30 juni - Något nytt varje dag

Vi har några barnbarn boende hos oss den här veckan efter midsommar. Det är så himla trevligt! Vi gör grejer nästan hela tiden.

I förrgår blev det Gränna, med polkagriskokeri från kastrull till pappersinvirad stång, hela processen, samt ett par omgångar glass och skönt svalkande Vätterbad vid Röttle, där vi trots hettan var nästan ensamma.

En oerhört tunnsliten tistelfjäril.

Jag såg årets första tistelfjäril där på parkeringen. Den var så sliten att den var nästan genomskinlig och jag tänker att den hade flugit väldigt långt söderifrån för att komma till Gränna. Det är två år sedan det var en massiv inflykt av tistelfjärilar till norra Europa. Då interpolerade man fram att ca 3 miljarder individer var på resa från medelhavsområdet norrut. Förra året såg jag ingen och den här kanske blir årets unikum. Det brukar nämligen dröja fem till tio år mellan invasionsåren, en anpassing framför allt till "parasitproblemet".

Igår kollade jag in min lilla äng på tomten och upptäckte förutom tre plantor av stor blåklocka, även ett par av det numera nästan helt utrotade åkerogräset klätt samt några plantor ängstoppklocka och därmed minns jag att jag spred ut lite "ängsblommefrön" från en införskaffad påse, för jag tror tre år sedan. Se där, nu händer det saker!

Stor blåklocka.

Klätt.

Ängstoppklocka.

Jag kan ju inte låta bli att fundera på när, efter hur lång tid eller om någonsin, som en introducerad art blir accepterad som naturaliserad i en trädgårdstäppa för fri fot. Jag tänker på de tre exemplen ovan och jag vill nog försöka ta reda på lite mer om detta.

Idag har vi gjort Naturum Tåkern. Efter fikat, medan barnen strosade runt på egna äventyr, ägnade jag lite tid åt den lilla fuktängsmarken mitt i grusplanen. Där finns en rikedom i miniatyr och  den är också åtkomlig för närsynta studier även när strandängen i övrigt har tillträdesförbud.

Svartfläckad rödrock, Ampedus sanguinolentus

Förutom diverse mott och kryp, aspglansbaggar, luktgräsfjärilar och ängsnycklar fann jag en vacker liten skalbagge, en knäppare som har det spännande namnet Svartfläckad rödrock, Ampedus sanguinolentus. Jag letade egentligen efter en annan skalbagge, en långhorning som heter Videsmalbock, Oberea oculata; det gäller ju att passa på, men den ville inte.

Det nya jag lärde mig idag, jag har ju som mål i livet att lära mig något nytt varje dag, var att den svartfläckade rödrocken uppenbarligen gillar att äta bladlöss. Jag som trodde att den var vegetarian. Men, det är ju klart, sötsaker tycks alltid gå ner, det vet ju vi, som har aktuell erfarenhet av Grännas polkagrisar.

Midsommarafton 25 juni - Anmälan i Corren, Stigar och Stråk

Det finns en anmälan i Corren idag av sommarutställningen Stigar och Stråk i Sankt Lars kyrka. Det är en generöst skriven artikel signerad Hanna Walfridsson, som berättar om min ambition med den här lilla, endast sex verk stor och mycket koncentrerade utställningen.

Jag vill hälsa er alla välkomna i sommar! Utställningen pågår t o m 1 augusti.

24 juni - Årets förstling

Just som vi satt oss i skuggan av syrenträden med en kopp kaffe dansar årets första amiralfjäril förbi i solljusets grönska. Det är en av de vackraste dagfjärilarna, tycker jag.

Jag går in på Artportalen och finner att den är noterad på ett tiotal andra platser i Östergötland den senaste veckan. Min förstling är det, men först är jag inte.

Jag tänker på resan den har gjort. Kanske hela vägen från Medelhavet och hit.

22 juni - Omberg är också drakens berg

Vi vandrar längs den gamla, delvis stenstöttade rid- och lunningsvägen, som var föregångare till den på 1920-talet byggda Sjövägen längs Ombergs västra kant. Vi går från Stocklycke hamn norrut till trakten av Oxbåset, genom en lummig och frodig blandskog omväxlande med soltorkade öppningar mot rasbranterna ovanför Vätterns vatten långt nedanför oss. 

Lars berättar om den gamla stigen/vägen för Karin och Sverker.

Det är en frekventerad, orangemarkerad vandringsled, en bit av Östgötaleden, och vi möter vandrare, som nog ändå inte riktigt är medvetna om digniteten av skapelsen de går på och om sanningen ska fram, inte heller alla vi.

Baltiska Issjöns strandlinje från för ca 10 000 år sedan kan ännu ses i terrängen.

Vägen går uppåt mot och delvis längs kanten av den s k Högsta Kustlinjen, den strandlinje som ses i terrängen som kummel av slipade strandstenar. 

Tvåblad.

I de friska partierna står orkidén tvåblad tätt, bland sårläkor och hässlebrodd. 

Vi söker en glänta som är svår att finna för den som inte vet, som tur är, ty platsen är mycket känslig. Den skulle inte tåla uppvaktning av turister i mängd, eller ens i fåtal. Här finns en flora inom ett område om blott 10 x 10 m som är helt unik genom en sällsynt rik artsammansättning; allt beroende på det vatten som osynligt, strax under markytan, sipprar nerför den lilla ravinen.

Vi är priviligierade, vi som vet och känner till möjligheten att få vara med om det hela och ett stort ansvar vilar därför på våra axlar, att förvalta kunskapen om denna märkliga plats på Omberg. Ett ställe som berättar att Omberg inte bara är Drottning Ommas och Jättarnas berg utan också Drakens berg, ty här växer rariteten drakblomma.

Drakblomma, Dracocephalum ruyschiana.

Drakblomman är en av landets stora sällsyntheter. Den betraktas som en relikt, kvarleva, från postglacial tid, d v s efter den senaste istiden, då den blev lämnad kvar när arten drog sig tillbaka till stäpperna österöver. Kvar finns den i Norden endast i området runt Oslofjorden, i Västergötland, på Gotland samt på två lokaler i västra Östergötland i Ödeshögs kommun. Jag har skrivit om växten tidigare. (Skriv drakblomma som sökord i härför avsedd länk i spalten till höger, så får du veta mera).

På kartan över Drakblomma i Nordens Flora är de två lokalerna vid Vätterkusten hopkletade till en svart punkt och en av dessa två lokaler finns på Omberg och det är den vi just besöker.

På platsen finns ett rikt botaniskt liv av mer eller mindre ovanliga torrängsarter. Här följer några andra:

Vippärten är vackert skär i blomman, men källarsvart som ärtskida.

Bergjohannesört.

Färgmåra. Den vitaste blomma vi vet (Surfvit)

Säfferot, med ett dekorativt och typiskt bladverk.

20 juni - Sommarutställning i S:t Lars kyrka i Linköping

Imorgon bär de´å; till sommarutställningen i S:t Lars kyrka i Linköping med sex nya akvareller som jag hämtat i dag från inramning. Jag hade några att välja på och sådant känns ju alltid bättre än tvärtom.

Efter hängning i morgon förmiddag är utställningen öppen för besök ända fram till augusti.

Välkomna!

13 juni - Kort rapport

Hej!

Jag vill med det här korta inlägget meddela alla min trogna läsare, som möjligen undrar om jag har slutat med att skriva i min Naturliga dagbok, att allt är ändå är OK. Det är bara det att tidspress inför ett just nu känslomässigt segt arbete med den kommande utställningen i Sankt Larskyrkan samt annat av mera personliga skäl, alltihop insnärjt i vartannat, gör att mycket, om inte det mesta, känns ganska tungt just nu.

Vad kan väl vara bättre då, än att visa hur vacker min miniäng vid ateljén ter sig just nu, när rotfibblorna dominerar tillställningen med mängder av besökande vildbin av olika slag.

Vi hörs och ses snart igen lite mera ordentligt.

8 juni - Alla dessa fågelungar

Nu väsnas alla fågelungar. De bruna starungarna har nyss blivit flygga och följer tiggande ännu någon vecka sina föräldrar, innan de samlas själva till stora ungfågelsällskap och drar runt på matjakt bland körsbär, jordgubbar och kohagarnas harkranklarver för att sen, om kvällen, samlas till stora, ibland enorma sällskap som sover i sjöns skyddande vassar.

Starungarna hänger skärrande föräldrarna "i hälarna".

Skatorna har bråda dagar att varna sina ungar för smygande katter överallt i villaträdgårdarna. Deras skärande alarm hörs precis hela tiden eftersom det är alldeles för gott om katter, enligt min bestämda åsikt. Andra må möjligen tänka tvärtom.

Sädesärleungar har jag sett, nötväckans dito har lämnat holken och blåmesarna är snart på gång. Överallt, i varje vrå av natur och tätort, finns de, alla dessa fågelungar.

Bland rotfibblor, gräs och vitklöverblom. En kajunge har hamnat i min miniäng.

Och min lilla ateljéäng fick igår besök av en vimsig och rädd liten kajunge. 

Om någon månad har den sammanlagda mängden fågelungar reducerats med minst hälften. Svinnet är med mänskliga mått oändligt stort, och därmed har jag med en typiskt mänsklig ovanifrånattityd nedgraderat fågeldöden till ett svinn.

4 juni - Pionjärskriveri som andra chans

Möjligen hann du läsa innan jag raderade, det jag nyss presenterade i ett kapitel kallat "Pionjär". Det handlade om ett gräs som jag fann förra året i en rabatt hemmavid. Nu har jag reviderat artbestämningen av gräset och precis som nyhetsmedia, då man gör fel, rättar jag utan att upprepa det felaktiga. Bäst, så att det inte sätter sig, tänker jag klokt nog.

Historien är denna. Jag upptäckte ett åkerogräs kallat "sandlosta" för några år sedan utanför min Stuga vid Tåkern. Det visade sig vara första fyndet för Östergötland. Sedan dess har sandlostan spridit sig ganska rejält i området och även upptäckts på fler lokaler både runt Tåkern och i Östergötland.

Någon gång tog jag med mig hem några vippor som dokumentation och uppenbarligen spred jag frön i vår trädgård utan att vara medveten om detta, ty i fjol dök ungefär fem plantor upp i en rabatt. Det var under fågelbordet och jag tänkte att det var något nytt ännu mera sällsynt gräs som spritts av fågelfrön och jag lät därför plantorna vara ifred att frodas. 

Nu är artbestämningen säkrad och här ryker den, sandlostan.

I år har den lilla samlingen vuxit till rejält och sandlostan hotar att ta över rabatten helt och hållet, så idag tog jag fram hink och trädgårdshandskar och rensade bort så mycket jag förmådde.

Pionjär gärna för mig men kanske inte i rabatten utanför köksfönstret, den är vikt för rosenspirea, krokus, tulpaner och pärlhyacint.

3 juni - Det sitter i fotografens öga.

Tänk vad det gör, att anlita en proffsfotograf för jobbet. Här ser man ju ut så som en riktig konstnär ska göra.

Tack Peter Östergrens, fotograf från Väderstad. Bättre porträtt än så här går inte att ta, oavsett objekt.

2 juni - Blott den vackra fältarven allena är värd min kamp

Jag sitter vid mitt målarbord och målar akvarell. Utanför, mot söder, lyser solen in genom en markisglipa och besvärar mig en aning. Men jag står ut, naturligtvis. Solen vill jag inte slippa.

Grönt gräs vajar nedanför fönstret och det gröna är bestrött med vita stjärnor av tusensköna och fältarv.

Blott den vackra vita fältarven allena är värd all min kamp för att omvandla den torra trista gräsmattan till början på en blomstrande miniäng. Kommunens gräsklippare har hittills lyst med sin frånvaro. Jag har inte fått någon information men det tycks som att min strid för det lilla projektet har nått hamn. Jag suckar av lycka och lättnad.

Fältarvens vackra vita flor dansar fritt i vinden.

Om nu jag gläds vet jag att fältarven känner detsamma, ty det är första gången på mycket, mycket länge som den har fått breda ut sitt flor fritt i vinden.  Den är så vacker, denna blomma, med hemortsrätt i Ödeshög innan människan kom hit. Numera satt på undantag finns den endast kvar på ett fåtal platser i kommunen och att den har lyckats överleva på den ynka lilla gräsplätten utanför min ateljé är en verklig sannsaga.

Kom och se!

1 juni - Lyckan finns i Hålavedens skogar

Den här gången har jag sällskap av mina goda vänner Lars, Karin och Sverker i årets vackraste tid, när göken ropar i Hålavedens skogar söder om Ödeshög mot gränsen till Småland. Jag vill visa Adam och Eva på den nya fyndplats jag besökte själv för någon dryg vecka sedan och dagar som denna blir något som stannar kvar i minnet för evigt, det är vi helt överens om när vi dricker vårt kaffe mitt i en blomstersmyckad äng i ett Sverige av åldrigt datum.

Sen står vi i skuggan under eken i odlingsröset vid den gamla, idag knappt skönjbara lilla åkerlappen, där rågen en gång i tiden vajade, och filosoferar om gamla tider och nya tider och tiden däremellan.

Om tecknen nu skulle vara svåra att se, kan den gamla tvåskäriga plogen hjälpa till på traven, fastän knappast dragen av hästar utan troligare av en gråsugga.

En vissnande Adam.

Tiden och värmen hade gnagt på orkidéernas skönhet och idag är de lite svårare att hitta, nu när den högre ängsfloran och gräsen har tagit över sommarscenen för gott.

Blommande brokförgätmigej.

Svartviten, trädpiplärkan och grönsångaren sjunger och göken ropar, som sagt, på avstånd. Humlorna surrar. Här är de samtliga bruna och mina funderingar går mot åkerhumlor, backhumlor och mosshumlor, men vilken av dessa ger jag mig inte in på.

Överallt ser vi smultronvisslare; den lilla dagfjärilen som är blott 15 - 20 mm mellan vingspetsarna, klädd i gråsvart men vackert pärlbeströdd. Hur jag än försöker komma åt med mobilkameran så lyckas jag inte - det får bli en liten akvarellskiss istället.

En gång så allmän och idag med överallt starkt sviktande bestånd - ängsnätfjäril.

Men det trevligaste fjärilsmötet blir ändå den alldels nykläckta och därmed "nyklädda" ängsnätfjäril som jag lyckas komma nära. Så "nyfödd" är den, att den faktiskt har svårt att styra undan med sina nytorkade vingar. Det avgörande steget, metamorfosen, tog den säkert tidigare i morse.