längst ut vilade havsörnar. De var sammanlagt sju stycken, en gammal med vit stjärt och sex ungarfåglar. Det hände något därute hela tiden och det var spännande att i tuben följa skådespelet.
En lyckades fånga en vitkindad gås och satt med den på en stor sten och kalasde, men den fick samtidigt verkligen kämpa envetet och våldsamt för att freda sitt rov från snyltarna.



Plötsligt lyfte en av dem, tog mäktig fart tätt över vattnet och for iväg schvungfullt med spretande pennor i ett härligt driv. Jag följde den i kikaren när den lätt jagade ifatt en gråtrut som bar något hängande i näbben. Gråtruten tog höjd och havsörnen svepte uppåt efter den och då var det dags för avlämning. Havsörnen dök direkt ner till vattenytan och fiskade upp sitt byte. På återvägen till sin utkiksplats passerade den tätt över en vilande säl, som i en vattenkaskad omgående försvann under ytan.



Blå kärrhök på sträck över alvarmarkerna norr om Äleklinta.

Dagen därpå åkte vi norrut över ön. Vid äleklinta tog vi den oerhört vackra kustvägen upp mot Sandvik. 
Vi såg många rovfåglar längs vägen: havsörn, ormvråk, fjällvråk, röd glada, duvhök, sparvhök och blå kärrhök.


Ung svart rödstjät i vinterdräkt.

Under vårt besök på Öland såg vi sammanlagt tre individer av svart rödstjärt. En höll till på kalkstensmuren mellan restaurangen och gömslet vid Ottenby och två upptäckte jag om kvällen i Färjestadens hamn.
Det är inte mycket som färgmässigt sticker ut på en vinterfärgad svart rödstjärt men den är ändå vacker med sin ljusa ögonring i det grått alldagliga och tonen av tegel på stjärten..


30 oktober - Gallbildning på björk

.
Det finns en verksamhet för dem som också/mest är intresserade av olika slags gallbildningar på växter.
Min vän Sverker kom med en sådan kluring till fiket häromdagen och undrade om vi visste.
Det gjorde vi nu inte varken Lars eller jag, så Sverker berättade om det för mig väldigt överraskande svaret.





Men innan jag avslöjar lösningen kanske du vill gissa, eller så vet du redan. I vilket fall är du välkommen med svar i kommentarsfältet nedan.

hälsningar Gebbe och Sverker

tisdag 29 oktober 2019

28 oktober - Tallbit

.
Omberg brukar vara en säker lokal vid varje invasion av fågeln tallbit, så det är ganska självklart att vi åker en sväng över berget för att spana efter denna vackra fink från Norrland och Ryssland och som just nu väller ner i flockar över landet. Vi det är Christer, Kent och undertecknad.
Sveriges egen population av arten, mycket osäkert uppskattad till mellan 3 000 - 15 000 par enligt uppgift i "Svenskt fågelatlas 1999", fylls under invasionsåren på med kanske hundratusen eller ibland åtskilliga fler exemplar nordostifrån och chanserna ökar då väsentligt för nära studium av "dumsnuten", ett epitet arten fått genom sin oräddhet och okunskap om folks vanor.

- Men vi måste leta efter dem högst uppe i grantopparna, menar Christer. Där sitter de på spaning efter rödlysande rönnbärsträd i landskapet och det är nästan alltid så man först upptäcker dem.



Syn för sägen ... fyra tallbitar i grantopp.

Vi kommer nära. På ungefär tre meters håll kan vi så länge vi vill studera de oerhört vackra fåglarna. 
Fyra exemplar stannar kvar hos oss i låga, fullmatade rönnbärsträd, medan resten av den ca tio individer stora flocken försvinner över skogen. De fyra är en hane, en hona och två ungfåglar.

Jag lägger ute en liten bildsvit nu och lovar att återkomma senare med en mera ordentlig uppföljning.





fredag 25 oktober 2019

25 oktober - Kontakt!

.
Det är hälsningar som den här som ger mig en enorm glädje och stort hopp om framtiden.
Självklart går vi vidare tillsammans.


Inkommen "kontakt" från min hemsida

www.gebbe.se

lördag 19 oktober 2019

19 oktober - Mitt Tåkern är inte sig likt.

.
Det var en så vacker morgon igår, lungt väder, solsken och brittsommarvarmt, att det passade mig perfekt för en förmiddag tillsammans med Tåkerns skäggmesar, tänkte jag. Nu när deras förekomst kulminerar i mitten av oktober.
Jag trängde mig ut genom igenväxningens sly och snubbelrötter på kanalbanken västerut från Renstad båtplats till utsikten mot vassfälten hitom Ramstads aspdunge, dit där jag brukade ta mig förr i tiden, för att njuta av den hetsiga mystiken kring skäggmesarnas massuppträdande.
Då stod vassen frisk, ståtligt hög och fullmatad med frövippor i knädjupt vatten och det riktigt kokade av skäggmesar som rörde sig allt längre ut mot vassens ytterkanter för att slutligen hamna i den återvändsgränd som medförde att fåglarna flockvis tvingades sega sig upp under ljudlig konsert för att sträcka iväg ut över landskapet i alla riktningar i det som kallas artens högflykt. Det var ofta frågan om tusentals skäggmesar bara i detta vassområde av sjön Tåkern, minns jag.

Men, igår var där helt tomt. Inte en skäggmes i sikte varken för öga eller öra. 

(Egentligen skulle jag kanske här lägga in en bild på en vacker skäggmes. Men jag gör inte det för att lite markera avsaknaden.)

Jag noterar att Naturum Tåkern på nätet berättar om "mycket skäggmes i vassarna" och tänker att man i det fallet lever mest på gamla meriter.

"Mysig höstdag vid Tåkern! Att komma in på naturum efter en tur utomhus är riktigt härligt. Naturum har öppet i helgen kl 10-16. Stort tips är sagostunden vi har imorgon kl 14! Många fåglar på sjön och mycket skäggmes i vassarna, vackra höstfärger och spännande upplevelser väntar! Välkomna

Så jag ringer till Konny från Tåkerns fältstation, som alltid på plats för guidning i Naturum Tåkerns fågeltorn, .

- Nej, inga skäggmesar idag hittills, trots bra förutsättningar.

- Hur blev det med ringmärkningen i år vid Renstad vad gäller skäggmesar, frågar jag då.

- Två stycken totalt tror jag, svarar han.

Två!

Mitt Tåkern är inte sig likt. Skäggmespopulationen har minskat katastrofalt till riktig låg nivå. En stor förändring har ägt rum och pågår i Tåkerns vass och detta har jag berättat om tidigare. Jag tänker fortsätta med mina larmrappporter även om de inte verkar leda till någon större reaktion, kanske beroende på att man faktiskt inte vet vad man ska göra åt det hela.



Där jag stod igår, på kanalbanken var det öppen sikt ut mot de mäktiga vassarna på 1970-talet. Idag är där nästan helt igenvuxet av sälg och klibbal.



Vassen som då stod hög och rik är i dag nästan torrlagd, lågvuxen och ofta utan fruktsättning.



I de glesnande vassfälten tar starr och annan vegetation succesivt över och med försvinnandet minskar förstås också förutsättningen för biotopens typiska liv.
Resultatet av förändringen finns att se i den långa sviten av ringmärkningsrapporter och inventeringar som Tåkerns fältstation har genomfört ända sedan 1970-talet.

Jag har diskuterat vassproblemet bl a med min vän Sverker, en gång ansvarig för Länsstyrelsens förhandling med markägarna om Tåkerns blivande naturreservat. Han uttrycker sin inställning ungefär så här.

"Man kanske bara måste acceptera att Tåkern är inne i de sista stadierna av "döendet". Det som man vet alltid kommer att hända i en sjös långa liv, händer just nu. Och jag tror inte på möjligheten till ett högre vattenstånd i ett försök att med en ny vattendom förändra skeendet, det blir alldeles för komplicerat och kostsamt".

När jag nu besviket kämpar mig hemåt över rötter o snärjande besksöta på en numera nästan aldrig använd stig, slår det mig att tiden faktiskt har gått. I mitt sinne känns det inte så länge sedan då skäggmesarna dök upp 1972, men det är för snart femtio år sedan. 

Att acceptera att saker och ting förändras är svårt, lika svårt som att förstå varför jag numera snubblar hela tiden och att inse att man tillhör en försvinnande generation fattar man nog aldrig när nya ögon enbart ser framåt!

Men! När nu skäggmesen uteblev klev representanten för det nya Tåkern in i handlingen istället.



En ägretthäger kom vevande på vita vingar över Tåkerns vass.

Tillägg:
En viss konversation/diskussion på Facebook om både skäggmesar och Tåkerns tillstånd har följt på mitt skriveri i den här bloggen. Jag lägger därför in några av dessa kommentarer också här.

Sofie Hellman: Som en tröst kan jag säga att jag i förrgår hade fler skäggmesar vid Glänås än jag någonsin upplevt. Trots att jag guidade och fokuserade på annat såg jag minst 3 flockar med totalt runt 30 individer och hörde skäggmes mer eller mindre konstant! Häftig upplevelse!

Henrik Pettersson: Var nere vid sjön den 21 sept (se inlägg på min fb). Tillsammanns med C.Elderud, det var gott om skäggmes då.

Gebbe Björkman: Det där med ”gott om skäggmesar” i kommentarerna är ju ett positivt och mera hoppfullt gensvar på min pessimism, men återspeglar också till väsentlig del ålderskillnad i referensramar.

Adam BergnerUtifrån fältstationens material upplever vi att trenderna för flera vassanknutna småfåglar i Tåkern börjar peka nedåt, även om det än så länge är lite för tidigt att utesluta naturliga variationer till följd av t.ex. svagt häckningsutfall (vilket delvis var fallet under torråret 2018). Av skäggmes har vi hittills inte ringmärkt en enda i år och i fjol fångades bara ett ex (och då utanför standardfångsten på hösten). Rörsångare har haft ett par svaga år och uppvisar en långsiktigt negativ trend i sjön. Även trastsångare har gått tillbaka rejält de sista åren efter att ha legat på en stabil men hög nivå i 10-15 år. Sävsångaren (som vi upplever som mindre präglad på rena vassbestånd) uppvisar däremot en ökande trend. Jag tror att en av flera viktiga faktorer till förändringarna i vassfågelbestånden är en uppluckring med påföljande förbuskning av de tidigare mosaikartade vassarna, särskilt i ytterkanterna. Det beror i sin tur troligen på en kombination av högt betestryck från ruggande gäss och mekanisk nötning från is i samband med islossning. På platser där gäss betat ned vassen tycks tranorna tycka om att övernatta och det motverkar säkert nyetablering av vass på dessa platser. Mer forskning skulle helt klart behövas.

Gebbe Björkman: När det gäller just skäggmesen har den hela tiden uppvisat stora fluktuationer i bestånd i Tåkern. Tidigare har det i stort sett varit avhängigt vinterns hårdhet och längd, men detta är inte orsaken till de senaste årens utförsbacke

Hanna Hederberg: Att skriva "mycket skäggmes i vassarna" på naturums sida (jag som skrev) kan jag hålla med om är en sanning med modifikation. Många vill såklart få chansen att se dem och jag (precis som Sofie igår) hade flera större grupper av skäggmesar vid Glänås imorse. Tror även att Gerza fångade och ringmärkte någon/några stycken. Därför tipsade jag om det och många besökare har då fått chansen att se o höra dem. Det är i alla fall en stor skillnad från förra årets totala tystnad i vassarna. Dock upplever jag också att det är färre skäggmesar nu än för bara 3-4 år sedan då jag började på naturum. Något håller på att förändras och som ni säger är nog forskning det som skulle behövas. På våra guidningar har vi ibland tid att gå in på problematiken, men även om jag förstår din ståndpunkt är det svårt att ta upp detta på våra sociala medier. Ibland vill jag också bara inspirera om naturen och Tåkern, inte bara prata om rädslan för allt som försvinner ifrån oss för varje dag som går. Därför hoppas jag att du förlåter mig för att jag ändå peppar människor att få se de karismatiska små fåglarna, vi vet ju inte om det snart blir ännu svårare.

Gebbe Björkman: Hanna, min vän, jag vill inte lasta dig för problemet. Ni utför ett fantastiskt fint informationsarbete på Naturum Tåkern och jag är ju ofta där med glädje.
Lyckligt nog tycks det ju också vara så att vassområdet runt Naturum ändå hyser en del skäggmes i högflykt, så där har jag nog varit för kategoriskt negativ i mitt skriveri.
Kämpa på Hanna!

onsdag 16 oktober 2019

16 oktober - Slumpens skördar

.
Det mesta, även när man nu talar om natur, får man aldrig reda på, endast bråkdelar av det som händer kommer upp till ytan.
Jag tänker just nu på det här med observationer av till exempel sällsynta gästande fåglar. Mängder av  möjliga rapporter kommer aldrig in till Artdatabanken av många olika skäl. Så är det bara och så måste det självklart vara.

Det första och främsta skälet är förstås att någon observation aldrig görs. Vid fågelstationer, typ Ottenby och framför allt den här veckan -  42 - då nästan varenda "fågelkryssare" är där, ökar chanserna förstås för upptäckt av t ex en rödögd vireo från USA eller en brun törnskata från Bortre Asien, två fåglar som nyligen obsats i landet, genom att mängden ögon som stirrar genom tubar och öron som lyssnar i varje buskage ger ett samlat och bättre resultat.
Men på de flesta andra platser är chansen minimal. Förbisträcket är väldigt stort men ändå nästan helt "osynligt".

Det andra skälet är att mycket aldrig rapporteras in trots observation, beroende på okunskap eller "lättja", säkert mycket mera än det som kommer till kännedom.

Slumpens skördar regerar alltså även när det gäller så pass stora och välkända arter som fåglar och däggdjur. Hur är det då inte när det gäller små djur som insekter och spindlar? Naturligtvis monumentalt!
Med en offensiv hållning kan vem som helst bli upptäckare av något nytt lokalt, regionalt eller nationellt på den fronten.

En död lärkfalk hittades av en slump på en gata centralt i Ödeshög i somras. Fågeln kastades i en soptunna och försvann. Men innan dess tog Erik Lindqvist ett foto bara för att han kunde och utan en aning om arttillhörighet.



En gammal lärkfalk, funnen död i Ödeshög och fotograferad av Erik Lindqvist.

Inte för att lärkfalken är särskilt sällsynt i landet, men ändå kan fyndet betraktas som ovanligt. Arten är dessutom tillhörig Staten och skall levereras in för patologiska studier och eventuellt sparande. 
Nu kom ändå det sorgliga fyndet av denna vackra fågel till sist fram till min kännedom och går således vidare in i listsystemet.

En slumpens skörd!

tisdag 15 oktober 2019

15 oktober - På besök i paradiset

.
Paradiset ligger vid sjön Ådran i Huddinge kommun, på Södertörn sydväst om Stockholm; det fick jag lära mig i helgen när dotter Hanna med familj bjöd ut oss alla till skogs, och om detta hade jag tidigare ingen aning. Även om "Paradis" finns lite överallt runt om i Sverige var detta verkligen en liten miniatyr av begreppet på bästa tänkbara sätt, det kände vi alla, då vi fann Hanvedens stora och vilda skogar breda ut sig i reservatsområdet runt stugan. (Gammelordet "Veden" betyder "den stora svårtillgängliga skogen", jfr med mera kända Holaveden och Tiveden). 



Här finns branta berg, klyftor och sumpiga skogar, spännande vandringsleder, grova träd, fällen, svampmarker och imponerande naturturism. Intresset var alltså stort och parkeringen fylld till sista plats även om grusvägen dit hade slingrat både länge och väl orakt ut i "obygden".



I centrum fann vi stugan "Paradiset" med kaffebordet dukat för självservering, låneryggsäckar till barnen packade med utrustning för fångst av vattendjur, studier av groddjur och reptiler, flora och fågelfauna. En vedkammin fanns i stugan att värma sig vid och våningssängar med plats för åtta besökare och tillhörande hushållsutrustning. Ute på gården stod den gröna vattenpumpen till källan med friskt dricksvatten och där fanns även en stor grillplats med plats för många.





Vi vandrade en bit ut i terrängen; inte så långt, men vi lovade oss att snart återvända efter denna, den första rekognonseringsturen. Vi studerade gamla träd, kryp, svampar och mossor samt  åt vattniga blåbär och plockade en handfull trattkantareller direkt i fickan.
Under stugan bodde en större skogsmus vi kunde se väldigt fint på nära håll.



Själv såg jag en florisktisk raritet, en trolig hybrid mellan strimsporre och gulsporre vid parkeringsplatsen. Av någon outgrundlig anledning missade jag helt att dokumentera den med foton. Vilken fadäs!

Medan Naemi täljde på sina pinnar ...



 tog Blanca hand om kaffedisken.



Genom stugvärden för dagen, Johan med dotter Vera, fick jag god information och bra underlag till denna rapport från paradiset.



Johan berättade för oss om hur det hela var upplagt, om den ideella föreningen och om Huddinge kommuns stora hjälpsamhet. Han skickade även med en folder som jag visar valda delar av om du som läser det här nu får lust att gå vidare. Det är det värt, jag lovar!



torsdag 10 oktober 2019

9 oktober - Konsert för Världens barn

.
Det var en härlig konsert i Ödeshög igår kväll. Kyrkan var full av barn som sjöng och spelade till förmån för insamlingen "Världens barn".



Jag brukar inte lägga ut bilder på ungdomar och barn hur som helst men ibland kan man ju inte bara låta bli när musikglädjen går så högt i tak.
Vi åkte hem med hjärtat fyllt av glädje.

söndag 6 oktober 2019

6 oktober - Lite lokal idrottshostoria

.
Åvallen var hemmaplan för Svanshals idrottsförening. Vallen ligger fortfarande kvar en bit upp mot Dalbobeta räknat från gamla Riksettan vid Kvarntorp. Klubben bildades 1933 och till embem valdes naturligtvis en "Tåkernsvan"



1972 gjordes en sammanslagning med Röks idrottsförening varvid den nya Rök Svanshals idrottsklubb bildades med fotboll mestadels i division VI på schemat.

Ur Roland Hagbergs sammanställning Svanshals: "1976 Rök - Svanshals IK har återinvigt sin idrottsplats Åvallen med 400 besökande att titta på damfotboll och senare veteraner mot ungdomar i herrfotboll. Planen har iordningställts av ortsbor sedan kommunen gått i borgen för kostnaderna 25 .000:- kronor. År 1972 bildades klubben av ett gäng ungdomar och medlemsantalet är vid invigningen 170. Invigningstalet hölls av kamrer Åke Andersson, kommunfullmäktiges ordförande" .



Två gamla trotjänare med matchtröjan, P-O och Ronny.

lördag 5 oktober 2019

4 oktober - Höstens första mus

.
Vi hade ett samtal om möss förra veckan, Sverker, Lars och jag. Det är ju dags nu, att se om sitt hus inför musproblematiken.

Lars och Sverker, som båda bor mera på landet än vad jag gör, är rörande överens om att större skogsmus brukar dominera i fällfångsterna och så har det börjat också denna höst för dem. Mindre skogsmus fastnar också i fällorna ganska regelbundet men Sverker säger att han nog aldrig har tagit en husmus hemmavid men att detta förekommer hos Lars.

Jag som bor inne i samhället får alltid mest husmöss men också ganska många mindre skogsmöss under vissa år. Större skogsmus är däremot mycket ovanlig.
Alla tre arterna varierar också i antal mellan åren precis som det "ska" vara.



Säsongens första husmus är fångad i förrådet.

Häromdagen fastnade den första musen i fällan och som oftast blev det en husmus, den art som är vanligast i och intill samhällen och som knappast klarar en vinter i terräng tom på människor.

Komplettering 16/1.
Ingen regel utan undantag. Idag fanns en större skogsmus i en av fällorna i garaget.


Ursäkta de lite makabra bilderna av döda möss, men allt kanske går an för pedagogikens skull.

Länk till tidigare skriveri om skogsmöss   

torsdag 3 oktober 2019

3 oktober - Stora tranflyttardagen

.
Från den sista veckan i september tills någon vecka in i oktober brukar alltid den stora tranflyttardagen äga rum. År 2019 blev det idag, den 3 oktober.



