Vi hade stor lust att ligga kvar i sänghalmens värme i morse eftersom snön föll tätt och tungt över trädgården. Det var en smärre chock att dra upp rullgardinen, nästan två decimeter blöt ny snö hade lagt sig över allting, det var bara för mycket!
Vid vår kvarstående fågelmatning satt en rödhake och hackade i frusna talgbollar. Snart kom en till och tog över en stund. Aldrig två rödhakar samtidigt - det går inte i deras värld. Men inget annat på plats, bortsett från två skator som undrade om tillståndet i världen.
Allt var satt på paus. Vi teg stilla vid frukostbordet och suckade tungt över tillvaron. Men vi njöt av rödhakarna. Tänk att de verkligen hade kunnat hitta hit. De måste ju ha känt till möjligheten sedan tidigare, eller?
Jag gick ut med min trasiga fot och drog upp två stigar med snösläden; en till förrådet och en till postlådan. "Det får räcka", sa jag till Ulla. "Resten får ligga kvar tills det smälter av egen kraft även om det tar två veckor till".
Jag ville ut en sväng över Slätten ner mot Tåkern för att se hur fågelvärlden lyckades klara strapatserna, jag tänkte på alla tofsvipor och framför allt enkelbeckasinerna jag såg igår.
"Köper du en platta ägg på vägen" sa Ulla.
Yrsnö över slätten vid Alvastra.
Jag vågade inte längre än dit, till Alvastra för en karta ekologiska ägg till påsk, där var det dags att vända hem igen. Stora vägen började driva igen och att ge sig in på småvägarna runt sjön var inte så förståndigt.
Jag var nästan ensam på vägen. Inte många vågade sig ut. Två brandbilar svängde ner mot Stora Lund, vilket oroade mig, men annars var det så lugnt, att jag kunde stanna till vid vägrenen och skissa lite tofsvipor i yrsnö i "boka".
Tofsvipor i yrsnö.
De låg i små flockar här och där i snön. Små gropar började bildas runt dem och alla låg åt samma håll med näbben mot öster och den nariga vind som pinade sig fram tätt över backen. Hur länge kan de hålla ut? Finns energin kvar att vända tillbaka? Allt är inte så givet längre.
På vägen hem börjande jag nynna på den där visan vi sjöng i folkskolan för så där en sjuttio år sedan: Birger Sjöbergs "Jag längtar till Italien", då, på den tiden, en fullkomligt orealistisk tanke. Det vore allt bra gott det, tänkte jag. Men å andra sidan har de sina klimatproblem att ta hand om, med torka och skogsbränder. Alla får del av eländet, var och en sin beskärda del, fast på olika sätt.
Hemma igen fortsätter jag arbetet med mina oljor.
Den här kan väl passa i sammanhanget, tänker jag. Det här somriga motivet, från en kanal i Tåkern, längtar jag nästan mer till än till Italien. Så drar jag för en gardin mot snöeländet utanför, gömmer mig med mitt arbete i ateljén och drömmer om en tid som kommer.
Det är okej att längta bort under dagar som dessa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar