10 november - Mellan höst och vinter

En grå period, den här i mitten av november. Idag har det knappast varit ljust alls. Tätt duggregn och låga moln har gjort dagen mörk. Jag gav mig ändå ut en sväng på eftermiddagen och är just hemkommen efter en lugn resa längs Omberg och kanten av Tåkern hem. 

Det hela resulterade i en skiss på plats direkt i boken. I diket vid Bramsens väg stod nämligen rikligt med buketter av utblommade hampflocklar. Det kandelaberlika växtsättet och gråskalan lockade till försök. 

Hela berget låg i dimma eller egentligen uppe i de låga molnen.

Från Tåkern hämtade jag ett mera genomarbetat akvarellmotiv; också detta verk i för dagen passande gråskala.

"Mellan höst och vinter". 

9 november - Rödhakar

Igår förmiddag, på väg upp för den branta Växelbacken i Brokind söder om Linköping, flög en rödhake över framför bilen när vi skulle parkera hos dotter Karin. 

Det var en rödhake, sa jag till Ulla. Och titta där uppe i deras stora körsbärsträd, ser du? gänget med sidensvansar, de första för säsongen, för mig i alla fall. 

När vi kliver ur bilen möts vi av frejdigt frisk och fulländad vintersång från nämnda rödhake; så otvetydigt klart som jag hittills bara upplevt den i England vintertid. Vilket fint mottagande vi får, sa jag och stoppade samtidigt ett par smultronröda men hårda bär från magnolian i fickan för kommande projekt, när jag fick stora välkomstkramen av dottern och hela hennes familj.

Det är så här vi har det i Brokind, sa hon.

 

Om kvällen senare, under festen i Hästholmens bygdegård med Tåkerns fältstation, berättade jag om den där rödhaken som sjöng så vackert för oss. Adam svarade att han hör rödhakar sjunga lite här och var i bygden nuförtiden, inte minst inne i Linköpings stads grönområden och parker. Jag håller med, det är något nytt, säger han, förut var det lite av ett undantag men nu börjar det bli en regel. 

Jag fick förresten alldeles nyss en händelsehälsning på Faceboook från kompisen Stig också han i Linköping. Rödhaken sjunger för oss alla här idag, meddelar han.

Allt på en gång, som med ketchupen. Men, detta är absolut inte nytt, det har smugit sig på under ett par decennier, men nu, blott på några år, har övervintrande rödhakar blivit betydligt allmännare i bygden och med tätheten av vinterrevir ökar också nödvändigheten att bevaka rättigheterna; sången har blivit  betydligt mera frekvent när den nu framförs av både hanar och honor på lika villkor. Idag har vi sjungande rödhakar i Sverige upp till åtminstone Mälardalen och snart tar kanske rödhaken över och blir vår nya julkortsfågel, precis som i England, men där kanske vi ändå har en gräns att bevaka.

Senare tillägg: Flera har hört av sig om rödhakar och rödhakesång i Östergötland. Bland andra: Lena i Spångsholm, Peter i Väderstad, Agneta på Skedagatan, Kim vid Omberg och Bo i Motala. Nog är det spridning på arten vintertid i Östergötland. Tack för era bidrag.

6 november - Osedvanligt varm höst

Vid Kälkestad nära Tåkerns södra strand går stora flockar av sädgäss och vitkindade gäss omkring i stubben. En ung blåhök som passerar bredvid dem har inte pondus nog att få dem på vingar, men de sträcker på halsarna, men kanske mer beroende på min närhet än på rovfågelsgästen från norr.

Stora fält av åkerkål, jag tror det är åkerkål även om bladen är lite små och ynkliga, blommar höst över stora ytor. Det är inte ovanligt alls i bygden men mängden förvånar; det är verkligen en gul frodighet utan jämförelse, som en symfoni, tänker jag, samtidigt som jag brassar Beethovens femma i P2:s förmiddag. 

Jag stannar till och dokumenterar den gula symfonin i min skissbok och då först noterar jag att där är fullt av honungsbin och humlor. Så himla konstigt det känns med humlor och bin aktiva mitt i november.

Honungsbi i blommande åkerkål. Full aktivitet i november.

Inne i bilen igen konstaterar jag att temperaturen är 11 grader och där får jag förklaringen till aktiviteten. Just 11 grader + sägs ju vara honungsbiets lägsta tolerans. Men ändå, det är ju november. Nu ska det väl helst vara vinter och bina ska vila i kupan och inte vara ute och surra.

6 november - Funderingar om hösten

På gräsmattan, ännu grön och fuktig i mildvädret, ligger en slagen tamduva. Det hände igår när vi kom hem efter besök på annan ort. Duvan låg renäten och nästan vulgärt avslöjad på rygg med blott sparsamt av dun runt omkring sig. Kampen måste ändå ha varit kort, tänker jag. En sparvhök är det antagligen som varit framme, en stor hona troligen. Den har reducerat beståndet av den stabila stammen tamduvor vi har sedan länge i Ödeshög, vilka under senare år även etablerat sig i villakvarteren. Hemma hos oss finns mat att hämta under foderautomaten och ibland leder det till att den enes bröd  blir den andres död.

Som en ängel i det gröna breder döden ut sina vingar.

*

Jag arbetar långsiktigt med ett projekt som jag har fått pengar till från Region Östergötland. Min idé är att förädla delar av min blogg - Naturlig Dagbok - som jag skrivit ungefär trettio år till någon form av bok. 

Jag skriver just på ett kapitel som handlar om Vätterstranden vintertid. I anslutning redigerar jag även det tänkta bildmaterialet.

Den här alldeles färska akvarellen visar ett möte med pilgrimsfalk längs stranden, eller kusten som jag gärna säger, mellan Hästholmen och Omberg någon gång för fem år sedan. 

*

Medan Ulla är inne i butiken vid Skultuna mässingsbruk står jag vid den stridigt forsande västmanländska Svartån och filosoferar en stund. Vattnet skummar gulbrunt mellan stenar och hängande träd. 

Här har jag stått många gånger och tagit del av scenen under olika förhållanden. Om somrarna med lågt, klart och helt stilla vatten har jag sett gäddor stå på lur, snokar simma sakta tvärs över och en gång, tillsammans med min numera bortgångne svärfar Lars-Erik kom en kungsfiskare förbi, lysande i solen som om en blå safir. I de sura varphögarna längs ån trodde jag en gång att jag fann fjällnejlika men det visade sig vara en klen och tanig tjärblomster - nära men inte hela vägen fram. 

En gång gick jag där nere längs ån då jag fick syn på en kull drillsnäppeungar. När jag kom närmare klev de rätt ut i det rinnande åvattnet och kröp under ytan och gömde sig i bakvattnet från en stor sten. Detta måste vara det mest unika jag upplevt och upptäckt i fågelvärlden någonsin. 

Idag är allt stilla förutom dånet från forsarna. Vattnet kommer från Bergslagens skogar och rinner ut i Mälaren vid Västerås. Det är nytt vatten varje gång hela tiden och ändå är det alltid samma vatten, sett i atomer och molekyler, som snurrar runt överallt på vår jord. Det vatten, den luft, den materia som vi har är densamma i det ständiga kretsloppet. Allt och alla är delaktiga i rundgången. Så är vi, precis som vattnet i forsen, bara nya skapelser av samma materia och jag har del i forsens vatten både framåt och bakåt i tiden. 

4 november - Mild höst

Jag läser i nyheterna att FN:s klimatforskningspanel varnar för att takten på temperaturhöjning närmar sig  2,5 graders ökning till kommande sekelskifte. Att det är så illa är inte mindre än en katastrof. Med den prognosen går vi mot en enorm förändring av förutsättningarna av liv på jorden. Det handlar om vår överlevnad, varken mer eller mindre. 

Ännu mer oroande är det att förnekandet av detta faktum, vilket äger koncensus med i stort sett alla seriösa vetenskapsmän inblandade, tycks också öka i västvärlden. I USA t ex har president Trump förbjudit all information om klimatförändringar som han anser vara bara "fake news".

Tåkern november 2025.

Idag är det 12 grader varmt med en sydlig vind som ger känslan av aprilvår istället för senhöst.

I vår egen lilla politiska ankdamm skjuter regeringen nödvändiga åtgärder framför sig så länge det går med hänvisning till ekonomi och levnadsstandard. Till kommande globala miljömöte skickar Sverige inte ens en minister. Ingen där tar ansvaret.

Klimatproblematiken har degraderats. Och tyvärr känns det som att det faktiskt var väntat. Mänskligheten har inte intelligens och system nog för att på ett verkligt sätt åtgärda stora systemfel. Vårt intellekt tycks bara räcka till fortsatt förstörelse och förnekelse.

Tillägg den 5 november. Så här är akvarellen klar med lite spännande ljussättning och i paspartout: