30 november - Ankrad

.
Jag har rest mig ur sängen, stegvis stapplat nerför trappan och satt mig vid datorn en liten stund. Utanför fönstret är det grått och milt. Två kråkor pillar i komposten och trädgården är full av ris och grenar. Det får ligga kvar i högar ännu några dagar.

Jag har ryggskott, går nästan dubbelvikt och till och med magmusklerna krampar. Jämfört med mycket annat är det förstås en bagatell men det påverkar ändå mitt vardagliga liv. I min planering ligger nämligen, som jag tidigare berättat om, en tänkt liten egen julsalong helgen den tredje advent. Men sånt känns avlägset och kanske även mindre viktigt just nu och åtminstone omöjligt. Idag är det också planerat att jag ska kontrollera provtrycket av gotlandsarbetet .... hmm.

Jag ska sätta på en kopp kaffe nu och sen långsamt ta mig tillbaka till sängen igen. Allt annat är utsiktslöst. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.
.

27 november - En kommun i kris

.

Faksimil ur Östgöta Correspondenten 26 november 2009

..

25 november - "Ett gotländskt rikkärr"

.

Ja!

Så är den färdig!

Efter två dagars intensivt digitalt arbete i datorn och via en frenetisk telefonkontakt in i det sista med beställaren är jag äntligen klar med reservatsskylten i A1-format till Gotlands länsstyrelse. Till på fredag har jag beställ tryckintag och sen återstår korrekturläsning och kontroll. Jag hoppas på det bästa efter ett långt och envist arbete. Ett jobb som du har kunnat följa på min hemsida via länken till höger: "En skylt blir till".

Nu längtar jag att börja måla på riktigt! Jag har tänkt att öppna min ateljé för besökare helgen den 11 - 13 december nämligen och jag har mycket "nästanfärdigt" att avsluta till dess om det skall bli nåt att ha.

.

24 november - Smått och vackert

.

Jag hittade just den här lilla fjärilen död på fönsterbrädan i arbetsrummet. Tänkte sopa ner den direkt i korgen men fastnade för dess skönhet och dokumenterade den först med kameran.

Jag förmodar att det är en mätare av något slag. Den är 16 mm tvärs över på bredaste stället.

Kanske någon som läser detta vet vad det är för art.

.

21 november - Kompost till Stugan

.

Till våren kommer den här komposthögen vid Stugan att bli en förnämlig äggkläckningsplats för mina snokar. Det är vad jag hoppas.

.

Eftersom det är en så härlig höstdag idag tar jag ett tag i trädgården och detsamma verkar alla mina grannar göra. De sista trädgårdsmöblerna åker in i vedboden, regnvattentunnan töms och far samma väg liksom vattenslangen och sen hyr jag en grindkärra och börjar lasta den av min överfulla trädgårdskompost.

När detta är klart bestämmer jag mig för att köra ner lasset till Stugan. Jag vill fylla på gräsklippshögen därnere med lite fin kompost innehållande massor av lövmask istället för att ta allt till kommunens container. Jag tänker på snokarna till våren - för äggläggningen ni förstår.

Lasset är tungt och jag kör fast framför stentrappen. Jag kommer varken fram eller tillbaka. Alltså får jag börjar lossa med skottkärra. Det går bra det också men tar lite mera tid och plötsligt hugger det till rejält i min svaga punkt i ryggen. Jag är nästan helt låst. Hela projektet blir värre än planerat, svetten rinner och jag går som en fällkniv. Vad gör man inte för snokarna.

Till slut är ändå allt på plats och detta känns så viktigt och värdefullt att jag tar en fotografi av högen med Omberg och solljuset i fonden. Det kommer att bli succé till våren.

Nu när kärran är tom kommer jag loss men sen är det slutarbetat för idag. Inflammationshämmande värktablett och hett bad, sen vila; jag tar helg nån timme tidigare än planerat.

19 november - Wow!

.

Detalj ur ett verk

.

Vilken härlig känsla!

.

Att äntligen få släppa loss igen; tillbaka till en hel arsenal verktyg och några redan påbörjade stora akvareller som länge längtat efter mig.

Jag tog tag i den här med blå himmel. Satte den under vattenkranen och spolade i tio minuter rakt över himlen. Experimenterande och intuition. Det är skönt med den "fria" konsten.
.

18 november - Sädgäss

.

En liten flik av blå himmel sträcker sig över Stugan. Då den vandrar förbi lyser slätten upp som under en vacker vårdag. I stubbåkern i soldiset vandrar skaror av sädgäss och mot horisonten höjer sig Siks och Broby kullar vid Heda. Landskapet känns vänt och bjudsamt.

Men det är bara under en liten stund. Sen vandrar dimmolnen och regnen åter in från sydväst. Det är höst och inte vår.

.

Det känns som aprilvår trots att det är november.

Jag har varit i Motala och hämtat inramade alster. På hemvägen svänger jag av vid Vadstena och tar vägen förbi östra Tåkernsstranden. Strax innan Hov rastar ett tusental sädgäss. Där står Benny och räknar; förstås.

- Fem bläsgäss och ett litet antal vitkindade, säger han, men inga fjällgäss. Han packar ihop under ökande regn.

.

Därefter är det tomt på gäss hela vägen och först vid Ramstad-Holmen finns ytterligare några hundratal. Det var skillnad förr, i slutet av 80-talet, då vi räknade in mellan 50 - 60 tusen sädgäss den här tiden på året under inventeringarna med Tåkerns fältstation.

Under veckan har sädgässens status ventilerats på nätverket "Brevduvan". Jag själv har i viss mån bidragit till detta, efter det att jag fått vetskap om att arten minskar oroväckande. Tidigare har jag och säkert många fler med fågelintresse hoppats på att den allvarliga tillbakagång som konstaterats vid Tåkern under ett par decennier, bara har varit av lokal karaktär. Nu verkar det emellertid som att arten har minskat allvarligt i hela utbredningsområdet.

Jag sammanställer löpande på min hemsida vad som sägs i detta informationsutbyte. (länk)

17 november - Färdig med skyltoriginalet!

.


Det är drygt en månad sedan jag började illustrera skylten om Gotlands rikkärr - och idag är jag färdig. Nu återstår repro och digitalt arbete och så småningom själva tryckningen. Det är inte utan att en liten suck av lättnad infinner sig just nu. Se länk till höger: "En skylt blir till".

*

Jag tittade in till min granne Polisstationen idag, av två anledningar.

1 - jag har återfunnit min förlorade plånbok. Den låg i papperskorgen under arbetsbänken i ateljén. Allt strul med spärrar och anmälningar är redan gjort. Nu får jag bita i det sura äpplet. Grejer förlorade ner i papperskorgar verkar vara ett av mitt livs många småöden.

2 - Jag efterfrågar ärendet om den möjliga utter som jag påträffade död på E4 vid Svartån den 12 november (se nedan). Svaret i polisens dator berättar, att djuret är tillvarataget som möjlig "mink" och sänt till "expert" för definitiv artbestämning.

OK - det kan möjligen vara ytterligare ett surt äpple att bita i, även om jag knappast tror det var en mink, möjligen en mård. Det återstår ännu att se alltså.

.

16 november - Musmånad

.

Det är nu man måste hålla ögon, öron och näsa öppna. Smågnagarna går in i husen. Jag hälsar på hemma hos Sverker som visar upp nattens fångst.

.

16 november - Medverkan i Samlingsutställning

.

Enligt god tradition deltar jag även i årets julsalong på Galleri Z i Odensbacken.

..

15 november - Inlägg i klimatdebatten

.

Min ståndpunkt i klimatfrågan är denna (länk)

.

14 november - Hösthallon

.
Dagens skörd. En skål med nyplockade hösthallon (tel.foto därav lite suddigt)
.

13 november - Fjädrar anamma!

.
Jag har lagt till en ny fjäder på min hemsida - gissa vilken sort.

Vill du nu testa det här, så är du välkommen in på min "Fjädersida". Jag har en klickbar länk till den som du finner här till höger. Det är förstås ganska svårt - en utmaning - även för en inbiten fågelskådare.

12 november - Överkörd utter?

.

Så här ser bilden i mitt bildminne ut. Ett relativt stort mårddjur med ganska ljus gråbrun päls och bakåt avsmalnande kropp. Inga framträdande öron och jag ser en lite större gulvit fläck på strupen eller frambröstet. Allt detta sammantaget får mig att reagera - utter!

Ett av alla de trafikdödade djuren på E4 mellan Ödeshög och Linköping idag, fick mig att reagera impulsivt. Jag kunde inte stanna på grund av trafikintensiteten och innan jag hade reagerat färdigt var jag redan förbi.

.

Men så säker ändå var jag, att jag ringde 112 och blev vidarekopplad till polisen i Mjölby, för att berätta att det låg ett dött djur som troligen var en utter på vägkanten av den norrgående vägbanan alldeles innan passagen över Svartån.

.

På tillbakafärden en timme senare konstaterar jag att den har hämtats in.

.

.

12 november - Främmande vit död i svart kallt vatten

..

Markaån förbi Svämb - här fotograferad en dag i januari månad.

.

I helgen ringde Bosse från Svämb till mig och sa att han på sistone hade sett en stork i markerna runt boningshuset. Den är stor och vit och har gulorange näbb.

Ring mig igen om den är kvar, sa jag, så kommer jag ut direkt, varefter jag satte mig att fortsätta mitt idoga skyltmåleri.

Bosse hörde inte av sig igen. Jag tänkte att storken nog dragit vidare. Gott och väl så!

.

I tisdags förmiddag tittade Sture från Mark in i ateljén och meddelade kort och gott, att den där storken som det hade pratats om i bygden, nu var död. Den ligger i ån sa han. Jag såg den alldeles nyss när jag skulle ge mig iväg.

Kan du visa mig, sa jag.

Egentligen hinner jag inte, men okej, jag följer med dig, sa Sture. Det tar väl inte så lång tid.

Nej då, svarade jag, men jag måste ju ändå ta hand om den. Har du nån sopsäck i bilen?

.

Den gamla stenbron vid Sväm

Markaån rinner under motorvägen E4 där jag var i vintras och tittade på spår av utter. Något längre nedströms löper den under den gamla Riksettan vid Sväm och genom tre generationer vägbroar, varav den äldsta är byggd av kallmurade granitblock i tvenne spann, vackra som romanska kyrkvalv.

Redan på långt håll såg jag att det var en vit häger och inte någon stork

Under de stora alarnas häng i kröken innan dessa broar låg en svanvit fågel och skvalpade. Vi stannade vid vägkanten och vandrade ner genom brunsprött älggräs. Jag anade redan tidigt att detta var en vit häger och ingen stork.

Lysande vit, främmande fågel i svart, kallt och nordligt vatten

I det kolsvarta vattnet låg den, ägretthägern. Nydöd och korklätt flöt den på vattnet med de svarta benen förankrade bland stenar och grenar; med magen neråt, vingarna halvt utbredda och med ögon ännu nästan blanka. Ett förunderligt livsöde var fullbordat. Näbben bar ännu livets gulrosa näbbfärg och den hade kvar sin lysande gröna ögontygel. Döden kan inte ha varit långt borta. Säkert hade allt ändats under natten, i detta svarta, kalla och nordliga vatten långt från artens normala och varma övervintringslokaler i södra Europa och Afrika.

Ögat är ännu blankt av liv, näbben gulskär och tygeln lysande grön. Döden var inte långt borta.

Jag lirkade in hägern till stranden med en pinne, lossade dess fötter från underlaget och lyfte in den bland löven.
Så fotograferade jag den; ett par snabba dokument endast, innan den lite besvärligt vrickades ner i den svarta sopsäcken. Där har den blivit kvar ända tills idag. Annat har kommit före. Men den har hängt ute i relativ kyla hela tiden.

Nu har jag tagit in den i min ateljé för mera fotodokumentation. Och efter detta skall jag försöka få ner den i min redan överfulla frys i källaren och senare bär det väl iväg med den till Riksmuséet i Stockholm, skulle jag tro. Vad som händer där och sedan "vete fåglarne". Kanske önskar jag den tillbaka för montering, ty jag tror inte att fågeln är att betrakta som ett "kronans villebråd". En ägretthäger från hemorten i min egen ateljé kunde jag faktiskt tänka mig. Men om detta tänker jag ta ett senare, moget och statligt väl förankrat beslut.

Läs mera!

11 november - Trubbel

Planer går inte alltid i lås med ett klick. Kanske är nyckeln rostig och vind, eller så kärvar mekanismen i låset på grund av osmordhet, och det händer också någon sällsynt gång att man tappar man bort själva nyckeln. Vid alla sådana tillfällen kan även väl uttänkta planer falla platt till marken.

I Motala på väg till Galleri Z i Odensbacken, med kontnärliga alster i bagaget till en julutställning, upptäcker jag, då jag med absolut nödvändighet behöver tanka, jag har sparat det hit med avsikt nämligen eftersom det här finns billigare bensin än hemma i Ödeshög, att jag saknar möjlighet till tankning när jag inte hittar min plånbok med bensinkort och allt. Jag letar förtvivlat men utan resultat.
Jag befinner mig på främmande ort utan medel och utan marginal att återvända. Jag funderar och ringer min vän galleristen Seved på Konstgalleri Vättern. Han kan säkert hjälpa mig vidare.

- Absolut, säger Seved, men jag är ännu i Mjölby. Jag kommer till Motala om ungefär en halv timme.

Under tiden skramlar jag fram några tior bland parkeringspengarna och går och tar en fika, på enligt reklamen, "Ett av Sveriges bästa fik". Där möts jag också av ett varmt leende och beställer en sockersmulad kringla till kaffet. Allt för 25 kronor. Landsortspris.

Seved lånar mig pengar utan garanti och jag kan fortsätta min avbrutna resa; det är tur man har goda vänner utspridda lite här och där.
I släpet har jag den stora akvarellen "Utdrag ur en dagbok", den som har varit på vernissage i Falsterbo, den som jag har berättat om tidigare här i skriverierna.
Framme lastar vi ur, Anders bjuder på smörgås och nybakad toscakaka till kaffet varfter jag nästan bums far åter hemåt. Jag längtar efter min plånbok nämligen.

Hemma igen, äntligen, och jag söker ... och söker ... och söker.
Men hur jag än letar, precis överallt, tror jag, hittar jag inte min plånbok. Efter många långa timmar inser jag att den verkar vara förlorad.
Jag kontrollerar mina konton på datorn. Inget är förändrat. Puh!

*

Alldeles nyss har jag så ringt till Spärrservice som förvaltar all kunskap om mina prylar och kort. Nu är allting spärrat. Nu måste allting börjas om på nytt. Det är för sent att ångra sig. Körkort, kontokort, bensinkort och diverse andra pryttlar och lite pengar dessutom, men marginellt som tur är, har blockerats mot åtkomst även från mig själv.

Det känns ändå skönt att det har gått så enkelt och jag är någonstans i mitt inre just nu nästan lite upplivad. Jag har gått igenom en reningsprocess, ett bastubad. Jag kommer att komma ut igen, ny och fräsch om några dagar blott, med nya uppdaterade och blanka vapen.

Mina planerade och utlovade skriverier för ikväll, om den igår påträffade döda ägretthägern, har dock kommit i bakgrunden. Det kan lugnt vänta tills imorgon, ty imorgon är en ny dag med nya fräscha planer.

10 november - Död ägretthäger

Ursäkta mig om det blir summariskt och en aning fragmentariskt detta jag skriver nu, men jag måste bara meddela en sak.

Jag har en död ägretthäger i en svart sopsäck vid ateljén. Jag har hängt ut den i friska luften utanför dörren - makabert och egendomligt!

Om tio minuter måste jag åka bort. Och i morgon bitti försvinner jag återigen. Men, i morgon eftermiddag kan jag berätta hela historien och ta hand om fågeln - hur jag nu ska göra.

Läs mera!

9 november - Skylten om Gotlands rikkärr

.

Klicka på bilden så kommer du till en sida där jag presenterar hela det här arbetet.

.

Det är måndag. En bra dag. För precis just nu har jag satt de sista penseldragen i artarbetet på den nya skylten som jag gör för Gotlands länsstyrelse, vilken till våren skall sättas upp i de gotländska rikkärrsreservaten. Nu återstår bakgrundsteckningen som jag skall göra i blyerts, och därefter repro arbete, digital bearbetning och tryckning.

.
Så här långt är det mesta gjort men än får jag inte slappna av.

.

.

6 november - Veni vidi vinter

.

Ett möjligt krigsläge uppstod hemma hos oss i köket i dag.

Ulla hade nämligen köpt var sin bakelse till förmiddagsfikat, men eftersom den lokala Gustav Adolf bakelsen innehöll nötter så köpte hon en Napoleon till sig.

En kejsare och en kung vid samma bord kan vara ruggigt otäckt.

Och med såna krigsfasoner dessutom!

Annars har vintern från igår kommit av sig till idag. Det är åter ganska behagligt ute.

På nätverket brevduvan undrar man just var alla trastar och sidensvansar har tagit vägen.

Det troliga är väl att de har fullt upp något längre norr över med att äta sig söderut genom den enorma rikedom av rönnbär som bjuds i år.

Men vid Tåkern har de första sångsvanarna i alla fall anlänt. De vandrar omkring på vetegröna åkrar och det skiljer dem bombsäkert, även på håll, från knölsvanar. Dessa vackra fåglars ankomst är nog ändå att betrakta som ett vintertecken, även om de numera häckar ända nere i Skåne.

.

4 november - Första snön

.

Det doftar snö.

.

Direkt då jag öppnar dörren för att hämta morgontidningen anar jag dagens utfall. En fuktig kyla och en arktisk doft skvallrar om skeendet bortom horisonten. Gråmolnen ligger täta ner mot Jönköping och över Vättern hänger tung kondens.

På vägen till ateljén saknar jag långkalsongerna men mössa och vantar är på plats.

- Det snöar i Trehörna, säger Bruno på fiket. Den är snart här - vintern.

- Jag vet, säger jag. Jag känner det i näsan och jag fryser ända in till livets kärna. Det är alltid värst som först.

Efter lunch börjar det så smått. Enstaka flingor virvlar runt i ostvinden, snövinden.

Det mörknar utanför ateljén och flingorna faller allt tätare och större och jag ringer till Robin i Ryket.

- Har du tid för mina vinterdäck, frågar jag, alltid lite sent ute.

- Nej inte nu. Inte förrän i nästa vecka, svarar Robin. Men ring ikväll så ska jag kolla upp ordentligt.

.

Det är dags nu - inför vintern - att själsligt gå i ide en stund. Att varva ner. Men först måste jag bara byta hjul.

.

.

3 november - "Den gamla damen" i veckopressen

.

Faksimil ur Hemmets Journal 37:2008

"Den gamla damen", Ombergs numera till åren komna första pilgrimsfalk, har blivit rikskändis.

Överraskad och glad blev jag nämligen igår kväll efter att ha läst artikeln "Varför inte ta en omväg till Omberg" i veckotidningen Hemmets Journal nr 37 - 2008. Jag "ärver" tidningen efter kära svärmor i Västerås - för korsordens skull. Och när orken tröt med sudokun slöbläddrade jag och fann detta guld.

På sidan 92-93 i "Naturjournalen" har Berit Abelson skrivit en artikel och hon och Kenneth Johansson har tagit bilderna. Och i själva budskapet stämmer jag naturligtvis helhjärtat in.

