Igår förmiddag, på väg upp för den branta Växelbacken i Brokind söder om Linköping, flög en rödhake över framför bilen när vi skulle parkera hos dotter Karin.
Det var en rödhake, sa jag till Ulla. Och titta där uppe i deras stora körsbärsträd, ser du? gänget med sidensvansar, de första för säsongen, för mig i alla fall.
När vi kliver ur bilen möts vi av frejdigt frisk och fulländad vintersång från nämnda rödhake; så otvetydigt klart som jag hittills bara upplevt den i England vintertid. Vilket fint mottagande vi får, sa jag och stoppade samtidigt ett par smultronröda men hårda bär från magnolian i fickan för kommande projekt, när jag fick stora välkomstkramen av dottern och hela hennes familj.
Det är så här vi har det i Brokind, sa hon.
Jag fick förresten alldeles nyss en händelsehälsning på Faceboook från kompisen Stig också han i Linköping. Rödhaken sjunger för oss alla här idag, meddelar han.
Allt på en gång, som med ketchupen. Men, detta är absolut inte nytt, det har smugit sig på under ett par decennier, men nu, blott på några år, har övervintrande rödhakar blivit betydligt allmännare i bygden och med tätheten av vinterrevir ökar också nödvändigheten att bevaka rättigheterna; sången har blivit betydligt mera frekvent när den nu framförs av både hanar och honor på lika villkor. Idag har vi sjungande rödhakar i Sverige upp till åtminstone Mälardalen och snart tar kanske rödhaken över och blir vår nya julkortsfågel, precis som i England, men där kanske vi ändå har en gräns att bevaka.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar