Vi vandrar längs den gamla, delvis stenstöttade rid- och lunningsvägen, som var föregångare till den på 1920-talet byggda Sjövägen längs Ombergs västra kant. Vi går från Stocklycke hamn norrut till trakten av Oxbåset, genom en lummig och frodig blandskog omväxlande med soltorkade öppningar mot rasbranterna ovanför Vätterns vatten långt nedanför oss.
Lars berättar om den gamla stigen/vägen för Karin och Sverker.
Det är en frekventerad, orangemarkerad vandringsled, en bit av Östgötaleden, och vi möter vandrare, som nog ändå inte riktigt är medvetna om digniteten av skapelsen de går på och om sanningen ska fram, inte heller alla vi.
Baltiska Issjöns strandlinje från för ca 10 000 år sedan kan ännu ses i terrängen.
Vägen går uppåt mot och delvis längs kanten av den s k Högsta Kustlinjen, den strandlinje som ses i terrängen som kummel av slipade strandstenar.
Tvåblad.
I de friska partierna står orkidén tvåblad tätt, bland sårläkor och hässlebrodd.
Vi söker en glänta som är svår att finna för den som inte vet, som tur är, ty platsen är mycket känslig. Den skulle inte tåla uppvaktning av turister i mängd, eller ens i fåtal. Här finns en flora inom ett område om blott 10 x 10 m som är helt unik genom en sällsynt rik artsammansättning; allt beroende på det vatten som osynligt, strax under markytan, sipprar nerför den lilla ravinen.
Vi är priviligierade, vi som vet och känner till möjligheten att få vara med om det hela och ett stort ansvar vilar därför på våra axlar, att förvalta kunskapen om denna märkliga plats på Omberg. Ett ställe som berättar att Omberg inte bara är Drottning Ommas och Jättarnas berg utan också Drakens berg, ty här växer rariteten drakblomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar