fredag 31 mars 2023

31 mars - Det är okej att längta

Vi hade stor lust att ligga kvar i sänghalmens värme i morse eftersom snön föll tätt och tungt över trädgården. Det var en smärre chock att dra upp rullgardinen, nästan två decimeter blöt ny snö hade lagt sig över allting, det var bara för mycket!

Vid vår kvarstående fågelmatning satt en rödhake och hackade i frusna talgbollar. Snart kom en till och tog över en stund. Aldrig två rödhakar samtidigt - det går inte i deras värld. Men inget annat på plats, bortsett från två skator som undrade om tillståndet i världen.

Allt var satt på paus. Vi teg stilla vid frukostbordet och suckade tungt över tillvaron. Men vi njöt av rödhakarna. Tänk att de verkligen hade kunnat hitta hit. De måste ju ha känt till möjligheten sedan tidigare, eller?

Jag gick ut med min trasiga fot och drog upp två stigar med snösläden; en till förrådet och en till postlådan. "Det får räcka", sa jag till Ulla. "Resten får ligga kvar tills det smälter av egen kraft även om det tar två veckor till".

Jag ville ut en sväng över Slätten ner mot Tåkern för att se hur fågelvärlden lyckades klara strapatserna, jag tänkte på alla tofsvipor och framför allt enkelbeckasinerna jag såg igår.

"Köper du en platta ägg på vägen" sa Ulla.


Yrsnö över slätten vid Alvastra.

Jag vågade inte längre än dit, till Alvastra för en karta ekologiska ägg till påsk, där var det dags att vända hem igen. Stora vägen började driva igen och att ge sig in på småvägarna runt sjön var inte så förståndigt.

Jag var nästan ensam på vägen. Inte många vågade sig ut. Två brandbilar svängde ner mot Stora Lund, vilket oroade mig, men annars var det så lugnt, att jag kunde stanna till vid vägrenen och skissa lite tofsvipor i yrsnö i "boka".

Tofsvipor i yrsnö.

De låg i små flockar här och där i snön. Små gropar började bildas runt dem och alla låg åt samma håll med näbben mot öster och den nariga vind som pinade sig fram tätt över backen. Hur länge kan de hålla ut? Finns energin kvar att vända tillbaka? Allt är inte så givet längre.

På vägen hem börjande jag nynna på den där visan vi sjöng i folkskolan för så där en sjuttio år sedan: Birger Sjöbergs "Jag längtar till Italien", då, på den tiden, en fullkomligt orealistisk tanke. Det vore allt bra gott det, tänkte jag. Men å andra sidan har de sina klimatproblem att ta hand om, med torka och skogsbränder. Alla får del av eländet, var och en sin beskärda del, fast på olika sätt.

Hemma igen fortsätter jag arbetet med mina oljor. 

Den här kan väl passa i sammanhanget, tänker jag. Det här somriga motivet, från en kanal i Tåkern, längtar jag nästan mer till än till Italien. Så drar jag för en gardin mot snöeländet utanför, gömmer mig med mitt arbete i ateljén och drömmer om en tid som kommer. 

Det är okej att längta bort under dagar som dessa.


torsdag 30 mars 2023

30 mars - Vårvinterprövning

Det yr även idag av fin men blöt snö. Den lägger sig inte utan smälter nästan direkt. Hemma vid Ödeshög är snön nästan borta igen, men jag behöver bara åka en mil åt annat håll för att se täcket tätna. Jag hörde igår om 20 - 25 cm i Motalatrakten och redan norr om Omberg börjar marken bli vit och  berget självt reser sin snövita hjässa som ett kalfjäll över slätten.

Överallt på vall, stubb och smältblöta åkermarker går tofsviporna, i hundratals. De hukar i ostvinden och letar efter något att äta. Täta flockar av starar stressar omkring, så typiskt för starar. Björktrastar, dubbeltrastar och taltrastar är lika många men mera glest utspridda. De hoppar några steg, hukar och äter, sträcker på sig och far vidare i en slags omlott-förflyttning.

En malplacerad emu.

En emu har slitit sig lös från sitt fängelse på Dags mosse, där en handfull av dem har traskat omkring, hållna sedan flera år tillbaka. Jag kan förstå fågelns längtan efter att komma loss från eländet. Den är rufsig och smutsig och jag undrar, och har så länge, varför de måste vara fångna här och till vilken nytta eller glädje? Den kommer fram till bilen för att tigga men jag har inget, den vänder sig bort och vandrar vidare.

På insidan av Dags mosse, mot Kälkesta Gård står trehundra tranor och rotar i stubb och fräs. Överallt runt omkring surrar finkar i täta flockar. Det är bara enstaka bergfinkar inblandade bland bofinkarna och jag urskiljer dem lätt på den vita övergumpen.

När jag står där parkerad en stund mot tallskogen, lösgör sig efterhand allt fler bofinkar från träden och virvlar ut som ett tätt lövfall. Det är sammanlagt en alldeles enorm flock, den tar aldrig slut, fler och fler ansluter och jag inser att det handlar om tusentals, många tusen. 

Vid Holmens dämme står en ägretthäger i snöyran. Den ämnar först lyfta, tar några steg och höjer vingarna, men slår sig sedan åter till vaksam ro vid strandkanten. Jag tecknar några snabba skisser genom bilfönstret innan den med gungande flykt lämnar närskapet.

En honfärgad blåhök sveper förbi. Övergumpens bländvita oval lyser upp gråvädret.

Vid Väversunda mader, vaggar hundratals grågäss omkring bland vipor, starar och sånglärkor. 

Ett gäng enkelbeckasiner har anlänt till snöeländet. Några av dem går omkring på den bitvis isbundna starrmaden och prövar om näbben kan arbeta sig ner i den halvfrusna gyttjan, men de flesta ligger bara stilla, nästan apatiska. Det känns eländigt faktiskt. Stackarna!


onsdag 29 mars 2023

27 mars - Inomhus blir bäst dagar som dessa

Idag är det ymningt snöfall ute. Alla konturer av landskap suddas ut i yrvädret.

"Impression" ur min skissbok idag, när snön yr och kylan i vinden nyper näsan blå.

Det är snart april och det känns alltid bittert och ledsamt med de här gamla väkända bakslagen, men man borde vara van efter ett så långt liv.

Det har varit värre förr kan jag dessutom meddela som tröst för tigerhjärtan och här är min Naturliga dagbok ett osvikligt dokument. Jag skriver "bakslag" i sökrutan och får mängder med förslag bakåt i tiden. (Pröva själv!). Den 18 mars 2011 är ett bra exempel. Då mätte jag upp 25 cm nysnö som täckte allt i vår trädgård:


Bildbevis från den 18 mars 2011, 25 cm nysnö.

Eller vad sägs om den här bilden som ett bevis för vårvintrars tålmodighet att straffa förhoppningar:


Påskliljor i nysnötäcke.

Bäst är att hålla sig inomhus ett tag framöver. Att vänta ut eländet. Det kommer en vår, jag vet.

Själv har jag deltagit i några sammanslutningar inomhus den senaste veckan.

Jag blev inbjuden till Östergötlands Ornitologiska Förenings, ÖGOF, jubileumsårsmöte häromkvällen. Det är 50 år sedan som jag var en av initiativtagarna till föreningen och jag var dess ordförande under uppstartsmötet. Det var kul att vara på plats och trevligt att träffa både nya och gamla kompisar.


Från ÖGOF:s jubileumsårsmöte den 27 mars 2023 i Linköping.

Efter årsmötet blev jag uppbjuden av "Pippipodden" som var på plats som underhållare, att svara på frågor och berätta kort om "skäggmesen" i Sverige och Tåkern. Börje Pettersson min gamle kompis, han med "mellanspetten", som jag inte sett sedan den tiden på 1970-talet, berättade om sina gamla upplevelser.

Pippipodden är på plats. "Gullet och Widde" leder tillställningen. 

Länk till Pippipodden.

Pippipodden är ett intressant, resonerande program om fåglar för alla naturintresserade, som jag verkligen rekommenderar varmt. De två programledarna tar upp aktuella och egna ämnen om allt vad fåglar är och står för. 

Notera dock att avsnittet som spelades in under ÖGOF:S årsmöte kan dröja en tid innan publicering. Det skall redigeras och klippas i vanlig ordning. Men det kommer och under tiden finns mycket annat intressant att ta del av.

En annan inomhustillställning var mitt återbesök hos Senioruniversitetet i Jönköping i förrgår. Örjan och Gunilla hälsade mig välkommen igen med lunch på "Hasse vid sjökanten".

Gästerna börjar anlända till min föreläsning hos SU i Jönköping.

Jag höll en föreläsning med titeln: "Tåkern, skäggmesen och jag" för ett stort antal gäster. Intresset syntes vara gott.

Jo,som sagt, de här dagarna är det skönast inomhus. Jag stannar i ateljén och målar oljor; ett bra alternativ.


lördag 25 mars 2023

25 mars - Dubbeltrastarnas tid är nu

Jag skruvade ihop ett nytt sängbord hemma och fick det inte dit jag ville. Sånt har ju hänt förr trots noggran instruktionslots. Sängbord nummer två fick därför vara kvar i sin kartong medan jag svettig och sur kände att jag var i behov av en andningspaus. Vad är väl bättre än att ta en tur på södra Omberg i såna lägen. 

Jag parkerade vid Höje gård för en långsam promenad och nu med bara en krycka. Det är ju tid för de första körsbärsfuksarna i vårsolen, tänkte jag i solen över Ödeshög, men framme på Omberg började regnet strila. Så blev det med det; jag får vänta in bättre väder för dessa fina fjärilar.

Vattnet är en temperaturutjämnare som medfört tidig blomning hos de  pestskråpsplantor som står med fötterna i vätan.

Ägarna till Höje gård, vilka idag inte var på plats, kommer säkert att bli väldigt besvikna över vildsvinens härjningar i trädgården när de kommer hem. Under aplarna var hela gräsmattan upp och nedvänd av plöjande trynen. Det är rent otroligt så de kan ställa till det! Det var dessutom helt nygjort.

Men det jag mest vill berätta om är att det är dubbeltrastarnas tid nu. Det märktes direkt när jag klev ur bilen.

Jag kunde räkna till minst tre, kanske fyra, sjungande dubbeltrastar från skogskanterna runt om Höje ängar. Det är allmänt känt att denna fina trast gillar att sjunga i dåligt väder och jag har även nämnt en hypotes om fenomenet, att den i gråväder och regn kan utnyttja möjligheten att vara ensam artist i trastkonserten. 

Dubbeltrastarna sjöng idag, medan koltrasthanarna hoppade runt på backen och letade mask i regnet. Det blev därför enklare att idag identifiera dubbeltrastarnas stämma, nu när koltrastarna tog paus och taltrastarna ännu inte anlänt från söder.