Vädret är perfekt med hög himmel, ulliga moln som skvallrar om termik samt en svag nordlig vind, den första på länge. Allt stämmer precis för tranorna att "mangrant" lämna bygden och fara mot söder och det hela sker momentant över hela bredden av vårt land från Uppland i norr, över Ölands alvar till de välkända rastplatserna vid fågelsjöar som Kvismaren, Hornborgajsön och Tåkern.



Tiotusentals tranor samspelar genom luftcirkus och intensiva läten som berättar om de perfekta förhållanden som råder och man riktigt känner upphetsningen och energin som sprids och förmedlas. Detta är verkligen ett av våra finaste sociala naturfenomen. Flyttandet i flock underlättar nämligen färden rent aerodynamiskt.



Kvar på backen blir endast enstaka par, oftast de med ännu lite dåligt flygga, kanske sent födda ungar. De brukar kunna vänta ända in mot november vid behov.

Från sovplats eller betesmark stiger i morgonljuset en flock uppåt, helst i termik med bra varmluftslyft, vartefter fler och fler flockar ansluter. De ger sig alla iväg mot söder på så hög höjd som möjligt, glidflyger snett nedåt och latflyger i plogformation eller på bågiga band mot en ny bubbla termik i fjärran, som redan ofta utmärks av en annan tidigare flock. Där börjar de cirkla runt för att ta ny höjd upp mot kanske 500 m, varvid lite kaos utbryter och luften fylls av skorrande och klingande kontaktläten för att familjerna och paren med ungar inte ska tappa bort varandra. 
Över samhällen och skogsdungar blir temiken extra god så det är därför som nästan alla flockar som tog vägen över min hembygd stannade upp och tog höjd i den varmluftsbubbla som bildades över Ödeshögs samhälle. 



Min granne Gunhild Larsson njuter av skådespelet från sin balkong.

Det är alltså inte tveksamhet som gör att flockarna helt plötsligt börja ropa intensivt och cirkla runt, som många jag har mött idag har trott. Många har uppmärksammat det hela. Ansikten har vänts mot skyn överallt och frågorna till mig har varit mångtaliga.

- Vart ska dom? är en av de vanligaste frågorna

- Först till Rugen på andra sidan Östersjön och sen etappvis vidare ända ner till Spaníen dit de anländer i november - december, har jag svarat lite övergripande enkelt. Sen startar de tillbakaresan mot norr i februari nästa år.



I den här stora flocken, en av väldigt många liknande, finns nästan exakt 500 individer. Jag har räknat.


Det hela är ett fantastiskt naturligt skådespel som sker varje år men i år extra intensivt och momentant. Jag skulle tro att ungefär 3 000 tranor passerade bara över den luftkorridor som jag har någorlunda koll på och bredden i flyttningen är som sagt mycket vid. Sammanlag är det möjligen upp emot 50 000 tranor som idag har dragit iväg mot söder över vårt land. Så mäktigt!

Senare tillägg

Även den5 oktober pågick ett stort transräck över Ödeshög. Dock betydligt färre individer än den 3 oktober och på så hög höjd uppe i dimmolnen att de kunde ses bara i små glimtar.

onsdag 2 oktober 2019

1 oktober - Innan kräftskivan

.
Innan kräftskivan i Stugan tar sin början har vi ett lugnt upplägg utomhus. Fika i solen runt mitt lilla rostiga trädgårdsbord med en mugg glögg årgång 2019 som extra tillbehör först och därefter en promenad vid Tåkerns strandängar. 
Inne tänder jag brasor och ljus, delar ut ett litet tävlingsformulär och sen käkar vi kräftor.


Jag prövar med en selfie, det händer minsann inte var dag. Kompisarna är från vänster till höger - Lennart, Janne och Sven.


Studier av bålgetingar, vänliga och aktiva långt in i hösten.


Höstens flugor passar på att tanka solenergi innan övervintringen. De med brokiga vingar tror jag kallas för fönsterflugor.