Även i år 2009 häckade hon på berget och är lätt igenkänlig på sin oräddhet, vita högra lillvinge och sitt batteri av ringar på fötterna. Hennes beteckning i journalerna är JP19 och hon är född i fångenskap. Hon har genom åren avverkat minst två hanar och gett upphov till många nya falkar på berget och i landet. En verklig "Drottning Omma".

Den 15 juni berättade jag här på min blogg en märklig historia där "Den gamla damen" var huvudperson. Finn den till höger under juni månad eller sök på pilgrimsfalk i min sökruta här till höger.

.

2 november - Simfågelräkning

.

J0, jag tog mig lite tid idag på morgonen innan kaffet, att räkna antalet individer på det utsnitt av Tåkerns simfåglar som jag visade igår (se nedan den 1 nov.)

Jag har i detta mycket begränsade område rödprickat 1 761 individer (förvisso finns en viss liten felmarginal).

.

Klicka på bilden och se ett panorama.

.

1 november - Gör en insats vid Tåkern

.

.

Ett litet stycke Tåkernyta - fylld av tusentals simfåglar.

Ta en koll på bilden ovan. Den är tagen från fågeltornet vid Glänås ut över Tåkern just denna vindstilla och soliga höstdag och den visar ett mycket begränsat parti av sjön och dess rastande simfåglar.
.Studerar man det här området närmare ser man att tusentals individer ligger tätt samlade bland flytbladsväxter. Framför allt finns här vigg, brunand och sothöna men även en hel del andra andarter och doppingar.
Det finns flera liknande koncentrationer av simfåglar över sjöytan och dessutom mängder med glesare förband. Hela sjöns yta är egentligen fylld av simfåglar. 2-3 000 knölsvanar, hägrar, skarvar och gäss ingår också i upplevelsen.

.
Över detta seglar havsörnarna och blåhökar, pilgrimsfalkar, sparvhökar, duvhökar och stenfalkar gör raider i området.
Vassarna ljuder av skäggmeslock och vid tornet fångas varje kväll nya dvärgbeckasiner.
Tåkern är fantastiskt - en unik fågelsjö i landet.

Från det nya fågeltornet vid Glänås på Tåkerns södra strand har man en härlig utsikt över sjön.

I fågelskådarkretsar hör man tyvärr ibland att Tåkern kallas Tråkern. Som kunnig om sjön och dess fåglar är det ett uttryck som jag endast finner löjeväckande inadekvat. Hur skulle en sjö med en sådan rikedom var tråkig?
Tåkern som den ser ut idag äger en alldeles enastående dignitet som fågelsjö i landet.
Däremot, det är sant, är Tåkern problematisk för en gästande ornitolog. Den är stor och svårskådad. Tillgängligheten är begränsad och avstånden ofta långa och svåra. Snabba klipp och kryss göres lättare på andra ställen, där allt är begränsat till mindre ytor.
Är det detta som gör Tåkern till en mindre populär sjö för skådarna. Ja, jag tro det. Men, säger man att sjön är tråkig har man egentligen bara avslöjat sig själv som mindre kunnig och uthållig.

Därför har jag här en utmaning till alla duktiga ornitologer i Sverige. Kom hit! Gör en insats! Alla ni som åker land och rike runt på fickvibrationer - varför kommer ni inte till Tåkern idag och plockar in några "ädelkryss" istället.
Här har ni alla chansen att verkligen kunna bidraga med något. Om vi antar att det finns närmare 100 000 sjöfåglar i Tåkern idag (alls ingen orimlig siffra), och att en promille av dessa är av raritetsliknande nivå, så finns det 100 härliga kryss att håva in.
.
Men vi behöver hjälpas åt med att hitta dem. Många av er har kunskapen, tekniken, uthålligheten och vapnen. Det går att göra! Kan man kryssa en "brelle" eller grålira tre km från land en blåsig havsdag kan man kryssa en vitögd dykand, blåvingad årta eller tjocknäbbad dopping där ute i den där andflocken också.

Kom hit nu! Alla ni behövs för att hjälpas åt med att dokumentera rikedomen.
Se Tåkern som den är, spännande och inte tråkig!

.

Se mera !

.