Det är nämligen inte alltid helt givet, det där med skillnaden mellan koltrast och dubbeltrast. Jag har haft fel någon gång och trott på den senare när det varit den förste och då har det troligen mest berott på att koltrasten varit lat, ouppvärmd eller fjolårigt otränad.

Dubbeltrastens sångsnutt är en kort melodi på högst 2-3 sekunder medan koltrasten kan breda ut sig i upp till 5- 7 sekunder.


Dubbeltrasten sjunger.

Dubbeltrastens melodi är vemodig och med dalande slut-ackord i moll, den upprepar också gärna sina strofer flera gånger med blott liten variation, men, det som är mest typiskt, tycker jag, är att sången är uppbygd av försynta, introverta, rullande r-ljud. Så här ungefär:

"kryrie-ruurur   (paus)  urruur- kryurur  (paus)  kryurur-kriururiur", o s v.

Själv tycker jag att dubbeltrasten har ökat mycket i antal mot förr, men det kan ju förstås bero på att jag efterhand, med ålder och visdom, har lärt mig att förstå den bättre.

*

Avslutningsvis var det där med sängbordet. När jag kom hem hade Ulla kollat upp mitt arbete, vänt på möbeln och nagelfarit arbetet.

- Det är något som är fel, sa hon försiktigt. Lådan går inte in som den ska, något är snett och det är inte lika på båda sidor. Jag tror du har vänt något åt fel håll.

Så var det - ett glidbeslag var fel monterat, fastsatt i fel förborrade skruvhål. Attans också! men, tack Ulla!

Hur är det man säger? Även solen har sina fläckar.

  

torsdag 23 mars 2023

23 mars - Ibland är det bra att vara två

Längs Ombergs backar börjar blåsipporna tona solgläntorna i blå, rosa och violetta nyanser. Det halmockra vintergräset klarnar till en lyster som lyser upp inte bara naturen utan även alla vintergråa själar, åtminstone min, äntligen är vi där och det är lika underbart varje vår. Mönstret och känslan upprepas och i den finns en extra längtan och njutning.

Över maderna och åkrarna vid Väversunda spelar tofsvipor i akrobatiska volter och lärksången ljuder fullödigt från skyn över grågässen som i hundratal vilar, oftast parvis, i vetebrodden så lugnt och förtroligt att de endast med trög tveksamhet reser sig och vaggar iväg några meter om man stannar till. Honorna är tunga av växande ägganlag. Snart är kullarna fullagda och sen väntar 28 dagars tålamodsprövande ruvning innan de gula gässlingarna kommer fram. 

Några grågåspar hann säkert lägga kullen full redan innan vintern slog tillbaka för några veckor sedan. Om de lyckades uthärda kylan och snön är dessa kullar snart klara för kläckning. Men det återstår att se. Kan det bli nytt rekord?

Jag ser en röd bil där framme vid diket och förstår redan på håll att det är Morgan, vännen och konstnärskolegan,  som står bakom bilen i lä med tuben redo.

- Jag har nyss kommit, säger han, och har inte hunnit med något skissarbete än. Men du vet hur det är, det är nästan svårt att  börja en sån här dag, allt händer på en gång och jag har inte bestämt hur jag ska komma igång. 

Tranorna har mutat in sina revir mot vasskanten bortom de vattendränkta madflaken. Minst tre par står där ute, trumpetar lite, bugar och bockar. 

- Ser du, säger jag, de parar sig därute. Vingfladder med breda vingar, långa ben som ska vikas ihop, en stunds akrobatik och sen är det klart; skaka loss de fjädrar som hamnat fel, sträckning på hals och huvud och sen tillbaks till matsöket. Fastän precis nyanlända finns ingen tid för väntan. Här gäller det att satsa direkt.

Varfågeln är på plats, sitter i en sälgtopp och spanar efter skäggmesar i vassbältet. Hela vintern har den varit i området men är kvar bara någon vecka mer innan den drar upp mot Norrland för sitt eget bobygge.

Jag spanar efter min första bruna kärrhök för året. Kikaren vandrar över vassbården fram och tillbaka mellan Väversunda kyrka och Holmens udde men brunhökarna uteblir. Däremot ser jag havsörnar. Plötsligt är fyra uppe och vevar sina stora vingar och glider uppåt i luftströmmarna. Sen kanske tre till. Vi har svårt att hålla total kontroll på antalet, då de ibland försvinner under vassen.

En gammal ljus havsörn styr näbben rakt mot vårt håll och vi följer den i kikarna när den kommer allt närmare. Skarpa korpskrän rakt över våra huvuden, något händer bakom ryggen.

En kungsörn! Den kommer nästan rakt över oss på bara tjugo meters höjd. Av sånt blir man ställd och mol tyst. Det är så vackert att ögonen tåras. Inget behöver sägas. Handpennornas vita baser bildar skarpt vita fönster i de mörka vingplanen och detsamma gäller stjärten som har ett markerat svart ändband. 

En ung kungsörn är en brokig upplevlse av vitt, svart, guld och rävrött och den här är visst extra vacker och så nära att vi kan studera varenda detalj. Vingens bakkant är jämn och fin, avsaknad på ruggningshack och sliten fjäderdräkt berättar att detta är en fjolåring, knappt ett år gammal alltså, som kan betecknas som en 2 K individ. I sitt andra kalenderår alltså.


Ungefär så här var vår upplevelse. Den ska jag nog göra något mer av med mera tid till hands senare. Det är den värd. Så här blev det en anings halvsnabbt när jag nyss kom till ateljén med huvudet fullt av idéer och minnesbilder. 

Två korpar cirklar agressivt runt örnen, ropar, varnar och snurrar runt medan örnen håller dem under idog uppsikt och glider runt i allt vidare svängar och långsamt stiger uppåt. Vi följer den i kikaren bort över vass och mader mot Väversunda kyrkby.

Hur blev det nu med havsörnen som närmade sig. Jo, så var det. Den hade förstås noterat kungsörnen långt innan vi gjorde det och det var till den som den var på väg. Havsörnen ville uppenbarligen inte ha en kungsörn på sina ägor, med boplats så nära intill. 

Mötet örnarna emellan skedde på hög höjd och slutade med att kungsörnen störtdök. Från cirka hundra meters höjd slängde den sig med hopslagna vingar som en droppe tung sten rakt ner mot marken och försvann för oss.

Att en duvhök med rund mage kom vevande över oss från Holmens dunge i nästa andetag blev efter allt noterat som lite blaha, blaha. Men ändå, inget ska förringas. Duvhöken försvann i riktning mot Omberg.

Ibland är det tur att man är två om upplevelserna så att ingen kan få för sig att man, gud förbjude, friserar verkligheten. Den här dagen lade jag till i min eviga minnesbank och sen åkte jag direkt vidare till Väderstadkondiset för att träffa några polare, där jag med viss andnöd kunde berätta om upplevelsen.

Nu undrar jag bara hur det gick för Morgan med skissandet. Blev det nåt? Ibland kan det kanske bli för mycket av det goda. 


onsdag 22 mars 2023

22 mars - Under arbete

Jag arbetar med en oljemålning som bygger på en skiss från sommaren 2022. Det känns spännande, fräscht och bra. Bortsett från verkligheten låter jag förstås fantasin flöda fritt. Det är väl som vanligt ungefär, hälften hälften av sanning och lögn.

Oljemålning "Under Omberg" i arbete. 100 x 70 cm.

Det finns just nu ett ganska stort antal oljor i min ateljé och jag hoppar från den ena till den andra för att hålla ångan, tryggheten och inspirationen uppe. Halva jobbet är som alltid att sitta still på en stol och bara bliga. Nagelfara, leta, fundera och besluta.

Jag grubblar på det och hur jag ska svara på den vanligaste frågan.

"Hur lång tid har det tagit att göra en sån där?"

Nästa gång jag svarar ska jag säga 77 år - hela mitt liv.


22 mars - Glada tider

Den ena dagen efter den andra dyker det nu upp glador i bygden. Min andra för i år, redan, kom svepande ner mellan alarna vid Stora Åbyån nära Ödeshög för en stund sedan när vi satt i bilen Ulla och jag. Den kastade sig snabbt neråt mot ett byte antagligen och försvann alldeles intill oss under vägbanken. Det var riktigt mäktigt att skåda. 

Den första gladan såg jag redan den 15 mars. Den finns berättad om nedan och även som illustrerad med en "förädling" av originalskissen ur min bok.


Studier av glada.

Mågen Micke rapporterade en glada från igår hemma vid Brokind söder om Linköping och Peter Östergrens såg en över Väderstad häromdagen.

Det tycks som att gladan numera har etablerat sig som en ordentligt stabil häckfågel i Östergötland. Det har åtminstone börjat fantastiskt intressant detta år. Ytterligare ett steg framåt från föregående.


tisdag 21 mars 2023

21 mars - Till artkunskapens lov

- Åh, hör hur härligt vårfåglarna kvittrar!

- Grönfink, ringduva, talgoxe och nötväcka, svarar jag, troligen en aning övernitiskt.

Precis så är det, att jag ibland har lite svårt med tålamodet över det jag upplever som bristfällig artkunskap. Jag behöver behärska mig ibland och inse att vi ändå kan glädjas på olika vis, på olika nivåer. Jag brukar för samvetets skull, om jag nu gått över gränsen för "besserwissighet" lägga till, att livet blir rikare, upplevelsen starkare, om man vet vad det är som låter eller blommar, men jag är förstås inte helt säker på att jag tröstat någon så. 

Men så är det ju egentligen, att inte någon människa kan omfatta allt av livets rikedomar och ändå kan man glädjas däråt. Hur mycket man än vet finns alltid mycket, mycket mer att veta. Det är som att kika genom ett nålsöga. Ju närmare nålsögat man kommer ju större blir det och när man är helt framme, då man kanske får för sig att man kan det mesta, då öppnar sig en evighet.

Vad jag finner vara det mest tråkiga i sammanhanget är att man ofta får en raljerande ton eller negativt skryt om själva okunskapen från den som är dåligt bevandrad i ämnet, men det är väl förstås bara tecken på lite allmän skämsighet.

"Ja jag kan inget om pippifåglar eller om det där gröna i naturen och spindlar, ormar och småkryp är jag bara rädd för!

"Vad spelar det för roll om vi har kvar bara en enda av de sju arterna av hackspettar? En hackspett är väl ändå en hackspett!" (Sa politikern som jag diskuterade miljöpolitik med).

Att artkunskap betraktas som en onödig och t o m löjlig nördighet, blir kallad "naturmuppskunskap" och "naturflum" är värre ändå, ty i dess förlängning ligger faktiskt en fara för vår framtid på jorden. 

Gråsparv hane.

Jag fick ett mejl från vännen Sven Lennartsson häromdagen med en länk till en artikel i Expressen som handlade just om detta med den viktiga artkunskapen. Det är han "Ålefiskarn" P M Nilsson, numera miljöskribent på nätverket TIMBRO, som skriver om en resa ut till Torhamns udde i Blekinge för ett möte med fågelskådare. 


Iller.

Jag måste säga att jag blev mycket glad och överraskad av denna, hans första ? alster i ny roll och jag känner att hans essä bär med sig hopp om en positiv förändring och ett nytt synsätt. Jag lägger en länk här till artikeln i Expressen och uppmanar dig att verkligen läsa. Hoppas att den får vara tillgänglig länge på nätet och om inte, har jag sparat den som wordfil för den som vill ta del. (Jag kan skicka den via mejl). Länken nedan:

https://www.expressen.se/kultur/en-kall-vardag-seglar-vi-tva-mil-rakt-ut-i-havet/

Mursenap.

I korthet påtalar PM Nilsson viktigheten av artkunskap för att förstå sin  omgivning, natur och miljö och för att kunna fatta adekvata och rätta beslut inom t ex politik. Brist på artkuskap kan ge helt felaktiga, farliga och till och med förödande resultat.

Anthocomus coccineus.

PM Nilsson går tillbaka till kulturbärare som August Strindberg och Kertin Ekman som aldrig, säger aldrig beskriver naturen i ensartade begrepp. Hos dem är det inte träd i en skog, där är ask, ek tall, gran. lind, sälg och lönn och det är inte fågelkvitter som hörs, där är ejder, rödvingtrast, ringduva, bofink och lövsångare. Tänk så mycket rikare litteraturen kan bli av sådant och tänk så mycket dunkelhet, missförstånd, mystifiering och flum som bringas upp i ljuset.



Trastsångare.

Om inte kunskap och beslut om natur och miljö omfattar även artbegreppet ligger vi risigt till. Hela miljö- och naturdebatten måste förankras där. Man bygger inte ett hus utan en bra grund! 


Snäcklöpare, Cychrus caraboides.

Ett stort problem som måste lösas är att artkunskapen i våra alltmer urbansierade samhällen försvinner som snö i töväder. Ju längre vi fjärmar oss från den "vilda" naturen desto viktigare är det att förlusten kompenseras. Grundskolan och även all högre utbildning måste i framtiden ta ett mycket större ansvar även inom detta område innan vi har beslutsfattare och företrädare som inte har någon kunskap kvar om naturen och dess rikedom på arter och som kanske endast besittter förmågan att förminska betydelsen och raljera över problematiken istället. De tendenserna är tyvärr påtagliga redan idag.

Kärrspindel.

Om vi utgår från det jag antydde i början, att ingen kan omfatta allt (vilket man kunde på Linnés tid), eftersom den samlade artkunskapen idag är helt övermäktig i omfång och att nyupptäckta arter fortsätter att tillkomma nästan dagligen även i vårt land, så är det desto viktigare att beslutsfattare lyssnar till den samlade expertisens kunskapsbank. Men detta gör man helt visst alldeles för sällan.

Leköring.

Oförmågan att ta adekvata beslut upplevs inom många områden, i klimatdebatten inte minst. Vi måste lära oss att lyssna till den samlade vetenskapen som råder och förklarar.

Studie av ängsnycklar.

Som av en tillfällighet läste jag i morse ett avslöjande och intressant kåseri i Östgöta Correspondenten. Artikeln är författat av journalisten Fredrik Sandberg. Jag kände att det efter denna "trigger" plus ett par andra inkomna inom blott ett par dagar blev dags för mig att ta tag i det här skriveriet som jag har gått och funderat över en lång tid. Den är läsvärd och på pricken! Klicka på bilden för att ta del.

Faksimil ur Östgöta Correspondenten 21 mars 2023. Fredrik Sandberg.

Slutligen vill jag säga så här: Skäms inte över okunskapen om arter, gör som Fredrik i artikeln, ta tag i problemet istället. Man behöver inte spänna bågen hårt. Det bästa är att ta en liten bit i taget, det viktigaste är att man faktiskt börjar. Intresset kommer att öka efter hand, jag lovar! Ta del i alla de många nätverk som finns för olika artgrupper på Facebook. Där får du hjälp med bestämningen av djur och växter som du har fotograferat och också ett generöst och positivt bemötande. Pröva får du se. Det kommer säkert att bli en stor överraskning. Men börja nu!


Jordstjärna, en svamp.

Man kan självklart också, såsom Fredrik ovan, köpa bestämningslitteratur, vilken  finns för nästan allt i naturen. Alla vägar är bra.

Vanlig tvestjärt hane.

Slutligen vill jag tacka Sven Lennartsson, PM Nilsson och Fredrik Sandberg som alla samfällt och i stort sett samtidigt fick mig att komma till skott med det här skriveriet som jag så länge funderat på. 

Gebbe Björkman


måndag 20 mars 2023

20 mars - Vårdagjämning

Vad passar bättre denna dag som är vårens egen än att hänga in ett nytt vårtecken?

Årets första glada är härmed noterad. Och den hängde verkligen, så där som glador gör, över oss på E4 när vi passerade invid Svartåns strandbankar nära Mjölbyterassens mäktiga formationer.  Det var visserligen redan för ett par dagar sent men bättre att rapportera sent än aldrig. 

Våren avancerar och jag läser idag på nätet om att årets första sädesärla redan är sedd i landskapet. Det är tidigt som attan och hade det varit forsärla hade jag förstått bättre, men med våren vet man aldrig.


söndag 19 mars 2023

19 mars - Tallar som de borde vara

Vid ett besök häromveckan på Mjölby kyrkogård fick jag en påminnelse om min barndom. Ett parti av tallar i blandad ålder stod så vackert mot marssnön att minnen dök upp. Dungen var visserligen ansad och röjd för gravarnas skull, men stammarna ägde en vacker begynnade krokodilbarksgråning, så där som jag kommer ihåg från förr, när skogarna kunde skötas med vördnad för skogens rika liv och trädens ålder.

Då för så där 60 år sedan fanns det gott om gammelskogar i vårt land. Så är det inte nu! Och inte förstod man då i sin ungdoms tankevärld vart utvecklingen skulle komma att leda, att sådana skogar snabbt som snö i solsken skulle smälta bort med en hisnande fart.

All skogsforskning som inte är betald av kommersiella skogsföretag och vinstdrivande näringsliv är överens om att just nu, precis nu, faller de sista av dessa gamla fina skogar. Skogar där träd kunde få bli gamla. Skogar med varierande ålderstruktur och utseende. Skogar med en stor rikedom av liv. Skogar med etiska värden för människor.


Protestknappar mot det förödande moderna svenska skogsbruket. Värst i världen!

Nu har vi kommit så långt bort från ett biologiskt ekologiskt skogsbruk som det går att komma. Nu har vi i stort sett bara plantager av planterade rader av ålders- och artutjämnade skogar kvar, ytor av livfattig ickenatur där enbart pengar och sysselsättning bestämmer.

Tänk att det har blivit så att man måste besöka en kyrkogård för att få se hur en gammal tall kan se ut. 


lördag 18 mars 2023

18 mars - Föredrag hos Skolmästarns

Häromdagen berättade jag om min konst för ett gäng intresserade rotarianer i Linköping. Den här klubben har just konsten som återkommande tema och arrangerar ofta aftnar med medverkande konstnärer. Man har även samarbete med SAAB:s Konstförening samt driver ett samverkansprojekt med Lettland som utmynnar i ett stipendium till en ung lettisk konstnär.

Vi höll till på Skolmästargården i Gamla Linköping, där en utställning om utvecklingen av Linköpings läroverk prydde väggarna. Miljön bars fram av historiens vingslag, där publiken satt bänkade i trånga, golvfasta pulpeter utan möjlighet att komma undan min sedvanliga svada. 

Mitt föredrag togs dock emot med stor värme och tålamod och en uppföljning med studiebesök i min ateljé kommer att ske under våren, varvid något konstverk till kommande utlottning skall inhandlas.

Det var också trevligt att få återse två gamla skolkamrater från skoltiden i Mjölby,  Lena och Bo var på plats.


fredag 17 mars 2023

17 mars - Med anledning av ...

 ...  f d landshövding i Östergötland Rolf Wirténs bortgång känner jag att jag vill berätta något.

Det är snart en månad sedan det sorgesamma meddeladet om Rolf Wirténs frånfälle nådde oss alla via tidningen Östgöta Correspondenten och under dagarna efteråt fylldes sidorna med minnesord. Rolf Wirténs bedrifter och betydelse för vårt län under tiden som landshövding lyftes fram. Men ändå, där saknades en viktig bit, tycker jag. 

Idag var det begravning i domkyrkan och vi var många där. Även Christer Elderud, Göran Bergengren och undertecknad var på plats som personliga vänner men också som representanter för Tåkern. Vi lyssnade med stor tröst till biskop Marika Markovits ord om också Tåkerns betydelse i Rolf Wirténs liv. Att detta kom att bli viktigt också för sjöns egen utveckling med Rolf som landshövding vid rodret är det som jag här vill lyfta fram.

När Rolf Wirtén utsågs till Landshövding för Östergötland 1987 gick ryktet om honom som aktiv fågelskådare i förväg och nådde Christer Elderud som då var ordförande i Tåkerns fältstation. Christer anmälde omedelbart intresse av ett möte, faktiskt redan innan tillträdandet skedde, där planer smiddes om hur vägarna framåt för Tåkern kunde utformas. Idén fanns om att bilda en fond under WWF:s paraply med syfte att få in ordentligt med medel för skötsel och verksamhet av Tåkerns naturreservat på alla möjliga sätt. Rolf Wirten tände på idén och engagerade sig med hull och hår.

Konungen Carl den XVI Gustaf, beskyddare av WWF, bjöds ner till Tåkern för information och unika kanotfärder. Idén förankrades i Länsstyrelsen och en Tåkernfond kunde bildas varvid insamlade medel från näringsliv och privata mecenater gick in till förvaltning av en stiftelse. Ganska snart var man upp i flera miljoner och redan efter något år kunde man börja använda nettovinsten till åtgärder och upprustning av olika slags verksamheter vid sjön. 

Jag själv personligen blev inkopplad genom att få uppdrag att producera diverse illustrerat material. Ett stort antal skyltar sattes upp, en folder presenterades och två litografiska blad ur egen fatabur kom till under årens lopp. Det kom alltså att bli mycket arbete för mig underTåkernfonden flera år framöver.

Rolf Wirtens engerade arbete vid Tåkern gjorde det möjligt att knyta an till och utveckla den tråd som startade med Tåkerns fältstations tornbygge vid Tåkern 1963 och som via Tåkernfonden slutligen ledde fram till skapandet av Naturum Tåkern invigt 2012.  Det hela är egentligen en fantastisk historia här presenterad endast i kortform.


Kulturprisdiplom från 2005.

Jag och min hustru Ulla kom under åren att bli vänner med Rolf och hans hustru Gunvor och jag minns speciellt den dag jag fyllde 60 år, att han uppvaktade med ett par bronsljusstakar från Gusums bruk. Att jag dessutom tidigt, redan 2005, fick mottaga Rolf Wirténs nyinstiftade Kulturpris gör mig naturligtvis extra stolt. 

2005 mottog jag Rolf Wirténs Kulturpris. Här flankeras min hustru Ulla och en stolt Gebbe av landshövdingeparet Gunvor och Rolf Wirtén. Middag på Linköpings slott följde och så småningom blev det många tillställningar och middagar på slottet i sällskap med ytterligare två generationer landshövdingar - Björn Eriksson och Elisabeth Nilsson med maka och make.

Rolf Wirtén kom flera gånger på besök i min ateljé och han var en flitig läsare av min Naturliga dagbok och kom ofta med uppskattande kommentarer om min konst och min utveckling, senast bara för ett par månader sedan. Du gladde mig Rolf hälsar maskrosen till blåklinten.

Jag har som ni nu förstår mycket att tacka Rolf Wirtén för ...

... och det blev idag ett känslosamt farväl av en frände som jag hedrade med en bukett av äkta Tåkernvass, (med några instoppade röda rosor i för färgens skull).


onsdag 15 mars 2023

15 mars - Blåsippor på Omberg

Det fick bli en liten paus från oljemåleriet. Jag tog bilen nyss och smet iväg en stund till backarna på Ombergs sydsluttning och spanade in mina första blåsippor för året. 

Direkt ur skissboken.

Detta är ett återkommande event med stor personlig betydelse. Nu har det hänt mig sjuttiosju gånger och medveten är jag väl om ungefär femtio av dessa tillfällen. Dessvärre är det dags att börja räkna ner möjligheterna framöver, men än plussar jag på!


tisdag 14 mars 2023

14 mars - Ateljé Gebbe just nu

Nu har jag blivit rörligare och förmår arbeta mer koncentrerat i ateljén efter min komplicerade fotoperation för ett halvt år sedan. Glädjen över detta bubblar gärna över och jag är full av inspiration och lust.

Förra veckan köpte jag fem liggande dukar i storleken 70 x 100 cm och direkt vid återkomsten till ateljén började jag lägga upp några riktiga längtans motiv. Nu målar jag olja igen, med frenesi.

Men innan något annat görs färdigt ska jag slutföra en stor stående olja som jag kallar "Vätterkust". Den var nästan färdig förra våren och ett ungt par som var på Konstrundan 2022 ville köpa den som den var. Det vill de fortfarande, har de meddelat, men jag har bestämt mig för att det ännu finns kvar att göra, inte mycket, men en del som känns väsentligt och nu när jag äntligen har börjat "måla upp mig" igen, känner jag att jag nog vågar ta tag i det där oavslutade kapitlet. 

Du har nog sett den här oljemålningen tidigare i min blogg, "Vätterkust". Snart vågar jag ge mig på att avsluta verket.

Ett par av de andra målningarn står här uppställda på staffliet. Två Tåkernmotiv är påbörjade naturligtvis: "Vinter" och "Sommar". De låg först i pipelinen nu när målarlivet verkar vilja återkomma på allvar.

Och så vill jag redan nu påminna om att föreningen OM-kulturs Konstrunda också ligger i startblocken. jag är med förstås tillsammans med ett tjugotal andra konstnärer. vi öppnar våra ateljéer kl 11 - 17 den 18 maj och avslutar den 21 maj. Kom ihåg - alltid Kristi Himmelsfärdshelg. 

Mera information kommer men lägg gärna in i din agenda redan nu.


fredag 10 mars 2023

10 mars - Lite vanlig vinter baaaarrrrra ...

Med värk i foten kämpar jag på med snösläden utanför huset och skottar fram gångar till brevlåda och förråd. Drivorna framför garaget är inte så märkvärdiga, jag kan köra ut bilen ändå. Här går gränsen för vad jag tål just nu.

Då kommer grannen Lasse med en hjälpande hand.

"Jag kan ta resten" säger han, ängeln i vår närhet.

Vid ateljén röjer Christer med plogen och eftersom jag hyr behöver jag inte bry mig om egen insats. Här är redan rent och fixat när jag låser upp med  mässingsnyckeln och ska kliva in, sandat till och med. Jag vänder mig i dörren när jag hör en dämpad kråksång så där typiskt trestavig men med en återhållen, burkig klang. 

Vackert mitt i snöeländet! Varifrån?

Jag spanar upp mot kyrkspiran. Jo, där sitter den, kråkan, som oftast, högst upp på korset och meddelar sina åsikter om den nyvita världen.

" Vad haaarrr det blivit av er ni människobarn. Vilken stor affärrrrr ni gör av lite snöfall numeeerrrra", säger den. "Har du glömt, du konstnären där nere, hur det var när du var barn. Några decimeter snö var väl inget att bry sig om på den tiden och rejäl kyla det var du väl van vid vaaarrreviga vinterrrrdag. Jag har hört om att era kommunikationer har rasat ihop igen, att bussar ställts och tågen blivit stillastående vid perrrrrrrongerna och var det inte också något om gula och till och med orangea vaaaarrrrningar från SMHI. Hörde jag något om katastrof? I varenda nyhetssändning och i kvällstidningarna meddelas att "Nu kommer snösmockan!". Ni har allt blivit bra bortklemade ni människor i gamla Sverige. Tag er i krrraagen vet´ja och kom igen. Gör som jag, gnola en vinterrrrrvisa och gör något åt det som verkligen finns att orrrrrroas över. Ni har ju ställt till det i världen så att man nästan inte känner igen sig numera, på alla möjliga sätt. Men, inte detta, hörrrrr´ni. Det här är lite vanlig vinterrrr baaarrrra".


tisdag 7 mars 2023

7 mars - Bakslag

Vi blev inomhus idag. Snövädret anlände i morse och efterhand som vinden ökar bildas drivor. Vi ville inte bli fast där ute någonstans så det blev hemma i köket hos Lars istället. När jag klev ur bilen märktes minsann att vintern var tillbaka. Snön började täcka tidiga vårtecken och vinden ökade på mot byigt frisk Ostan.

Idag är det vintern som gäckar blommorna mer än tvärtom.

Utanför fönstret var fågelmatsautomaten smockfull av fåglar. Minst ett tiotal talgoxar och lika många blåmesar och pilfinkar turades om i ständig trängsel. Tre större hackspettar var där, ett dussin gulsparvar, två koltrastar, en skata och en rödhake. Det var ett skådespel att vila ögonen på medan munnarna, våra pratglada munnar, började diskutera i vanlig ordning, även om vi idag tyvärr saknade Sverker och Karin i vår tisdagsklubb.

Efteråt kunde jag inte låta bli att ta en tur mot Omberg längs den gamla Bergslagsdiagonalen. Jag vet ju hur lärkor och duvor brukar tvingas upp på vägrenarna när vintern tränger tillbaka våren. Men så var det inte idag. Där var det helt tomt på fågel, så jag stannade på en parkeringsficka vid Alvastra och dokumenterade ett landskap i yrsnö som omväxling.

Först åt ena hållet, västerut mot Vättern ...

... och sen åt andra hållet, österut mot Västra Tollstad.


Jag märker att jag i hastigheten och på plats daterade båda dessa akvarellskisser felaktigt. De är från idag den 7 mars och inte från igår.

Nu är jag tillbaka i ateljén. Jag tänker börja förbereda mig för ett par kommande föreläsningar och föredrag som är bokade senare i mars. Jag önskar göra uppdateringar och kompletteringar till bildspelen som finns. Det är ett mycket lämpligt arbete en dag som denna.

Och snön, när klockan passerat 17.00,  den fortsätter vräka ner, nu mycket mer än tidigare under dagen och jag börjar förstå det där med orange vädervarning. Nu måste snösläden fram igen och jag får väl ge mig iväg hemåt innan jag blir helt insnöad. 

måndag 6 mars 2023

6 mars - Dagar innan vinterns återkomst.

Det är dagar innan vinterns återkomst, åtminstone är det vad som förebådas för resten av veckan med början i morgon - frisk nordlig vind över Götaland med kyla, snö och trafiksvårigheter. Vi får väl se vad som blir.

Jag presenterar härmed ett par nya blad ur min skissbok. Precis så här "hafsigt och enkelt" kan det bli ibland, det som jag rafsar ner som minnesanteckningar mitt i loppet. Det kan kanske vara en tröst för alla dem som brukar berätta för mig: "jag kan inte göra en streckgubbe ens" - Inte jag heller, som synes.

Men mötena som sådana är ju spännande. Tänk att man numera nästan dagligen kan få se havsörn om man så önskar. Det är bara att åka ner en sväng till Tåkern, eller ta en tur ut mot Östgötaskärgården alternativt längs Vätterkusten eller, som i det här fallet, spana noga över himlen under resan längs E4:an mellan Södertälje och Nyköping, där det alltid tycks finnas havsörnar att beskåda.

Som de här två på hög höjd, längs vägen i trakten av Trosa, ett vackert gammalt par med kritvita stjärtar kavande i vinden över reviret: "Det här är vårt!"

Och så ytterligare en örn över E4 mellan Linköping och Mjölby, vid Sålla Kvarn. "Men det är en kungsörn!" Det är baske mig den första jag sett på över ett år. Gammal är den också, nästan helt mörk utan vita fönster i vingarna och med kungsörnens längre stjärt typiskt ansatt vid smal midja. Det var förresten Ulla som uppmärksammade den. En rättmätig eloge till henne!

Igår hade jag planer på att åter åka ner till Stora Lund vid Vättern för att skissa på naturliga isskulpturer, men där var så fullt med folk att jag vände. Det var dykare överallt i vattnet eller på väg dit eller ur i sina torrdräkter, lastade med slangar och attiraljer och såsom oftast med just illgula andningstuber. 

Brr!

Jag åkte vidare till Sverkerkapellet istället  och hann inte mer än kliva ur bilen förrän en pilgrimsfalk kom svepande över mig från åkrarna. Den singlade ner i blåsten över den krabba sjön och flög vidare lågt över vågorna bort mot sin gamla bohylla vid Omberg. Det var hanen den här gången.