En vacker jordlöpare studeras - Pterostichus aterrimus. Den har blivit väldigt allmän på Tåkerns strandängar under de senaste decennierna. Vid 1970-talets början då jag satsade ett par år på skalbaggar var arten mycket ovanlig.


Högt uppe under molnen kommer en havsörn in över oss. Den seglar majestätiskt runt på sina stora vingar, fäller ihop och glider sen långsamt bort mot Ombergshållet och ut ur vårt synfält. 
En vanlig syn vid Tåkern av idag.


Så in i vassen med gossar.


tisdag 1 oktober 2019

30 september - Källan

.
Betydelsen av ordet källa är enorm, tänk bara på det gamla uttrycket livets källa, fundamentet för själva livet, det goda, friska vattnet sprunget ur marken eller klippan som mer värt än guld. Alla bokliga källor, berättar om detta - Torarullarna, Bibeln och Koranen inte minst.

Källan med det friska vattnet har varit livsavgörande genom historien. Men hur är det med detta i Sverige av idag. Inte mycket! Jag själv tillhör en generation just i brytpunkten till källans nedgradering.
Jag är så gammal att jag har druckit vatten direkt ur källor. Min far kom ofta hem till familjen med mjölkrukor fyllda med källvatten från den källa han kallade "Windolfs källa" vid Eldslösa utanför Mjölby eftersom kommunens Svartåvatten knappast var drickbart, åtminstone inte sommartid.


Men idag hämtar knappast någon vatten ur källor och våra ungdomar känner kanske inte ens till fenomenet med friskt vatten från källflöden direkt ur backen, eftersom gott vatten numera strömmar rikligt ur kranar inne i hemmet.

Då min far studerade på lantbruksskola under 1940-talet, vilket dock aldrig gav bestående resultat, fick han för sig att cykla hem de nästan tjugo milen från skolan till hemmet i Ramnäs i Västmanland en gång.
Det var smala, grusiga och gropiga vägar som gällde men cykeln var utrustad med nypumpade och tåliga däck som galant klarade resan som pågick under en hel sommarnatt.

Nästan hemma, strax norr om Skultuna fanns en välkänd källa, Råsäters källa, med mycket gott vatten. Där stannade han till när morgonsolen började lysa för att dricka sig otörstig och för att vila någon timma.

Om detta berättade min far häromdagen när vi gjorde en nostalgitripp i hans barndomsmarker.

- Kan vi stanna till vid källan där jag drack vatten? undrade han.


Många gånger har jag själv passerat här de senaste fyrtio åren men aldrig tidigare har jag noterat den rostiga skylten.
Vi kliver ur bilen men diket är brant och källan helt igenväxt och svårtillgänglig, så pappa väntar på asfalten.
Här har inte någon hämtat vatten de senaste decennierna, kan vi konstatera och inte har heller vi lust att dcricka ur en källa i direkt anslutning till asfalt och makadam.


Vi talar om detta, pappa och jag, hur källflöden försvinner ur folks medvetande, förlorar sin betydelse och blir sorgligt bortglömda och förstörda. Mängder med möjligheter har ratats och oåterkalleligt försvunnit in i onåbarhet av bebyggelse, vägar och annan markförstöring. Allssammans så sorgligt och dumt!

SGU har en sida på nätet man kan besöka om man vill veta mer om källor och jag rekommenderar starkt att besöka den för att få information om man är det minsta intresserad av källor.


Också jag gör ett besök på sidan för att se, om Råsäters källa utanför Skultuna, pappas vederkvickelse under den långa cykelturen, möjligen finns med. Och så är det, den är noterad och utmärkt vilket känns skönt och spännande ända in i själen på något sätt. Där finns nämligen ett litet vattenglas med på kartan.

Något bearbetad detalj från karta ur SGU arkiv.

Det som slår mig är ändå att jag på den stora klickbara kartan över hela Sverige saknar så många prickar. Flera av de källor som jag själv känner till finns inte med . Egentligen skulle kartan över vårt lands källor bli alldeles blå om alla våra gamla källor varit på plats.

Karta ur SGU arkiv - källor.

Jag känner att det är hög tid att uppgradera vår kunskap och vårt förvaltande av landets källflöden. Hur går vi vidare?